header
header
header
header
header
23 Augusti 19:33

En dag i Beijings tunnelbanesystem...



En vän som bor i Beijing sa till mig att det bara finns två sköna perioder i staden och det är sen vår och tidig höst. Korta underbara perioder. Däremellan handlar det bara om att härda ut. Då är det den fuktiga värmeböljan med avgaserna och den gråa disiga himlen eller den obarmhärtiga iskalla kylan som dundrar rakt igenom kläderna som har kontrollen över invånarna. Min sista förmiddag under den här resan hann jag även med att få uppleva skyfall och dimma. Jag satt på hotellrummet sista morgonen och såg ut över den lilla svans på ytterkanten av söderns virvelstormar som nått upp till Beijing i norr. Jag var orolig att flyget inte skulle kunna avgå i tid.  

Men dagen innan var vädret fint. Varmt och fuktigt. Jag hade runt tio timmar på mig att göra Beijing så jag var tvungen att välja ett par platser att besöka. Jag valde stadsdelen med gamla hutonger, låga bostadshus med innergårdar, samt en nostalgitripp till Himmelska Fridens Torg.
Det tog cirka tio minuter att gå från hotellet till närmaste tunnelbanestation vid Liufang North Street som tillhörde linje 13. De gånger jag varit i Beijing så har inte tunnelbanesystemet varit så utbyggt utan jag har alltid varit tvingad att ge mig ut i den sjuka trafiken i taxi. Nu fick jag tipset att åka under jord med uppmaningen att det är enkelt. Vilket det verkligen var. Allt uppbyggt inför OS 2008. Biljettmaskinerna var på engelska om man ville och fick man problem stod det personer där och hjälpte än om man behövde. Allt var pedagogiskt uppbyggt med färger, tydliga markeringar vid byten, utrop på kinesiska och engelska, pilar och skyltar hur man skulle gå mellan två linjer. Hett som i en ugn i tunnlarna mellan tågen men skön aircondition i vagnarna och inte allt för trångt ens på stationerna i närheten av massiva turistmål som Himmelska Fridens Torg och Förbjudna staden. Det var faktiskt en fröjd att dra runt i Bejing på detta sätt vilket jag verkligen inte hade väntat mig. Fördomsfull som jag måste varit. Beijing är ju en modern storstad numer.

Jag åkte först till Nan Luogu Xiang via linje 2 och 6. Där steg jag av i det jag kallar för Hutong City, ett till stora delar turistanpassat område med klassiska gamla kinsesiska enplanshus som i övrigt blivit rivna runt om i staden. Allt i modernitetens tecken. Här var det upprustade eller möjligtvis nybyggda varianter av det gamla och en rad kvarter av de riktigt gamla kvar. Jag gick runt lite på chans, det är en hobby jag har, och hittade några väldigt mysiga bostadsområden bakom fasadernas väggar ut mot oljudet på de stora gatorna. På håll såg jag sedan en gata full med folk och drog mig långsamt däråt. Det visade sig vara en sorts Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm. Allt anpassat för flodvågen av turister som forsar fram varje dag. Med Starbucks inhyst i en vacker gammal byggnad och ett intryckt backpackers-ställe inte långt därifrån som kronjuveler i denna anpassade stadsdel. Det var ändå kul och levande, mest asiatiska turister, en del västerlänningar, och jag fick med mig en del bra foton härifrån.

Efter några timmar åkte jag vidare via linje 6 till linje 4 och ner till linje 1 och stationen Xidan som ligger vid Chang´an Avenue som går utanför Himmelska Friden Torg och det stora porträttet på Mao. Det var "summer holiday" i Kina och det var fullpackat med folk nedanför Mao och på hela torget som är gigantiskt. Jag gick från stationen och det visade sig bli en rätt lång promenad. Med svetten rinnande på ryggen och pärlor i pannan köade jag mig igenom säkerhetskontrollerna som täpper till flödet strax innan porten till Förbjudna staden. Jag hängde kvar här en stund för att coola ner lite grann men det var svårt med trängseln inpå kroppen så jag gick därifrån igen efter cirka fyrtio minuter. Jag hade ju ändå varit där många gånger förut även om det var tio år sedan sist. Jag gick ner i närmaste tunnelbaneingång och började en något slingrig och mödosam väg tillbaka till hotellet. Fem byten blev det och när jag kom tillbaka var jag helt slut med dyngsura kläder av svett men med kameran fulladdad av fina bilder.



15 Augusti 00:25

Solen går upp över Shenyangs skyskrapor

Klockan är strax efter halv sex på morgonen och jag sitter och ser ut över kinesiska Shenyangs skyline som sträcker sig lika högt upp i skyn som Manhattan, New York. Solen har redan tagit position för att ytterligare en dag mosa på med sin galna värme. Det är så varmt här, och fuktigt, att det nästan inte går att gå ut. Efter två minuter är kläderna blöta och man har skickat en efterlysning efter andan. Igår fick jag någon sorts reaktion på grund av värmen och troligtvis för lite vatten. Somnade tidigt med alla lamporna på i rummet. Som en käftsmäll försvann jag iväg. Hur denna dag blir får vi se...

Jag är här för att hålla koll på starten och invigningen av Gothia Cup China. Stackars ungdomar som ska spela bra fotboll i denna hetta. Nja, det är nog en rätt cool erfarenhet att vara här. Projektet som inleddes för cirka ett år sedan genomfördes och det är riktigt imponerande. Då stod jag ute på en åker där grävmaskiner precis börja tugga jord och funderade över hur i helvete det skulle kunna gå att bygga drygt fyrtio fotbollsplaner här under ett knappt år. Well, det gick. Nu ligger det drygt fyrtio fotbollsplaner utmed den breda floden som flyter genom staden. En lummig grön oas med stadens nybyggda skyskrapor som vaktpatruller runt om området. Om bara stadens taxiförare och Gothia Cups egna bilar lär sig hitta till platsen så kommer det bli riktigt bra.

Igår hamnande vi i en liten fattig by utanför stan med guppiga grusvägar, där vildhundar sprang i gränderna, bakom rostiga järngrindar låg människor och sov medan uteköken stod tomma. Taxin hoppade och studsade och gatorna blev bara trängre och trängre. Det var tomt och spöklikt. Tills en ung man i bar överkropp och med några dumplings i handen dök upp från en sidogata och visade oss ut från labyrinten. Sen åkte vi tillbaka till hotellet igen utan att ha fått sett fotbollsplanerna.
Denna dag blev det lite extra pinsamt med irrvägarna då jag och min chef körde runt med Gabriella Augustsson, svenska ambassadens "Head of Public Diplomacy, Press & Communication", och hennes kinesiske sidekick samt ytterligare en från staden. Tjugo minuter försenade hann vi ändå fram för att se BK Häckens 17-åringar bli rejält överkörda mot Tokyo Verdy i deras öppningsmatch. Överlägsenheten gällde allt, speed, teknik, passningspel och aggressivitet. Då ska visst det här Häcken-laget vara ett bra lag i Sverige enligt klubbens representanter.

Annars är det som vanligt på de här resorna. Möten, middagar, möten och någon pilsner på kvällarna. Det är rätt trivsamt. Jag låter de lokala styra, eller de som lärt känna staden, så hamnar man plötsligt på bra restauranger i ett område där man inga bra restauranger skulle kunna tro sig hitta, eller på en bar där man trivs. Lite skönt ibland att låta andra köra. Jag vet inte, men emellanåt har jag en förmåga att bara flyta med och då hamnar man på så märkliga platser, udda event, där man möter spännande människor. Ibland kan det vara grejen. Att inte ha den där kontrollen som jag normalt vill ha. För här i Kina har inte mycket ändrats sedan 90-talet när det kommer till missförstånd och totalhaveri i kommunikationen. Så många som inte förstår, så annorlunda hierarki, så många som inte vågar ta beslut, så många inblandade i varje beslut men ingen som vågar eller kan bestämma. Det är nog det enda som hänger kvar och som skapar en galen frustration och ilska ibland i ett land som har sprungit förbi oss på så många områden och som kommer fortsätta springa och när vi insett att dom är förbi då är dom så långt före att vi lika gärna kan sätta oss ner på en sten och drömma om gamla tider.  

Den här texten kan mycket väl bli dena enda från den här resan medan jag är här. Det är svårt med uppkoppling där jag bor. Hotellet och rummet är bra men inte anpassat för västerlänningar. Sedan det här med de förbjudna sociala medierna i Kina. Facebook, Twitter och Instagram som är de kanaler jag dagligen använder är strypta här. Så jag är helt utestängd vilket kanske är bra träning. Så jäkla mycket händer det ju ändå inte hemma. Det finns knep att komma runt problemet men jag är här så kort tid nu att jag struntar i det. Next time kanske. Tisdag idag, snart frukost, ny dag. I morgon åker jag troligen till Beijing och sedan hem till moderskeppet på torsdag igen. Ses!



25 Juni 23:59

Tystnad över Karintorp...


Nere på grusvägen på andra sidan åkern hörs ljudet av en moped med sliten ljuddämpare som passerar förbi. Annars total tystnad över Karintorps sommarstugeområde. Klockan är drygt elva och jag sitter på uteplatsen samtidigt som mörkret kämpar livet ur sig för att lyckas dominera igen efter dessa långa ljusa sommarnätter. Midsommarstången står grön och fräsch bortanför grannhuset. Det har varit några riktigt fina dagar och jag mår bra. Det känns märkligt att skriva de orden eftersom jag nästan alltid vid denna tiden av året gå omkring med en liten olustig vemodsådra innanför skalet. Stillheten och tystnaden brukar väcka den sidan av mig. Folk drar iväg på semestrar, stadens tempo sänks drastigt medan folket vevar upp partyådran på uteserveringarna på torgen. Fotbolls-EM puttrar på nu när Sverige åkt ur turneringen. Andra lag att följa, andra favoriter. På bordet bredvid ligger böcker och tidningar jag inte orkat läsa, en kaffekopp intill med streck av javadroppar som runnit längs med sidan. Det finns saker jag tänker på. En längtan efter besked. En längtan. Efter besked. Men tiden går. Snart är det juli, augusti och sedan höst igen.

Jag skriver inte lika mycket längre. Det är något jag saknar. Skrivandet, filosoferandet och jakten på det där längre in i köttet och blodet. Det har varit ett fint halvår men jag erkänner. Jag kan sakna lugnet och rotandet i mig själv. Läsandet går trögt och då blir tankarna tröga. Så mycket att göra med det nya arbetet. Stressen inombords att prestera inom det nya som gör att det mesta utanför sitter på en hållplats och väntar på sin tur. Har alltid haft lite svårt med att stycka upp, planera, och göra det steg för steg. Gör liksom allt hela tiden i en rörig sörja med linjer och logik någonstans mitt i. Men hinner inte tänka. Jag hinner inte reflektera. Inte bringa ordning. Jag hänger liksom i luften och känner mig ständigt ofärdig...  

Kommentarer
Stäng


30 Maj 00:08

Aldrig tjockare, aldrig sämre tränad, aldrig äldre



För någon vecka sedan skrev jag på facebook att jag aldrig varit tjockare, aldrig sämre tränad och förstås aldrig äldre än nu. Jag är helt enkelt en spillra rent fysiskt efter cirka tre månader av sjukdom i olika faser. Det märkliga är att jag psykiskt inte mått bättrre på väldigt länge. De senaste fem månaderna har varit väldigt händelserika med en rad resor, nya kontakter och ett helt nytt sätt att jobba där pressen att behöva ligga bra till hos chefer och hoppas på jobb runnit av mina axlar. Den nya frihet jag funnit i mitt nya jobb är fantastiskt. Visst, någonstans där framme ska det leda till business. Så det kommer en press även här. Men just nu lever jag livet. Det livet ska bli ännu bättre då jag denna vecka satte igång, igen, med det personliga jobbet att ta ner min kroppshydda cirka 10kg. En rivstart med fyra träningar denna vecka plus koll på maten. Jag lär väl inte nå den kropp jag hade här ovan då jag var i mitt i fotbollskarriären. Men på semester i Malaysia i början av 90-talet. Om jag fixar detta? Well, time will tell.

Vad har hänt efter min grymma Englandsresa då? Jag har gjort min första lilla affär i allsvenskan då målvakten Kenneth Udjus fick ett korttidskontrakt med IFK Norrköping. Jag har haft besök av kollegor från Stars & Friends. Två dygn i Stockholm med matcher och möten och lite sightseeing. Kollegor från Slovakien, Ungern, Holland, Serbien och Norge som jag skulle styra upp ett program för. Djurgården-Kalmar, Hammarby-Malmö FF. Boende på Quality Globe Hotel och lite mat och dryck på kvällarna. Efter det har allt rullat på med fler allsvenska matcher, division 1 matcher, division 2 matcher, division 4 matcher och en rad ungdomsmatcher. I fredags en heldag i Solna med gruppspel i Lennart Johansson Academy Trophy. Sedan lördag söndag på landet i stugan i Karintorp, Åsbro. Sköna kontraster som jag älskar. Storstad, mindre stad, landet...

Sen var jag ju och spelade in en podd på söder i Stockholm i början av veckan. En ÖSK-podd.
Namn: "Gamla Trä" Ett låååångt samtal som ni kan lyssna på här om ni vill!?

 
 



12 Maj 13:19

Leeds levererade till slut...


I fyra dagar har jag åkt kors och tvärs över delar av mellersta England. Tågen har kommit och gått på minuten varje gång utom en då tåget avgick tre minuter efter utsatt tid.​ 
Då bad konduktören om ursäkt så många gånger att jag trodde han skulle begå harakiri. Det är oerhört lätt att åka tåg här, det finns människor att tala med om man vill köpa biljetter, det finns personal ute på perrongen att fråga och frågar man inte så frågar dom om man behöver hjälp vid minsta tvekan. Dessutom pedagogiskt mycket bra uppbyggda informationstavlor. Jag har rest rätt mycket genom åren men väldigt lite i England. Blev mycket överraskad över de korta avstånden mellan städerna och som en genmanipulerad engelskinspirerad fotbollskille så vattnades det i munnen vid varje stopp. Liverpool, Manchester, Leeds, Huddersfield, Bradford, Sheffield, Hull, Grimsby. Det var lite overkligt faktiskt. Lite som att färdas genom Tipsextras digra SVT-arkiv. Från svartvit industrialism till shejk-sponsrad färg.

När jag klev av på perrongen i Leeds kom jag att tänka på den gamle NA-journalisten Håkan Bågenvik. En gång för många år sedan hjälpte han mig att skriva till Leeds United. Jag sökte medlemskap och när brevet med bekräftelsen kom var jag så stolt. Det här är ifrån en tid då brev av papper var det enda alternativet barn. Jag har det fortfarande kvar hemma. Trots mitt yrke så är jag inte så fanatisk när det kommer till att följa speciella lag men med Leeds är det någonting djupare. Eftersom jag följt laget på avstånd i 39 år så har det byggts upp någon sorts platonisk kärlek. En mystik som förvandlats till någonting så mäktigt att jag alltid varit rädd att det platt ska falla till marken om jag kom dit på riktigt. Lite som en nätdejt där den man ska träffa lagt in en bild på en vacker Lexus cab och så står det en Trabant där när man kommer fram.

Nu har förvisso laget varit som en Trabant i många år och staden blev ingen direkt kärlek vid första ögonkastet, hemmaarenan Elland Road stod sliten ute bland parkeringsplatserna men väl inne då sången Marching on Together började sjungas då kände jag att jag hittat hem. Anonym ibland knappt 20.000 åskådare stod jag och smålog som den där pojken med brevet. När Bamba skickade in 1-0 i krysset då skrek jag högt tillsammans med bänkgrannarna…

Texten var publicerad i NA-Nerikes Allehanda 2016-04-23




24 April 00:39

Return ticket to Liverpool...


Det går en månad, livet rusar fram. Plötsligt åker man in med ett tåg på Lime station i Liverpool utan boende och helt utan förväntningar på en den stad jag läst och hört så mycket om. Det var en strålande vårdag, solen lös på den klassiska blåa himlen och temperaturen hade säkert krypit upp till 15 grader. Jag var hungrig, jag var törstig och hade ingestans att bo. Med jackan i handen, rullväskan bakom mig och svetten rinnande nedför ryggen tog jag mig nedför en trapphylla och vidare in i city på ren instinkt. Hade ingen aning om stadens karta, ingen koll var dockside var, jag bara gick för att hitta en bra plats att fika på. 

Liverpool kändes direkt en aning storslagen trots det skamfilade ryktet. Kulturhuvudstadsupprustningen antog jag. Någon hade nämnt det för mig. Jag gillade staden direkt trots att jag ännu inget sett. Satte mig på Starbucks och surfade efter hotell på min lilla dator där batteriet började sina. Fullt, fullt, för dyrt. Men så dök det upp en lite lägenhet nere vid hamnen och boom...
Med lite hjälp kryssade jag mig fram med bagage och svett, ner till Kings dock där lägenheten skulle ligga. Längst bort förstås men lägenheten var fin och jag satte mig i soffan i bara kalsongerna och hängde t-shirt och skjorta på tork. 

Sen kom en fotbollsmatch emellan, Liverpool vs Everton, och en lugn sista men sen öl på en pub som flaggade för stängning. Sen gick jag genom stan ensam, det var tyst som i småstan hemma, jag la mig och sov fantatsiskt gott. Vaknade tidigt morgonen därpå i en lägenhet utan mat och dryck. Så duschade jag, packade och tog kameran och gav mig ut i ett par timmar innan utcheckning. Äntligen såg jag staden ordentligt. Från hamnen och inloppet in mot de gamla dockarna. Upprustat och snyggt gammalt tillvarataget tegel som andades andra tider tillsammans med hypermodernt arkitektritat glas show off. Ett centrum med en känsla av flera plan med liv och rörelse. Sedan en skabbigare yttre sköld dit utvecklingspengarna inte räckte. Checkade ut och tog mig tillbaka till Lime station, lämnade in väskan och jackan på förvaring och gav staden ytterligare några timmar. Det var lite som en speeddejt med lyckat resultat. Jag hade fastnat, jag visste att jag skulle komma tillbaka, men nu var jag tvungen att lämna. När tåget lämnade stationen, nästan exakt ett dygn efter att jag rullade in, så kom jag att tänka på låten The Leaving of Liverpool. Med dessa inledande rader:

​"Farewell to Princes' landing stage River Mersey fare thee well
I am bound for California, a place I know right well
So fare thee well my own true love
When I return united we will be
It's not the leaving of Liverpool that grieves me
But my darling when I think of thee"



20 Mars 17:15

Där drömmar skapas...


1984 var jag med det svenska ungdomslandslaget i dåvarande Jugoslavien för att spela en turnering där vi mötte Sovjetunionen, Österrike, England och Ungern. Vi vann turneringen efter straffläggning mot Ungern. Matcherna spelades i Pula, Rovinj och i Rijeka. Vi var 17 år och drömmar om en framgångsrik framtid låg och glittrade som de havsstänkta stenarna på stranden ut mot Adriatiska havet. Nu var jag tillbaka på samma plats i landskapet Istrien som numer ligger i Kroatien. Sveriges U17-landslag var på plats för att spela en turnering med matcher i Pula och Rovinj med spelare som sprang med samma drömmar som vi hade för 32 år sedan. Det kändes i hjärtat. Ett halvt liv senare en sorts repris framför mina ögon. Den största skillnaden är uppmärksamheten. 1984 fanns inga scouter, agenter eller klubbar på plats för att in i minsta molekyl dissekera varje spelares kvalitet inför framtiden. Då var det inte ens en tanke att vi i laget skulle ha agent vid den åldern. Det var till och med sällsynt att allsvenska spelare hade agenter. Nu satt och stod det långa rader med uteslutande män runt planen och följde varje rörelse hos spelarna. Med sina varma jackor av samma sort med dunjackematerial, luvorna uppfällda mot vinden, sina små axelväskor och skrivblock och pennor. Alla känner mer eller mindre varandra. Bilkaravaner mellan arenorna mellan städerna. Nästan ingen annan publik förutom några medföljande föräldrar till spelarna. Förutom Sverige spelade Portugal, Wales och hemmalaget Kroatien i gruppen. 32 år. Det är samma sport, fotboll, men en helt annan värld som jag numer är en del och och jag var på plats med Robert från Slovakien som är chef-scout för min arbetsgivare Stars & Friends. Sista dagen var det platsbyte då Roman, en av företagets ägare, kom ner och Robert åkte till Sarajevo för att kolla andra matcher.

Vi hade Novigrad som bas, en mysig lite stad med stark italienska influenser och med tvåspråkiga gator och torg. Kroatiska och italienska då Italien under långa perioder kontrollerat området. En dag var matchfri då smög jag runt i den sömninga försäsongsstaden och fotograferade som vanligt. Jag fikade i solen vid det tomma torget Piazza Grande och käkade en underbar lite lunch vid hamnen på en halvöppen restaurang tillsammans med Robert. Tre bord ute på gatan var öppna, resten stängt. Sen gick vi utmed strandpromenaden tillbaka till hotellet en bit utanför centrum. Sista natten tillbringades i Zagreb efter en nästan tre timmars resa över bergen vid Rijeka och en middag på en öde vägkrog någonstans längst upp med utsikt över havet. Jag minns en bussresa genom de här bergen då 84´där en hel bergvägg hade dekorerats med den dåvarande kommunistledaren Titos bokstäver i en enorm storlek. Nu gick färden genom många tunnlar men jag antar att de där bokstäverna är borta sedan många, många år tillbaka. Vi kom sent till Zagreb, avslutade med en öl och gick och la oss. Resan hem från Zagreb via München gick enligt tidtabell och den alltid så segan bilresan från Stockholm likaså. Något mosad, förkyld och med munsår och en jättefinne på kinden sitter jag här och samlar ihop tankar från dagarna. Jag är jäkligt glad över att få vara med om de här resorna. Nybörjare som jag är. Jag går snart in i min fjärde månad i mitt nya jobb och när mars går över till april då börjar det på allvar för mig.
   



9 Februari 13:58

Årets första månad passerad och jag fyller 49år...


Årets första månad har passerat och i morgon fyller jag 49 år. Livet rasar således vidare i oförminskad styrka. Jag är inne i en ny fas som ni säkert vet om ni läser de få rader som då och då smyger sig ut på blohm.se. Ny fas som har inneburit fullt fokus för att komma in i mitt nya jobb. Det innebär att det kreativa arbetet med skrivande och fotograferande och filosoferande har placerats i kö. Det har även blivit en hel del resande och fortsätter så misstänker jag. Först och främst till Spanien och La Manga nu på torsdag. Annars har jag redan lyckats se Trondheim i vinterskrud två gånger och för någon vecka sedan Antalya, Belek i Turkiet i ett par dagar. Mycket handlar om att träffa folk i branschen, kollegor, scouter, agenter, representanter för fotbollsklubbar och självklart även se matcher i långa rader. Jäkligt kul som i Belek där lag från de forna öststaterna var representerade och som jag i några fall stött på under min egen karriärs Tipscup men som det var länge sedan som jag hade någon koll på. Sigma Olomouc, Slovan Bratislava, Universitatea Craiova, Trencin, Pogon Szczecin och Rabotnicki var lagen. Fortsättning följer...

Det lovande kinaprojektet har däremot för mig personligen fått sig en repa i lacken. Meningen var att jag redan skulle ha varit på besök i Shenyang minst en gång men saker har hänt som är långt ovanför mitt huvud och jag har ingen aning om vad som kommer att ske framöver. En fotbollsturnering kommer det bli det kan man vara säker på frågan är i vilken form jag själv kommer figurera i den. Lite trist är det eftersom jag såg fram emot den kontakten som jag hoppats på i många år. Men, men, saker händer säkert av en anledning och ingen kan påstå att jag sitter sysslolös just nu.

För det bubblar även i den kreativa lådan. Det blir lite av en cliffhanger men det har sipprat fram några spännande förfrågningar som om de slår in blir väldigt kul. Visst är det märkligt. När jag får ett par år sedan satt i tystnad och tomhet då hände inte ett drit. Nu när vissa saker rullar då jäklar dyker det upp saker lite här och där. Det är väl så folk säger att det är. Bäst att skörda när man är i zonen. Att göra en "Plura" liksom...  



23 December 22:24

Nytt jobb!


Visst är min mammas årliga strumppaket värda sin vikt i bomull men idag kom årets julklapp genom en telefonlur i Norge. Det är nu klart att jag från den första januari 2016 byter spår i arbetslivet. Det kommer fortfarande handla om fotboll men på sätt och vis från andra sida. Jag kommer att börja jobba för agentfirman Stars & Friends Scandinavia med säte i Trondheim, Norge. Vilken i sin tur är en del av Stars & Friends International med kontor och avdelningar i hela Europa. Det är med andra ord en solid och seriös organisation med bred erfarenhet och med ett stort antal spelare i sitt stall som funnits sedan 2005.

Efter långa samtal med både den skandinaviska och den internationella avdelningen är jag övertygad om att företaget har en filosofi som jag kommer känna mig mycket bekväm med. Mitt uppdrag är att hjälpa Stars & Friends Scandinavia in i Sverige där man inte arbetat tidigare. Jag kommer att arbeta tätt tillsammans med mina norska kollegor för att från grunden lära mig detta yrke. Det är en stenhård konkurrens i denna bransch och jag ska försöka göra det på mitt sätt. Det lär inte gå över en natt, avtalet är långsiktigt av just den anledningen. Jag ska långsamt få växa in i kostymen och det känns på alla sätt mycket bra. Går det snabbare är det naturligtvis bättre... 

​God Jul!



21 December 17:52

Jag och Shi Xueqing: 1996-2015


Jag fick ett samtal från min vän Thomas Liu Rentie i Dalian. Han sa att Shi Xueqing, fotbollslaget Dalian Yifangs general manager, var på väg till Stockholm och han hade ringt Thomas för att fråga om jag ville träffa honom under en middag. Huvuduppdraget var förstås inte att träffa mig utan att göra klart med AIK:s Mohammed Bangura och före detta Djurgårdenspelaren Nyasha Mushekwi vilket också blev bekräftat idag. Men igår satt jag på en restaurang i Stockholm tillsammans med de två spelarna, agenten Patrick Mörk, tränare Mikael Stahre, en kinesisk agent, en representant för Yifang Group förutom jag och mr Shi. Det var inte riktigt meningen från början att jag skulle vara med i detta sällskap då ingenting var klart då och min roll som outsider säkert skapade oro för läckor. Men tiden var knapp så Shi Xueqing tyckte att vi alla kunde äta ihop. Eftersom jag inte har någon journalistisk nyhetsagenda så kändes det ändå bra i slutändan. En trevlig middag med trevliga människor.

Det är nu det är läge att kasta in den gamla klyschan om att världen är liten. General manager Shi Xueqing jobbade som sportreporter i Dalian när jag spelade i Wanda 1996. Det har nu gått tjugo år sedan jag besökte Dalian första gången på senhösten 1995. Livet rullar på precis som fotbollen vare sig det handlar om Sverige på denna sida jordklotet eller i Kina. På en återresa 2006 träffade jag Shi tillsammans med den forna ägaren till Wanda Fotboll, Wang Jianling, numer kinas rikaste person, under någon dryg timma. Kommer inte ihåg vad Shis titel var då?  Så igår satt vi alltså i Stockholm och käkade middag tjugo år från vårt första möte och tio år efter vårt andra. Här under ser ni 1996 versionen av Shi Xueqing i svensk landslagskeps. Kanske en föraning om framtida erövningar på svensk mark.
Fortsättning följer säkert...



15 December 20:26

Inget nytt kontrakt med C More 2016


Även en dålig nyhet är en nyhet:
​Idag fick jag meddelande om att C More inte kommer att erbjuda mig ett kontrakt nästa år. Min profil passar inte in i den nya organisationen. Jag kan inte säga att jag är överraskad. Min känsla har ganska länge varit att mitt öde är på väg åt det hållet. När sedan den nya organisationen presenterades där C More, TV4 och Expressen ska knytas ihop tätare då visste jag att det var över. Omorganisationer har aldrig varit bra för mig. För ett par år sedan hände samma sak i Kanal 5.  Jag är inte bedrövad, inte ledsen. Men jag måste erkänna att mitt ego har fått sig en liten törn. Det är aldrig roligt att bli bortvald. Jag har alltid sett mig som en av få fotbollsexperter som jobbar heltid som fotbollsjournalist. Skrivandet har alltid gått hand i hand med TV-jobben. Jag är stolt över det jag gjort och tycker att jag gör ett bra jobb. 

Eftersom jag inte har några andra TV-uppdrag så går en fjorton år lång TV-karriär in i viloläge. Det har varit fantastiska år och jag har fått jobba med alla stora ligor, ett gäng landskamper,  flera mästerskap och förstås den magiska allsvenskan. Jag hade en svacka och hoppade av under 2013. Den pausen var nyttig och jag kom tillbaka med en stor glädje till jobbet och de senaste två åren har jag haft riktigt roligt trots att jag inte fått de finaste och mest prestigefulla uppdragen.
Det jag kommer sakna mest är alla sköna vänliga kollegor. Kommentatorer, experter, reportrar, redaktörer, kameramän, tevebussfolket, tekniker, grafiklirare och sminkörer. Har jag missat någon? Förlåt... 

Vad jag ska göra nu?
Ja förutom Nerikes Allehanda, Gothia Cup China och diverse bokprojekt så hoppas jag få klart med en ny uppdragsgivare inom kort.
Livet går vidare men visst känns det i själen. 



12 December 21:43

Helga, mörkret och den kämpande vattendroppen...


Stormen Helga drog in över Närke och jag tog bilen och åkte ut till landet, till fritidshuset, i skogen. Det var mörkt, kolsvart, endast mina två ljusstrålar från bilen lös upp de små vägarna fram till stugan. Trädgrenar, löv och annan bråte följde mig under resan och när jag precis konstaterat att jag klarat mig så låg den stora granen där över gruset tjugo meter från huset. Vinden tjöt och slet våldsamt i träden och en viss olustkänsla nådde mig när jag stod där och försökte släpa bort granen som turligt nog brutits av på två ställen och därför var hanterlig. Jag kröp sedan förbi och in på min parkeringsplats. Klockan var runt fyra och mörkret blev allt mer kompakt. Öppnade dörren, klev in och sträckte mig efter lysknappen. Inget hände, stendött. Första tanken propparna, sedan stormen. Självklart strömlöst. Träd som fallit över elledningar. Över 400 anmälningar om strömavbrott i området på EON:s hemsida. Suck.  
Så jag satt där i mörkret och väntade på ljuset. Såg ut genom fönstret trots att jag ingenting såg. Vinden fortsatte riva och slita i de anorektiska träden som omger huset. Det var en tidsfråga, tänkte jag. Innan någon stam faller över mig. Jag kunde inte bestämma mig för om det var en aning skrämmande eller bara mysigt. Men jag fortsatte titta ut genom fönstret och det kunde ha varit ett hav och jag kunde ha varit ett barn som stått framför vågorna och sett ut över oändligheten och letat livsvägar att färdas på. 

Nu sitter jag här igen, strömmen är tillbaka men utanför ligger mörkret lika svart som senast. Jag har teven på men det finns ingenting att se trots över femtio kanaler. Visst är det ett livslångt mysterium att ju fler kanaler man har desto fler skitprogram och mindre anledning att ha den på. Bredvid mig har det i nästan fyra år stått en hundsäng där min älskade Molly Malone alltid låg och snarkade och frustade och släppte sig efter att ha tryckt i sig ett grisöra. Jag rensar och går igenom gamla pappersutskrifter. Texter som jag printat ut från min blogg innan den gjordes om. En handlar om en hundpromenad i den villaidyll jag bodde i under en tioårsperiod. Den handlar om mörkret och livet inne i en luva medan regnet attackerar än från ovan. Den handlar om livsvilja och kamp. Den är kort och jag älskar den. Dessutom saknar jag Molly Malone mer än jag kunde tro. Våra promenader. Våra kvällar i stugan i Karintorp. Det är tyst här nu när stormen är borta sedan någon vecka. För tyst...

"Stod i mörkret under doggrundan och såg på en vattendroppe som hängde på en gren, den slet och jobbade för att släppa taget, men vågade inte, såg det ut som. Jag bestämde mig för att inte gå vidare förren droppen lämnat sin plats på grenen, doggen stod bredvid med sin nos begravd i ett buskage och verkade inte vilja sluta med det. Jag stod där, och väntade, men droppen hängde bara där fast den blev tyngre och tyngre och enligt alla logiska naturlagar borde släppa sitt grepp om livet och dala ner mot moder jord. Till sist gick jag vidare, imponerad av droppens livsvilja, regnet tilltog och det smattrade på huvan av min regnjacka. Några bilar kom åkande genom villaidyllen, ljusstrålar som skar genom mörkret och som för någon kort sekund eller hundradel lös upp mitt ansikte. Doggpromenad i höstmörker med regnet som faller, jag i varma kläder och huvudet långt inne i luvan och massor av tankar. Jag vet vart vi är på väg nu och jag vet inte om jag gillar det även om jag gillar det precis nu. Doggen gillar dock inte min okoncentration inne i luvan, vill ha uppmärksamhet och uppmuntran, vem vill inte det, för sin stiliga gång annars skiter hon i det och stannar för att lukta på varenda buskage för där hänger dofter av snygga hanar kvar och min tik ska nog till att löpa snart. Själv lunkar jag långsamt vidare i livet..."



6 December 23:51

Fyra timmar i Fort Myers Beach


En molnig dag där vi insåg att timmar vid poolen skulle kännas bortkastade drog vi istället iväg med hyrbilen på lite upptäcktsfärd i närområdet från det Sanibel Island vi bodde inpå. Fort Myers Beach låg cirka 15-20 minuter bort från vårt hotell. Vi körde över ytterligare några broar, genom ytterligare några skitiga förortshandelsområden och ner på strandens raggarrunda för att leta efter en parkering. 
Fort Myers Beach visade sig vara ett sorts Kanarieöarnastråk fast med en mjölvit mjuk sandstrand. Stranden synkade inte riktigt med bargatan bakom blandningen av sunkhotell och lite finare varianter som låg närmast stranden. Det kändes som att man hamnat på en plats där bohemiska surfers och hardcore bikers normalt dominerar gatubilden. Men jag kan ha fel, det var mulet och blåsigt och rätt folktomt denna dag. Samtidigt gled det förbi några bikers, restaurangen Hooters var välfylld med fans till det amerikanska fotbollslaget Green Bay Packers och flera hus var målade i flower power färger, andra impregnerade i graffiti. Ett avslappnat ställe med avslappnade människor men jag hade nog inte velat bo där. 

Det känns lite jobbigt att säga det men jag har blivit så gammal att jag vill ha det mer städat och finare när jag reser numer. De där dagarna på ruffiga partyplatser är sedan länge borta, om de någonsin har funnits. Visst har jag ramlat in på irländska sunkpubar långt ner i källare på Playa Ingles eller barer med drinkar att bli blind av i den grekiska övärlden eller skumma nattklubbar i asien men i grunden har jag alltid varit så bortskämd att jag hamnat på mer stylish ställen. Själen har alltid varit någon sorts svartrockartyp som borde vingla omkring på skitiga gator och trånga rockbarer i gränder medan verkligheten och fotbollen tog mig rakt in i de finare salongerna och när den komforten uppnås är det svårt att styra tillbaka till något annat. Mitt livs eviga jakt på en slutlig synkronisering av själ och intellekt.
Just den jakten lär inte avslutas i Fort Myers Beach, inte denna gång, inte någon annan gång för jag lär inte hamna där igen. Det var absolut inte ett dåligt ställe det är bara så att det finns så många andra bättre jag hellre åker till. Tiden är utmätt och jag har inte längre utrymme för att slösa med den...  



27 November 23:32

Drömmen om Sanibel och Captiva Island...


Vi kopplade i GPS:en och körde ut från de trånga gatorna nere i South Beach och ut över broarna och in i kaoset på den femfiliga motorvägen upp mot Fort Lauderdale. Det kändes lugnt och kontrollerat att guidas av kvinnan i GPS:en så jag lutade mig tillbaka och intalade mig om en viss coolness trots att jag satt i en svennig svart Toyota Camry. Plötsligt kopplades vägvisaren ifrån under några få sekunder och kvinnan där i började peka finger åt oss och ge oss gamla inprogramerade vägval gjorda av andra. Bilar susade förbi på båda sidor, skyltar överallt och avfarter, avfarter, avfarter. Stressen ökade, svetten på ryggen tilltog.
Är vi på rätt väg eller va fan? Ja mot norr skulle vi, väg 75. Florida Turnpike? Sa någon tidigare. Nä vi måste av och omgruppera. Blink höger genom tre filer och så av vid första bästa ställe. In på en sunkig mack med ett lika sunkigt kafé med män i keps och personal bakom glas och galler. Kort fråga där inne till en person jag inte förstod mycket av och ut genom dörren igen och fixa till vägvisaren ännu en gång. Sedan ut i kaoset via första bästa påfart och följa order och hoppas på att guds signal skulle nå jorden resten av resan. Och det gjorde den. Vi körde och körde och körde tills vi nådde Interstate 75 genom Everglades på en enda lång raksträcka som aldrig verkade vilja ta slut. Alligatorer i vattnet bakom viltstängsel och polisbilar på gräset mellan körbanorna precis som på film. Till sist nådde vi brofästet till Sanibel och Captiva Island där vi svängde av och checkade in på Sanibel Marriott Harbour Resort & Spa.

Vi åkte hit för att få en kontrast till livet i Miami South Beach och njuta av det totala lugnet under några dagar. Västkusten är verkligen soft hade folk sagt som varit här och det stämde. Vi satt på balkongen Åsa och jag, på nionde våningen, drack Corona och såg ut över Mexikanska Golfen där en och annan lyxbåt passerade. Hotellet stort men halvtomt. Fantastiskt fint poolområde med två stora fina pooler på två sidor av hotellet. Tre restauranger av skiftande kvalitet och service och en Starbucks. Sen tog vi bilen över bron Sanibel Causeway och in på de välbärgades boulevard. En smal väg över ön med små pittoreska hus och en hel del lyxkåkar bakom vegetationen och murar. Sedan in över en mindre bro och över en sund till Captiva Island med ännu fler små hus och hotell tills vi parkerade vid en stor fin sandstrand längst ut på ön. Det blåste hårt och var lite molnigt så vi packade ihop igen och körde långsamt tillbaka med stopp vid varje allmän strand vi kunde hitta. Det var vackert, långa vita sandstränder överallt, nästan folktomma. Vi badade och solade och jag fotograferade. Men inga restauranger, inga barer, ingen musik. Fint men inte översvallande vackert. Man är bortskämd efter alla resor genom åren.

Så vi åkte långsamt tillbaka mot vårt hotell på andra sidan bron men stannade till och köpte lite öl och rom och frukost på The Grog Shop vid ett deprimerande köpcenter. Konstaterade att de två öarna är vackra men allt för lugna. En plats för total stillhet för de som vill ha det. Vi ville ha lugn men ändå folk att vila ögorna på när man inte orkar läsa, sola och bada längre. Nöjd styrde jag bilen över den långa bron igen och in till vårt hotell där vi tog hissen upp till nionde våningen igen, satte oss på balkongen och njöt av solnedgången. Varken Åsa eller jag ångrade valet att åka hit men tre nätter var nog trots det mycket trevliga hotellet. Hade gärna flyttat det till South Beach om det varit möjligt.
   
  



26 November 12:06

11th Street Diner South Beach Miami


Den klassiska amerikanska dinern är på något sätt en av de största sinnebilderna av det stora landet i väst som vi alltid varit och fortfarande är så influerade av. I otaliga filmer och andra populärkulturella sammanhang har dinern haft en central roll. Allt började i Providence Rhode Island då en man som hette Walter Scott kom på att det fanns ett stort behov från nattarbetare som till exempel tidningsarbetare, tryckare och journalister att köpa mat och dryck under tider då de normala restaurangerna var stängda. 1872 rullade den första matvagnen in framför tidningen The Journals kontorslokaler. En hästdragen liten trävagn fylld med Sandwiches, kokta ägg, pajer och kaffe förstås. Från den dagen utvecklades en amerikansk kultur av streetfood som vi idag kan se på gatorna i Stockholm. Foodtruck efter foodtruck i gathörnen och det har börjat sprida sig över landet. Antar att även de svenska gatuköken är avkommor från dessa diners precis som McDonalds och Burger King och liknande.

Ändå är det dinern som jag själv alltid gått igång på. Vilket är en vidareutveckling från de där matvagnarna som de senaste åren blivit hippa i Sverige. De långa bardiskarna med golvfasta pallar framför där kunder sitter och äter eller dricker kaffe medan de läser tidningen, snackar eller ser på någon TV-skärm. Eller de ofta färgglada skinnsofforna utefter fönstren ut mot gatan. Visst har ett besök förr alltid varit förknippat med oljeindränkt friterad halvkass mat och blaskigt kaffe men precis som allt annat har det utvecklats. Kanske inte överallt men som med vanliga restauranger finns det bra och dåliga diners. För mig är den amerikanska dinern lika mycket kult-kultur som de brittiska och irländska pubarna, de svenska pilsnerhallarna eller gamla inrökta konditorier. De kan se väldigt olika ut men jag älskar framför allt de kromade stålinslagna varianterna med skinnklädda pallar och soffor.


Ända sedan mina första besök i USA i slutet av 80-talet då varje frukost käkades på olika diners har jag haft en förkärlek för dessa coola matställen men efter mitt besök i New York 2007 så förstärktes det. Jag sprang in i Empire Diner i området Chelsea på Manhattan. En diner som funnits med i en rad olika filmer och som hade en skön art deco-stil och en härligt urban personal. Några år senare läste jag att dinern tvingades slå igen, den dök enligt lästa artiklar sedan upp som en sämre variant med namnet The Highliner innan dinern förra året återuppstod som Empire Diner med tevekocken Amanda Freitag som chef. Det glädjer mig även om det verkar som att den ursprungliga själen har försvunnit.


När jag drog förbi denna diner i en gatukorsning med min hyrbil på väg västerut och uppåt i Florida blev jag förstås väldigt glad. En diner i South Beach Miami, inte vad jag hade förväntat mig. När jag några dagar senare kom tillbaka till South Beach var jag förstås tvungen att besöka denna vackra diner i någon sorts stålskrud. Två gånger hamnade jag där under de sista fyra dagarna i Miami. Både den mexikanska hamburgaren och chiliburgaren höll hög klass precis som mikrobryggeriölen från Key West som smakade fantastiskt. Troligtvis en förstärkt känsla efter en dryg vecka med blaskig amerikansk strandbira. Min Åsa käkade en klassisk pasta alfredo och den höll väl inte samma klass men som lunch ändå godkänd. Personalen var riktigt bra, trevliga, avslappnade och serviceminded. Gathörnet intressant om man vill sitta och titta ut. Liv och rörelse. Turister, streetfolk och de som inte mår så bra i en enda mix. Lite ruffigt alltså men långt ifrån otäckt. Snarare tvärom. En vänlig atmossfär iklädd allt ifrån kostym till bikini och badbyxor. Amerika i ett nötskal alltså.

 



2 November 13:28

Vi drog till Karlstad i söndags...


Drog till Karlstad igår söndag på pensionärsytflykt för att besöka konstnären Lars Lerins utställningar i det gamla danspalatset Sandgrund där väggarna om de kunde prata skulle stå där med rosiga kinder och blicken i golvet. Jag var aldrig där när det begav sig men har hört så många pimpade historier att jag inser att stället är klassiskt. Där myter byggs har det med största säkerhet varit lattjo på ett lätt skandalomsusat sätt. Nu är det konstutställning och jag skulle i lugn och ro släpa mig fram för att njuta av några riktigt häftiga tavlor. Men i bilen dit fick jag meddelande från sportchefen på DN att han ville ha in en text och årets DN-elva strax efter lunch. Eftersom jag hade kalkylerat med lämning under måndagen så spreds det en viss stress i kroppen. Men det var bara att sätta sig i fiket och börja trixa ihop årets sista DN-krönika med tillhörande omdömen om årets spelare i elvan. Sambo med bror, far och fru fick klara sig själva under någon timma medan jag skrev. Jag tror att det gick hyfsat.
Läs texterna här: Goitom var för ensam för att göra AIK till mästare  Och årets lag här: Årets DN-elva 

På vägen hem drog vi in till Kristinehamn där sambons far har sina rötter. Vi åkte ut till den stora Picassostatyn som står och har stått sedan 1965 vid vattenbrynet vid Strandudden ut mot Vänern. Det var första gången jag besökte platsen och måste säga att det var väldigt fint även nu på hösten under en grå lite blåsig söndagseftermiddag. Kan bara tänka mig hur det är under sommaren med alla båtar och sommargäster som rör sig här. Kristinehamn har aldrig klingat speciellt positivt i mina öron men jag får ta tillbaka mina elaka utrop om skitiga "lusasken" och tråkiga håla. Eller lite av en håla är det ju fast en håla med en känsla av havskust. Vänern är Sveriges största insjö så att stå där och blicka ut känns som att stå vid ett hav.

Sen åkte vi hem och tände ljus i minneslunden på Norra Kyrkogården i Örebro. Det var kolsvart förutom alla små lyktor som glödde vid gravarna och i minneslunden på kyrkogården. Alla helgona helgen är fin på många sätt om man bara kunde skala bort det där andra som kallas Halloween. Vi tänker på de döda och samlar kraft för att leva. Ännu en dag, en vecka, en månad, ett år.  



28 Oktober 16:31

Nycklar till framtiden...



På lördag spelas den sista allsvenska omgången och jag får åka ner till Göteborg och följa dramat på Gamla Ullevi mellan IFK Göteborg och Kalmar FF för C Mores räkning. Det sista uppdraget säsongen 2015. Hur det blir nästa år är som vanligt skrivet i stjärnorna. Det brukar vara den vanliga höstångesten som sipprar fram när man går in i november och blickar ut över en öde öken. Uppdragen försvinner samtidigt som mailen och mobilen tystnar. Just de raderna har jag nog skrivit varje år de senaste tio åren. Jag brukar tycka att det är skönt med lite lugnare tempo och få tid för eftertänksamheten och att hitta tillbaka in i mig själv. Men i år känns det annorlunda. 

Sedan i somras har jag fått en rad nycklar i min hand som jag måste hitta dörrarna till. Att väntan kan vara så påfrestande har jag aldrig reflekterat över tidigare men jäklar va jobbigt det är. Genom åren har jag alltid velat basunera ut saker som är på gång, som nästan är klara, men som ofta inte blir klara utan rinner ut i sanden. Ett dåligt omen att snacka innan allt är klart. Därför har jag hållt tyst om så mycket detta halvår. Jag kommer fortsätta hålla tyst till det eventuelt blir klart.
Inte ens Gothia Cup China-uppdraget är klart på pappret men muntligt har vi förhandlat fram ett avtal och det är därför jag gått ut med det i olika forum. Men helt klart blir det inte förren namnteckningen sitter där. Men det är officiellt och då kan jag inte hålla det inne. 

I övrigt kan jag ändå konstatera att jag aldrig under alla yrkesverksamma år efter fotbollskarriären fått så många intressanta förfrågningar. Det känns som ett mindre genombrott på något sätt. Jag har en hand full med nycklar som jag bara måste hitta rätt dörr till. Som sagt. Det känns verkligen kul även om inget är klart än. Samtidigt är det som vanligt att allting ramlar på en samtidigt och inte portioneras ut i mer jämn takt. Antar att det är tidens kvarn som fått mala och nu är det dags för belöningen?
De närmaste veckorna har jag några riktigt intressanta och viktiga möten. Därefter åker jag till Miami och Florida på semester i tio dagar för att när jag kommer hem i slutet av november förhoppningsvis ta stora beslut om framtiden. Bara att skriva så gör mig nervös. Tänk om allt brakar ihop...

 



16 Oktober 10:45

En bortglömd kulturskatt!


"År 2014 hittades en svart anteckningsbok med handskrivna noteringar av Levi Rickson, alias Jeremias, en av landets främsta poeter i början av 1900-talet.  Anteckningsboken inleds med raderna-Otryckta dikter och fragment av Gustaf Fröding. Fyndet ledde djupare ner i arkiven och en mängd okända och opublicerade dikter hittades."

Det här hade kunnat vara inledningen på en spänningsroman men är istället några rader tagna från en pressrelease om musikern och konstnären Staffan Ernestam från Örebro. Han lirar gitarr med Sven-Ingvars och har i många år drivit ett projekt som heter Jeremias Session Band där gamla dikter av just Jeremias i Tröstlösa blivit låtar. Precis när han tyckte att det projektet var på väg att sjunka och tröttheten infann sig träffade han den forne kulturredaktören på NA och litterturvetaren Dixie Eriksson. Dixie håller på med en bok om Levi Ricksons alias Jeremias och hade nu hittat nya spännande texter av både Jeremias men även Gustaf Fröding. När de två fortsatte gräva tillsammans uppenbarande det sig en sensationell samling opublicerade texter och fragment av texter av 1800- och 1900-talets svenska kulturelit såsom just Gustaf Fröding samt August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg för att nämna några av dom.

Det visar sig att den forne greven, diplomaten, författaren och resenären Birger Mörner, på sin tid känd som en person kultureliten samlades kring, under hela sitt liv samlat litteratur, manuskript, tidningsartiklar och korrespondenser från en rad idag geniförklarade författare. Hans bibliotek motsvarade 190 hyllmeter.
Birger blir sjuk i malaria och får pengaproblem runt 1927 och tvingas sälja alltihop för att rädda sig själv. 1928 skickas allt till Örebro Slott där Mörnes vän Jeremias får i uppdrag att sammanställa originalmanuskripten och ordna samlingen. 

Staffan Ernestam och Dixie Eriksson återfann samlingen i ett rum längst bort i en lång kulverttunnel under Örebro Universitet. Sorgligt bortglömd. En eventuell historisk sensation full med texter och en del målningar som aldrig publicerats tidigare. Staffan har tonsatt flera nya Jeremias- och Frödingdikter som han ska uppträda med för första gången på Örebro Slott den 8:e januari 2016.

Men det var inte därför han ringde mig för en fika under onsdagsmorgonen. Staffan vill så gärna att den här fantastiska historien ska få komma ut men har mött väldigt lite entusiasm lokalt. Men idag har P4 Örebro gått ut med nyheten och ska om jag förstått det rätt följa upp den med en djupintervju med Staffan nästa vecka. Jag själv har inga stora kanaler men lovade att rota djupt i mitt nätverk. När Staffan berättade sin historia runt detta blev jag helt uppslukad. Var finns ni chefredaktörer, redaktörer, filmare, radioberättare, journalister, reportrar, kulturintressade litteraturvetare eller andra intresserade? 

Om någon med intresse och kontaker läser dessa rader så tipsa gärna vidare. Den här historien måste bara ut!




15 Oktober 17:27

Platsen där allt börjar och slutar...



Så var det snart fredag igen och veckan har tagit slut. Jag skulle ut och ha kul och nångång måste man ju ut...

Årets troligtvis sista långresa står för dörren. Jag ska ut på vägarna och slåss med älgar, jägare och dryga Audi-bilister som tagit över BMW-rollen på europavägarna. Mot Malmö i morgon och vidare till Falkenberg och hem igen på måndag.
Bilden är tagen från min andra resa till Sundsvall i våras. Det var vår och grått, naturen hade inte kommit igång på de breddgraderna. Sedan dess har jag åkte genom södra delarna av landet fram och tillbaka och sett årstidernas skiftningar, färgskalornas långsamma förändringar och böndernas ständiga kamp året runt. Jag har tre favoritplatser under framförallt sommaren som sticker ut. De är alla platta landskap precis som min hemtrakt i Närke som jag också gillar men det är hemma och jag ser det hela tiden. Men Östergörland i trakterna runt Mjölby, Vadstena och Motala är fantastiska precis som ett litet område någonstans runt Lund i Skåne. Är lite osäker på om det är innan eller efter om man kommer norrifrån. Ljuset där är makalöst vackert. Att åka E20 söderut mot Göteborg är sällan någon lek men jag tröstas under några minuter då bilen skär genom landskapet utanför Skara bort mot Vara. Grönskan och åkrarna som bländar och de fula vindkraftverken som på något vis skapar en sorts science fiction känsla. 

Nu är det alltså dags för den sista långresan. Jag har förvisso en inbokad match i Norrköping nästa helg men den är som att svänga över till grannen och hälsa på över en kopp kaffe. Jag har nästan använt bil under hela säsongen och det har fungerat fint ihop med det uppdrag jag gav mig själv inför allsvenskan 2015. Att ta med mig kameran och föreviga valda platser jag inte sett tidigare samt spontana stopp utmed vägarna då något vackert, fult eller bara intressant dykt upp. Det blev tyvärr inte så mycket rörlig bild eftersom jag gick "all in" på fotograferandet. Det har varit vansinnigt roligt. Att pimpa den redan roliga arbetsvardagen med lite extra blingbling har gett en ny kick till allt.
Det som återstår är alltså en natt på Savoy i Malmö och två nätter på Ocean Hotell vid Skrea Strand i Falkenberg. Jag fullkomligt älskar Skrea Strand off season.
Tystnad, tomhet och melankoli. Det är på något vis där allt börjar och allt slutar.
I vågorna, i sanden, i horisonten



11 Oktober 21:25

Friends forever...



Det var en lång mörk hösteftermiddag på ett slitet sjukhus någonstans i Kina 1996. Laget var på bortamatchturné och jag satt i ett tyst väntrum med Xue Xiadong och min tolk Lie Rentie. Jag skulle ta några blodprov som jag kommer ihåg det medan Xiadong hade problem med ett knä. Han väntade på ytterligare en kortisonspruta och Xiadong suckade och såg oerhört dyster ut. Han hade tvingats att spela med värk under en längre period men nu gick det inte längre. Xiadong var en krigare på planen, en tyst hårt arbetande mittfältare, jag gillade honom väldigt mycket. Jag tror att vi fick ett speciellt band de där timmarna även om samtalet filtrerades via tolk.

När jag återvände till Dalian för första gången på tio år 2006 så mötte nästan hela det gamla mästarlaget upp för några dagars fotbollsspel och festande. Xue Xiadong var självklart där och han var lika tyst och tillbakadragen då som tio år tidigare. Samtidigt utstrålade han samma lugna ödmjukhet och en kanske felbedömd sorgsenhet under de där dagarna. Jag märkte att han ville att jag skulle ha det bra. En kväll bjöd han på middag i den restaurang han då ägde eller var delägare i. Men framför allt minns jag sista kvällen. Laget hade festat hårt och jag var rejält berusad när vi ramlade ut från en nattklubb, som en annan lagkamrat ägde, för att försöka ta mig till mitt hotell. Det var sista kvällen och morgonen efter skulle jag åka till Beijing. Xiadong hämtade sin bil och körde mig till hotellet. Vi kunde inte prata med varandra men försökte med gester. Innan jag gick ut ur bilen tog han tag i min hand och log. Sen gav han mig en buddistisk vänskapssymbol. Jag gick ur bilen, stängde dörren, och såg Xiadong köra iväg. Just då var det inte självklart att vi skulle ses igen.

När vi nu ändå möttes igen för två veckor sedan blev jag inte helt överraskad över att Xu Xiadong faktiskt gått och blivit buddist. Inte hardcore utan mer som en avslappnad livsstil. Den hårde liraren, krigaren, som alltid var mjuk och vänlig vid sidan av planen. Nu åt han inte kött längre. Han drack men inte alls i mängder som vi andra. Han verkade mycket gladare nu. Även om han till en början var lite avvaktande och lät de andra killarna snacka under våra måltider så log han oftare. Som vanligt fick vi prata via tolk och det är fortfarande inte optimalt. När jag denna gång lämnade Dalian via bil och sedan tåg var det återigen Xiadong som var sist att ta farväl. Utanför Furama hotel i centrala Dalian. En kram och några klappar på axeln. Sedan det stora leendet ni ser på fotografiet här ovan. Ett snabbt handslag. Vi ses snart igen.
Friends forever!

  




Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg


-->