header
header
header
header
header
19 November 19:45

Alla familjer bär på hemligheter



Året är 1998, jag bor i Stavanger, och är mitt inne i en livskris med en depression som gnagde inne i huvudet. Benbrott. Vem är jag? Vad ska jag bli? Vart ska jag gå? Förvirring och ett evinnerligt letande efter dörrar och den där ensamheten där man är övertygad om att just jag är den enda i hela världen som är just här i detta sinnestillstånd. Så lösningen var jag naturligtvis övertygad om att finna på egen hand. 


I bokaffärer i Stavanger letade jag efter svar och fann då en amerikansk familjerådgivare vid namn John Bradshaw som tydligen visste vad det handlade om. Jag köpte ett par böcker och hoppades på frälsning. Den ena boken hette ”Familiehemmeligheter”, med underrubriken ”Det du ikke vet, kan du ha vondt av”. Den handlade om, som titeln antyder, att alla familjer har sina hemligheter som kan hemsöka och hämma alla medlemmar i en familj, ofta i generation efter generation. Det riskerar att förstöra tilliten, intimiteten, friheten och den personliga utvecklingen för en individ, menade John Bradshaw.

 

Nja, alla familjer droppar kanske inte konfliktårar över världen, alla familjer gräver inte ner sig i Bergmans mörker och infekterade sår. Men väldigt många familjer och släkter skrapar sårskorpor till vardags och sopar dess hudflagor under mattor och soffor. Mänskligheten är en pulserande bakteriehärd under dess vackra porrengörande yta. Alkoholism, depressioner, sexmissbruk, spelmissbruk, otrohetsaffärer,”oäkta barn”, våld, pedofili, tvång och självmordstankar finns överallt hela tiden men vi håller naturligtvis uppe fasaden för om vi släpper den så riskerar vi att falla ner i avgrunden. 

 

En kväll med många samtal genom alkoholdimmans varma famn lockar ut berättelserna. De kommer och är inte vackra men de finns där innanför kevlarkostymen vi lärt oss skydda oss med. En, två och tre berättelser. Inte alla så djupa och mörka men med människor som av olika anledningar bär på sår och sorg. Det är så enormt normaliserat. Inte betyder det att vi alla går omkring och är ständigt olyckliga. Det betyder enbart att vi alla är mänskliga och bär spår av livets ärr som vi samlat på oss som ett sprucket ögonbryn eller en bruten fotled. Vi försöker bara leva det här livet vi fått på bästa sätt. En tuff uppgift men vi måste helt ”enkelt” genomföra det. 


Kommentarer
Stäng
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


10 November 12:39

Ljusen i mörkret ger hopp i hopplösheten




Jag parkerade bilen utanför en butik i ett småputtrande eftermiddagsliv på Aspholmen. Det hade inte varit ljust på hela dagen, vinden slog in från sidan och regnet hängde över staden med små, små mjuka droppar som lätt lade sig på höstjackan.
Det plingade i dörren när jag steg in och fram kom en man glad men ändå bekymrad, vädret sa han, det är förfärligt…
Jag log och sa att efter mina inköp så skulle jag raka vägen hem, byta om och ge mig ut på en lång promenad i ”rusket”.
Först såg han misstänksamt på mig, för att avgöra om jag menade allvar, jag var allvarlig, sedan önskade han en fortsatt underbar dag i det vackra vädret. 


Så jag bytte om och började gå. Många tycker att jag är rubbad i mina hyllningar av hösten, regnet, rusket, mörkret längs med gatorna och det svaga ljusskenet från gatlamporna. Det kan de göra men det är för mig som yoga, meditation, springa långt, möta Jesus eller bara gå in i sig själv, isolera sig mot omgivningen, och djupdyka ner i det dolda livet. 
Jag gick längs Svartån, tog mig genom Stjärnhusen, förbi Trängens IP, i ytterkanten av Oxhagen, bilarnas ljus från europavägen fladdrade i det gråa diset, jag fortsatte genom Markbacken och vidare genom vilda Västers gatulabyrinter. Sparade tankarna i mössan som var nedtryckt så långt att jag precis kunde se. 


Tankarna som denna dag var allvarliga och tunga som stegen från en överviktig man i de år som många kallar de bästa. Jag tänkte på den kommande helgen, denna helg, allhelgonahelgen och då man ska tänka på och minnas sina kära nära som tagit steget över på den andra sidan. Det tänds ljus och gravar pysslas om. Ljusspelet i den svarta kvällen skapar verkligen en sinnenas väg till mellanrummet där vi kanske kan möta de som gått bort.


I år kan det bli trångt i rummet, jag hoppas det, att de alla kommer till mig, oss, som minns. De senaste åren har varit som om döden pekat på postnummer i Närke och sedan åkt dit och hämtat hem, mina kära. Föräldrar, svärmor, svåger, vän, klasskamrat och en fin gammal idrottsledare som alla gått bort under de senaste åren. En lång rad av begravningar. Plötsligt inser man var i livet man själv befinner sig. Följ ljuset, men inte än, följ ljuset i mörkret, tänkte jag och gick hem till den heta duschen och lät mig översköljas av hopp och hopplöshet…  


 



25 Oktober 19:07

Sedan ska jag laga en stek till dig mamma...



Pim kände sig trött och sliten där han gick ut med ån i staden, änderna låg två och två och kurade på gräsmattan under träden. Det hade blåst hårt i två dagar och det låg skräp och trädgrenar och löv överallt över den småvåta grusgången. Han hade båda händerna nedstoppade i jeansen och hakan nedsjunken i den hårt knutna halsduken. Vattnet forsade brunt men bestämt ut mot hamnen och sjön långt därborta. Pim var inte mer än dryga 50 plus men insåg att han var på väg att förvandlas till den där halvbittra gubben han alltid sagt sig inte vilja bli. Men det var vackert längs med ån där träden börjat dressa sig i höst, vackert trots det buttra småkyliga vädret. 

 

Tidigare på dagen hade Pim varit hemma och värmt en lunchlåda med Findus mat, kåldolmar och mos, det smakade röv, så sa han. Men han åt det av respekt för sin mor. Hon hade somnat in någon månad tidigare efter en tids sjukdom och på slutet orkade hon inte, ville hon inte, kunde hon inte, laga mat. Så hon började köpa färdig mat i pappkartonger och plast. Hon som alltid hade älskat att laga mat, stora stekar, fläskkotletter och torsk med äggsås. Nu hade hon köpt färdigmat i pappkartonger som skulle värmas i mikrovågsugn. Hon gillade det inte och slutade äta. Nu hade Pim rensat frysen och tagit hem förpackningarna, han ville helt enkelt inte kasta mat. 

 

Den moderna människan tänkte Pim när han satte sig på en parkbänk och såg människor komma och gå. Allt ska gå så fort som möjligt. Sju minuter och så pling… maten är klar, den är gräsligt äcklig men du blir mätt av den. Nä, Pim hade aldrig varit någon virtuos i köket men han hade alltid lagat mat själv bortsett från något snabbt besök på hamburgerhak då och då. Redan när han flyttade hemifrån så fixade han ihop sina egna middagar i ett nafs, förvisso ensidigt men ändå. Nu kunde han trolla fram en lunch eller middag på dryga dubbla tiden för vad ett mikrovågspling kunde ge honom. Italienskt, asiatiskt, husman, tjugo minuter. 

 

Pim tog upp ett par stenar från backen som han sedan kastade ner i det bruna vattnet. I någon sorts halvhjärtad frustration. Varför äter folk sånt där skit? Tänkte han. Inte är det billigare heller. Snarare tvärtom. Nu hade han ett paket kvar, färdigmat av Mannerström, ett paket till mamma, sedan ska jag laga en stor stek till dig… 




24 Oktober 14:29

Jag saknar bra reselitteratur på svenska


Bilden är tagen i Qingdao, Kina.

 

Det händer rätt ofta, de där bussarna som rullar fram utanför City Hotell på Kungsgatan, och ut kommer kinesiska turister för att övernatta i Örebro på sin väg någon annanstans. Det är inte ovanligt att dom ställer sig och fotografer ingången till Vågen(?), ibland poserar någon vid ett trafikljus, kanske tar sig några så långt bort som till Slottet? Jag brukar fundera på vilka minnen som de tar med sig härifrån. Skriver någon av dessa resenärer en kortare berättelse från den där lilla platsen i det där lilla landet någonstans i världen. Det kan räcka med ett kortare möte eller en mindre iakttagelse för att väcka ett intresse och skriva ner den där nyfikna historien. 

 

Varje plats och varje människa har en historia att dela med sig av. Just den meningen kan vara den mest klyschiga jag någonsin skrivit. Men det är sant, man måste bara skrapa lite på ytan för att hitta in. Under 1990-talet handlade jag mycket svensk reselitteratur, ofta på Anderssons bokhandel i Norrköping eller via resetidningen Vagabond som gav ut lite udda och intressanta reseböcker. Böcker om Kuba, Amerikas vägsjäl, Madrid, Japan, Italien, Spanien och min favorit ”Bilder från Jordklotet” av Janne Forssell. Och Bobo Karlsson förstås, lite senare, som var en mästare inom reselitteratur. Det var böcker som berättade någonting mer. Djupare, personligare, intressantare om platser, länder och människor, än dagens bloggar, ytliga TT-texter i tidningar, resemagasin eller reseguider som då och då förvisso kämpat sig fram till att bli bättre, mer originella och personliga än förr. Kanske har jag bara missat men i bokaffärerna finns ingen kvalitet, när jag sökte på Bokus och Adlibris fick jag sex träffar varav jag redan läst en. I denna värld av tusentals och åter tusentals böcker. 

 

Det är möjligt att ingen orkar läsa längre seriösa reseberättelser på svenska längre. Att skriva är tydligen ett kommersiellt självmord. Ändå reser svenskar hela tiden. Kanske har vi inget att berätta? Kanske räcker det med Facebook och Instagram och Snapchat? Snabba belöningskickar som snabbt försvinner. Jag saknar mitt 1990-tal, jag saknar min reselitteratur. Jag borde börja läsa på engelska där utbudet är massivt. Men jag får inte riktigt samma känsla i läsningen. Så jag får väl börja skriva böckerna själv…   




16 September 13:13

Mammas läppar tiger, ögonen talar-inte längre...



Ögonen, de är klara och rena, som lätt färglagd is, men numer tomma. Blicken som stirrar rakt fram genom människor, väggar och glas. Rakt ut och upp emot en sommarhimmel där solen aldrig verkar vilja sluta lysa. Kanske en längtan att vilja sugas iväg och försvinna upp genom de tunna molnen och vidare ut i evigheten. Ögonen som gör en förtvivlad och rädd, ögonen som en gång för inte allt för länge sedan lös av värme och en vilja att leva. Det sägs att ögonen är själens spegel och kan avslöja ens innersta känslor. Ögonen är även en av kroppens hårdast arbetande organ. Som i interaktion med andras blickar berättar om världen för oss. 


Redan som barn studsar gensvar från ansiktsuttryck och det som händer runtomkring oss in genom ögonen och påverkar känslan för ögonblicket. Där inne bakom de blinkande ögonlocken byggs berättelser och minnen som vi tar med oss genom livet. Det sägs också att ögonen inte ljuger, i dess djup kan man avslöja rädsla, glädje, sorg, ljug och falskhet. Obehaget när man märker det och måste se bort. Blygseln och reflexen av se ner i backen eller skyddsmekanismen att istället göra sig så stor som möjligt och genom en spelad kaxighet gå genom rummet med blicken rak och beslutsam för att inte avslöja sina svagheter. 

 

Jag minns en pojklandslagssamling för många år sedan. En lång rad blyga unga pojkar som skulle lära känna varandra. De flesta tittade tveksamt under lugg, någon ner i golvet, ett par lite djärvare individer. Uppdraget var att placera de blivande vännerna efter ögonfärg, ett tillsynes meningslöst sätt att tillbringa en eftermiddag, tyckte nog de flesta. Men förstås handlade det om att våga se varandra i ögonen och bryta eventuella känslostyrda väggar av blygsel och rädslor. Det fungerade väldigt bra väldigt snabbt. Som jag minns det. 

 

Läppar tiger, ögon talar sjunger Johan Kinde i Lustans Lakejer i låten med samma namn och jag sitter där på stolen och försöker lyssna men tystnaden från läpparna och tomheten i ögonen får mig att vilja fly men jag sitter kvar och hoppas på att någonting ska kunna ruska om och starta upp verksamheten igen. Att de där klara ögonen utan liv börjar röra på sig igen. Solen lyser fortfarande, det finns finns mycket kvar att göra. Om du bara släppte in mig igen i det där djupet av berättelser och erfarenheter.

Vilket du gjorde under några korta moment de där dagarna på Vitsippan då du tillfälligt vaknade upp, levde upp, och man trodde fortfarande på ett mirakel som naturligtvis var en falsk förhoppning fån en desperat son. Men så försvann du igen, in bakom de där ögonen, tills de slocknade helt och hållet medan jag höll din hand. Nu är du borta och jag får aldrig se dig igen.
 


 



15 Juli 12:53

Alex & Kelly


Han hörde Hibs-fansens sång komma med vinden ifrån "The Holy Ground" vilket var smeknamnet på Hibernians hemmplan Easter Road nere vid hamnen i Leith. 
Svagt kunde han höra orden:
"My heart was broken, my heart was broken
Sorrow Sorrow Sorrow Sorrow
My heart was broken, my heart was broken"
Det var sen söndag eftermiddag och Alex var på väg hem genom New Town efter en lång tung helg ihop med grabbarna som hade slutat i en säng tillsammans med Kelly. 
En tjej från skolåren som han inte hade träffat på minst 25 år. Kelly hade bott i Australien men var nu tillbaka i Edinburgh. 
Kelly hade varit en populär tjej på skolan under uppväxtåren, duktig i sport, bra betyg och dessutom snygg med ett ljuvligt leende. Sen försvann hon och Alex hade inte tänkt mer på det.
Det var inne på Kays Bar som en mörkhårig tjej med stora bruna ögon kommit fram till Alex vid bardisken och presenterat sig. Alex kände inte igen henne först, leendet var borta, de 
nyfikna och framåtskridande ögonen hade på något sätt stannat upp. Men Kelly var fortfarande attraktiv. Inget snack om saken. 
Hon berättade hur mycket hon hade gillat Alex under skolåren vilket förstås var en chock för Alex som aldrig märkte någonting av det. 
–Vart tog du vägen Kelly?
–Mina föräldrar flyttade till Adalaide och det var inte så mycket jag kunde göra åt det mer än att flytta med. Det var hemskt till en början sen blev det bättre. Åren gick, jag gifte mig, fick ett barn som dog i leukemi, hon blev bara fem år, sen skilde jag mig och nu är jag tillbaka i Edinburgh. 
I larmet från en full bar och med ljudet av en covertrubadur ifrån rummet längst in i lokalen över sig tog dom sig igenom sina liv. Allvaret låg som en stor sten över Kellys axlar, hennes berättelse innehöll glapp som hon inte gärna ville fylla i. Alex liv innehöll inte så mycket dramatik, han hade mest varit singel genom livet, arbetat på ett kontor, gått på puben med vännerna, spelat lite golf. 
Ska vi gå hade Kelly plötsligt sagt strax efter en längre tystnad. Alex nickade, tömde sitt glas med Innis & Gunn, och följde Kelly ut genom dörren...  
"My tears are drying, my tears are drying
Thank you Thank you Thank you Thank you
My tears are drying, my tears are drying"  



13 Juli 19:29

Uppgivenhetens långa utandning


Piero satt fast i sina egna tankemönster. Det fanns så mycket där ute som han längtade efter men det gick ju inte. 
Inte än, kanske senare? Längre fram när allt ordnat sig. 
Han var 29 år och hade i princip aldrig varit utanför sin hemstad. Visst, alla de där små byarna runt staden hade han förstås besökt av olika anledningar. 
Någon tjej den ena gången, handla ostar och grönsaker åt sin mor en andra gång, under en tredje vild resa köpte han en vespa tio mil bort in i landet från kusten. 
Dessutom hade väl Piero nästan varit vid varenda strand från Pizzo i norr till Palmi i söder. Under högsäsong drog han ett tag runt och sålde en massa skit som ingen egentligen behövde. 
Kassa solglasögon made in China, solhattar, klockor, badbollar och t-shirts insmugglade från asien någonstans. 
Ett tag sålde han vattenmeloner, timma ut och timma in vandrandes på den lösa sanden på stranden i 30 graders värme och le mot söndersolade och i hettan blasé turister. 
Piero hade förstås större planer. Han ville ut och se världen. Han hade stoppat undan en del pengar, inte jättemycket, men tillräckligt till en flygbiljett ut i det Europa som låg ovanför honom och det Italien han bodde i. Men så var det ju det här med familjen. Han var det näst äldsta barnet, äldsta killen, en man, han hade ett ansvar att ta hand om familjen. 
Faktum är att familjen även väntade på att han skulle skaffa en egen familj, skapa lite stadga i tillvaron. Men det var inte Piero intresserad av. 
Hans äldre syster Nadia hade redan gift sig och flyttat till Messina. I sista stund, hon började ju bli gammal. En nucka. Skulle fylla 34 år nästa gång. Någon gång i september funderade Piero och askade av cigaretten. Nu låg allt på honom. Familjens väl och ve låg i hans händer. 
Piero plockade fram sin vältummade karta över Europa och la den på bordet. Sprickorna i väcken efter alla öppningar och ihopvikningar hade skapat långa revor i kartan men det gjorde ingenting.
Han lutade sig över kartan och drog samtidigt in ett djupt bloss från sin cigarett. I röken från utandningen kunde man se uppgivenheten och drömmarna långsamt stiga mot himlen.    



5 Juli 19:40

En ny chans i livet...


Här går jag mitt ibland alla människor, det är fredag eftermiddag, gatumusikanternas envetna spelande följer mig i spåren. I varje gathörn en ny genre, folkmusik med dans, pop-pojkar, hårdrock med en elgitarr, sliten lugg och två satans förstärkare samt sköra vackra a capella röster som flyger lågt över våra huvuden. Pubar överallt, turister som väller in i gränderna denna tid på året, det är bara så det är.

Egentligen borde jag inte vara här. För tre veckor sedan for jag genom landskapet djupt inne i County Clare på de smala vägarna med sina stenmurar på bägge sidor av vägen. I en kurva där trädens grenar med sina ilsket gröna blad hängde ner som ett änglaregn mötte jag den där bussen som kom i hög fart bakom vegetationen. Det fanns inte mycket yta att styra undan på, jag drog ratten åt vänster, slog fronten i stenmuren och slog runt och landade på taket på andra sidan vägen. Det berättade de som kom efter mig, själv har jag inga minnen från och med den hundradelen då bilen slog i muren och till det ögonblicket då jag öppnade mina ögon i ambulansen och såg två dimmiga figuer hålla koll på alla slangar som de petat ner i min hud. 

Dom sa att jag hade haft en extrem tur, bilen hade flygit upp i luften i en vild volt och landat precis så att ingen av alla de intryckta plåt och plastdelarna kommit åt mig. Sen bilbältet förstås, det räddade mig, det var mindre tur då jag alltid har det på mig. Nu går jag här i princip helt utan en skråma och det är naturligtvis ett mindre mirakel. En ny chans och den ska jag ta vara på. Tänk, att det alltid är så, att man inte förstår hur mycket livet är värt innan man är på väg att förlora det. Bara att få sätta sig ner i solen, på ett café, och beställa in en dubbel espresso...  

OBS: Har förstått att texten signalerar att jaget i texten är just jag.
Det är det inte. Det är fiktion!!
Jag har inte krockat! Sorry!
 



4 Juli 15:21

Den stora dagen vid Rocktown Beach...


Han var nöjd med sitt liv och vad han åstadkommit. Visst hade det funnits svackor, en skilsmässa, ett företag som han var tvungen att lägga ner, en längre sjukdomsperiod. Men det var rätt många år sedan, de senaste 25 åren hade rullat hans väg helt och hållet. Han hade sin eleganta villa strax bakom sanddynorna vid Rocktown Beach, från den stora terassen uppe på taket kunde han se ut över havet, ibland kunde han se de gigantiska containerfartygen som kom från norr för vidare färd ut i världen. Själv var han nöjd över den plats han befann sig på. Det var hans hem, sedan han var barn, hans lilla stad med tre pubar och en stor mataffär, ett litet centrum med en rondell och lite klädbutiker bredvid bensinstationen. De runda gröna kullarna bakom stranden som bytte skepnad i takt med månens och solens gravitation. Storslaget i hans ögon, något han aldrig kunde titta sig trött på. Idag var det en stor dag, i två år hade han arbetat dag och natt för att få till det och nu var klockan slagen för invigningen. Vattnet hade dragit sig tillbaka, publiken hade hittat till Rocktown i tusentals, för en dag blev hans lilla stad centrum för uppmärksamheten, tidningar, ja till och med TV va där. Det här var hans dag och ingen, eller inget, skulle få ta den ifrån honom...  



3 Juli 23:26

Den varma kaffekoppen i händerna...


Släpp mig fri, låt mig gå ut i världen mot äventyret det klyschiga. Låt mig stå på randen av Atlanten och drömma om livet over there.
Galway Bay i grå förmiddagsskrud och vinden och dofterna och klipporna och oändligheten. Att stå där och se ut och tänka tänk om.
Eller det där huset på sluttningen ner mot havet, den öppna spisen, regnet som slår mot taket, de tjocka sockorna över de knöliga fötterna.
På väg och så ett stopp, för att försöka komma igång igen, som livet självt. De där eviga omstarterna och sen när man nästan är där.
Den varma kaffekoppen i händerna när kylan drar in... 

 


Pelle Blohm


Pelle Blohm

Frilansskribent om fotboll, kultur och allt däremellan. Nuvarande uppdragsgivare är Nerikes Allehanda och HKM Media. Bloggar som synes, fotograferar rätt mycket och föreläser ibland. Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017 och har under året även haft en del uppdrag som copywriter. I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg