Det sägs ju att den grova brottsligheten ökat och att buset i våra förorter är värre än någonsin. 
Det ser man ju på TV och läser i tidningen
Kanske är det så oxå.
Två samtal de senaste dagarna får mig ändå att tvivla lite grann.
Är det inte bara rapporteringen som eskalerat till ett okontrollerat chockmonster?

Jag växte upp på 70-talet i ett typiskt miljonprogramområde.
Har tidigare skrivit om att det inte var en vacker uppväxt.
Mina minnen är svarta och rätt ångestfyllda. Mycket skit cirkulerade runt omkring.
Fyllde tretton när 80-talet ringde i klockan så jag var rätt liten under de värsta dekadenta drogåren.
Det mesta verkar ha varit ännu värre än hur jag kommer ihåg det.
De två samtalen idag handlade om just det.

Markbackens Centrum där jag bodde var på den tiden ett enda droghål.
I stadsdelen cirkulerade mellan 30 och 40 stycken missbrukare som ständigt förpestade vardagen.
Det var allt ifrån den klassiska mellanölen till hasch, thinner, lim och heroin.
Gängen hängde överallt, ockuperade trappuppgångar, låg på skoltaket, drog runt inne på Trängens Idrottsplats, satt i lägenheter och utanför det lokala postkontoret och drog i sig sina bedövningsmedel.
Ute på ängarna var det gängslagsmål typ dagens huliganbråk där diverse tillhyggen användes.
Olika bostadsområden ute på västers yttersta rand hade alla sina gäng som gjorde upp om territorier och då fick gärna blodet flyta ur stora hål i skallar av tegelstenar, cykelkedjor och träplankor. 
Det var styckmord och stora bränder, snutjakt och viftande med knivar, förstörelse och galenskap.
Det var samma vardag som Nationalteatern sjöng om och låtarna hördes vida omkring.
Idag är låtarna någon sorts nostalgipartyblandning för medelklassyngel men då var det på riktigt.

Så frågan är om någonting egentligen är nytt under solen?
Visst är det annorlunda, problemen i förorten ser annorlunda ut för att det är en annan värld där nu.
Då var vi bara svenskar med svenska föräldrar i området. 
De första invandrarna i min omgivning dök upp när jag gick i fyran eller femman, i mitten av 70-talet. 
Nu är den biten mycket mer komplicerad med segregation mellan människor med rötterna ifrån platser runt hela vår jord.

Men frågan är om våldet blivit så mycket annorlunda
Jo, visst är det väl så att det finns skjutvapen och ännu mer knivar numer, så är det nog.
Drogerna ser inte heller ut som förr, man ser inte vilka som är höga då skiten flyttat in i villor och på de hippa klubbarna.
Förr kunda man peka och säga där...där går en pundare. Nu kan arbetskamraten vara pundare.

Så vare verkligen bättre förr?
Väldigt lite annat brukar ju vara det. 
Inte ens Ulf Lundell kan ändra på det med sin folkhemsvurm.

Som värsta Jamie Oliver svingade jag min kniv över skärbrädorna i köket.
En nätt liten wokrätt på femton minuter, kyckling, paprika, lök, champinjoner och lite gröna sockerärtor.
Bulgur till det, inte klockrent men oki ändå.
GI.

Men sånt fuskar jag med under helgerna.
Lite smågodis framför den svenska Supercupen idag, nån minut bandy och några fler på träningsmatchen i Karlstad.
Ishockey...

Skämde bort doggen oxå.
Ett grisöra, en knorr och tonfisk i torrfodret idag.
Me and my little girl ensamma i huset.
Vad är det man säger...råttorna dansar på bortet?

DVD-afton at Flowers.
Å ute på vägarna och jag passar på att se sånt hon inte vill se.
Förresten, inget är illegalt nedladdat, en vän var på mig hela tiden under förmiddagen in the woods.
Det är väl inte nedladdat va, Pelle?
Med de nya lagarna sitter han snart själv bakom galler, eller hur man gör.
För varför säger man galler? Visst är det väl tuffa breda dörrar som står där mellan bovarna och friheten?
Eller också sitter jag där och skakar eftersom...som han säger...jag kapar din dator och lägger allt där.
Å så garvar han, för han vet att han kan sånt om han vill och jag kan ingenting.

Jag är ingen som springer på barrikaderna för att bli först med någonting.
Sätter mina pengar på långsam tillväxt och förlorar ändå.
Ser filmer och läser böcker senare än dom som anses helt ute och fullständigt fel.
Är med när det kommer till musiken, ibland.
Men filmer ser jag sist av alla och idag såg jag äntligen den då den kom ut extremhyllade "I`m not there"
Ni vet den där med sex olika skådespelare som gestaltar Bob Dylan under hans olika faser av karriären och där Cate Blanchett vann pris på Venedigs filmfestival som bästa skådespelerska.

Eftersom ni alla säkert redan sett filmen bryr jag mig inte om att gå så mycket djupare i storyn som även är uppenbar för alla som gillar och har följt den trubbige och motvals artisten genom åren. 
Kanske har ni även läst hans självbiografi som var förbaskat intressant. Hette den inte bara "Memoarer på svenska?
Men filmen var verkligen fantastisk som de flesta sagt.
Jag hade lite svårt att få ihop det i inledningen och det började lukta svår, obegriplig men hyllad Canneskransvinnare som aldrig går att förstå om man inte är av dom där som fattar. Som även fattar modern konst som ingen annan fattar.

Jag börjar mer och mer förstå vad som triggar mig i filmer.
Långsamhet, drömska partier där musiken och de svartvita och målade bilderna är så perfekt ihopmejslade att känslorna blir hela havet stormar å så gråter man när Richard Gere, eller Bob D, står på järnvägsvagnen och vinkar farväl till sin hund. Filmen är så jäkla bra filmad, hoppig men de små klippen är harmoni i kubik och dialogen där Bobs visdomsord, smädningar och arrogans smattrar fram är så skön och briljant. Samma känsla som efter dokumentären med Patti Smith.
Det kanske bor en liten konstnärsjäl här inne i mig ändå även om inte skalet är en konstnär.
Jag är bara tvungen att svälja en till Calvados i min ensamhet framför väggteven.
Skål tamejfan du store Bob!
Å nu rullar låt på låt genom Spotify och jag påminns om hur otroligt många bra låtar den gamle mannen gjort genom åren och jag undrar varför jag inte oftare lyssnar på honom. Ja visst ja, mycket är så sönderspelat men här på "Spotten", som vi säger här i huset, finns även udda material, eller åtminstone inte så varmlirade.

Natten står i sin mest majestätiska timme och dom säger att det ska bli snö i morrn.
Villaidyllen sover och doggen snarkar strax bakom mig.
Rent humörmässigt skulle jag kunna tänka mig att sänka en halvflaska rött men vill inte göra er oroliga.
Det är ju en dag i morgon också, som man säger när man passerat de trettio.
Jag tror jag plockar med mig Uffes roman "Vädermannen" in i sovrummet och läser mig trött och likgiltig.
För den är då inte bra...än.
Drygt hundra sidor in.

Jag har inte varit på många konferenser i mitt liv.
De jag besökt har överraskande nog handlat om fotboll och oftast enbart varit över en dag.
Så att åka utomlands i tre dagar för att konferera om hur ÖSK ihop med Örebroregionen ska kunna stärka sin position nationellt, ur ett massmedialt perspektiv i första hand, ungefär så, var något nytt för mig.

De allra flesta deltagarna satt med på alla föredrag och informationsmöten under förmiddagarna, och åt och drog några öl och några glas vin på kvällarna för att åter på morgonen sitta pigga och glada på stolarna i källaren på hotell Cumberland.
Några andra drog i sig lite mer på kvällarna men la sig i hyfsad tid för att orka upp, ytterligare några kom hem sex varje morgon och släpade sig ner och låg i stolarna med plågsamma ansiktsuttryck under sessionerna.
Sen fanns det några få som gjorde allt hela vägen ut och som jag inte såg förrens sista dagen, jag antar att dom hade nätverkat på annat håll under den ljuvliga vår-weekenden.
Vi väljer alla hur man vill profilera sig själv och sina företag.

Något som jag tyckte var glädjande under denna weekend var det budskap som trummades fram ifrån föredragshållare efter föredragshållare. ÖSK Fotbolls vd Jan Karlsson, Landshövding Rose Marie Frebran, Kommundirektör Lena Källström pratade alla om hur viktigt det är att stärka vår region, att bli tuffare, våga säga att vi är bra och har väldigt mycket att erbjuda här i småstaden Örebro. Örebro har länge varit en stad som ingen som inte varit här bryr sig om. Det ska visst bli ändring på det. På tiden säger jag...

Jag tänker naturligtvis inte påstå att någon av de här personerna har lyssnat på mig. 
Trots min enorma ödmjukhet så vill jag ändå bara påtala att jag skrivit ett antal krönikor i Nerikes Allehanda de senaste åren där jag ivrigt menat att vi är på tok för mesiga i Örebro. Att vi måste stå upp och skrika ut att vi är skitbra här och att det finns massor av områden där vi kan slå oss för bröstet. Vi måste bli kaxigare och mer utmanande!
Annars kommer aldrig någon att vända blicken åt vårt håll.

För cirka ett år sedan pratade jag även inför ÖSK:s medlemsmöte där jag rätt bryskt basunerade ut att ingen i Sverige bryr sig om ÖSK, dom varken gillar eller ogillar klubben, they just don´t care.
Jag hade gjort en ickevetenskaplig undersökning i ämnet där jag intevjuat runt tjugo personer, mediafolk, tränare, spelare, agenter mm...
Trodde då att jag skulle bli rullad i tjära och sedan utslängd naken på Rudbecksgatan, men ingen blev arg, många höll med. 

Konferensen gav svaret att från och med nu så är det en annan attityd som gäller ifrån folket i Örebro stad, från Närkeslätten och från alla som håller på med fotboll här i regionen. Återstår att se om vi kan leva upp till det.
Järnladyn Frebran har ju i alla fall tagit plats i fotbollsmaktens boning i SEF.
Hon kan ju gå i frontlinjen.

Jag var mycket i London när jag var yngre, staden var på något sätt drömmen för de värderingar jag då hade.
Den engelska huvudstaden bjöd på allt det som jag var intresserad av, musik, fotboll, mode, pubar och allsång långt innan vi i svennesverige började fåna oss på Skansen. 
Ändå har London aldrig nått in i mitt hjärta av någon anledning.
Har allt för många minnen av skitiga och trånga gator, äckligt undermåliga hotell, allt för tidigt stängda pubar och nattklubbar med tvåmetersvakter med extrem muskelmassa som med en mörk och kraftfull röst alltid sa: 
Only members, sorry!

Inte ens när jag blivit lite äldre och lekt turist på riktigt med Å har jag på allvar gått igång på London.
Å jag vet verkligen inte varför. London och jag borde liksom vara ett.
Eller är det irländaren i mig som undermedvetet talar om för mig att dom där britterna ska du inte bry dig om.
Den kicken jag fick första gången jag vandrade runt på Dublins gator går inte att jämföra med mina Londonresor.
Å då var Dublin fortfarande inne i sin långa Törnrosasömn, den keltiska tigern hade inte vaknat.
Samma upprymdhet har jag upplevt under besöken i New York och Rom.

Men jag tänkte att jag nu under några dagar skulle se om känslan har förändrats, det är ju ändå ett antal år sedan jag senast haft tid att reka runt i city of London. Under mina jobb med Canal Plus finns sällan tid till annat än resa dit, sova, jobba och sedan resa hem. Ser närstan aldrig något annat än Paddington Station och fotbollsarenorna och sedan staden rusande förbi genom ett taxifönster.

Vi bodde perfekt på hotell Cumberland vid Marble Arch i ena ändan av Oxford Street, precis intill Hyde Park.
Under lördagseftermiddagen tog jag mig ut från hotellet och började gå Oxford Street fram in mot det som enligt min karta kallas West End. Det skulle finnas intressanta butiker här var det någon som sagt, men jag upptäckte snart att det var samma tradiga kedjenamn som i varenda storstad i Europa, några billighetsvaruhus och Starbucks Caféer var tusende meter, vilket i och för sig anses en smula positivt. 
Jag fortsatte bort mot Tottenham Court Road, svängde ner höger på Charing Cross Road där jag hoppade in på ett äkta Scottish steak house en bit ner på gatan. Ett sunkigt hak med röda sammetssoffor, som på amerikanska vägkrogar i filmer, fast sammet här. Restaurangen var så genuint skottskt att hela personalen och ägaren såg ut som kineser och pratade märkligt nog enbart bara kinesiska med varandra. Satt där rätt länge och såg Londoners och turister stega förbi utanför fönstret, skrev lite, slutslipade på föredraget, ritade lite i min karta, gammal kartfetischist som jag är, och tog en öl.
Mådde rätt bra därinne i detta sunkiga hak, brukar hamna på sånna ställen ställen istället för supertrendiga minimalistiska italienska pastabarer, säger väl en del om min störda hjärna, eller inte.

Nöjd fortsatte jag efter en dryg timma ner på gatan, svängde återigen höger in på Shaftesbury Avenue bort mot Piccadilly Cirkus, sprang snabbt förbi folkhavet och kaoset och alla kameror med objektiv större än alla ryggsäckar som hela tiden slår än i skallen vart man än vänder sig. Gick fort uppför Regent Street, vände lika snabbt in på Great Marlborough Street, in i gyttret av smågator med mer karaktär men ändå numer välpolerade och fina utan skvanker.
Mr Rare hade tipsat om lite småbutiker som kunde vara intressanta här även om hans egen favvobutik visst stänkt igen.
Sohos alla barer och restauranger låg lite längre in och här är det mysigt även om konferensdeltagare ifrån småstaden var smått chockade över att varenda pub och bar var gaybarer. Malplace var ordet och förvirrade ögon sökte igenkänning.
Själv var jag inte ute och busade allt för mycket, jag var där för att jobba.

Butiker var det ja.
Hade hoppats på att möta något annorlunda.
Men jag märker att ju mer jag reser, ju fler städer jag besöker så ser de mer och mer likadana ut när det kommer till shopping. I det fallet är globalisering så satans trist. Alla storstäder har sina gator med de svindyra lyxmärkena, de har svennegatorna med varuhus som saluför likriktade varor över hela jorden. Sedan finns det segment som jag själv alltid sökt efter, de små butikerna som tidigare hade lite egen touch med intressanta plagg eller skor som kunde hjälpa till att odla sin personliga stil. Men här längs med Carnaby Street, som haft storhetsperioder och nedgångar, ligger samma butiker som finns i Stockholm med likadana varor som i Stockholm, eller Göteborg, Malmö och Köpenhamn.
På gatorna runtomkring ser det nästan likadant ut. Eller också var jag bara blind.
Självklart finns det kläder och skor som jag gillar och kan tänka mig att köpa, men inget mer spännande än att jag kan vänta tills jag kommer hem. Inget unikt, eller åtminstone lite mindre vanligt.

Besviken gick jag tillbaka upp till Oxford Street och vände åter mot hotellet.
Stannade och tog en kaffe på Stabucks för att sedan segla fram i den enorma massan folk som gick här denna underbart vackra och soliga, och våriga lördag i mars 2009. Jag hade det bra, insåg vilken förmån det är att få möjligheten att åka med på dessa resor, ett bra jobb. Så visst njöt jag ändå trots det faktum som denna dag stärktes. 
London är inte min favoritstorstad i Europa.
Men om alternativet är att alltid stanna i småstaden och gnälla så åker jag mer än gärna till London då och då.
Det är definitivt ingen skitstad på något sätt.
Det är bara inte min stad.
Den talar inte till mig.

 

Huvudet dunkade hårt, jag gick omkring ibland taxfree-hyllorna på Heathrow i London.
Hade precis inhandlat två pavor rom, en ljus brasiliansk som hette Sagatiba och en mörk klassisk Havana Club.
Var på jakt efter lite parfym samtidigt som jag kände mig allt sämre.
Heathrow terminal 5 är en fasansfull plats, alltid äckligt kvävande varmt, hysteriskt med folk, trångt och hög ljudnivå.
Ville bara därifrån.
På flyget mot Arlanda fick jag ont i varenda led i kroppen, ryggen värkte och jag försökte sova bort de dryga två timmarna hem, sedan ytterligare dryga två i buss till småstaden och då mådde jag verkligen riktigt skit. 
Försökte ändå hålla skenet uppe inför de över hundra deltagarna på resan.
Smög snabbt hem i duggregnet så fort bussen parkerat på hemmaplan.

Nu ligger jag här med feber och kass mage.
Tröttsamt.
Resan till London har ju varit så bra och lyckad.
Planeringen som ÖSK Fotboll schemalagt fungerade hundraprocentigt.
Är imponerad av organisationen och inser att klubben verkligen är på rätt väg.
Händer det inget oförutsätt negativt de närmaste åren som gör att det långsiktiga arbetet kraschar av någon anledning så kanske klubben når sitt första SM-guld 2015, det ingår i alla fall i visionen. 
Men men...det lär rinna en hel del vatten under broarna innan vi är där.
Visioner är en sak, att infria dom är förstås något annat.

Mitt uppdrag på resan var att hålla ett föredrag inför de 122 deltagarna minus de som gått och lagt sig sent natten innan och som hade vissa problem med att hålla jacken uppe och kroppen på plats i en stol.
Men de flesta var på plats.
Men med tanke på alla klappar på ryggen och fina komplimanger efteråt så antar jag att det var uppskattat.
Faktum är att jag var överväldigad av reaktionerna, om det berodde på ovanligt låga förväntningar eller att jag faktiskt gjorde ett väldigt bra framträdande låter jag vara osagt. 
Jag fick i alla fall en rejäl kick, fan så skoj det var.
Visst är det här något jag vill gör oftare.

Lik Jack Nicholsons rollfigur i skräckisen "The Shining" har jag suttit insnöad i mitt hus hela vintern i väntan på inspiration och själslig kreativitet. Ibland har det i alla fall känts så även om ni vet att jag då och då har slitit ont.
Men jag har inte blivit galen, inte ens nära, även om frustrationen legat utanpå skinnet ibland.

Som alltid händer sedan allting på en gång och denna vecka har varit full av möten, intervjuer, textleveranser och förberedelser inför helgen. Jag har klippt mig och skaffat linser, hjälpt en vän att försöka få en kinesisk spelare till Sverige men misslyckats. Idag hade vi informationsträff och fotografering inför årets webb-tv med Nerikes Allehanda. Jag är med i år igen men de två andra antar jag att tidningen själva vill avslöja. Ett satsning som varit succé för tidningen, fotbollen är väldigt stor i Örebro, och det visar sig i antal unika klickar på inslagen.

I morgon åker jag till London med ÖSK och deras sponsorer. Över hundratjugo personer och runt åttio företag.
Det är visst rekord för klubben, som sagt, fotbollen är het här på närkeslätta. Min uppgift är att hålla ett föredrag under vistelsen i London och vara så förbaskat trevlig som bara jag kan vara. Har planerat föredraget i min skalle under en längre period men har denna vecka präntat ner delar som stöd på små skrivkort. 
Visst 'är jag nervös, det är jag alltid inför den här typen av uppträdanden men regel nummer ett för utveckling är att möta sina rädslor och utmana dom till duell och sedan svepa dom rakt i backen.
Det lärde jag mig tidigt. Att även om du är så skraj att du "almost pee in your pants" så gör det.
Det känns fantastiskt efteråt. Motsatsen är att backa och då lär du dig att backa är skönt och tryggt och då kommer du att backa resten av ditt liv. Våga. Jag har oftast vågat, fegat ibland och ångrat mig, nu vågar jag.
Men man vill ju vara bra precis som jag alltid eftersträvat när jag jobbat. Så nu har jag filat och filat och hoppas att min lilla story ska falla i god jord, eller vad det heter.

Vi ska gå på fotboll också, Chelsea mot Manchester City.
Kul att gå på Premier league-underhållning utan att behöva jobba för en gång skull.
Mer avslappnande och utan kostym, skjorta och slips.

När jag kommer hem på måndag då är det rock ´n roll mot den allsvenska premiären.
Har gjort klart med Canal Plus för ytterligare en säsong i rutan.
Trodde inte på det under en längre tid, men ett nej på annat håll blev en öppning och ett ja för mig här någonstans i februari. Runt fyrtio matcher kommer kanalen sända och jag kan köra alla, om jag orkar.
Ska bli skoj, är mer avslappnad inför teveuppdragen numer.
Ett löfte jag gav mig själv när mörkret låg som tätast och kylan sved som mest.
Lägg inte alla ägg i samma korg, sa jag och inledde operation "stå på fler ben".

Det kan hända att datorn stannar hemma på den här resan, så om det verkar som om Blohm har blivit nöjd och bekväm bara för att ni blivit så många som läser här så är det fel. Det blir intensivt i London och jag passar på att ta data-paus.
Återhämtning å så attackerar jag er med hett stoff när jag dunsar ner på slätta igen i början av nästa vecka.
OK?
Be good!

Here we go with Leeds United...we´re gonna give the boys a hand...stand up and sing for Leeds United...
Oops!
Var kom det ifrån?
Ja va fan, vi slåss med Scounthorpe och Oldham om kvalplatsen till The Championship.
Så nu när jag ska besöka ön kan jag väl få vara lite wild å sjunga fotbollsvisor även om jag lärde mig på en Chelsea-träff att jag inte bör göra det på Stamford Bridge på söndag.

Satt sent igår kväll på min inlånade spinningcykel och trampade.
Svetten forsade och röven värkte samtidigt som jag märkte att mr Jingle var bedövad.
Jag hade ingen känsel när han skulle läggas i sin mest bekväma viloposition.
Panik, panik å så fick man stå upp och cykla i fem minuter för att väcka upp vännen min.

På TV:n framför mig hade jag satt på "Let´s Rock Again", en dokumentär med och om Joe Strummer.
Han var på USA-turné med sitt after The Clash-band The Mescaleros.
Vid ett tillfälle i filmen sa han att det var intressant att gå ifrån noll och till noll igen.
Han syftade förstås på att börja i punken med The Clash, att nå världskändiskap med fullsatta arenor, för att nu i filmen återigen vara tillbaka på bakgården där man varje dag måste fightas för sin uppmärksamhet å få sin platta såld.
Jag faschinerades över några klipp filmen.Till exempel ett där Strummer står utanför en radiostation och knackade på stängda och låsta dörrar som ingen kommer och öppnar, han ringer i porttelefon och bönar och ber om att få komma in och till slut blir han tvungen att säga att han en gång spelade i The Clash. Då blev han insläppt och intervjuad live i radiostudion där programledaren mest ville lira Clashlåtar och Strummer tjatade om sina Mescalerosditon.
Vid ett annat tillfälle stod han någonstans i Atlantic City och delade ut flyers till förbipasserande för att locka dom till konserten som Strummer med band skulle ha senare på kvällen. 

Det kan fan inte vara lätt att leva med ett sånt ras när man som Joe varit en av världens coolaste och grymmaste rockstjärnor. I filmen låter han rimligt avslappnad och ödmjuk över situationen men jag undrar vad han tänker innerst inne.
Joe Strummer är väl som de flesta andra stjärnor på olika nivåer och som syns och hörs i TV, radio och tidningar, han behöver kicken ifrån sin scen. Att stå på scenen var säkert hela hans livselexir, några andra alternativ fanns säkert inte.
Om det då innebar små, mörka och slitna rockklubbar inför trettio personer istället för fullsatta arenor så var det väl så det fick vara. The Mescaleros första platta gick minus, i filmen är dom ute för att promota det andra albumet och Strummer känner pressen från skivbolaget men vågar ändå inte sätta målet högre än till break even.

Inga jämförelser i övrigt men alla som jobbar i yrken där man på ett eller annat sätt varit offentliga, stått i rampljuset och på något sätt blivit upphöjd till någonting mer än en så kallad vanlig svensson, de kan nog känna igen sig i känslan över att ta steget bakåt i hierarkin. Om det bara vore att vara sann mot sig själv så kanske det vore lättare men det största problemet är nog omgivningens reaktioner mot dig som den till ytan lyckliga och lyckade individen.

Det ordnar sig alltid har jag jämt sagt när det blåst iskalla vindar rätt på mig.
Jag får väl börja städa(har jag ju gjort förr) eller bli flyttkarl om det krisar, jag har ingen prestige, det löser sig.
Men visst fan skulle det svida om man ena året sitter i TV och jobbar, med en lyckad fotbollskarriär bakom sig, för att nästa jobba på lager eller kanske köra taxi. Det handlar inte om att se ned på just de yrkena utan mer den känslosamma delen i raset på rankingstegen enligt omgivningen och den smittar förstås även mig i detta fall och gör en till en misslyckad och tragisk figur. Det är inte lätt att börja om när man en gång varit på toppen eller i alla fall i närheten av den.
Joe Strummer var för jäkla stark i filmen tycker jag, kanske beroende på att punkaren i honom aldrig försvann.
Han var en man av folket och trots sin storhet som rockstjärna lämnade han aldrig fotfolket utan lierade sig med dom ända tills hans allt för tidiga död 2002.

En man lever sitt liv isolerad ute på en ö, Han är bitter och mår själsligt dåligt.
Han har valt att bryta med samhället och försöker på något sätt späka sig själv via sitt dagliga bad i den isvak han varje morgon hackar upp. Kanske ett sätt att väcka det känslokalla tillstånd som han hamnat i.
Den enda kontakten med andra människor som han har är med den hypokondriske postmannen som då och då lägger till vid bryggan trots att mannen aldrig skriver några brev, inte heller får han några.

En dag står en gammal kvinna med rollator mitt ute på isen när han precis tagit sitt morgonbad i vaken.
Kvinnan heter Harriet och är en gammal flickvän ifrån ungdomen som han en gång valde att svika grovt.
Harriet är döende i cancer och har kommit för att kräva in ett löfte som mannen en gång givit henne, ett löfte om att ta med henne till en magisk tjärn som mannen för länge sedan beskrivit för henne, en tjärn dit hans egen far tog honom när han var barn. Mannen på ön bär även på fler mörka hemligheter. Han är bitter över livet, misstag och vägval som han gjort.

När Harriet dyker upp börjar saker och ting hända. Mannen infriar sitt löfte och de ger sig iväg på en resa mot skogarna i hälsingland där tjärnen ligger. Resan med dess händelser får mannen att med viss ångest och skräck att vakna upp ur sin bedövning. Han får reda på att han har en dotter, han träffar udda individer som valt att leva utanför samhällets centrum och hans dåliga samvete inför de saker som bidragit till hans eremitliv börjar vakna till liv.
Han vill be om ursäkt.

Det här är den första bok som jag läst med Henning Mankell.
Jag gillar normalt inte deckare eller om man nu kallar det kriminalromaner. Därför har det aldrig funnits någon anledning att läsa hans mest kända böcker om Kommisarie Wallander. De andra böckerna som han skrivit har jag aldrig tänkt på att kolla upp. Trots att han har skrivit en lång rad med olika sorters böcker.
Men när jag plockade upp den här och läste på baksidan så tänkte jag:
Why not?

Det här är kanske inte något av det bästa jag läst men jag fastande för tempot i romanen. Man är så van att allting går så fort i de flesta fall men här hasar sig berättelsen fram. Inledningen är direkt seg, men allt eftersom så börjar det hända saker och ju närmre slutet man kommer desto mer intressant blir det. Även dialogen är långsam på något vis, det pratas inte mer än vad som behövs. Huvudpersonen får chans att ställa mycket av de som han går och bär på tillrätta, om han lyckas med det får ni väl kolla upp själva om ni har tålamod med en roman som inte flyger fram i expressfart utan som ger dig själv tid att tänka efter.

Jag gick upp ovanligt tidigt i morse.
Satte mig som vanligt, det första jag gör, på toaletten och gubbkissade lite grann.
Oftast är jag på gränsen till medvetslöshet vid tidiga mornar och kan sitta i minst en kvart och bara stirra in i väggen.
Gäspa och klia mig i håret.

Jag satt alltså ner och kissade.
En halsbrytande gärning enligt många män som anser det fjolligt att sitta på ringen like a girl...
Men hellre en aning fjollig än en äcklig äkta machoman som står och viftar med sitt vapen så att pisset studsar i både kakel och golv och på sittringen. 
Men jag satt i alla fall där och spanande in mitt cirka tio centimeter långa och färska ärr i ljumsken efter den senaste operationen. 

Fucking hell, tänkte jag.
När vi nu pratar män och vad som egentligen är macho.
Säger man inte att ju fler ärr en man har desto sexigare är han.
Lex Börje Salming...den manligaste av alla män i Sverige.
En man som har brutit allt, punkterat det mesta, skurit upp en del och stoppat puckar med ansiktet.

Så jag började leta efter mina egna tuffa livsmarkeringar över den åldrande kroppen.
Något att skryta med en sen natt på en efterfest i en mörk lokal längst in i en gränd i Saigon.
Låret tänkte jag direkt, det högra, djupt jack som krävde åtta stygn.
Ett pris jag fick betala efter det där hoppet med crosscykeln i 100 kilometer i tonåren.
Å så jacket vid ögonbrynet, ett minne ifrån en träplanka som dunkade in i min skalle när jag försökte fly ifrån ett latinogäng efter en blöt natt i Greenwich Village i New York 1988.

Imponerande macho om jag får säga det själv.
Blir man inte brudmagnet efter ett par sånna storys då är man verkligen rökt.
Om ingen polare råkar berätta vad som egentligen hänt för då är man rökt hur som helst.

För det känns inte riktigt lika tufft att säga som det är.
Att såret på låret kom efter att jag i 3 kilometer i timmen ramlat med min cykel rakt ner på en vass gatsten vid åtta års ålder.
Eller att ögonbrynsskadan kom efter att jag och en lagkamrat sprang in i varandra på en uppvärmning med fotbollstennis.
Blodet sprutade visserligen men visst hade det kännts mer okej om jag spräckt köttet i en brutal luftduell inför 40.000 åskådare. Å så nu mitt tio centimeter långa operationssnitt i ljumsken som en pundare sprättade upp efter att...förlåt, jag opererade pensionärsåderbråck som 42-åring. What a wimp!

Men det finns faktiskt ett Salming-wanna-be-ärr på kroppen som jag faktiskt kan plocka fram för att impa på den där vackra som blasé sitter med en paraplydrink och inväntar något spännande. Men det syns inte så mycket.
Ärret sitter strax ovanför läppen på min vänstra sida och är oftast dolt av mitt mörka manliga ansiktshår.
Ett minne ifrån mina elitår då en bortamatch mot Trelleborgs FF var bland det tuffaste man kunde genomgå. En stenhård armbåge ifrån ett mittfältssvin som slog upp halva läppen och öppnade upp ett hål där två tänder stack ut genom skinnet.
Köttit värre. Jag spottade blod, det forsade blod men jag lirade vidare efter lite behandling. Man fick göra det på 90-talet.

Riktigt macho va?
En man som varit med när det stormar.
To sexy for my body.
Typ.

En lustig liten tanke kom krypande upp mot hjärtat precis i detta ögonblick.
Jag satt och läste på författarlandslagets hemsida och insåg, med en stor suck, att jag är en mästare på att spela inofficiella landskamper. För att få representera författarlandslaget så måste man ha skrivit en skönlitterär roman och det har ju inte jag utan än så länge enbart en bok om mitt år som fotbollsproffs i Kina. Den boken gav mig däremot inträde till två träningslandskamper i Uppsala för något år sedan, antar att laget hade ont om folk. 
Men när det vankas mästerskap och roliga turneringar i Italien då är jag inte en godkänd författare.

När det kommer till det svenska a-landslaget så är det så att jag funnits med på planen i en officiell match, mot dåvarande Västtyskland, på Råsunda 1990. Annars är det inofficiella matcher i Växjös inomhushall som varit min melodi. Sånna matcher som troligtvis inte ens finns med i några register över spelade matcher för a-landslaget.
När det "riktiga" landslaget åkte iväg på vinterturnering till bland annat USA så fick jag fortsätta springa runt i kylan på hemmaplan. Med men inte med. Nära men inte tillräckligt nära. Så är mitt livs historia.

Detta har egentligen ingenting med det som jag nu ska skriva om och som var anledningen till att jag satt och läste på författarlandslagets hemsida. Jag läste nämligen om lagets kapten, Fredrik Ekelund, och det faktum att han tilldelats Ivar Lo-priset. 
Slutklämmen på motiveringen lyder:
"Med sin språkliga djärvhet och sitt engagemang för människan har Fredrik Ekelund förnyat arbetarskildringen".

Jag älskade verkligen Fredriks bok "Jag vill ha hela världen" och är det något som den boken står för så är det just den språkliga djärvheten och engegemang för människan inom det som motiveringen kallade arbetarskildring. Även om just den boken började hos akademikerna i universitetsvärlden men gick emot den andra sidan av livet.
Fredrik Ekelund är på väg att bli en riktig favoritförfattare och det säger jag verkligen inte "enbart" för att få plats i hans landslag. Just språket är det som jag fastnat för, alla svängningar och malmöitiska uttryck som flyger förbi texten.
Fredrik Ekelund skriver även väldigt olika typer av böcker, romaner, kriminalromaner och så hans bok om den brasilianska fotbollen som är hans stora passion i livet. Fotboll och Brasilien alltså.

 
"Nina och sundet" är den senaste boken som jag läst med Ekelund och jag rekommenderar den varmt.
En kriminalhistoria som i och för sig inte är den mest kluriga jag läst och det är nog inte meningen heller. Man vet ungefär vad som ska hända och vem som kommer att göra vad när det kommer till de bestialiska mord som utförs i berättelsen. Däremot vet man inte varför morden begås. 
Det är här storyn byggs, den handlar om Nina som haft en tuff uppväxt med en mycket orolig social situation. Hon är kall och längtar efter den stora hämnden, Nina har Ulrike Mainhof som förebild, styrkan och kontrollen. Hon bestämmer sig för än gång för alla göra upp med sin tragiska historia som slagit hela familjen i kras.
Berättelsen pendlar mellan nutid och en händelse för tjugo år sedan, en händelse som kriminalinspektörn och kriminalreportern nystar i för att komma fram till varför finansmännen brutalt har mördats. 
Spåren finns på båda sidor av sundet.

Ekelund skriver historier som handlar om Malmö som arbetarstad, hamnen, fabriker och i detta fall motsättningar mellan utsugardirektörer som inte drar sig för någonting för att uppnå maximal vinst till sig själva och arbetarna på golvet.
Och han är förjäkla skicklig på det också. Det här är inte enbart en spännande kriminalhistoria, utan jag får också en bra berättelse som lär mig en hel del om staden Malmö och dess karaktär som jag inte visste mycket om innan. 
Med både bakåt och framåt-perspektiv.