Jag växte upp i en familj som man måste säga var mer eller mindre helt ointresserade av all form av kultur.
Vi hade väldigt få böcker i hemmet och de som fanns var mest hyllvärmare.
Kan inte komma ihåg att vi någon enda gång var på teater eller konserter.
Museum besökte vi enbart på guidade turer under chartersemestrar å sånna resor var vi ofta på.

Mina föräldrar var egna företagare och jobbade jämt. 
Det fanns ingen tid till något annat än arbete å så dessa bil och chartersemestrar ett par gånger per år.
Jag fick helt enkelt aktivera mig själv och då blev det som för de flesta i förortens bostadslängor.
Vi lirade fotboll på sommaren och ishockey eller rinkbandy på vintern.
Kultur och konstnärligt arbete visste jag inget om.

Jag har alltså haft ett helt vuxet liv att försöka ta igen förlorad mark och lära mig uppskatta allt det intressanta som går under begreppen konst och kultur.
Musiken var det första jag tog till mig för den kändes så naturlig och va med under stora delar av tonåren. 
Den var viktig och är än mer viktig idag som vuxen man.
Läsandet började jag uppskatta i tjugoårsåldern och där är jag numer en sjuk litteraturkramare som skulle kunna bo i ett bibliotek och äga och driva en liten bokshop om det inte vore en så usel affär.
Sedan kom intresset för fotograferandet och vurmen för att se fotoutställningar.
Därefter började jag uppskatta konst när det handlar om tavlor, först popkonst som så många andra och sedan mer klassisk sådan. Teater går jag inte ofta på men jag skulle vilja göra det för jag är säker på att jag skulle gilla det men den rutinen finns inte i mitt system och väldigt få runtomkring mig finns i den världen.

Det jag vill säga med denna utläggning är att kultur har blivit viktigt för mig.
Å konsten är på väg in i mitt liv, som betraktare
Men jag är fortfarande en novis och förstår sällan djupet i allt.
Inte heller förstår jag den för mig ofta märkliga kulturdebatten där alla jämt är så arga och nedlåtande mot andra.
Kultur och konstvärlden verkar handla om så mycket odefinerbara saker som folk ska försöka förklara men inte kan.

Men allt är visst konst i alla fall.
Det har den pågående debatten kring Konstfackelevens examensarbete "Territorial Pissing" visat.
Å just den här debatten visar att jag har en väldigt lång väg för att förstå de grundläggande byggstenarna inom konsten.
Alla säger att konst ska utmana och provocera, det verkar vara det enda kriteriet för att få uppmärksamhet.
Samhällsomstörtande.
Vandalism och illegala handlingar försvaras som nödvändigt för att väcka människor.
Är det konst eller är det bara konstigt.
Var går gränsen?
Finns det nån gräns?

Om jag till hösten spränger Rosenbad bara för att vara lite wild och sedan fotograferar eller filmar kaoset, elden, röken och alla rädda människor och sedan lägger ut det på You Tube med en lite cool röst som berättar om hur jag med detta verk vill utmana samhället och människornas föreställning om trygghet i storstaden.
Är det då konst eller terrorism?

Många säger att man bör ha samma intressen för att leva i en bra relation.
Jag håller inte med, inte helt och hållet i alla fall.
Inte hade jag under min fotbollskarriär velat ha haft en tjej som var lika inne i fotbollsvärlden som jag.
En sån som ska börja diskutera taktik och varför man gjorde si eller varför man inte gjorde så...
Jag var alltid glad över att hon alltid tyckte att jag var bäst även när jag var sämst å sedan kunde vi börja prata om andra saker. Saker utanför fotbollslivet.

Det är liksom inte likheterna som för ett förhållande framåt utan olikheterna.
Det är dom som gör vardagen spännande och kreativ och som leder samlivet framåt.
Identifikation och likriktning dödar inte bara förhållanden utan även väldigt mycket annat.

När man sedan levt väldigt länge tillsammans kommer det där samspelet helt automatiskt.
Den ene gör en sak och den andre gör en annan sak tills det blir en helhet som man gemensamt kan njuta av.
Till och med i sjukdom kompletterar man varandra.

Som den gångna helgen då ett kök skulle målas och fixas.
Ett projekt som var planerat sedan länge.
En liten minirenovering inför den stora som får göras när tiderna är bättre.
Självklart vaknar då Å upp med jättesmärtor och illamående och hamnar mitt i ett Vinterkräkvärldskrig.
Ändå är hon tapper och envis och tejpar alla lister.
Sedan är det jag som målar hörnen, rollar och rollar över den där ugly tapeten som suttit där i åratal.
Håller på hela dagen med lite kaffepauser, ett par glas vin och lite Ben & Jerry-glass.
Strawberry Cheescake?
Sedan målade jag panelen som vi helst vill ha bort.
Vitt och med långa fina penseldrag.
Det tog tid men jag gillade att sitta där i mina egna tankar på en pall och njuta av livet.
Men jag hann inte med två målningar utan fick lämna lite jobb till dagen därpå.

Gick och la mig och sedan blev det min tur att springa på muggen och dagen efter var jag utslagen och halvt död.
Då mådde Å något bättre så hon slutförde jobbet och tog bort tejpen som hon satte på dagen innan.
Sedan blev hon sämre igen och vi vilade tillsammans med våra infekterade händer i varandras.
Det är harmoni det.

Vissa säger säkert att det vore roligare att göra detta tillsammans.
Och jovisst, kanske är det sant.
Men om vi gjorde allt ihop hela tiden hade vi båda blivit sjuka samtidigt och då hade inte vårt kök varit målat idag.
Det hade inneburit stress och tidspress.
Visst är det glasklar logik?

Nej, jag har inte sportlov.
Inte heller har jag tappat lusten.
Men luften har tillfälligt gått ur mig.
Huset har under helgen smittats med Vinterkräk och annat skit.
Jag är på väg tillbaka till livet igen.
Hörs inom kort.

Jag vet egentligen inte vad som hände idag.
Men plötsligt gick jag där utmed järnvägsspåret i träningsoverallsbyxor.
På väg mot tågstationen i småstaden runt fem då stationen var fullproppad med helgresenärer.
Några timmar senare, i samma overallsbyxor, hämtade jag hem en vegetarisk pizza.
Som om jag vore Al Bundy.
I am losing it.

Det är cirka femton år sedan jag senast visade mig ute på stan ibland människor i overallsbyxor.
Som gammal rockare så gör man bara inte sånt.
Det är på gränsen till spöstraff.
Lagkompisen Niclas Kindvall var den som en gång talade om att så kan du inte ha det Flower.
Du kan inte gå omkring med hängröv och husvagnsutstyrsel i grälla färger.

Så jag gick hem och tittade mig i spegeln och insåg hur rätt han hade.
Jag såg förjävlig ut.
Sedan dess har jag alltså inte visat mig på stan i ett par overallsbyxor.

Faktum är att de träningsoveraller som jag fortfarande äger och bär i hemmet alla är ifrån mina fotbollsår.
Har inte köpt en enda overall sedan jag la av och spela hösten 2000.
Innan det behövde man inte köpa för garderoben hemma var full av sponsoroveraller.
Det innebär att jag går omkring i hängbyxor med loggor ifrån Umbro anno 1992, adidas 1997 å Puma 2000.
Med text som Holmen Paper, Stavanger Energi och ingen text alls för att de grönsvarta kanske inte lyckades sälja in reklamen eller möjligen hade stil och lät ytorna vara svarta och tomma.
Välj själva vilket som kan tänkas vara mest sannolikt.

Jag hoppas nu att jag kommer att sova gott i natt så att jag i morgon är mig själv igen.
Vill inte komma på mig själv i full skam ute på en gata med bleka utslitna overallsbrallor.
Det måste finnas nån gräns för hur lågt man kan sjunka utan att tappa all trovärdighet.
En gång är ofta ingen gång.
Händer det igen. 
Skjut mig.

Jag blev 42 år i tisdags.
Underligt nog.
På många sätt känns det som att jag fortfarande är 25 år.
Naivt nyfiken och full av förhoppningar om att någon ska upptäcka den storhet jag bär i mig, den potential som sitter där inne och väntar på att få frigöras. Något gömd men blodröd bultande, het och fräsch.

Jag står längst ner vid trappans första steg och funderar och tvekar med blicken mot de där isfläckarna längre upp.
Har jag inte stått där i nästan hela mitt liv och hoppats på att någon ska se mig.
Se mig och ta mig under sina armar och lyfta upp mig till nästa avsats.
En befriare som ger mig den framgång som jag tycker att jag är värd.
Sen sitter man där passiv och väntar på nästa välgörare.

Men jag är 42 år nu och har lärt mig att det inte fungerar så då.
De där åren då man blev upptäckt är över.
Det finns inget annat än att slita ont blod varje dag för att komma vidare mot de drömmar och mål jag fortfarande besitter.
Livet är och kommer alltid att vara den där defensiva tunga centrala mittfältare som jag alltid ha fått vara.
Den där som rensade i skiten och banade väg för de andra.
En otidsenlig skrivmaskin i en värld av avancerad IT-teknik.

Men jag sliter och tror på mig själv.
Å faller ner igen.
Men jag jobbar och klättrar och tror på mig själv.
Å faller ner igen.
Men jag skakar av mig leran som en blöt hund och börjar klättra igen.
Envis, dum, naiv och samtidigt mycket stark.

Om inte den där isfläcken på trappan spelar mig ett spratt och fäller mig igen så kan det mycket väl bli så att min resa ifrån tråk 42 till lika oglamorösa 43 blir den bästa och finaste resa jag gett mig in på.
En avtagsväg från mitt livs motorväg som leder in på en slingrande kuststräcka med havet bullrande långt där nere och bergen som en trygg ryggrad där strax bakom mig.
En blinkning och en liten vridning på ratten å så förändras allt.

Har varit inne i ett litet rockdokumentär race den senaste tiden. 
Jag älskar verkligen den typen av underhållning. Blir på något sätt inspirerad av den kreativitet som ofta speglas, eller också blir jag bara väldigt berörd av de levnadsöden som tar sig rakt in i mina mest sensitibla områden.
Roky Erickson, Steve Earle, Joy Division, Joe Strummer, Depeche Mode och nu senast Patti Smith.
Nu väntar jag med hela mitt hjärta på filmen om Olle Ljungström.

Men nu var det Patti Smith som det handlade om.
För den som läst min blogg ända från starten så vet dom att Patti är en av mina hjältar.
Hon är kanske inte alltid virvlande fantastisk i sina låtar men alltid intressant om det så handlar om just musiken eller poesin, konsten, fotograferandet eller hennes heta politiska engagemang. 

Steven Sebring heter han som gjort filmen om Patti.
Han har filmat henne under en elvaårsperiod och fått följa Patti ända in på skinnet, genom porerna och nästan ända inpå hennes själ. Det här är ingen klassisk dokumentär utan något helt annat.
Det är långsamt och poetiskt, mycket svartvitt med en ständigt omedvetet poserande Patti.
Mycket miljöbilder, stadssiluetter, stökiga hotellrum, röriga lägenheter och ibland inklippta konsertbilder.
Patti är den som själv styr filmens innehåll då det är hon som pratar, eller viskar, sig igenom bildmaterialet.
Ibland sjunger hon, andra gånger väser hon ur sig sina känslor.
Det är briljant filmat, som en fotobok.
Ett konstverk.

Det mesta är som sagt långsamt och mycket stilfullt men så när man närmar sig slutet dyker allt fler konsertbilder upp.
En vild Patti Smith som ömsom smeker och ömsom skriker ut sina budskap.
En Patti Smith när hon är som allra bäst.
Ett av de starkaste politiska brandtal jag någonsin hört när hon som en frustande tjur ger sig på George W Bush och hans följe där hon med ett rasande rockkomp i ryggen räknar upp varenda övergrepp och brott mot de internationella lagar som Busheran brutit mot. Det långa rufsiga håret fastnar i hennes ansikte, svetten yr och tempot höjs tills jag själv märker att jag står där i soffan på väg att börja marschera för att störta tyrannen. 
Det är då jag med tung andning och hög puls inser att Bush är historia.
Vi lever i Obama tider nu. 

"This is the story of Roky Erickson; manic frontman for the legendary band The 13th Floor Elevators, creators of psychedelic music and muse to Janis Joplin."
Så lyder en liten del av texten på dvd-omslagets baksida och jag ska villigt erkänna att jag inte hade en aning om vem Roky Erickson var när ägaren till musikaffären Najz Prajz i småstaden tipsade mig om denna dokumentär. Han gjorde det i samma andetag som han nämde Townes Van Zandts fantastiska men även tragiska dokumentär "Be Here to Love Me."

Å denna berättelse om Roky Erickson, ett musikaliskt geni med glasklar röst men även en fullblodsknarkare av heroin och LSD, inleds i en rättsal i Austin Texas. Roky har länge varit borta ifrån musiken, först undangömd på ett mentalsjukhus med svår schizofreni, sedan undangömd hemma hos sin mamma som misstror den moderna psykvården och vägrar att släppa in yttre krafter för att ta hand om sin son, en son som vandrar omkring som en zoombie. 
En av Rokys tre bröder, en karriärmässigt lyckad klassisk skolad musiker, tar strid för att få ge Roky professionell vård som ska ta honom tillbaka till livet och i slutändan musiken.
Det blir en strid mot sin mor och delvis mot sina bröder. 

Dokumentären är ett porträtt av en trasig familj med massor av skit i bagaget, en trasig och galen musiklegend och tre bröder som alla på sina vis försöker bearbeta sin uppväxt i psykisk instabilitet.
Det är med andra ord en mycket svart och tragisk dokumentär. Ett liv som är på väg att gå till spillo, ett geni som slagit över i dårskap och som inte längre kan ta hand om sig.

Men filmen innehåller hopp om mer ljus in i allt det mörka. Brodern vinner rättegångsmålet mot sin mor och får Roky att bo hos sig i Philadelphia med den rätta medicinska vården till Roky. 
Det beslutet förändrar det mesta och slutsekvensen(ja jag avslöjar den nu) när Roky för första gången på många år plockar fram gitarren och börjar sjunga på låten "Goodbay Sweet Dreams" då skakar jag nästan av glädje.

Rokys döda ögon vaknar, för första gången i hela filmen kan man ana ett leende från en levande men tidigare mentalt död man. Å rösten är fortfarande nästan lika klar och stark som den någonsin orkat vara.

Jag börjar känna mig som Ulf Lundell.
Fast utan hus vid havet.
Satt under frukosten och tittade på två skator som slet i det blöta snöfallet.
Dom brukar vara här.
De två skatorna.

Paret bor i granen bredvid uppfarten i min trädgård och har så gjort alla de sex år som jag bott i huset.
Man kan följa deras familjeliv och jag trivs i deras sällskap.
Oftast jobbar dom på att bygga ut och förstärka sitt bo med små trädgrenar och annat lite mjukare material.
Ibland springer dom omkring på stuprännan medan jag sitter och kollar på teven på nedervåningen, andra gånger sitter dom och myser vid parabolen uppe på taket, skyddar sig mot vinden bakom den där tallriken som hjälper till att plocka ner signaler ifrån rymden. Kanske lyssnar dom på teve, utan att betala något för det. 
Moderna skator antagligen, liberala också, inget ska man betala för, allt ska vara gratis...
Men jag betalar ju?

Ja, ja, vi är inte ovänner för det utan jag accepterar dom som dom är även om jag kan vara lite bitter över att paret aldrig bjudit över mig på kaffe och semla, vi är ju trots allt närmaste grannar och jag bjuder rätt ofta på godsaker.
Kanske skäms dom över sitt troligtvis rätt spartanska möbelemang och ohippa kök. 
Men vad vet jag, kanske halvligger dom på två gigantiska loveseats på kvällarna, en askkopp på sidan och en femårig Mackmyra i ett litet glas bredvid på lampbordet.
Livsnjutare?
Ibland tror jag det.

Annars är jag mest fundersam över en sak som jag tvingades att fundera över medan jag låg där med dropp på sjukhuset och väntade på operation i tisdags. En paralyserande tanke.
Tänkte på att den där digitala vågen invid väggen, tjugo minuter tidigare, hade visat 103kg på skärmen.
103kg!
Aha tänker väl ni nu.
Det var länge sedan vi såg Pelle, han är ju aldrig i teve längre.
Han har alltså suttit och käkat jäst hela vintern och ser för närvarande ut som mamman till Johnny Depp i filmen Gilbert Grape. 
Scarrrrry!

Det är nu jag ska börja rabla bortförklaringar...
Kraftig benstomme!
Lita aldrig på digitala vågar!
Fel inställd våg!
Jag hade en jäkligt tung badrock på mig!
Det var länge sedan jag klippte naglarna!
Har en jävla massa muskler under det som först ligger under huden på mig.
Å muskler väger mer än fett så egentligen är jag ett muskelberg.

I Kina kallade lagkamraterna mig för Da Ding.
Jag bjuder på det nu efter snart tretton år.
Det betyder fetröv.
Ungefär som Niclas Skoog här hemma fast med kinesiska mått mätt.
När jag var ung tyckte tjejerna att den lite utputande röven och kraftiga svanken var sexig.
Ett vältränat och uppnosigt hockeyarsel.
Spelade ishockey fram till sjutton års ålder.
Jag misstänker att den delen numer står för över sextio procent av de där 103kg.
Å inte är jag så uppnosig längre.
Suck.

Tänkte i alla fall ta mig upp på stan idag efter tre dagars stillasittande.
Funderar bara på hur det ska gå då Å snodde min miljöbov i morse och med den kan man klyva öknar och vilken jäkla pol som helst, nord som syd. Men här i småstaden har det snöat tung blötsnö hela dagen och på parkeringen står enbart Å:s ynkliga lilla miljöflört och den stora frågan är om den överhuvudtaget går att köra med idag.
Misstänker att man på något sätt får försöka färdas under snötäcket för däcken när troligtvis inte över snöns höjd och fan vet vad som händer när blasket och slasket ifrån småstadstrafiken slår in i sidan på den lilla fyrbenta leksaken.
Får väl gå ut och borsta av den i alla fall.
Stackarn.

Satt ensam hemma hela dagen igår.
Till och med doggen höll sig på avstånd eftersom jag ändå inte fick gå någon längre sträcka med mitt nyopererade ben.
Jag hade mobiltelefonen bredvid mig för att jag tänkte att det kanske ringer lite folk och kollar läget.
Tänk om det kunde ringa någon och säga:
-Hej, vill vill att du jobbar med vårt projekt?
Eller:
-Hej, vi skulle vilja att du skrev lite texter om livet, lite vardagsbetraktelser, till vår tidning.
Å jag skulle låta lite besvärlig och lagom upptagen men ändå säga att visst, det vore riktigt skoj.
Sedan skulle det ringa en kvinna och säga att jag har läst om ert företag och det ser väldigt intressant ut. 
Skulle vi kunna träffas? Vi vill samarbeta med er och är beredda att lägga en rejäl summa in i projektet.

Men jag satt där i soffan på övervåningen och såg himlen gå ifrån stålgrå, till matt vit och vidare mot svart ju längre dagen fortskred och närmade sig kväll. Inte ett smack hände förutom att Räven(den charmören) sände över en bukett krya på dig blommor till mig. Det var fint gjort.

Så jag läste och skrev men framförallt så såg jag på dvd.
Kollade först på tretton episoder av Rocky som jag annars normalt läser som seriestrip i DN på mornarna.
Å min känsla för det var som när jag lyssnar på ljudböcker.
Jag gillar det inte.
Att läsa innebär att man sätter sin egen röst åt de karaktärer som finns i handlingen och dom stämmer aldrig överrens med de röster som film och bokbolagen sätter till. Det blir helt fel för mig att se och höra på det som jag i flera år läst inne i min egen skalle och där individerna i seriestripen redan har sina klara roller och röster. Det är trist för framförallt skulle jag vilja gilla ljudböcker, eller heter det hörböcker?

Drog sedan igenom Eddie Murphys gamla stand up show Delirious ifrån 1983.
Det var på den tiden han var bra, nydanande och charmigt vulgär.
Lite väl mycket knulla och motherfucking bitches i föreställningen även om det på sätt och vis var hans stil.
Men han var ung då, 22 bast tror jag, modig som fan och med ett självförtroende utan like.
Att knalla in på scenen inför ett fullsatt Constitution Hall i Washington DC och inleda showen med att säga att han är rädd för bögar och att dom är förbjudna att stirra upp i hans röv under showen är galet. Men det här va1983 och i USA.

Gick ner en stund och fixade kaffe, lite mackor, ett ägg, någon banan och ett chillikryddat riskex som jag tog med mig upp igen. Innan jag satte mig i soffan kollade jag noga efter liv i min mobil men den var lika död som en...ja vinteröde åker.
No motherfucking bitches or Mr T-like faggets som ringt, som Eddie skulle uttryckt saken.

Hade vid det här laget fått lite ont i mina sår och deppade ihop lite grann.
Zappade planlöst innan jag somnade och sov nån timma innan jag tittade på Smala Sussie som Jouma tjatat på mig att se men som jag inte haft någon lust att se för att jag inte trodde att jag skulle gilla den.
Å det gjorde jag inte heller även om jag troligtvis var för trött och blasé för att kunna skratta åt den röriga storyn.
Men jag gillade hur de drev med Klasse Möllberg och apan i Trazan och Banarne eller Electric Banana Band.
Gillar även alltid Kjell Bergqvist och hans rollfigurer, han är kung, faktiskt.
Sedan är Tuva Novotny en skön tjej med stark integritet som vägrar finnas med i varenda kommersiellt sammanhang som finns i mediastormen. Hon är inte inne i branschen för eget bekräftelsebehov utan för att det är det som är hennes yrke.
Alla kan inte kosta på sig att ha en sån distans men hon kan det och gör det. Snyggt!


Såg under eftermiddagen även på en fantastiskt bra, men sorglig och även förhoppningsfull musikdokumentär om Roky Erickson, en kultförklarad rockartist som slog igenom i psykadelikarockgruppen 13th Floor Elevators på 60-talet men som senare blev klassad som "insane" efter att ha drogat ner sig fullständigt. 
Här ser vi vägen tillbaka till ett värdigt liv.
Men mer om det senare.
Dokumentären är värd ett eget blogginlägg.

Hittade ett plektrum idag som Rockstjärnan lämnade kvar efter hans besök här hemma i slutet av förra året.
"Go To Hell" stod det på den ena sidan.
Stockholm på den andra.
Vet inte om de båda hör ihop på något sätt?

Såg hur som helst det där plektrumet vid spegeln i hallen när jag hade packat ihop min lilla väska och skulle dra iväg mot sjukhuset för min lilla operation.
Dåligt omen tänkte jag.
Om jag nu skulle...om något skulle hända...under ingreppet, då fick jag för mig att "hell" skulle bli den plats jag skulle hamna på om man nu hamnar på någon annan plats än i jorden.
Kan tycka att jag är rätt snäll och omtänksam för det mesta.
Men inte har jag varit en from och genomärlig människa genom åren.
En del skit rinner och droppar från mina händer.
Så i bilen in mot centrum nynnade jag omedvetet, "Go straight to hell boys".
The Clash ni vet.

Någon timma senare satt jag nyduschad i en löjlig grön operationsmössa och trodde nästan att jag hamnat just där. Lårlånga strumpor, naken under en tunn skjorta och en skön morgonrock över kroppen.
Därefter inleddes den vanliga operationsritualen med rakning av ben, i och med att det var benet som skulle åtgärdas.
Sedan på med dropp, ekg-prylar å sån där rolig pryl på fingret som mäter pulsen, tror jag.
När narkosen sedan skulle pumpas in i mig så hade jag bestämt mig för ett litet experiment.
Förvirrad av tidigare narkoser hade jag bestämt mig för att komma ihåg exakt hur jag tänkte när lyset slockande.
Ville se om man kunde behålla kontrollen.
Å hur tror ni det gick?

Smack, pang, boom.
Borta.
Å så vaknade jag upp med lite illamående ihop med två andra stackare.
Kommer inte ihåg någonting.
Som en guldfisk.

Nu ligger jag här med benet i högläge å mår bra mycket bättre än jag trodde.
Visst droppar det lite blod i ljumsken men smärtan som jag befarade skulle komma finns nästan inte alls.
Kanske säger jag något annat i morgon.
Men hade ju på ett så där manligt sätt tänkt ligga i soffan och vara ynklig.
Bli omhändertagen, ompysslad och bortskämd.
Stackars mig...liksom.

The Gun hade bokat av eftermiddagen för att kolla till mig när Å var på jobbet.
En vänlig själ som alltid ställer upp och hjälper till.
Hon fixade till lite risgrynsgröt, några hårdmyror med ost och lite kaffe och vatten.
Det tog inte så lång tid innan Å kom hem och jag var nästan lika pigg som vanligt så förutom att serva med maten och kaffet så kollade hon upp på mig med ett brett leende och sa:
Va fan, sträck dig efter remoten själv...

Hur det ser ut i morgon är en annan fråga.