header
header
header
header
header
9 Februari 21:17

Tre timmar i Stockholm


Gick upp obegripligt tidigt idag. 06.00 skrek väckarklockan i mitt kolsvarta sovrum, olusten spred sig i kroppen och jag undrade vad i helvete jag höll på med. Ni som brukar läsa mina enkla rader vet ju att jag är död innan... säg 10-11 nånting.

Men nu var det pr-fotografering på Canal Plus i Stockholm. Satt ensam på övervåningen i de numer inte så nya regionaltågen som hackar sig fram genom Mälardalens fauna. Det var förstås grått, grått, grått. Jag satt och såg ut över åkrar och träd, en fotbollsplan i Arboga, hamnen i Köping och industrierna i Västerås. Sedan somnade jag.

Ombyte i C+ huset, kostym, skjorta slips och tjabbadojjor på. Mirakelsminkning som trollar, försvinner gör små finnar och andra ofräscha hudparasiter. Cleareyes i röda sömndruckna ögon och lite fåfängt rufsande i den där frisyren som man vill ha kontroll på men som är så svår att prata med. Sedan någon dryg timmas poserande inför en kamera, ensam  och med den resterande kadern av kommentatorer, experter, programledare som ska lotsa kanalens tittare genom den allsvenska säsongen 2008.  Hur myckety det nu blir med tanke på kontraktsbråket mellan de där i Kentaro och C+ i första hand men där söndrarna i TV 4-huset även är inblandade. Men det klart, är fyrans kontrakt godkänt så är det ett hårt slag för betal-Canalen Plus och med det eventuellt även för oss som jobbar för kanalen.

Ja, ja vi får se hur det slutar. Vände i alla fall efter fotosessionen och tog taxi till centralstationen å så tuffade tåget de där två timmarna tillbaka till hemstaden igen. Min kortaste visit i huvudstaden någonsin tror jag. 

Tillbringade sedan större delen av eftermiddagen och kvällen i en soffa framför teven. Lite mat, lite vin, och en del förberedelser inför morgondagens Supersöndag.

Alltså ny resa i morgon bitti. En timma senare start än i morse  och sedan en lång eftermiddag med fotboll som denna söndag verkligen kan kallas för "super". Chelsea mot Liverpool och det känslosamma Manchesterderbyt mellan United och City. 50 år sedan Busby-boys krasch i München. 

Blir kvar efter sändningen, gamla vännen Scandic Park är värd för natten. Bodde där varje helg varje vinter i ett par år under Liga Europa tiden. Känns som hemma, då var jag tjenis med stora delar av personalen, sämre med det nu då jag sällen blir kvar. Men två möten under måndagen bjuder mig på natten i ett hotellrumet invid Hjalmar Söderbergs kära Humlegården. Ett av mötena är riktigt spännande. Återkommer med det.

För nu är det dags att packa igen...

Kommentarer
Stäng
Re: Grattis

Tack Tommy! Skönt att få ett grattis av alla lysande Leeds supportrar i Sverige. Nu är det bara att hoppas att laget får ny fart igen. Måste bara gå upp i år.

Mumrik: Jag har verkligen ett bra jobb på många sätt, men det märkliga är att även dessa till synes perfekta jobb för en fotbollsintresserad kan bli vardag och ibland lite segt. Men i jämförelse med mycket annat är det förstås ett lyxproblem:)


Skrivet av:Blohm | 2008-02-10 22:03:26 |  Svara
 
Grattis

Ryktet säger att du fyller år i dag (söndag). Alla Leeds-supporters i sverige gratulerar dig! Hoppas du får en kanonkväll.
Skrivet av:Tommy. | 2008-02-10 15:37:25 |  Svara
 
Grattis!

Även om det kan vara lite jäktigt och en hel del resande, så är det ändå ett avundsvärt jobb. Jag hade bytt med dig rakt av. :)

Om uppgifterna stämmer på gais.se, så fyller du ju år under söndagen. Välkommen till 41...jag tog det steget för en vecka sedan.

Skrivet av:mumrik | 2008-02-10 00:03:09 |  Svara
 


7 Februari 00:36

Det är dags att bli trendig igen...

Jag läste en rätt obetydlig liten artikel häromdagen. Den handlade om att det var på väg att bli trendigt igen med bokhyllor och brunmurriga hem. Hyllor som ska digna under tunga prestigefulla titlar. Efter år av minimalistiska och sparsmakade hem där det allra hippaste var att bo i en stekarlägenhet helt utan möbler men med en svindyr espressomaskin och två sabatierknivar i köket.

Men mode går ju som bekant runt i cirklar och får man bara leva tillräckligt länge så är man förr eller senare trendig. Okej att modeskaparna alltid ändrar små, små detaljer i det nygamla för att inte kännas föutsägbara och tråkiga. Men runt går det.

Så kanske är jag på väg att bli rätt igen. I hemmet i alla fall.
Har alltid varit svag för det brittiskt mörka och murriga med Chesterfield öronlappsfåtöljer, heltäckande mattor, öppna spisar och väggar täckta med bokhyllor överfulla med böcker. Det är tidlöst men säkert även fantasilöst och lite gubbigt.
Men då har jag varit gubbe sedan jag var 23. Kan inte påstå att mitt hem är konsekvent brittiskt men det bär defenitivt starka drag av vad jag just beskrivit, möjligen uppblandat med lite fransk lantstil. Det är så jag trivs, varmt och ombonat.

Trendorakel med minimalistiska ideal som besökt mig genom åren har kräkts rakt över mina Afghanska mattor samtidigt som de skakat av chockkramper när det sett min lilla Engelska pubhörna. Jag har varit så ute att designgurun Terence Conrad säkert hade dött av ett slaganfall inför synen av mitt välpacketerade hem.

Men kanske är en vändning nu på gång. Jag har för mig att det brittiska hade en liten formtopp någonstans i början av nittiotalet. Då gick det att få tag på tunga bastanta pubmöbler och vackra öronlappisar. Sedan dog den marknaden och man var hänvisad till konservativa och fantastiskt dyra specialbutiker för att finna rödbruna stolar och hyllor i den specifika stilen man alltid finner i de engelska deckarna. Där ser man alltid en välfylld bokhylla i bakgrunden av någon nonchalant slottsägare eller byfånen som alla tror är mördaren.

Jag har mitt lilla bibliotek som jag kallar det. Det låter fint men är ganska modest faktiskt. Tre stora och två små billyhyllor av den rödbruna varianten som IKEA slutade med för flera år sen för att det inte var trendigt nog står placerade i ett  litet sovrum på övervåningen. Två blommiga och fjäderlätta öronlappisar köpta billigt i Norrköping 1993 står placerade bredvid varandra med ett litet bord och en bra läslampa mitt emellan. Det är min favoritplats i huset.

En heltäckande matta och ett litet whiskeybord inne i härligheten skulle förvandla rummet till en sorts helig plats. Om något år är det kanske även ett trendhak av fetaste sort som varje modern skitnödig människa i farten bara måste ha för att få tillhöra.






4 Februari 11:48

Jag är en miljöbov

När jag satte mig i bilen på söndagsmorgonen för att åka till Stockholm och jobba var  det snökaos, halt och allmänt jävligt.
Det var inte mycket trafik som tur var så de två hjulspåren som fanns i ena filen räckte gott och väl till mig själv. En kaffe americano stod och rök lite grann i mugghållaren och jag borde ha njutit. Men denna morgon var en morgon där full koncentration krävdes på att hålla båda händerna på ratten och stirra blind framför mig igenom snörök och blask.

Nio timmar senare inleddes returresan. Då var allt vitt borta, jag reste genom ett evigt mörker med en skitig framruta och en liten dajm i handen. Det här landets vintrar är tamejfan fullständigt schizofrena. Är det konstigt att människor mår dåligt.
Varenda människa jag känner har varit sjuk, blivit frisk och blivit sjuk igen under hela vintern. Det finns ingen ände på eländet, å så alla som faller in i djup nedstämdhet av de ständiga skiftningarna i vädret med det gemensamma att det alltid exkluderar solens strålar. Vilka jag faktiskt just nu sitter och stirrar mig glad på. Kors i taket. En sur måndag i januari.

Man brukar ju alltid säga att vi svenskar alltid pratar om vädret, att det är någon sorts kulturdrag. När vi inte vet vad vi ska kallprata om så slänger vi fram den där om "vicket skitväder vi har". Kanske är det så att vi varit unika med det men i så fall kan man väl ändå säga att vi på något sätt varit före vår tid, vi trendkänsliga svenskar. För de senaste åren pratar hela världen om vädret, klimatet och ingenting annat än om väder och vind. Det upptar all vår tid, alla politiska frågor går igenom klimatfrågornas filter.

Det gör att jag kände mig lite skyldig där jag satt på motorvägen mellan Örebro och Stockholm i min tunga SUV med naturens tvära väderkast mitt framför näsan. Jag tvingas konstatera att jag är en miljöbov, en egotrippad miljöterrorist som bryr mig mer om min bil, mig själv och den underbara känslan av att fara fram på vägen med stämningsfull musik i växlaren än om mina medmänniskor som lever på vår jord. Sånna som jag ska utrotas och slängas in i någon livsfarlig virvelvind kallad Katrina, Per eller Gudrun, för att aldrig mer komma tillbaka. 

Men jag erkänner, jag har en svag punkt när det kommer till bilar. Är inte mycket för lyxkonsumtion i övrigt men just när det handlar om de fyrhjuliga vännerna som för en framåt i en värld full av kollektivtrafik som aldrig fungerar och alltid är försenade så njuter jag varje meter som jag kör omkring på våra vägar. Jag älskar det helt enkelt.

Men vi ska utrotas, straffskatter och höjda bensinpriser är ett kafferepsnöje för politikerna som naturligtvis siktar in sig på individerna än att ge sig på bilindustrin. Jag förstår inte det nuvarnde kriget mot personbilisterna. Varför sätter inte de styrande mer press på industrin om att mycket snabbare utveckla miljövänliga bilar som faktiskt har en prestanda som motsvarar dagens utskällda bilar. Problemet ur en miljöaspekt kan väl inte vara bilarna som fenomen utan utformningen och tekniken bakom. Jag vet i alla fall att jag inte vill vara utan min njutbara farkost, men jag skulle njuta mycket mer om biltillverkarna plockade fram bilar i samma klass men med en acceptabel miljöprofil. Det borde väl inte vara så svårt om de styrande bestämde sig för att sätta press på de som tillverkar våra bilar istället för oss som måste förhålla oss till ett mycket magert utbud i bilhallens miljöklassade hörna.  

Men det lär dom väl knappast springa benen av sig för att göra så länge som det är Svensson, Johansson och jag som är den stora måltavlan som politikerna använder som piltavla i riksdagshusets pub.



1 Februari 22:49

Nyår-Stig Larsson

Att vandra in på Pocketshopparna på de större tågstationerna i landet är ett nöje jag brukar ägna mig åt. Jag gillar att trängas därinnen med datorn i en väska på ryggen och en annan väska i handen. Det är inte alltid jag köper något, ibland räcker det att bara få stå där och scanna av väggarna med böcker. Ibland lyfter jag ut en och annan bok som ser ut att kunna överraska mig. Läser baksidestexter och begrundar framsidans layout. Det är som med gamla LP-skivor, man kunde nästan gissa sig till om det var något man gillade bara genom att titta på omslaget.
Bokomslag: "Nyår"
Så var det när jag plockade ner Stig Larssons roman "Nyår". 
På framsidan en bild på en öde väg i snöslask och soldis och längst ner ett citat ur boken som fångade mig direkt.

"Han visste att hans liv började om igen just de här minuterna"

På baksidan kan jag läsa vidare om en man som ligger medvetslös i elva dagar efter en skidolycka men när han till sist vaknar har tappat minnet. Han återfår sedan långsamt minnet men inser att han inte längre är den han var. Han känner ingenting för den person han är. Kanske är han någon annan. En natt skriver han en lapp till sin fru att hon ska betrakta honom som död, sedan reser han till Stockholm och inser redan första natten att allting börjar i just detta ögonblick.

När jag öppnade boken några dagar senare och började läsa var jag övertygad om att jag skulle gilla romanens innehåll.
Men det blev en svår läsning genom en snårig historia som kändes helt utan struktur. Varje kapitel var tvunget att erövras enskilt och jag måste erkänna att jag stundtals hade svårt att hänga med i svängarna. Ändå tycker jag att bitarna föll på plats när slutet närmade sig. Det kändes som att ha genomgått en psykoanalys instäng i en annan patients problem. 
Det var mörkt och stundtals väldigt obehagligt, jag ville därifrån. Det krävdes rejäl koncentration att orka följa huvudpersonens inre liv på jakt efter känslor.  Jag är inte säker på vad jag egentligen tycker om boken som visst anses som något av en höjdpunkt för Stig Larsson som romanförfattare. Men det är oerhört skickligt skrivet. Det är inte alla författare som lyckas skaka upp så många olika känslor hos mig i en och samma bok.




30 Januari 23:02

Morgon eller kvällsmänniska


Klockan börjar närma sig tolv på onsdagskvällen och jag känner hur kroppen varvar upp.
Har kämpat hela dagen med två deadlines på krönikor som ska levereras, en nu och en till i morgon förmiddag.
Det har gått trögt under de ljusa timmarna, som vanligt.
Men så fort mörkret lägger sig, det blir tyst i huset och timmen sen då rasslar det till i skallen, krampen släpper och kreativiteten rullar ut sin röda matta. 

När jag vaknar i morgon bitti då är jag som vanligt totalt tom och passiv i hela min själ.

Men gå och lägg dig tidigare då så kanske du blir pigg på morgonen, brukar folk med annan tidsrytm säga.
Vänta du tills du blir äldre då sitter du där i morgongöken och dricker kaffe och ser ut mot ett dött landskap, har andra alltid sagt om framtiden som medelålders man. Jag har inte trott någon av dom. Kommer aldrig att bli en morgonmänniska.

Nu har jag fått vetenskapen på min sida i frågan. Läser en TT-artikel i den lokala blaskan att ett Schweiz-Tyskt forskarlag med sömnforskaren Steven Brown som ledare kommit fram till att vi människor helt enkelt är genstyrda i den här frågan.
Vi kan inte själva påverka om vi vill vara pigga på morgonen eller kvällen via sömnplanering. 

I en process som är alldeles för krånglig för mig att redovisa här har forskarna ändå kommit fram till att: "Varje cell har egen liten klocka som går i takt med likadana klockor i de andra cellerna. Cellernas tidsuppfattning synkroniseras av hypothalamus, en del av hjärnan som har hand om många livsviktiga funktioner och som uppenbarligen fungerar som centralklocka."

Klockrent med andra ord.

Nu vet jag åtminstone att det inte finns något jag kan göra för att förändra min rytm. Människor får stå ut med en zoombie under förmiddagspasset och en snackpåse med misstänkt amfetaminmissbruk under kvälls och nattpasset.
Jag plockar av mig själv allt ansvar för det här och överlämnar mig åt forskningen.




28 Januari 17:25

Jag är ett asfaltsbarn


Jag är ett asfaltsbarn.
Även om jag numer bor utanför stadskärnan tog det mig lång tid att gå så nära träden att grenarna rispade bruna sommararmar eller så nära gräsmattorna att mina sneakers blev så där grönfläckiga på den vita gummisulan.
Jag valde länge cykelbanornas välkända svarta asfalt.
Varför?
Jag vet faktiskt inte. Ren instinkt kanske. 
För det gröna, blå, skogar och vatten, snö och kyla har alltid gett dåliga erfarenheter.

Jag kommer ihåg skräckresor med skolklassen. 
Vi paddlade kanot i det vilda utanför Hällefors, det spöregnade i ett dygn.
Jag hade regnkläder som inte var värda att kallas regnkläder på mig, familjen hade inte råd med bättre. Dyngsur ända in på huden satt jag in den förbannade kanoten och såg regnvattnet bilda pölar även i kanoten som i sin tur dränkte sovsäck och ombyteskläder. På natten sov jag i den genomblöta sovsäcken, i genomblöta kläder i ett tält som sög åt sig vatten och släppte det i min panna. Jag skakade, frös och var säker på att dö. Tidigare på kvällen satt folk och grillade korv vid lägerelden, jag värmde mig där tills elden slocknade för att sedan förbereda mig på att vandra genom pärleporten. 

Natten blev lång.

Andra gånger har jag gått genom snö och is med sönderfrusna fötter och den hemska vinden innanför min ruskigt coola men förstelnande kalla pundarmockajacka. Jag har förbannat naturens kraft, svurit över det meninglösa i att vara utomhus, utanför asfalterade vägar och betongens väggar som lockade med värme och en smula frid om man bara hittade en dörr.
Jag har liksom aldrig varit förberedd på det där som kallas friskt och utövas i det fria, i naturen. Familjen hade aldrig råd att lägga pengar på sådana extravaganser. Och inom asfaltens och betongens gränser ansågs det bara töntigt att vara väl förberedd på dåligt väder.

Jag skaffade min första varma jacka, en dunjacka, när jag var 30 år. Sedan köpte jag en som dessutom tålde regn. 
Bodde i Norge, Stavanger. Där regnade och stormade det jämt. 
Fan, va skönt det var att inte frysa. 
Åtta år senare köpte jag dyra Bally curlingkängor, nu är jag även varm om fötterna.
40 år och vuxen.

Att jag berättar detta är av den enkla anledningen att jag har börjat njuta av tystnaden, stillheten och det vilda i det som alltså kallas naturen. Fann en sån där tidslucka igen häromdagen. Stod på ett stort fält, jag gömde mig i luvan från den mycket varma jackan, vinden bet i ryggen. Doggen utforskade området och flöt omkring strax ovanför backen. Svartån röt några hundra meter bort, det dånade från vattenfallet. 

Kontemplation.

Det är doggen som tvingat mig till det här. 

Tack doggen! 





26 Januari 16:29

Är framtiden multilirare?

Alla fotbollslag behöver en lojal gnetare, en grovjobbare som röjer minfälten åt stjärnorna som sedan stjäl rubrikerna.
Utan dessa arbetsmaskiner vinner inga fotbollslag några matcher.

Så brukar det heta när man diskuterar fotbollen i allmänhet men rätt ofta det svenska landslaget i synnerhet. För där brukar många säga att det inte finns någon plats för stjärnor som är likställt med divor. Man vinner inga matcher med enbart egocentriska stjärnbroilers...

Å andra sidan så vinner ett fotbollslag väldigt sällan matcher utan de här högdjuren som alltid flyger in på fyrfärgsfoton i kvällsblaskorna. Att spela fotboll med enbart grovjobbare ger inga vinster, inga mål. Möjligtvis ger det en lång rad oavgjorda 0-0 matcher. Eller, kan man säga så?

Båda sidor har sina fans och förespråkare som tyvärr rätt hätskt kastar fram sina argument, till exempel om att i Sverige får ingen sticka ut och ta för sig och visa självförtroende, som är lika med skönt divig stjärna. Eller den andra sidan som dyrkar gamla laglojala ideal där man jobbar hårt för laget och firar med laget och där individualismen ses som en styggelse.

Men de argumenten kommer ifrån vår extremt svartvita värld där det alltid måste finnas ett starkt för och ett emot. Men sanningen ligger ju oftast någonstans i mitten. Det är viktigt med balans i tillvaron, så även på en fotbollsplan. Därför behövs förstås båda spelartyperna. Det är även det som i mina ögon gör fotbollen intressant. Dynamiken och mångfalden.
Utan det blir spelet charmlöst, jag behöver ha skillnaderna för att reagera och njuta. Det är min åsikt tills någon lyckas övertyga mig med någonting annat.

Och de finns.
Redan för en fem sex år sedan hade jag en mejldebatt med en gammal journalisträv vid namn Imi Markos, vi skrev då båda för det nu nedlagda magasinet Svensk Fotboll. Han argumenterade starkt för att målet med fotbollsutbildningen var att få en sorts multilirare. Spelare som ska kunna göra allt, mål, vinna boll, dribbla, läsa spelet, vara snabba å så vidare. Min första tanke där är att det just då blir statiskt och ensidigt och nyanserna försvinner när alla kan allt.

Men frågan är om han inte kommer att få rätt i alla fall när det kommer till jakten på multiliraren.
Å då spelar det ingen roll vad jag tycker är mest intressant och underhållande.
För kollar man på ett lag som Arsenal så har de redan kommit väldigt långt i den jakten. Nästan hela backlinjen och mittfältet kan flyttas runt på olika positioner och prestera lika bra var de än hamnar. Kanske är då Arsenal det mest moderna laget av alla om man kollar in de största europeiska ligorna. Arsene Wengers vision om den perfekta fotbollen i hans och kanske Markos ögon går vidare. 

Vi får se vart det slutar. 
Kanske får jag själv inte uppleva den "totalfotbollen. Men helt klart är att utvecklingen inom fotbollen går i en rasande fart. Framförallt på individnivå. Dagens topplirare är så otroligt mycket mer kompletta nu än bara för femton tjugo år sedan.



24 Januari 20:28

Jag saknar den afrikanska festen


Det känns faktiskt lite tomt.
Jag saknar det dova surrandet, trumpeterna och visselpiporna i hörlurarna under arbetspassen. Jag saknar färgerna och den sköna dansen på läktarna. Tre raka afrikanska mästerskap fick jag göra på Eurosport innan årets fråga uteblev.
Nu sitter jag hemma i min soffa istället och följer de inledande matcherna i gruppspelet från Ghana.

Det märks att den afrikanska fotbollen utvecklas i en rasande fart. Hela europa har dränerats på fotbollstalang, de mäktiga storklubbarna skriker i desperation över att lagens stjärnor drar iväg i minst tre veckor mitt under brinnande säsong.
Och de är många.
I Frankrike har det försvunnit över femtio spelare och i England nästan lika många. Nästan ingen klubb av de stora står oberörd, ja bortsett från Manchester United då.

De första matcherna i turneringen har hållit en hög standard. Om jag jämför mitt första mästerskap i Mali, via Tunisien och för två år sedan Egypten så har tempot och den tekniska passningsfärdigheten ökat för varje mästerskap.
Jag tycker att matcherna mellan storfavoriten Elfenbenskusten och Nigeria samt Egypten mot Kamerun var två kvalitativt mycket starka matcher. Sedan finns det förstås blåbär som Namibia och Sudan men det gör det ju i de flesta turneringar.

Egypten vann det senaste mästerskapet på hemmaplan och gjorde det då med turneringens mest offensiva och intressanta spel. Men de kan ju inte spela utanför landets gränser brukar det heta. De vann till exempel inte en enda kvalmatch till mästerskapet i Ghana. Det har gjort att dom tidigt blivit avskrivna som mästarkandidater denna gång.
Men efter att ha sett laget krossa Kamerun, som jag brukar kalla afrikas tyskar beroende på disciplinen och försvarsstyrkan, är jag inte längre lika säker. Egypten imponerade stort i den matchen och klädde av Kameruns backlinje på ett sätt som gjorde dom till ett förvirrat pojklag.    

Jag har inte vägen fram mot finalen riktigt klart  för mig men om det är möjligt så skulle jag kunna tänka mig en repris på förra finalen. Den stod mellan Egypten och Elfenbenskusten och avgjordes på straffar. Ghana som spelar på hemmaplan lär i och för sig inte lyssna på det örat utan vill, och kan säkert också, följa de senaste årens tradition med hemmanationen bärande den tunga segerbucklan. Men vi får väl se hur det utvecklar sig, turneringen är i sin linda men ser som sagt mer intressant ut än någonsin.

Jag hade gärna varit med även denna gång. Men man kan inte vara överallt och ha koll på allting så denna turnering ser jag enbart för mitt stora nöjes skull. Mästerskapet känns lite som mitt eget. Som en independentgrupp som man älskar för att inte så många andra gör det. Det känns inte riktigt bra att stå utanför med andra ord. 




23 Januari 22:59

Vad ska du bli?

Satt och lyssnade på en livespelning med Thåström på kontoret idag.
Thåström är alltid bra.
Ebba Grön var oftast bra på sin tid.
Jag är naiv, ibland, dock inte ung längre.
Kan ändå inte undgå den där känslan då och då i och med att jag lever i en sorts låtsasvärld.
Att jag inte vet vad jag ska bli när jag blir stor.
Så texten nedan passade bra just idag.


"Vad ska du bli när du blir stor?
Ska du bli som far och mor?
Ska du bli en boss, en försäljare, 
eller disponent nånstans?
Kanske nöjer du dig med vilket jävla
skitjobb som helst. Du bara bryr dej
inte alls, det får gå som det går.
Vad ska du bli?
Nu är du ung och rebellisk som fan,
du sätter hårt emot hårt.
Du vet precis vad du vill och du vill
inte bli en av dom där.
Så fortsätt å fortsätt å va rebell,
fortsätt å fortsätt å va dej själv,
fortsätt å fortsätt å va rebell.
Hur skarre bli med din framtid då?
Hur skarre bli om några år?
Ska du sjunka in i en fåtölj?
Va ska du bli??
Gåupptilljobbetjobbajobbaätalunch,
samma sak händer i morgon.
Jobbaåkatrickhemåsättasigåglo.
De e inget liv,
de e slaveri.
Gåupptilljobbetjobbajobbaätelunch,
samma sak händer i morgon.
Jobbaåkatrickhemåsättasigåglo.
De e inget liv,
de e slaveri.
Så fortsätt å fortsätt å va rebell..."




21 Januari 23:01

En krigares sista strid

Det var i början av augusti 1997. Jag hade spelat otroligt bra fotboll under några månader för min nya klubb Viking FK från Stavanger. Hade blivit lagkapten, hyllad av allt och alla och arbetat upp en stark position som ledare för spelargruppen.
Livet lekte.
Nu var vi i Haugesund och skulle spela ett prestigefyllt Rogalandsderby. Solen sken, varmaste sommaren på hundra år sa dom, jag var laddad, fokuserad.

Sedan var allt över på några sekunder. En svensk i motståndarlaget sparkade benet av mig i en motläggssituation. Inget fult brott med benpipor och vridna kroppsdelar. Men likväl ett brott som gick rakt igenom smalbenet.
Några sekunder. Över.

Jag for proppad med smärtstillande mot Stavanger, ambulans på båt, ambulans rätt ner i underjorden och under en djup jävla fjord. Sedan paket från fot till ljumske å så var det äventyret över. 
Livet var över.
Tankarna förvirrade.

En kris inleddes. Jag föll ihop mentalt och vaknade inte upp förren ett och ett halvt år senare.
Ångest.
Avbrott.
Livet slut.

Därefter uppvaknandet. Det nya, fräscha. En omförhandling med sig själv och sitt inre. Nya mål, nya beslut.
Hjärnans strömförsörjning var tillbaka och jag hade bestämt mig.
Jag skulle sluta spela fotboll. Men först två år till i Göteborg i ett grönsvartrandigt gäng.
Två fina år på många sätt, men även massor av nya skador.
Trött.
Kroppen slut.
Mentalt utpumpad.
Det var över. det fanns ingenting kvar att ta av. 

Jag har aldrig varit så säker på ett beslut som att lägga av med fotbollen. Jag har heller aldrig ångrat mig efteråt.
Jag var klar och det var underbart, som om någon släppt ur mig ur en bur.
Frihet.
Ett nytt liv.

Det var benbrottet som var starten till detta nya. Jag tackar benbrottet för vart det ledde mig i livet. Till det jag är idag.
Utan avbrottet hade jag säkert fortfarande sprungit runt på en plan och lirat boll, inte för kärleken till sporten utan för att jag inte hade vågat sluta. Jag visste ju inget annat. Hade aldrig haft ett riktigt liv, ett normalt liv.

Tänk att det alltid ska behövas en olycka av något slag för att människor ska förändra sina liv. En livskris som sätter tillvaron på sin yttersta spets. Det är så många som lever låtsasliv, liv de inte vill leva men orkar inte, vågar inte förändra.
Inte förren man kraschar fullständigt och blir tvingad till denna förändring. Det är tragiskt, så många tomma liv.



 









Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg