Var på BK Forwards 75-års jubileumsmatch mot ÖSK på Trängens IP igår kväll.
En varm och skön kväll(faktiskt) med god kyckling och pastasallad i partytält snett bakom ena målet inne på arenan.
Var inbjuden för att bli intervjuad i paus tillsammans med Magnus Erlingmark, Marino Rahmberg och så Magnus Wikström som förstås fortfarande spelar i backlinjen i ÖSK.
Hasse Borg var också inbjuden men tackade som vanligt nej till evenemanget, Abgar Barsom trodde jag skulle komma men dök inte upp. Mycket att göra i Norge kanske.

Ni förstår kanske temat för dagen. Gamla fotbollspelare som tog sina första stapplande steg i de gulsvarta BKF-dräkterna för att sedan ge sig ut i världen. Vi är ju några stycken som är sprungna ur den ungdomsverksamhet som BK Forward haft sedan starten 1934. Många har gått hela vägen ifrån knattelagen, andra har dykt in efter några år, men vägen till toppen är ingen omöjlighet om man lyckas ta sig igenom klubbens tuffa träningssatsningar.

Satt och åt bredvid Dixie Eriksson som är pensionerad kulturjournalist och denna dag hade hand om intervjuerna, han berättade om en rad spelare långt bak i tiden som fått utbildning i BKF och sedan gått vidare, till bland annat ÖSK.
Jag är lite historielös när man går allt för långt tillbaks i tiden, men jag kommer att få lära mig när jubileumstidskriften kommer ut senare under året. Med det vill jag säga att för mig börjar allt med Hasse Borg. Han var den store spelaren under ungdomsåren. Som ungdomspelare i BKF fick man åka och hälsa på Hasse i dåvarande Västtyskland när han spelade som fullblodsproffs för Eintracht Braunsweig. Det var stort då.

Därefter kom jag själv och Erlingmark sedan har det rullat på i talangfabriken, alla har inte nått allra längst upp men spelare ifrån Forward har hjälpt till att fylla de lokala lagens trupper om de inte lyckats ta sig vidare mot större uppgifter. Nog så viktigt bara det. Just nu återfinns ett antal unga spelare ifrån Forward i de allsvenska trupperna, Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz i Malmö FF och Jesper Florén i Elfsborg. Kollar man in ungdomslandslagen så är det inte helt omöjligt att det inom några år blir ett par till. Ja hela Örebro Län har de senaste åren varit fantastiskt duktiga på att ta fram lovande spelare.
Båda ärkerivalerna Karlslund IF och ÖSK Ungdom har fin verksamhet för sina ungdomar.

Jag fick frågan vad BK Forward betyder för mig?
Otroligt mycket är svaret. Kanske nästan allt under några stormiga ungdomsår.
I en orolig tid i miljonprogramsområdet Markbacken var BKF och idrottsplatsen Trängens IP min väg ut ifrån en eventuell mycket struligare uppväxt. Jag bodde cirka trehundra meter ifrån a-planens ena målställning, bakom den andra hade mina föräldrar ett gatukök. Jag har mer eller mindre växt upp inne på idrottsplatsen och har Forward att tacka för väldigt mycket.
Hjärtat dunkar hårt och varmt för min moderklubb.
I en tuff ekonomisk verklighet vet ingen hur framtiden kommer att se ut för klubbar som Forward.
Samhället förändras, att jobba idéellt och ställa upp är inte längre någon självklarthet.
Klubbar som BKF har levt på idéella krafter, ekonomi till att avlöna ledare och spelare på olika nivåer är en omöjlighet.
I en tid där kommuners ekonomier kraschar även dom lär ingen hjälp finnas därifrån trots att klubbens kanske största insats är den fostrande delen i ett i övrigt väldigt tufft socialt klimat i de förortsområde som breder ut sig i de västra delarna av Örebro.

Lottovinster händer inte ofta även om reklamen säger att plötsligt så gör det visst det.
Hade mina egna proffsår varit lite längre och bra mycket mer ekonomiskt inbringade hade jag gärna lagt en stor del i min moderklubbs skrala kassakista. Lätt att säga nu säger ni.
Kanske det, men ni får helt enkelt lita på mig.
Så länge håller jag tummarna för att en okänd eller välkänd välgörare dyker upp och utan anspråk på att leka Premier League-boss stöttar klubben i dess fortsatta liv som fostrare i första hand och talangfabrik i andra.
Tillsammans ska de stå starka.

I soffan som en seg gubbe efter fem timmars hard work i den äckligt överväxta trädgården som håller på att bli lite mindre överväxt. Livet som T-mästare är inte så illa ändå. Men enbart uatv en enda anledning. Det är bra träning.
USA mot Italien på TV i Confederation Cup, Spanien mot Tyskland i U-21 EM.
Passar bra när den sega gubbens feta arsel inte orkar röra sig.

Bakis som en kamel igår efter en sen fest i Ljunga, på landet utanför Norrköping, i lördags.
De där tre romstänkarna runt två halv tre i lördags natt var inte alls genomtänkta.
När det kommer till alkohol så blir man aldrig vuxen.
Men visst var det en trevlig fest.

Hela dagen var förövrigt trevlig.
Tog miljöboven på förmiddagen och gasade Finspångsvägen till Norrköping.
Passade på att göra stan när vi ändå skulle dit, shopping, fika och senare fotboll.
Shopping säger ni och rynkar på näsan. I Norrköping?
Jorå, det finns några guldkorn.
Å handlar alltid skor på "La Stampa" som även jag inser att det är en av Sveriges bästa damskoaffärer.
Bara italienska märken, högsta kvalitet, högsta trendnivå och alltid minst en säsong före resten av Sverige.
Sedan kläder på "D & Company", mycket hög småstadsnivå, framförallt ett gediget utbud på Rare.
När jag inte har tid att åka till Göteborg för Rare-inköp så är Norrköping ett alternativ.
Jäkligt cool och duktig personal dessutom.

Fotboll senare på nybyggda Idrottsparken.
Marknadschef Lindahl bjöd på mat i den fina restaurangen, buffé, mycket god lax med färskpotatis.
Å som är grymt allergisk kunde inte äta nåt på grund av kryddningen men då visade personalen i restaurangen hög, hög klass då dom med ett snabbt ryck i sidled levererade en specialtillagad lax till Å som såg exakt lika fräsch ut som min.
Oftast brukar man mötas av en stor suck, man är ett problem, och sedan kommer nåt själlöst inslängt på bordet.
Inte här. Bara leenden och god service.

Bara det är imponerande med tanke på hemmalaget, IFK Norrköpings, usla säsong så här långt.
Bottenstrid och uppgivenhet i stan medan klubbens företrädare naturligtvis måste se det positiva i varje situation.
2.900 åskådare på "nya" Idrottsparken är förståeligt men ändå en smula tragiskt.
Hemmalaget tog ledningen två gånger i matchen mot Landskrona efter läckra skott men förlorade till sist.
Som vanligt suckade bänkgrannarna.
Hyfsade inledningar men sedan gamnacke och förlorarkaos på planen.
Ett lag i ruiner utan självförtroende? Ja, kanske, men även skador och andra motgångar.
Säsongen 2009 handlar enbart om att rädda livet och klara sig kvar i Superettan.
Jag hoppas verkligen att dom klarar det.

Till hotellet efter matchen, ombyte, en Mariestad direkt ur flaskan, och därefter taxi förbi alla åkrar och traktorer på den långa raksträckan bortanför Norrköpings flygplats. Vi var väntade att vara sena så vi var sist till partyt.
En snabb välkomstdrink, därefter inleddes den långa vägen mot den tunga bakfyllan söndag morgon.

Å körde hem miljöboven då jag inte var körbar.
Finspångsvägens kurvor där man möter sig själv då och då var en mardröm.
Klarade mig ändå hem utan stopp och somnade tillsammans med doggen på köksgolvet.

Det var inte riktigt meningen.
Hade varit ute och käkat en sen lunch, vädret var finare än vad som hade utlovats, så jag tog en liten extra sväng genom småstan. Sånt straffar sig alltid.
När jag gick förbi skivbutiken Najz Prajz sögs jag helt viljelöst rätt in igenom dörren trots att jag egentligen inte var sugen på skivköp. Var på väg hem för att lufta doggen som sovit i ett par timmar.

Smög omkring och agerade rätt tveksamt, pliktskyldiga blickar över cd-fulla vägghyllor.
Skulle precis gå, men stannade upp mitt i ett steg och drog på mig ett par lurar och började lyssna.
Plötsligt föll jag in i ett flow å så var man igång och tog ansvar för konsumtionssamhället.

Under större delen av min ungdom så var det den brittiska musiken som jag var slav under.
Nästan alla favoritband, utom de svenska, var ifrån Storbrittanien.
Punken, syntharna(Kraftwerk undantaget), svartrockarna, independent music å så vidare...
Britter, irländare och kanske en och annan australiensare, några få amerikaner å nån tysk .

Märker att ju äldre jag blir desto mer vrider jag mina känselspröt allt längre västerut.
Köper jag inte svenskt så är det nästan alltid amerikansk numer.
Å med Anders på Najz Prajz som har grym koll på country, americana, och annat som luktar amerikansk western eller som liras på barerna i Austin eller de andra festivalhålorna i staterna. Det finns hur mycket som helst om man vet var man ska leta, det vet han men inte jag även om jag mer eller mindre ramlade in i den skiva som triggade igång mig idag.

En skiva ifrån 1995 med Billy Eli & Lost in America satt där på väggen med lurarna under å så jäkla bra den var.
Precis ovanför satt Ryan Bingham and The Dead Horses senaste som även den satte sig rakt in i känslocentrat.
Har tidigare lyssnat på honom men avfärdat det, idag var jag redo att ta emot honom så jag köpte både den nya "Roadhouse Sun" och den tidigare ratade "Mescalito". Love it.
I farten ryckte jag med mig Elvis Costellos senaste cd, "Secret, Profane, & Sugercane, ni vet den där skivan som fick Andres Lokko att göra slut med sin forna idol. Han dödade inte skivan i sig men kärlekshistorien var över och de flyttade isär som vänner.

Jag hade tänkt att stanna där när Anders dök upp med två lådor med rea-skivor som inte gick att sälja med riktiga priser för att det var något slitna efter att ha ingått i en annan butiks sortiment och där av någon anledning slitits en aning.
Tjugo spänn skivan var budet. 
-Den här ska du ha i rent utbildningssyfte sa han och slängde först fram The best of Texas Tornados.
 Som jag plockade med mig förstås.
-Å den här också...sa han och la en liveplatta med Nils Lofgren Band bredvid mig.
Sedan två plattor med Eva Cassidy som tyvärr dog 1996.
Först "Live at Blues Alley" och sedan en samlingsplatta kallad "Songbird".

Det blev några fler tjugokronorsfynd som inte var så amerikanska men bra ändå.
En fantastisk köpfest var till ända och 600 spänn senare gick jag iväg med tolv nya cd:s att lira när den nya uteplatsen blir klar lagom till midsommarnattens underbara ljus.
Då ska jag sitta och snurra på en brun, smutta, lukta. Luta mig tillbaka och drömma om ett amerikanskt kulturarv jag gillar allt mer. Ju svagare USA blir, desto mer sårbart världens polis är, desto mer verkar jag fastna för landet jag på många sätt föraktat men samtidigt älskat. I USA finns alltid både och av allt. Visst är det det som är charmen. 
Heaven and Hell.

 

Inte en enda människa har kommenterat min text som jag skrev för Expressens helgtidning "Fotboll i början av maj.
Verkar inte vara så många som köper tidningen, eller också valde dom helt enkelt bort min text när dom bläddrade igenom materialet. Hur som helst. Nu får ni möjlighet att läsa den här på min hemsida.
Inte lika läsvänligt eftersom jag tycker att Expressen hade redigerat det väldigt snyggt med coola bilder ifrån det glada tidiga nittiotalet. Får säga att jag är jäkligt nöjd med den texten. Förstår inte att jag inte får skriva på fler ställen...
Läs Mitt livs match-Jag fick stå i centrum i två veckor.

När Peter var sex år gammal gjorde han bort sig inför sin familj under ett födelsedagskalas, alla ställde sig upp och gapskrattade, slog sig på låren i förtjusning av den lilla grabbens tabbe.
Familjen menade förstås inget illa men händelsen satte sig djupt i Peters medvetande.
Genom livet har så Peter burit på den känslan och rädslan av att återigen stå själsligt naken inför människor medan dom skrattar sig blå över Peters misslyckanden.
Inget kan vara värre än att bli hånad och förödmjukad i offentlighetens ljus, va domen han la över sig själv.

Så Peter drog sig undan, levde ibland skuggorna på bakgator, eller smög omkring på stora torg på natten medan kommunens renhållningsarbetare förberedde operation storstädning. Peter ville egentligen ingenting annat än att bli sedd, uppmärksammad, men hur skulle det gå till. Han skrev noveller på dagarna medan vanligt folk gick till jobbet, käkade lunch, och gick hem ifrån jobbet, till barnens fotbollsträning. Men Peter bara skrev och skrev, han visste att han var bra, han läste ju andras texter å Peter var inte imponerad.

Men ingen visste ju om att Peter skrev egna texter, långa berättelser om livet utanför. Om skräcken för att bli avslöjad som bluff och massornas gapskratt medan han sakta klättrade ner ifrån den pedistal Peter ägnat år för att ta sig upp på.
Människor som pekade och viskade och flinade på stan. Misslyckanden som han aldrig skulle bjuda på.
Men vem vill egentligen ha något av mig, tänkte han igen? En livrädd och ljusskygg man som levt sitt liv i mörkret.
En man som inte kan någonting...
Defensiva tankar som alltid slog ner de optimistiska när verkligheten kom för nära honom.
När självförtroendet faktiskt började närma sig någon sorts mänsklig värdighet.

Då stod dom där och skrattade igen, demonerna, la famiglia.
Ansiktena ifrån den barndom som inte var allt för illa men som grusades genom några minuters förödmjukelse på ett födelsedagskalas när Peter var sex år gammal.
Peter skulle aldrig komma in i livet, han förlorade, gick hem till sin lilla etta och packade sin sportbag.
Sedan dess är det ingen som har sett honom, även om ryktena säger att det bor en man i en koja i skogarna utanför Finnerödja. Ingen har sett denne man men bygdens invånare vittnar om att dom ofta finner handskrivna lappar i sina brevlådor. Lappar som alltid innehåller samma budskap.

Ser ni mig? Varför ser ni aldrig mig?
Under texten finns alltid en illustration av en liten pojke, ihopkrupen på golvet, med händerna över öronen.
Ovanför står de vuxna med pekande fingrar och hånskrattar åt den lille pojken.

Ett hårt och kallt regn slog ner över Stockholm, en bredbent Bruce Springsteen stod  på Stadion å försökte skingra det totala mörkret via 1,2,3,4 å lets go...
Själv stod jag på en terass ovanför Hötorget och lyssnade på cover-Bono och cover-Kiss som lirade på firmafesten.
Plötsligt dök Bono upp bakom min rygg och sjöng "In the name of love" å han gjorde det rimligt bra. Viskade till mitt sällskap att det där var jag för femton år sedan. Bono var mitt smeknamn, jag var Bono, men jag kunde inte sjunga.
Regndroppar från partytältet blötte ner min arm men den enorma wokgrytan med någon sorts paella värmde gott i ryggen där jag stod och spanade mot den lilla scenen vid terassens ena ände.

Det var mingelparty och kollegor och branschfolk flöt runt och snackade med varandra i timmar.
Stockholmsmode på tjejerna som stod där i klänningar och kjolar i mönster och starka färger, påfågelfjädrar, medaljonger å prickar i rött å gult å svart å blott. Tanter i unga kroppar. Exakt likadana kläder som min eleganta farmor alltid bar när hon var mellan femtio och sextio år.
Det märks allt mer att man levt ett halvt liv . Har varit med om hela rundan nu. 30-40-50-60-70-80 och 90-talet har redan haft revivals sen börjar allt om igen fast med små, små detaljförändringar så att ingen kan använda gammalt utan måste köpa nytt för att vara rätt om man inte är över modetrender och kör vintage rakt av.
Det var ett småputtrigt men väldigt trevligt party men det avmattades rätt tidigt och jag orkade inte gå vidare så jag tog min jacka, drog upp min krage och vandrade genom regnet, Kungsgatan fram, till hotellet och la mig.

SJ hem idag i en vagn som gud glömde, säten som var trasiga, bord som inte gick att fälla upp, tvåhundra vilda barn som gapade medan föräldrarna satt och pratade om dåliga pojkvänner som gjort dom gravida och sen skitigt i dom för att lämna dom med taskig ekonomi. Det stank barnbajs i hela vagnen och jag höll på att bli galen.
Trött, bakis och full av dåligt tålamod satte jag i lurarna till I-phonen i öronen och tryckte på fantastiska Fleet Foxes.
Tog fram Dennis Lehanes "Ett land i gryningen" och började äntligen läsa igen.
Nästan direkt dyker meningen upp:
"Jag tänker sova, din gamla hora, viskade Ruth till natten, till horisonten, till doften av slaktat kött."
Så vackert, så brutalt jävla vackert...

Jag är beredd att ta emot era hyllningar nu.
Allt som jag skulle gräva upp ute i trädgården är nu uppgrävt.
Nu kan trätrallarna komma hit och börja spika bräder och gjuta vad som gjutas ska.
Men en sak ska jag säga er:
Om det är så här det är att vara grävande journalist så förstår jag att så många väljer den enkla vägen att skriva skvaller och annat ytligt skit som människor trycker i sig och sedan rapar upp med ett extatisk glädjeflin över läpparna.

Nu återgår jag till min gamla vanliga fåfänga identitet.
Sitta å rycka lite i skäggstubben och samtidigt rulla cognacen i glaset.
Barfota å en scarf runt halsen, insmorda mjuka händer, hatt och tunga solbrillor.
Pilla på Macbooken, skapa nya listor på Spotify, bläddra i inköpta böcker som jag inte hunnit börja läsa i.
Planera nya små miniprojekt som jag ska försöka dra igång.

Är väldigt nöjd med min Depeche Mode-spellista som trixades ihop idag, trots att den ska byggas på ännu mer.
Låtlistan med Christy Moore är relativt sparsam än så länge men riktigt vass ändå.
Tänkte fortsätta lägga in låtar på min retrolista och min svensklista men började läsa lite i en metaforinspirationsbok för att få lite idéer till en skrividé en bekant la fram på en lunch häromdagen.
Läsa är något jag måste komma igång med igen då det legat på is under en period, läsandet är jag beroende av för att skriva, precis som de flesta andra som driver med skrivverksamhet.

Vid min säng ligger tre olika titlar å väntar på att bli lästa, dom har legat där ett tag medan jag farit landet runt och kommenterat fotboll. Började på Joan Didions "Bönbok för en vän" men den inleddes så otroligt segt och tråkigt att jag inte kom igång utan den fick vila och då vet man ju hur det går. Under den ligger den fyrahundrafyrtiosidor tjocka biografien "Pogue Mahone, The Story Of The Pogues", lockar väldigt och bilderna är coola...
Har aldrig läst någonting av Björn Ranelid så när jag på en Röda Korset-butik hittade "Synden" så köte jag den på pocket.
Men inte har jag kommit igång med den heller trots att den känns rätt överkomligt i formatet.
Så när man har tre olästa böcker på sitt sängbord finns de förståst bara en sak att göra.

Köp nya.
Plockade med mig DN-kritikerfavoriten "Melankoliska Rum" av Karin Johannisson när jag travade igenom den lokala bokbutiken, i samma veva följe Håkan Nessers roman "Skuggorna och Regnet", en nyutgåva med en fantastisk fin retrokänsla på layouten. Värt att köpa den enbart utav den anledningen.

Nu återstår bara den lilla detaljen att jag ska läsa de här böckerna också.
Misstänker att det kan bli en start på SJ i morrn på min väg upp emot den kungliga huvudstaden.

Det finns en plats som jag brukar åka till när jag vill vara ensam. 
En plats där tiden på ett sätt står stilla. 
Men där naturen bryskt påminner mig om att ett halvt liv har passerats. 
Jag åker till en sjö några mil utanför småstaden, till en plats där det en gång i tiden var liv och rörelse. 
Där fanns en brygga som låg som ett stort T ut i vattnet. 
Jag brukade ligga där på bryggan och doppa huvudet under vattnet med cyklopet på mig i jakt efter skatter på botten av sjön. 
Att bada var lite skrämmande eftersom sjön var svart som natten. 

Det fanns en stig som ledde än ner till bryggan ifrån den grusväg som passerade förbi sjön. 
Det var alltid fixat här omkring, uthugget, rensat på bråte, rent och snyggt.
Levande. 
Tjugo meter därifrån låg familjens lilla plastbåt som köpts som ersättare till den gamla eka som nu hade börjat sin långa vila vid ett träd ovanför den lilla backe som låg mellan vattenytan och grusvägen. 
Allt det här är barndom för mig, svartvita bilder, somrar med blå himmel och stekande sol. 
Jag ser mig själv på bryggan med syrran och mamma och pappa och kompisar ifrån stan. 
Saft och bullar och kex som kanske kom ifrån småstaden. 
Vår bordercollie Vickey som dök ner i det svarta vattnet och snabbt simmade in mot stenarna vid strandkanten och började om igen. 

Jag brukar åka hit ett par gånger per år och det är alltid en underligt omvälvande känsla som möter mig på platsen. 
Som om andarna fortsätter leva, leka och bada här. 
Min mage knyter sig på ett behagligt sätt när jag står där, sitter ner, på de stenar där bryggans landgång låg, och spanar ut över viken. 
Men i övrigt är det en plats där naturen håller på att sudda ut alla tecken på att det här, för inte allt för många år sedan, var en plats där familjer levde sina sommarliv och där barnen skrattade och lekte. 
Stigen är överväxt och man får leta efter den när man går på grusvägen, bryggan är sedan länge borta, något rostigt rör sitter fortfarande fast i gyttjan på sjöbotten och den där träekan vid trädet ligger kvar i ett sorgligt ruttet förfall. 
Men jag känner igen stenarna ute i vattnet, några stubbar är fortfarande kvar och den lilla, ohyggligt lilla sandbottensautostrada som fanns invid bryggan ligger fortfarande ren ifrån störande element. 
Det var där jag brukade ligga och guppa i tryggt förvar i det grunda vattnet. 

Jag var där idag men inte ensam denna gång. Ett kort stopp på väg mot morsdag-middag. 
Solen stekte och himlen var ljust blå, precis som när jag var barn. 
Å och min hund Molly Malone var med och där gick jag igen och en mycket behaglig melankoli kom över mig på samma sätt som den alltid gör. 

Jag funderar ofta på att köpa ett fritidshus där uppe på berget där mina föräldrar hade sitt och där jag upplevde både goda sommardagar och mindre goda kvällar och nätter. Familjen sprack, huset försvann och en rik byggherre körde bulldozer över huset och byggde en mindre herrgård. Utsikten ifrån denna plats är bland det vackraste jag vet och jag saknar den nu som vuxen man. 
Men kanske är det ingen bra idé, kanske försvinner magin över platsen om den kommer in i mitt liv som en vardag igen. Jag är rädd för det. 
Jag vill ha kvar min lilla bubbla av lugn och ro och nostalgi i hjärtat av Bergslagen. 
Jag vill återvända till barndomen. 
Om och om igen. 
För att gå vidare i framtiden...

Så kom då själen tillbaka till mig.
Som jag väntat.
Den smög tillbaka in i mig igår kväll när jag satt vid köksbordet och åt tillsammans med Å och Jouma.
Ett stort lugn infann sig där jag satt och lyssnade på min 60-talslista på Spotify.
Senare en briljant spellista med irländska pärlor som mr O´Connor skickat över tidigare under dagen.
Vi drack vitt vin, grappa, kinesiskt brännvin och körsbärssprit ifrån Basel i Schweiz.
Men inte så mycket att vi blev packade utan bara små glas där vi vred och vände och hummade om vilken fantastisk smak alkoholen hade, förutom det kinesiska brännvinet, som alltid smakar fan men som är kult att dricka med goda vänner. 
Vi blev mest lite filosofiska och reflekterande över livet och dess snirkliga vägar.
Eller också bara lite fåniga.

Vi åt och drack och den professionella espressomaskinen på bänken gick på högvarv ända fram till sena natten.
Runt 03.00 började Jouma sträcka på benen, själv satt jag och njöt av en innerlig avspändhet.
Jag hade parkerat på platsen jag-vill-stanna-i-den-här-känslan-resten-av-livet. 
Tänk så känslor skiftar å vad lite som behövs för att räta upp skutan och koppla in sig på ett effektivt energintag.

För jag har varit totalt tom under en period. En kreativ öken som när jag kommit hem dukat under av vätskebrist.
Som synes har jag inte orkat skriva någonting, jag har inte orkat läsa någonting och har inte orkat rota i cd-hyllan för att finna lite stämninglåtar som kanske kunde ruska om mig i mitt döda tillstånd.
All intellektuell stimulans som normalt intas under vanliga dagar har varit på solsemester.
Stimulansen tog charterflyget till Mallis för att sola och vila upp sig inför regniga höstdagar.
Lämnade mig ensam hemma med två olika sorters spadar och en sjumannaplansstor rabatt som skulle grävas upp innan stimulansen åter är hemma och knackar på min dörr.

Så jag har alltså suttit och väntat på själen sedan stimulansen drog iväg.
Kanske är dom en och samma kille?
Vad vet jag.
Hur som helst så smög han in genom altandörren igår kväll.
Hoppade in i mig där jag satt och smuttade på min grappa medan George Murphy sjöng Raglan Road så vackert att jag nästan började gråta av den överstimulans som själen förde med sig...
När jag sedan stod där på cykelbanan i den tidiga morgonen med jycken bredvid mig, himlen som varit ljus nästan hela natten, fåglar som kvittrade och ett tåg som dundrade långt där borta ute på åkrarna, då var jag så där lycklig som jag kan vara då och då i korta intensiva tidsrum i evigheten.

Just nu lever jag mitt liv mellan två datorer.
Den ena vet ingenting av vad andre gör och jag själv vet absolut ingenting.
Min gamla PC smyger jag tryggt in till för att göra gamla trygga saker som att skriva på bloggen eller göra bankärenden.
För banken har inte installerats på nya MacBook än och när jag skriver blogg på den nya så lyckas jag inte få till styckeindelningarna som jag ska. All text hamnar i en enda hög och det blir helt oläsbart, trots att det är snyggt redigerat när jag sänder iväg det ifrån min administrationssida på nätet. Lustigt. Någon inställning som fattas möjligen?
Kanske vet någon av er läsare hur jag ska koppla brottargrepp på problemet?

Efter två dygns kroppsarbete i trädgården med grävpass, gräsklippning och styling av träd och buskar sätter jag mig återigen i eftermiddag på SJ och far ner mot Götelaborg. Ny match på nya Gamla Ullevi.
Som sällskap på färden plockar jag med mig dessa sköna kamrater:







Jag tror att vi kommer trivas ihop. 
Patti Smith, David Bowie, Magnus Lindberg å jag.
Tröttnar vi mot förmodag på att snacka med varandra så tänkte jag att vi kan samlas kring en film om en person som jag tror att alla har någon sorts relation till. Vilken är dock något oklar eftersom vi inte nuddat vid ämnet än.
Jag tänkte mig "I´m not there". En film om Bob Dylan.

Idag 13.49.
Tåget går, tåget går, kanske ses om nåt år, 
Kanske hinner om jag springer men jag hoppas ni förstår...
Som Traste Lindéns Kvintett skulle sagt...