20 Juni 20:42
Fotografiska och en underbar dag i Stockholm
Drog iväg till Stockholm i onsdags för en riktig slackerdag i solskenet. För att upparbeta lite partystämning i bilen drog jag på lite gamla Ratata och Scoccolåtar, vilket inte var det bästa beslutet jag tagit. När jag kom fram efter att i en timma lyssna på göra-slut-låtar, jag-vill-ha-nån-annan-än den-som-ligger-bredvid-låtar, eller hon-kan-jag-aldrig-få-låtar, var jag beredd att ge mig in i Gamla Stan och supa ner mig på närmaste fyllehak.
Men jag höll melankolin i styr och navigerade mig fram till ett möte med Phil på kafé i närheten av Sveavägen. Vi har ett par dokufilmprojekt på G och var tvungna att stämma av läget.
Vandrade därefter långsamt bort mot riksdagshuset, förbi Gamla Stan utmed kajen och vidare förbi Slussen till Stora Tullhuset utmed Stadsgårdshamnen.
Där finns numer Fotografiska Muséet sedan i början av maj i år.
Fantastiskt fina och fräscha lokaler i två våningar bjöd på fyra olika utställningar.
Den största som upptog nästan hela övervåningen var av stjärnfotografen Annie Leibovitz. Ni vet hon som tagit uppmärksammade bilder på världens största stjärnor inom film, musik, sport och politik till exempel.
Jag blev inte så där speciellt upphetsad av utställningen, kändisfotona har jag sett det mesta förut, dock inte live, medan familjebilderna inte fick igång mig nämnvärt. Bortsett ifrån de som hon tagit på sin tidigare partner, författarinnan Susan Sontag, som dog 2004. Dom berörde.
Annars var det mest intressanta av Leibovitz utställning det rum där småbilder på papper var upphängda lite kaosartat men ändå under kontroll om jag förstod saken rätt. Där fanns massor av coola bilder ifrån alla jobb hon gjort åt diverse modemagasin. Men även en del repriser ifrån den stora utställningen.
Gillar man foto är det ändå värt att ta sig dit och kolla in utställningen.
På första våningen hängde mer konstnärliga fotografier tagna av en australiensisk kvinna vid namn Vee Speers, utställningen kallades "The Birthday Party" och är tagna på utklädda barn med olika tolkningsteman. Jag passerade ganska snabbt.
Jag har en stor förkärlek till det dokumentära fotot så av den anledningen gick jag igång ordentligt på Anders Petersens bildsamling som han kallar för "From back home. Vilket är dokumentära bilder ifrån Karlstad och Värmland. Varma bilder ifrån en vardag man kan ha en hel del fördomar om.
Så här säger han själv:
-From Back Home är min subjektiva tolkning av ett hem. För mig är bildserien mer än bara en dokumentation, tillsammans skapar bilderna mitt självporträtt. - Anders Petersen.
Bilderna är grymma, jag gillar dom som fan. Fastnar ofta på blickar och en av bilderna där två raggarkillar vänskapligt sitter och håller om varandra, något packade, kan jag inte släppa. Den ena killen har någonting djupt sorgligt men även drömmande(kanske att jag vill här ifrån) i blicken. Bilden förföljer mig.
Innan jag gick ifrån Fotografiska botaniserade jag runt i bok och bild-butiken vid entrén, köpte en Leibovitz bok där hon fotograferat och dokumenterat delar av den amerikanska musikhistorien. "American Music" heter den kort och gott.
Ville köpa fler böcker men tyngden och priserna talade emot det just då eftersom jag skulle dra runt på stan i många timmar till. Men innan det en bild och säljtext på boken jag precis nämnde och som ser intressant ut med bilder och texter av många av de förevigade fotoobjekten.
Å så säljtexten ifrån nätbokhandelsannonsen:
The celebrated photographer offers a photographic chronicle of twentieth-century popular music in a collection of more than one hundred photographs of such musical icons as Ray Charles, the Grateful Dead, Michael Jackson, Elvis Presley, Bruce Springsteen, Willie Nelson, and many others, accompanied by short essays on the music and musicians. 125,000 first printing. First serial, Vanity Fair.
En underbar dag var långtifrån slut. Ytterligare ett kaféstopp strax bakom Gondolen, en sväng uppför Götgatan till Press Stop och Söderbokhandeln, tillbaka ner för Slussen, genom gator i Gamla Stan jag aldrig tidigare gått på, kollade in en rad med TV-bussar utanför slottet som jag kände igen ifrån jobbet, gick förbi Kungsträdgården och bröllopskommers, in på Biblioteksgatan där jag sprang in i en bekant och före detta kollega, iväg upp mot Östermalmstorg och nått kvarter till för snack med den före detta kollegan och en mineralvatten på Café Mocco. Någon timma senare var jag rökt, dags att ta farväl, tog tunnelbanan till Sundbyberg där jag parkerat bilen, hoppade in och gasade "Back to my home."
Men jag höll melankolin i styr och navigerade mig fram till ett möte med Phil på kafé i närheten av Sveavägen. Vi har ett par dokufilmprojekt på G och var tvungna att stämma av läget.
Vandrade därefter långsamt bort mot riksdagshuset, förbi Gamla Stan utmed kajen och vidare förbi Slussen till Stora Tullhuset utmed Stadsgårdshamnen.
Där finns numer Fotografiska Muséet sedan i början av maj i år.
Fantastiskt fina och fräscha lokaler i två våningar bjöd på fyra olika utställningar.
Den största som upptog nästan hela övervåningen var av stjärnfotografen Annie Leibovitz. Ni vet hon som tagit uppmärksammade bilder på världens största stjärnor inom film, musik, sport och politik till exempel.
Jag blev inte så där speciellt upphetsad av utställningen, kändisfotona har jag sett det mesta förut, dock inte live, medan familjebilderna inte fick igång mig nämnvärt. Bortsett ifrån de som hon tagit på sin tidigare partner, författarinnan Susan Sontag, som dog 2004. Dom berörde.
Annars var det mest intressanta av Leibovitz utställning det rum där småbilder på papper var upphängda lite kaosartat men ändå under kontroll om jag förstod saken rätt. Där fanns massor av coola bilder ifrån alla jobb hon gjort åt diverse modemagasin. Men även en del repriser ifrån den stora utställningen.
Gillar man foto är det ändå värt att ta sig dit och kolla in utställningen.
På första våningen hängde mer konstnärliga fotografier tagna av en australiensisk kvinna vid namn Vee Speers, utställningen kallades "The Birthday Party" och är tagna på utklädda barn med olika tolkningsteman. Jag passerade ganska snabbt.
Jag har en stor förkärlek till det dokumentära fotot så av den anledningen gick jag igång ordentligt på Anders Petersens bildsamling som han kallar för "From back home. Vilket är dokumentära bilder ifrån Karlstad och Värmland. Varma bilder ifrån en vardag man kan ha en hel del fördomar om.
Så här säger han själv:
-From Back Home är min subjektiva tolkning av ett hem. För mig är bildserien mer än bara en dokumentation, tillsammans skapar bilderna mitt självporträtt. - Anders Petersen.
Bilderna är grymma, jag gillar dom som fan. Fastnar ofta på blickar och en av bilderna där två raggarkillar vänskapligt sitter och håller om varandra, något packade, kan jag inte släppa. Den ena killen har någonting djupt sorgligt men även drömmande(kanske att jag vill här ifrån) i blicken. Bilden förföljer mig.
Innan jag gick ifrån Fotografiska botaniserade jag runt i bok och bild-butiken vid entrén, köpte en Leibovitz bok där hon fotograferat och dokumenterat delar av den amerikanska musikhistorien. "American Music" heter den kort och gott.
Ville köpa fler böcker men tyngden och priserna talade emot det just då eftersom jag skulle dra runt på stan i många timmar till. Men innan det en bild och säljtext på boken jag precis nämnde och som ser intressant ut med bilder och texter av många av de förevigade fotoobjekten.
Å så säljtexten ifrån nätbokhandelsannonsen:
The celebrated photographer offers a photographic chronicle of twentieth-century popular music in a collection of more than one hundred photographs of such musical icons as Ray Charles, the Grateful Dead, Michael Jackson, Elvis Presley, Bruce Springsteen, Willie Nelson, and many others, accompanied by short essays on the music and musicians. 125,000 first printing. First serial, Vanity Fair.
En underbar dag var långtifrån slut. Ytterligare ett kaféstopp strax bakom Gondolen, en sväng uppför Götgatan till Press Stop och Söderbokhandeln, tillbaka ner för Slussen, genom gator i Gamla Stan jag aldrig tidigare gått på, kollade in en rad med TV-bussar utanför slottet som jag kände igen ifrån jobbet, gick förbi Kungsträdgården och bröllopskommers, in på Biblioteksgatan där jag sprang in i en bekant och före detta kollega, iväg upp mot Östermalmstorg och nått kvarter till för snack med den före detta kollegan och en mineralvatten på Café Mocco. Någon timma senare var jag rökt, dags att ta farväl, tog tunnelbanan till Sundbyberg där jag parkerat bilen, hoppade in och gasade "Back to my home."
StÀng |
Re: Re: Re: trÀffande
Haha Lotta, det Àr okej. Sorry att inte denna kommentarsida funkar som den ska. FÄr problem dÄ och dÄ tyvÀrr. Men jag va med dig om Mauro S frÄn början:-)
Haha Lotta, det Àr okej. Sorry att inte denna kommentarsida funkar som den ska. FÄr problem dÄ och dÄ tyvÀrr. Men jag va med dig om Mauro S frÄn början:-)
Skrivet av:Blohm | 2010-06-23 17:14:08 | Svara
Re: Re: trÀffande
tydligen Àr det inte jag som stavar som en kratta, utan pÄ nÄgot sÀtt försvinner de dubbla c:na i Mauros efternamn - men jag gissar att du har förstÄtt det vid det hÀr laget. Skumt. Nu ska jag sluta tjata om det
tydligen Àr det inte jag som stavar som en kratta, utan pÄ nÄgot sÀtt försvinner de dubbla c:na i Mauros efternamn - men jag gissar att du har förstÄtt det vid det hÀr laget. Skumt. Nu ska jag sluta tjata om det
Skrivet av:lotta | 2010-06-23 15:21:09 | Svara
trÀffande
ha ha, trÀffande beskrivning av ett Ratata-maraton. Scoo Àr bra, men i lagom doser :)
ha ha, trÀffande beskrivning av ett Ratata-maraton. Scoo Àr bra, men i lagom doser :)
Skrivet av:Lotta | 2010-06-23 08:40:06 | Svara
Re: Bra dag!
Loa och Erik: Pallra er dit, ni blir inte besvikna sÄ lÀnge ni Àr intresserade av foto och konst.
Jag kommer att ÄtervÀnda gÄng pÄ gÄng.
Kul att fÄ inspirera er!
Loa och Erik: Pallra er dit, ni blir inte besvikna sÄ lÀnge ni Àr intresserade av foto och konst.
Jag kommer att ÄtervÀnda gÄng pÄ gÄng.
Kul att fÄ inspirera er!
Skrivet av:Blohm | 2010-06-22 17:28:49 | Svara
Bra dag!
Vad mycket du fick ut av din Stockholmsdag. Dessutom har du intresserat mig för besök pÄ Fotografiska. Tack för den passningen,Pelle!
Vad mycket du fick ut av din Stockholmsdag. Dessutom har du intresserat mig för besök pÄ Fotografiska. Tack för den passningen,Pelle!
Skrivet av:-loa | 2010-06-22 13:46:27 | Svara
TvÄa pÄ bollen
Lite kul Àr det att jag som har cirka 600 meter till Fotografiska Museet Ànnu inte har varit dÀr medan du som bor 20 mil frÄn stan sÄ inlevelsefullt och vÀlformulerat kan berÀtta om det jag Ànnu inte sett. Tack för det och rock on!
Lite kul Àr det att jag som har cirka 600 meter till Fotografiska Museet Ànnu inte har varit dÀr medan du som bor 20 mil frÄn stan sÄ inlevelsefullt och vÀlformulerat kan berÀtta om det jag Ànnu inte sett. Tack för det och rock on!
Skrivet av:Erik Dahlberg | 2010-06-21 13:51:29 | Svara
Re: Gillar
Tack Rare!
Du kommer gilla det eftersom du har klass och vett att göra det. Försökte fÄ till en dejt med RockstjÀrnan men jag var för sen, han va pÄ vÀg a la casa, som om Rockstars har hem. Trodde dom bodde i tunnelbanan, eller var det bara babybandet Noice som gjorde det?
Tack Rare!
Du kommer gilla det eftersom du har klass och vett att göra det. Försökte fÄ till en dejt med RockstjÀrnan men jag var för sen, han va pÄ vÀg a la casa, som om Rockstars har hem. Trodde dom bodde i tunnelbanan, eller var det bara babybandet Noice som gjorde det?
Skrivet av:Blohm | 2010-06-21 00:20:07 | Svara
Gillar
Jag gillar dina lÄnga inlÀgg. Var med RockstjÀrnan pÄ Rival för ett tag sedan och han hade nyss varit pÄ Fotografiska. FÄr masa mig dit sjÀlv nu nÀt tvÄ sÄdana ikoner som ni varit dÀr.
MR
Jag gillar dina lÄnga inlÀgg. Var med RockstjÀrnan pÄ Rival för ett tag sedan och han hade nyss varit pÄ Fotografiska. FÄr masa mig dit sjÀlv nu nÀt tvÄ sÄdana ikoner som ni varit dÀr.
MR
Skrivet av:MrRaRe | 2010-06-21 00:07:52 | Svara
17 Juni 09:06
SkrÀck och avsky i Las Vegas-Hunter S Thompson
Jag skulle nog ha läst den på engelska för språket i den översatta versionen av "Fear and Loathing in Las Vegas", är rena Kapten Haddock-snacket.
Den legendariska amerikanske författaren Hunter S Thompson var känd för sitt råbarkade vokabulär men i den svenska översättningen känns språket mest som ifrån svenskt 50-tal, lätt överdrivet.
Annars tog jag läsupplevelsen på allvar då jag morgon och kväll står och petar ut piller ur mina förpackningar och häver i mig i förhoppning om effekt.
I bästa Gonzostil skaffar jag de egna erfarenheterna och kan sedan skriva om det efteråt i bästa självupplevd sanningstil. Vilket var den journalistiska stil som Hunter S Thompson blev känd för under namnet Gonzojournalistik.
Men nej. Jag knarkar inte. Inte ens lite grann.
Blev inte heller imponerad av den här kultboken där skribenten Raoul Duke och hans advokat Dr Gonzo drar från Los Angeles till Las Vegas i en jakt på "The American Dream."
Visserligen är deras uppdrag att skriva om ett motorcykelrace kallat "Mint 400" men med en väska fullproppad med allehanda droger, från uppåttjack till nedåttjack och allt mittemellan, går det inte riktigt som dom tänkt sig.
Boken är ett enda drogrus där Hunter S Thompson via sin karaktär mr Duke och advokaten Dr Gonzo testar all psykadelika som dom får tag på och samtidigt berättar om upplevelserna innan, under och efter rusen.
Orginalutgåvan av Fear and Loathing in Las Vegas kom ut 1971 i skvalpet av 60-talets drogromantik i USA, Kalifornien och Sommer of Love i San Francisco 1967. Den här boken är inte så romantisk utan faktiskt rätt realistisk i sitt berättande om demoner, ödlor, ormar, våld, kräkningar, våldtäkt, pissfyllor och mental utmattning på olika hotell, barer, restauranger och bilar i och i omgivningarna utanför Las Vegas. Två otrevliga knarkare som drar runt och jävlas tills Raoul Duke vaknar till lite grann i ett hotellrum som andas grym knarkarkvart och inser att han mycket väl skulle kunna sys i i fängelset under en lång tid för deras sjuka dekadans under de senaste dagarna.
Jag vet inte om det funnits nått syfte med romanen mer än att spegla knarkandets verkligehet. Hur det än är så blir åtminstone inte jag sugen på att testa, trots de kickar som uppstår i uppgången av drogruset.
15 Juni 10:13
Trygghet? Till varje tÀnkbart pris?
Är det verkligen trygghet vi vill ha? Till varje tänkbart pris?
Den gamle Thåström frågade det samma om fred för många år sedan i en låt. Det här är tema som jag återkommer till då och då.
Nu senast så läste jag en intervju med en Maria, ursprungligen från Kungsör, som numer bor i Sowetho, Johannesburg Sydafrika. Där driver hon, tillsammans med sin sydafrikanske man, ett vandrarhem och i ett resonemang om hennes tillvaro där säger hon så här.
"Man blir inspirerad av hur mycket möjligheter det finns här i Sydafrika, så mycket utveckling som sker. Jag tycker inte att man får den inspirationen i Europa på samma sätt eller i Sverige. Där har man nått så långt på något sätt, och springer runt i sitt lilla ekorrhjul."
Resonemanget påminner mig om när den ryske författaren och journalisten Dmitrij Gluchovskijs(som skrivit romanen "Metro 2033" om ett Moskva efter ett atomkrig som utplånat hela staden ovan tunnelbanan) när han i en intervju i Kobra pratade om exakt samma sak som Maria. Om att Ryssland(Moskva) med sina fel och brister trots allt var en bra plats att leva på eftersom allt var möjligt i ett halvt kaosartat samhälle där allt inte är färdigbyggt och bestämt på nått sätt. Dmitrij hade bott på andra platser i Europa men tyckt att det varit för välstädat och trist.
Vi är alla olika förstås men jag har hört liknande åsikter ifrån människor i Indien, Pakistan, Kina, ja stora delar av Asien överhuvudtaget. Å så slår jag upp DN idag och får läsa en kort text av ledarskribenten Hanne Kjöller där hon skriver om "Stockholm i mitt hjärta" längst bak i kulturdelen.
Hon skriver om nån båt, eller pråm, vid Tanto som heter Loopen Marina och som verkar vara någon sorts bar. Där står borden och stolarna, menar Hanne, så nära kanten att vid minsta misstag så ramlar man ner i vattnet. Den lilla osäkerheten i tillvaron blir ett andningshål och får henne att tänka på år hon bott i fjärran länder där cykelhjälmen var långt borta och den svenska nästan kvävande tillvaron saknar sälta. Sverige är bra, menar hon. Men insikten om att meningen med livet inte bara bör handla om att överleva slår henne där på pråmen.
Kanske är det här resonemanget enbart till för de som redan har det bra och är privilegierade. De som redan lever i trygghetens varma famn och som därför kvävs av den för den inte ger livet någon extra krydda av att balansera på den slaka linan som man gjorde under perioder i sin ungdoms tonår då gränstestning och revolter mot tristessen är som mest påtaglig.
Men hur ser man det om man inget har och sitter fast i den extrema osäkerheten där nästa dag i vardagen aldrig kan planeras och där man kanske inte ens vet om man får mat på bordet eller tak över huvudet. Då är nog inte osäkerthet det man söker utan en trygg plats där man äntligen kan slappna av. Världen ligger inte öppen för alla i ett otryggt samhälle där kaos råder. Kryddan av att allt är möjligt är oftast de redan privilegierades förmåner.
Tillvaron för oss människor är lurig. Ofta letar man efter något man inte har. Otrygga som lever on the edge letar efter motsatsen, de välbärgade och ekonomiskt trygga söker krydda och kickar ifrån sin perfekta värld. Det som sammanför alla på något sätt verkar vara den själsliga döden och ibland hopplösheten som drabbar båda sidor fast på olika sätt.
Vårt liv på jorden är en ständig jakt på någonting annorlunda från det vi har.
Vet inte vad det säger om oss människor som varelser egentligen.
14 Juni 15:12
Ett par tips frÄn Kulturrummet
Mumford & Sons hittade jag på en stundtals riktigt intressant sajt om musik och litteratur. Kentuckyseven heter sajten som bland annat presenterar sig så här:
"Vi förlitar oss på litteraturen. På musiken, dryckerna och kulturen."
Det är gott nog för mig.
Mumford & Sons är från England(London) men ser ut som och låter som om dom kommer ifrån USA och det är antagligen helt medvetet.
Genren är folkrock för bandet som bildades 2007 och bara har släppt ett album som heter "Sigh No More". Själv tycker jag att dom påminner en del om Fleet Foxes men är mer mustiga och kraftfulla och bättre. Gillar speciellt Marcus Mumfords skrapiga röst ihop med lite mjukare stämsång ifrån resten av gänget. Fortfarande är det en väldigt ny bekantskap för mig så djupare än så blir det inte.
Men kolla gärna in bandets hemsida som är mer levande och intressant än de flestas med blogg och bokklubb bland annat. Å viktigast av allt, se till att lyssna på dom.
Yvonne hette ett synthbaserat popband från Eskilstuna som 1999 släppte ett suveränt album som heter "True Love". Det var hårt och mörkt men samtidigt väldigt poppigt. Frontmannen och sångaren Henric de la Cour och resten av bandet var så där Stockholmsk-Skånegatan-Hannas krog heta på 90-talet.
Om jag minns historiebeskrivningen helt rätt.
Henric de la Cour fortsatte senare med sitt egna band Strip Music som även det är synthbaserad tung, hård och mörk popmusik, men inte riktigt lika poppigt som Yvonne. Henric och hans musik hade försvunnit ur mitt medvetande när jag läste min nya bloggkollegas(Billy Rimgard på totalfotboll.nu) privata blogg där han tipsade om denna arikel som handlar om en kommande dokumentärfilm om just Henric de la Cour. Därför tipsar även jag här på min sida om Strip Music som de dagar man känner för hård synth(idag kallar man kanske det för någon typ av Electronica) passar alldeles utmärkt för det är ett bra tryck när man vrider upp reglaget så högt som ljudmaterialet håller.
10 Juni 10:29
RövÀngsleden ihop med imaginÀra banjolirare...
En och en halv timma på en mountainbike runt en led kallad Klockarängsleden men som mer känns som den Rövängsled som min vän Esteban brukar kalla den.
Kändes som värsta "Novemberkåsan", träsk, skogsstigar, stenar och ängar med torkad jord. Guppigt och halt som ett litet helvete.
Ståendes mitt i skogen ute i en sankmark som skulle gjort Per Elofsson avundsjuk, med cykeln på ryggen, skrek jag ut mitt hat mot det som kallas naturen.
Knät dunkade och såret skavde efter vurpan över sten och kvist i ett traktorspår.
Då har jag ändå inte nämnt den där granen som fångade mig i farten och som slungade mig fyra meter bakåt igen med käften full av barr, eller raststugan med hundra ungar och en miljon mygg och två flinande kvinnor som undrade om jag verkligen cyklat dit.
-JA, VA FAN TROR DU JAG HAR CYKELN TILL KÄRRING??
Tänkte jag skrika som en Ferguson hårblås men log bara och vände om eftersom stugan låg vid en damm man inte tog sig förbi.
Pust, stön och svettdroppar rinnande ned i ansiktet.
Det var första gången jag drog mig runt på denna vandringsled och flera gånger hade jag ingen aning om var jag var. Försökte följa de gula prickarna på träden men missade ibland, undrade andra gånger om jag hamnat i ett svart hål där allting bara gick runt och runt för samma diken och lergropar såg ut att dyka upp om och om igen. Hörde jag inte banjospel därborta bakom dungen, wrong turn och en massa hihihihihihihihihhihi-fnissande från genförstörda retards från Montana.
Jag knep ihop och drog vidare och kom ut på en grusväg till sist, ett par kilometer i hög fart och vackra ängar, sommarhus och levande postbärare med öron som satt som dom skulle. Började känna mig trygg och lättad.
Då svängde vägen ännu en gång och den gula pricken visade vägen in i oändligheten igen. Klafs, klafs, läckra oranga lottodojjer som blev bruna och dyngsura då det inte fanns någon väg runt utan bara igenom. Slafs och cykeln flög ner i dyn där jag hämtade den och leran rann över ben och armar.
Idiot skrek jag igen och skickade trädgrenar i ren ilska ut i ingenting och självklart fastnade små stickor i min söta konstnärshand som inte hade någon handske och jag blev ännu mer förbannad på mig själv och min satans iver att hitta nya motionsformer eftersom jag är deadly bored med löpning, fotboll och styrketräning. But no more! Jag skiter i detta nu.
Det blir asfaltsträning på mountainbiken i fortsättningen. Jag ska fan inte närma mig en skog igen förutom vårt vackra spår bakom huset där doggen måste få springa ibland.
Livet vänder och vrider sig som ett fångat vilddjur.
Jag har gått ifrån en naturromantiker till den asfaltsälskare jag innerst inne är inom loppet av en dryg vecka. Nu blir det fika på stan.
8 Juni 23:01
TvÄ nya Spotifylistor!
En lite halvtrist dag med regnskurar över villaidyllen gör kreativiteten gott.
Efter lite letande på Spotify har jag satt ihop två nya listor som andas stor egoism och samtidigt några droppar hitpopulism.
Kanske kan någon av er där ute se, eller snarare höra, nått nytt, bra eller bara bekräftande intressant.
Ni andra kan bara scrolla er bort från detta inlägg.
1, Before Take Off
2, Typ Party
Enjoy!
Efter lite letande på Spotify har jag satt ihop två nya listor som andas stor egoism och samtidigt några droppar hitpopulism.
Kanske kan någon av er där ute se, eller snarare höra, nått nytt, bra eller bara bekräftande intressant.
Ni andra kan bara scrolla er bort från detta inlägg.
1, Before Take Off
2, Typ Party
Enjoy!
6 Juni 23:15
Göteborgska folklighetsjunkies
Det är självklart inga fel i att att vara vänlig och trevlig.
Men ändå.
Vad är det med Göteborgska artister och deras överdrivna folklighet där man måste delta i varenda breda nöjesproduktion som kanalerna slänger fram.
Timo Räisinen, Joacim Cans, Håkan Hellström och Ralf Gyllenhammar i Mustasche.
De är alla folklighetsjunkies eller också enbart stehårt cyniska affärsmän som inser att syns man hela tiden så säljer man skivor och får fler spelningar och bättre betalt.
Men var går gränsen för en pop eller rockstjärna. När tappar man i trovärdighet?
Allsång på skansen? Körslaget? Prinsessbröllop? Så ska det låta? Doobidoo?
Rent musikaliskt så gillar jag alla de här killarna utom Hammerfall-Cans. Men jag har extremt svårt för überlyckliga individer som härjar runt med klappa-händerna-keps på skallen i skojsiga underhållningsprogram i TV. De är alltid falska profeter.
Därför ursäktar jag Håkan Hellström allra mest i detta sammanhang eftersom jag alltid kan avläsa en smula smärta och svårmod mitt i hans lyckorus.
Han är en kille som vandrat de olyckliga gatorna fram.
Han har inte heller varit med i Doobidoo. Vilket är den största synden.
Hoppas jag!
Men ändå.
Vad är det med Göteborgska artister och deras överdrivna folklighet där man måste delta i varenda breda nöjesproduktion som kanalerna slänger fram.
Timo Räisinen, Joacim Cans, Håkan Hellström och Ralf Gyllenhammar i Mustasche.
De är alla folklighetsjunkies eller också enbart stehårt cyniska affärsmän som inser att syns man hela tiden så säljer man skivor och får fler spelningar och bättre betalt.
Men var går gränsen för en pop eller rockstjärna. När tappar man i trovärdighet?
Allsång på skansen? Körslaget? Prinsessbröllop? Så ska det låta? Doobidoo?
Rent musikaliskt så gillar jag alla de här killarna utom Hammerfall-Cans. Men jag har extremt svårt för überlyckliga individer som härjar runt med klappa-händerna-keps på skallen i skojsiga underhållningsprogram i TV. De är alltid falska profeter.
Därför ursäktar jag Håkan Hellström allra mest i detta sammanhang eftersom jag alltid kan avläsa en smula smärta och svårmod mitt i hans lyckorus.
Han är en kille som vandrat de olyckliga gatorna fram.
Han har inte heller varit med i Doobidoo. Vilket är den största synden.
Hoppas jag!
1 Juni 19:25
Ett myrsamhÀlle faller samman...
Jag tror minsann att jag gått och blivit naturromantiker.
Studerar växter och djur, ser gräset växa milimeter för milimeter, ser grässtråna sträcka sig upp mot himlen å så kommer jag med gräsklipparen å så börjar allt om igen.
En evig kamp för att hålla någorlunda snyggt i trädgården.
Det är en vacker kamp, en uråldrig kamp, en envig mellan två parter som kämpar för sin existens, sin överlevnad, sitt territorium. Det är den tiden nu, buskar och träd klipps ner och tuktas, jag ligger alltid något sent i tiden i jämförelse med resterande villaidyll, men det måste göras och jag gör det nu.
Naturromantiker. Jag går i mina Hummelshorts och en ful reklam t-shirt och tittar och snackar med djuren. Vårt skatpar som år efter år samlar kvistar till sitt bo i trädgården. Igelkotten som man oroar sig över varje vår men som alltid, till sist, kommer smygandes över gräsmattan. Mördarsniglar, spindlar och sandmyror som inte är lika välkomna. Tänk så man sorterar och favoriserar vissa djur före andra, några tar man hand om och gläds över medan andra framkallar enbart lust att döda.
Skulle flytta på en prydligt staplad hög av marksten som stått på den ena trätrallen men när jag lyfte på de översta stenarna steg jag rakt in i sandmyrornas vardagsrum och väl där blev jag blödig. Jag fick så dåligt samvete av att riva ner deras hem. Lyfte på några stenar till och där låg högar av larver, eller ägg, eller små myrbarn på G, eller vad man kallar det. Det blev panik i myrlägret och flera tusen vällde ut över trätrallen, några såg ut att vilja attackera mig, fick skaka på benen och armarna för att få bort soldaterna. Satte mig på huk en bit ifrån och såg på den kalabalik som uppstått. Krishantering, snabba beslut, vem gör vad? Allt såg först ut som att alla bara sprang omkring men när jag studerade myrorna lite nogrannare såg jag att allt var väldigt organiserat. Framförallt följde jag operation "skydda äggen" och jäklar va snabbt dom samlades runt dom och i små grupper av fyra eller fem myror förflyttade dom äggen mot säkrare mark, och runt bärarna sprang beskyddarna, vaktstyrkan.
Vilken faschinerande föreställning jag fick va med om, vilket samhälle, vilken organisation.
Jag flyttade på resten av stenarna och kan bara tänka mig hur förbannade dom måste varit på mig, all sand och jord från deras hem hamnade utspritt på trätrallen och där lät jag dom hållas i sin iver att samla ihop resterna av sin civilisation.
Har nog aldrig sett så många myror och myrägg å som myrorna slet, nån dryg timma senare hade dom redan lyckats flytta det mesta under jord, dagen efter var alla spår efter det här gänget myror borta.
Nästan lite spooky.
Men imponerande.
Nu väntar jag bara på hämden. Var bygger dom nästa gång?
För någonstans i trädgården finns dom och jag kommer att oroa mig den närmaste tiden. Plötsligt finns dom kanske i skafferiet där dom manngrant står och visar finger åt mig när jag ska hälla upp gröten för frukosten.
Studerar växter och djur, ser gräset växa milimeter för milimeter, ser grässtråna sträcka sig upp mot himlen å så kommer jag med gräsklipparen å så börjar allt om igen.
En evig kamp för att hålla någorlunda snyggt i trädgården.
Det är en vacker kamp, en uråldrig kamp, en envig mellan två parter som kämpar för sin existens, sin överlevnad, sitt territorium. Det är den tiden nu, buskar och träd klipps ner och tuktas, jag ligger alltid något sent i tiden i jämförelse med resterande villaidyll, men det måste göras och jag gör det nu.
Naturromantiker. Jag går i mina Hummelshorts och en ful reklam t-shirt och tittar och snackar med djuren. Vårt skatpar som år efter år samlar kvistar till sitt bo i trädgården. Igelkotten som man oroar sig över varje vår men som alltid, till sist, kommer smygandes över gräsmattan. Mördarsniglar, spindlar och sandmyror som inte är lika välkomna. Tänk så man sorterar och favoriserar vissa djur före andra, några tar man hand om och gläds över medan andra framkallar enbart lust att döda.
Skulle flytta på en prydligt staplad hög av marksten som stått på den ena trätrallen men när jag lyfte på de översta stenarna steg jag rakt in i sandmyrornas vardagsrum och väl där blev jag blödig. Jag fick så dåligt samvete av att riva ner deras hem. Lyfte på några stenar till och där låg högar av larver, eller ägg, eller små myrbarn på G, eller vad man kallar det. Det blev panik i myrlägret och flera tusen vällde ut över trätrallen, några såg ut att vilja attackera mig, fick skaka på benen och armarna för att få bort soldaterna. Satte mig på huk en bit ifrån och såg på den kalabalik som uppstått. Krishantering, snabba beslut, vem gör vad? Allt såg först ut som att alla bara sprang omkring men när jag studerade myrorna lite nogrannare såg jag att allt var väldigt organiserat. Framförallt följde jag operation "skydda äggen" och jäklar va snabbt dom samlades runt dom och i små grupper av fyra eller fem myror förflyttade dom äggen mot säkrare mark, och runt bärarna sprang beskyddarna, vaktstyrkan.
Vilken faschinerande föreställning jag fick va med om, vilket samhälle, vilken organisation.
Jag flyttade på resten av stenarna och kan bara tänka mig hur förbannade dom måste varit på mig, all sand och jord från deras hem hamnade utspritt på trätrallen och där lät jag dom hållas i sin iver att samla ihop resterna av sin civilisation.
Har nog aldrig sett så många myror och myrägg å som myrorna slet, nån dryg timma senare hade dom redan lyckats flytta det mesta under jord, dagen efter var alla spår efter det här gänget myror borta.
Nästan lite spooky.
Men imponerande.
Nu väntar jag bara på hämden. Var bygger dom nästa gång?
För någonstans i trädgården finns dom och jag kommer att oroa mig den närmaste tiden. Plötsligt finns dom kanske i skafferiet där dom manngrant står och visar finger åt mig när jag ska hälla upp gröten för frukosten.
29 Maj 12:45
En slÀng av synthfeber
Musikälskare kan vara känsliga själar.
Det handlar om att tycka rätt annars får man två örfilar och döms därefter till två timmar i Skamvrån.
En gång skrev jag att Black Sabbath två bästa album är Heaven and Hell och Mob Rules, de två albumen som nyligen bortgångne Ronnie James Dio sjöng på.
Dish, Dish.
Direkt fick jag reaktionen att jag inte fattat någonting. Är du dum eller...?
Om man fattat och är ett riktigt fan så gäller bara de tidiga albumen med originaluppsättningen och Ozzy vid micken.
Till exempel Black Sabbath, Paranoid eller Sabbath Bloody Sabbath.
Därför.
Dish, Dish.
Ja,ja. Jag vet...
Skamvrån.
För när jag satt och letade låtar för en Spotifylista med Depeche Mode visade det sig att jag allra mest föll får låtarna ifrån debutalbumet Speak & Spell. Det album som Vince Clarke(senare Yazoo, The Assembly och Erasure) var boss över och därför var en kavalkad i lättjefulla blipp-bloppande synthslingor.
Flera av låtarna verkar gjorda direkt för dansgolvet.
Jag förstår det inte riktigt själv då mitt kynne borde passa bättre med Depeche Modes utveckling ifrån deras andra album och framåt till dessa dagar i nuet som vi lever i. Bandet blev dystrare redan efter Clarkes sorti och har sedan bara blivit mörkare och mörkare. Ibland rent industriellt hårt, mörkt och deprimerande.
Sångaren David Gahan gick ner sig allt mer i ett mångårigt massivt drogmissbruk som hotade gruppens existens. Det var några tunga år där han vid tre tillfällen försökte ta livet av sig. Faktum är att det är väl något av ett flertal mirakel som gör att han fortfarande lever och numer mår bra. Vad jag vet.
Såg för övrigt en fantastisk dokumentär med bandet för ett antal år sedan, kommer inte ihåg vilken det var, om det finns flera. Kanske är det den som kallas 101. Det var bandets sista och 101-första konsert på turnén ,Music For The Masses 1989, som hölls på Rose Bowl Stadium i Pasadena USA. Rätta mig gärna här om jag är fel ute men jag kommer ihåg en helt underbart melankolisk scen i filmen där man filmar bandet i omklädningsrummet efter showen och det är helt tyst. Jag ser Dave Gahan framför mig på en bänk stirrandes med tom vattnig blick. Jag känner igen blicken, har sett den på mig själv i spegelbilden efter en viktig fotbollsmatch. En skön och påtaglig tomhetskänsla som alltid uppstår efter ett uppträdande inför publik.
En mental kick som kan vara både skrämmande och underbar.
Det handlar om att tycka rätt annars får man två örfilar och döms därefter till två timmar i Skamvrån.
En gång skrev jag att Black Sabbath två bästa album är Heaven and Hell och Mob Rules, de två albumen som nyligen bortgångne Ronnie James Dio sjöng på.
Dish, Dish.
Direkt fick jag reaktionen att jag inte fattat någonting. Är du dum eller...?
Om man fattat och är ett riktigt fan så gäller bara de tidiga albumen med originaluppsättningen och Ozzy vid micken.
Till exempel Black Sabbath, Paranoid eller Sabbath Bloody Sabbath.
Därför.
Dish, Dish.
Ja,ja. Jag vet...
Skamvrån.
För när jag satt och letade låtar för en Spotifylista med Depeche Mode visade det sig att jag allra mest föll får låtarna ifrån debutalbumet Speak & Spell. Det album som Vince Clarke(senare Yazoo, The Assembly och Erasure) var boss över och därför var en kavalkad i lättjefulla blipp-bloppande synthslingor.
Flera av låtarna verkar gjorda direkt för dansgolvet.
Jag förstår det inte riktigt själv då mitt kynne borde passa bättre med Depeche Modes utveckling ifrån deras andra album och framåt till dessa dagar i nuet som vi lever i. Bandet blev dystrare redan efter Clarkes sorti och har sedan bara blivit mörkare och mörkare. Ibland rent industriellt hårt, mörkt och deprimerande.
Sångaren David Gahan gick ner sig allt mer i ett mångårigt massivt drogmissbruk som hotade gruppens existens. Det var några tunga år där han vid tre tillfällen försökte ta livet av sig. Faktum är att det är väl något av ett flertal mirakel som gör att han fortfarande lever och numer mår bra. Vad jag vet.
Såg för övrigt en fantastisk dokumentär med bandet för ett antal år sedan, kommer inte ihåg vilken det var, om det finns flera. Kanske är det den som kallas 101. Det var bandets sista och 101-första konsert på turnén ,Music For The Masses 1989, som hölls på Rose Bowl Stadium i Pasadena USA. Rätta mig gärna här om jag är fel ute men jag kommer ihåg en helt underbart melankolisk scen i filmen där man filmar bandet i omklädningsrummet efter showen och det är helt tyst. Jag ser Dave Gahan framför mig på en bänk stirrandes med tom vattnig blick. Jag känner igen blicken, har sett den på mig själv i spegelbilden efter en viktig fotbollsmatch. En skön och påtaglig tomhetskänsla som alltid uppstår efter ett uppträdande inför publik.
En mental kick som kan vara både skrämmande och underbar.
27 Maj 21:30
Kunzelmann & Kunzelmann
Jag hade redan avfärdat Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann när jag första gången läste om den.
Enda anledningen var att jag börjat och snabbt slutat läsa den kritikerhyllade "Den vidunderliga kärlekens historia." Jag gillade den inte alls, lyckades inte komma in i boken och la undan den.
Men så insisterade en vän att jag borde ge Kunzelmann & Kunzelmann en chans. Den borde passa mig perfekt, sa hon.
Å så rätt hon hade.
För Kunzelmann & Kunzellman är en fantastisk roman om vad som är falsk eller äkta här i livet, en roman om brott, bedrägerier och människors dubbla bottnar. En av de bästa jag läst under en väldigt lång tid. Vallgren har ett sånt otroligt energiskt språk som sprudlar och underhåller. Han kickar igång en historia i två tidsepoker, nutid och Tyskland under andra världskriget som sedan vävs ihop till en blanding av historisk roman, generationsroman och snabba cash-roman.
Man vet aldrig vart han är på väg med sin story, vändningarna är många och överraskande.
Carl-Johan Vallgren är förvisso konstintresserad med den research som lagts ner för att få ihop grunden i berättelsen om den världsberömde tavelkonservatorn Viktor Kunzelmann är grymt imponerande. En orgie i tavelduksmaterial, träslag i ramarna, färger, oljor, metoder att restaurera gamla mästerverk eller avgöra dess äkthet radas upp. Man får sig en rejäl lektion i konsthistoria och kända samt mindre kända konstnärers verk. Miljöbeskrivningarna och detaljrikedomen i romanen är imponerande hela vägen in i mål.
Motsägelsefullt är det ändå denna nogrannhet som i slutändan är det som ger den enda kritiken från mig. Vallgren fortsätter pumpa och pumpa tills jag i slutet av boken, när han tar ännu en runda in i konstvärldens alla små märkligheter, blir riktigt mätt och hoppar över en hel massa upprepningar innan själva upplösningen. Det är som om han inte vill att romanen ska ta slut.
Pelle Blohm
– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.
– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.
– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.
– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.
– Föreläsare.
Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.
I övrigt en jäkla fin kille...
Tidigare inlÀgg