header
header
header
header
header
1 September 21:28

Bloggen om mig själv

Jag skriver alltså överallt utom just på denna min egen hemsida.
Varför?
Har inget bra svar. För spretigt kanske. Eller nått annat.
Men nu finns jag också på Pelle Blohm Word Press.
En djupt personlig blogg om mig själv och mitt liv.

Häng med om ni vill!


Kommentarer
Stäng


28 Juli 12:33

Under bloggpausen här skriver jag på Offside.org

Välkomna om ni vill!

Som ni har märkt har jag gått in i väggen lite grann med bloggen på denna hemsida. Vet inte vad som hände men lusten försvann.
Så fram tills den återvänder, åtminstone under den allsvenska säsongen, så skriver jag blogg för Offside på deras hemsida offside.org
Ni kan gå in på min sida Blohm och läsa mina iakttagelser från resorna runt om i landet, på arenorna vid kommenteringsuppdraget.

Vi ses alltså där så länge. Meddelar när denna sida kör igång igen!




28 Juli 12:08

EM i Kiev genom min kameralins

Jag hade några dagar fritt i Kiev under EM och promenerade min vana trogen genom stan för att uppleva, dofta och fotografera.
I love it!

Hoppas ni finner det intressant nog för att "offra" några minuter av ert liv.
EM i Kiev 2012




23 Maj 23:21

Mina texter i nya Utmärkt Örebro

Oops säger ni när ni ser detta.
Lever den där killen?
Jorå, men han har haft låg skrivlust på denna hemsida under en lång period. Har haft en hel del andra skrivuppdrag som dragit energi ur mig.
Dessutom en hektisk och mentalt krävande vår med dubbla flyttar och allt vad det innebär. Jag har varit helt tömd.
Antar att få kommer läsa detta därav och det är okej.
Förstås.

Men det här är senaste numret av magasinet Utmärkt Örebro där jag har fyra texter publicerade. Ni får tre av mig här nu om ni är intresserade att läsa dom. Jag hoppas det.
Tycker att dom är rätt bra...

Franciskuslunden: Djurkyrkogård och Galgbacke

Tillbaka till framtiden: 2050

Längs Drottninggatan(Örebro)

 




8 April 14:11

Nytt skrivuppdrag: Magasinet Offsides nätupplaga

Tidigt på plats i Helsingborg idag inför matchen Helsingborg-Elfsborg. Uppe med tuppen och ut i påskdagstrafiken som visade sig vara nästan noll och ingenting. Då är man på arenan innan bullfaten börjat tömmas. En mycket solig och fin dag.

Som mitt förra inlägg talade om är det förnyelse som gäller ett tag nu. Både privat och i mitt arbete. Våren är verkligen vår i alla dess underbara aspekter. Livet är kul och jag njuter trots, eller tack vare, ett visst kaos.
Tyvärr får det vissa efterverkningar på denna sida.

Jag har fått nya skrivuppdrag.
Tänkte presentera ett av dom här. Det är min nya blogg på Magasinet Offsides nätsajt som dom hade premiär på förra veckan.
Minst en text i veckan handlar det om, varje tisdag.
Texter utifrån min roll som resande fotbollsexpert på de allsvenska arenorna. Texter om livet bakom ratten, bakom scenen.
Det är ett kul uppdrag. Ytterligare ett test på om mitt skrivande håller för en större publik än denna blogg, Nerikes Allehanda och de lokala Örebrotidningarna Utmärkt Örebro och Marknad.
Självklart hoppas jag på att ni som följt mig här på blohm.se även ska ha nöje av de texterna fast dom innehåller mer fotboll än vad denna sida brukar göra. Tror ändå att tonen är den samma. Det är meningen åtminstone. Säg gärna vad ni tycker.

Offside

Mina texter.

Tillbaka till Norrköping med ljumskarna i behåll.

Norrköping: Min andra Hemstad.

Mycket Norrköping hittills. Min allsvenska premiär gick av stapeln på Nya Parken så därför en viss övervikt åt Östergötland. Okej?

Här också min senaste krönika i Nerikes Allehanda.

NA




29 Mars 23:13

Mod och Utveckling

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att våga utmana sig själv och ta nya steg i livet och karriären är ofta obehagligt och jobbigt. Det är en sorts tortyr där man håller på att gå isär innan och under själva processen. Så många gånger i livet har jag hatat mig själv för att jag utsätter mig för den djävulskapen eftersom jag mår så jäkla illa i flera dagar, ibland en vecka innan själva utförandet. Så varför gör jag det då?

Det är beroende på den njutningen som uppstår efteråt när man tagit sig igenom skräcken. Den fantastiska känslan av att man ha klarat av det. Att man genom det utvecklat sig själv ytterligare ett steg i sin livsresa.
På ett sätt är jag väl någon sorts masokist och kickknarkare. Det är precis den känslan och kicken jag levt med i hela mitt liv ute på fotbollsplanen. Skillnaden är att den hade jag hållt på med sedan sex års ålder och visste att jag kunde. Rädslan var mer det inre kravet på sig själv att vara bra.
Men att göra helt nya saker är jobbigt och jag hatar det.

Trösten i den själsliga misären är just att jag lärt mig hur stolt och glad jag är över mig själv när jag utmanat mig själv och sedan klarat mig igenom det. Det behöver inte vara lysande prestationer, det är mer en känsla av:
Damn, I did it! Bra jobbat Pelle.
Jag har sett många backat ur och valt den trygga vägen, precis som jag alltid gjorde när jag var ung. Problemet är att då lär man in det beteendet och att vända det är svårt. Trygghetszonen är skön att vara i, jag vet, jag är i den nästan varje vinter och väcks upp brutalt när våren och fotbollen kommer. Alltid är det då nått nytt jag känner att nej...men jo.

Den här veckan har jag för första gången i mitt liv spelat in manusbundna krönikor som är meningen att dom ska sändas i Canal Plus. Skräcken i ett tyst kolsvart rum med en enda lampa som stirrar dig i ansiktet, samtidigt som du ska vrida upp ansiktet mot kameran och med full närvaro i blicken ha cirka en och en halv minuts monolog.
Det är naturligtvis inga problem för en Sven Wolter eller Mikael Persbrand, men i mig kröp inälvorna omkring och bankade för att få välla ut på golvet som en blodig pöl av ångest. Å så svårt det var. Att ha allt i minnet.
Läsa de fyra krönikorna om och om igen i ett par timmar för att efter tusen missar och ytterligare tusen skrik i mörkret så blev vi klara.
När jag gick därifrån kändes det som om hela Hardangervidda fallit ner från mina axlar. Jag var lugn, nöjd och glad. Trippade fram över broarna vid Slottet i Örebro. Äntligen. Nu kan jag fokusera på andra saker.

Trettio minuter senare ringer det i mobilen.
Pelle: Det blev nått fel med tekniken. Vi måste göra allt igen.
Hela världen föll samman. Men jag åkte tillbaka och gjorde allt igen.
Det blev bättre än första gången. Påstod kameremannen Roger.
Själv vågar jag inte tro nått. Men visst kändes det lite bättre. Visst var jag något lugnare och kanske va min närvaro starkare.

Nåväl. Jag har gjort det igen. Utmanat mig själv och gått igenom det.
En liten pusselbit i det livslånga byggandet av Jaget, självkänslan och tron på att man kan om man vågar. Jag vågade. Stolt.




19 Mars 20:30

En lycklig man...

Idag stod jag i den iskalla vinden i Karintorp utanför Åsbro och såg ut över en badbrygga som är på väg att vakna upp ur vinterdvala. Drygt tre mil från Örebro och cirka två från Askersund i strålande sol och vatten som börjat klucka i strandkanten. En ljuvlig känsla.

Livet vänder fort och man är sällan beredd när det drar igång. Ibland handlar det om negativa saker, det är inte länge sedan nästan varje dag var en dag av sorgliga besked från nära och kära som påverkade vardagen. Flera av de beskeden ligger kvar och gnager men det fick mig ändå att börja fundera över vad man vill göra med livet medan man hinner och är frisk. Så klyschigt men ändå väldigt sant.

I september förra året gick jag och väntade på att en snickare skulle höra av sig. Det fanns planer på stora förändringar i huset. Det var liksom läge för det. Men snickaren hörde aldrig av sig som han sa och jag tröttnade.
Kände plötsligt att hela det här husprojektet mentalt växte mig upp över öronen. Inne i huvudet dök en röst upp som viskade SÄLJ...

Å plötsligt händer det. Jag sitter på Espresso House en dag i mitten av december. En gammal hockeykompis går förbi utanför fönstret. Vi brukar heja på varandra men inte så mycket mer. Denna dag valde han att gå in till mig och säga hej. Jag satt och funderade på husförsäljning i dystra ekonomiska tider. Va det ens möjligt? Och hur ska man få tag på en lägenhet i stan?
-Jag har en lägenhet, sa hockeykompisen. Bygger hus och flyttar ut i maj.
-Kan jag kolla på den?
-Visst, inga problem.

Åsa ville inte kolla på lägenhet, ville inte bo i stan. Det var mina tankar som hade sprungit iväg ensamma.
-Vi kan väl kolla i alla fall, sa jag. Man vet ju aldrig.
Motsträvigt följde Åsa med en kväll efter jobbat och det räckte att komma in i hallen för att vi båda skulle säga wow.
En drömlägenhet mitt i centrum, fräsch, stor som ett hus med två små balkonger. Det var för bra för att vara sant.
-Vill ha! Skrek jag.
-Vill ha! Skrek Åsa.
Men kunde vi verkligen få den?
Utan någon garanti mer än ett ja i ett informelt mail bestämde vi oss för att lägga ut huset till försäljning mitt i gråa trista januari eftersom mäklaren sa att det var okej trots att alla andra sa nej, nej, nej...
Försäljningen blev trög och långdragen med dubbla visningar i snöslask och kyla. Pulsen ökade.
En amerikansk familj räddade oss från knock out och köpte huset, strax innan skrevs lägenhetskontraktet på och glädjen och lättnaden var enorm. Jag trippade på små ljusblå moln.

Eftersom vi i många år sagt att den dag vi flyttar till lägenhet så ska vi börja kolla på fritidshus. Vi har inte flyttat in i lägenheten än men vi började ändå på skoj kolla vad som fanns på marknaden. För drygt två veckor sedan hände det igen. För där va det.
Det första huset vi tittade på verkade perfekt på alla sätt och vis utom prislappen. För dyrt.
-Men vi åker och kollar ändå, sa Åsa.
-Visst, sa jag.
Smyga runt och kika in i genom fönsterutorna va tanken. Vi kommer fram och shit där står bilar utanför.
-Faaan, var gör vi nu?
-Ähh, vi knackar på vett ja.
-Stör vi inte? Tror du?
-Nää, vi knackar.
Så vi knackade och ut kom en suveränt trevlig familj som väntat väldigt länge på att någon skulle komma och vara intresserade av deras hus.
-Va fint ni har det. Vi skulle bara kolla, det är egentligen för dyrt men det såg så perfekt ut. Hur ser läget ut för er?
I torsdags skrev vi kontrakt. Idag besiktades huset. I mitten av maj kan vi flytta in i sommarhuset. Då har vi varit två veckor i vår nya lägenhet i stan. Jag förstår ingenting. Allting snurrar.

I tio år har jag legat still ute i Bettorp hamn, varit nöjd och trivts i villaidyllen. På cirka fem månader är allting vänt upp och ned.
Ett nytt liv, en nytändning utan dess like. Det exploderar inom mig.
De som brukar tro på sånt skulle säga att denna väg var utstakad, den låg där och väntade på mig och Åsa. Andra skulle säga att vi haft en jävla flax. Slumpen. Men eftersom det är så ofantligt trist att tänka som sistnämnda väljer att tro på att det var meningen för mig och Åsa att ta detta steget just nu. Hockeykompisen som plötsligt bestämde sig för att gå in på kaféet och hälsa istället för att vinka, familjen i sommarhuset som var där när vi åkte ut, arga på mäklaren, så vi fixa affären utan honom till ett pris som vi kunde klara men som säljarna va ledsna över men ändå glada att komma ut ifrån en två års deperat väntan på spekulanter. Allt har legat där de här månaderna framför våra fötter och en sån som jag tänker: När slår rekylen tillbaka?

Men jag tänkte inte så idag på förmiddagen när jag stod där i den iskalla vinden och solen och såg ut över bryggan och den lilla sjön Tibon. Säljaren och jag hade taget ett rejält grabbahandtag och tackat för affären strax innan och jag var så satans lycklig. 

 

 




13 Mars 22:50

Inte Pellegrino denna gång...



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vart man än i världen kommer, där det andas italienskt, är det alltid Pellegrino mineralvatten som serveras. Om det är den bubblande alkoholfattiga drycken man vill ha. Den är god och jag klagar aldrig.

Ändå var det lite skoj att mötas av ett helt nytt märke då jag i Cork tog en paus från promenerandet och steg in på Idaho Café på Caroline Street mitt i centrum. Trots det amerikanska namnet på kaféet kändes det som att dom eftersträvade en italiensk touch där inne. Jag beställde en kaffe och detta mineralvatten. Kaffet smakade skit men mineralvattnet va precis lika gott som Pellegrino.

Trots den något suddiga bilden gillade jag även etiketten och flaskan. Ni som följer mig vet att jag är svag för snygga detaljer.
Detta är enkelt, ser gammalt ut, men är stilfullt. Åtminstone den nedre dekalen, den mindre ovan känns inte lika självklar.
Nåväl, vattnet var gott, många och starka bubblor, stabilt och roligt.




7 Mars 20:54

People of Dublin






 

 




29 Februari 22:10

L´ Atitude 51 Wine Café



Jag har aldrig varit någon som trivs på finkrogar utan mina favorithak har alltid en viss enkelhet över sig. Det betyder inte att kvaliteten på något sätt är enkel eller slarvig. Det handlar bara om stämningen. En kvarterkrogskänsla där alla blir en del av familjen.

L´Atitude 51 Wine Café på 1 Union Quay i Cork på Irland är precis ett sådant ställe. Precis invid den södra kanalen av floden Lee, som omsluter Corks centrala delar, ligger vinbaren i ett gathörn.
Bara att stiga in där ger ett lugn, kanske är det vildare andra tider än när jag var där, folk sitter med sina vinglas och snackar. Ett stort bord och flera mindre utmed ena väggen där en inbyggd soffa följer rummet runt. Fönsterbord åt andra hållet med utsikt mot floden och centrum och självklart alternativet att sitta vid baren vilket jag gjorde vid mitt andra besök. Precis på kanten vid träbänken till höger på bilden här under.

Du kan käka frukost, lunch och enklare kvällsrätter. Köket är italiensk-franskt med irländsk knorr. Säger dom. Jag åt bara vid ena besöket och det var den rejält italieninspirerade plockbrickan ni kan se nedan.
Inget skruvat konstlat utan enkelt och väldigt gott.

Vinkaféet har 50 speciellt utvalda vinsorter varav cirka hälften är per glas viner eller om du vill beställa en smakmeny i mindre provglas.
Det går att få öl på fat också. En stout och några ljusa varav Howling Gale Ale blev en riktig favorit. Gjord i Cork på ett mikrobryggeri, det numer trendiga men likväl glädjande sättet att göra öl på som vi ser över nästan hela världen.
Även i Örebro där Närke kulturbryggeri har lyckats leverera flera fina sorter.

Cork är inte en plats man besöker varje vecka men om ni skulle ha vägarna förbi så glöm inte att besöka detta mycket trivsamma ställe.
Tyvärr hittar jag ingen hemsida. Dom har kanske inte hunnit med.
För om jag förstår saken rätt så öppnade dom i december 2011.

 



Pelle Blohm


Pelle Blohm

Frilansskribent. Krönikör. Fotograf. Författare. Föreläsare. Moderator. Copywriter. Projektarbetare.
Nuvarande uppdragsgivare är Nerikes Allehanda och HKM Publishing.

Driver företaget Shane Media & Kommunikation AB.

Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. En podd kommer att dra igång i höst.

Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg