header
header
header
header
header
25 Oktober 19:07

Sedan ska jag laga en stek till dig mamma...



Pim kände sig trött och sliten där han gick ut med ån i staden, änderna låg två och två och kurade på gräsmattan under träden. Det hade blåst hårt i två dagar och det låg skräp och trädgrenar och löv överallt över den småvåta grusgången. Han hade båda händerna nedstoppade i jeansen och hakan nedsjunken i den hårt knutna halsduken. Vattnet forsade brunt men bestämt ut mot hamnen och sjön långt därborta. Pim var inte mer än dryga 50 plus men insåg att han var på väg att förvandlas till den där halvbittra gubben han alltid sagt sig inte vilja bli. Men det var vackert längs med ån där träden börjat dressa sig i höst, vackert trots det buttra småkyliga vädret. 

 

Tidigare på dagen hade Pim varit hemma och värmt en lunchlåda med Findus mat, kåldolmar och mos, det smakade röv, så sa han. Men han åt det av respekt för sin mor. Hon hade somnat in någon månad tidigare efter en tids sjukdom och på slutet orkade hon inte, ville hon inte, kunde hon inte, laga mat. Så hon började köpa färdig mat i pappkartonger och plast. Hon som alltid hade älskat att laga mat, stora stekar, fläskkotletter och torsk med äggsås. Nu hade hon köpt färdigmat i pappkartonger som skulle värmas i mikrovågsugn. Hon gillade det inte och slutade äta. Nu hade Pim rensat frysen och tagit hem förpackningarna, han ville helt enkelt inte kasta mat. 

 

Den moderna människan tänkte Pim när han satte sig på en parkbänk och såg människor komma och gå. Allt ska gå så fort som möjligt. Sju minuter och så pling… maten är klar, den är gräsligt äcklig men du blir mätt av den. Nä, Pim hade aldrig varit någon virtuos i köket men han hade alltid lagat mat själv bortsett från något snabbt besök på hamburgerhak då och då. Redan när han flyttade hemifrån så fixade han ihop sina egna middagar i ett nafs, förvisso ensidigt men ändå. Nu kunde han trolla fram en lunch eller middag på dryga dubbla tiden för vad ett mikrovågspling kunde ge honom. Italienskt, asiatiskt, husman, tjugo minuter. 

 

Pim tog upp ett par stenar från backen som han sedan kastade ner i det bruna vattnet. I någon sorts halvhjärtad frustration. Varför äter folk sånt där skit? Tänkte han. Inte är det billigare heller. Snarare tvärtom. Nu hade han ett paket kvar, färdigmat av Mannerström, ett paket till mamma, sedan ska jag laga en stor stek till dig… 


Kommentarer
StÀng
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


24 Oktober 14:29

Jag saknar bra reselitteratur pÄ svenska


Bilden är tagen i Qingdao, Kina.

 

Det händer rätt ofta, de där bussarna som rullar fram utanför City Hotell på Kungsgatan, och ut kommer kinesiska turister för att övernatta i Örebro på sin väg någon annanstans. Det är inte ovanligt att dom ställer sig och fotografer ingången till Vågen(?), ibland poserar någon vid ett trafikljus, kanske tar sig några så långt bort som till Slottet? Jag brukar fundera på vilka minnen som de tar med sig härifrån. Skriver någon av dessa resenärer en kortare berättelse från den där lilla platsen i det där lilla landet någonstans i världen. Det kan räcka med ett kortare möte eller en mindre iakttagelse för att väcka ett intresse och skriva ner den där nyfikna historien. 

 

Varje plats och varje människa har en historia att dela med sig av. Just den meningen kan vara den mest klyschiga jag någonsin skrivit. Men det är sant, man måste bara skrapa lite på ytan för att hitta in. Under 1990-talet handlade jag mycket svensk reselitteratur, ofta på Anderssons bokhandel i Norrköping eller via resetidningen Vagabond som gav ut lite udda och intressanta reseböcker. Böcker om Kuba, Amerikas vägsjäl, Madrid, Japan, Italien, Spanien och min favorit ”Bilder från Jordklotet” av Janne Forssell. Och Bobo Karlsson förstås, lite senare, som var en mästare inom reselitteratur. Det var böcker som berättade någonting mer. Djupare, personligare, intressantare om platser, länder och människor, än dagens bloggar, ytliga TT-texter i tidningar, resemagasin eller reseguider som då och då förvisso kämpat sig fram till att bli bättre, mer originella och personliga än förr. Kanske har jag bara missat men i bokaffärerna finns ingen kvalitet, när jag sökte på Bokus och Adlibris fick jag sex träffar varav jag redan läst en. I denna värld av tusentals och åter tusentals böcker. 

 

Det är möjligt att ingen orkar läsa längre seriösa reseberättelser på svenska längre. Att skriva är tydligen ett kommersiellt självmord. Ändå reser svenskar hela tiden. Kanske har vi inget att berätta? Kanske räcker det med Facebook och Instagram och Snapchat? Snabba belöningskickar som snabbt försvinner. Jag saknar mitt 1990-tal, jag saknar min reselitteratur. Jag borde börja läsa på engelska där utbudet är massivt. Men jag får inte riktigt samma känsla i läsningen. Så jag får väl börja skriva böckerna själv…   




16 September 13:13

Mammas lÀppar tiger, ögonen talar-inte lÀngre...



Ögonen, de är klara och rena, som lätt färglagd is, men numer tomma. Blicken som stirrar rakt fram genom människor, väggar och glas. Rakt ut och upp emot en sommarhimmel där solen aldrig verkar vilja sluta lysa. Kanske en längtan att vilja sugas iväg och försvinna upp genom de tunna molnen och vidare ut i evigheten. Ögonen som gör en förtvivlad och rädd, ögonen som en gång för inte allt för länge sedan lös av värme och en vilja att leva. Det sägs att ögonen är själens spegel och kan avslöja ens innersta känslor. Ögonen är även en av kroppens hårdast arbetande organ. Som i interaktion med andras blickar berättar om världen för oss. 


Redan som barn studsar gensvar från ansiktsuttryck och det som händer runtomkring oss in genom ögonen och påverkar känslan för ögonblicket. Där inne bakom de blinkande ögonlocken byggs berättelser och minnen som vi tar med oss genom livet. Det sägs också att ögonen inte ljuger, i dess djup kan man avslöja rädsla, glädje, sorg, ljug och falskhet. Obehaget när man märker det och måste se bort. Blygseln och reflexen av se ner i backen eller skyddsmekanismen att istället göra sig så stor som möjligt och genom en spelad kaxighet gå genom rummet med blicken rak och beslutsam för att inte avslöja sina svagheter. 

 

Jag minns en pojklandslagssamling för många år sedan. En lång rad blyga unga pojkar som skulle lära känna varandra. De flesta tittade tveksamt under lugg, någon ner i golvet, ett par lite djärvare individer. Uppdraget var att placera de blivande vännerna efter ögonfärg, ett tillsynes meningslöst sätt att tillbringa en eftermiddag, tyckte nog de flesta. Men förstås handlade det om att våga se varandra i ögonen och bryta eventuella känslostyrda väggar av blygsel och rädslor. Det fungerade väldigt bra väldigt snabbt. Som jag minns det. 

 

Läppar tiger, ögon talar sjunger Johan Kinde i Lustans Lakejer i låten med samma namn och jag sitter där på stolen och försöker lyssna men tystnaden från läpparna och tomheten i ögonen får mig att vilja fly men jag sitter kvar och hoppas på att någonting ska kunna ruska om och starta upp verksamheten igen. Att de där klara ögonen utan liv börjar röra på sig igen. Solen lyser fortfarande, det finns finns mycket kvar att göra. Om du bara släppte in mig igen i det där djupet av berättelser och erfarenheter.

Vilket du gjorde under några korta moment de där dagarna på Vitsippan då du tillfälligt vaknade upp, levde upp, och man trodde fortfarande på ett mirakel som naturligtvis var en falsk förhoppning fån en desperat son. Men så försvann du igen, in bakom de där ögonen, tills de slocknade helt och hållet medan jag höll din hand. Nu är du borta och jag får aldrig se dig igen.
 


 



15 Juli 12:53

Alex & Kelly


Han hörde Hibs-fansens sång komma med vinden ifrån "The Holy Ground" vilket var smeknamnet på Hibernians hemmplan Easter Road nere vid hamnen i Leith. 
Svagt kunde han höra orden:
"My heart was broken, my heart was broken
Sorrow Sorrow Sorrow Sorrow
My heart was broken, my heart was broken"
Det var sen söndag eftermiddag och Alex var på väg hem genom New Town efter en lång tung helg ihop med grabbarna som hade slutat i en säng tillsammans med Kelly. 
En tjej från skolåren som han inte hade träffat på minst 25 år. Kelly hade bott i Australien men var nu tillbaka i Edinburgh. 
Kelly hade varit en populär tjej på skolan under uppväxtåren, duktig i sport, bra betyg och dessutom snygg med ett ljuvligt leende. Sen försvann hon och Alex hade inte tänkt mer på det.
Det var inne på Kays Bar som en mörkhårig tjej med stora bruna ögon kommit fram till Alex vid bardisken och presenterat sig. Alex kände inte igen henne först, leendet var borta, de 
nyfikna och framåtskridande ögonen hade på något sätt stannat upp. Men Kelly var fortfarande attraktiv. Inget snack om saken. 
Hon berättade hur mycket hon hade gillat Alex under skolåren vilket förstås var en chock för Alex som aldrig märkte någonting av det. 
–Vart tog du vägen Kelly?
–Mina föräldrar flyttade till Adalaide och det var inte så mycket jag kunde göra åt det mer än att flytta med. Det var hemskt till en början sen blev det bättre. Åren gick, jag gifte mig, fick ett barn som dog i leukemi, hon blev bara fem år, sen skilde jag mig och nu är jag tillbaka i Edinburgh. 
I larmet från en full bar och med ljudet av en covertrubadur ifrån rummet längst in i lokalen över sig tog dom sig igenom sina liv. Allvaret låg som en stor sten över Kellys axlar, hennes berättelse innehöll glapp som hon inte gärna ville fylla i. Alex liv innehöll inte så mycket dramatik, han hade mest varit singel genom livet, arbetat på ett kontor, gått på puben med vännerna, spelat lite golf. 
Ska vi gå hade Kelly plötsligt sagt strax efter en längre tystnad. Alex nickade, tömde sitt glas med Innis & Gunn, och följde Kelly ut genom dörren...  
"My tears are drying, my tears are drying
Thank you Thank you Thank you Thank you
My tears are drying, my tears are drying"  



13 Juli 19:29

Uppgivenhetens lÄnga utandning


Piero satt fast i sina egna tankemönster. Det fanns så mycket där ute som han längtade efter men det gick ju inte. 
Inte än, kanske senare? Längre fram när allt ordnat sig. 
Han var 29 år och hade i princip aldrig varit utanför sin hemstad. Visst, alla de där små byarna runt staden hade han förstås besökt av olika anledningar. 
Någon tjej den ena gången, handla ostar och grönsaker åt sin mor en andra gång, under en tredje vild resa köpte han en vespa tio mil bort in i landet från kusten. 
Dessutom hade väl Piero nästan varit vid varenda strand från Pizzo i norr till Palmi i söder. Under högsäsong drog han ett tag runt och sålde en massa skit som ingen egentligen behövde. 
Kassa solglasögon made in China, solhattar, klockor, badbollar och t-shirts insmugglade från asien någonstans. 
Ett tag sålde han vattenmeloner, timma ut och timma in vandrandes på den lösa sanden på stranden i 30 graders värme och le mot söndersolade och i hettan blasé turister. 
Piero hade förstås större planer. Han ville ut och se världen. Han hade stoppat undan en del pengar, inte jättemycket, men tillräckligt till en flygbiljett ut i det Europa som låg ovanför honom och det Italien han bodde i. Men så var det ju det här med familjen. Han var det näst äldsta barnet, äldsta killen, en man, han hade ett ansvar att ta hand om familjen. 
Faktum är att familjen även väntade på att han skulle skaffa en egen familj, skapa lite stadga i tillvaron. Men det var inte Piero intresserad av. 
Hans äldre syster Nadia hade redan gift sig och flyttat till Messina. I sista stund, hon började ju bli gammal. En nucka. Skulle fylla 34 år nästa gång. Någon gång i september funderade Piero och askade av cigaretten. Nu låg allt på honom. Familjens väl och ve låg i hans händer. 
Piero plockade fram sin vältummade karta över Europa och la den på bordet. Sprickorna i väcken efter alla öppningar och ihopvikningar hade skapat långa revor i kartan men det gjorde ingenting.
Han lutade sig över kartan och drog samtidigt in ett djupt bloss från sin cigarett. I röken från utandningen kunde man se uppgivenheten och drömmarna långsamt stiga mot himlen.    



5 Juli 19:40

En ny chans i livet...


Här går jag mitt ibland alla människor, det är fredag eftermiddag, gatumusikanternas envetna spelande följer mig i spåren. I varje gathörn en ny genre, folkmusik med dans, pop-pojkar, hårdrock med en elgitarr, sliten lugg och två satans förstärkare samt sköra vackra a capella röster som flyger lågt över våra huvuden. Pubar överallt, turister som väller in i gränderna denna tid på året, det är bara så det är.

Egentligen borde jag inte vara här. För tre veckor sedan for jag genom landskapet djupt inne i County Clare på de smala vägarna med sina stenmurar på bägge sidor av vägen. I en kurva där trädens grenar med sina ilsket gröna blad hängde ner som ett änglaregn mötte jag den där bussen som kom i hög fart bakom vegetationen. Det fanns inte mycket yta att styra undan på, jag drog ratten åt vänster, slog fronten i stenmuren och slog runt och landade på taket på andra sidan vägen. Det berättade de som kom efter mig, själv har jag inga minnen från och med den hundradelen då bilen slog i muren och till det ögonblicket då jag öppnade mina ögon i ambulansen och såg två dimmiga figuer hålla koll på alla slangar som de petat ner i min hud. 

Dom sa att jag hade haft en extrem tur, bilen hade flygit upp i luften i en vild volt och landat precis så att ingen av alla de intryckta plåt och plastdelarna kommit åt mig. Sen bilbältet förstås, det räddade mig, det var mindre tur då jag alltid har det på mig. Nu går jag här i princip helt utan en skråma och det är naturligtvis ett mindre mirakel. En ny chans och den ska jag ta vara på. Tänk, att det alltid är så, att man inte förstår hur mycket livet är värt innan man är på väg att förlora det. Bara att få sätta sig ner i solen, på ett café, och beställa in en dubbel espresso...  

OBS: Har förstått att texten signalerar att jaget i texten är just jag.
Det är det inte. Det är fiktion!!
Jag har inte krockat! Sorry!
 



4 Juli 15:21

Den stora dagen vid Rocktown Beach...


Han var nöjd med sitt liv och vad han åstadkommit. Visst hade det funnits svackor, en skilsmässa, ett företag som han var tvungen att lägga ner, en längre sjukdomsperiod. Men det var rätt många år sedan, de senaste 25 åren hade rullat hans väg helt och hållet. Han hade sin eleganta villa strax bakom sanddynorna vid Rocktown Beach, från den stora terassen uppe på taket kunde han se ut över havet, ibland kunde han se de gigantiska containerfartygen som kom från norr för vidare färd ut i världen. Själv var han nöjd över den plats han befann sig på. Det var hans hem, sedan han var barn, hans lilla stad med tre pubar och en stor mataffär, ett litet centrum med en rondell och lite klädbutiker bredvid bensinstationen. De runda gröna kullarna bakom stranden som bytte skepnad i takt med månens och solens gravitation. Storslaget i hans ögon, något han aldrig kunde titta sig trött på. Idag var det en stor dag, i två år hade han arbetat dag och natt för att få till det och nu var klockan slagen för invigningen. Vattnet hade dragit sig tillbaka, publiken hade hittat till Rocktown i tusentals, för en dag blev hans lilla stad centrum för uppmärksamheten, tidningar, ja till och med TV va där. Det här var hans dag och ingen, eller inget, skulle få ta den ifrån honom...  



3 Juli 23:26

Den varma kaffekoppen i hÀnderna...


Släpp mig fri, låt mig gå ut i världen mot äventyret det klyschiga. Låt mig stå på randen av Atlanten och drömma om livet over there.
Galway Bay i grå förmiddagsskrud och vinden och dofterna och klipporna och oändligheten. Att stå där och se ut och tänka tänk om.
Eller det där huset på sluttningen ner mot havet, den öppna spisen, regnet som slår mot taket, de tjocka sockorna över de knöliga fötterna.
På väg och så ett stopp, för att försöka komma igång igen, som livet självt. De där eviga omstarterna och sen när man nästan är där.
Den varma kaffekoppen i händerna när kylan drar in... 

 



13 Juni 18:34

Tre dygn i Dalian, Kina



I torsdags förra veckan drog jag iväg från Sverige mot Kina och min gamla fotbollsstad Dalian i nordöstra delen av landet inte långt från Nordkorea. Inbjuden för att delta i fem stycken evenemang i anslutning till fem olika shopping malls ute i den så kallade development zone som precis som namnet antyder utvecklats något helt otroligt mycket sedan jag var där första gången 1996. Då fanns det knappt någonting mer än skitiga industrier därute men nu... Galet.

Tre dygn av uppträdanden på scen tillsammans med ett par gamla lagkamrater, min gamla tränare och en känd fotbollskommentator. Seriösa diskussioner om VM-fotbollen, kinesisk fotboll i stort men  ungdomsfotbollen i synnerhet. Mitt blygsamma budskap till Dalianfotbollen är att sluta kasta bort pengar på halvtaskiga europeer och sydamerikaner, satsa pengar på fotbollsutbildning till de unga och lägg några tunga pengapåsar på ett par stjärnor som pga marknadsföring behövs. Men det ska va lirare som ger något tillbaka, inte de som enbart är där för att hämta pengarna.
På kvällarna var det middagar och lite dricka tillsammans med folk som kom och gick och det var trevligt även om jag är lite "Lost in Translation" vid bordet då väldigt få fortfarande kan prata engelska. Tur då att jag har min fina vän och gamla tolk, Liu Rentie, som översätter hela tiden både på kvällarna och från scenen på dagarna där det inte enbartt var allvar utan en hel del flamsande, där jag fick skämma ut mig genom att lära mig kinesiska på scenen med den följden att alla garvade läpparna av sig, med avslutande lotterier där priserna var fotbollar och matchtröjor.


Jag lever lite i en bubbla dessa dagar när jag är tillbaka, detta var tredje gången, åker runt som en mindre superstjärna med privatchaffis eller i en mindre buss tillsammans med de andra. Säkerhetsvakter när man kommer fram, folk som visar vart jag ska runt benen hela tiden där vi slussas igenom folket till väntande "loge" med frukt, dricka, godsaker, mat, kaffe. Sedan ut på scenen och showa och sen skriva autografer för att bli knuffad in i bussen igen och åka till nästa ställe. Lite som en schlagersångare på köpcentrumturné. Där börjar det om igen och visst är det en egoboost att så många fortfarande har en så stark bild av än efter 22 år. Äldre, de i min ålder, något yngre och ungdomar som säkert fått höra av de äldre. Som när jag satt och fikade en dag, en våning upp på det femstjärniga japanska hotellet Furama där jag bodde, och två grabbar i 11-12-årsåldern smög fram med utprintade foton på mig från mitt första besök 2006 och ville ha autografer. Så ödmjuka, med en trevande men full förståelig engelska, frågade de om jag ville skriva signaturen på korten. Det var fint och gjorde mig glad. 

Det är upplevelser som den här som tar än genom den mörka vintern när vi väl når fram dit igen. Ljusa bilder av gammal vänskap som står sig stark genom åren. Ni som följer mig, som läser det jag skriver, ni vet att jag har ett kluvet förhållande till min fotbollskarriär. Men efter en sådan här resa så inser jag fotbollens kraft och betydelse för många människor över hela världen. Det är ju lite av en klyscha men visst är det så att fotbollen oftare förbrödrar än splittrar även om både delarna sker. 22 år och vi, fotbollsfansen i Dalian, mina gamla lagkamrater och tränare Chi Chanbing, vi blir ett under några timmar under några dagar och det är så spännande och intressant att höra hur dom har det, hur dom tänker om livet, om fotbollen och om Kina.

Idag fick jag däremot släpa hem tre matkassar och en bunt toapapper genom stan i Örebro.
Inte fan kom någon och hjälpte mig med det...


Första eventet under lördagen.


Mottagandet på flygplatsen i Dalian.


Från vänster lagkamraterna Wang Pung och Wei Yi Ming samt vännen och tolken Liu Ren Tie.


Pelle Blohm och den gamle tränaren Chi Changbin


 
 



7 Juni 15:16

Jeremiasfondens Stipendie pÄ nationaldagen!


Gunnela Björk, Agneta Blom, Pelle Blohm i Stadsparken.

Jag har vetat om det ett tag men nu är det officiellt. Jeremiasfonden delade ut två stipendier 2018 varav jag fick den ena. Stipendiet delades ut i Stadsparken under nationaldagsfirandet igår onsdag och jag är grymt glad och stolt över det stipendiumet som förutom blommor och diplom ger mig 25.000 kronor som jag ska använda till inspirationsresor, skrivande och fotograferande. Jag har aldrig tidigare varit i närheten av en litterärt utnämning överhuvudtaget men så plötsligt dyker detta upp. Motivering? Den är fin! Läs pressmeddelandet här under.


2018 års stipendiater är författaren och historikern Gunnela Björk och författaren Pelle Blohm. Stiftelsen Jeremiasfonden har seden 1960 delat ut Jeremiasstipendiet som är ett arbetsstipendium. Stipendiet ska gå till en eller flera personer som på något sätt ägnar sig åt litterär verksamhet och som är född och/eller verksam inom Örebro län. I år har fondens styrelse beslutat att dela ut priset till två författare, då det inte delades ut något pris under 2017.


Under nationaldagsfirandet i Stadsparken onsdag 6 juni, delar Kommunfullmäktiges ordförande och Stiftelsen Jeremiasfondens ordförande Agneta Blom ut Jeremiasstipendiet till författarna. Programmet i Stadsparken startar kl. 15 med stipendieutdelning cirka kl. 15.40.


Gunnela Björk


Gunnela Björk har med stor kunskap och välunderbyggt faktamaterial levandegjort en egensinnig person och lyft fram en viktig period i Sveriges historia med sin biografi om Kata Dalström, Kata Dalström - agitatorn som gick sin egen väg. Gunnela Björks nära berättelse om Kata Dahlström får oss även att förstå det som händer i politiken vår egen tid.


Pelle Blohm


Pelle Blohm tilldelas 2018 års Jeremias stipendium för sin självbiografi och sin gärning att lyfta litteraturens kraft att förändra livet. Pelle berättar personligt och fängslande om sin livsberättelse i både framgångar och motgångar, och har inspirerat unga läsare till att upptäcka litteratur.


Motiveringar


Gunnela Björk tilldelas 2018 års Jeremiasstipendie för sitt mycket gedigna författarskap där hon senast lyft fram och levandegjort klasskämpen Kata Dalströms liv och gärning i biografin Kata Dalström, agitatorn som gick sin egen väg. Gunnela Björk har med stor kunskap och ett väl underbyggt historiskt faktamaterial berättat Kata Dalströms liv med ett fängslande språk. Gunnela kommer nära en känd, driftig och säregen person och lyfter fram hennes livsverk i ljuset, och samtidigt skildrar författaren en omvälvande tid i den svenska historien. 


Pelle Blohm tilldelas 2018 års Jeremiasstipendie för sin självbiografi och sin gärning att lyfta litteraturens kraft att förändra livet. Pelle Blohm skildrar sitt liv som, uttryckt av Dixie Ericsson: ”en slags litterär roadmovie i världens populäraste sport”, och han berättar personligt och fängslande om sin livsberättelse i både framgångar och motgångar. Sport, litteratur och musik och har blivit oskiljaktiga delar, och med sin starka berättelse har Pelle Blohm blivit en viktig förebild för unga människor, både med att stå upp mot de som förtrycker och i att se litteraturens förmåga att visa nya vägar i livet. 

Vem är Jeremias i Tröstlösa alias Levi Rickson alias Levi Ericson? 

Läs vad den tidigare stipendiemotttageran Dixie Ericson skriver om Jeremias. Han är något av en expert i ämnet tillsammans med Staffan Ernestam, gitarrist i Sven-Ingvars, som tolkat Jeremias i Tröstlösa via musiken. Den historien är mycket intressant bara den.
Här har ni en länk: Jeremias i Tröstlösa