Dags att skapa ett gigantiskt âjĂ€vlaâ vi
Jag är en av dom som tror jag vetat hur det har sett ut. Samhället. Att de som har det tufft i vårt samhälle har det lite tufft. Men inte så tufft. Alla kan väl rycka upp sig och skaffa sig ett jobb. Det handlar väl bara om lite personlig karaktär. Det handlar om att ruska på sig lite, ta tag i sig själv, skärpa sig för alla har ju chansen. Yeah Right! Sverige idag?
Tänker på ett samtal jag hade för ett tag sedan. Hur medelklassens ungdomar och vuxna köar för att komma in och dricka sig berusade i två ”kuvöser” på Stortorget medan tre parkbänkar 15 meter därifrån invid ”Likkistan” innehas av personer med slocknade drömmar som dricker sig berusade med inköpt billig alkohol från Systembolaget en bit bort. Hur medelklassens ungdomar och vuxna förfasas över hur de där vid fontänen antagligen är påverkade av andra tyngre droger medan de själva lite senare på kvällen inhandlar och drar i sig partydroger både ute på stan och inne på etablerade och respektabla nöjeslokaler i stan. Droger köpta av kriminella gäng!? Knarket är överallt numer.
Jag tänker på andra samtal där man menar att det enda och säkraste skyddet man har är de kriminella då de i alla fall håller viss ordning i ett visst bostadsområde för när man ringer polisen så kommer dom i alla fall inte. Då vänder man sig mot de som kan ge mig skyddet även om det inte är det bästa. Eller den där personen som i sitt yrke hittar knark och vapen och när hen ringer polisen så säger man till personen att ta med sig det till stationen och lämna in det. Utan darr på stämman över vilka risker det skulle kunna medföra den individen. Jag tänker på samtalen där familjer på riktigt har ett tomt kylskåp, då menar jag verkligen hallå-eko-tomt långt innan månaden är slut. Eller de där lågavlönade som sitter i samma båt och som delar på panten från burkar de samlat ihop för att barnen ska få mat. Alla de här finns där ute.
Trots all tydlighet så är det ett Sverige som få av medelklassen eller överklassen(om jag nu får använda sådana termer) inte ser eller förstår existerar. Jag skulle lätt kunna sitta och killgissa som väldigt många gör men det är baserat på åtminstone 5-6 års samtal, intervjuer och insamlande av erfarenheter och fakta från ett brett lager av samhällskroppen. Jag säger inte att detta är hela sanningen men det är definitivt en stor del av sanningen i Sverige idag. Det jag mött de senaste åren har öppnat ögonen på mig som privilegierad man där jag trodde att jag förstod hur det är att ha det tufft där varje dag handlar om överlevnad. Då gör man vad man behöver göra. Som en kollega brukar säga: ”Desperata människor gör desperata handlingar”.
Vårt samhälle håller på vissa håll på att falla samman. Klasskillnaderna är enorma och ökande. Då debatterar styrande politiker om faran med Dragqueens och andra oväsentligheter. Många av dessa karriärpolitiker har tappat kopplingen till gräsrötterna och hur samhället nedanför medelklassens kuvöser ser ut men de själva verkar inte alls medvetna om det. En bild som blivit väldigt tydlig de senaste åren.
Om det var något jag lärde mig under pluggandet av idéhistoria och demokrati så var det att när de ekonomiska skillnaderna blir för stora i ett samhälle och människor inte längre känner sig trygga över att kunna klara sitt uppehälle och sin vardag. Då börjar grunden skaka, oroligheter ökar, extrema åsikter eskalerar och den yttersta konsekvensen kan bli rent hårt våld mellan olika grupper. Etniska, religösa eller ekonomiska. Titta på var vi är idag. Psykisk ohälsa, oro, rädsla, utanförskap, droger, våld och kriminalitet. Det är detta vi alla måste börja ta tag i och skapa ett stort gigantiskt jävla vi. Det gäller mig själv och alla andra. Även de i kön till kuvöserna på Stortorget…
Texten är tidigare publicerad i NA-Nerikes Allehanda.
Den dolda kraften i sorgliga sÄnger..
Jag såg en bild på en man i Ukraina som satt i resterna av bombade hus och spelade cello. Jag kunde inte höra melodin men jag kan nästan gissa mig till att den var vemodig. I krig och svåra stunder vänder man sig till den musiken som öppnar upp sinnena.
Nej, jag har inga bevis för det men författaren Susan Cain berättar i ett TED Talk, en föreläsning, en historia från när Sarajevo var under belägring under Balkankriget och krypskyttar låg och siktade på befolkningen från sina gömställen. Vid ett sönderbombat bageri där 22 personer hade dött dagen innan satt cellisten Vedran Smailovic från operan i Sarajevo och spelade ett vemodigt stycke på en vit plaststol under 22 dagar medan krypskyttarnas kulor for genom staden. Jag tror Susan menar att den här musiken skapar en sorts tröst, längtan och minnen av något vackert och tryggt som fattas i den fasansfulla situationen och det är en sorts hemlängtan, nostalgi, som kan göra en sjuk på samma gång.
Musik anses som en av de konstformer som starkast väcker minnen av platser och händelser. Visst gör även fest- och danslåtar det när man tänker på till exempel tonåren men det melankoliska är så mycket starkare. Nostalgi som kan ses som en starkare och mer smärtsam form av hemlängtan drabbar ofta unga soldater i fält, musik som framkallade känslor från hemma kunde förr till och med frambringa dödsstraff inom vissa arméer då de här starka känslorna ansågs kunna destabilisera krigsviljan och förvrida huvudet på soldaterna.
Själv har jag ofta tänkt på de som seglade över Atlanten till Amerika under 1800-talet som visste att de aldrig mer skulle komma hem eller se sina familjer. Hur mycket har inte musiken med texter om längtan och vemod betytt för dom? Många försöker nog även att hålla sig borta från de här känslorna för att de kan även bli för starka och bryta sönder murar till sorg och djup saknad.
Min poäng med denna text är rubriken till Susan Cains TED Talk. Översatt till ”Den dolda kraften i sorgliga sånger och regniga dagar”. Susan och jag går på samma känslosträngar där just de här känslorna frambringar kraft, glädje och ibland lyckorus även om musiken är desperat känslosam och mörk samtidigt som regnet faller från gråsvarta skyar. Kanske är det också därför dessa cellister sitter bland sönderbombade hus och spelar sina vemodiga sånger. Det inger någon sorts hopp.
Texten är tidigare publicerad i NA -Nerikes Allehanda
Vem Àr jag? Den viktigaste frÄgan i det 21:a Ärhun
Nyligen gjorde jag en intervju med en forskare i straffprocessrätt som gjort en avhandling i en i Sverige unik inriktning som handlar om att vi faktiskt sällan är objektiva i hur vi uppfattar situationer och hur vi tar beslut. Hon tog ett exempel med poliser som kommer till en brottsplats, redan när de åker dit får de information om vad för brott det rör sig om, det gör att de ganska snabbt skaffar sig en hypotes och en preliminär slutsats om vad det handlar om och det i sin tur påverkar hur de kommer att säkra spår och bevis då de troligtvis kommer att söka efter det som bekräftar deras hypotes. Allt detta omedvetet eftersom våra psykologiska system inte är perfekta.
När jag tänker på det så inser jag att det är väldigt mycket i våra liv som kanske inte alltid är som vi uppfattar det, vi påverkas hela tiden av olika saker som vi inte är medvetna om, och ”värre” kommer det att bli i framtiden.
I boken 21 tankar om det 21:a århundradet menar författaren Youval Noah Harari att frågan; Vem är jag?, kommer att bli mer akut och komplicerad än någonsin tidigare i historien. Det handlar om teknikutvecklingen där författaren menar att vi människor blir hackade genom att algoritmerna ser oss, de ser vart man går, vad man handlar och vem man träffar. Han menar till och med att varenda steg, varenda andetag, varenda hjärtslag och känsla kommer registreras(vilket många redan bjuder på via sina apple watch-klockor) och med maskininlärning som gör att algoritmen känner dig bättre än du själv och därför kommer kunna manipulera dig och styra tankar och beteenden.
Yuoval menar därför att en av de viktigaste egenskaperna nu och i framtiden kommer att handla om att lära känna sig själv, vilket han menar filosofer och profeter uppmanat människan att göra i tusentals år men att det nu är mer brådskande än någonsin tidigare. Om du nu inte bara nöjer dig med att algoritmerna kommer att styra allt i ditt liv vill säga…
Texten är tidigare publicerad i NA-Nerikes Allehanda.
à tack Olle Ljungström för Tack 1996!
En långsam solnedgång över blå bergen, polissirener som studsar mellan husväggar, ett godståg som dundrar förbi i hög fart och i vinden nattklubbsmusik som kommer ifrån den svarta ån där borta och försvinner igen. Ett kraxande från tusentals kajor som umgås på taken för att i nästa ögonblick i giganstiska gängformationer färga himlen svart. På stolen bredvid mig på balkongen sover katten med alla fyra tassar upp i luften. Trygg, mätt och nöjd. Det är en lördag i september och "sommaren" är ännu inte över.
På Facebook dyker plötsligt, från flera håll, en länk till en radiodokumentär om Olle Ljungström, upp. Som om "alla" bestämt sig samtidigt i denna algoritmiserade kollektiva värld att lyssna på denna repris. "Jag är ett geni!" Säger Olle i dokumentären fast inte alla insett det. Olle var ju underdog större delen av sin karriär tills mammon och TV4-programmet Så mycket bättre gjorde honom populär de sista åren av hans liv.
Jag är också ett geni fast så få fattar det... brukar jag försöka intala mig själv när jag står där med uppsagda uppdrag och sliter med lågintensiva kreativa projekt som inte riktigt tar fart.
Jag lyssnar på Olles musik. Skivan Tack som kom ut 1995 var en sorts livlina för mig när jag 1996 satt avskuren från all kommunikation i ett land där ingen kunde prata med mig eller jag med någon annan eller där jag kunde läsa någonting eller ens göra mig förstådd alls.
"Det finns nånting som du har lärt mig
Nånting som jag kan
Jag blev större mindre lik dig
Jag blev mera jag, du blev mera han"
Sjöng Olle i låten Som du. Med sin nakna avskalade stämma.
Jag satt där i norra Kina i ett hotellrum med utsikt över en bakgård med gröna kullar och en mindre hundgård.
Å Olle sjöng i Vem kan man lita på:
"Du vet precis var skåpet ska stå
Här kan du lära dig att stå på tå
Intoleransen är vårt sätt att förstå
Om jag går under kommer dåren bestå"
Olle "gick under" och världen är full av fullblodsdårar och här står jag och försöker stå upp för det jag står för.
Kina 1996. En känsla ändå av att något positivt politiskt var på väg att hända.
Kina 2023. Not so much. En sorg.
I dokumentären säger Olle någonting om att det där svarta hålet han fötts med, det han bedövade med alkohol och droger, det skulle aldrig försvinna. Jag tror till och med att hans mamma på något sätt bekräftade det men menade förstås att "medicineringen" inte var rätt sätt att döda känslan.
Jag har aldrig haft några drogbehov eller problem som tur är men den där känslan av sorg och melakoli har funnits med mig hela livet även i de ljusaste av stunder där lyckan slagit klackar i tak och livet varit hundra procent hunky dory. Ändå har de där mörka känslorna haft sin plats och aldrig försvunnit.
Nu tror jag att de är permanenta och det handlar bara om att bevaka och kontrollera och hålla borta så mycket som möjligt och inte tillåta det att komma fram. Livet är för dyrbart och det är ett slöseri att inte ta vara på det så fullt ut som man kan och orkar.
"Jag sjunger,
Lalalalalala
Lalalalalala
Du ägnar all din tid till att få mig speciell."
Säger jag till rösten i mitt huvud...
Å tack Olle Ljungström för Tack 1996!
From Bangor With Love-En roman av Pelle Blohm
Efter en lång, lång vila så kommer här ett litet livstecken från denna sida om mig Pelle Blohm.
Det är sex år sedan jag gav ut min självbiografi Blohm står när dom andra faller.
Nu har jag gett ut min första roman.
Den heter From Bangor With Love och släpptes för att par månader sedan.
Precis som med min självbiografi så har jag gett ut den via Crowdfunding.
Det vill säga att knappt 240 läsare förbeställde boken så att jag kunde finansiera projektet.
Stort tack till er! Alla nämns också i boken.
Det har även börjat komma in lite läsarreaktioner och några som har gjort mig lite extra glad citerar jag här under med läsarnas goda minne.
"Nu har jag nästan sträckläst "From Bangor with love" av Pelle Blohm. Han är en enastående betraktare av vår samtid, kommer att tänka på Ulf Lundell. Meningarna liknar emellanåt lyrik. Närvaron tar mig till Irland; ser utsikterna, känner vindarna, hör människorna. Har du inte beställt boken än, har du en härlig och reflekterande bok att se fram emot! Ja, ja, lite mörk emellanåt, det är ju Pelle som skriver, och det bidrar till det nakna och ärliga i bokens berättelse". Nina Hjelmgren Läckeby, Kalmar.
"Gillade storyn om hur livet kan vara med känslor, ensamhet, drömmar och val som får konsekvenser. Samt hur beskrivningen av Irlands fina natur och hur vänliga de verkar och att de gillar musik och sång". Kjell Kalmnäs, Stockholm.
"Nu har jag läst med stor behållning. Du skriver rappt, medryckande och med fin känsla för miljöerna. En skön mix mellan existentiella funderingar och blöta pubkvällar. Läsningen fick mig att minnas platser som Doolin, Enniskillen, Donegal, Derry, Cork och Belfast som jag själv besökt för länge sedan. Snyggt jobbat". Gunnar Hagberg, Norrköping.
"Det var ett jäkla bullrande, blixtrande och ösregnande över orten då!
Tur att jag har en bra bok, Pelle Blohms nya ”From Bangor with Love”.
Korrigering/ Har redan läst ut den! Första boken jag sträckläst på 3 år. Vad tycker du om det betyget, Pelle?
Gripande, välbalanserat magisk, djupet och svärtan jag känner så väl igen hos mig själv.
Hög igenkänningsfaktor. Gråten satt i halsgropen! Tack!!!
Peter Forsman, Stockholm.
"Dina många målande beskrivningar av bland annat landskapet höjer och fördjupar läsupplevelsen. De lite drömska inslagen kittlar nyfikenheten och gör berättelsen ytterligare filosofisk och med nästan lite fantasyinslag. Ungefär som många av oss människor nog drömmer om att tillvaron kunde få vara ibland. Där hittar du en nerv och slår an en ton som gör att boken på ett mysigt sätt pendlar mellan realism och dröm". Christer Moll, Örebro.
"Har precis läst ut boken From Bangor with love. Kanske både en reseskildring där man kände att man var där på pubarna och i det karga landskapet. Kan absolut rekommendera denna bok. Du har gjort det igen. Många vänliga hälsningar från Joakim Säw, Hallsberg.
Varför hÄller man pÄ egentligen?
Häromdagen gick jag och tittade på de sista stackars spillrorna av årets bokrea, fortfarande låg det kvar etablerade författare med inbunden bok för 75 kronor och halva priset på det. Hemma hos mig hånflinar fortfarande drygt 400 böcker av den bok jag gav ut 2017. Numer händer det att jag ger bort ett och annat exemplar och tiden för att faktiskt åka iväg och introducera dom för en pappersförstörare, eller vad man gör när böcker ska kasseras, är nära.
Att sitta med så många böcker kvar har känts som ett rejält misslyckande men klokare personer än mig har sagt att det inte alls är så jag ska se på det. Trots allt har jag sålt 75 procent av den upplaga jag tryckte upp.
Samtidigt, när jag tänker på hur fort en bok tappar i värde, inte bara för en egenutgivare som jag, utan även för etablerade och profilerade författare, så är det fascinerande att man frivilligt lägger ner så enormt mycket tid på att skriva den. Att skriva en bok tar för många flera år medan andra är snabbare.
Skrivande generellt är rejält lågt värderat för de allra flesta i branschen men ändå vill så många dit trots att få överlever utan sidouppdrag. Det pretentiösa svaret är kanske att man inte kan låta bli, behovet att få uttrycka sig finns i blodet, kicken av att berätta en historia, eller dela sina tankar och bli läst är stor.
Sen är det ju väldigt kul också, så man fortsätter ändå, för att kanske en dag bli så attraktiv att en andra upplaga får tryckas upp, å varför inte en tredje...
Det sista kapitlet? Eller...
Vi kopplade in gps:en och körde ut från de trånga gatorna nere i South Beach Miami och ut över broarna och in i kaoset på den femfiliga motorvägen upp mot Fort Lauderdale. Det kändes lugnt och kontrollerat att guidas av kvinnan i gps:en så jag lutade mig tillbaka och intalade mig om en viss coolness trots att jag satt i en svennig svart Toyota Camry.
Plötsligt kopplades vägvisaren ifrån under några få sekunder och kvinnan där i började peka finger och ge oss gamla inprogrammerade vägval gjorda av andra. Bilar och långa lastbilar susade förbi på båda sidor, skyltar överallt och avfarter, avfarter, avfarter. Stressen ökade, svetten på ryggen tilltog. Är vi på rätt väg eller va fan? Ja mot norr skulle vi, väg 75. Florida Turnpike? Sa någon tidigare. Nä, vi måste av och omgruppera. Blink höger genom tre filer och så av vid första bästa ställe. In på en sunkig mack med ett lika sunkigt kafé med män i keps och personal bakom glas och galler. Kort fråga där inne till en person jag inte förstod mycket av och ut genom dörren igen och fixa till vägvisaren ännu en gång. Sedan ut i kaoset via första bästa påfart och följa order och hoppas på att guds signal skulle nå jorden resten av resan. Och det gjorde den.
Vi körde och körde och körde tills vi nådde Interstate 75 genom Everglades på en enda lång raksträcka som aldrig verkade vilja ta slut. Alligatorer i vattnet bakom viltstängsel och polisbilar på gräset mellan körbanorna precis som på film. Till sist nådde vi brofästet till Sanibel och Captiva Island där vi svängde av och checkade in på Sanibel Marriot Harbour Resort & Spa. Hotellet var stort och halvtomt. Två stora fina pooler på två sidor av hotellet. Tre restauranger och en Starbucks. Ett charmlöst men fint amerikanskt medelklasshotell att slappa på under några dagar.
Vi åkte hit för att få kontrast till livet i South Beach och njuta av det totala lugnet. Västkusten är verkligen soft hade folk sagt som varit här och det stämde. Vi satt på balkongen Åsa och jag, på nionde våningen, drack Corona och såg ut över Mexikanska Golfen där en och annan lyxbåt passerade. Bron Sanibel Causeway låg därute med de välbärgades boulevard på andra sidan. En smal väg över ön med små pittoreska småhus och större lyxkåkar bakom vegetationen och murarna. Och bortanför det en mindre bro och ett sund över till Captiva Island med ännu fler små hus och hotell. Längst ut på ön hade vi hört att det skulle ligga en lång vacker sandstrand.
Vi satt och såg ut över ett paradis och snackade om framtiden. Oron över uteblivna uppdrag. Ett C More som troligen skulle kasta in handduken i min ring. Det hade varit en nedåtgående spiral de senaste åren från en given plats i fotbollsteverutan till där jag nu satt. En omorganisation i Kanal 5 där jag länge varit kanalens man men med ny chef som inte gillade mig och ville bygga nytt försvann man där pang bom över en vinter. Nu var nästa omorganisation på gång med ett sammangående mellan TV 4 och C More. Omorganisationer är inte och har aldrig varit min grej. Oftast sparkad snett nedåt.
Ständigt denna oro. Svassandet runt chefer och personer på nyckelpositioner för att få nya uppdrag. I femton år samma sak nästan efter varje säsong. Aldrig helt säker på sin plats i laget. Orden som ekade:
-Vi håller på och ser över organisationen. Inget är bestämt än. Men vi återkommer Pelle.
Väntan, väntan. Det finns ett par chefer under några år som jag kände mig trygg med. Annars en ständig kamp som enbart vunnits beroende på några inflytelserika kollegor som kunnat påverka de chefer som med jämna mellanrum velat bli av med mig. Jag har aldrig haft någon fallenhet för att slicka mig till uppdrag, eller att själv ställa mig med mössan i handen och be om jobb. Det har bara hänt en gång. Det var efter mitt självvalda uppehåll under en allsvensk säsong för några år sedan. Jag var desperat efter ett år där allt guld förvandlats till sand. En snyting här, en snyting där. Nästan regisserat som om jag skulle lära mig någonting av alla motgångar som dyngspridaren överöste mig med.
Jag åkte upp till Stockholm och fikade med chefen. Sen sitta där och inte verka allt för angelägen men ändå tala om att man gärna vill jobba. Pulsen, olusten. Vi får se Pelle.
Det var förnedrande, speciellt eftersom jag visste att den som satt framför mig var mycket tveksam. Sånt får man reda på i en liten värld som tevebranschen. Ett spel alltihop. Hade jag inte haft de här kollegorna hade jag varit ute ur bilden för många år sedan. Men nu kändes det som klockan var slagen. Alla signaler fanns där. De uteblivna telefonsamtalen, framflyttade deadlines, blickar som plötsligt vek undan, en annan ton i samtalen när man till slut fick kontakt. Min innerliga önskan om att kunna försörja mig helt och hållet på journalistiken har alltid gjort att jag lagt alla ägg i den bräckligaste av korgar. Det har alltid varit ett riskspel eftersom jag sett så många andra plötsligt och osentimentalt förflyttas ut i kylan, ut i anonymiteten. Programmet måste förnyas, föryngras, spetsas till, förändras. Din profil passar inte in. Man vet om sånt men det hjälper inte.
Den här gången var det annorlunda. Nu kändes det i hela kroppen att något höll på att förändras. Några överraskande kontakter under hösten gav öppningar till annat så vi satt där och bollade fritt med framtiden. Det var varmt och behagligt. Mitt inre var lugnare än på många år. Jag visste att när samtalet kommer, för det skulle komma, det var jag säker på. Då skulle jag för första gången sedan jag slutade spela fotboll kunna säga att det är lugnt. Jag är inte beroende av er längre. Lycka till.
Texten är det sista kapitlet i min självbiografi "Blohm står när dom andra faller".
Den första delen av mitt liv tog paus just där.
Nu har det gått några år och jag tror att det finns en ny berättelse som vill ut.
Frågan är om någon vill lyssna på den?
John Holm, jag och den svenska vemodiga bluesen
”Det finns så många vägar”, sjunger John Holm i inledningen av dokumentären med samma namn som visades på SVT i lördags och som finns på SVT play och alla musikintresserade har gått i spinn av att äntligen få veta sanningen om denne man som gjorde tre succéplattor för att sedan dra sig tillbaka. Själv upptäckte jag John Holm sent i musiklivet, kanske runt 30-års åldern, och han har några fantastiska låtar, några med ett helt underbart grådisigt vemod.
Någonstans i dokumentären så säger han också att plötsligt en dag när han var 24 år så kom en mörk skugga över honom , en skugga han aldrig riktigt lyckats slå sig fri ifrån. Att han lever med ett vemod, ett stråk som hela tiden ligger där. Då hade han redan tidigare i dokumentären, medan han lyssnade på gammal musik från 1940-1950-talet där ”Blott en dag” sprider ut sig i rummet och där han namedroppade Ulla Billquist, som delvis växte upp i Örebro, pratat om det svenska vemodet, längtan och hjärtesorgen som han fick med sig redan som barn menar han. Svensk blues säger han och det där får mig konfunderad då jag själv alltid pratat om min irländska vurm där samma stråk är tydliga i deras musik, litteratur och historia. Jag har alltid kopplat ifrån den svenska när jämförelsen med Irland kommit på tal medan det antagligen är samma sida av myntet. Kanske handlar texterna om olika skeenden i livet, andra sorts livsöden, men med samma nedärvda vemod. Svensk blues. Jag har aldrig tänkt på det så. Men jag vet att jag alltid blir som mest kreativ när jag når fram till de där mer melankoliska känslorna och det kan ske både under de ljusaste nätterna runt midsommartid och djupaste mörkaste hösten då regnstänken slår mot fönsterbläcket som en evig vaggvisa in mot sömnen.
”Det finns så många vägar”, sjunger John Holm och hans väg blev brokig och inte som han alltid ville. Våra vägar blir inte alltid som vi vill men man försöker att hitta sin väg någonstans utmed den mentala landsvägens krokiga kurvor. Det är därför det är så spännande med livsöden, det är därför bra gjorda dokumentärer om människor är så intressanta. Så små saker som kan förändra allting, vrida allt åt motsatt håll, i en negativ eller positiv riktning, en sjukdom, en världshändelse, en människa man möter, en sång man upptäcker, en bok som ger en nya tankar, intressen som svalnar och dör som ett mörkrött höstlöv i en otäck Stephen King-roman.
Det senaste halvåret har, trots pandemier och annan djävulskap, varit en ny kreativ väg för mig i helt nya sammanhang med nya kunskaper och insikter. Vemodet har varit en bit ifrån mig, då blir det också svårare för mig att skriva, jag skriver mest och bäst när den John Holmska svenska bluesen slår igenom. Men det okej, för jag har varit gladare och positivare än på länge och då får gärna vemodet vänta en stund till för jag vet att den avfartsvägen kommer, och jag kommer att blinka och svänga in, det är mitt hemma. Men det är åndå bara en av alla dessa vägar som livet färdas på. Veva ner rutan, sätt ut armbågen och kör mot en Sommaräng eller Den öde stranden…
Du Àr en mÀrklig man Peter, sa Vito en dag...
Tillbaka hos Vito satte jag mig med lokaltidningen vid ett av de endast fyra borden på gatan utanför espressobaren, jag beställde en Birra Moretti, lutade mig tillbaka och följde fiskmåsarna som cirkulerade och skrek över åns svarta vatten, som vid den här tiden på året mest var brunt. Cyklisterna for fram och tillbaka medan trafikljuset ljöd för grönt ljus.
Inne vid den långa bardisken bakom mig stod stadens italienska koloni och tjattrade, de brukade hänga hos Vito på eftermiddagarna, nästan alltid lät det som att de skulle ha ihjäl varandra, högljudda med sitt klassiska kroppsspråk som jag ibland kunde känna var klyschigt inrepeterat men efter många resor i Italien så visste jag att det inte var så.
âJag funderade över den där artiklen jag läste för ett par år sedan. Om den lilla byn Santa Marinella vid Tyrrenska havet sex mil norr om Rom.
"En gång i tiden var Santa Marinella en oas för den internationella kultureliten och andra jetsettare. Vi vandrar i spåren efter Giorgio Bassani."
I texten skrev man om slitna klassiska men bedagade gamla hotell som hette Le Najadi och Villa delle Palme där denne Giorgio Bassani bodde nästan helt ensam vintern 1962-1963.
Är inte det en skrivande människas dröm att ha ekonomi för att bara dra iväg till "off season" trötta italienska byar för att få ur sig det man har utan att behöva oroa sig för tider, tvätten eller arbetsmöten i sterila kontorslokaler. Gå ut på morgonen och trycka i sig en snabb espresso och en cornetto på den lokala baren, gå en promenad förbi antika stenhus och genom gränder som inte leder någonstans och sedan se ut över ett öde hav ifrån en hamn där några enstaka fiskare sitter och lagar sina nät för att därefter sedan sätta sig ner och skapa.
Jag sa det till Vito när han kom och satte sig hos mig en stund;
– Det finns inget som är så stämningsfullt och fantasieggande som off season-orter invid hav eller sommardöda städer där vardagens puls tagit paus och människor liksam hasar sig fram genom dagarna med en mjukglass i handen. Finns det något osexigare än gator fyllda av massturism?
Vito tittade bara på mig.
– Du är en märklig man du Peter, själv skulle jag få panik och inbilla mig mig att världen var på väg att gå under. Jag älskar människor och vill ha dom runt mig hela tiden.
Å visst hade han en poäng att det även kan vara rätt schysst att sitta med en Campari spritz på Ritorno de Pasato vid Pantheon i Rom och studera folklivet på ett normalt sätt myllrande torg. Där finns berättelser att fånga upp och skriva ner. Men denna dag i hemstaden invid en svart å i slutet av sommaren då alla fick stanna hemma på grund av en pandemi får man nöja sig med att drömma sig bort. Blunda och i sitt inre återvända till terrakottafärgade fasader, att njuta av en "frutti de mare" vid ett bord ute på en klippa i en fiskeby på Sicilien eller dra runt på en vespa på trånga gator i rusningstrafik. Men allra mest hasa runt i långsamt gemak, möta lokalbefolkningen och sätta sig ner på en bar vid ett bord utmed en husvägg och skriva.
Det finns de som menar att jag reser för att fly från vardagen att jag flyr från oro som bubblar som en låginstensiv själslig smärta. Men jag brukar säga att det är precis tvärtom. Fick jag inte resa och fylla på med intryck, lyssna på språk jag inte förstår, känna mig lite vilsen och tvinga mig till samtal som haltar men ändå ger nya perspektiv så skulle min själ dö.
Vito lyssnade men jag är inte säker på att han till fullo förstod.
– Peter, så länge det gör dig lycklig är jag glad, vi får hoppas att den jävla pandemin snart är över, annars dör allas våra själar.
SĂ€llskapsresan fyller tydligen 40 Ă„r...
I fredagens DN ägnde man rätt stor yta åt att filmen Sällskapsresan firar 40 denna helg. När filmen kom hade jag hunnit vara på Gran Canaria ett par gånger redan då först hela familjen åkte dit och sedan en splittrad familj. Jag tänker inte som i DN försöka göra någon sorts analys över samtiden som filmen speglade utan ge er en personlig betraktelse över filmen, Gran Canaria och Playa del Inglés.
Det första jag kommer att tänka på är hur mycket den där filmen har påverkat mig när det kommer till olika citat och uttryck och hur många andra som responderar på det utan förklaringar. Skulle tro att jag åtminstone varannan dag säger någonting som kommer från filmen. "Very funny, not so fynny, hä-pååre, rattarattara, Ska du ta och springa upp på rum 113 och hämta mina röka?, Jävla smålänninha sången med versen Om du vill ha nattklubbssväng, häng då med i Gabbes gäng. Gå på disco, rulla hatt med Suntrip varje natt!" och så vidare. Det är nog bara Nilecity som kan konkurrera med citat från film och TV som gnuggats in i min minnesbank.
Förutom själva dialogen så är miljöerna en djup nedgång i nostalgins memory lane. Varje litet klipp är en påminnelse om mna egna upplevelser och minnen. Toaletterna på Arlanda där Majsan och Siv dukar upp för smygsupar, stolarna vid gaten, miljön i flygplanet och applåderna vid landningen, det som inte var med i filmen var fotografen som tog bilder när man gick nedför flygtrappan och hur man kunde köpa desamma vid ett senare tillfälle.
Sedan trycker sig mina egna minnen in och bygger på berättelsen när man kommer fram, numren på bussarna beroende på vilket hotell man skulle till, den där skojfriska gamängen med ett antal supar innanför västen från flygturen som kom in i bussen och drog vitsar inför stela blyga resenärer, alla vrak till bilar som stod utmed vägen från Las Palmas till först San Augustin och sedan Playa del Inglés.
Kom man på kvällen då allt var kolsvart så minns jag den där sista kröken runt bergväggen innan de två semesterorterna lös upp som en gigantisk scen i väntan på showen. Första resan kom det som en total överraskning, andra resan låg det en förväntan i den där kröken, då visste man hur kul det skulle bli den närmaste veckan.
Ödetomten där en fastighetsaffär skulle göras upp, med de smugglade pengarna i paketet med knäckebröd, har jag stått på och tittat ut över golfbanan som var en grön oas i Maspalomasöknen med sina nudistbad intill. Då fanns nästan ingenting bortanför golfbanan där det senare bebyggts på varje yta som gick att ta fram.
Hotellet som filmen utspelar sig på vet jag ingenting om men de såg alla likadana ut om man inte bodde i bungalow. De spartanska rummen med sin doft av rengöringsmedel och kalla klinkergolv, balkongerna, solstolarna vid poolen med sina små rutmönster, poolen där jag simmade fram och tillbaka tills ryggens hud blev kolsvart för att sedan trilla av och bli grisskär, personer som gick och delade ut små kort med erbjudanden inför kvällens middagar och nattröj.
Så de egna minnena igen där jag fortfarande kan känna den speciella doften av grillat kött ifrån restaurangerna i Kasbah(som tydligen var det enda stället där man fick pruta i filmen), dofter jag aldrig tidigare känt, spelhallarna där jag hängde många kvällar då föräldrarna satt kvar vid borden och drack vin och drinkar, ungdomar som drog förbi mot diskoteken i den där underbara sköna sommarnattsvärmen. Självklart var vi på grisfest, danstävling och han showaren på scenen som lärt sig långa haranger på alla språk som var representerade på festen. Fyllan, skratten, tårarna, bråken, servitörerna med berg av tallrikar i händerna på väg mot köket och ibland kras och krasch precis som i filmen. Å så fotografer med spansk bred hatt som sattes på huvudet, som i filmen, varje liten detalj känner jag igen och det väcker mest fina minnen och sköna känslor men även en del olust av för mycket vuxenfylla, bråk och skrik.
Det enda som inte är med i filmen är den stora gigantiska stranden där det alltid blåste halv storm och var iskallt i vattnet, där jag spelade strandtennis timme ut och timme in med en kompis från stan. Den långa, jättelånga trapppan upp från stranden som gjorde en avkyld kropp svettig igen, minnen av söta drycker med starka oranga och gula färger man aldrig sett hemma och det oskyldiga smuttandet på en Lumumba.
Under de här resorna som kom att bli rätt många med tiden köpte jag små miniatyrflaskor med sprit som jag började samla på. De var också grunden till min första riktigt elaka fylla några år senare.
Jag är inte helt säker men jag har nog varit på Gran Canaria strax över tio gånger. Senast som jag var på Gran Canaria och Playa Inglés var i början av 1990-talet. Mycket var sig likt på ett sätt men väldigt mycket var även helt annorlunda. Dessa resor var mina första utlandsäventyr utanför familjens bilresor i norra Europa och de var speciella i en oskyldig nyvaken tid för charterturism.
Numer är jag bortskämd och har haft förmånen och turen att ha rest mycket över värden men den där känslan av dessa tidiga resor till Playa del Inglés sitter i minnenas ryggmärg och kan endast jämföras med mitt första besök på Bali och Asien 1987, New York 1988 och Dublin, Irland 1992.
Hä-pååre!
Pelle Blohm
– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.
– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.
– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.
– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.
– Föreläsare.
Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.
I övrigt en jäkla fin kille...
Tidigare inlÀgg