Inte för att jag inbillar mig att någon ska komma ihåg mig för det så är det ändå lite coolt att ha varit inblandad i Kanal 5 "all time high" när det kommer till tittare.
Över två miljoner som topp under Danmark-Sverige är fantastiskt.
Sen att de delar jag var inblandad i från studion hade mellan fem och sexhundratusen tittare är en annan sak.
Coolt i alla fall med tanke på att jag normalt säkert inte jobbar inför fler än cirka tjugo till femtiotusen.
Roligast av allt var att sändningen var så snygg, och bra enligt väldigt många.
Det är lika viktigt för mig som tittarantal även om inte kanalen skulle hålla med mig eftersom femman är en reklamfinansierad kanal och har som mål att sälja som satan för att blidga och göra alla kunder nöjda. 

Nu är man alltså inblandad i tittarrekord på Kanal 5.
Lägg till att jag var med och klippte premiärbandet på samma arena i Köpenhamn för den då helt nya Kanal 9 under en Royal League match runt 2005-2006.
Kanal 9 som är samma företag som K5.
Världens största sax, blågult band och en tom arena var receptet då på den stora premiärdagen.
Inte så glamouröst men historiskt på sitt sätt.

Precis som förra matchen på Parken i Köpenhamn då den där fyllekillen skulle slå domaren i skallen med en besviken högerkrok.
Historiskt, dramatiskt och något som man kommer prata om i all oändlig framtid när de båda grannarna ska mötas i fotboll i Danmark och Köpenhamn.
Kanal 5 har inte mycket fotboll men när dom har det då händer det grejer.

Glöm inte heller Liga Europa och det första Kristallen-priset för bästa sportprogram som vi fick 2006.
Det gjorde fyrans dåvarande sportmedarbetare så arga och gröna av avund att dom inte gjorde annat än baktalade oss.
I ett års tid försökte dom med ironi skoja bort deras tilltuffsade egon och långa ansikten i Fotbollskanalen via Ola Wenströms vädjande om att det skulle vara deras tur att vinna nästa gång.
Vi hade för få tittare tyckte dom så vi räknades inte. Att programmet var av allra högsta kvalitet glömde dom.
Händer fortfarande då och då att det kommer fram unga(framförallt grabbar) som hyllar programmet och vill ha det tillbaka.
Då är det ändå snart fyra år sedan Liga Europa lades ner.

Att jag även varit inblandad i Royal League-fiaskot glömmer jag idag även om det var historiskt på sitt sätt.
En Skandinavisk toppturnering som många sa att dom ville ha men ingen visade att dom ville det.
I snö, minusgrader, regn och blåst spelades matcher som gud för länge sedan glömt att skriva in i kalendern.
Tre fina minnen från turneringen:
1, Halmstad och Odense åkte från sina hemstäder till Örebro i snöstorm för att spela på stadens konstgräs inför 86 åskådare.
2, När Håkan Mild stänkte in en rökare i stormvind på Ullevi där det bakom målet var en enorm snöhög som prepareras för att ta emot världscupen i sprintåkning med skidor någon dag senare.
3, Skräcken av att sätta sig i ett mörkt helt igensnöat och isigt miniflygplan på Gardemoen i Oslo där piloten öppnade fönstret och skrapade bort isen som på en bil innan han tuffade iväg igenom en meter tjockt lager av snö.
Tankarna hann gå runt en del innan planet efter tio minuters mörkerkörningen genom snön nådde bebodda trakter där en avisningsdusch tog emot planet innan avfärd.

Förresten, ett minne till:
Lapskojsen i Oslo som normännen bjöd på innan sändningarna där.
Såg ut som bajs.
Har inte ätit bajs så jag vet inte om det smakade som det men jag kan tänka mig att det påminner lite om varandra.

Historiskt. Dramatiskt.
Å pinsamt dåligt.
Ibland.

Bara tio minuter försenat denna gång.
Förra gången som jag skulle byta tåg till eleganta X-2000 i Mjölby på väg mot ett jobb i södra Sverige var det minst två timmar sent. Jag fick ta taxi till Jönköping och bli upplockad av en kollega för att hinna till Helsingborg i tid för sändningsstart.
Det är alltid ett litet riskmoment att resa samma dag till ett tv-uppdrag när man far med SJ och dessutom måste byta någonstans.
Nu sitter jag i alla fall på X-2000 och nästa stopp är Nässjö. Hoppas på en lugn och skön resa hela vägen in mot Köpenhamn framåt halv fyra. Men det vete fan, finns alldeles för många gula och blåa landslagströjor i vagnen, å visst hör jag små glasflaskor av starkvaror klinga och burkar pysa. Kan bli livat framåt Lund.

En annan sak som gör mig nojjig i dessa förskylningstider är alla hänsynslösa hostare och snörvlare i vagnarna.
En junior satt och hostade och drog kletiga loskor ifrån deep down och hävde ut dom i papperskorgen när vi passerade någonstans ute på Närkeslätten. Sedan bytte han vagn och en något äldre man tog vid med en smula mer modesta harklingar.
Jag har inte tid att bli sjuk just nu, vill förstås aldrig bli det men om någon sorts förutbestämt öde vill att jag ska bli det vore livet topp om man kunde vänta tills vi når första veckan i November.
"Men det lär väl aldriiig gå"...

Landskamp i Köpenhamn idag.
En av Sveriges viktigaste landskamper sedan 90-talet någon gång.
Danmark mot Sverige på Parken.
Det är inte ofta som jag blir nervös inför tv-sändningar numer men idag spinner magen lite grann.
Det är så mycket som står på spel på planen, stora delar av Sverige lär stå stilla under de 90 minuterna plus lite till som matchen pågår. Många fotbollsfans har de senaste tio åren planerat sina semestrar efter de stora mästerskapen som Sverige hela tiden lyckats kvala in till.
Va fan ska dom göra nästa sommar om Sverige förlorar ikväll?
Vi lär få en nation full av deprimerade fotbollsneurotiker som irrar runt i parker letande efter öltält och storbildsskärmar.
Det kommer kosta samhället stora pengar att ta hand om dessa förvirrade själar.
Det kommer också stå det svenska fotbollsförbundet dyrt om mästerskapet missas, precis som de svenska elitklubbarna som till stora delar lever på att få del av den stora pengakakan som reklamavtal och andra inkomster inbringar vid mästerskap.
Landslaget är och har länge varit vår stolthet då allsvenskan oftast hånas över sin kvalitativa svaghet i jämförelse med övriga ligor i Europa. Skulle även vårt landslag misslyckas vore det inte mycket mer att glädjas över förutom några lyckade proffspelare. Allt, å då menar jag allt, svenska tidningar då skulle skriva och rapportera om vore Zlatan och Barcelona.
Med andra ord ber jag på mina bara knän om en seger för Sverige ikväll.
Allt annat skulle vara outhärdligt.

Det är egentligen ingen överraskning.
Det räcker att ta en titt i passet så vet man att åldern äter sig in i köttet för varje soluppgång jag får uppleva.
Små, små tecken blir explosioner när dom kommer emot mig.
Igår kom ytterligare ett sorglig åldersbevis.
Jag åkte 30 mil ifrån Göteborg till Småstaden i natten helt utan musik.
Tystnaden var skön, tänkte jag...

Det var då jag kom på att jag inte heller köpt en enda cd på ett par månader, inte heller har jag laddat ner någonting.
Spotify finns där i ena rutan på min"Spaces" på Macbook men jag söker sällan något nytt utan trycker kanske på någon av de listor som redan finns där medan jag kokar min bulgur.
Jag är enastående trist just nu.
Kan inte ens skylla på att jag blivit pappa eftersom jag inte blivit det.
Det är ju då de flesta musikintresserade konsumenterna slutar att lyssna på musik.
Dom går från what the fuck-ungdom till schhhhh hon sover-vuxenvärlden.

I övrigt vandrar jag i någon sorts lamslagen väntan.
Ingenting är så jobbigt som att vänta på någonting som man inte vet när det kommer att ske och i några fall om det överhuvudtaget kommer att ske.
Jag är där nu, mitt i det där väntandet.
Som vanligt sitter man i händerna på andras välvilja och beslut.

Tre projekt pockar på dörren.
Ett blir av då jag beställt det själv och kommer att få betala för det.
Ett annat har jag jobbat jävligt länge och hårt med men det verkar inte vilja lossna å tiden går.
Det sista är en förfrågan som dök upp för ett par veckor sedan, jag tror den är ärligt menad även om känslan av att vara lurad dunkar tinningen blå. Är den seriös och det blir ett jobb är det riktigt spännande, ett litet minigenombrott.

Det är tur att jag har så mycket jobb med fotbollen för närvarande annars hade jag väntat mig galen på besked.
Allsvensk slutspurt som vibrerar av spänning å så då helgens stora drabbning i Köpenhamn.
Kanal 5 köpte rättigheten att sända matchen Danmark-Sverige.
Jag var där förra gången, ni vet då kaoset uppstod med snubben som löpte in på planen och skulle spöa domaren.
Nu får jag åka dit igen, på en av Sveriges viktigaste landskamper på år och dag.
Tack för det Kanal 5.

Jag vet inte exakt vad jag hade förväntat mig egentligen.
Men recensioner och artiklar talade om en Paul Auster-lik Nesser när han nu hade flyttat till New York och la sin berättelse i storstadsmiljö och hillbillyland några timmar utanför Manhattan.
Jag tänkte att wow, härligt, New York.
Brukar sluka det mesta med utgångspunkt i denna fantastiska stad.

Men nu är Nesser Nesser och Auster är Auster och aldrig mötas de två.
Därför tyckte jag när jag läste "Maskarna på Carmine Street" att den inledande tredjedelen var en trist och seg historia.
Språket kändes torrt och alla beskrivningar av miljöer och platser, barer och restauranger fick mig inte alls att längta till NY som det brukar göra. Jag fick ingen känsla av inlevelse utan bara en sorts "been there done that."
Jag var besviken och började tappa intresset men kom då ihåg en text jag läst som manade till tålamod för att det skulle bli bättre när rabblandet upphörde och den mystiska intrigen satte igång.

Å visst blev det så.
Boken blev spännande och ointresset övergick till den där berömda jag-vill-snabbt-till-nästa-sida känslan.
Även om man relativt snabbt kunde gissa färdriktningen i berättelsen så var det ändå spännnade att följa jakten på Erik Steinbecks allt mer mystiska fru Winnie och hennes ord om att den kidnappade dottern faktiskt kunde vara i livet.
Jakten på sanningen blir intressant och språket varvar upp och tempot ökar mot slutet.
Det var länge sedan jag läste "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" och "Piccadilly Circus ligger inte i Kumla men i minnet upplevde jag båda de böckerna bra mycket bättre och mer intressanta.
Kanske för dess närkeanknytning.
Deckarna har jag inte läst och kan därför inte bedöma dom.
"Maskarna på Carmine street" är däremot en helt alright bok och en hyfsad underhållning men jag hoppar inte jämfota av glädje.

Det är möjligt att det var en storm i ett vattenglas.
Debatten om de flyttade målstolparna under matchen mellan ÖSK och IFK Göteborg.
Men fusk är det och några centimeter kan vara skillnaden mellan stolpe in och stolpe ut. Det kan vara skillnaden mellan guld eller inte, nedflyttning eller inte.
Hade jag fortfarande varit spelare hade jag tyvärr antagligen bagateliserat trixandet för när man lever i det så formas man in i en värld där alla pratar om fair play men agerar efter devisen att bara det gynnar mig så är det okej. Att vinna betyder då allt.

En enkät i Expressen dagarna efter matchen fick målvakterna i allsvenskan svara på om de fuskar medvetet. Hållningen är generellt överslätande. Alla fuskar ju, så varför denna uppståndelse. Det är en sorglig inställning. Samma debatt dök upp efter att Pontus Wernbloom fuskat med en överdriven filmning under U-21 EM. Pontus sa då ungefär så här ”Tror du att någon av deras spelare hade tvekat en sekund att göra det? Inte en jävla chans”.

Kanske är det så men den inställningen är verkligen kontraproduktiv.
Följden blir bara att ingen längre kommer lita på nån för att alla förutsätter att alla fuskar och trixar på olika ”oskyldiga” sätt. Då kommer alla ta chansen i varje läge och vi får en fotboll som fullständigt havererar.
Ett ytterligare problem är när tränare Stefan Rehn småflinande går ifrån intervjun där han ska ska stå till svars för om det är okej eller inte, om dom gjort det medvetet eller ej. Det är ledarna som måste gå före med gott omdöme. Bagateliserar ledarna fusket, eller till och med uppmuntrar eller kommer med idéern själva då är det självklart att spelarna förstärker och fortsätter med skiten. Det är en attityd och inställningsfråga.

Samtidigt gäller inte det här bara fotbollspelare.
Hela samhället genomsyras av fixande och trixande, från golvet och upp till de fina salongerna.
Så varför skulle fotbollspelare vara annorlunda än till exempel politiker?
Sverige och svenskarna som alltid sett sig som lite finare, lite ärligare har blivit en nation full med fuskare och trixare som böjer och bänder på regler och lagar för att vinna egna fördelar. Vi är bara bättre på att förtränga faktum och leva i dubbelmoral.
Antar att jag själv knappast är någon ängel utan deltar i vissa gråa ytor men jag försöker vara så snövit som jag bara kan.
Livet är en ständig kamp mellan det fräscha och det ruttna...

Förra helgen när jag i natten låg ensam på  motorvägen mot hemstaden lyssnade jag på ett radioprogram i P1.
Programmet handlade om visdom.
Det var en typ av dokumentär där programledaren besökte ett ålderdomshem och helt enkelt snackade med pensionärerna om visdom och deras egna liv och erfarenheter. När programledaren var klar räknade hon ut att hon pratat med individer med den sammanlagda åldern på över tretusen år. Finns säkert en hel del visdom där, å vilka berättelser, å vilka erfarenheter.

Ett dygn senare var min mors man död.
Han var norrman skulle snart fylla 90 år och hade alltid en massa historier som han bjöd oss på.
Det ska sägas att man ibland inte orkade lyssna, många gånger var det upprepningar, oftare när han tagit några stänkare på en familjemiddag, jul eller födelsedagsfest. Det förflutna bubblade upp ur honom. Det blev viktigare och viktigare som det blir när man blir äldre. Många säger ju att man blir barn igen när man blir gammal. Kanske stämmer det.

Men så när han nu är borta så kommer jag på mig själv att jag borde ha lyssnat bättre.
Borde ha lyssnat och skrivit ned.
Finn som han hette hade varit med om så oerhört mycket under sitt liv.
Han berättade ofta om kriget. Vi brukade skämta om det, när han skulle börja berätta om kriget, för det gjorde han ofta.
Nu skäms jag lite över de skämten för kriget hade präglat honom hårt.
Det andra världskriget när Hitlers armé tog över Norge och han som ung motståndsman hamnade i nazisternas arbetsläger.
Han berättade om hur han senare blev fri, flydde från Norge gåendes genom skog över åkrar och förbi sjöar tills han kom till Sverige. Det är sånt som en annan inte fattar någonting av. Mitt liv har varit en promenad i parken i jämförelse.

Finn var även sjöman.
Åkte jorden runt och besökte hamnar, städer och länder över hela världen.
Det berättade han också ofta om. Inte lika detaljerat som om kriget men ändå livfullt och med känsla för detaljer.
Han fortsatte med sina erfarenheter som teaterman i Oslo, sin uppväxt i arbetarområdet Grünerlökka(som nu är lika hippt som söder i Stockholm) i samma stad, sina känslor för fotbollsklubben Vålerenga som han höll på och kollade på i sin tevefåtölj. Kanske inte så fanatiskt efter fyrtio år i Sverige men uppväxten och minnena försvinner aldrig utan förstärks ju äldre man blir. Nostalgin kan grumla verkligheten och kanske är det någon sorts överlevnadsinstinkt och väg tillbaka till ursprunget för att få ro när slutet närmar sig. Jag hoppas på det. Att vi alla finner ro när vi står i dörren till den andra sidan.

Man borde prata mycket mer med de gamla. Vår tid sliter ut och kastar bort för att satsa på ungt, nytt och hetsigt.
Vi borde sätta oss ner och prata mycket mer i långsamt tempo men framförallt öppna öronen och hålla tyst.
Jag kan inte påstå att jag lärde känna Finn på djupet. Så nära blev vi aldrig under den relativt korta tid som vi hann träffas.
Å jag kan erkänna att jag ibland kunde knorra lite över hans behov av att alltid stå i centrum och hans sura min när han så inte fick göra det. Men Finn var en mycket varm människa med en stor humor som alla inte alltid förstod. Samtidigt var han en självständig man med stor integritet, det var ingen man som man körde runt med för då jäklar slog det blixtar runt honom.
Han var snäll och omtänksam mot min mamma som tog hand om honom på det sätt som den generationen gör.
Dom blev ett par som tog de båda bort från ensamheten när de båda behövde ömhet och närhet och sällskap.
Deras bröllop var det finaste jag någonsin varit på. Till och med prästen utstrålade en fantastisk glädje över det faktum att man kan börja om och hitta en ny framtid även när man nått långt över pensionsåldern.
Å festen efteråt, vilket party. Finn dansade hela kvällen, blev aldrig trött.
Jag är glad över att fått möta dig Finn, vila i frid,. du kommer att finnas hos oss i resten av våra liv.

Jag sitter i bil, jag sitter i tåg och jag sitter och tittar på fotboll.
Den senaste veckan har varit hysterisk.
Nu rusar jag fram i X2000 på väg mot Malmö för match på Swedbank Arena i kväll.
Igår körde jag för första gången två sändningar i två olika kanaler på samma dag.
Allsvensk bottenstrid i Canal Plus på Grimsta IP mitt på dagen och Serie A, Roma mot Fiorentina i Kanal 9 på kvällen.
Det var ett undantag då jag inte finner det vara en speciellt bra idé, varken för mig eller arbetsgivarna eller de som tittar.

Ändå.
Man är mitt inne i allt och det är roligt. Egot surfar fram på en skön våg.
Så väcks man av ett telefonsamtal mellan Hallsberg och Motala.
Man tas ner på jorden direkt och inser hur oviktigt det man håller på med är i den stora riktiga viktigheten.
Den som handlar om liv och död.
Jag är på väg på jobb när en nära anhörig går bort och en annan behöver närhet och stöd.
Reflexen säger vänd och åk tillbaka men det får jag inte för den jag vill ta hand om.
Man skulle kunna hävda att det är så man säger men tänker något annat men jag vet att hon talar ur hjärtat.

Jag sitter här och är sorgsen och tänker på hur fort det kan gå.
Trots att ingen olycka har inträffat, trots att det var åldern som inte lyckades bemästra attackerna från sjukdom.
Det gick så snabbt, för bara någon vecka sedan kramades jag och sa "ta hand om dig nu".
Då var han trött men ljuset och humorn fanns kvar.
Men när man sedan bestämt sig, gett upp och packat väskan för nästa verklighet då är det inte mycket att göra.
Är man nästan 90 år gammal, fått reda på att cancer satt sig i kroppen, med det en tuff lunginflamation och svåra smärtor i buken av en anledning ingen vet vad det beror på. Är man dessutom en före detta sång och spelman som alltid varit pigg och van vid att stå i centrum och showa och dra vitsar då förstår jag att man inte längre vill vara med när kroppen fullständigt fallerar. Han sa själv till läkarna att koppla bort all näringstillskott, han orkade inte längre, det fanns ingen väg tillbaka å han somnade lugnt och stilla in idag på förmiddagen.
Nu är det hon som jag tänker på.
Skulle helst vilja vara på väg åt norr istället för söder.

Några tankar i efterspelet till det som har kallats "Skandalen på Stadion".
Varje gång en fotbollsmatch avbryts beroende på att publiken kastat in grejer på planen hörs röster om att det är väl inte så farligt.
Det är väl inte så farligt med en plastmugg med öl, eller en plastflaska med samma innehåll.
Det är väl inte så farligt med en snusdosa, en golfboll eller kanske en mobiltelefon.
Eller vad säger ni? Det är väl inte heller så farligt med ett grishuvud eller kanske en brinnande vespa.
Läste faktiskt en text i en av drakarna där en av deras skickligaste skribenter inte tyckte att just de inkastade grejorna igår vrar speciellt uppseendeväckande.

Jag fattar inte det där.
För mig som före detta spelare finns det ingenting annat än total nolltolerans.
Kan inte acceptera någonting annat än det.
Det kan bli allvarliga skador av minsta lilla oskyldiga pryl som flyger in.
Å vem tycker att det är okej att kasta grejer på en politiker som talar ifrån ett podie?
Vem accepterar att det kastas upp ölmuggar och mynt på en skådespelare på vilken scen som helst?
Vilken artist skulle stå kvar under en konsert om det flög en massa bråte runt huvudet?
Fotbollsplanen är en scen där arbetare och artister uppträder precis som ovanstående exempel.
Varför ska det då vara okej att grisa där bara för att man är arg och frustrerad över någonting.

För mig måste varje individ som gör detta ta sitt ansvar och straffas.
Stäng av dom ifrån arenorna.
Filma personerna, använd bilderna som bevis och stäng av dom.
Kan inte lagen göra det så måste klubbarna själva kunna göra det.
För mig finns inga förmildrande omständigheter.
Inte ens en spelare som genom gester provocerar publiken.
Inte fan kastar en normalt funtad människa en snusdosa i huvudet på en person som ute på stan ger ett långfinger för att djävlas.
Men på en fotbollsläktare är det fullständigt normalt även ifrån annars välbalanserade individer.
Som sagt. Jag fattar inte det där.

Var i Stockholm igår och jobbade.
Passade på att åka upp ett par timmar tidigare än vad jag hade behövt göra.
Brukar göra så ibland för att få njuta av storstadens puls.
Tog mig in i Hedengrens bokhandel vid Sturegallerian som jag också brukar göra.
"Standard Procedure", skulle man kunna säga.

När jag gick runt där och tittade, klämde och kände så var det en sak som slog mig.
Sportboksavdelningen var nästan utraderad.
Nu är inte det den avdelning som jag allra först bryr mig om men ändå.
Det som för bara ett par år sedan var en diger hylla fullproppad med sportlitteratur i närheten av informationsdisken på nedre plan är numer en mer än halverad rest av idrottsvärlden längst in i lokalen invid en massa lexicon.
Tidigare fanns en helt bord där bokhandeln frontade och lockade flanörer till sportboksläsning.
Nu nada, niente, nothing at all.

Funderar på om det går mode i sånt där.
Det var inte så många år sedan som det verkade vara prestige för sport och kulturjournalister att släppa en bok.
Framförallt fotbollen fick en rejäl bom under några år.
Det skrevs böcker om Zlatan, om damfotbollens och enbart fotbollens historia, det skrevs ungdomsböcker och reportageböcker och VM-böcker och en hel rad med biografier.
Hela paketet fick mycket utrymme på kultursidorna och många snackade om kvalitetsutvecklingen i positiva ordalag.

Nu är kanske inte Hedengrens Bokhandel facit men det säger ändå en del att sportböckerna i deras butik flyttat från uppmärksamheten till glömskan längst in i butiken.
Än så länge är det i alla fall inte som i småstaden där dessa böcker får stå och skämmas på någon sorts blandhyllor invid hobbyböcker om knyppling, hur man limmar en hylla, en bok om den söta kattungens sommaräventyr, en om en röd rallybil och invid sådana där presentböcker med humor och visdomsord.
Men frågan är hur framtiden ser ut?

Kanske kommer en vändning längre fram igen, som sagt, det går ju mode i sånt här.
Å snart är det ett nytt VM i fotboll. Då kan nog inte förlagen hålla sig.
Då kommer säkert floder av fotbollsböcker ifrån sportjournalisterna på de stora drakarna.
Om bara Sverige kvalificerar sig.

Satt och såg på Kunskapskanalen häromkvällen.
Det handlade om musik.
Två timmar med samtal, gäster och gamla programsinslag.
Bland annat så visades ett reprisinslag ifrån Musikbyrån.

Inslaget handlade om Margaret Thatcher och hennes politiks inverkan på den brittiska pop och rockhistorien.
Med Thatchers hårda och osentimentala högerpolitik, med bland annat massutförsäljning av statliga företag, lämnades Storbrittaniens arbetarklass i en enorm massarbetslöshet som ledde till storstrejker, kaos, upplopp och desperation.
Ur ilskan och hatet mot Thatcher växte det fram en enorm kreativitet och energi som i slutändan födde en lång, lång rad med fantastiska rockband. I programet intervjuades bland annat The Pulp, Joe Strummer, Billy Bragg och sångaren James Dean Bradfield i Manic Street Preacher och dom menade alla att utan Thatcher och hennes destruktiva politik som monterade ner all trygghet för de sämst ställda så hade dom troligtvis aldrig funnits som band.
Hur det såg ut inom andra kulturområden som teatern, konsten och litteraturen har jag ingen kunskap om men det vore intressant att veta. Blomstrade kulturen även inom de områdena? Eller var det bara musiken som slog tillbaka och utvecklades till en snorloska upp i ansiktet på Margaret Thatcher? Det borde rimligtvis inte vara så.

Jag tycker att det här är lite intressant.
Hur mycket högklassig musik har inte skapats ur fattigdom, förtryck och misär?
Det man inte kunnat säga har man kunnat sjunga, skrika och mangla fram i så väl kluriga omskrivningar som rakt på punk.
Vad gör man om man inte mycket har?
Ger upp och blir destruktiv?
Eller också förbannad, kreativ och revanschlysten.

Hur mycket intressant musik kommer ur överklassens välmående villaförorter?
En del säkert men inte på långa vägar lika mycket som ifrån andra hållet skulle jag tro.
Att leva i en tillvaro där allt är välkammat, rent, snyggt och perfekt är säkert tryggt och skönt, det tvivlar jag inte på.
Ingen önskar förstås att leva povert, med allt för lite av allting.
Men visst måste det finnas en risk för att bli trött och passiv genom att växa upp i en bomullsmiljö?
Hur mycket briljant kultur har det skapats ur allt för extremt välmående?
Förklara gärna för mig ni som kanske vet mer.

Att jag ställer alla dessa frågor är beronde på att kulturdebatten i Sverige under en längre period präglats av minskade anslag till stöd för kulturen, Det har varit finanskris, arbetslöshet och industriers eventuella dödsdanser.
Regeringen säljer ut staliga bolag och nästan all kultur ska stå helt på egna ben med så lite stöd som möjligt från politiker.
Kulturens fanbärare flaggar för katastrof om det här fortsätter. Inget stöd, ingen kultur.
Hela landet kommer förvandlas till golfspelande, seglande och sportbilsfarande jaktentusiaster som enbart läser börsens uppgångar och fall, säger dom kanske.
Allt ska förvandlas till avkastning på satsat kapital.

Men tänk om det är så att oberoendet från politikers inblandning ger en kraft som skapar mer kreativitet, mer energi, mer nu ska ni fan få se, mer kvalitet och mer framgång.
Kanske skapar alla neddragningar, alla indragningar av stöd och den för allt för många människors sämre levnadsvillkor en kulturboom där musiken, filmen, teatern och litteraturen får en stort djup och allvar som förändrar den ytlighet som dominerat i så många år nu. Kanske ändras utvecklingen genom att människor i ren ilska,hat och revanschbegär ger sig fan på det.