Svenskt Näringsliv och talaren Stefan Hyttfors
Så här beskriver han själv sin föreläsning:
Som sagt, föreläsningen var underhållande och intressant, fast jag har hört en hel del av framtidsfunderingarna tidigare. Min gode vän Anders Björklund föreläser också om dessa ämnen och reser runt hos storföretag och andra i sin roll som boss i företaget Zooma. Vi har diskuterat väldigt mycket och jag är ofta en skeptiker när han berättar om framtiden eftersom han ligger så långt före att det ibland blir svårt att hänga med. Eller: Intellekuellt förstår jag men utvecklingen känns ifrån min horisont i Örebro långt bort. Jag har även sett en hel del dokumentärer på slutet som fördjupar sig i det framtida samhället där vår livsstil idag är dödsdömd. Både ekonomiskt och klimatmässigt.
Och inom informationsteknikområdet tar de yngre över och skapar en global gränsöverskridande värld där andra sitter på arslet och vägrar.
Västvärlden är körd. Vi är den arroganta och självgoda delen av världen som styrt och ställt. Ett imperie som nu faller, eller redan har fallit. Asien, Sydamerika, Afrika har eller är på väg att köra om oss på allt fler områden. Vi har historien, dom har framtiden.
Här är en krönika i ämnet som jag skrev för NA i april. "Vi klarar oss om vi är beredda på förändring"
Den fokuserar på dystopin och kollapsen. Ingenting om framtiden.
Det gjorde däremot Hyttfors föreläsning. Inte så att han siade om hur det ska bli utan mer scenarior som i stort definitivt kommer ske. Som den tekniska utvecklingen inom alla områden med mer digitalt, mer maskiner och nya yrkesområden. Människor kommer vända sig mot stora multinaltionella företag och göra det själva istället eftersom tekniken gjort att så är möjligt. Småskaligt men ändå globalt. Människorna tar tillbaka makten från storföretagen och förändrar hela det ekonomiska systemet. Nått sånt. Vi har gått från Industrisamhället via konsumtionssamhället till kunskapssamhället. Framtiden är redan här och det rullar fortare än vad det någonsin gjort i historien.
Själv både fascineras jag och skräms av det jag hör, ser och läser i ämnet. Hur det sedan blir det får vi se. Ingen kan säkert veta. Många har genom åren varit framtidsanalytiker och haft fel. Eller åtminstone missat målet rätt kraftigt. Det vi vet är att vi väldigt lite trots allt vet. Men framåt lär det gå. Det vet vi. Om inte hela skiten hinner krascha via krig och naturkatastrofer.
| Stäng |
This wetbsie makes things hella easy.
Tack broder Pelle för om ämnandet fick syn på det först nu!:)
Hörs snart! AB
Winnerbäck på Conventum i Örebro lördag 19/10-13
Lars Winnerbäck spelade på Conventum i lördags och trots en tyngre förskylning med huvudvärk och trötthet tog jag mig dit i förhoppning att pigga på mig en aning men det kanske var feltänkt med tanke på att Winnerbäck knappast är någon glädjespridare. Melankolikern Winnerbäck är väl mer hans epitet normalt sätt, och denna stilfulla men måttfulla uppsättning band med ljusspel som en svartvit film och bilder av gråa förortshus och tunnelbaneuppgångar i bakgrunden, gjorde upplevelsen en smula dyster. Samtidigt spred han den avslappnade sköna stämning som Lars alltid gör. Att jag ändå inte gick igång till hundra procent kan nog bero på min slöa hjärna som inte riktigt hade alla känslotrådar påkopplade.
Å andra sidan var det lite otajt inledningsvis med långa pauser mellan låtarna, ett trevande trist mellansnack, och ett ljud som då och då smög upp bakom ryggen efter en studs i lokalen. Stämningen steg som alltid mot slutet då mer upptempolåtar slängdes fram tillsammans med en lång rad Winnerbäcksska hitlåtar. Men konserten var ingen fullträff. Det fanns en del att jobba på. Bandet kändes ospännande, enbart Jerker Odelholm, som härstammar från Örebro, levde upp till rockstjärneytan med sin tunna kropp, hatt och stora bas bas. Den individuella musikaliska kvaliteten i övrigt är jag inte man att bedöma.
Men det var en medelkonsert i inledningen av en lång turné.
Läs gärna NA:s recensent Håkan Petterssons text om konserten. Här i en längre version från hans blogg. En man som bevakat Winnerbäck ett otal gånger genom åren och som borde ge konserten bättre rättvisa än mig.
Låtlistan finner ni här:
Gå med mig vart jag går
Det gick inte
Mareld
Skolklockan
Från kylan in i värmen
Ett sällsynt exemplar
För dig
En tätort på en slätt
Min älskling har ett hjärta av snö
Vem som helst blues
När det blåser från ditt håll
Utkast till ett brev
Stort liv
Elegi
Hugger i sten
Hosianna
Extralåtar
Jag är hos dig igen
Elden
Kom ihåg
Lördagskrönikan i NA
Varför så rädda för en nyfiken fråga?
Det trista är intervjun efter matchen som ni ser på bilden ovan. Jag vet inte vad det är med svenska representanter från landslaget när det kommer till förhållandet till media. Dom är så oerhört anti och så fort ett litet dammkorn till kritik blåser mot dom så rullas spikmattan ut. På en rak och relevant fråga angående det faktum att dom allt för ofta ger bort förstahalvlekar och vad dom hade för tankar kring det, då vägrade Erik Hamrén att svara och skickade frågan vidare till Zlatan. Zlatan i sin tur gav mig inte en enda blick förren de avslutande orden: "Vi vann ju så vad spelar det för roll?" Men jag lider inte, blir inte ens sur. Det är upp till duon hur dom vill agera. Tycker bara att dom är fåniga. Har man precis vunnit och blivit klara för play off så finns inga hot. Erik och Zlatan kunde ha bjudit på ett leende istället. Tror att tittarna hade gillat det.
Lördagskrönikan i NA
A man you don´t meet every day...
U2 var det som öppnade mina ögon mot Irland. Men det var The Pogues som gjorde att jag behöll dom öppna. Det var The Pogues som gjorde att ögonen borrade djupare och djupare ner i den irländska folkmusiken via deras egna folkrock/punk. När jag första gången fick skivan Rum Sodomy & The Lash i min hand och satte den i skivspelaren så var det som att en hel ny värld öppnade sig. Jag hade aldrig hört något liknande. Soundet talade direkt till mig och jag fullständigt exploderade av lycka. Och det har aldrig gått över. Jag letar fortfarande efter nya band med samma influenser och hittar dom då och då men aldrig med samma klass. Under en lång tid var jag trött på låtarna och eftersom bandet inte längre finns och geniet Shane MacGowan inte släpper nytt material allt för ofta så har jag inte lyssnat på The Pogues speciellt mycket de senaste åren. Det har nog varit bra.
För när jag idag nåddes av nyheten att irländaren, bandmedlemmen, gitarristen Phil Chevron hade avlidit av sin cancersjukdom så bestämde jag mig för att trixa ihop en Spotifylista till hans ära. Jag lyssnade igenom nästan alla låtar och fan vilken kick jag fick. Det är enastående vilken lång rad av enbart skitbra låtar som detta band spottade fram under en massa år från mitten av 80-talet till början av 90-talet då bandet började krackelera och till sist falla isär. Chevron själv lämnade bandet 1994 mycket på grund av alkoholproblem.
Vi är många musikintresserade som någon gång i våra livet fallit lite extra för ett band och kanske ett album. The Pogues är och kommer alltid vara just det bandet för mig. Rum Sodomy & The Lash kommer vara den skivan även om If I Should Fall From Grace With God och Hell´s Ditch är två andra fantastiskt bra skivor. Vila i frid Phil Chevron! Jag trodde alltid att Shane skulle gå först.
Kåseri i Örebro Konserthus
Efter mitt lilla bidrag denna lördag eftermiddag satte jag och min Åsa oss i publiken för att lyssna på eftermiddagskonsert med den internationellt erkända mezzosopranen Katarina Karnéus. Hon framförde nått stycke ur Lady MacBeth, sedan spelade Svenska Kammarorkestern Örebro själva i ett mellanparti och så kom Katarina tillbaka och avslutade konserten. Jag hade inget program så jag vet ärligt talat inte vad som framfördes men det var en positiv upplevelse. Går nog gärna igen vid tillfälle.
Rock on!
Veckans NA-Krönika: "Om manlig vänskap"
Mitt möte med förbundskapten Hamrén...
Livets svängningar är häftiga ibland. Fick denna chans tack vare mitt reporterinhopp i Kazakstan. Ett jobb jag inte skulle göra men fick göra på grund av flygförseningar och inställda flyg som gjorde mig till den där "Ensamma mannen i Astana." Nu hoppas jag bara att intervjuen blev så pass bra att jag får fler chanser som intervjuande reporter i framtiden.
Blohms Irlandsresor snart på G!
Irland Dublin
Jag upptäckte Irland via U2:s musik redan i början av 80-‐talet. 1992 besökte jag Dublin för första gången och staden var precis det jag hade hoppats att den skulle vara. Full av liv och varma människor. Det är Dublin fortfarande trots den djupa ekonomiska kris som de sakta håller på att återhämta sig ifrån. Irländarna har alltid fått kämpa och det har gett dom en avslappnad ödmjukhet som man som besökare älskar. Dublin är en stad full av nöje, musik, litteratur, sport och en dramatisk historia. Allt hänger ihop med varandra. Njut av stadens dryckeskultur på de många pubarna eller via besök på Guinness bryggeriet eller Jamesons whiskey destilleri som båda ligger centralt. Lär er mer om den keltiska sporttraditionen på museumet vid Croke Park eller kolla in en hurlingmatch på samma arena. Vill ni ta en paus från stadslarmet och få en känsla av det gröna Irland finns halvön Howth Head 20 minuter med tåg från stan. Vandra på klippkanten och avsluta med en lunch i den lilla fiskebyn med samma namn. Häng med mig till Dublin. Ni kommer inte ångra er. / Pelle Blohm
Pelle Blohm
– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.
– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.
– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.
– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.
– Föreläsare.
Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.
I övrigt en jäkla fin kille...
Tidigare inlägg