Det utspelades i en hotellbar i Eskilstuna i början av det som nu kallas 00-talet.
Ett kändislag hade spelat invigningsmatch i fotboll på nya Tunavallen och nu satt vi och tog en öl innan kvällens riktiga party skulle köra igång.

Skådespelaren Kjell Bergqvist var en av oss i sällskapet och vi satt där med våra öl, snackade och hade det allmänt rätt trevligt.
Så stapplar en ensam och rätt tragisk figur in och sätter sig mitt ibland oss och tog fullständigt över det verbala utrymmet med en sluddrig stämma och otrevlig stil.
Välpolerade och säkert en smula konflikträdda, som vi svenskar oftast är, satt vi alla tysta och lät denne störiga individ att ta över och förstöra den avslappnade och trevliga stämningen som vi jobbat upp.

Det var då det exploderade på stolen invid mig där Kjell satt. Han skällde ut den här killen så att hans mittbena blev kalhygge och tiden stannade upp för en stund. Hotellpersonalen kom springande med rödrosiga kinder och släpade bort den  packade och otrevliga killen ifrån stolen i lokalen.
Det hade föregåtts av ett mer stillsamt samtal där Kjell förklarade för killen att han via sitt sätt förlamade hela sällskapet genom sitt beteende.
När han inte lyssnade utan bara fortsatte mala exploderade alltså Kjell Bergqvist.
Precis som man sett i filmer där han spelar roller eller i TV där han skällt ut recensenter och skvallerjournalister i direktsändning. Kjells humör är vida känt, lika charmerande och trevlig som han kan vara kan allt vända på en mikrosekund om nån beter sig illa emot honom eller någon i hans närhet, vänner eller inte.
Det är det jag gillar med honom. Han är rakryggad och tar inte skit.

Gårdagens avsnitt av "Stjärnor på slottet" var Kjell Bergqvists dag och då kollade jag förstås. Å min inställning till honom förändrades inte.
Jag fullständigt älskar hans personlighet. En man som vägrat ta skit från överheten och alltid gått sin egen väg om någon valt att trampa på honom.
En extrem känsla för rätt och fel, inte bara för sig själv utan inkluderat alla medmänniskor runt omkring.

Denna väg är svår att gå för det är lätt att förlora på sina starka åsikter och klara ställningstaganden. Kjell bad en regissör, eller om det var en teaterdirektör, att fara en dag innan premiär och drog från en föreställning efter att ha fått skit då han vägrat att sitta och ljuga för journalister om vilken fin stämning det var inom teatern fast allt luktade dynga. Han är en sån person som oftast blir krossad av den genomfalska makteliten som gömmer undan sanningar för att dom är rädda för dom. Den kollektiva fegheten som står bakom så mycket skit.
Kjell Bergqvist hade kunnat bli krossad men var, är, så begåvad att han blivit stjärna ändå.
Trots, eller kanske tack vare hans starka integritet och känsla för rätt och fel.

Jag kommer ihåg det så starkt.
Rakt in i mig gick det.
Det skönt suggestiva aningen mörka monotona ljudet innifrån det sandstensfärgade huset någonstan i ett ökenlandskap i Mali.
Papa Dee var ute på musikskattjakt i sitt program Papa´s kappsäck som gick i SVT för ett par år sedan. Ett briljant program som jag skrev en hyllning om på bloggen.

De som satt i det där huset och spelade den här fantastiskt fängslande musiken var ett grupp musiker ifrån ett berberfolk som heter Tuareger och lever ibland annat i delar av Mali. Ett nomadfolk som spelar en sorts Tuaregblues.

Efter programmet gjorde jag allt för att hitta skivor med bandet på nätet och i skivbutiker men fick ge upp.
När jag någonstans under jul och nyårs-helgerna vaknade upp en morgon och fick impulsen att grotta ner mig sökande efter Malis musikskatt igen var det som att univesrsum ramlade rätt ner i knäet på mig.

För samtidigt som jag på spotify hade börjat hitta mer etablerade och kända artister från Mali, som Amadou & Mariam eller Ali Farka Touré som båda rönt internationellt erkännade, läste jag DN:s 00-tals listor över de bästa skivorna.
På sjunde plats på musikkritikern Nils Hanssons lista låg den lugn och fin och kittlande. Precis vad jag letat efter. It was meant to be...

Gruppen "Tinariwen."
Skivan heter "Aman Iman(Water is Life)"
Så här beskriver Hansson gruppen:
"När Tinariwen elektrifierade de sahariska tuaregernas musik uppstod något unikt, en ökenblues som blivit både världssensation och ny, lokal tradition."

På nätet och spotify fann jag sedan ytterligare en grupp när jag sökte på Tuareg.
Bandet spelade en enastående skön stämningsmusik på gränsen till valsångsskivor i New age butiker. Med sång på franska och naturligtvis med mycket mer edge, egensinne, stil och känsla. Tyckte till och med att det var ännu bättre än Tinariwen även om man kanske inte ska jämföra de två på samma dag av året.
"Agricantus" hette gruppen och albumen jag fastnade för hette "Kaleidos" och "Tuareg" som inte har så mycket gemensamt musikaliskt.
Blev överraskad när jag insåg att bandet kommer ifrån Italien och Sicilien. Men dom spelade in albumet "Tuareg" på plats i Mali med musiker och instrument från Mali.

Vad lär jag mig då av det här?
Jo, att det tar aldrig slut.
Musikletandet.
Det finns nya spännande prylar överallt om man öppnar sitt sinne, bibehåller nyfikenheten och har tålamod.
Tror det även gäller livet i stort.

Det var när jag häromdagen satt och såg på ett avsnitt av K-Special på SVT-Play som jag insåg det. Den här hemsidan är public service.
Sidan är SVT2 när den är som bäst och något annat urvattnat när den är som sämst.

Jag skriver inte för de stora massorna för då skulle jag nischa mig och skriva om ett ämne och göra det så högt jag bara kan för maximalt genomslag.
Typ höja volymen under reklamavbrotten eller skjuta fram citatåsikter som kan snos och appliceras på nätforum och i tidningar så folk kan uppröras eller glädjas.
Jag skulle enbart kunna skriva om fotboll och få grymt många läsare bara genom att tycka en massa saker. De högsta topparna har varit just när det brunnit till lite på något fansforum i landet efter en text som jag skrivit.
Det är inget fel i det, egentligen. Jag gillar ju fotboll.

Men mina intressen spretar och den här hemsidan är en fristad för mig att skriva om nya saker, lära mig nya saker och när det blixtrar till ibland kanske även lära er läsare någonting. Ge tips om nått ni inte läst, hört eller sett.
Andra gånger öppnar jag dörren till mitt inre, skriver en text som ni kanske gillar eller också tycker ni att den är fånig.

Ofta vet säkert ni läsare mer än mig om ämnena.
Jag har de senaste tjugo åren genomgått en förvandling av min identitet där det där ordet kultur stormat in i mitt liv och känslan för innehållet i det ordet bara växer och växer. Musik, konst, litteratur, fotografi, design, film och till viss del teater är något som jag närmar mig med ett barns nyfikenhet.
Jag missade så mycket i skolan och ligger så långt efter många i kunskap men jag suger i mig den nya kunskapen som jag söker och får tillgång till i bland annat public service kanaler på TV eller i radio.

De kommersiella kanalerna tar inget ansvar för det som ger mig väldigt mycket och som förr kallades folkbildning.
Dom ger skval, gap och förströelse.
Public service ge ny kunskap, nya insikter, förändrade tankar.
Internet säger säkert ni då och visst, där finns det mesta men vilken auktoritet kan hjälpa mig att hitta rätt i den djungeln.

Tror ni att K-Special skulle få plats i någon av de kommersiella kanalerna.
En och en halv timma om en dokumentärfotograf ifrån Riga eller om en gayaktivist och filmskapare vid namn Derek Jarman.
K-Special och Kobra är de två program som jag aldrig missar ett avsnitt av, eller jag ljuger en smula då K-Special ibland kan vara så tungt att jag inte orkar med temat.
Av ointresse eller kanske att det är för avancerat för mig.
Har inte kommit dit, kommer kanske aldrig komma dit, vill kanske inte ens dit.
Jag ser på Babel, lyssnar på Livet & Döden på SR P1 och saknar Musikbyrån i SVT.

Det låter kanske pretantiöst men det skiter jag faktiskt i.
Jag är grymt intresserad av att utveckla mig själv och se på världen på ett nytt sätt och det gör man bäst i public service.

För tio år sedan kunde man komma undan med sånt här.
En avskedsgåva från Makrillarna som är en avdelning av Gais supporterskara.
Hittade detta exemplar i en låda idag.
För de oinvigda hade fansen en sång som gick..."Blohm står när dom andra faller".
Resten fattar ni va?
Och ja.
Dom är tvättade...

Jo, det finns faktiskt en sån på Facebook.
Den har legat och skvalpat ett tag på runt hundra personer innan sidan exploderade här strax innan julhelgerna.
Jag lovade sidans administratör, Anders Björklund, att jag skulle börja skriva gästtexter där om han snabbt fick ihop över tvåhundra medlemmar.

Trodde det skulle ta ett tag.
Men hann inte gäspa innan jag fick ett meddelande att sidan passerat två hundra medlemmar och nu väntade på sin första text.
Nu är den första skriven och inlagd under:
Pelle Blohm Appreciation Group

De texter som jag skriver för PBAG kommer enbart att ligga där.
Här kommer jag pusha genom att länka er dit.
Eventuellt.
Bäst vore om ni skrev in er som medlemmar:-)

Peace & Love

Temperaturen hade krypit ner till minus 25 i Truckdriver City.
På en parkeringsplats uppe i Bricky Hills steg röken bakom en gammal Cheva Pickup, ett kuvert bytte hand, femton lådor sprit stuvades in i en mörkblå Volvokombi som stod och hostade bredvid Chevan i den stränga kylan som kommit in ifrån Sibirien.

Esteban Pavlyuchenko kände sig hemma i den karga miljön, de slitna förortshusen bakom parkeringsplatsen påminde honom om uppväxten i Vladivostok och de höga ruffiga husen i Pervomajskij där de första svartaffärerna hade ägt rum.
Affärerna gick bra, han var nöjd.
Skaldjurshinkarna och kaviaren hade sålt som smör innan nyår, precis som champagnen och fulvodkan
Nu en vecka in i det nya året ville de alkoholglada svenskarna fylla på spritförrråden och då räckte inte pengarna för att köpa finsprit nere i city.
Esteban hade upptäckt att svenskarna söp lika mycket som hans ryska landsmän och upplevde dessutom att de många gånger var ännu mer deprimerade än det nattsvarta kynnet han mötte i sin miljöskadade och våldsamma hemstad.

Volvon puttrade iväg bort mot Pizzerian och utfarten in mot centrala stan, bakhjulen sladdade lite över den packade och hala snön.
Esteban tittade ner i kuvertet, räknade tusenlappar och stoppade ner sedlarna i innerfickan av sin North Face-jacka.
Han satte sig i sin Lettlandsregistrerade Cheva som var varm och skön, tog av sig sina handskar och skruvade upp volymen på stereon där Metallica pumpade på som allra mest med tung basgång och mörkt gitarrmangel.
En cigarett tändes och lyste för ett ögonblick upp ett sorgset ansikte innan det försvann igen.
Esteban trampade ner kopplingen, la i ettan och drog iväg med ett dovt morrande ljud, bakvagnen for iväg åt höger, sedan vänster in i en snödriva innan allt stabiliserades och Chevan gömdes i ett moln av avgaser.

Inte långt därifrån i en fashionabel lyxvilla uppe på The Mountain.
Där Haighlounds High Hill Street slutar med en hög beige betongmur utanför den låga mexitegelvillan på fyrahundra kvadratmeter.
Där bor familjen Rock.
En högt aktad familj i Truckdriver City med rötterna i den Alangiska frikyrkan som på många sätt är likställt med den lokala politiken.
Rock Sr drev i många år ett fastighetsbolag som genom sina spektakulära byggnader satt sin prägel på den stad han på många sett ser som sin egen.
Samtidigt satt han i kommunfullmäktige för socialdemokraterna där han hade en stark röst. Det var väl känt(trots den något tillbakahållna positionen) att han drev politiken åt det håll som gagnade honom mest privat.
Därav alla skrytbyggen och monument runt om i stan.
Fastighetsbolaget är numer sålt och Rock Sr lever pensionärsliv med sin fru.
Paret bor halva året på den spanska solkusten och den andra halvan av året i Truckdriver City.

Det dom inte vet är att i källaren i huset på Haighlounds High Hill Street sitter sonen och smider planer.
Rock Jr som vägrade gå i fars fotspår och drog iväg till Japan för att finna sig själv och gjorde det i ett kloster uppe i bergen i Iga och Koga-regionen.
Där genomgick han en stenhård mental och fysisk träning för uppnå en status som Ninjutsukrigare.
En gammal medeltidal stridskonst där man även utbildas i spionage, strategi och rekognisering.
Rock Jr är mer eller mindre en mördarmaskin som tröttnat på detta ytliga förbannade samhälle som, enligt honom, lurar och sviker sina medborgare.
-Allt är ett falskt jävla skådespel, har han skrivit om och om igen i ett block på skrivbordet framför sig i källaren.
På väggen bakom datorn sitter tre stora lappar med en text skriven i tjock tusch.
-Operation black mamba!!

Vi vet alla att Björn Borgs största egenskap var viljan att aldrig ge upp.
Slitstark och ett mentalt snille som alltid vann i det långa loppet.
Sedan hade han väl en hyfsad backhand också...

Jag antar att alla dessa positiva egenskaper har reinkarnerats in i dessa kalsonger trots att Björn i alla högsta grad fortfarande är alive and kicking.
Förvisso inte i sitt kalsongmärke som han tappade kontrollen över för länge sedan. Men det här ståtliga Björn Borg-exemplaret kan mycket väl härstamma ifrån de dagar han själv fanns med i företaget.
Gamla och väl använda är dom hur som helst.
BB:s a ffärsverksamheten slutade i och för sig i kaos men kvaliteten på mina kalsonger har varit enastående.

Det är nu dags att ta farväl av ett favoritpar som de senaste åren mest fungerat som slit och släng i ohyfsad hemmastass under helger då jag inte sätter min fot utanför dörren.
Det är inget nedvärderande i det, allt har sin tid och nu är tiden för mina kalsonger ute.
För som sagt
Kvaliteten har varit fantastiskt och inga par(oavsett märke) jag köpt efter det har hållit samma höga standard.
Det var bättre förr.
Ibland.

Han heter Esteban Pavlyuchenko och kommer ifrån Vladivostok i östra Ryssland.
Han är runt 40 år gammal, son till en rysk marinofficer och en mexicansk mamma som fortfarande bor kvar i sin lilla trerumslägenhet i distriktet Leninskij där Esteban bodde fram till sin nittonårsdag.

Efter en relativt lugn uppväxt råkade han ut för en traumatisk upplevelse i början av tonåren där han av misstag råkade se ett mord i ett hamnförråd nere i Vladivostoks hjärta av sin fiskeindustri.
Mördarna(som tillhörde maffian) såg den unga killen och ställde honom inför tufft ett val.Eller så tufft var kanske inte valet trots allt.
Bli dödad eller gå med i maffian.

Efter att de första åren mest fått springa ärenden i hemstaden började han smuggla över stulna lyxbilar från Japan som sedan såldes vidare till Moskva och andra europeiska storstäder. Han skötte sina uppgifter så bra att han hamnade allt högre upp i hierarkin inom den ryska maffian.
Det senaste som hördes om honom, innan han dök upp i Sverige, var att han var boss över stora delar av den svarta marknaden för fisk och skaldjurshandeln till Europa.

När han nu dök upp i Sverige inför jul och nyårshandeln började polisen kolla upp hans förehavanden. När han sedan dök upp i en oansenlig villaförort utanför Truckdriver City med två hinkar hummer, havskräftor och lite räkor började oron sprida sig i poliskåren men även hos de etablerade mc-gängen i stan.
De två lådor rysk champagne som också fanns med i hans bagage brydde man sig inte om utan sågs enbart som en fin gest till den familj som tog emot denne farliga man trots rädslan för vad som senare eventuellt kommer att hända.

Just nu vet vi inte vad Esteban är ute efter här i stan men polisen meddelar att man helst inte ska öppna dörren för okända personer under de närmaste veckorna.
Håll ögonen öppna, ta hand om de nära och kära, det kan braka loss när som helst.
Läs tidningarna, se på TV:n eller lyssna på radion.
Kolla även i denna sida som sitter inne med lite extra bra kontakter i detta ämne.
Polisen kommer också med jämna mellanrum lämna ut information om hur det hela utvecklat sig...

Det var sent på hösten 1988 och kvartersklubben BK Forward var i Florida på ett klassiskt engelskt träningsläger-suparesa.
En perfekt idrottskombo för unga framgångsrika levnadsglada fotbollspojkar med en explosion av hormoner i kroppen.

Vi solade, badade och spelade fotboll på dagarna och partajade hela nätterna.
Jag testade marijuana på stranden sent en kväll i solnedgången och spydde som en räv i det höga gräset invid Dinern bredvid hotellet.
Hotellrummens MTV-utbud på TV bjöd långhåriga killar som spelade hårdrocksballader som Cinderellas "Don´t know what you got(Till it´s gone) och Poisons "Every rose has it´s thorne" och en snubbe till som jag inte förstod mig på men som jag senare skulle fatta var början på ett världsherravälde.

Efter att ha utforskat stora delar av Fort Lauderdales nattliv tog vi en dag en hyrbil och drog ner över broarna mot Key West som så många andra turistas gjort genom åren. Badade invid "Warning, Alligators"-skyltar, skrattade och tappade bort bilnycklar och blev försenade flera timmar.

Checkade in på nått litet hostel ibland träkåkarna och drack öl i hotellpoolen innan solnedgången skulle synas nere i hamnen ihop med gycklare och skojare.
Hemingways påstådda barer intogs och övergavs till förmån för mer trånga och skumma rockbarer.
Överallt spelades livemusik och det var då och där jag började uppmärksamma att nästan varenda sångare stod och gungade med överkroppen och släpade benen utifrån och in i någon sorts psykadelsik ritdans.
Alla hade ett brett pannband av snusnäsdukar över de långa frisyrerna, jeansvästar, skinnbyxor och stövlar.

Musikkanalerna på TV spelade "Welcome to the jungle" om och om igen.
"You´re in the jungle baby. You´re gonna die." Skrek Axel Rose.
Na, na, na ,na, knees, knees... dundrade genom hotellrum, barer och på radion.
Jag fattade först ingenting, gillade inte alls låten men förstod däremot att detta var ett genombrott som smällt av rätt i fejjan på än.

"Appetite for Destruction" hette albumet som alla rockintresserade vet men jag själv föll inte alls och hängde inte med i hypen av bandet som snabbt blev ett skandalband med drogmissbruk, bråk, sprit och brudar.
Det var inte förren de båda albumen "Use Your Illusion 1 och 2" som jag och resten av världen gick igång och började rocka till Guns N´ Roses.
Men då hade dom blivit snällare i soundet medan Axel Roses paranoia accelererat och konserten i Globen blev flera timmar försenad för att Axel inte kände för att lira.
Men konserten blev fantastisk när den väl kom igång...

Tänkte avsluta min hårdrocksrevival här på blohm.se med att bjuda på en liten nyårshårdrockslista för de som har Spotify.
Namnet är "Headbangers Ball" och den är väldigt allsångs populistisk.
Enjoy.

Hårdrock trodde jag var en passerad fas i mitt liv.
Hade en kort period under högstadiet då jag umgicks med metallkillar och lyssnade på hårdrock. Det var mycket Black Sabbath, Dio, AC/DC, en del Iron Maiden och Skid Row. Senare längre fram även Guns and Roses.

Men mest av allt lyssnade jag på Judas Priest och kungen av höga C, eller nått, Rob Halford. Drog ihop en Headbangers Ball lista häromkvällen på Spotify.
Idel nostalgimetall med populistblandad after beach hårdrock.
Men kul. Och bra.
Judas Priest album, British Steel och Screaming for Vengeance, kom just vid min metallperiod mellan 1980 och 1982 och rullade ofta på vinylliraren hemma. Numer känns en hel del av låtarna nästan som disco mer än heavy metal.

Men nu var det inte det detta skulle handla om egentligen.
Utan Rob Halford.
Storyn om honom är för skön.
Han blev en stilikon för en hel heavy metal rörelse med sina nitar, läderoutfit och skinnkeps. Enligt sina egna ord fann han inspiration till sin scenklädsel från gaykonstnären Tom of Finland och hans bilder på bikerkillar.
Halford kom ut som homosexuell i slutet av nittiotalet.
För det blev han mest hyllad och fick stöd av sina metalfans, också enligt honom själv. Tyder på en öppensinnig publik fast man kanske med en hel del fördomar i bagaget inte trodde att det så skulle bli.
För det är en stor ironi att fullproppade ishallar och fotbollsarenor skulle befolkas av tuffa långhåriga headbangande metalmän i åtsittande läderkläder och nitar som även var, är, en symbol för läderbögar.
Jag tycker att det är oerhört gulligt på något sätt.
På ett respektfullt sätt.