Så mycket coolare ens liv skulle vara om man kunde lägga på musik i bakgrunden på allt man gör.
A soundtrack of my life...
Som i TV-serier.
Jag får ofta den känslan när jag är ute och långåker i bilen.
Musiken är uppskruvad och jag far med hög hastighet genom landet.
Tom Petty & The Heartbreakers.

Eller sitter vid ett café i Stockholm och skriver i min svarta moleskine.
Nån singer/songwriter i lurarna.
Känslan av nån slackerfilm i New York miljö.
Espresso

Till och med tragik och misär kan man omvandla till feelgood genom att applicera rätt låtar till rätt scener.
Ensam med en pava whiskey, skäggstubb och rufsigt hår, på golvet i köket med tårar rinnande ner på kinderna.
Skilsmässolåtar.
Blood on the track, Bob Dylan.
Nåt mörkt och sorgligt av Nick Cave.
Äktenskap, Ulf Lundell.

Tågresa.
Skogar och vatten, åkrar och småstäder, flyger förbi.
Förorter och höghus.
Vemod och Tomas Andersson-Wij.

Lyckan alltid svårare att hitta rätt musik till.
Lyckan är svår att spegla för den blir lätt så banal och fånig.
Som en lycklig Alanis Morissette.
Eller glättig schlagerdisco.
Å mitt liv är definitivt ingen schlager.

Som en Jack Killian far jag fram som "En röst i natten"
Ensam i mörkret med världen därute runtomkring mig.
Me, myself and I.
Precis som jag vill ha det.
När jag far fram på landets motorvägar mot "destination nowhere".
Någonstans mellan Vara och Skara kommer jag att tänka på en intervju med Anders Wendin, alias Moneybrother och Pengabrorsan, som jag lyssnade på i radion för några dagar sedan. Han har släppt nytt album i år och promotar dessutom sin egen tomatsoppa. 


Jag har ett lite märkligt förhållande till denne Anders Wendin och hans musik.
Å ena sidan så älskar jag hans röst, så bräcklig och sårbar men ändå lika klar och kraftfull.
Han har en fantastisk känsla för stil och blandar det eleganta med det punkiga på ett sätt som jag själv skulle vilja nå fram till men aldrig gör. Det lyser coolness över Anders och hans scenshow gränsar ofta till samma frälsning som Håkan Hellström brukar nå fram till med sina lärjungar. Wendin eller Moneybrother är en äkta rockstjärna, eller soulkung som han säkert hellre ser sig som. Hans tuffa attityd och samtidigt ödmjuka och genomtrevliga sätt att vara på bygger bara på mitt gillande till artisten Moneybrother.


Men det finns ett stort problem.
Jag lyssnar aldrig på hans musik.
Vet inte vad det är men kanske är det för perfekt för mig.
Jag köpte tidigare hans skivor men sedan står de där i hyllan och vilar.
Visst var debutalbumet "Blood Panic" briljant på många sätt men det fastnar inte.
Produktionen, ljudbilden, rösten är här nästan helt utan skavanker och jag blir inte berörd av någon anledning.
Likaså med "To Die Alone" och på det albumet då han kallar sig för Pengabrorsan och sjunger på svenska.
Jag slutade köpa hans skivor efter det och det smärtar mig för jag vill så gärna gilla Moneybrother för jag gillar ju Anders så mycket . 


Å här kommer det sista knivhugget i hans själ.
Om jag ska lyssna på Anders Wendin så gör jag det mycket hellre via hans tidigare låtar i gruppen Monster som var precis så punkiga, skitiga men samtidigt souliga med blås och skakänsla som jag allra helst vill ha honom som soloartist.
De två album som gruppen gav ut var långtifrån perfekta, väldigt ojämna, men med en naivitet och bryskhet som jag bara älskar att lyssna på fortfarande. Framförallt albumet "Rockers Delight" är en explosion av spelglädje och energi.
Låtarna "Debbie Debbie", "You´ll be Sorry" och C´mon With Me" är briljanta i all sin ungdomliga enkelhet.
Sedan släppte Monster albumet "Gone,Gone, Gone/A Bash Dem och den var annorlunda än "Rockers Delight", lugnare men fortfarande med mer vassa hörn än vad som senare skulle dyka upp ifrån Anders Wendin.
Någonstans i början av tjugohundratalet hoppade Wendin av Monster som då gick i graven.

Det är självklart att Wendin och Moneybrother musikaliskt är hundra gånger bättre idag än då i slutet av nittiotalet, att säga något annat är förstår förolämpande. 
Men perfekt är inte alltid bäst, bra med damm i hörnen är min melodi.

Ensam är stark brukar det ju heta.
Det är ett förhållningssätt som jag haft genom åren.
Vet att det är ett falskt synsätt men livet har lärt mig att leva så.
Erfarenheter av negativ art har gjort att jag ofta drar mig undan ifrån det sociala spelet.
Svek och besvikelser.
Detta gör mig troligtvis till en förlorare för alla vet ju att som samhället ser ut idag så gäller klappar på axlar, nätverkande och informella vänskapsklubbar där man hjälper varandra till positioner i samhället.
Jag håller mig gärna för mig själv och jag hatar mig själv för det.
Antar att jag drar på mig det själsliga utanförskapet inne i mig.
Den ständiga underdogen krälar runt som ett gift i kroppen.


Gissar att ett antal ögonbryn höjs för inte kan det vara så när man jobbar på det sätt som jag gör.
Jag träffar ju massor av folk, arbetar med massor av kollegor.
Möter fotbollsfamiljen på arenor, snackar med tränare, spelare, sportchefer, journalister.
Men faktum är att jag alltid känner mig utanför av någon anledning.
Möts av någon sorts tveksamhet i de andras ögon.
Alla andra verkar umgås, odlar sina relationer, de ringer och snackar, skvallrar på ett sånt där vänskapligt sätt och träffas i olika former över några glas öl och, som man brukar säga, en bit god mat.
Jag får aldrig arslet ur vagnen och sträcker mig efter den där mobiltelefonen för att slå det där samtalet till den där vännen som faktiskt bjudit in till fika eller middag eller bara en liten whiskey.
Jag är nog lite sjuk.
En extremt social människa med starka drag av social fobi.
Kan man vara sån?
Jag är sån!

Därför blir jag knappast överraskad över mitt eget beteende när jag i söndags efter derbyt mellan BP och AIK, i väntan på måndagens derby mellan Bajen och Järnkaminerna, checkade in på Scandic Park i Stockholm och gjorde...ingenting.
Istället för att jaga social samvaro käkade jag lite halvtaskig mat på en sylta i området, drack mineralvatten.
Som värsta Siddartha, genom lidande ska man nå insikt.

Eller?
Knappast.
Gick sedan förbi kommersialismens mecka istället.
7-Eleven och köpte kaffe, en glass, två bananer och en Ramlösa.
Smög frusen upp på rummet och njöt av ensamheten.
Såg på TV, surfade på datorn, läste tidningar, bläddrade i en bok, kollade bilder i ett magasin och hoppade sedan i ett kokhett bad med Van Veeteren på platt-TV:n på väggen ute i rummet.
Kröp till sist ner under täcket och skickade in en dvd i datorn.
Californiacation.
En briljant TV-serie.

Record Store Day.
En dag för att uppmärksamma landets skivbutiker.
Så har det sett ut i de städer som fortfarande har anständigheten att inhysa en seriös skivbutik.

Satt och såg på TV 4-morgon och då var dom i butiken Pet Sounds på Skånegatan i Stockholm och intervjuade artister som spelade live och butikens innehavare. Ägaren sa där en bra sak angående skivbutikers fortsatta överlevnad.
"Det handlar om personlig service och att presentera musik som kunden inte visste att dom ville ha"
Det är precis så jag vill ha det. Å inte bara inom musiken utan inom alla områden.

Liberaler brukar alltid säga att man ska ge folk det dom vill ha. Så brukar kommersiella TV-kanaler också säga och sedan kasta ut nått ytligt skitprogram som attraherar människor absolut lägsta instinkter.
Lättsmällt och passiv underhållning som man inte behöver engagera sig i.

Jag värnar verkligen public service.
Tanken att kunna sända saker som inte är breda, inte lockar massorna.
Jag vill bli överraskad och få hem något som jag inte visste att jag ville ha.
Å dessutom lära mig något på köpet.

På samma sätt gillar jag skivbutiker som drivs av personer som verkligen är musikintresserade och som brinner för att vidga vyerna på sina kunder och tipsa om band som man inte visste existerade. 
På radiokanalerna lär man sig ingenting, spellistor rullar å ut far samma jävla låtar om och om igen.
I de flesta tidningarna är det samma grupper och soloartister som recenseras överallt och det är de mest kända som skivbolagen lägger tid och pengar på att promota. 
Bensinstationsmusik. Extremt likriktat och fattigt. 
Inget fel i det om det verkligen är det som man vill ha. 
Men det kanske finns annat som dom inte vet om som är ännu bättre.

Likadant med bokaffärer.
Akademibokhandeln har bestämt att plocka bort allt smalt som inte säljer maximalt och istället enbart satsa på storsäljare.
Jag hoppas att jag kommer ha stake nog att sluta handla där för jag gillar inte tanken.
Jag vill bli överraskad även där, hitta böcker som jag inte visste att jag ville ha och inte få en massa kändisböcker nedstuckna i halsen eftersom förlagen och butiken i samförstånd har bestämt att det är just de här böckerna som det svenska folket ska köpa. Tänk inte själva, köp den boken som ligger under den största reklamskylten.
Recensionsdagar kan man läsa om exakt samma böcker i varenda morgon och kvällstidning i hela jävla Sverige.
På slutet har det handlat om mediagunstlingarna Alex Schulman och DN:s Hanna Hellquist.
Likriktat och fattigt.
Böckerna är kanske bra, vad vet jag då jag inte läst dom, men det är principen om att inte få möjlighet att själv välja.
Det är som att bygga stora breda kulturmotorvägar som alla måste gå på och inhandla det som storbolagen bestämt ska få synas och som därför automatiskt köps. Lobotomerade människor som alla gör samma sak och lyssnar, tittar på och läser samma saker i ett enda stort kollektivt samförstånd.
Det är som i gamla DDR.

Det är några år sedan nu.
Jag satt ihop med Å, hennes italienska barndomskamrat och hans tyska polare i Trastevere i Rom.
Vi pratade om Italien, om nord och syd, och vad som egentligen är Italien.
Tysken var den som hade mest åsikter, han hade bott i Rom i tio år, tyckte att allt ovanför Rom inte var Italien.
Tyskar sa han, de där jäkla norditalienarna är mer tyskar än tyskarna själva.
Han själv levde och verkade, som han själv tyckte, som en riktig italienare.

Det är lite intressant det där.
Utlänningar som tar sig själva och sitt "äkta" italienska leverne på sånt allvar att det nästan blir parodiskt.
Mer italienska än italienarna själva, precis som tysken.
Jag tänker ofta på det när man jobbar med fotboll inom media för det pågår ju ständigt ett mindre litet krig mellan de som älskar den italienska fotbollen och de som ogillar den och oftast hyllar Premier League istället.
Anglofilerna hånar och sätter sig på Serie A-fantasterna, nu oftare än någonsin med tanke på Champions League.
Serie A-beskyddarna känner sig påhoppade, tycker dom är orättvist behandlade, och ser sig som en liten exklusiv minoritet som fattat något som ingen annan fattat. 
Hardcorefans som lever ut alla romantiska italienska föreställningar som kommer fram ur stereoyper som byggts upp av resebolagens pr-offensiver genom åren. Som om italienarna vore en enda homogen folkgrupp med exakt samma värderingar och kulturella arv, vilket dom verkligen inte är.

Jag vet att det finns en del individer som verkligen har täckning för sin Italienvurm och som på djupet förstår samhället, politiken, fotbollen, kulturen och...ja ni förstår. Sedan finns alla dessa personer som tror att dom vet hur det är och ska vara. Å dom är tyvärr många fler. Det är oftast dom som är mest högljudda och lättstötta, på gränsen till rabiata. 
Men börjar man skrapa lite på ytan så grundar sig deras fanatism på ytliga tankar om hur Italien är.
Stereotypen som sjunger "Volare oh oh, cantare oh oh oh oh..." och käkar pasta "al dente" med mammas tomatsås.
Samtidigt strider dom för att få bli accepterade, invigda och älskade av alla de som enligt dom själva hatar italienare och deras fotboll. Men frågan är om dom verkligen, innerst inne, vill in dit, in till etablissemanget.
Jag tror att det är roligare att se sig som den där outsidern som är speciell och som inga andra förstår sig på. 

Personligen så älskar jag Italien och italiensk fotboll trots att jag är född och uppväxt som värsta anglofil med brittisk fotboll, supporterskap, musiken och modet. Men jag påstår inte att jag förstår mig på landet även om jag har åsikter och kan diskutera det. Jag står med en fot på vardera sidan, älskar Rom och Roma, färgerna, maten, drycken, de alltid stiliga och värdiga italienarna, ja allt det ytliga som många andra faller för. Men jag älskar även Leeds United, pubar, ale, skitiga rockklubbar, arbetarklassromantik a la "This is England".

Mitt väsen fungerar alltså inte inte så att jag bara ser åt ett enda håll utan att se allt det andra vackra som finns runtomkring mig. Jag kan älska både England och Italien och dess fotboll, för att inte säga Spanien som fortfarande verkar oskyldigt och ofarligt på något sätt. I det här fallet finns inget för eller emot. Bara både och.

Det blåser upp till storm i villaidyllen.
Idag hade en granne satt upp ett A4-ark på en pinne som var nedstucken i gräsmattan bredvid gångbanan.
Jag såg inte exakt vad det stod men kanske kan den lilla högen av hunddynga som låg framför vara en vink.
"Ta upp skiten ni som lämnat den här kanske det stod."
När jag vandrade förbi med doggen kände jag mig inte det minsta skyldig eftersom de där små fjantkottarna som låg där och log knappast var gjorda av en riktig irländare...

När jag går ut hänger jag sopsäcken över axeln.
Jag hänger skyffeln i bältet å så går jag iväg, det går liksom inte att komma undan när man rastar världens största hundras med världens största högar av drit.
Bajsskräck som jag alltid haft var det en rejäl mara det första halvåret med doggen.
Fy fan va äckligt det var att lassa in skiten i sopsäcken.
Men nu är jag van och lassar med ett leende på läpparna men med näsan rejält åtstrypt.

Jag tror trots min klara oskuld att den där lappen på pinnen var menad mot oss.
Doggen mig och Å.
Saker och ting har liksom hettat till sedan en lite otaktisk doggvän nämnde att grannens dotter har en liten sak som han kallade bjäbb-Olga(å det är förstås inte det riktiga namnet) för att den lilla jämt skäller så att hela kvarteret skälver.
Han sa att alla i området kallar den lilla för bjäbb-Olga(som egentligen heter nått annat).
Den typen av rakt på kritik är sällan så effektiv, taggarna sticker förstås ut direkt.
Inte på dottern i första hand, konstigt nog, utan på grannen som är mamman.
Att sedan vännen har rätt i sak, alltså bjäbbandet, inte att alla kallar den lille för bjäbb-Olga, är en helt annan femma.

Nu vet jag liksom inte hur jag ska bete mig för jag går mest och skrattar åt allt.
Grannfejd är liksom inte min grej, vet inte hur man gör.
Ska man ringa Aschberg?
Nä visst ja, han är väl ute och promenerar till Haparanda eller nått.

Men som sagt, lite kul är det att se hur människor kan bli irriterade av så små saker.
Varje gång man går förbi och försöker vara vänlig viner det knivskarpa men ändå subtila bredsidor.
Ni vet så som människor är, man säger något men säger det inte rent ut.
Å så ler dom med sina påklistrade leenden.

Är det inte kommentarer om nedlagda hundbajspåsar i soptunnan vid busshållplatsen, som är striktligen förbjudet, så är det rent hånfulla kommentarer på vänliga vardagsfraser.
-Så du är uppe så här tidigt och städar bilen. Vad duktig du är!
-Vadå tidigt, jag var uppe redan vid sju. Vet inte vad ni har för tider i ert hus egentligen...
Alltid ett litet hugg, alltid en lite lätt skymd tjottablängare i sidan.

Men jag bryr mig inte.
Vandrar förbi och säger hej, hej och går vidare.
Men Å tar åt sig eftersom hon bjuder till varje gång och hoppas på ett glatt gensvar.
Lägg ner säger jag.
Livet är för kort för att fokusera på människor med dålig karma, sånna som slukar din egen energi och låter dig gå där med dåligt samvete fast man inget gjort.

Vi plockar alltid upp våra gödselhögar men lägger dom någon enstaka gång i soptunnan vid busshållsplatsen.
Det medger jag.
Vi går även med doggen i skogen utan koppel.
Erkänner även det. 
Vi är verkligen hemska.

Å bjäbb-Olga(som heter något annat egentligen) forsätter bjäbba och livet går vidare i villaidyllen.
Jag är inte ett dugg arg eller irriterad.
Bara förundrad och numer riktigt nonchalant.
För bjuder dom inte upp till dans då dansar jag gärna själv.

Det pågår ett litet sånt där riggat ordkrig i Sportbladet idag.
I alla fall på nätet.
Björn Ranelid mot Tomas Brolin.
Ni vet en sån där grej att Ranelid använder ett gammalt Brolincitat angående bokläsning.
"Så sjuk blir jag aldrig jada, jada, jada..."
Sedan ringer tidningen upp Brolin för ett svar och han blir förbannad och ger igen med en verbal känga.
Klassisk uppviglarjournalistik.

Men frågan som ställdes i programmet "Supersöndag" i Canal Plus kvarstår.
Blir fotbollspelare bättre för att dom läser böcker?
De klart att dom inte blir!
Däremot är jag övertygad om att dom blir fattigare människor om dom inte upptäcker litteraturen.
Att läsa öppnar dörren till nya världar, att läsa ger dig ett bättre språk som i sin tur ger dig bättre förutsättningar i livet.
Språket är nyckeln till utveckling, språket ger dig en större chans att lyckas med dina drömmar.
Språket ger dig makten över dig själv så att ingen kan trycka ner dig genom bättre argumentation.
Att läsa ger dig gratis kunskap utan skolbänk.

Jag hade knappt läst en enda bok fram tills 21 års ålder.
Då fick jag "Gudfadern" i min hand av en gammal lagkamrat som senare blev lärare.
Pocketbok, liten jävla text som man knappt såg, groteskt tjock.
Trodde aldrig att jag skulle ta mig igenom den.
Men svisch sa det och inte långt senare satt jag med en ny tjock bok i min hand.
Så har det fortsatt och numer är jag galen i litteratur och i de fysiska böckerna som står hemma i min bokhylla.

Jag är övertygad om att jag inte hade jobbat med det jag gör om jag inte kommit igång med läsningen när jag gjorde det.
Skrivandet har jag utvecklat genom min egen fantasi och lust till att uttrycka mig men också genom att jag läst en massa genom åren. Morgon och kvällstidningar, krönikörer och intervjuer, magasin, böcker jag allt som jag kommit över.
Läsandet har också hjälpt mig med språket i jobbet som fotbollsanalytiker.
Ordförådet är bredare, det finns mycket mer att gräva i om man vill ha ett mer varierat språk trots att fotbollsspråket i sig självt är ganska begränsat och fyrkantigt.
Allt det jag gör i mitt yrke grundar sig i läsningen och njutningen i litteraturen.

Skulle jag jobba i en fotbollsklubb, med ungdomar, ja även med seniorer, så skulle jag definitivt uppmuntra till bokläsning istället för till exempel det där meningslösa pokerspelandet som Ranelid nämnde i sin monolog om litteratur och fotbollspelare. Man kommer aldrig att nå alla i ett lag men för varje individ som ögonen öppnas på är det en seger för livets goda, språket och makten, konsten och närheten till de stora känslorna. 
Fotboll är kultur brukar man ju säga, litteraturen är kultur, varför går dom inte oftare hand i hand.

 

Satt och såg på Höstlegender igår.
Filmen där Brad Pitt är den store hjärtekrossaren.
Kvinnornas hjärtan fullständigt exploderade över den råa och tuffa jägaren som samtidigt var sårbar och vek.
En man som alla kvinnor säger att dom inte vill ha egentligen för att han var vild, fri och icke ansvarstagande.
En instabil rebell som gjorde vad han kände för men som ändå fick all kärlek.
Hans bror som gjorde allt efter regelboken, som var den trygga mannen, var den som inte fick nån kärlek alls.
Det är väl så det är i livet, människor säger en sak men menar och agerar på ett annat.

Brad Pitt "followed his inner bear" och drog iväg på årslånga resor över jordklotet.
"The inner bear"...
Den där känslan kommer även över mig då och då.
En bubblande rastlöshet, en inre kraft, ett kraftigt vildsint djur som stampar och vrider sig.
Förändringens kraft, kreativitetens kraft, flykten från tryggheten, jakten på livskickar.

Jag är där nu.
Våren, solen, värmen väcker allt det där hos mig.
Jag vill bara dra iväg och kanske aldrig komma tillbaka igen.
Ut på det stora äventyret.
Eller bara det fria livet.
Finns det?

Vissa dagar är så där.
Man vaknar med huvudvärk och ont i nacken. 
Man undrar vem som spelat fotboll med sin skalle under natten.
Sedan tappar man ut mjölken på bordet, får skeden i knät och slår tån i bordsbenet.
Självklart signalerar min Jura Impressa Z5 filterbyte och det tar en massa jävla minuter innan jag får mitt kaffe.
Funderar som man brukar på att gå och lägga sig igen för att starta om på något sätt men fortsätter dagen i alla fall för att man tänker att det kan inte bli så mycket värre nu.
En sorgligt naiv man.

Å solen lyser i alla fall på förmiddagen och jag säger till mig själv att jag tar nog ljusa byxor idag eftersom vädret är så fint.
Det är inte ofta som de ljusa byxorna åker på men som en liten välkomsthälsning till våren tänkte jag.
Två timmar senare öser förstås regnet ner och skiten stänker upp på vaderna när jag går genom vattenpölar och bölar.
Då hade jag ändå varit så företagsam att jag lagt en servett i knät under lunchen för att inte få fläckar av stänkande sås till Biff Stroganoffen. Men otack är världens lön så jag går iväg till bolaget och inhandlar vin och bubbel till helgen.
Jag tar dubbla påsar för att inte handtaget ska gå sönder så att jag tappar alla flaskor i asfalten ute på torget.
Men regnet fortsätter ösa ner och jag blir sjöblöt på min väg mot garaget, gatorna är nästan tomma nu, och jag lämnar påsarna i bilen och tar trapporna en våning upp och går in i Digital Inn och stirrar stenhårt på en MacBook Pro.
Jag har snart varit inne där ett tjugotal gånger men kan inte bestämma mig om jag ska byta PC mot Mac.
Det är fel dag att ta ett sånt beslut men får klart för mig att den ultrasvaga kronkursen än så länge inte har påverkat priset på de bärbara och det är i alla fall ett positivt tecken. Jag tror att jag har en Mac innan maj månads ände.

Hämtar doggen som löper och vänder upp baken till alla som vill och inte vill lukta och jag försöker prata med henne om det där att inte vara för billig eftersom det kan bygga upp ett dåligt rykte i stan. Hon är ju faktiskt en Irländsk Varghund så det gäller att tänka sig för, hon smälter liksom inte in i den övriga stadsbilden som en anonym Golden Retriver.
Men så tänker jag att Pelle: 
Hon är ju hund och då ska man ju göra så.
Å så tänker jag en gång till och inser att en lördagkväll på krogen inte är allt för olik en löpande tiks vardag.

Men en sån här dag ska man inte tänka allt för mycket utan bara åka hem till sig och sin soffa och lägga sig där och helst inte göra någonting. Det handlar om att vänta ut en sån här dag, få det onda att se åt ett annat håll, lura djävulen eller bara tala om för honom att det inte var jag som stod där "at the crossroad" och sålde min själ.

Vårsolen är verkligen fantastisk.
Människor blir så obotligt glada när fru sol bestämmer sig för att komma tillbaka från sin vinterkurort.
Jag blir också glad.
Trippade därför nöjt över Vasagatan igår morse på min väg mot Stockholms Central.
SJ skulle ta mig ner till Helsingborg och matchen mellan HIF och IFK GBG.

Märkte direkt att jag allra mest saknat känslan av att vara på väg.
Turnékänslan som jag älskat sedan alla de där milen i buss under fotbollsåren.
Sånt som de flesta andra hatar, men som jag finner lugn och ro i.
Att bara sitta och höra det tysta suset från X 2000-tåget i sina öron och ta in känslan i själen.

Det är vackert att rulla söderut från huvudstaden via räls.
Framförallt i solsken och glittrande vattenyta och höjderna på söder framför sig och alla gamla byggnader och skepp i hamn vid Söder Mälarstrand.
Att åka tidig vår från norr till söder innebär att färdas ifrån grådaskig och grusig kuliss rakt in i ett färginferno.
Det var väldigt mycket grönare på åkrarna i Skåne än i både Östergötland och Smålands djupa skogar.

Sverige är verkligen otroligt vackert om man bortser från de där slitna och sönderslagna tegelstensfabrikerna utmed rälsen i Eslöv eller de fruktansvärt nedslitna och skrämmande höghusen på höger sida vid Ramlösa tågstation.
Annars mest åkrar, vatten och skog mellan de olika stoppen.
Människor i solbrillor och nyväckta sommarkläder.
Korta kjolar och uppknäppta skjortor.
Färgglatt påskris i famnen.

Efter C+ sändningen på Olympia blev det  nattfärd i hyrbil förbi hundratals lastbilar på E4:an upp mot Jönköping där jag stannade en bra bit efter midnatt och sov på Scandic Elmia. Ett svårt sunkigt hotell som nu faktiskt börjat en upprustning.
Mitt rum var nytt och fräscht utan att vara topp klass på något sätt.
Det var ju trots allt Scandic...

Idag avslutades kortturnén med en stilla resa från Jönköping mot Småstaden.
Lika vacker dag idag med solen i ögonen och utsikten över Vättern och lika många lastbilar i högerfilen.
Sedan skräckfärden över Motala och Askersund med vägar smala som cykeldäck.
Därefter motorvägen in mot Småstaden för att luncha med Gänget och efter ett par dagars frånvaro får man normalt fightas för att återta sin plats vid det stora bordet. 
Men jag hade tur.
Poeten borta idag så jag tog hans stol så i morgon blir det han som får fightas.
Vi är inte ett dugg barnsligt Darwinistiska.