Tryckte i mig denna underbara GI-burgare i går kväll. En grymt god liten middag.
Tjugo minuter senare var jag hungrig igen. Grrrrr...
Jag är inne i en omställningsprocess.
Tänker ständigt på mat.

En vecka in i sockersugsrensningen är jag i min egna lilla variant av rehab.
Huvudet är tungt och värker ständigt, jag är otålig och otrevlig och arg. Det är som om någonting rör sig inne i min kropp, den kan inte slå sig till ro utan allt är hela havet stormar. Jag vankar omkring som en isbjörn på zoo och vill bara skrika aghhh.
Jag ser fladdermöss, skriker akta då de där fåglarna som kommer flygande ur väggarna inte smäller in i huvudet, hukar mig, darrar och skäller på stackars doggen då glas far i golvet, krasar sönder och yr små bitar i hela köket. Hon ville ju bara ha en liten snacks av det där goda på diskbänken. Heaven and hell, upp och ner, galet å så biter jag mig i tungan och försöker bli lugn och snäll. Det är som en disig hösteftermiddag med spöregn. Man ser inte klart, det snurrar, är galet och mörkt.

Jag tänker inte på annat än mat, när jag tryckt i mig frukosten börjar jag fundera på lunchen å va fan ska jag trycka i mig som mellanmål? När lunchen är klar bläddrar jag i mina GI böcker för ett förslag till middag. Dricker kaffe före mellan och efter, det ska ju hjälpa till med förbränningen av fettet som är syftet med detta. Mmm, det har börjat brinna där inne bakom fettbomben till livboj som när jag inte var uppmärksam satte sig där för något halvår sedan. Bastard. Vilken skojare va?
Igår, efter några timmar inne i city, där vännerna satt på kafé framför mig med varsin gigantisk ost å skinkmacka, ni vet, den där smaskens mumma som finna på Espresso House. Min favorit som jag alltid käkat innan mitt nu nya liv som GI-Jay.
Det dräglade och droppade från min mun ner på bordet där min stackars kaffe stod och skakade. De båda vännerna tuggade och sög, drog och svalde bakom nöjda grin. Ville helst bara ge dom varsin dansk skalle när jag kom på att det var jag som tipsat om de där dijonsenapspenslade mackorna. AAAhhhhhh...

Men jag stod emot, inledde jakten på lite frukt. Sprang in i kiosk efter kiosk men ingen frukt bara långa rader av godis, läsk, glass och annat mojs. VILL HA!!
Va fan, idioter ville jag skrika och ge dom jävlarna som sabbar hela samhället med deras sockerbombsataljéer. Hjärnan pös och rök sipprade ut ut porerna, upplösningstillstånd, galenskap å mord i blick.
Fram till kassan å fråga:
Frukt?
Tyvärr!
FAAAAAAN!! HELVETE!! IDIOT!

Ut ur lokalen in i nästa, dunka, dunka i huvudet och snart någon att slå på käften. Måste få.
Ingen frukt.
Vänner och flickvän som fångar upp mig, lugnar mig, tröstar mig.
Vi löser det här Pelle, vi ska finna lite frukt till dig.
In i en bil, köra, köra, köra, hitta affär, skicka iväg springare eftersom dom var oroliga för mig, mitt humör...
Tillbaka med genomskinlig påse, två bananer, två äpplen. Prisa gud! Härlig äro jorden, härlig äro himlen eller nått liknande. Swoop, en banan på ett nafts, smack, en stor tugga på det röda fina äpplet å så åååååååååå, mum, mum, muuums. Nirvana.
Mitt fix, mitt härliga underbara kvickfix, så såg jag världen runt omkring  mig igen. Ett leende, jag var tillbaka.

Naturligtvis lägger man även in ett träningsläger samtidigt.
Jogga, jogga, jogga, snöpulsa, styrketräning.
Fettet ditt fetto: Burn, burn motherfucker. Go away, stick och brinn å man kollar ungefär varje halvtimma om det syns. Har jag inte blivit lite smalare? Snabbt resultat? Ha,ha,ha. Hålla in magen, sträcka på bröstet, ut med röven.
Men nä: Lika jävla osmaklig som tidigare. Men du, kanske, vikten ner?
94 kilo för några dagar sedan. Ett par måste man väl ändå gått ner.
En vecka för satan. Jo, så måste det va, det brinner innifrån.
Å så upp på vågen sex dagar efter starten. HJÄLP. NEJ. SHIT; SHIT; SHIT.
95 kilo!
Hur är det möjligt? Skiter i det här. Surar. Underläppen i golvet. Näe. Meningslöst.
Trycker i mig ett par morotsstavar, några paprikastänger inrullade i ost för det skriver dom att man får å så går jag vidare. Snart läggdags, ny dag, ytterligare en dag mot målet. Januari ut utan annat än my boring friend GI-Johnny.
Sockersuget på väg ut ur kroppen, en seglivad kamp, men det ska gå.
I morgon är en annan dag.
En annan vecka.
Vecka 2.

Så har jag börjat Twittra också. Många säger att om man jobbar inom mediabranschen bör man finnas med där.
Det innebär att jag numer bloggar här på blohm.se, jag har min rätt nystartade fotoblogg som ni finner länken till i högermenyn på denna sida. Jag har registrerat mig för Flickr och lagt in några få foton för att kolla hur det fungerar och så finns jag förstås på Facebook som större delen av vår västvärld.

Det innebär en rätt bred placering inom de sociala nätverken, de sociala medierna, som många tycker att man måste delta i om man lever i en modern värld. Jag vet att det finns fler platser att synas på och höras i, t ex Gowalla eller Linkedin, Picasa och varför inte Youtube och Wikipedia.
Det tar aldrig slut.

Väldigt många tycker alltså att det är mycket viktigt för min karriär att slunga ut mina tankar, texter och bilder på nätet för att "kanske" få fler jobb. Att synas i det extrema bruset, att sticka ut och ta plats.
Vissa gör det säkert enbart för sitt privata bruk, sitt behov av bekräftelse eller kanske ren rädsla för att hamna utanför.
Jag gör det mest yrkesmässigt. Att få visa upp mina texter, att kanske väcka någon tidningschef och få fler skrivjobb, till exempel.
Väldigt naivt, jag vet.

För faktum är att jag inte fått en enda(bortsett för ett Dj-gigg på SR-Örebro) förfrågan eller nyfiken kontakt genom allt det slit som det faktiskt innebär att fylla upp alla ytor i cybervärlden med någon sorts kvalitet, som faktiskt är min ambition.
Men jag är väl naiv. Eller hur?

Sen säger ni säkert att man gör det för sin egen skull. För att få ur sig tankar man bär på, vara lite lustig ibland, hålla kontakten med gamla vänner andra gånger. Om någon läser det är inte så viktigt...
Ja visst sörru!
De allra flesta som skriver och deltar i denna verksamhet gör det för någon typ av bekräftelsebegär, eller kanske med en baktanke att finna affärskontakter, jobb, kärlek eller om möjligt någonting annat.
Åtminstone gör jag det.
Åttio procent är en direkt yrkesmässig tanke bakom, resten är för att hålla kontakten med vänner där skoj och rätt meningslösa kommentarer flyger fram och tillbaka. Visst, det är kul emellanåt men det triggar inte mig.

Nu finns det då två varianter(eller säkert fler)på slutsatser varav det ena är en fråga. Är det så att jag inte fattar och vet hur man navigerar inom denna relativt moderna kommunikationsvärld? Därav det dåliga kommersiella resultatet?
Eller vad säger ni läsare om det?

Det andra är att hela denna verksamhet är en bluff där viktigheten och värdet upprättshålls av individer som har ett intresse av att hålla det som viktigt av rent affärsmässiga orsaker.
Alltså sånna som sitter på rättigheter och äger bolagen bakom alla ord, länkar och Facebookgrupper.

Själv känner jag mig lite tom och vilsen. Vet inte riktigt vad jag ska göra med allt det här. Så mycket kommunikation till väldigt lite kommersiellt värde, jag lever ju faktiskt på detta, jag är ju en frilansande skribent, bland annat.
I slutändan handlar det ju ändå om att få in pengar till mat och hyra samt gärna lite bus och konsumerande emellanåt.

I den riktiga världen alltså, där man går på marken och möts ansikte mot ansikte. Kalla mig gärna gammalmodig men det är rätt trevligt det också.
Geniala tankar föds bäst ur långsamhetens malande.
Eftertanke, mognad, beslut.

Dorothea Lange var en amerikansk dokumentärfotograf. Hon föddes i Hoboken, New Jersey 1895 och dog i San Francisco 1965.
Jag upptäckte hennes bilder på en utställning för några år sedan och blev väldigt glad att hitta en bok med några av hennes mest berömda fotografier på Fotografiska i Stockholm förra måndagen.





Migrant Mother, Nipoma, Kalifornien från 1936 är kanske hennes mest berömda foto.
Hennes egna ord om bilden enligt en intervju, om man får tro wikipedia, lyder...
"In 1960, Lange spoke about her experience taking the photograph:
I saw and approached the hungry and desperate mother, as if drawn by a magnet. I do not remember how I explained my presence or my camera to her, but I do remember she asked me no questions. I made five exposures, working closer and closer from the same direction. I did not ask her name or her history. She told me her age, that she was thirty-two. She said that they had been living on frozen vegetables from the surrounding fields, and birds that the children killed. She had just sold the tires from her car to buy food. There she sat in that lean-to tent with her children huddled around her, and seemed to know that my pictures might help her, and so she helped me. There was a sort of equality about it."

Dorothea Lange började som porträttfotograf men gick över till dokumentärfotograferande under den stora amerikanska depressionen under 1930-talet. Det är också dessa foton som hon är mest känd för.
Jag blir extremt tagen av hennes bilder på hemlösa och arbetslösa som for USA runt på jakt efter arbete i nödens år under och i efterdyningarna av depressionen. Bilderna är så starka, så gripande, så avslöjande men samtidigt så poetiskt vackra.
Jag sugs rakt in i de svartvita desperata men ändå älskvärt dokumenterade fotona. Familjer på väg, arbetare i väntan på jobb, den döde vid träkyrkans port, de hemlösa liggandes på trottoaren, långa raka vägar genom prärielandskap.
Det är så amerikanskt på nått sätt. The land of hopes and dreams.
Skulle vara intressant att se ett motsvarande dokumentärt fotojobb genom USA i nutid i denna moderna depression. Kanske finns den redan.


Så här ser boken ut och går att beställa på Phaidon Säkert också på Fotografiska när deras nätshop kör igång.
Vill ni spana på fotografierna på nätet finns en hel del under Dorothea Lange.
Alla är inte hennes under länken men jag tror ni ser vilka svartvita foton som jag menar.

Andra besöket på Fotografiska i Stockholm blev lika bra som det första.
Det är en enastående plats att flyta runt på.
Trivsamt, varmt, luftigt och hittils mycket bra utställningar.
Numer också med ett café högst upp med stora fönster ut mot vattnet med vansinnigt vacker utsikt. Å då är det vinter. Vad månde bliva...

Lady Warhol och Fashion hette två av utställningarna.

Ett tekniskt litet missöde har försinkat detta inlägg.
Men eftersom det är tradition enligt denna blogg så önskar jag er ändå en synnerligen God Jul med världens bästa julberättelse.

Auggie Wren´s Christmas Story by Paul Auster

Liu Xiaobo kunde inte komma för att ta emot Nobels fredspris förra veckan. Hans stol stod tom medan fredsprisgalan rullade loss med fina tal och uppträdanden av diverse artister. Vad man än tycker om dessa galor är det viktigt att komma ihåg alla modiga och viktiga individer som offrar sina liv för demokrati, yttrandefrihet och sin egen frihet att få leva sina liv precis så som dom själva vill. Jag är inte alls säker på att jag själv skulle ha den styrkan och det modet Troligen inte.






















Xiaobo är en av alla modiga. Förra året var jag på ett litet möte med två andra. Mötet var arrangerat av tidningen Independent World Report och tidningens chefredaktör Tasneem Khalil, själv en politisk flykting från Bangladesh.
En av dom var den syriske författaren Faraj Bayrakdar som satt 14 år i syriska säkerhetstjänstens fängelse mitt ute i öknen. 14 år av förnedring och försök till mänsklig nedbrytning. I Örebro, framför mina ögon, såg han så oerhört blyg och tillbakadragen ut. Hur har denna man kunnat klara livet i den miljön han berättar om. Fångar som får döda råttor nedkörda i halsen bland annat. Faraj säger att han varit halvvägs till dödsriket. Han berättar hemskhet efter hemskhet som om det var den självklaraste saken i världen. Och det var det väl för honom. Men han pratar om hopp också. Vore jag i hans kläder skulle jag vilja döda, misstänker jag, även om det förstås skulle vara emot mina grundvärderingar.

I sin fängelsecell skrev Faraj en bok på cigarettpapper som smugglades ut och sattes ihop till en helhet. Jag har inte läst den än, den finns på svenska. Där får vi veta vad som sker bakom höga murar och stängda dörrar i landet Syrien. Å det är en lång resa genom helvetet enligt recensioner jag läst.
Han ville att vi skulle få veta och full av mänsklig urvilja såg han till att vi fick det.
Det är personer som Faraj Bayrakdar och Liu Xiaobo som gör att inte totalitära stater, icke humanister, diktatorer och antidemokrater vinner i slutändan.
Så länge dessa kämpar uthärdar finns det hopp för en allt mer mörk och skrämmande värld.

Faraj Bayrakdar blev fri år 2000 tack vare en internationell kampanj som inleddes efter att hans försvarstal i Syriens högsta domstol blev publicerad utomlands.
Det går att sätta tryck även på diktaturer, ibland tar det enorm lång tid att få resultat men det går. Vi måste alla stödja organisationer som jobbar för att få fria samvetsfångar, dissidenter och demokratiförespråkare. Vi måste göra det för att dom ger sina liv för oss, dom gör det efter sin egen övertygelse att det är det enda rätta. En värld utan frihet, såväl fysisk som mental vill inte dom leva i.
Inte jag heller.

Ni som vill stödja detta kan börja med ett musklick på datorn under:
Veckans Vädjande.
Svårare behöver det inte vara.
Vill man sedan göra mer så finns det tusen vägar att gå.

Det var ju ett tag sedan jag petade ihop några listor med sköna låtar att ta med sig ut i livet. Jag är periodare och den här hobbyverksamheten går upp och ner.
Nu finns det tid igen och jag har lust. Därför mina damer och herrar, tjejer och killar.
Varsågoda. Enjoy.

Söndagslåtar

As time pass by

Nytt magasin om Örebro som jag skriver i.
Har tre längre texter i detta nummer.
Läs dom på underliggande länkar om ni vill.

Örebro bygger en idrottsstad

Örebro-stad i världen

Kvarteret Hökerberg

Plura säger i direktsändning i det bejublade programmet "Så mycket bättre" att han plötsligt bestämde sig för att tacka ja och vara med överallt där han fick möjlighet att vara det.
För gammal för att tacka nej. Utforska det liv man har kvar.

Intressant. Kanske känner han sig så gammal att han inte längre behöver sträva efter att vara kreddig. Om han nu gjort det tidigare.
Sant är hur som helst att Eldkvarn var i en djup formsvacka och i kris under större delen av 90-talet. Som vanligt turnerade bandet som galningar men publiken var inte stor. 1999 släppte bandet albumet Limbo vilken blev kritikerrosad, däremot har jag inte koll på om den sålde. Det var ett mörkt album och inte vidare lyckat att köra live med.

Någonstan här åkte jag till Gotland för första gången i mitt liv. Några år senare åkte jag dit för andra gången. Ungefär samtidigt mötte Plura Håkan Hellström som kom ut som ett Eldkvarn-fan. Det mötet har Plura i efterhand sagt att det var oerhört viktigt för bandets framtid, vilken fortfarande inte var vidare kommersiellt het. Håkans energi, glädje och kreativitet satte fart på gamle och trötta Plura som plötsligt fick en kick till en nystart i sitt låtskrivande.
Senare skulle bandet även få hjälp med en ny och annorlunda produktion.

Detta scenario är något som jag själv kan skriva under på. Man kan säga att jag är ett personligt vittne till den hysteriska vändning i karriären som Eldkvarn lyckats med. Det är så kul att ifrån fansvinkeln ha fått se den lika överraskande som häpnadsväckande vändningen via den kopplingen till Gotland som jag påtalat. 2001 blev jag nämligen en del i en stor Gotländsk vänskapskrets som några år tidigare skapat en tradition med stor fest, Eldkvarnskonsert och grym efterfest några mil utanför Visby, vid Warfsholms pensionat.
Den första konserten jag besökte var ett sparsamt befolkat event. Pösmunkar i Brassestolar som satt och softade i gräset med en öl och ett band som spelade låtar ifrån Limbo som var så mörka, långa och enformiga att man höll på att dö.
Allt var en väntan på de där sista fem låtarna av gamla hits som pliktskyldigast brändes av för att blidga oss som var där.

Så här höll det på i några år innan Eldkvarn 2005 släppte albumet Atlantis där allting vände. En skiva producerad av hypade och duktiga Jari Haapalainen. Skivan innehöll populära och musikaliskt lyckligare låtar som till exempel Konfettiregn. Två år senare kom så Svart blogg som brakade loss en mindre Eldkvarn hysteri. I samma veva hade Plura haft sin blogg med samma namn som en marknadsföring inför skivsläppet. Den bloggen blev senare bok och där någonstans började Plura dyka upp precis överallt. Matprogram, matlagningsbok och så det nu avslutade "Så mycket bättre."

Det här har förstås också märkts rejält på de här konserterna på Gotland. För varje år som gått, vilket innebär nästan tio år nu, har det blivit mer och mer publik. Bandet med Plura som den självklara frontfiguren har sett gladare och gladare ut. Det är numer ett satans drag på konserterna där folk står upp och dansar under större delen av tiden. Endast med avbrott under den åtta minuter långa Blues för Bodil Malmsten då man kan gå och köpa öl.

Det oerhört kul att få ha varit med på denna resan med ett band som stod för dörren till sin egen begravning för att nu vara något av det hetaste i landet. Jag tror jag har tolv eller tretton konserter sedan 2001. Det lär oss också att inte ge upp även om det ser trögt ut. Dessutom ska man kanske även följa Pluras råd om att kasta kreddigheten och bara prova på nya saker för de leder ofta vidare till andra saker. Jag är nog inte där än, men jag är å andra sidan bara 43 vårar.

Men. Avslutningsvis.
Va var det Lasse Berghagen sa?
Plura är en modern Vreeswijk!
Ja kanske det.

Visst kan det kännas onödigt, det kanske inte ens är intressant för er.
Men.
Jag gillar ju att fotografera, ibland händer det dessutom en och annan sak i mitt liv.
Ibland gillar jag även människor, saker och affärer eller restauranger.
Därför har jag fixat ihop en fotoblogg där jag får utlopp för detta.
En ytlighetens kammare. Ni väljer själva om ni vill titta in och hälsa på.
Blohm´s world through a camera lens.