Satt på ett stilla Elite Savoy hotell och käkade frukost i morse. Läste Sydsvenskan och krönikören Max Wimans tankar efter matchen Malmö FF-IFK Norrköping.
Där kallades ett av tränare Rikard Norlings uttalanden återigen för filosofiskt.
Det börjar bli ett mantra hos journalistkåren.

Jag tycker det där är spännade eftersom det sätter fingret på hur inrutat och förutsägbart det svenska fotbollspråket är. Nästan alla säger och skriver samma saker med samma ord år ut och år in.
I ett par pärmar hemma i en hylla har jag gamla urklipp ifrån min egen karriär där samma saker formuleras på samma sätt som idag.
Byt ut mitt namn mot Zlatans och ni ser ingen skillnad...
Skojade bara.
Men byt ut det mot vilken mitt-mittfältare som helst i dagens allsvenska och ni skulle inte märka någon skillnad.

Rikard Norling uttrycker sig hela tiden med helt andra ord och formuleringar, han drar på orden, funderar, tvekar och börjar om.
Ibland talar han nästan i tungor och många krafsar sig i håret för att få rätsida på dessa ord. Han sabbar de trygga cirklarna och få verkar förstå vad han menar när han drar iväg med till exempel det senaste: " Luftfuktigheten gör att jag har svårt att sätta ord på honom idag, men det är kärlek." Eller: "Själen slår en frivolt inne i kroppen."

En filosof eftersom han uttrycker sig annorlunda?
Nja, jag vet inte det. Han väljer bara andra verbala vägar som inte är så märkliga egentligen men vi i branschen blir imponerade eller förfasade.
Det är samma sak när Radiosportens kommentator Christian Olsson får språkpriser av kulturfolket. Hans språk står ut, överraskar, är målande på ett för fotbollen avigt sätt och jag ogillade det till en början men älskar det nu efter att ha fått jobba nära honom under fotbolls-EM i Österrike/Schweiz.
Christian är oerhört rolig och underhållande utan att för den skull bli tramsig, konstlad eller oseriös.

Jag försöker hela tiden utveckla mitt eget fotbollspråk men märker att jag ofta faller in i den gemensamma retoriken och ordsvängningarna. Speciellt i TV där allt går fort och orden snabbt måste formuleras till ett begripligt budskap. När jag skriver försöker jag skicka ut slängkappan och fånga andra ord och uttryck för att få texten att svänga och beröra. Om jag lyckas är inte min sak att avgöra men jag hoppas förstås på det.

Och till Rikard Norling säger jag bara: Fortsätt vara "filosofisk", få oss som lyssnar att behöva tänka ett varv till. Överraska oss, överrumpla oss, gör allt annorlunda. Det är som ett gympass för våra hjärnor.
Min själ älskar nämligen också att slå frivolter inne i kroppen.

Fjärde juli idag. Amerikas förenta staters nationaldag.
Tänker inte fira den överhuvudtaget då jag sitter på X2000 från Skåne mot Stockholm för nytt jobb ikväll.
Hade nog inte firat annars heller. Varför skulle jag?

Men åren går fort och jag ramlar tillbaka några år där jag och min flickvän stod hand i hand på en bred trottoar vid Brooklyn Bridges brofäste på Manhattansidan. Himlen var svart av tunga regnmoln men det stänkte bara lite grann. Men det var varmt. Vi försökte få en glimt av det enorma fyrverkeriinfernot som levererades nere ifrån strandbanken vid East River men färgexplosionerna hade svårt att bryta igenom molntäcket.

En grupp poliser stod avslappnade strax bakom under ett träd och pratade i en liten ring. Det var rätt lugnt där vi stod, inte många passerade. Alla var samlade nere vid vattnet där vissa suttit i nästan ett dygn för att få bra platser.
Vi mötte massorna någon timma senare när dom välde genom de raka breda gatorna och vi flydde in på en bar där vi snackade baseboll med personalen och gästerna i ett par timmar.
Vi drack amerikansk öl och utanför flöt massan långsamt förbi, det ville aldrig ta slut. Men det var lugnt och stilla, inga jubel inga skrik, väldigt lite fylla. Jag blev överraskad.
Hade väntat mig så mycket mer nationalism och flaggviftdande på samma sätt som man alltid ser på film.
Kanske är det New York, kanske hade vi missat det tidigare på dagen på någon annan plats i staden. Men där just då var det lugnt och värdigt.

Senare vandrade vi hemåt mot hotellet på småblöta och skitiga gator. Staden skramlade och tjöt även om sommarens relativa tystnad präglade vår vistelse in the Big Apple. Vi gick arm i arm och försvann in mellan två höga hus, satte oss på en Starbucks i ett gathörn och zippade på varsin Café Latte. Sommarvärmen var våt och tryckande.

Har precis sett CSNY-Déjá vu på SVT1.
En dokumentär om Neil Young och Crosby, Still & Nash där dom åker på turné för att protestera mot Irakkriget och försöka påverka USA:s invånare att rösta bort George W Bush från presidentposten.

Vi får höra röster från soldater och deras familjer. För och emot.
Politiska röster, mediala röster. Man kan tycka som man vill.

En sak är dock klar.
Alla som är med i krig blir skadade för livet.
Ingen som varit med i krig kommer någonsin bli sig själv igen.
De dom var innan dom åkte existerar inte.
Nationalitet och folkslag spelar ingen roll.
Du kan komma ifrån vilken plats på jorden som helst.
Alla får nån typ av problem och kan aldrig glömma.
Hur sjukt är det inte då att vi hela tiden krigar.
Att lösningen på konflikter är krig.
Alla vet att det är fel.
Ändå gör vi det.
Vi är sjuka jävla människor på den här jorden.

Rätt länge trodde jag att jag var någonting på spåret.
Men samtidigt tänkte jag att det i så fall måste ha gjorts långa avhandlingar i ämnet.
Det nådde fram till mig häromdagen och jag undrade varför jag inte noterat det tidigare.
Kanske för att The Police aldrig var ett favoritband även om en handfull låtar var riktigt bra. Kanske för att bandets musik mest utstrålade glädje.

Men den där melankolin och rädslan för att bli lämnad ensam?
Den hade jag aldrig hört förut.
Satt i bilen och lyssnade på Message in a bottle, bandets genombrottslåt.
Å Sting sjöng.

"Just a castaway, an island lost at sea, oh
Another lonely day, with no one here but me, oh
More loneliness than any man could bear
Rescue me before I fall into despair, oh"

Å så i låten "So Lonely:"

"Now no-one's knocked upon my door
For a thousand years, or more
All made up and nowhere to go
Welcome to this one man show
Just take a seat, they're always free
No surprise, no mystery
In this theatre that I call my soul
I always play the starring role, so lonely
So lonely, so lonely, so lonely."

Sedan tänkte jag på texten: I´m alien, I´m an englishman in New York, låttitlar som Don´t stand so close to med och Can´t stand loosing you.
Avstånd, ensamhet och utanförskap.
Ämnen jag borde ha älskat där i början av 80-talet då flera av de här låtarna dök upp. Ämnen jag fortfarande älskar av någon anledning.
De attraherar mig vare sig jag är glad eller ledsen.
Ämnen och känslor som finns i mig, som är jag.

När jag sedan letade vidare i låtarkivet och scannade igenom texterna hade jag hoppats på bekräftelse att det skulle vara ett genomgående tema för hela Stings textbibliotek.
Men det visade sig att det mest blev låtar om brusten eller utebliven kärlek, politik och långt senare miljö.
Det engagemang som han sedan blev hånad för som allt för seriös.
Min spaning visade sig värdelös och temat slogs snabbt isär.
Jag får nöja mig med de tidiga låtarna som jag fortfarande gillar.
Message in a bottle är faktiskt fortfarande en riktigt bra låt.

Regnet forsade ner från skyn i Norrköping i går.
Det gjorde inte så mycket eftersom det inte var jag som skulle spela fotboll. Själv satt jag under tak och följde hemmalagets kamp för att få tag i en tre poängare som enbart blev en mot topplaget Helsingborg.

Efteråt tog jag hyrbilen och svepte fram genom ett söndagsöde Norrköping. Checkade in på Grand Hotell nere vid Motala Ström och lämnade hyrbilen vid centralstationen.
Den tunna fina italienska pizzan med bresaola, parmaskinka, smakfull mozzarella och pesto var senare utsökt på Pappa Grappa.
Den goda känslan förstärktes när jag stängde ögonen och enbart hörde italienska vid borden runt omkring mig. En liten bit av Italien i lilla Norrköping, som turistbroschyrer brukar uttrycka sig...

Tänkte gå raka vägen hem och sova efter maten men vände uppe i rummet efter att ha sett ut genom mitt fönster uppe på sjätte våningen och blickat ut mot strömmen, de vackert fula 60-tals sockerbitarna bredvid huset där klassiska nattklubben Palace låg och huset mitt emot hotellet där ett nästan lika klassiskt hål i väggen med kebab, korv och hamburgare låg i början av 90-talet. Ett perfekt vattenhål på väg i natten mot Södra Promenaden i andra ändan av Drottninggatan.

Jag blev rastlös och kände mig pigg för första gången på över en månad. Så jag gick ut igen. Ut på tomma gator och öde torg.
Vinden slet i träden men regnet hade avtagit. I övrigt var det tyst.
Så tyst som det bara kan vara i en svensk småstad en söndag mellan elva och tolv. Tog mig ut mot hamnen och spejade ut över den gråa tomma vyn. En passagerarbåt låg och guppade, annars mest kranar och gamla hamnmagasin. Man glömmer ibland att Norrköping är en hamnstad. Har alltid gillat hamnstäder.

Gillar även tysta, tomma städer sena kvällar där man kan få gå omkring och bara rensa hjärnan ifrån alla dumheter som fastnar där.
I sviterna av spöregn där luften är lite kall och våt, där man drar upp kragen på jackan som Bob Dylan på skivomslaget till Freeweeling och James Dean på den där berömda bilden i New York.
Ensamma invånare i upplysta vindskydd vid kollektivtrafiksstationer, en tung bullrig spårvagn som bryter tystnaden och stånkar sig förbi mina fötter. Det är som meditation för mig.

Natten och mörkret infinner sig.
Som en vampyr vaknar jag från den gråa passiviteten som jag befunnit mig i hela dagen. Tankar sätter igång, vill skapa men vet att jag måste gå till sängs för att överleva de närmaste dagarna. That´s life.

Kommer på mig själv med att det inte längre finns nån jävla fart i mig. Rullar framåt som nån sorts pensionärspendlarbuss genom staden.
Jag har svårt att hitta kickarna längre, det mesta bara är, känslovågorna har mojnat och på havet ligger spegelblank ofarlig yta.
Jag är aldrig riktigt vansinnigt glad, jag är sällan speciellt ledsen, jag bara finns där i nån sorts medelåldersbubbla där det mesta är gjort och det som inte är gjort går inte längre att göra.

Jag vet inte jag. Mr boring himself sitter vid köksbordet och ser ut över ett mörklagt villaområde. Inte ens en whisky eller cognac lockar, vatten och kaffe har underhållit mig genom kvällen. Alkohol är sällan vägen ut ur tristess och dåligt mående. Så jag avstår hellre än somnar av destruktivitetens ångor.
Stay clear, behåll den stadiga raka grå vägen framåt.
Intressera dig inte för nått, fortsätt skicka digitala röksignaler till främlingar därute, osynliga ansikten med @-adresser å konton.
Stirra in i skärmen. Ser du dig själv långt därbak som en avspegling.
Ser du Lycklig ut? Nöjd?
Du skitiga och skäggbeklädda Mr Boring...

Läste i gårdagens GT att det var tio år sedan Göteborgskravallerna.
Tio år. Oh my gosh! Känns inte verkligt.

Jag bodde då innaför avspärrningarna i stan, var tvungen att bära en identifikationsbricka runt halsen för att överhuvudtaget komma in hemma.
Kan fortfarande i detalj komma ihåg blickarna på de poliser som satt med full krigsutrustning och vilade sig innanför avspärrningarna utanför min port. Som skrämda djur, stressade, flackande blick...
Det var lite otäckt faktiskt.
Läser också i sammanhanget att åttio procent av radiobilspoliserna och fyrtio procent av piketpoliserna slutade inom ett år efter kravallerna på grund av stressen från händelserna.

Kommer förstås även ihåg den inledande attacken från de som var där för att protestera, slåss och slå sönder staden.
Samtalet från kompisen som sa att hela avenyn var smashad, promenaden från Götaplatsen femton minuter senare genom en mindre krigszon där varenda fönsterruta var trasig, där brinnade kafébord och stolar låg i högar mitt i gatan och tystnaden...
Folk var i chock, gick omkring som förvirrade höns. Stod och stirrade på kaoset. Jag gick ner till Kungsportsparken och fastnade en kort stund i avspärrningarna vid bron mot Kungsportsplatsen.
Fem mörka piketbussar kom farande i hög fart, körde nästan över några nyfikna unga som passerade över en gata. Bortanför teatern formerade sig andra poliser för att marschera, i luften cirkulerade helikoptrar.
Stämningen var olustig så jag retirerade samma väg som jag kom, förbi nedvälta bajamajor och gatstenar som låg utspridda på gatorna.

Ni vet förstås resten. Dagen efter flög gatstenar och annan bråte över ridande poliser vid Götaplatsen, skotten från polisen och upploppen vid Vasagatan och Vasaplatsen. Polisens övergrepp vid Hvitfeldska Gymnasiet och besöket av George W Bush. Organiserade professionella maskförsedda politiska huliganer som åkte världen runt för att skapa kaos och förstöra för dom som ville försöka protestera och demonstrera på ett fair sett.

Hela Göteborg var som ett enda öppet och blödande köttsår under de här grisbuktsdagarna. Svensk naivitet om att våldet inte skulle drabba oss.
Säg det till de stackarna som stod längst fram med sina polishundar i backen vid Berzeligatan där allt inleddes bara cirka tvåhundra meter från min lägenhet. Jag var inkapslad och säker bakom containrar och metallstaket men poliserna längst fram i ledet...

Påminns då även om polischefens ord ett halvår tidigare på ett informationsmöte i polishuset för oss som bodde i de områden som skulle spärras av och påverkas av EU-toppmötet.
Det skulle inte bli något bråk, Göteborgspolisen skulle fixa detta utan hjälp av utomstående, de skulle fixa det med den "typiska" Göteborgska vänligheten och prata orosmakarna till rätta.
No worries va budskapet.
Ja, tjenare va bra det gick...

(Church, at 424 Dean Street, began in the 1870s as Immanuel Swedish Methodist Church.)

Svensk nationaldag idag och det är som vanligt inte så många som bryr sig. Antagligen beroende på att vi aldrig fått kämpa för någonting. Inte de generationer som lever nu, kanske några äldre pensionärer som kommer ihåg tuffare tider.
Vi är, eller har åtminstone varit, ett herrefolk och basat över andra. Vi vet inte vad det innebär att inte vara fri.

Men vi är svenskar och det betyder förstås olika för varje individ.
För mig handlar det om identitet, platsen jag lever på, rötterna, hemma. Det handlar ingenting om det som kallas nationalism i det stora.
Jag faschineras av det där med identitet och hur mycket platsen man är född på och är uppväxt på betyder. Mer än vad många tror inbillar jag mig, ofta förstår man det inte förrens man börjar bli gammal och tittar bakåt i livet.

Tankarna förstärks efter att jag läst igenom fotoboken:
"De sista svenskarna. Om svenskamerikaner i Brooklyn, New York" från 1976 skriven och fotad av Per-Olof Ödman.
En oerhört stark och på många sätt sorglig bok.

(Atlantic and Third Avenue, from the NYPL)

Atlantic Avenue var och är pulsådern i Gamla Brooklyn och sträcker sig från East River och in i Queens. Runt 1910 och 1920 var denna gata kallad "Swedish Broadway." Under en period i början av 1900-talet bodde det runt 50.000 svenskar i Brooklyn.
Det mesta runt "Swedish Broadway" var svenskägt, småindustrier, affärer, barer, dansställen och kyrkorna.
1976 då boken alltså skrevs bodde det cirka 5.000 svenskar kvar i Brooklyn, de flesta längre söderut i Bay Ridge, i Gamla Brooklyn var inte många fler än 100 kvar. De var alla pensionärer.
Istället hade irländare, italienare och senare, framför allt, puertoricaner tagit över kvarteren. Området var nu ren slum, enligt författaren.
Författaren la även en prognos om att år 2000 skulle alla svenskar och ättlingar från denna generation vara borta från detta området. De svenska vägmärkena utraderade av historiens gång.
Hur det blev vet jag inte.
Hur många svenskar som bor i Brooklyn idag vet jag inte heller.

Det finns en bild i boken som är extra sorglig, så påtaglig om att allt snart är slut. Fred Holmstrom och hans fru Mimmi Holmstrom står ute i sin trädgård på baksidan av ett sånt där typiskt radhus med liten trappa på framsidan som man sett i så många filmer. Planket runt trädgården är ruttet med stora hål i. Runt omkring ser det ut som en orkan dragit fram, ett krig brutit ut. Trasiga förfallna hus, bråte överallt och så deras lilla överväxta täppa. Fattigdom, ghettoisering, kriminalitet och otrygghet har hela tiden krypit närmare och står nu utanför deras dörr och knackar på. Allt är förlorat. De håller kvar i det enda dom har kvar. Hemmet. Hemmet i detta område som en gång var en blomstrande liten svensk stad i den stora staden New York.

Fred vill flytta till värmen i Florida, Mimmi vill stanna kvar i Brooklyn,vill dö i sitt hus vid St. Marks Place. Mimmi är svensk, säger hon. Trots ett helt liv i USA. Fred är mer ambivalent. You can´t beat USA, som han säger. Men så hade han ett tufft förhållande med sitt gamla hemland där han hatade överheten där man som arbetare alltid var tvungen att stå med mössan i hand och böja rygg för präster, fabriksägare, disponenter och kamrerer som straffade och jävlades. I USA frågade aldrig någon någonting utan jobbade du bra var du okej.
Trots det, kryper det fram, känner Fred sig som svensk även efter 45 år i nya landet.
Men han vill inte tillbaka.

(Atlantic and Henry Street building, from the NYPL)

Annars är det just svenskheten och längtan att få avsluta sina dagar i det gamla hemlandet som man en gång flytt som dominerar berättelserna i boken. Ju äldre desto större sorg, längtan och melankoli kring Sverige. Men även de yngre odlar svenskheten via kyrkan eller folkdanslag eller genom att läsa tidningen Nordstjernan eller fira svenska högtider. Det är otroligt hur svårt det verkar vara ett kapa av repet, banden till sin historia som många egentligen inte gillade eftersom många hade flytt hemlandet med dåliga erfarenheter i bagaget.
Det ger än även en kunskap om vår egen tid i Sverige med vår invandring och de strömningar vi har i landet med SD.
Svenskar har en gång varit och betett sig på samma sätt som många som kommer till oss idag. Och skulle säkert göra igen om vi skulle tvingas fly och söka lyckan på andra håll i världen.
Man behöver trygghet och någonting att hålla fast vid medan man trampar ny mark i otrygg miljö. Självklart tyr man sig då till de egna.

Rötter verkar betyda så mycket mer än man kan tro. Identiteten man har med sig från sin uppväxt vare sig den varit lycklig eller inte verkar de där krafterna gripa tag när åldern närmar sig. Mycket handlar säkert om en romantiserad bild som alltid skulle bli en besvikelse om dom flyttade tillbaka. Vissa verkade medvetna om det men ville hem ändå, andra drömde nog om något som inte längre fanns. Ytterligare några hade genom åren haft ekonomi att besöka Sverige, ibland flera gånger, så det hade en god bild om hur det var. Alla historier var personliga men det gick ändå en röd tråd genom de känslor de bar inom sig trots att de levt bra mycket längre over there än här i Sverige.
Det är något att tänka på idag, den svenska flaggans dag, tycker jag.

Jag cyklade hem i lördagsnatten. Det regnade.
Inte så där att man blev genomvåt utan bara rejält fuktig utanpå kläderna och med tunga droppstänk ansiktet. Det var så skönt.

Jag vet inte hur många gånger i livet jag cyklat hem på samma sätt.
Lite full och suddig, i sin egen värld, å samtidigt välmående.
Förr brukade jag kunna cykla omvägar för att förlänga känslan.
Hade ofta hörlurar i öronen och min Walkman i innerfickan.

Spelade pepplåtar när jag mådde bra och sorgliga låtar när jag mådde dåligt. Men jag tog långa omvägar och grät av melankolin och regndropparna på kinden efter en dålig fest, en tjej som gjort slut.
Älskade att vältra mig i misär och ensamhet.
Märkligt nog hjälpte det mig att må bättre.

Andra gånger gled jag in i musiken och såg mig själv på scenen som en rockstjärna. Njöt av känslan att se sig själv sjunga inför en publikmassa.
Precis som många andra drömde jag om att få vara rockstjärna, någon att se upp till. Den ultimata revanschen mot den där "bruden" som inte fattade att jag var den hon borde vara med eller de där grabbarna som ansågs coolare och stod först i led när jag knackade på längst bak.

Det är det jag använt musik till i livet. Inte som ren underhållning att dansa eller sjunga till utan att förstärka det känsloläget jag redan burit på. Hård musik för att rensa ur skallen och får bort rastlöshet, hjärtekrossarlåtar och sånger om utanförkap när när jag varit ledsen eller känt mig oönskad och partymusik för att ge sig ut i vimlet.

Den här lördagskvällen väcktes alla de känslorna i mig och det spelade ingen roll att jag var kall och rätt blöt när jag nådde villaidyllen sent på natten. Staden var tom, endast en och annan taxi for förbi och jag mådde underbart bra.

Turnén fortsätter...
Igår drygt tre timmar på skitvägar snett igenom Halland och Skånes vägnät, från Göteborg ner till Hällevik för matchen Mjällby mot Djurgården.
Det är som att färdas bakåt genom en tidskapsel rent fotbollsmässigt. Från cybervärldens Göteborgsfotboll till Strandvallen som är oerhört mysig och charmfull så länge man inte besöker arenan för ofta och att det dessutom är fint väder.

Satt länge och njöt vid havets rand bakom skogsdungen en målvaktsutspark bakom ena målet. Tångdoft, en lätt bris som fick vattnet att klucka lent över stenarna. Solen som glittrade på havsytan, endast några fåglar som kvittrade i träden bredvid.
Oerhört avslappnande och igen inser jag saknaden av havet. Ni har läst det förut här. Det finns inget större och mäktigare och samtidigt avslappnande och rogivande som det mäktiga havet. Man kan inte få allt och saknaden av havet är det pris jag får betala genom att bo i inlandet i Örebro.

Direkt efter matchen gick hyrbilen mot Malmö där kollega Jonas Dahlqvist och jag checkade in på Elite hotell Savoy. Efter att ha parkerat hyrbilen och lämnat nyckeln avslutades kvällen på Mello Yello vid Lilla Torg som vägörande nog har ett kök som är öppet till klockan tolv. Tommy Åström anslöt och vi käkade och tog en öl, skvallrade och resonerade en dryg timma innan det var dags att duna in.

På väg ut ur hissen dagen efter stirrar en ung kille med asiatiskt ansikte på mig med stora ögon.
Pei Lai viskade han. Ja sa jag. Oh my god!! Fortsatte han.
Det visade sig att han var en ung student från Dalian som var tretton år 1996 då jag spelade i Dalian Wanda. En stor supporter, precis som hans mamma och hans vänner. Han snackade om mitt tröjnummer 14, min kamp mot kinesiska förbundet angående en tvångsklippning de försökte sig på. Å så "Oh my god" igen...
Tiden i Kina är avlägsen men jag skulle ljuga om jag inte säger att jag blir oerhört stolt och glad att fortfarande vara ihågkommen i Kina och Dalian. Den här typen av möten lyfter humöret rejält.
Saken är ju den att jag är ganska ensam med mina minnen och upplevelser, inte många här i Sverige förstår hur stora jag, min kompis Patrik Svensson och de kinesiska lagkamraterna var då 1996. Dalian Wanda blev då Kinas mäktigaste och mest framgångsrika fotbollsklubb. Å det i ett land som vid det tillfället hade 1,2 miljarder invånare.
Min något rebelliska stil ihop med min bestämda personlighet har satt större spår än jag någonsin kunde tro. Lever på detta i flera dagar.

Me de goda känslorna är det dags att stega tillbaka till hotellet för att dra på sig arbetskostymen igen. Stormatch på Swedbank Stadion ikväll mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Förra året bjöds vi på årets match i detta mötet, något liknande tror jag inte på ikväll men jag tror på dramatik och en mycket god stämning. Turnén fortsätter som sagt...