header
header
header
header
header
20 November 23:11

Joe Strummer-alltid saknad-aldrig glömd


”This is a public service announcement… With guitars!” Ropar Joe Strummer innan gitarrens rytmiska och suggestiva hackande dundrar igång i The Clash låt ”Know Your Rights” från 1982. Av en händelse återuppstod låten framför mig för några dagar sedan. En gåva och politisk käftsmäll som passar lika bra in i dagens på många håll segregerade, våldsamma och auktoritära samhällen som det England och London Joe själv speglade på 70- och 80-talet. Polisbrutalitet, politisk brutalitet, rasism, fattigdom, krig och diktatoriska ledare som låser in sina ideologiska antagonister för att få tyst på oppositionen. ”Know Your Rights” Känn till dina rättigheter! 
 

I låten räknar han upp tre mänskliga rättigheter med ett tydligt sarkastiskt budskap. 

1, Du har rätt att inte bli dödad. Om det nu inte råkar vara en polis eller aristokrat som gör det.

2, Du har rätt till mat och pengar. Så länge du inte bryr dig om att bli förnedrad och misstänkliggjord och inburad. 

3, Du har rätten till yttrandefrihet. Så länge du inte är dum nog att utnyttja den.”Get off the streets.” Spring!
 

Joe Strummer dog redan 2002 endast 50 år gammal. Jag har saknat honom sedan dess. En av de coolaste, hårdaste stilikoner som funnits inom musiken och dessutom jäkligt politisk och samhällsengagerad. Med tanke på världspolitikens utveckling mot det fria talet och valet och de mänskliga rättigheterna är jag säker på att Joe Strummer hade stått längst fram på barrikaderna och lirat skiten ur varenda auktoritär demagog som just nu kryper fram från de stenar de varit gömda bakom.
 

Den brittiska punken han kom ifrån var förvisso på samma sätt en proteströrelse mot makten och etablissemanget som vi ser på flera håll idag. Och även om den nazistiska rörelsen försökte sno punken så var den i grunden långt ifrån den samma. Med risk att bli åthutad av någon gammal punkikon så handlade det väl mer om ”Fuck it!” Gör det själv. Sitt inte och gnäll över att ingen annan gör saker åt dig. Ha kul. Lira musik fast du inte kan. Sjung fast du inte kan. Skriv fast du aldrig gjort det förut. Gör dina egna kläder. Eller riv sönder de du har. Gör finger åt föräldragenerationen och chocka allmänheten. Lite som hårdrockare idag? På ytan hårda som satan men innerst inne snälla som headbangande afganhundar. Lite så som Joe Strummer va.

Publicerad i Nerikes Allehanda 2016-11-20




17 November 17:58

Jag minns! Anteckningar ur en dagbok...

Författaren Peter Englund kom nyligen ut med en bok som heter:
"Jag kommer ihåg"
En bok fylld med rätt meningslösa ihågkomster från en fin barndom. Jag har alltid gillat Englund och några av hans historiska böcker var det som fick mig att börja läsa på allvar. Men en sån här bok kan man bara få ge ut om man har ett namn som säljer för banaliteter som det här kommer väl ingen annan undan med? Han har skrivit ner minnen från nr 1 till 658 i sin bok. Mitt minne är kanske inte lika bra men jag skrev daglig dagbok mellan åren 1984 till runt 1991-1992. Därefter mer sporadiska anteckningar. Men jag gör en Englund och plockar ut 25 slumpmässigt utvalda minnen från dessa dagböcker.
Mina meningslösheter lär inte hamna i någon bok men som Englunds bok marknadsförs:
"Jag kommer ihåg är inte bara ett ovanligt minnesexperiment, men också en bok som i sin planlösa öppenhet inbjuder läsaren till egna hågkomster och reflektioner." Själv kallar jag mitt experiment för "Jag minns!" Vad minns ni?


1, Lördag 1/10-1983
Jag minns: Att vi i det svenska pojklandslaget mötte Västtyskland i Lübeck. Förlorade med 2-0.
Publik 6.000. Fick skriva cirka 300 autografer.

2, Måndag 19/12-1983
Jag minns: Att vi hade ett möte i Lundby 19.15. Hämtade ut pengar hos Roland Söderberg. 5.000kr klockan 14.45. Åker dit med Lunkan.
Samhällskunskap Instuderingsfrågor får man reda på på sid 15-21+häftet vi fått.

3, Fredag 10/2-1984
Jag minns: Blohm 17 år! "Supa Ferre"
FE Prov-Deklaration

4, Onsdag 14/3-1984
Jag minns: SE Banken kl 15.00. Håkans kontor.
ANSTÄLLD!

5, Söndag 26/8-1984  
Jag minns: Att jag tog ut 100kr på bankomat. 

6, Torsdag 6/9-1984
Jag minns: Att vi i det svenska juniorlandslaget spelade 1-1 mot Sovjetunionen. Det spöregnade hela dagen. Trist.
Gav mig själv betyget 3 getingar. Bra spel offensivt, ganska svag i defensiven idag, bra spelare emot mig.

7, Torsdag 15/11-1984
Tog ut 2.000kr från Forward och satte in på Wermlandsbanken. Tog ut 100kr på lönekontot.
Köpte skiva. The Smiths.

8, Tisdag 1/1-1985
Jag minns: Att jag var på fotboll. Arsenal-Tottenham 1-2. Vilken match, jag stod bland Spursanhängare, vilken stämning, otroligt.
Har aldrig varit med om någonting sådant. Full som vanligt, börjar bli jobbigt, har sovit 3 timmar på två dygn.

9, Måndag 4/3-1985
Jag minns: Att det var en "Deppar dag!" Slut mellan Yvonne och mig. Vi grät i varandras armar. Jag älskar henne verkligen!!
Det är slut, tyvärr. Inget roligt alls.

10, Måndag 11/3-1985
Jag minns: Att jag hade uppkörning!! Jag klarade körkortet!!! Hur glad är jag? Hur glad som helst, Jopiii.
Spelade squash med jobbarkompisar, mycket roligt, mycket jobbigt.

11, Fredag 12/4-1985
Jag minns: Att vi var på Träningsläger. Avresa 08.00. Första matchen på gräs i år. Huskvarna Södra-BKF 0-5.
Jag gjorde en bra match. Ganska rolig dag. Bättre än mitt skitjobb i alla fall.

12, Onsdag 21/8-1985
Jag minns: Att jag var på stan efter jobbet. Träffade Thörna och Janne N, sen åkte vi och tittade på DM-finaler i Damfotboll och
efter det åkte vi till "Linkan" och fikade. Sen hem.

13, Lördag 11/1-1986
Jag minns: Att löptestet på 5km blev inställt. Var på Prisma och spanade lite, det fanns lite fint men tyvärr så är jag för blyg för att 
stöta på någon.

14, Fredag 7/2-1986
Jag minns: Att jag träffade Perran Selinder kl 16.30 på stan(Åhlens). På kvällen tittade vi på Video hos Cattis och Pernilla till cirka kl 02.00.
Efter det åkte Perran och jag runt och snackade lite i bilen.

15, Onsdag 26/3-1986
Jag minns: Att jag inte fick glömma att sola klockan 15.30. (JAG FICK REDA PÅ ATT JAG KOMMIT IN PÅ IDROTTSPLUTON I VÄXJÖ.
JIIPIII.) -Lön: 1.800kr, ungdomslön. Jag klippte mig, det blev bra! Lite kortare än vanligt bara.

16, Fredag/lördag 20/6-21/6-1986
Jag minns: Att jag var på Öland under midsommarhelgen. En underbart suverän helg med sol, bad, bärs och överhuvudtaget roligt och trevligt.
Vi var också ute och seglade. Perran Selinder, Nicklas Karlström och Billy Landsdowne.

17, Måndag 4/8-1986
Jag minns: Att Länslaget mötte Liverpool 1-3. Vi spelade väldigt bra, jag var väl inte så bra, blev rätt trött efter febern.
Efter matchen åkte vi till Lorry där det var "Värde!"

18, Tisdag 23/9-1986
Jag minns: Att det var en "Ointressant dag!" 

19, Torsdag 13/11-1986
Jag minns: Att vi denna dag gick igenom ett nytt vapen. KSP 58, tråkigt. På eftermiddagen så tränade jag styrka. På kvällen åkte Johnny Fedel och 
Ante Jankovic och jag och fikade på Piece of Cake. Vi åkte lite bil också. BMW. Mycket fin bil!!!!

20, Torsdag 8/1-1987
Jag minns: Att vi sov till klockan 11.30, sen åt vi lunch med Anders Grönhagen och lagledaren i GIF Sundsvall. Efter det kollade Nicke och jag staden, sen tränade vi.
Det gick bra. Kul!!! På kvällen var vi ute och käkade+fikade på en pub med Micke Brundin och hans tjej.

21, Måndag-onsdag 9-11/2-1987
Jag minns: Att jag fyllde 20 år den 10:e och att vi var på "Kostavecka" Vi har skjutit och sprängt plus kastat handgranater de här dagarna.
Värdelöst!!! Tråkigt!!! Hemresa den 11:e kl 17.30 från Kosta.

22, Fredag 8/5-1987
Jag minns: Att det var 8 dagar MUCK! På förmiddagen så fixade jag lite grejer, ärenden. Jag hälsade också på Vasaskolan. På eftermiddagen så tränade vi och på
kvällen så var det utgång på Strömpis. Jag tog lite öl och sprit. Fick bära hem Mia, hon fyllde 24 år och var kanonfull.(Hem till mig) Sen sov vi!

23, Tisdag 27/10-1987
Jag minns: Att vi reste till Bali och Singapore med BK Forward. Jobbig resa med många starter och landningar. Varmt och äckligt.

24, Torsdag 31/12-1987(Nyårsafton)
Jag minns: Att vi kom hem från London cirka kl 16.00 till Örebro. På kvällen var jag först hos Pontus, Janne var där också, vi dosade lite, sen gick vi på Contan.
Där var det trevligt. Pratade med många flickor. Jag gick med Annika hem till henne och sov där. GOTT NYTT ÅR EVERYONE!!!

25, Lördag 2/1-1988
Jag minns: Att jag var på stan på dagen, fikade på Ritz. Sen åkte jag hem och sprang 4km, efter det tittade jag på Tipsextra. Senare så åkte jag till Ritz igen, där
satt vi ett gäng ett tag innan vi åkte till Contan. Jag var på Contan till kl 01.30 då åkte jag hem och åt.



16 November 13:40

Han red mot stormen, mot revolutionen...


Foto: Pelle Blohm

Han red mot stormen som tornade upp sig i horisonten. Han red mot revolutionen och den nya fria republiken. Han red hårt och bestämt på egen hand. Utan truppförstärkning. Utan en väg tillbaka. Kvistar bröts och ramlade mot marken, stenar flög bakom hästens skobeskyddade hovar. Det regnade, mjuka droppar dalade ner mot hästens varma hud och slog upp i små rökmoln. Han skyddad inne i sin luva, våtavdunstande tyg över kroppen. Han satt tryggt och torr och såg in i det skumma eftermiddagsmörkret som var på väg att sänka sig över landet, staden, livet. Bakom stormen hade någon sagt att det skulle ljusna. Så han red och red. Hårt och skoningslöst mot det han trodde var rätt...


Men han var rädd. Många före honom hade gjort samma resa. Några hade lyckats. Andra hade kommit tillbaka från striden med blödande sår och mental härdsmälta. Ett lotteri. Något att chansa på när han inte längre såg vägen fram. En gång i tiden hade han gjort ett halvhjärtat försök. Han mindes filten han låg under på golvet i sitt hem. Skakad. Stukad. Förlorad. Förstörd. Fort på väg. Ingenstans. Mot ingenting. 

Nu var han bättre rustad. Det var vad han hade intalat sig. I tre år hade han bidat sin tid. Byggt upp lagret med styrka och tro. En beslutsamhet han beslutat sig för att ta med sig i sin sadelväska. Skulle han ta sig igenom stormen den här gången? Så klart, fnös han mot de tvivel som tidigare ägt honom. 
Hans ögon var mörka men mycket klara där han satt inne i sin luva. Blickan klar och riktad mot horisonten. Hästen frustade men hade fått order om full fart framåt. Den gillade det. Friheten i rörelsen och samma skarpa blick framåt mot stormen, mot revolutionen och den nya republiken...



14 November 15:22

Skyll inte på andra när ni röstar

Jag var tvungen att släcka ner all kontakt med yttervärlden. Det var onsdag morgon och jag hade kravlat mig upp vid halv sex tiden för att få resultatet av det amerikanska presidentvalet bekräftat. I en dröm hade jag hört en okänd countryartist på Hillary Clintons valvaka utropa sitt stöd till Donald Trump. Chock och förstämning. Jag visste redan när jag tryckte igång mobilen vad som hänt. 


Så jag släckte ner. Plockade fram Göran Tunströms självbiografiska roman Prästungen. En uppväxtskildring ifrån Värmland under 1940- och 1950-talen. Ett sätt att rensa hjärnan ifrån det överslag av information som strömmat in i mig de senaste veckorna. Jag är en nyfiken man som läser, lyssnar, tittar och samtalar om det som händer i vår värld rent generellt. Hela tiden men inte allt samtidigt. Politik, sport och kultur. Tidningar, TV, radio och sociala medier av alla de slag. Det är självvalt för att jag vill försöka förstå vår värld. Men jag förstår allt mindre. 


Jag läser att det är mediernas fel att en lögnare, rasist, mobbare, sexist, konspirationsterrorist och svaghetsnazist som Trump vinner det amerikanska valet. Jag läser att det är elitens fel att att en lögnare, rasist, mobbare, sexist, konspirationsterrorist och svaghetsnazist vinner det amerikanska valet. Jag läser att det är i ren protest som väljare röstar på en lögnare, rasist, mobbare, sexist, konspirationsterrorist och svaghetsnazist. Det finns säkert en hel del i USA som själva skulle ställa sig bakom de här epiteten. Men för er andra? Det är ni själva som valt att rösta på denna lögnare, rasist, mobbare, konspirationsterrorist och svaghetsnazist. Skyll inte på någon annan.


Sen finns dom som menar att om man inte har någonting och befinner sig längst ner på botten så röstar man på vad som helst för att få lite hopp. Som om man är empatilös och dum i huvudet bara för att man är fattig. USA:s val är förstås inte mitt val. USA är en demokrati så man röstar på vad man vill.


Men retoriken är den samma i alla länder där populismen växer. Även i Sverige. Det är etablissemangets fel. Nog för att det finns fog för att vara kritisk mot mycket i vår svåra samtid. Men skyll inte på andra när ni röstar för lögnare, rasister, mobbare, sexister, konspirationsterrorister och svaghetsnazister. Rösten är ert ansvar!   


 



9 November 19:01

Sunshine on Leith



Vi pälsade på oss och hoppade upp på övre däck av sightseeingbussen(!) i Edinburgh. Vi bestämde oss för den längsta turen som enligt kartan gick långt utanför stan. Tänkte att här slår vi ihjäl några timmar. En "pisskvart" senare vände vi tillbaka från hamnen i Leith och på vägen upp för backarna via The Royal Mile i Old Town tänkte jag på The Proclaimers och deras sång "Sunshine on Leith" som fotbollsklubben Hibernian sjunger inför sina matcher.
På Youtube finns mäktiga filmer från cupfinalen 2016 där fansen efter titeln sjunger allsång. Innan låten va klar inne i mitt huvud var vi framme vid slutstationen. Kunde konstatera att Edinburgh är en fantastisk fin, mäktig, historisk och grå stenstad med pratglada sköna typer.
Men liten!
 

Skottlands huvudstad, runt en halv miljon invånare, landets näst största stad efter Glasgow. En stad som återfinns på Unescos världsarvslista. En stad där Edinburgh Castle på sin klipphylla ligger och vaktar över en i övrigt delad stad. Old Town i söder som ligger i anslutning till slottet och New Town i norr bortanför Princess Street Garden som ligger mellan de två stadsdelarna. Det är många år sedan jag var på väg att åka hit men det blev aldrig av då och sedan har Irland och övriga världen kommit emellan. Att gå omkring i Edinburgh är lite som att gå omkring i Rom. Historiska byggnader och platser bakom varje gathörn. Fast bara lite som Rom. Och bra mycket gråare än den italienska huvudstadens varma terrakottafärgade fasader. Här är det gråa stenhus, nästan svarta på sina håll av tidens, kolets och industrialismens tand, som dominerar i staden. Old Towns dramatiska, backiga, överraskande och medeltida arkitektur och New Towns välstrukturerade och enkla gatunät från 1700-1800-talet. Old Town med sin paradgata Royal Mile är förstås spektakulärt, mörkt(med vissa gator av färgexplosioner) och coolt men samtidigt extremt turistigt. Butiker som kränger kiltar och skottska kex i klanrutiga förpackningar står på rad i hela stadsdelen. Krims krams i en enda lång rad bort mot horisonten. Mellan dessa butiker har pubarna och de internationella caféerna tryckt in sig. Jag fick även en känsla av att Old Towns nattliv var ungt och livligare än New Towns. En känsla baserad på två dygns besök och kanske inte helt trovärdigt. Själv gillade jag nog New Town bättre. De raka gatorna, fler icketuristiga butiker, mixen av locals och turister, äldre och mognare, blandningen mellan pubar, affärer och restauranger. De stora torgen och de långa backarna ner mot hamnen i Leith med ljuvlig utsikt över flodmynningen Firth of Forth.

Men två och ett halvt dygn är förstås alldeles för kort tid att utforska en ny stad. Även om Edinburgh kändes bra mycket mindre än den halvmiljon stad den är. Ytan klarade man av på de få dagar jag var där men det klart att det vore roligt att få borra lite djupare i Edinburgh och i den skottska mentaliteten och träffa lite fler människor. Kopplingen mellan Skottland och Skandinavien verkar hur som helst stark. Var och varannan av de jag pratade med hade tjej eller kille från Sverige, Norge eller Danmark. 



31 Oktober 18:02

Någon borde också sjunga Västerbarnens sånger

Det är torsdagkväll på East West och Nikola Sarcevic står och sjunger om sin uppväxt på Tybble torg. För inte så länge sedan skrevs artiklar om författaren PeKå Englund som skriver skönlitteratur om sin uppväxti Tybble. Dessutom härstammar diktaren Levi Rickson härifrån. Vad är det med Tybble? Den enda sida av stan som jag inte har någon relation till. Min korta historia sträcker sig över hela Örebro. Förutom öster om järnvägsspåren.Istället stod jag och tänkte: Vem sjunger Västers berättelser? Vem skriver Västerbarnens igenkännande dikter och romaner?
 

Tidigare på dagen hade den där branden på fritidsgården i Varberga fått minnen att bubbla upp. Precis som de senaste årens oroligheter i Oxhagen och Vivalla. Utmaningarna i dessa områden är mer komplexa i dag och våldet med vapen och råhet tuffare än på 1970-80-talet men annars kan man känna igen en del. Utanförkänslan av att komma från”Knarkbacken” när man var liten. Misstänksamheten om att allt var farligt där. Tjejer som vände redan vid Hertig Karls allé. Men jag tror nog att i alla de här områdena, då som nu, lever människor i parallella världar. Det är liksom bra och dåligt.
 

Vill jag måla uppväxten i svart kan jag berätta om”styckmordet” där mördaren bar omkring huvudet i Markbackens centrum. Jag kan berättaom den stora branden som tog två huslängor. Eller om sniffare och andra missbrukare som låg i högar utanför fritidsgården när man skulle gå hem. Eller polisjakter inne på gårdarna, krim-span ifrån den lägenhet jag bodde i, knarkarkvartarna i de billiga lägenheterna i centrum, slagsmål, misshandel, familjebråk, inbrott, förstörelse och den packade mannen med svärdet utanför kiosken vid skolan när vi hade klassfest.
 

I ljusa färger var tiden på fritidsgården med ledarna, diskot, bion och idrotten fantastisk. Sammanhållningen i området där ”alla”kände varandra och hade koll på varandra. Fotbollsmatcherna där folk från alla gårdar va med. Skogaholmslimpa och choklad hos Bosse, den första kyssen ,lekarna i parken, tjuvläsning av herrtidningar i cykelförråd och allmänhetensåkning på Trängens IP. 
”Himlen gråter för Elmore James” sjöng Mats Ronander en gång i tiden. Han växte delvis upp på Väster. Det gjorde inte Elmore James. ”The king of slide guitar” Men en dyster blues passar nog ändå mitt Väster bra…

 


 



21 Oktober 00:12

Jury: "Årets mest företagsamma" människa


För fjärde året i rad var jag med i juryn för Svenskt Näringsliv i Örebro Län där vi plockar ut finalister till "Årets mest företagsamma" människa.
Ett mycket roligt och stimulerande uppdrag att få vara med och uppmärksamma duktiga företagare.
Från en tjock lunta nominerade företagare plockade vi alltså ut fem som allmänheten därefter kan gå in och rösta på.
Den 10/11 kör röstningen igång på denna adress och håller på i en månad cirka. Prisutdelning är den 14/12.
I juryn sitter förutom jag Karl Hulterström, regionchef Svenskt Näringsliv, Maria Larsson, Landshövding i Örebro Län och Elisabeth Sverresson, styrelseordförande i Styrelseakademien i Örebro plus en rad andra uppdrag inom näringslivet.



19 Oktober 23:36

Bejaka allvaret och den inåtvända tanken


Jag har alltid gillat mörkret, trots att det samtidigt varit lite skrämmande. Ända sedan jag var liten har jag sökt trygghet i mörkret även om samma mörker ibland byggt upp fantasier om spöken, gastar och vålnader vars ansikten trängt sig fram genom den hotande svarta väggen. Skräckfilmer kunde ibland få mig att ta avstånd men när jag var ledsen eller orolig gömde jag mig gärna där ingen såg. På en toalett, i en garderob eller under ett täcke där inget ljus kunde sippra in. Så även om jag likt många svenskar dyrkar ljuset och värmen under våra korta sommarmånader välkomnar jag ändå alltid höstens kyliga vindar, de ruttnande löven som virvlar runt gathörnen och mörkret som kommer allt tidigare för varje dag som går. Sedan ljuslyktorna och de små ljuskällorna i våra hem som vi kurar ihop oss runt när kölden tränger sig på.

 
Det var däremot inte förren i vuxen ålder som jag började koppla ihop döden med mörkret. Plötsligt började människor i min närhet att dö och man fick gå på begravningar. Besöka kyrkogårdar och lägga blommor vid gravstenar. Men fortfarande var det långt till att hedra de bortgångna under allhelgonadagen. Sen dog en nära anhörig och jag satt i bilen på väg hem från ett jobb i Gefle. Det var just allhelgonadagen och jag stannade i Sala för att tända ett ljus i den minneslund S är begravd i. Som jag lovat. Det var en kolsvart kväll och jag såg skuggor röra sig på kyrkogården i skenet av alla de tusentals ljuslyktor som tänds under dagen. Runt minneslunden stod människor tysta i det lätta regnet och höll om varandra. Jag satte mig på huk och tände lyktan. Sedan stod jag länge där i skydd under ett träd i mina egna tankar och stirrade rakt in i ljuset. Tänkte inte bara på S utan alla de som under mitt liv betytt något för mig men som inte längre finns kvar. Det var en fin stund.
 
Under de tio åren som jag bodde i villaidyllen Bettorp kunde jag varje höst se karavaner med bilar som styrde in mot Norra kyrkogården. En stor och väldigt vacker kyrkogård som jag ibland promenerade runt i med min hund. Alltid fridfullt och värdigt. Men aldrig följde jag med ljuset från bilarna, de svarta skuggorna av mörka jackor och rockar som vandrade in bakom muren, in i den blandning av grönska och nedfallna rödmurriga höstlöv som  jag vet mötte dom. Men man kunde se hur de otaliga lyktorna lös upp himlen ovanför trädtopparna. Som ett ljussken upp till de döda själar vi hoppas ska ha det bra där de vilar.
 
Jag har lärt mig att gilla den tystnad, det allvar, den vördnad och den inåtvända tanken som speglar denna helg. Av den anledningen har jag väldigt svårt för den importerade kommersens Halloween som vuxit sig starkare och starkare de senaste tjugo åren. Även om detta firande är sprunget ur samma allvar som allhelgonadagen så har den urvattnats till lek och bus i vår ytliga dödsfrånvända samtid. En barnhögtid som förvisso sprider skratt och glädje samt fyller handelns välbehövliga fickor men som knappast längre får oss att minnas eller hedra våra döda...

Texten är även publicerad i magasinet Utmärkt Örebro nr 3 2016.
 
 
 



16 Oktober 23:26

Läs-och förstå världen!

Det är torsdag kväll och jag vandrar genom ett något bistert och mörkt Örebro. I medierna rasar en debatt om Bob Dylans nobelpris. Kulturpolokragar härjar om akademiens förfall medan andra jublar. Enligt unga kvinnor, mest medelålders vita män. Debatten är i sin linda och positioner intas. Om några dagar lägger sig säkert röken och vi kan gå vidare mot andra frågor. Själv drog jag upp kragen, satte ner händerna i byxfickorna och tänkte på Shane MacGowan. I mitt huvud rullade ”A Rainy Night In Soho” på min väg över de stenbelagda broarna utanför Slottet.


Jag var på väg hem från två föreläsningar om läsning. Fyra av tio elever förstår inte en vanlig tidningsartikel, hade en av föreläsarna sagt. Lärare under fyrtio år läser en bok per år. Han berättade om språklärare i engelska som tyckte att läsning var tråkigt. På sociala medier paketerar algoritmer in oss i fyrkanter av enfaldstankar och vi utsätts till slut inte för någonting som gör lite ont. Vår egen värld blir bekräftad och allt blir så enkelt. Att problematisera innebär att behöva tänka några rundor till och det orkar man ju inte i sin klickjakt på ännu en snärtig tom meningslös likebomb som lyser upp som ett tomtebloss och försvinner till tonerna av nästa i slaskens pipeline.


Plötsligt en dag pratar vi om nazister i vardagen som om de bara var några busar som behöver en värstingseglats till Västindien och komma hem som goa skolpojkar. Plötsligt har vi en fullblodsgalning och sexist som kan bli USA:s nästa president och visst förfasas vi men att han ens står där är sjukt. Då har jag inte ens nämnt alla övriga demagoger som växer upp som populistiska svampar och tar kommandot som diktatorer. Allt för att livet är jobbigt och vi vill ha enkla svar på svåra problem och starka MÄN som pekar ut riktningen åt oss.


Den andra föreläsningen om ett fotbollslag där spelarna utsätts för just sina rädslor. Utanför säkerhetszonen. Allt utom enkelt. Teater, dans, konst, litteratur. ”Dumma enkla fotbollspelare” Som det brukar heta. Dom växer av att prövas i det annorlunda. ”Jag blev mer och mer intresserad, det klickade i hjärnan och nu är jag en helt annan människa. Jag ser och tänker på saker annorlunda” Sa en av spelarna efter konstprojektet. Läsningen gjorde det med mig. Att läsa är viktig för att förstå världen!

Texten är publicerad i NA-Nerikes Allehanda 2016-10-15


 



16 Oktober 23:07

Höstturné i talarstolen...


Under september och oktober har jag fått möjlighet att ge mig ut på vägarna och föreläsa. Eller kanske kallas det talare i dessa sammanhang. Först var jag nere i Tranemo, cirka fyra mil söder om Ulricehamn, och pratade om vikten av läsning och vad den har gjort för mig i mitt liv. Detta inför föräldrarna till eleverna i årskurs sju till nio.

Därefter har jag fått två fotbollsrelaterade uppdrag av Swedbank Linköping genom Johan Lindahl från Framgångsrik försäljning som återfinns i Norrköping. Inför IFK Norrköping vs Djurgården hade jag ett litet snack på Elit Grand Hotel vid Tyska Torget. Lite om mig själv och sedan snack om matchen förstås. Proceduren var snarlik några veckor senare då jag åkte till Linköping och tog bussen upp till Stockholm tillsammans med personal och kunder till Swedbank. Vi åkte till Elite Palace Hotel i Stockholm där jag snackade om fotboll generellt och landskampen Sverige vs Bulgarien i synnerhet i runt 40 minuter. Sedan buss tillbaka i natten och jag sov över i Linköping innan jag masade mig tillbaka till Örebro igen via skogarna vid Borensberg, Hjortkvarn och vidare mot hemstaden. 

Jag har aldrig haft någon genomtänkt strategi för att utöka uppdragen. De har oftast kommit lite random från olika håll utan någon kontinuitet. Men det är kul. Jag gör det gärna oftare då det påminner om adrenalinkickarna från fotbollsplanen och jobben i TV. Känns lite som att man är på turné och jag gillar den känslan. Faktum är att jag ska nog ta mig en rejäl funderare om att bygga upp en eller ett par rejäla föreläsningsföreställningar som jag på lite mer allvar kan gå ut och marknadsföra. Det har varit på tapeten förut ett par gånger men jag har inte kommit till skott då andra uppdrag tagit en stor del av dygnets timmar. Men jag tror att tiden är mogen nu. Fortsättning följer...



12 Oktober 17:32

Gammal nog för att se bakåt...



Jag tror det var Martina Haag som sa det i det där småputtrande teveprogrammet som handlar om släktforskning för kändisar. ”Nu har jag kommit upp i åldern då man börjar titta tillbaka” Nästan alla gör det fast man inte tror det när man är ung och viril och ska ut i världen och förverkliga sig själv. Livet ska köras i högsta fart på en värsting Ducati: Skriker man från en klipphylla utanför Ulan Bator eller under ett raveparty på en gudomlig sandstrand strax utanför Venezuela. Allt kul ligger framför än och horisonten är som en regnbåge med skatten vid vattenfallet.

Innan man vet ordet av står man utanför Snavlunda kyrka i Närke och pratar med kor och funderar över släktens historia. En sån där mäktig höstdag med sol och en svag vind som obönhörligen tvingar de första gula löven ned på backen. Min mamma brukar prata om området mellan Vretstorp, Askersund och bort mot Laxå. Det är hennes bakgård. Hemliga kantarellgömmor, minnen, släkten på Åsen och fallfärdiga ruckel.

En gång när vi var ute och åkte pekade hon på en grusväg inte långt från E20. -Kör in där! Sa hon. Så jag åkte in och där bakom två stora granar stod en stuga. Röd med vita knutar, taket hade ramlat in på ena sidan. Det var länge sedan någon bott där. Men det hade mamma gjort. Som liten. Jag som tyckte att rivningen av min uppväxtgård i Marbacken var sorglig. Tänk att som 80-plussare se sin barndoms gamla stuga knäa så hårt av tiden.

Men denna gång körde jag omkring själv med min kamera på sätet bredvid. Stannade i Vretstorp och knäppte några snabba skott. En skugga i ett fönster som såg mig. Fick jag besked om senare. Världen är som alltid lika liten. Skuggans familj också ifrån trakten. Vi är kanske släkt? Skrattade jag. Nja, inte va? Men jag slängde över namnen på min mormor och morfar. Dom hade bott i Svinnersta. Där hette dom Jansson, skrev jag till skuggan. Morfar hade en smedja där. Smack, plötsligt dök det upp en bild på morfar i smedjan. Nästan hundra år sedan. Internet! En kloak ibland. Fantastiskt andra gånger.

Jag som aldrig varit speciellt intresserad av släkten har alltså kommit dit nu. Inte så mycket Ducati längre. Mer söndagskörning med kaffe och ostsmörgås och Ulan Bator-juniorer tutande bakom mig. Flytta´re gubbe! Ja, ja, tänker jag. Ni kommer hit ni också va det lider…

(Texten har tidigare varit publicerad i Nerikes Allehanda!)




3 Oktober 23:57

Inferno...



Samma dag som mitt senaste inlägg drog jag ut en tand i överkäken. Efter tre års problem tog jag beslutet att få bort tanden som kostat onödigt mycket pengar men som aldrig blev bättre. Nu trodde jag att att allt skulle bli bättre. Vilket blev en grov felkalkylering. Det tog inte många dagar innan jag åkte på en rejäl infektion i bihålan, det rann var ut ur både näsan och hålet där tanden tidigare satt. Jag fick Kåvepenin som skulle ta bort infektionen och värktabletter för att bota den dunkande värken. Inget blev bättre, smärtan var konstant. "Det kan bli så här sa tandläkaren"  Men sen blev det bättre i några dagar. Jag åt ut kuren och det kändes förhoppningsfullt trots att jag tyckte att det fortfarande inte stod rätt till där tanden satt. Det gurglade och blåste styvkuling mellan munnen och näsan. Två dagar efter sista penicillintabletten körde det igång igen. Jag var på väg hem från en föreläsning i Tranemo fyra mil från Ulricehamn då huvudvärken började. Jag tänkte att jag bara var trött. Stannade i min sommastuga för att mysa lite men värken ökade och dundrade på. Fyra på morgonen packade jag ihop, kunde inte sova, och drog in till stan. På morgonen ringde jag sjukhuset. Klartecken! In till Capio Läkargruppen för att kolla infektionen, det var fredag, alla läkare på öron, näsa, hals hade visst tagit första bästa cykel till en skön AW(?) Klockan var tre på eftermiddagen i landet Sverige. En allmänläkare skickade mig till Folktandvårdens akutmottagning, infektion i bihålan och vid tandhålet konstaterades, inget att göra just nu. Så jag fick ytterligare en Kåvepeninkur att knapra i mig och ännu lite starkare tabletter skrev ut ifall att. En röntgen beställdes för att kolla käken. Dagar gick, det lugnade ned sig lite, men jag mådde fortfarande piss. Sen fick jag kallelse till röntgen, dryga två tusen spänn senare åkte jag hem och väntade på svar och en eventuell remiss till käkkirurgen på Universitetssjukhuset. Nu hade det gått tre veckor och jag började bli aningen trött på skiten. Men så blev det lite bättre igen, med hjälp av tabletter förstås som käkades tre gånger om dagen, men så blev det sämre igen och då ringde jag min tandläkare och sa att nu får du fixa det här. Jag kan inte gå så här. Det går inte att koncentrera sig på någonting. Dåligt humör när man är vaken men som tur är sover man mest. Så jag fick en operationstid. Då hade det gått fyra veckor. In och rensa rent i bihålan, massor av skit, benrester som skrapades bort, sedan försöka sy igen dränaget som man kallade vägen mellan tandhålet och näsan. En rejält omild men ändå proffsig behandling senare gick jag fullproppad med bedövning, spottande blod, hem till lägenheten. Det kan göra lite ont sa dom, men det behöver inte vara så farligt. Jag handlade lite mat och tog bilen till landet, skulle jobba. På vägen ut i bilen gick bedövningen ur och värken som attackerade var av en art jag aldrig tidigare haft. Jag såg stjärnor och planeter utmed motorvägen. Men kunde inte stanna där utan fortsatte åka. När jag kom fram la jag mig helt utslagen och hoppades på att skiten skulle försvinna om jag blev lugn. Under filten, mörker, tystnad. But no. Huvudet var på väg att sprängas, värktabletterna hjälpte inte, de starkaste hade jag glömt hemma och det var på väg att gå åt helvete, jag ville mosa huvudet under ett traktordäck eller skjuta bort klumpen. Men så hittade jag några Citodon som legat där ute i ett år, sambons tabletter. Halleluja!! Men så tänkte jag, kan jag kasta i mig dom tillsammans med de andra, ja för fan, nej för fan, ja för fan. Eller? Ett samtal till sambo med kunskap om sånt. Jag kan inte prata, säg bara ja eller nej på min fråga. Ja!! Slängde i mig piller och tjugo minuter senare började det bli lite bättre. Sen gick jag på Citodon i fyra dagar. Jag var en spillra, helt slut och less. Dessutom. En tredje kur med antibiotika hade påbörjas, Flagyl denna gång. Suck. Därefter började det bli lite lungnare igen och jag kunde jobba lite grann, men fortfarande med värktabletter som kost vilket förstås nu efter en månad hade förstör magen. Inte så farligt som jag befarat men ändå. Ändå kände jag mig inte lugn, det dunkade lite fortfarande, jag kände dränage fortfarande, så jag vågade inte vänta igen då en helg närmade sig och min sista Flagyltablett tagits. Tänk om det börjar igen under helgen och man måste jaga vård. Ny tid hos Folktandvårdens specialenhet, en koll, det såg bra ut, sa dom, kanske ett litet dränage, men det ska läka. Men för säkerhets skull, en förlängning på penicillinkuren var lika bra, sa dom. Fjärde kuren... Idag var jag och plockade bort stygnen efter operationen. Allt såg bra ut, som det skulle, återbesök och slutbesiktning om sex veckor. Jag har fem dagar kvar på penicillinet, jag liter inte på detta, inte förrens en dryg vecka efter sista tabletten. Men jag äter inga värktabletter längre. Livet har återvänt en smula även om jag är så trött att jag funderar över om jag åkt på narkolepsi. Det finns förstås dom som har det mycket värre, det finns dödssjuka, eller andra som lider. Men fan, detta är nog den värsta pärs jag gått igenom. Sju veckors akut krishantering.
Va är det dom säger: Som frisk har man tusen önskningar, som sjuk har man bara en... 



24 Augusti 18:05

Sista kvällen med Fred och hans son Kevin...


Fred jobbar ibland som guide för Örebrobaserade resebyrån Contour Air och är samtidigt ett stort fotbollsfans. Hans favoritlag är Beijing Guoan som spelar på Workers stadium i huvudstaden. Han var kanske som mest aktiv i sitt intresse vid tiden då jag spelade i Dalian Wanda. Vi har vid några tillfällen, både i Kina och i Örebro försökt mötas men det har inte fungerat. Men den här gången fick vi ihop det men det var med minsta marginal. Fred hade precis kommit tillbaka från ett långt biläventyr där han styrt sin Volvo till och genom Mongoliet och tillbaka igen. Själv hade jag bara en kväll att spela på. 

Men vi löste det. Fred tog med sin basketspelande son Kevin och bjöd på middag i en hot pot-restaurang. Det blir ofta så när jag är i Kina att man blir bjuden på mat. Hot pot är kanske inte min största favoritmåltid men det klart att det beror lite på vad man stoppar i det kokande vattnet. Här är det olika sorters kött i en sprakande och vild chiligryta. Kontrollerat gick det bra men vid ett tillfälle fick jag i mig lite för mycket och höll på att brinna upp. Annars är hot pot-middagar mysiga då samhörigheten som den gemensamma grytan ger skapar en väldigt familjär stämning. 

Fred var öppenhjärtig och hans son verbal och nyfiken så vi hade några mycket mysiga timmar där vi hann avhandla fotbollens utveckling i Kina och Europa, kulturskillnader, Sverige vs Kina och mycket mer. Fred pratade väldigt bra engelska och har bra erfarenhet av Europa och Sverige så det var intressant att höra hans åsikter och tankar vilka jag inte tänker skriva ner här. Det stannar i Beijing i den restaurang jag inte kommer ihåg namnet på men som låg på en trång gata några minuters bilväg från hotellet. Vi hade så trevligt att personalen började släcka ner ljuset i lokalen för att på sitt subtila sätt tala om att det var dags att gå. Jag behöver inte tala om att det vart tomt i övrigt i restaurangen. När hans son skjutsade mig tillbaka till hotellet hade regnet börja falla över Beijing. Och det skulle fortsätta falla med ökad kraft.



23 Augusti 19:33

En dag i Beijings tunnelbanesystem...



En vän som bor i Beijing sa till mig att det bara finns två sköna perioder i staden och det är sen vår och tidig höst. Korta underbara perioder. Däremellan handlar det bara om att härda ut. Då är det den fuktiga värmeböljan med avgaserna och den gråa disiga himlen eller den obarmhärtiga iskalla kylan som dundrar rakt igenom kläderna som har kontrollen över invånarna. Min sista förmiddag under den här resan hann jag även med att få uppleva skyfall och dimma. Jag satt på hotellrummet sista morgonen och såg ut över den lilla svans på ytterkanten av söderns virvelstormar som nått upp till Beijing i norr. Jag var orolig att flyget inte skulle kunna avgå i tid.  

Men dagen innan var vädret fint. Varmt och fuktigt. Jag hade runt tio timmar på mig att göra Beijing så jag var tvungen att välja ett par platser att besöka. Jag valde stadsdelen med gamla hutonger, låga bostadshus med innergårdar, samt en nostalgitripp till Himmelska Fridens Torg.
Det tog cirka tio minuter att gå från hotellet till närmaste tunnelbanestation vid Liufang North Street som tillhörde linje 13. De gånger jag varit i Beijing så har inte tunnelbanesystemet varit så utbyggt utan jag har alltid varit tvingad att ge mig ut i den sjuka trafiken i taxi. Nu fick jag tipset att åka under jord med uppmaningen att det är enkelt. Vilket det verkligen var. Allt uppbyggt inför OS 2008. Biljettmaskinerna var på engelska om man ville och fick man problem stod det personer där och hjälpte än om man behövde. Allt var pedagogiskt uppbyggt med färger, tydliga markeringar vid byten, utrop på kinesiska och engelska, pilar och skyltar hur man skulle gå mellan två linjer. Hett som i en ugn i tunnlarna mellan tågen men skön aircondition i vagnarna och inte allt för trångt ens på stationerna i närheten av massiva turistmål som Himmelska Fridens Torg och Förbjudna staden. Det var faktiskt en fröjd att dra runt i Bejing på detta sätt vilket jag verkligen inte hade väntat mig. Fördomsfull som jag måste varit. Beijing är ju en modern storstad numer.

Jag åkte först till Nan Luogu Xiang via linje 2 och 6. Där steg jag av i det jag kallar för Hutong City, ett till stora delar turistanpassat område med klassiska gamla kinsesiska enplanshus som i övrigt blivit rivna runt om i staden. Allt i modernitetens tecken. Här var det upprustade eller möjligtvis nybyggda varianter av det gamla och en rad kvarter av de riktigt gamla kvar. Jag gick runt lite på chans, det är en hobby jag har, och hittade några väldigt mysiga bostadsområden bakom fasadernas väggar ut mot oljudet på de stora gatorna. På håll såg jag sedan en gata full med folk och drog mig långsamt däråt. Det visade sig vara en sorts Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm. Allt anpassat för flodvågen av turister som forsar fram varje dag. Med Starbucks inhyst i en vacker gammal byggnad och ett intryckt backpackers-ställe inte långt därifrån som kronjuveler i denna anpassade stadsdel. Det var ändå kul och levande, mest asiatiska turister, en del västerlänningar, och jag fick med mig en del bra foton härifrån.

Efter några timmar åkte jag vidare via linje 6 till linje 4 och ner till linje 1 och stationen Xidan som ligger vid Chang´an Avenue som går utanför Himmelska Friden Torg och det stora porträttet på Mao. Det var "summer holiday" i Kina och det var fullpackat med folk nedanför Mao och på hela torget som är gigantiskt. Jag gick från stationen och det visade sig bli en rätt lång promenad. Med svetten rinnande på ryggen och pärlor i pannan köade jag mig igenom säkerhetskontrollerna som täpper till flödet strax innan porten till Förbjudna staden. Jag hängde kvar här en stund för att coola ner lite grann men det var svårt med trängseln inpå kroppen så jag gick därifrån igen efter cirka fyrtio minuter. Jag hade ju ändå varit där många gånger förut även om det var tio år sedan sist. Jag gick ner i närmaste tunnelbaneingång och började en något slingrig och mödosam väg tillbaka till hotellet. Fem byten blev det och när jag kom tillbaka var jag helt slut med dyngsura kläder av svett men med kameran fulladdad av fina bilder.



15 Augusti 00:25

Solen går upp över Shenyangs skyskrapor

Klockan är strax efter halv sex på morgonen och jag sitter och ser ut över kinesiska Shenyangs skyline som sträcker sig lika högt upp i skyn som Manhattan, New York. Solen har redan tagit position för att ytterligare en dag mosa på med sin galna värme. Det är så varmt här, och fuktigt, att det nästan inte går att gå ut. Efter två minuter är kläderna blöta och man har skickat en efterlysning efter andan. Igår fick jag någon sorts reaktion på grund av värmen och troligtvis för lite vatten. Somnade tidigt med alla lamporna på i rummet. Som en käftsmäll försvann jag iväg. Hur denna dag blir får vi se...

Jag är här för att hålla koll på starten och invigningen av Gothia Cup China. Stackars ungdomar som ska spela bra fotboll i denna hetta. Nja, det är nog en rätt cool erfarenhet att vara här. Projektet som inleddes för cirka ett år sedan genomfördes och det är riktigt imponerande. Då stod jag ute på en åker där grävmaskiner precis börja tugga jord och funderade över hur i helvete det skulle kunna gå att bygga drygt fyrtio fotbollsplaner här under ett knappt år. Well, det gick. Nu ligger det drygt fyrtio fotbollsplaner utmed den breda floden som flyter genom staden. En lummig grön oas med stadens nybyggda skyskrapor som vaktpatruller runt om området. Om bara stadens taxiförare och Gothia Cups egna bilar lär sig hitta till platsen så kommer det bli riktigt bra.

Igår hamnande vi i en liten fattig by utanför stan med guppiga grusvägar, där vildhundar sprang i gränderna, bakom rostiga järngrindar låg människor och sov medan uteköken stod tomma. Taxin hoppade och studsade och gatorna blev bara trängre och trängre. Det var tomt och spöklikt. Tills en ung man i bar överkropp och med några dumplings i handen dök upp från en sidogata och visade oss ut från labyrinten. Sen åkte vi tillbaka till hotellet igen utan att ha fått sett fotbollsplanerna.
Denna dag blev det lite extra pinsamt med irrvägarna då jag och min chef körde runt med Gabriella Augustsson, svenska ambassadens "Head of Public Diplomacy, Press & Communication", och hennes kinesiske sidekick samt ytterligare en från staden. Tjugo minuter försenade hann vi ändå fram för att se BK Häckens 17-åringar bli rejält överkörda mot Tokyo Verdy i deras öppningsmatch. Överlägsenheten gällde allt, speed, teknik, passningspel och aggressivitet. Då ska visst det här Häcken-laget vara ett bra lag i Sverige enligt klubbens representanter.

Annars är det som vanligt på de här resorna. Möten, middagar, möten och någon pilsner på kvällarna. Det är rätt trivsamt. Jag låter de lokala styra, eller de som lärt känna staden, så hamnar man plötsligt på bra restauranger i ett område där man inga bra restauranger skulle kunna tro sig hitta, eller på en bar där man trivs. Lite skönt ibland att låta andra köra. Jag vet inte, men emellanåt har jag en förmåga att bara flyta med och då hamnar man på så märkliga platser, udda event, där man möter spännande människor. Ibland kan det vara grejen. Att inte ha den där kontrollen som jag normalt vill ha. För här i Kina har inte mycket ändrats sedan 90-talet när det kommer till missförstånd och totalhaveri i kommunikationen. Så många som inte förstår, så annorlunda hierarki, så många som inte vågar ta beslut, så många inblandade i varje beslut men ingen som vågar eller kan bestämma. Det är nog det enda som hänger kvar och som skapar en galen frustration och ilska ibland i ett land som har sprungit förbi oss på så många områden och som kommer fortsätta springa och när vi insett att dom är förbi då är dom så långt före att vi lika gärna kan sätta oss ner på en sten och drömma om gamla tider.  

Den här texten kan mycket väl bli dena enda från den här resan medan jag är här. Det är svårt med uppkoppling där jag bor. Hotellet och rummet är bra men inte anpassat för västerlänningar. Sedan det här med de förbjudna sociala medierna i Kina. Facebook, Twitter och Instagram som är de kanaler jag dagligen använder är strypta här. Så jag är helt utestängd vilket kanske är bra träning. Så jäkla mycket händer det ju ändå inte hemma. Det finns knep att komma runt problemet men jag är här så kort tid nu att jag struntar i det. Next time kanske. Tisdag idag, snart frukost, ny dag. I morgon åker jag troligen till Beijing och sedan hem till moderskeppet på torsdag igen. Ses!



25 Juni 23:59

Tystnad över Karintorp...


Nere på grusvägen på andra sidan åkern hörs ljudet av en moped med sliten ljuddämpare som passerar förbi. Annars total tystnad över Karintorps sommarstugeområde. Klockan är drygt elva och jag sitter på uteplatsen samtidigt som mörkret kämpar livet ur sig för att lyckas dominera igen efter dessa långa ljusa sommarnätter. Midsommarstången står grön och fräsch bortanför grannhuset. Det har varit några riktigt fina dagar och jag mår bra. Det känns märkligt att skriva de orden eftersom jag nästan alltid vid denna tiden av året gå omkring med en liten olustig vemodsådra innanför skalet. Stillheten och tystnaden brukar väcka den sidan av mig. Folk drar iväg på semestrar, stadens tempo sänks drastigt medan folket vevar upp partyådran på uteserveringarna på torgen. Fotbolls-EM puttrar på nu när Sverige åkt ur turneringen. Andra lag att följa, andra favoriter. På bordet bredvid ligger böcker och tidningar jag inte orkat läsa, en kaffekopp intill med streck av javadroppar som runnit längs med sidan. Det finns saker jag tänker på. En längtan efter besked. En längtan. Efter besked. Men tiden går. Snart är det juli, augusti och sedan höst igen.

Jag skriver inte lika mycket längre. Det är något jag saknar. Skrivandet, filosoferandet och jakten på det där längre in i köttet och blodet. Det har varit ett fint halvår men jag erkänner. Jag kan sakna lugnet och rotandet i mig själv. Läsandet går trögt och då blir tankarna tröga. Så mycket att göra med det nya arbetet. Stressen inombords att prestera inom det nya som gör att det mesta utanför sitter på en hållplats och väntar på sin tur. Har alltid haft lite svårt med att stycka upp, planera, och göra det steg för steg. Gör liksom allt hela tiden i en rörig sörja med linjer och logik någonstans mitt i. Men hinner inte tänka. Jag hinner inte reflektera. Inte bringa ordning. Jag hänger liksom i luften och känner mig ständigt ofärdig...  



30 Maj 00:08

Aldrig tjockare, aldrig sämre tränad, aldrig äldre



För någon vecka sedan skrev jag på facebook att jag aldrig varit tjockare, aldrig sämre tränad och förstås aldrig äldre än nu. Jag är helt enkelt en spillra rent fysiskt efter cirka tre månader av sjukdom i olika faser. Det märkliga är att jag psykiskt inte mått bättrre på väldigt länge. De senaste fem månaderna har varit väldigt händelserika med en rad resor, nya kontakter och ett helt nytt sätt att jobba där pressen att behöva ligga bra till hos chefer och hoppas på jobb runnit av mina axlar. Den nya frihet jag funnit i mitt nya jobb är fantastiskt. Visst, någonstans där framme ska det leda till business. Så det kommer en press även här. Men just nu lever jag livet. Det livet ska bli ännu bättre då jag denna vecka satte igång, igen, med det personliga jobbet att ta ner min kroppshydda cirka 10kg. En rivstart med fyra träningar denna vecka plus koll på maten. Jag lär väl inte nå den kropp jag hade här ovan då jag var i mitt i fotbollskarriären. Men på semester i Malaysia i början av 90-talet. Om jag fixar detta? Well, time will tell.

Vad har hänt efter min grymma Englandsresa då? Jag har gjort min första lilla affär i allsvenskan då målvakten Kenneth Udjus fick ett korttidskontrakt med IFK Norrköping. Jag har haft besök av kollegor från Stars & Friends. Två dygn i Stockholm med matcher och möten och lite sightseeing. Kollegor från Slovakien, Ungern, Holland, Serbien och Norge som jag skulle styra upp ett program för. Djurgården-Kalmar, Hammarby-Malmö FF. Boende på Quality Globe Hotel och lite mat och dryck på kvällarna. Efter det har allt rullat på med fler allsvenska matcher, division 1 matcher, division 2 matcher, division 4 matcher och en rad ungdomsmatcher. I fredags en heldag i Solna med gruppspel i Lennart Johansson Academy Trophy. Sedan lördag söndag på landet i stugan i Karintorp, Åsbro. Sköna kontraster som jag älskar. Storstad, mindre stad, landet...

Sen var jag ju och spelade in en podd på söder i Stockholm i början av veckan. En ÖSK-podd.
Namn: "Gamla Trä" Ett låååångt samtal som ni kan lyssna på här om ni vill!?

 
 



12 Maj 13:19

Leeds levererade till slut...


I fyra dagar har jag åkt kors och tvärs över delar av mellersta England. Tågen har kommit och gått på minuten varje gång utom en då tåget avgick tre minuter efter utsatt tid.​ 
Då bad konduktören om ursäkt så många gånger att jag trodde han skulle begå harakiri. Det är oerhört lätt att åka tåg här, det finns människor att tala med om man vill köpa biljetter, det finns personal ute på perrongen att fråga och frågar man inte så frågar dom om man behöver hjälp vid minsta tvekan. Dessutom pedagogiskt mycket bra uppbyggda informationstavlor. Jag har rest rätt mycket genom åren men väldigt lite i England. Blev mycket överraskad över de korta avstånden mellan städerna och som en genmanipulerad engelskinspirerad fotbollskille så vattnades det i munnen vid varje stopp. Liverpool, Manchester, Leeds, Huddersfield, Bradford, Sheffield, Hull, Grimsby. Det var lite overkligt faktiskt. Lite som att färdas genom Tipsextras digra SVT-arkiv. Från svartvit industrialism till shejk-sponsrad färg.

När jag klev av på perrongen i Leeds kom jag att tänka på den gamle NA-journalisten Håkan Bågenvik. En gång för många år sedan hjälpte han mig att skriva till Leeds United. Jag sökte medlemskap och när brevet med bekräftelsen kom var jag så stolt. Det här är ifrån en tid då brev av papper var det enda alternativet barn. Jag har det fortfarande kvar hemma. Trots mitt yrke så är jag inte så fanatisk när det kommer till att följa speciella lag men med Leeds är det någonting djupare. Eftersom jag följt laget på avstånd i 39 år så har det byggts upp någon sorts platonisk kärlek. En mystik som förvandlats till någonting så mäktigt att jag alltid varit rädd att det platt ska falla till marken om jag kom dit på riktigt. Lite som en nätdejt där den man ska träffa lagt in en bild på en vacker Lexus cab och så står det en Trabant där när man kommer fram.

Nu har förvisso laget varit som en Trabant i många år och staden blev ingen direkt kärlek vid första ögonkastet, hemmaarenan Elland Road stod sliten ute bland parkeringsplatserna men väl inne då sången Marching on Together började sjungas då kände jag att jag hittat hem. Anonym ibland knappt 20.000 åskådare stod jag och smålog som den där pojken med brevet. När Bamba skickade in 1-0 i krysset då skrek jag högt tillsammans med bänkgrannarna…

Texten var publicerad i NA-Nerikes Allehanda 2016-04-23




24 April 00:39

Return ticket to Liverpool...


Det går en månad, livet rusar fram. Plötsligt åker man in med ett tåg på Lime station i Liverpool utan boende och helt utan förväntningar på en den stad jag läst och hört så mycket om. Det var en strålande vårdag, solen lös på den klassiska blåa himlen och temperaturen hade säkert krypit upp till 15 grader. Jag var hungrig, jag var törstig och hade ingestans att bo. Med jackan i handen, rullväskan bakom mig och svetten rinnande nedför ryggen tog jag mig nedför en trapphylla och vidare in i city på ren instinkt. Hade ingen aning om stadens karta, ingen koll var dockside var, jag bara gick för att hitta en bra plats att fika på. 

Liverpool kändes direkt en aning storslagen trots det skamfilade ryktet. Kulturhuvudstadsupprustningen antog jag. Någon hade nämnt det för mig. Jag gillade staden direkt trots att jag ännu inget sett. Satte mig på Starbucks och surfade efter hotell på min lilla dator där batteriet började sina. Fullt, fullt, för dyrt. Men så dök det upp en lite lägenhet nere vid hamnen och boom...
Med lite hjälp kryssade jag mig fram med bagage och svett, ner till Kings dock där lägenheten skulle ligga. Längst bort förstås men lägenheten var fin och jag satte mig i soffan i bara kalsongerna och hängde t-shirt och skjorta på tork. 

Sen kom en fotbollsmatch emellan, Liverpool vs Everton, och en lugn sista men sen öl på en pub som flaggade för stängning. Sen gick jag genom stan ensam, det var tyst som i småstan hemma, jag la mig och sov fantatsiskt gott. Vaknade tidigt morgonen därpå i en lägenhet utan mat och dryck. Så duschade jag, packade och tog kameran och gav mig ut i ett par timmar innan utcheckning. Äntligen såg jag staden ordentligt. Från hamnen och inloppet in mot de gamla dockarna. Upprustat och snyggt gammalt tillvarataget tegel som andades andra tider tillsammans med hypermodernt arkitektritat glas show off. Ett centrum med en känsla av flera plan med liv och rörelse. Sedan en skabbigare yttre sköld dit utvecklingspengarna inte räckte. Checkade ut och tog mig tillbaka till Lime station, lämnade in väskan och jackan på förvaring och gav staden ytterligare några timmar. Det var lite som en speeddejt med lyckat resultat. Jag hade fastnat, jag visste att jag skulle komma tillbaka, men nu var jag tvungen att lämna. När tåget lämnade stationen, nästan exakt ett dygn efter att jag rullade in, så kom jag att tänka på låten The Leaving of Liverpool. Med dessa inledande rader:

​"Farewell to Princes' landing stage River Mersey fare thee well
I am bound for California, a place I know right well
So fare thee well my own true love
When I return united we will be
It's not the leaving of Liverpool that grieves me
But my darling when I think of thee"



20 Mars 17:15

Där drömmar skapas...


1984 var jag med det svenska ungdomslandslaget i dåvarande Jugoslavien för att spela en turnering där vi mötte Sovjetunionen, Österrike, England och Ungern. Vi vann turneringen efter straffläggning mot Ungern. Matcherna spelades i Pula, Rovinj och i Rijeka. Vi var 17 år och drömmar om en framgångsrik framtid låg och glittrade som de havsstänkta stenarna på stranden ut mot Adriatiska havet. Nu var jag tillbaka på samma plats i landskapet Istrien som numer ligger i Kroatien. Sveriges U17-landslag var på plats för att spela en turnering med matcher i Pula och Rovinj med spelare som sprang med samma drömmar som vi hade för 32 år sedan. Det kändes i hjärtat. Ett halvt liv senare en sorts repris framför mina ögon. Den största skillnaden är uppmärksamheten. 1984 fanns inga scouter, agenter eller klubbar på plats för att in i minsta molekyl dissekera varje spelares kvalitet inför framtiden. Då var det inte ens en tanke att vi i laget skulle ha agent vid den åldern. Det var till och med sällsynt att allsvenska spelare hade agenter. Nu satt och stod det långa rader med uteslutande män runt planen och följde varje rörelse hos spelarna. Med sina varma jackor av samma sort med dunjackematerial, luvorna uppfällda mot vinden, sina små axelväskor och skrivblock och pennor. Alla känner mer eller mindre varandra. Bilkaravaner mellan arenorna mellan städerna. Nästan ingen annan publik förutom några medföljande föräldrar till spelarna. Förutom Sverige spelade Portugal, Wales och hemmalaget Kroatien i gruppen. 32 år. Det är samma sport, fotboll, men en helt annan värld som jag numer är en del och och jag var på plats med Robert från Slovakien som är chef-scout för min arbetsgivare Stars & Friends. Sista dagen var det platsbyte då Roman, en av företagets ägare, kom ner och Robert åkte till Sarajevo för att kolla andra matcher.

Vi hade Novigrad som bas, en mysig lite stad med stark italienska influenser och med tvåspråkiga gator och torg. Kroatiska och italienska då Italien under långa perioder kontrollerat området. En dag var matchfri då smög jag runt i den sömninga försäsongsstaden och fotograferade som vanligt. Jag fikade i solen vid det tomma torget Piazza Grande och käkade en underbar lite lunch vid hamnen på en halvöppen restaurang tillsammans med Robert. Tre bord ute på gatan var öppna, resten stängt. Sen gick vi utmed strandpromenaden tillbaka till hotellet en bit utanför centrum. Sista natten tillbringades i Zagreb efter en nästan tre timmars resa över bergen vid Rijeka och en middag på en öde vägkrog någonstans längst upp med utsikt över havet. Jag minns en bussresa genom de här bergen då 84´där en hel bergvägg hade dekorerats med den dåvarande kommunistledaren Titos bokstäver i en enorm storlek. Nu gick färden genom många tunnlar men jag antar att de där bokstäverna är borta sedan många, många år tillbaka. Vi kom sent till Zagreb, avslutade med en öl och gick och la oss. Resan hem från Zagreb via München gick enligt tidtabell och den alltid så segan bilresan från Stockholm likaså. Något mosad, förkyld och med munsår och en jättefinne på kinden sitter jag här och samlar ihop tankar från dagarna. Jag är jäkligt glad över att få vara med om de här resorna. Nybörjare som jag är. Jag går snart in i min fjärde månad i mitt nya jobb och när mars går över till april då börjar det på allvar för mig.
   




Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg


-->