Min briljanta lokala guide Billy Lyon till vänster som precis som Joe McNamara till höger är matskribent bland annat. Joes beslutsamma dotter nedan. Båda har full kontroll på Corks lokala utbud.
Allt på marknaden är också lokalt producerat.

Ost från Gubbeen Cheese.

Lunchrast hos Flynn´s Kitchen?

Fisken kommer från Ballycotton.

Ballyhoura Apple Juice. Underbara färger. Färgämnen? Naturligt?

Arbutus Bread som ni kan se på bilden.

Declan Ryan som äger Arbutus Bread.

Ovan: Iain Flynn från Flynn´s Kitchen väntar ivrigt på betalningen.

Under: Rebel Chilli. Coolaste namnet ever...

Tidig morgon började jag med att besöka Djurkyrkogården och den gamla galgbacken ovanför Adolfsberg. Det var så satans kallt när jag gick omkring där inne ibland sneda kors, gravstenar och korta kärleksbudskap till fyrfotade familjemedlemmar.
Några lastbilar for förbi en bit bort, solen glimtade till mellan två trädstammar.

På väg därifrån, när jag gått ut och stängt den lilla järngrinden, vände jag mig om en sista gång för att suga in en stämning.
En svart katt sprang hastigt rakt igenom kyrkogården, huvudet och blicken riktad rakt mot mig.

Mina fingrar var stelfrusna, en onaturlig kyla låg som ett lock över hela denna stora skogsdunge med höga tallar med sina trädtoppar som tak. En svag vind drog in från öster mellan grenar, stammar och dunklet.
Jag satte mig i bilen, vred på nyckeln, och åkte därifrån.

In till stan. Jag gick nästan folktomma Drottninggatan fram där några få huttrande och in i sina jackor och mössor gömda invånare med böjda huvuden var på väg. Storbron och forsande vatten vid fallet fast Svartån nästan är täckt av is. Jag ryckte i dörren på Rosalis i jakt på en kaffe men den var stängd.
Vi öppnar tio på en skylt och jag tänkte att det måste ha varit något nytt för visst har jag varit där förut tidiga mornar.

Upp med luvan och över Storgatan och runt hörnet in på gamla klassiska Hälls café på Olaigatan. Tomt och tyst när jag frågade efter en caffe Latte men espressomaskinen var trasig. Vilket den även var för ett år sedan vid senaste besöket. Precis som för två och tre år sedan. Samma espressomaskin står där på hyllan bakom kassan men fungerar inte. Funderade på varför dom inte helt enkelt tar bort den.
La en tjuga på disken, hällde upp en arbetarkopp av svart stå-å bränna-på-platta-kaffe och gick trapporna upp på övervåningen och satte mig i en soffa. Jag var fortfarande frusen och kurade in mig i min dunjacka.

Ensam i lokalen hörde jag en ventilationsväg kämpa, jag drack mitt arbetarkaffe fast det smakade illa. Väntade, twittrade, kollade mailen.
En gammal man i lång rock och hatt for förbi och in på muggen, på väg därifrån stannade han upp.
-Tjena Pelle. Hur går det för ÖSK i år? Han skrattade glatt, en lycklig man.
-Jag vet inte sa jag. Det ser lite spretigt ut men det blir nog bra.
-Vi får hoppas det sa han lika glatt och for ned för trappan igen.
Hans hej då till personalen ekade mellan väggarna. En dörr som slog igen. Jag väntade några minuter. Lämnade kaffet, ställde mig upp och drog på mig jackan igen. En ny dag hade vaknat...

Läser en text i dagens Svenska Dagbladet om Kina och det kvalitetsfusk som uppstått i det enorma ekonomiska tempot som råder i landet som kommer att påverka oss mer än många förstår i framtiden. Detta såg jag redan 1996 när jag bodde där.

Jag och min tjej hade ett uttryck som vi kallade för "China Good."
Ett något nedsättande uttryck men det speglade våra intryck av vad vi såg runtomkring oss i vår vardag.
Hus som byggdes i en rasande takt men som också lika snabbt såg ut att fallera och rasa samman.
Vägar som asfalterades men som några månader senare hade stora gropar i vägbanan och där väggrenen rasade samman.
Sportkläderna vi använde i laget som var sponsrade men som kändes som urdålig kvalitet. Lite som kopior eftersom allt gick sönder mycket snabbare än vanligt. Två tvättar så lossnade reklamen och tröjor vred sig och byxor samt jackor som tappade passform.
Ja hela känslan var dålig kvalitet men med stor passion och högt tempo.

Nu skriver alltså Svenska Dagladet om en hel bostadshuslänga på minst tio våningar i Shanghai som bara föll som en fura eftersom det inte var förankrat i marken. Det är bara ett exempel av många andra på byggslarv. De dåliga exemplen går som en röd tråd från byggnader, vägar, startbanor på flygplatser, luftkonditioneringsinstalationer och hela vägen ner till produkter som schampon. Allt enligt Svenska Dagbladet.
Kinas extrema utvecklingstakt har sitt pris.

Blir oerhört intressant att följa den fortsatta utvecklingen och se om dom kan gå samma väg som andra länder i området som var ett skämt här hemma förr. Som "Made in Taiwan eller Hong Kong" till exempel.
"Made in China" är just nu lika med illegala kopior, om tio år kanske det ser annorlunda ut.

Igår spelade jag lite låtar på den fortfarande rätt färska baren och restaurangen "Stora Örebro" i hörnet Stortorget-Köpmangatan. Två timmar mellan fem och sju under den mest hektiska after work-perioden. Det var jävligt kul.

Jag valde låtar ifrån den här listan: "Pelle på Stora Örebro januari 2012"

Texten här blir förstås lite partisk eftersom jag känner ägarna och stora delar av personalen. Ändå: Två gånger har jag bara hunnit besöka Örebros just nu mest smakfulla bar. Restaurangdelen har jag ännu inte hunnit käka i så jag väntar med omdömet. Men baren andas verkligen storstad och är ett extremt välkommet inslag i Örebros nöjesliv.
Det slog mig när jag stod vid dj-båset och såg ut över lokalen att alla var så satans snygga och välklädda. Unga och någåt äldre. Alla stiliga.
Var har alla dom här varit förut?

Hela lokalen går i rött och svart precis som lillasyter "Lilla Örebro" några meter in på Köpmangatan runt hörnet. Sittplatser vid fönster och väggar runt i lokalen och en stor luftig skön yta mitt i att mingla runt eller vagga lite stilla till musiken. Baren är stor i kvadrat med duktiga, snabba och serviceinriktad personal. Barmenyn har jag käkat en rätt ur och den var riktigt fräsch både till utseende och smak.
Dessutom finns en väldigt hög kompetens när det kommer till att fixa grymma drinkar till besökarna.
Ägaren Robban är själv kungen i denna bargren.

Jag tycker Örebro ska vara stolta över detta etablissemang för "Stora Örebro" kan jämföras med de snyggaste och bästa jag besökt runt om i Sverige. Kanske även utanför våra gränser.
Stå upp för denna bar och restaurang, besök den så ofta ni kan.
Det är det bästa som hänt Örebros nöjesliv när det kommer till softa människor som uppskattar skön musik, som bryr sig om sig själva och inte kräver tusen TV-skärmar med sport på för att njuta av kvällen.

Hemsidan: Stora Örebro

Solen stod högt på himlen och det var fridfullt och vindstilla i centrala Örebro. Värmen var tryckande och hade så varit de senaste två veckorna. Invånarna i staden höll på att flyta bort och klädde av sig så mycket dom kunde utan att anses nakna.

Peter och Anna satt och lutade sig mot baksidan på Karl XIV Johan statyn vid Järntorget. Dom hade varsin bägare med mjukglass i sina händer. De satt i skuggan och såg ut över slottet. Centralparkens gräsmatta var full av ungdomar som satt och solade och drack öl.
Det var en härlig dag trots att svetten rullade ner längs ryggen på Peter och landade nere vid bältet i en liten pöl.
-Jag tänker flytta från stan, sa han.
Anna ryckte till, vred huvudet och tittade hårt på Peter.
-Va säger du? Flytta? Vart då?
-Det har jag inte bestämt än. Men jag har sålt huset och har bilen på annons på blocket. Ska sälja möbler och hela skiten hade jag tänkt mig. Bortsett från böckerna och mina skivor ska allt bort.
-Men…när bestämde du det här? Du har aldrig nämnt något som ens snuddar vid en flytt. Du har ju känt dig så trygg här även om du mått dåligt och varit vilsen.
Men vilsenheten har väl mest handlat om det som händer inom dig och inte så mycket med platsen. Så har jag uppfattat det i alla fall.
Anna såg smått chockad ut. Hennes ord kändes en aning anklagande och Peter kände inte igen hennes reaktion.
Dom hade umgåtts en hel del det senaste halvåret, kommit varandra närmare än han hade kunnat tro när dom först mötte varandra på den där kursen vid E20.
Då såg Peter Anna mest som en länk ut ur mörkret men deras relation hade blivit mycket mer än så. Hon var vacker, lite äldre, och framgångsrik. Peter hade frågat henne en dag varför hon hjälpt honom så mycket, undrade hur hon orkat stå ut med hans monologer av mörker och svada. Anna hade blivit arg av frågan.
-Fattar du inte det Peter? Hade hon sagt.
Jag bryr mig faktiskt om dig. Redan vid vårt första möte kände jag att vi hade någonting gemensamt. Vi har delat samma mörker.
Anna berättade om när hon kommit hem ifrån London och fött barn i Stockholm. Hon hade gått igenom en djup identitetskris som framkallat ångest. Hon hade fått panik av att bli mamma och visste inte vad hon skulle göra i framtiden. Hon kände sig låst, fast för all framtid i familjefacket.
Hon hade gått i terapi under ett helt år innan hon hittade fram till sig själv igen. Då var skilsmässan redan ett faktum och hon fann sin annons i DN och flyttade till Örebro.
-Jo jag vet, sa Peter. Örebro har varit bra för mig. Det är min stad men ändå inte.
-Hur menar du då?
Peter dröjde med svaret. Såg bort mot Stora hotellet till höger. Blicken flöt sedan förbi det lilla vattenfallet och över de av slottets tre stolta hörntorn han hade framför sig. Det gnistrade i det svarta vattnet som denna dag faktiskt inte såg så skitigt ut som det brukade.
-Jag älskar det här, sa han sedan. Den här stan har blivit så jävla vacker.
-Jamän så stanna här då. Annas röst hade blivit mjukare igen.
-Det är inte så enkelt. För även om varje gata talar till mig, bjuder på gamla minnen, så är det ändå en viktig sak som fattas.
-Vadå?
-Jag känner mig så förbannat ensam Anna. Har alltid varit stark på egen hand men något har hänt inom mig. Vardagen är så definitiv. Förr fanns alltid ett mått av nyfikenhet och vad-händer-nu feeling inom mig. Nu bara ”är” allting.
Fortfarande har inget jobb dykt upp. Det ringer visserligen klubbar från gärdsgårdsserier och erbjuder tränarjobb med feta svarta lönekuvert, men du vet ju att dit vill jag inte. Fotbollen är avslutad för mig.
-Det vet jag Peter. Men den här ensamheten? Du känner väl många här i stan?
-Det finns massor av bekanta, det är sant. Men vänner…

Det har jag inga kvar. Alla år som jag var iväg  gjorde att jag tappade greppet om den sociala tråden. Det är mitt eget fel. Du vet det här med ensamvarg. Jag trodde att jag skulle finna min väg in i nya sammanhang när jag flyttade tillbaka men jag har upptäckt att det nästan är lättare att vinna miljoner på lotto än att nå in och bli accepterad i kretsar man inte redan är med i...
Den här staden är körd för mig Anna. Jag måste dra, flytta ut i Europa, i världen. Jag blir aldrig accepterad här som något annat än den före detta fotbollspelaren.
Det är en sorglig tanke men Örebro är för trångt. Hur mycket jag än älskar min stad så... ja jag vet inte.
Måste dra.

Peter suckade och såg ner på några myror som jobbade hårt för att sno med sig lite strössel som droppat från glassen. Anna sträckte sig efter Peters hand, han tog den i sin. Ett par änder hoppade upp från vassen nedanför där de satt. Änderna vaggade fram som en rad höggravida kvinnor. På gräsmattan kastade några ungdomar frisbee trots trängseln och i skuggan, invid buskarna, låg en alkis och sov ruset av sig. En polisbil åkte långsamt förbi biografen Roxy och spanade ut över parken...

"Ursäkta förändringen i textstorlek i slutet av texten. Klockan är 02.00 och jag får ingen ordningen på det. Orkar inte mer i natt. Hoppas fixa i morrn, om jag orkar, eller också skiter jag i det. Ni kan ju läsa ändå. Eller hur?"

Jag har en mycket begåvad vän. Begåvning i relation till geni brukar ligga väldigt nära galenskapen. Min vän är inte galen. Bara jävligt rolig när han går igång på alla...

Geni är nog också att ta i men bågåvad. Hmm, absolut.

Det här är hans text till mig i ett ärende jag glömt bort. För över ett år sedan. Hittade det nu och måste bara få dela den med er. Underbart urflippat och roligt.

Dricka...   Joho!

Men det blir mycket Limoncello, som iofs är en slags citrusversion på glögg. Tråkigare än att deppa med en iskall Limoncello i ROM är att dryga ner sig med en ljummen glögg i Falsterbo...eller vad nu landsortsstäderna heter....nä, Limoncello säger upp! upp! Upp! och banne mig vidare mot nya "katastrofer" i kärlekslivet...glögg säger, - vila stilla, vid din källa!......Bellmanmög, allvarligt, vi diggar alla hans låtar idag, men vem hade önskat att leva sida vid sida med fyllbulten från Bo, bara för att han kunde rimma?

Får mig att tänka... Känner att det poetiska/kärleksträngtande draget hos befolkningen (mig) i stort begränsas till att förväxla författar/media"jagens" åsikter med allenarådande insikt!

Det är grymt lätt att säga att man känner igen sig...men jag tror mig veta att 98% av Shakespeare och Zolas verk bygger på hörsägen, klart vi känner igen oss! Gör det urtolkarna av vårt beteende till genin, ja, kanske pga av att dom lyckas få oss att känna igen oss... i vårat eget beteende... öh!?... eller för att inte Google fanns vid tidpunkten..(fast dom lär ha skissat på det, för att ingen annan skulle få ta åt sig äran, synd bara att dom körde fotogen-supertroopers;) 

Vågar jag nämna movieman Olle Lj...nä, det är knappt så man törs, klart killen hade cement eller rättare sagt skärgårdsöcement i sandlådan, lite finare;) i sina sprödaste år, eller en helvetisk fader/moder att bikta sig inför typ när vi andra säger....hey, det är vatten under broarna....

En miljard ungar hade tyckt det var som i en dröm att få uppleva en sån uppväxt om dom nu inte blev drivna som boskap kors och tvärs över ö-jäveln med en plog över axlarna och färska scudmissiler över örona....så var nog inte fallet i ovanstående exempel...det är bara att gilla läget för depp-puttarna i svedala! Det är inte ett dugg synd om er, snygga var ni i de flesta fall, men Döende Dandyn posens klagan väcker bara ett slags....avgiftning och sen några grymma intressanta utmaningar som plåster på såret!

Spontant exempel...ehm, biograf vaktmästare? Toppskönt jobb har jag hört om man gillar filmer/drömmar och kan vakna till nån gång i timmen för att trycka på real2:) Ditt grus är ditt eget och mitt hoppas jag du inte får i fejan när du öppnar morgonbladet!

Det är låtarna/ musiken som är hemligheten, mal ett enda öppet Amoll(i Lönneberga) ackord och sjung valfri O.LJ text så förstår ni var storheten ligger. Vårat liv är en yacht för själen....det är bara att man ska tanka fanskapet åxo! Tackar för ordet och önskar eder alla en ytterst behaglig helg, som Bellman skulle ha skaldat! Nä, förresten han hade påstått att ni hade satt på frugan i ladan och att vägen hem var krokig, och det är den ju inte:)

Idag var jag med i P4 Örebro där jag satt i juryn för flipp eller flopp. Tre utvalda låtar av programledaren Arne Holmberg som skulle bedömas. Jag ska inte gå in mer på det men en sak ställde mig lite grann.

Jag fick den ytligt enkla frågan vad jag lyssnar på, eller vad jag lyssnade på när jag var yngre. Typ favoritband.
En omöjlig fråga. Förstås. Framför allt för att jag är så bred i smaken.
Jag började yra om mig själv som en gammal svartrockare vilket stämmer till viss del. Men långt ifrån helt eftersom jag redan som tonåring pendlade mellan flera olika gangers.

Snabbt namedroppade jag The Cure, sedan tänkte jag på The Cult, två grupper som är de jag har mest vinylskivor av hemma. Jag lyssnade på Sisters of Mercy och senare The Mission, men jag lyssnade även på synthgrupper som tidiga Simple Minds och Spandau Ballet, Human League, Lustans Lakejer och Duran Duran. Inte nog med det så hade jag även vissa stråk av hårdrock i mig. Judas Priest, Scorpions, Kiss och Black Sabbath för att nämna några men även mesar som Magnum, Reo Speedwagon(ja jag vet...) Aldo Nova och liknande. Ja ni fattar. Favoritband? Hur fan...

Så när jag nu fick den där frågan så slog det knut inne i skallen på mig och ut kom enbart The Cure. Innan jag snabbt inne i mitt huvud gick vidare till 90-tal och ut kom då The Pogues som nog är mitt absoluta favoritband genom alla år. Jag återkommer ständigt till Shane McGowan och hans The Pogues även om det har gått månader och faktiskt någon gång nått år mellan mina lyssningar. Dom är som en gammal barndomsvän.

Det var väl vad jag hann säga innan flipp eller flopp-programmet körde igång och de tre låtarna radades upp för bedömning.

De här texterna läggs in lite sent. Utmärkt Örebro är tidningen.
Detta är mitt bidrag till nummer 3. Enjoy om ni vill.

Framtidens Örebro

Berömda besökare i Örebro 1

Berömda besökare i Örebro 2

Brev till läsaren

Vi är bäst

Wow liksom

Om jag vore ett rockband skulle jag göra exakt som U2 inför Achtung Baby. Så som dokumentären "From the sky down" berättade om bandets retrett och omgruppering.
Men jag är inte lika modig. Än så länge.

Jag har inte heller varit på den yttersta toppen och drabbats av hybris och sedan förlora min själ och mitt ursprung. Som Bono sa.
Två citat från dokumentären fångade trots detta mig.
Två citat som skulle kunna göra gott för mig.

"Man måste bli kvitt ett uttryck(av bandet) innan man kan hitta ett annat. Däremellan har man ingenting. Man måste sätta allt på spel."

Ofta har jag lockats av den där tanken att sätta allt på spel för att se vad som uppstår under den där perioden då man inte har någonting. Det krävs ett enormt mod för att våga genomföra det. Framförallt om man har människor runt sig att ta hänsyn till och som kan komma att påverkas.
Har man bara sig själv är ett negativt pris så mycket enklare att bära.
Jag antar att man får sätta sig ner och fundera på vad man har att förlora. För misslyckas man kan livet vändas upp och ner på ett mycket brutalt sätt.
Motsatsen kan öppna dörrar till platser och händelser man aldrig kunde tro. U2 och Bono hade haft väldigt mycket kvar även om dom misslyckats men den kicken dom fick vid sin make-over under inspelningen av Achtung Baby är remarkabel. Världsherravälde!
Man måste våga för att vinna brukar det ju heta. Vågar jag?

"Det är ingen hemlighet att stjärnor faller. Man faller ner i rännstenen. Ändrar sin röst. Blottar man sedan hjärtat behöver man en rustning. Så vi skapade den här Fly-figuren.
Jag blev rockstjärnan. Lou Reeds solbrillor, Jim Morrisons byxor, Elvis jacka och lite av hans hår. Ett rockstjärnekit."

Ungefär så sa Bono också i dokumentären.
Han gick utanför sig själv och blev någon annan för att bli fri från allt det han och bandet tidigare stått för. Ett skådespel för att ta sig vidare i karriären. För att kunna förnya sig. Gladare, ljusare och öppnare.

Själv är jag en sjukt kontrollerande man som inte släpper garden mer än i mycket privata sammanhang. Integriteten stänger mig inne. Jag vet vad jag får göra och inte får göra, eller förväntas att göra. Inför mig själv. Den inre kritikern är så förbannat stark. Vet att den jävla "inte ska väl du-figuren" hämmar mig i mitt liv.

Jag skulle behöva, precis som Bono och U2, skapa mig en egen Fly-identitet. En identitet där jag skamlöst ger mig ut och prövar allt som faller mig in, ger mig ut och tar kontakt med folk överallt och visar upp mig. Här är jag liksom...jag är bra.
Skita i konsekvenserna, skita i om man skämmer ut sig, bli mer amerikansk och se sig själv som great i alla sammanhang.
Inga begränsningar. Bara kör och se vart det landar.
Våga säga det.
-Tjena. Här är jag och jag är jävligt bra. Fattar ni vad ni missar om ni inte anlitar mig.
-Jaha, men va kan du?
-Haha, allt. Ge mig bara uppdraget ska du se...

Satt och såg på filmen Braveheart under julhelgerna. Av någon anledning älskar jag den filmen. Jag dras med i de där romantiska och heroiska personlighetsdragen som Mel Gibsons rollfigur har. Att slåss för sin frihet att bestämma över sitt eget liv, modet att stå upp för det vad som än händer, stoltheten att inte kompromissa och sälja sin själ för egna personliga vinningar. Det är vackert på film, även ända in i döden.

Ändå är det starkaste momentet i filmen det när William Wallace(Mel Gibson) blir sviken på slagfältet av Robert The Bruce och den övriga skottska adeln som blivit köpta av Engelsmännen.
Tomheten i Wallace ögon, chocken över sveket från dom han litade på som mest. De som tidigare slagits tillsammans som en enhet, ett lag, mot ett stort och viktigt mål. Sviken av människor som såg inåt mot egen rikedom, ägor och makt istället för att följa en hängiven ledare mot ett större och ännu viktigare mål.

Ingenting är värre än att bli sviken av människor man var säker på att dom stod på samma sida som en själv. Människor med oärliga agendor som bara väntar på att få sätta kniven i ryggen på än.

Men livet har lärt mig att man inte till hundra procent kan lita på människor. Inte ens de man har närmast. För vem vet hur livet utvecklar sig, vilka turer man får åka runt på? Jag har genom åren blivit grymt sviken vid några tillfällen och därför blivit luttrad och cynisk.
Först blev jag förstås rasande arg och extremt ledsen. Revansch och hämndlysten som William Wallace. En högst relevant känsla.

Med åren har jag lärt mig att det är svårt att döma en svikare för hårt. Allt handlar om vad man har att förlora. Kanske inte bara för sig själv utan allra mest för hela familjen. Vad utsätter man dom för i ärans, stolthetens och den raka ryggens namn?

William Wallace hade inget att förlora förutom sin stolthet. Den han älskade fanns på andra sidan och väntade på honom. Han brydde sig inte om han dog för det var ändå ett bra alternativ för honom.
Alla de andra hade mer att förlora. En förlorad stolthet var kanske ett pris värt att betala för att få ha sina familjer i trygghet och välstånd. Att vara revolutionär är ingen lätt sak. Man slåss för en högre sak där offer krävs på vägen. Väldigt få är intresserade av att betala det priset. Men dom finns och jag högaktar dom. De som offrar sina liv för att andra människor ska få det bättre. Vi läser om dom varje dag. De som sitter fängslade för sina ords skull, deras vilja att få fram sanningen och störta skitiga företag eller diktatorer. Som sagt: Jag högaktar dom.

Själv är jag en stolt jävel beredd att stå upp för väldigt mycket av det jag tror på. Men om jag skulle vara så modig att jag skulle betala med år bakom galler, tortyr och kanske döden, det är jag mycket tveksam till. Vet inte om jag har det modet. Troligtvis inte.
Men inom ramen för en demokrati är jag inte alls rädd för att föra fram mina åsikter och kämpa för det jag tycker är det rätta. I de sammanhangen är jag osmidig och säger vad jag tycker fast jag kanske kommer förlora på det i det långa loppet.
Väldigt många gillar en sanningsägare, en "whistle blower" som det heter numer. Men hur många är beredda att stå upp bakom denne individ när motelden kommer?
Historien säger: Extremt få.
De flesta blir svikna i det avgörande fältslaget. Precis som William Wallace. Kanske får de upprättelse efter sin död.
Kanske har dom varit med och förändrat samhället på djupet med historens vingslag i handen. Är man religiös är det möjligtvis belöning nog. Som för Jesus och hans lidanden.
Men för de icke troende är det enbart jävligt orättvist och bittert.