header
header
header
header
header
6 Augusti 21:11

In i spotlighten Pelle...



En månad har snart gått sedan en lastbil skickade av 2000 böcker på drygt ett ton på trottoaren utanför min port i centrala Örebro. Sedan dess har jag ägnat mycket tid med att skicka ut böcker till bokänglar ute i landet och mer lokalt besökt dessa bokänglar i hemmen och lämnat ut böcker på stan. Fortfarande är det en del förbeställda och betalda böcker som ska levereras samtidigt som nya beställningar puttrat in i mailboxen. Det har varit väldigt roligt med alla möten och så här långt en väldigt positiv respons från läsarna. Men trots allt är det ändå bara en uppladdning. Det är från och med nu det gäller. In i spotlighten och börja jobba hårt som satan för att nå ut med boken över hela Sverige.  

Låt mig vara lite ego och citera några läsare så här långt:


"Kan varmt rekommendera "Blohm står när dom andra faller", skriven av Pelle Blohmoch utgiven på eget förlag. Det är Zlatan-bokens absoluta motpol. Och den ger troligen större insikter i fotbollens värld. Pelle var känd som en tuff krigare på plan, men innanför det hårda skalet var han en tvivlare och han är fortfarande en rastlös sökare i tillvaron. 
Genom sitt litterära intresse har han också tillägnat sig ett rikt språk och en personlig berättarröst."

"Otroligt bra bok Pelle! Det finns massor att säga om den, men att du har en egen stil som författare där du blandar tankar, upplevelser och känslor på ett fint sätt är unikt! Rak och ärlig har jag läst tidigare, men du är även subtil och isbergsk a la Hemingway! Första delen gillar jag bäst med uppväxten och karriären, men även de andra delarna är superspännande! Jag är så imponerad av hur du roddat ihop det här projektet! Vilket visar hur stadigt du står på jorden och får saker gjorda. Både snack och verkstad! Jag hoppas att många Örebroare, fotbollsintresserade, kulturnissar och alla andra köper och läser boken! Öppnar upp många tankar, reflektioner, igenkänning, garv och allvar! Du är en av Örebros bästa mittfältare genom alla tider, även om du kanske inte har samma känsla för ÖSK så är du en Närkingscrossover som alla gillar oavsett klubbtillhörighet! Gå nu och köp eller beställ boken!"

"Sitter i senkvällens sköna ljus med en nyutläst bok. Vill bara skicka ett tack för din fantastiskt fint skrivna story med så många igenkänningspunkter för mig personligen. En känsla över att inte räcka till, att kämpa med grupptillhörighet och machokultur i ett lag när man bara vill vara sig själv, tränare som du inte passar med som styr ditt liv, tider och existentiella frågor och funderingar. Framtidstro, tvivel och hopp om ett bra liv efter fotbollen, en tid där jag får vara någon annan än den jag var. Tack för en bok som delar många av mina upplevelser och känslor under åren och även nu i jakten att fylla livet med härliga saker. Du är grym Pelle." 

"Pelle, jag fastnade i din bok. Ärligt, rakryggat, avklätt och med en och annan känga till de som verkar förtjäna det. Tack för att jag fick ta del av din värld. Men nu är den slut. Boken alltså. Det är lite vemodigt. Hoppas fler köper och läser den!"


Så nu har jag skrytit färdigt för den här gången. Men om ni eventuellt får ett sug efter att inhandla min bok "Blohm står när dom andra faller" så gör ni det genom att gå in beställa den här ovan i menyn där det står Köp boken eller skicka bara ett mail på pelle@blohm.se. Skriv namn, adress, antal böcker och betala in 259:-(för 1 bok) och 60:-(en bok) i frakt på bankgiro 5588-4530 eller swisha mig på 1234343661. I båda fallen är mottagaren Shane Media & Kommunikation AB.

Peace & Love
PB



10 Juli 19:04

Äntligen Ă€r "Blohm stĂ„r nĂ€r dom andra faller ute!


Så dök dom då upp till sist. Det har varit en lång väntan eftersom planen var att släppa "Blohm står när dom andra faller" redan i slutet av maj. Men av olika anledningar blev det inte så utan nu står jag här nästan mitt i juli där semestrarna tagit över landet och gläds över de 2000 böcker som trycktes in i mitt kontor i lägenheten hemma i Örebro. Jag får erkänna att jag är stolt och glad över att ha genomfört det här projektet som på allvar drogs igång någonstans mellan jul- och nyårsafton 2016. Flera personer har varit involverade på olika sätt annars hade det inte gått förstås. Men den mest drivande har av förklarliga skäl varit jag själv. Så nu klappar jag mig själv på axeln, tar ett glas vin, och kör igång nästa steg i processen.


För man ska komma ihåg att ge ut sin bok på eget förlag är ingen lek. Först ska man skriva boken vilket kräver massor av omskrivningar och förändringar innan den slutgiltiga versionen ligger där. Sen skulle jag välja fotografier och jaga fram tillstånd från fotografer och tidningar för att få använda dessa. Precis som med vissa textcitat som jag använder i boken. Formgivning och tryck-pdf:er fick jag ta hjälp av musikern och formgivaren Olle Unenge och Henrik Johansson på Molnfabriken. Sen har förstås Jonas Jernberg på Creaprint varit spindeln i allt som handlat om tryck, papper och transport. Från och med i morgon måste jag ta mig an distributionen, säljavdelningen och marknadsföringen. Vilket även det kommer att bli ett hårt jobb för att nå ut till läsare som förhoppningsvis vill inhandla ett eller ett par exemplar av boken. Det är upp till mig nu att vara kreativ och hitta vägarna ut i landet. Virituella eller mer handfasta grepp spelar ingen roll. Om någon skulle läsa detta så skulle jag bli mycket glad om ni kan kan vara mina megafoner ut i landet.  


Ett enormt stort tack även till alla Bokänglar som gjorde projektet möjligt! Ni finns alla med inne i boken med ett speciellt tack från mig om vi andra som varit inne i bokprojektet.
 

Nu är i alla fall "Blohm står när dom andra faller" hemma hos mig. Ett stort tack till Jonas Jernberg och Göran Sköldfelt för bärhjälp i förmiddags! 
Uppskattas verkligen! Vill ni som läser det här beställa boken så gör ni det på denna sida så länge. Längre fram kommer ni hitta den på Adlibris, Bokus och hos de bokhandlare väljer att köpa in boken. Om ni efterfrågar den tar dom kanske in den? Jag måste bara registrera mig på lite olika ställen för att bokhandlare ska hitta och acceptera mig som en seriös försäljare. Kolla även med biblioteken. Fråga efter boken så köper dom kanske in den. Jag vet att Örebro Stadsbibliotek har beställt några ex i alla fall.  




7 Juni 00:20

GĂ€st hos "Skicka vidare podden"



För någon vecka sedan var jag gäst i den nystartade "Skicka vidare podden" som de två ÖSK-spelarna Patrik Haginge och Michael Almebäck har startat.
Så här skrev duon själva om programmet när det släpptes:

"Avsnitt två med Pelle Blohm finns nu ute! Vi pratar mental ohälsa, karriärbyten och mycket mer! 
Grymt avsnitt!"

Lyssna gärna!
"Skicka vidare podden"



31 Mars 11:38

Pelle Blohm i Örebropratarna

Det mesta har handlat om min kommande bok sedan det senaste inlägget som deklarerade att finansieringen var i hamn. Det var den också men det har varit lite arbete med att få alla bokänglar att betala vilket till stora delar får läggas på mig. Jag har inte varit helt pedagogisk och var inte förbered på det tryck som skulle uppstå under några få dagar. Fortfarande är det några bokänglar som jag inte nått men projektet är ändå igång i alla fall. Men nu över till någonting annat.

Igår var jag med i Örebropratarna. En idé tagen rakt av ifrån Sommarpratarna i P1. Fast med lokal förankring förstås. En dryg timma där jag läser/pratar mig igenom åtta radioanpassade kapitel ur den kommande boken. Det var kul och gick bättre än jag trodde att läsa igenom alla kapitel. Dessutom åtta egenvalda låtar som jag noggrannt pekat ut för att passa in i snacket. Ett grymt program om jag får säga det själv. Det är okej att jag säger så va.
Mitt nya jag. Att ta mer plats.

Här under lägger jag länken till programmet som ni kan gå in och lyssna på när ni vill. När ni lagar mat, tränar, promenerar, åker bil eller något annat. Har ni några synpunkter eller funderingar efter att ni har lyssnat så skriv till mig. Vore intressant med era reaktioner.
Enjoy!


ÖREBROPRATARNA: 
"Om sökande, identitet och tillhörighet. Om Markbacken. Kompisarna och fotbollen. Och en buss som på väg från en hållplats till en annan passerar ett helt liv.
Pelle Blohm berättar om drömmarna, frågorna och vardagen, från då till nu.
Musiken som spelas är: 
Vägen är lång-Ellen Sundberg 
Sent en lördagkväll-The Hellacopters 
The Dreamer-The Tallest Man On Earth 
80:s-Henric De La Cour 
This Road-Ane Brun/Lars Bygden 
Pancho & Lefty-Emmylou Harris 
Nothing Last Forever-Echo And The Bunnymen 
Long way home-Tom Waits



10 Mars 12:02

Tack alla! Finansieringen till boken Àr i hamn!


Det är en fantastisk fredag idag. Min bok med arbetsnamnet "Blohm står när de andra faller" är nu tack vare er alla som förbokat ett eller flera exemplar nu finansierad. Tack så oerhört mycket! På tre dagar fick jag ihop de 217 beställningarna som behövdes och jag räknar fortfarande. Känns lite overkligt faktiskt. Jag kommer nu utöka boksupporter-projektet till 230 stycken exklusiva exemplar med personlig dedikering, numrering och inbjudan till boksläpp eftersom jag märker att det trillar in beställningar fortfarande. Tipsa gärna era vänner och bekanta om det. För sen stänger den butiken. 

Därefter kan förstås alla köpa från den totala upplagan som finansierats via crowdfunding-projektet. Den upplagan blir 2000 böcker. Där finns ni alla boksupportrar med namn som ett bevis på att det var ni som gjorde det. Alltså förutom era egna exemplar med signatur och numrering. Kärlek big time!

Boken är skriven men nu börjar processen att göra boken. Papper ska beställas, boken ska formgivas och redigeras ytterligare en gång och jag ska leta ut bilder som ska in i boken. Jag vet inte exakt hur lång tid detta tar eftersom inte allt är mina egna händer. Men jag kommer ge regelbunden information på mina sociala medier.

Som sagt. Det är en fantastisk fredag!
Sìochaìn Agus Gra
Pelle

Jag kommer dessutom börja ta kontakt med alla om var och hur man betalar boken. Förutom den informationen som ni får här. Om det ska gå på företag så kan jag fakturera.
Annars kan ni betala via mitt bankgiro:
Shane Media & Kommunikation AB
Pelle Blohm
Bankgiro: 5588-4530
Pris: 259:- plus frakt 60:-
Ni som kommer på boksläppet kan ju hämta boken där om ni vill. Tyvärr inget datum spikat än.
OBS: Va noga med att skriva namn och adress på betalningarna!
Lite annan fakta går att läsa här. 



 



 



4 Mars 16:16

Skriv en bok! Har folk sagt. Snart Àr den hÀr.


Det har varit en lång, lång väg innan det slutligen blev ett faktum. Min bok, min typ av självbiografi, är klar och redo. Nu ska jag bara få till finansieringen också. Efter många om och men så kommer jag ge mig på ett "crowdfunding" projekt som kallas för Bokängel. Ett bra test för ett se hur intresset är där ute i stugorna.
Under veckan som kommer är det meningen att allt ska vara klart för er som skulle vilja förhandsboka ett eller flera exemplar och samtidigt hjälpa mig att få min berättelse utgiven. Håll ögonen öppna så kommer mer information inom kort!

Så länge kan ni läsa två texter om boken från ett par av mina testläsare. Två journalister med olika ingångar till berättelsen.


" Pelle Blohms skildring utvecklas till ett slags litterär roadmovie från bluesblå till noir, en karriärodyssé  i världens populäraste sport med många reflekterande och kronologibrytande avstickare in i det egna jaget, litteraturen, musiken och geografin. Vid ratten en rotlös och rastlös sökare. En känslig, lite skygg ung man mån om sin integritet under den bollvinnande mittfältskrigarens ruffa och tuffa yta. Med en alldeles egen berättarröst som han skrivit sig till.

Ibland med lite bitter beska och otrygg när allt har gått i stå, ömsint mot kompisar och familj, sårad, rädd och rasande inombords vid konflikter med auktoritära tränare – ibland lyrisk under karriärens konjunkturuppgångar då fotbollen flyter på.
Det går inte att komma förbi en jämförelse med storsäljaren Jag är Zlatan Ibrahimovic : min historia.  Den känns inte helt  autentisk och alltigenom trovärdig. David Lagercrantz har gjort ett bra jobb, men Zlatans röst hörs inte riktigt.

Blohms skildring däremot har det självupplevdas omisskännliga autenticitet. Han tar oss på ett självklart sätt in i karriärens alla omklädningsrum och ut på plan, genom framgångar och motgångar, klubbyten, perioder av sviktande självkänsla, karriärgrubbel och identitetssökande både på och utanför planen. Fotbollslivet pendlar mellan himmel och helvete:  kamratskapet, konkurrensen, antipatierna och uppgörelser med auktoritära ledare och tränare, utslagningen och utmobbningar, flyt, oflyt och skador…
Han skonar vare sig själv eller de människor han möter inom fotbollen. Hårda ord och tuffa omdömen ibland men väl underbyggda.

Blohm har arbetat hårt med formen. Lite åbäkig ibland men å andra sidan är den ju ett uttryck för hans förkärlek för att filosofera och reflektera. Det krävs frihet i formen när en fotbollens stäppvarg söker sin sanna identitet i en värld av fotbollar och gräsrektanglar där konkurrensen är mördande och flockarna växlar med silly seasons brunstperioder.
 

”Det finns ingen verklighet utom den som ryms inom oss. Det är därför som många människor lever ett så overkligt liv. De tar de yttre bilderna för verklighet och tillåter aldrig den inre världen att göra sig gällande.”
 

Så lyder en nyckelpassage i Hermann Hesses kultroman Stäppvargen. Den finns som en klangbotten i Pelle Blohms bok. Han har verkligen tagit fasta på Hesses existentiella utsaga. Det visar han i Blohm står när de andra faller… där vi möter både den unge forwarditen och den mogne författaren som har släppt fram sin begåvning och livserfarenhet. Det känns som han hittat hem. Jag har aldrig läst en så övertygande fotbollsskildring."

Dixie Ericson, frilansjournalist och tidigare kulturchef på NA-Nerikes Allehanda.

"Pelle Blohms nya självbiografi är en av de starkaste och mest insiktsfulla böcker jag någonsin har läst. Oavsett om han skriver om sin uppväxt, sitt fotbollsspelande eller sin egen person så är han brutalt ärlig rakt igenom. Han lyfter locket på ett arbetsliv många hade önskat sig men som är inte alls lika vacker när man får komma det nära. Bara de absolut starkaste kan blotta sina rädslor och brister på det här sättet.

Pelles berättelse är på många sätt unik men det ger också en inblick i de svenska fotbolls- och mediakulturerna då och nu. Han belyser problematiken med hur vi handskas med begåvade människor som inte passar in i normen men som likaväl har väldigt mycket att erbjuda, på och utanför planen. I en tid där alla pratar om pengar, kändisskap och Kina så borde den här boken vara obligatorisk läsning för alla.
Och inte bara inom fotbollen.

Philip O’Connor, Stockholm. Frilansjournalist på Reuters och sitt egna företag Eblana Communication


 



26 Februari 12:49

Den gröna vÀgen...


Alltid lika härligt när man springer in i en roman som direkt efter några sidor sätter sig stenhårt i bröstet. På ett personligt plan i detta fall inte så överraskande eftersom de irländska miljöerna är välbekanta och igenkänningen stor. Ett familjedrama som styr ut från västra Irland och ut i världen för att komma tillbaka till familjens uppväxthus för en slutlig uppgörelse. En fantastisk översättning med ett sprudlande språk som får mig att inte vilja lägga ifrån mig boken ens när ögonen sakta sänker sig ner över pupillen.

Rosaleen Madigan har inte varit en omtyckt mamma. Hennes fyra barn har alla gett sig ut i livet med olika sår i själen och ingen större vilja att komma tiillbaka. Förutom Constance som hållit sig på hemmaplan med allt vad det inneburit. Vi får följa barnen i deras utveckling till vuxna individer via nedslag i dertas liv. Dan, Emmet, Hanna och Constance. New York, Mali, Dublin och västra Irland.

När mamma Rosaleen plötsligt annonserar att hon tänker sälja barndomshemmet och önskar att alla barnen kommer hem för att fira en sista jul i huset reser de alla motvilligt tillbaka. De har inte setts på många år och i huset väcks minnen till liv, minnet som rör om deras inre och får konflikter att spinna igång. Det är jobbigt, tragiskt och roligt. Mamma Rosaleen vill inget annat än att bli älskad av sina barn som hon i sin tur älskar men har så svårt att visa det. Barnen som jagat sina egna identiteter i en spegelbild av sin mor har så svårt att se någonting gott hos henne. Men kanske, kanske kan de närma sig varandra under den eventuellt sista julen i huset.  



23 Februari 12:06

VÀlkomna över till dö-sidan!


Så var det över till sist. 50-års firandet som blev en aning vildare än jag hade räknat med. En torsdag med vänner i Stockholm, en vilodag på fredagen den 10:e som var dagen jag fyllde, och sedan en middag och fest i Örebro med lokala förmågor. Massor av presenter, mat, drycker, allsång och dans på bordet... Ja, ni läste rätt, dans på bordet! Av mig. Nu kan jag vila upp mig till 60. Så länge vill jag tacka alla som på olika sätt firat min dag. Ni blev till sist väldigt många.  

Vi är just nu många som klättrar över det där sifferstaketet som 50 år står för. På bilden ovan är det min gamla lagkamrat i IFK Norrköping, Niclas Kindvall som firas i en lokal i Stockholm precis en vecka efter mig. Så säger man väl kanske alltid men det är surrealistiskt att läsa siffran när kroppen och hjärnan inte alls synkroniserar med siffran. Men det är ju just också bara en siffra säger folk. Och visst är det det, men betyder också att man gått över till det som några vänner lite skämtsamt kallar för dö-sidan. Rått men sant, folk runtomkring än kommer rent statistiskt börja att dö om man inte själv är först ut i skaran. Det har redan börjat och kommer enbart eskalera. Det är då man får kasta fram de så sanna men lika gamla och utslitna flosklerna: "Lev idag, i morgon kan det vara för sent." "Carpe Diem" "Man bör leva varje dag som att det är den sista" De är alla sanna men inte lika lätta att genomföra.

Nu när det gått två veckor sedan mitt eget firande känns det skönt att släppa det för visst har dagen hängt lite ovanför mig och stressat psyket en aning. Nu kan jag börja fokusera på mitt nybygge till arbetsvardag. En nog så tuff, snårig, svårighet. Jag har ett litet gäng trådar ner i hatten som jag drar i, i bästa fall hoppar det upp lite skoj ur den framöver. Tidigare har jag alltid haft en frilanstillvaro med en relativt stabil grund att stå på. Nu är frilanstillvaron verkligen fri och aningen rotlös. 

Några grejer kommer dyka upp här inom kort. Jag återkommer med det. Det ska bli kul att se reaktionerna på det. Fram till dess nöjer jag mig med detta. Två vuxna män på ett svartvitt fotografi som precis tagit steget över till dö-sidan... 



24 Januari 22:04

Att riva ner och bygga upp igen...


Januari närmar sig sitt slut och jag står ute i stormen och knackar på dörren. Väntar på att komma in i värmen.
Det låter en aning dramatiskt men det är lite så det känns när man valt att riva ner den plattform man stått på för att börja bygga på någonting nytt igen. För det är inte första gången. Självvalt eller inte. Det har hänt mig tidigare.
Det är bara att kavla upp ärmarna och visa att man finns. Och dessutom jaga bort min jante och största kritiker på axeln.


I femton år har jag jobbat med kommunikation i olika varianter. Det är något som jag är bra på. TV, radio, tidningar, böcker, talare, samtalare, mentor och på senare år fotografi. Jag vill påstå att jag är kreativ och analytisk. Får jag ett uppdrag som känns rätt så genomför jag det. Är det någonting jag inte kan så vill jag lära mig det. Det är lätt att ha med mig att göra. Är social och kan navigera ihop med de flesta människor som är ärliga och i sammanhang som ger rätt förutsättningar för ett bra samarbete. Det ni ser och hör är den jag är. Även om jag har en stark integritet är jag inte rädd för att öppna mig och delge det jag har utan att spela spel i möten med andra.

Bredden är min styrka, erfarenhet är min styrka, nyfikenheten är min styrka, prestigelösheten är min styrka, mod är min styrka, lojalitet är min styrka och tro det eller ej men ödmjukhet och självförtroende är även det min styrka. Att jobba med mig innebär att man får en person som aldrig vill lämna ifrån sig ett hafsverk eller någonting jag inte kan stå för. Känner jag att jag inte mäktar med uppdraget så tackar jag hellre nej. Även om målet är att säga ja så ofta som möjligt så kan ett nej ibland vara det bästa för båda parter.

Som sagt, kommunikation i alla dess former kan jag och det fortsätter jag gärna med. Men jag stänger inga dörrar för andra uppdrag som jag just nu kanske inte har en aning om. Ni får gärna överraska mig. Det finns säkert dom som tror annat men jag är inte rädd för att ta i och jobba med kroppen även om knoppen är den jag använt mest genom åren. Åtminstone efter fotbollskarriären.
​Livet är för kort för att begränsa sig och även om tydlighet oftast är en styrka så måste det finnas lite rum för överraskningar och bus. 



15 Januari 13:28

NĂ€r de andra faller...


Wow. Time flies. Nyår har passerats, precis som trettondagsafton, och nu är det business as usual i landet Sverige. Där besvikelsen över den svaga utdelningen av röda dagar fortfarande sänker arbetskraftens tunga axlar. Men tyvärr, det är dags att spotta i de klassiska gamla händerna och börja röra på dököttet och hjärnans mat och alkoholmarinerade hölje. 

Själv tillbringade jag stora delar av ledigheten, den del som inte gick till släktmiddagar och restauranghäng, med att försöka bringa ordning i och skriva om mitt självbiografiska bokprojekt. Ytterligare en gång men nu med mer koncentration och mål att få en enhet av allting. Det som tidigare varit väldigt spretigt är nu något mindre spretigt, ja vissa delar till och med en stabil enhet med röd tråd. 
Jag har fortsatt gräva i gamla minnen och försökt förstå mig på mig själv utifrån dessa minnen av en pojke som sedemera blev man. Är det samma person? Rent fysiskt obevekligen ja. Men mentalt? Skrivit har jag i alla fall, dag och natt.

Jag har många gånger ropat nu är den här, boken som jag skrivit på. Sen har det inte blivit något, av olika anledningar. Därför bör jag vara försiktig med att skriva något innan det är klart. Vad som är sant nu är att jag återigen skickat ut texten till några förlag, jag har skickat den till några testläsare och till min textmentor. Nu avvaktar jag synpunkter.
Vad som däremot är klart är att det faktiskt är en sammanhängande självbiografisk text där jag i vissa hänseenden är brutalt ärlig och utlämnande. Skulle jag återigen få nekande svar av förlagen och kreativa utvecklingsbara synpunkter av testläsarna så finns en redan klar plan på självutgivning med crowdfounding som inslag. Om det får jag återkomma. Just nu är vi här.  



1 Januari 15:36

Basisten i laget


Foto: Pelle Blohm

Solen var på väg ner bakom Visbys ringmur. Det var en sådan där magisk gotländsk sommarkväll som man bara kan uppleva just där. En klyscha kanske men för en inlandskille som jag har alltid närheten till havet och himlen talat lite extra starkt. Något exotiskt med en utsikt som inlandets skogar alltid satt stopp för. Jag stod vid Östergravar och lyssnade på Lasse Winnerbäck och hans kompband. Plattan Daugava hade släppts ett halvår tidigare och jag älskade den. Den irländska flirten i soundet gjorde att Winnerbäcks låtar flög ännu högre i mitt medvetande. Winnerbäck sjöng om en tätort på en slätt som lika gärna skulle ha kunnat vara min egen uppväxtstad på randen till Närkeslätten. Kulten kring Winnerbäck var som vanligt. Så fort han visade sig tjöt fansen längst fram vid staketet men mina ögon drogs mot den där anonyma basisten lite längre bak på scenen. Kanske är det en vuxen mans tanke men så länge jag kan minnas har jag alltid velat bli basist. Planscherna med Lustans Lakejer och Duran Duran på väggarna i pojkrummet satt där allra mest eftersom jag villa vara och se ut som basisterna Peter Bergstrandh och John Taylor.
 
Men där på Gotland var det basisten Jerker Odelholm som var i min blick och jag följde varje rörelse. Så cool och avslappnad med en stil som trollband mig. Jerker och jag som en gång på 80-talet hamnade på samma fest. Han spelade i bandet Athletic Arabs och jag hade precis blivit den stora fotbollstalangen. Mina vänner och jag hade höga uppfönade hockeyfrillor med massor av spray i medan Jerker och bandet var hårda och svarta. Jag minns att vi hånade de där konstiga alternativa Rockmagasinet-grabbarna men jag vet att jag samtidigt var lite avundsjuk på dom. Inte bara för att festens värdinna och gudinna och den alla trånade efter hängde med de svarta och hårda. Utan också för att drömmen sedan länge var att få stå i spotlighten på en scen och lira.
 
Just basistrollen passade mig väldigt bra eftersom det är den rollen som liknar fotbollens defensiva mittfältsroll allra mest. Man syns och hörs inte allra mest men utan den så faller hela lagbygget. Den defensiva mittfältaren är den ansvarstagande vuxne komponenten som håller ordning på de vilda offensiva egoistiska familjemedlemmarna som fiskar efter egna trippar. Sångaren är målskytten som lever i sin egna stjärnbubbla, gitarristen den kreativa yttern eller offensiva mittfältaren som gillar att göra extra saker enbart för publiken. En show off-junkie. Förr var ytterbackar lite som roadies men deras stjärnglans har höjts i och med det som en gång för många år sedan gick över till att kallas moderna offensiva ytterbackar. Målvakten är förstår den perfekta trummisen som sitter ensam längst bak och njuter av ett och annat trumsolo under konserterna. Mittbackarna är egentligen för långa för att överhuvudtaget passa in i ett rockband men de kan väl få peta lite på synthen ute vid scenkanten. Men den defensiva liraren står kvar och håller takten precis som basisten som brukar hånas för att vara för ordningsam och lite av ett bands glädjedödare och tråkfascist. Men vi som har den rollen njuter av kontrollen och den softa coolness som rollen utstrålar.
Det är möjligt att jag överanalyser min livsdröm om att bli den där basisten som Jerker är och som Peter Bergstrandh och John Taylor en gång var. För samtidigt hängde och hänger det ihop med stilen på kläderna och rörelserna på scenen. Aldrig någonsin skulle jag vilja vara Mark King i Level 42 hur skicklig basist han än är. En defensiv mittfältare in disguise. En defensiv kraft med idel alibilöpningar eftersom han hellre vill vara skyttekung. Stillös är han dessutom.
 
Eleganta defensiva mittfältare ger mig samma tillfredställelse som basister. Dom utstrålar intelligens och mognad på planen. Tyvärr har den svenska fotbollsutbildningen under många år inriktat sig på att nedmontera dessa lagbyggare eftersom teknik och offensiv varit fokus med resultat att det råder brist på spelförståelsegeneraler med periskopblick. Även om musiken är mer mångfacetterad så speglar väl Idol- och talangprogrammen samma utveckling mot att alla vill vara sångare och själva stå i fokus. Men pendeln har åtminstone inom fotbollen långsamt börjat slå åt andra hållet på senare år då allt fler insett att utan en stabil grund byggd av ansvartagande basister så tappar även sångaren rösten och yttern sin kreativitet. Deras prestationer ligger i defensivens vagga, basistens rytmiska basgång och de uppoffrande stilikonerna bakom de brinnande tomteblossen i strålkastarljusets sken.
 



27 December 16:17

VÀgen Àr lÄng...


Foto: Pelle Blohm

"Vägen är lång och jag bara åker med
Det går så fort hit och dit och jag försöker hinna med
Att förstå vad jag gör men det är inte alltid så lätt
På samma gång är jag glad, ledsen, hungrig och mätt
Vägen är lång genom allt och ingenting
Men jag har alltid gillat vägen och att bara åka omkring
Allt ser likadant ut samtidigt som allt är nytt
Fjäll, skog och vatten, en fågel på flykt"

Ellen Sundberg

Det har varit ett märkligt år. Ett år där alla frågetecken äntligen skulle dras ut till ett enda stolt utropstecken.
Hela våren präglades av resor. Genom Europa. Ut i världen.
Jag stortrivdes av att vara på väg. 
Kina, Spanien, Turkiet, Kroatien och flera gånger till Norge.
Med bil, flyg och tåg.
Dessutom resor runt om i Sverige för att se på fotbollsmatcher.
Nya bekantskaper, en annan sida av samma värld jag levt i under många långa år.
Länge gick jag på vatten, trygghet och långsiktighet. Till sist.


Sen kom sommaren. Jag fortsatte åka omkring på vägarna för att då och då mönstra av i någon hamn. Fortfarande med en skön känsla i kroppen. Avslappnad och lugn. 
Men kanske var det någonting som började skava. Ett än så länge ospecifierat skav.
Den 23 augusti drog jag ut en tand. En liten jävel som spökat i flera år. 
Nu bort med det onda. En tand som jobbats med i flera omgångar utan resultat.
Nu blir det åka av. Tänkte jag.

Drygt tre månader senare och fem antibiotikakurer efter varandra kröp jag ur sängen.
Tre månader med infektion i bihålor på grund av dränage mellan mun och bihålor.
Bakterier. Var. Smärta. Värktabletter.
En kropp som långsamt föll mot avgrunden. Trött och orkeslös. 
Energin som pös ut genom porerna. Lusten och viljan som försvann i en drogdimma.
Omprövande av de val jag gjorde ett halvår tidigare. Känslan av svikare.

"Vägen är lång och jag bara åker med
Det går så fort hit och dit och jag försöker hinna med"

Några dagar innan nyårsafton sitter jag nu här igen på den långa vägen.
Jag har avsagt mig uppdrag och försatt mig i otrygghet igen.
Öppen horisont på gott och ont. Vilja och passion för nya projekt.
Fortfarande märkt av infektionen och medicineringen. 
Jag kämpar på för att återfå styrka och kondition.
Kom igen kroppen. 

"Men jag har alltid gillat vägen och att bara åka omkring"

På lördag smäller nyårsraketerna över Örebro Slott igen.
Då står jag där och ser upp i skyn tillsammans med tusentals andra örebroare.
The sky is the limit. Brukar man ju säga. 
Jag kommer stå där med nya mål. Nya tankar. Samma oro. Samma otrygghet.
Nuet. Nästa år. Framtiden.
Vi lever i oroliga tider.
Vägen är lång. Min väg har varit lång. 

Det har varit ett märkligt år. Ett år där alla frågetecken äntligen skulle dras ut till ett enda stolt utropstecken. Nu blev det inte så. Men det kommer alltid nya år så länge man får äran att leva kvar på denna jord.
Jag hoppas att vi ses och hörs ofta under 2017. I vilken skepnad får vi se. 
Livet är stort och oförutsägbart...



20 December 19:06

För er information...

Foto: Pelle Blohm

Från och med den första januari 2017 jobbar jag inte längre som spelaragent för Stars & Friends Scandinavia. Mitt uppdrag var primärt att öppna upp den svenska marknaden. Efter ett års arbete känner jag att jag inte är rätt person för uppdraget och har därför beslutat mig för att hoppa av. 
Valet att sluta är också helt och hållet mitt. 


Vi snackade en period om att jag skulle arbeta vidare inom företaget med rena scouting-uppdrag vilket jag kände passar mig bättre men i slutändan fanns det inget behov för det vilket jag självklart respekterar. Jag vill vara tydlig med att det inte finns några hard feelings eller någon sorts schism mellan mig och Stars & Friends Scandinavia eller den internationella avdelningen. Tvärtom skulle jag rekommendera vilken spelare, scout eller agent som helst att samarbeta med företaget som jag anser jobba väldigt professionellt och omhändertagande. Mina kollegor Andreas Nyhaug, Andreas Ekker, Kevin Ingebrigtsen och Daniel Steinfeldt är alla bra killar som jag gillar och respekterar. Det känns trist att inte få ha kvar den arbetsrelationen men så är livet ibland.  


 

Så från och med den första januari är jag helt öppen för andra uppdrag. Ingenting är i utgångspunkt helt ointressant så om någon går omkring med en tanke att inte vill Pelle det här så tänk om. Om jag vore ni skulle jag inte tveka att ställa frågan åtminstone. Vem vet vad som sker?
Jag har genom åren arbetat mest med kommunikation av olika slag. Skriva och tala och fotografera. Jag är bra på det.  Jag är analytisk och reflekterande, jag levererar i tid och jag kommer i tid, är lojal, arbetar hårt och är en mycket social kompetent medarbetare. Och fotboll kan jag förstås, det vet ni ju. Bortsett från det så är jag alltid nyfiken på att lära mig nya saker och utmana mig själv. 

 

 

 




13 December 21:17

Döden och dimman med tomma ögon


Foto: Pelle Blohm

Jag parkerade bilen vid hyrbilsfirman fem minuter innan midnatt. Hann med minsta marginal lämna in nycklarna i den där lilla nattluckan på bensinstationen vägg i vägg med hyrbilsfirman.
Tjejen innanför luckan skrattade och sa att där hade du tur. Å vad kunde jag göra mer än att hålla med.

 
     Det regnade svagt och luften var rätt varm men fuktig, vinden slog i vägskyltar och löv och skräp virvlade omkring på gatorna. Några cyklister kom stånkande i motvind på väg mot sydväst men annars låg staden tyst och ensam. Jag gick Drottninggatan fram i en öde mellansvensk småstad och började plötsligt tänka på "the american frontier." Jag tänkte på John Dunbar i filmen "Dansar med vargar." När han anländer till det sista fortet, den sista posteringen innan vildmarken. Dunbar möter befälhavaren som är på väg att bryta ihop och beter sig allmänt lustigt. Han säger ungefär: Medan urinen rinner genom byxorna och ner på golvet i en liten pöl. "Jag har pissat på mig och det finns absolut ingenting som jag kan göra åt det." Därefter tar han upp pistolen och skjuter huvudet av sig...
 
     I mitt huvud finns det en sorts njutning i till synes övergivna stadskärnor där det ser ut som människorna nyss flytt och lämnat allt precis som det va när hotet kom. Den där njutningen av tystnaden har förföljt mig genom livet och det finns nått poetiskt och skrämmande över det. Lite som själva tanken på döden. Men även förtröstansfullt och lockande för att man kan börja bygga på nått nytt. Jag stängde ofta in mig på toaletten när jag var liten, den lilla där jag satt och läste serietidningar. Eller också släckte jag ljuset och satt där i mörkret och funderade på... ...ja jag vet inte men jag satt där ensam i mörkret och tystnaden.
 
     I Göran Tunströms bok "Under Tiden" citerar han den kinesiske poeten Gu Cheng.
"Jag såg en vit vägg och ur väggen kom en dimma med tomma ögon och jag såg döden och kunde efteråt inte, som de andra barnen omkring mig, leka och ha roligt, jag blev iakttagen av döden och tiden, dessa två samarbetande brottslingar."
 
     Jag var tvungen att bli vuxen fort. Den där dimman med tomma ögon fanns i mitt hem. Jag kunde inte heller leka och ha roligt. Sedan kom fotbollen och jag blev a-lagsspelare som 16-åring och mina vänner blev två till fem år äldre än mig. Livet blev allvarligt fort och jag vet fortfarande inte riktigt vad det gjorde med mig. Tog ett tidigt farväl av min uppväxt och lämnade den åt sitt öde. Kanske är det anledningen till att
jag nu som dryga 45 år blivit så nostalgisk och nyfiken på det som hände då. Jag var ju aldrig med hela vägen. När jag var äldre tonåring gick jag ofta av flera busshållplatser innan den jag skulle gå av på när jag skulle hem från någonting jag varit på. Eller också cyklade jag långa omvägar. Freestylen var alltid på och jag älskade att gå på västers gångbanor i höstmörker och lyssna på låtar om olycklig kärlek. Vilket var ett tillstånd jag lätt kunde känna in av egen erfarenhet.

Men jag var ingen övergiven tonåring, jag var inte fysiskt ensam utan hade många vänner. Däremot har jag alltid varit ensam med mina tankar och är det fortfarande. Det är något outsagt som lever sitt liv därinne. Jag antar att man kan kalla det för fantasi eller kreativitet, kanske dårskap. Men jag vet inte. Det surrar och skaver ibland. Men jag älskar verkligen att komma hem från jobb mitt i natten då Örebro sover. Att stå och se ut över Rudbecksgatan i ljussken och regn. Att se Krämarens höghus med sina mörkblå fasader stå och vaka över oss i city. Där jag numer bor efter tio år i villaidyllen. Jag tänkte på en vän när jag gick upp för trapporna hemma. Han har tipsat mig om två dystopiförfattare som jag borde läsa. Thomas Bernard och Pessoa. För att jag går igång på dystopier och svärta. Men jag vet inte. Kanske borde man läsa något lite gladare...
 
 



7 December 12:29

SÄnger ifrÄn depressionens bottenvÄning


Foto: Pelle Blohm

Det var i slutet av en av de där perioderna då jag uppgiven suttit och funderat över framtiden. Den före detta fotbollspelaren som försöker forma sitt nya liv men som trött och besviken vandrat in i ständiga dead ends. Det var inte synd om mig men jag var ledsen och besviken på mig själv för att jag inte lyckades ta tag i mig själv. Hade så lätt för att leta upp den sorgsnaste musiken och de svartaste existentiella grubblerierna i litteraturen bara för att möta upp stämningen inom mig. Det var en sorts taktik. Att möta upp svärtan med svärta. Ibland gick det snabbt över.


Nu var jag också på gång igen. Satt med lite glögg i handen och läste DN när hon jag bor med kom förbi och satte sig bredvid mig i soffan. Plötsligt hörde jag en orolig suck och jag kände två ögon som gick rätt igenom tidningen och brände mig. Jag såg upp och mötte hennes blick som scannade av mina ansiktsuttryck.
-Vadå? Sa jag.
-Va är det här?
Hon tittade på en utskriven artikel som låg på bordet vid sidan av mitt klassiska italienska anteckningsblock.
-”Sånger från depressionens bottenvåning” läste hon högt med skeptiskt höjda ögonbryn.
Tidigare under kvällen hade hon kommenterat hur mörk jag var under mina ögon, hur trött och sliten jag låtit hela dagen, ja hela jag verkade utstråla någon sorts parkbänkslook. Samma omdömen fick jag av mina lunchbuddys på stamhaket.
-Direkt från sängen? Sa han som driver stället. Då var klockan två på eftermiddagen.
-Fy fan va sliten du ser ut! Sa grabbarna.
 
 
Jag antar att min person inte var till sin fulla fördel denna måndag i slutet av november. Men jag lugnade min sambo med att det inte lurade en mental kollaps bakom hörnet. Visserligen brukar jag trampa i de där små fula hålen då och då men den här gången behövde hon inte vara bekymrad. Jag hade bara printat ut en gammal artikel om Townes Van Zandt från Svenska Dagbladet. Rubriken var just: ”Sånger från depressionens bottenvåning.” Såg den starka dokumentären ”Be here to love me” för ett par dagar sedan och blev intresserad av denne Townes. Har aldrig lyssnat på hans musik men litar på Steve Earle när han säger att Van Zandt är ”The best songwriter in the whole world” med tilläget ”And I´ll stand on Bob Dylans coffee table in my cowboy boots and say that.”
 
Townes musik är skapad genom att leva livet i djup nedstämdhet, som grov alkoholist och missbrukare av annat stoff och nedbrytande preparat. Han påstås själv ha sagt så här om sitt liv: ”Jag föreställer mig att det finns himmel, helvete, skärselden och bluesen. Jag har alltid varit i bluesen och sträckt mig upp efter helvetet.” Hans självdestruktivitet var stark, så påstås även hans låtar vara. Van Zandt huserade inom den amerikanska folk- och countrymusikens tradition och fick kultstatus men nådde aldrig de stora framgångar som andra artister som spelat in hans låtar, som Emmylou Harris och Willie Nelson. Steve Earle älskade denne man som dog 1997, endast 52 år gammal. Å älskar Steve Townes musiken då kommer även jag göra det. 

En kort text om livet och döden!

Numer lyssnar jag ständigt på Townes Van Zandt. En klar favorit i höstmörkret. Steve Earle hade rätt.
Texten här ovan är en i en samling texter som jag funderar på att ge ut i bokform. Korta filosoferande texter av en före detting som fortfarande söker sin plats i tillvaron.
Skriv gärna något om vad ni tycker om texten. Det kan nog komma fler här snart.
Om nu någon fortfarande läser denna blogg...

 



28 November 23:34

Ett slag för den kreativa stadspromenaden


Foto: Pelle Blohm

I veckan såg jag en sådan där igen. I trikåer och ryggsäck komma joggande utmed Kungsgatan i lunchtid.
 Jag kom att tänka på en gammal lagkamrat som lägger ut bilder på sig själv när han sprungit femton mil på femtio minuter mellan två möten på sin arbetsresa till Landskrona. Det är ambitiöst och vill man det och mår bra av det så vem är jag att ha synpunkter på det. Men i och med att jag själv numer har ryggsäck runt midjan, och på grund av sjukdom inte kunnat träna sedan trettioåriga kriget, så har jag börjat fundera mycket på stillsamma promenader. 
Jag tror att väldigt många försöker springa ifrån sina liv istället för att promenera i takt med de samma. Så låt mig slå ett slag för promenaden. Framför allt promenader i stadsmiljöer.
 

Av en händelse råkade jag fiska upp en gammal DN-artikel från 2013 som jag haft sparad hemma och som förstås handlar om ”promenaden” ur ett historiskt perspektiv. Och hur man kan använda den idag tillsammans med tekniken. Artikeln menar att promenaden har sitt ursprung runt romantiken vid sekelskiftet 1800-tal. 
 

Då handlade det om att uppleva naturen. Vattenfall, vildmark och bergsvyer. Den franske filosofen Rousseau tog promenaden in i staden. Och det är denna promenad som är min promenad. 
 

”Den melankoliska långsamma ensamma flanören mitt ibland människomyllret som månar om sin outsiderposition i sin nyttobefriade karaktär. En iakttagare som går för att skriva och färdas i drömmarnas värld.” 
 

Under 1950-talet växte en vänsterradikal vandringsrörelse fram som protesterade mot: ”Den modernistiska stadsplaneringens utslätade miljöer” Här börjar konsten och litteraturen kopplas ihop med promenaden. Ett begrepp kallat psykogeografi myntades. Enligt artikeln. Ett flanörliknande kringdrivande men med målet att samla upplevelser, stämningar och berättelser kopplade till platsen.
 

Så istället för att jaga meningslösa pokemonmonster kan man i vår tid istället göra historiska resor via appar med ljud och bild. Vilket funnits på flera håll i många år. Stå på Järntorget och lyssna på bergsmännen när dom gör upp affärer, hör på livet runt Hamnplan under 1800-talet. 
 

Berättelser som dokumenterar och kommunicerar platsens historia. Med interaktiva moment som ökar närvaron och engagemanget. Det är dags att byta ut löpningen mot kreativa promenader.


Publicerad i NA!




27 November 23:49

GÀstspel pÄ Ristorante Bella Italia


Dom säger att jag aldrig jobbar. Att det jag normalt jobbar med inte är ett jobb. Mina lena konstnärshänder som folk bara älskar att smeka. Brukar enbart användas när fingertopparna slår ner bokstäverna på datorn. Eller när jag varsamt greppar min espressokopp och för den till munnen och tar allt i ett svep. Ibland får jag trycksvärta på händerna ifrån dagens papperstidningshög. Det skulle kunna skapa instabilititet i vär värld om det kom ut. Så jag brukar se till att inte nämna sånt för någon. Det ryktas om att jag anses som lite av en slacker, en livsnjutare som inte gör mer än vad som behövs för att överleva. Vilket inte kan vara mer fel. Ränderna hos den gamle defensiva mittfältaren går aldrig ur.
Jag är en jävel på att jobba. När jag vill...


Så i fredags gjorde jag mitt andra gästspel hos den italienska restaurangen Bella Italia inne i Örebro Saluhall. Ett knappt niotimmarspass med tio minuters matpaus. Annars igång hela tiden. Plocka bort på borden, torka bort kladd, bära bort tomma glasflaskor, prata med gäster och bära ut en och annan tallrik plockmat från delikatessen till after work lediga örebroare. Som en 90 minuters fotbollsmatch plus tillägg. Buggarna va som gelé efteråt men annars var allt hunky dory.

Jag gjorde samma resa för en månad sedan och då var det ännu mer att göra.
Jag inte jobba hårt? Ha, what a bunch of crap.
Dessutom är det jäkligt roligt. För en man som jag som oftast jobbar ensam är ett par kvällar jobbandes på lokal som a late night out. Grymt socialt med alla gäster och personal att snacka med. Flödet i Örebro Saluhall som vibrerar under helgerna. Så många bekanta ansikten, gamla kompisar, aktuella vänner i nutid, gamla lagkamrater och bara sånna man hälsar på fast man inte riktigt vet varför men att det känns bäst så. Och naturligtvis helt okända besökare som jag får se till att säga tja till.

Jag är rätt övertygad om att det kommer bli fler gånger. Kanske nästa lönehelg? Men de närmaste dagarna lär jag nog backa tillbaka in i min svarta bunker alldeles för mig själv. Den här helgen har varit allt för social totalt sätt. Öl- och Whiskymässa på lördagen samt Magnus Uggla på Hjalmar Bergmanteatern idag söndag. För en deltidsensamvarg är det alldeles för mycket på en gång...



23 November 12:56

Det Àr sÄ hÀr jag ser ut numer...



Självbilden?
Det är så här jag ser ut nu för tiden. Rund och bred i ansiktet. En nonchalant gömd kroppshydda bakom skjorta och kavaj.
Jaget på bilden ska nu in i Nerikes Allehanda som den nya bildbylinen till mina krönikor.
Dock en annan bild, tagen några steg bakåt, i ett mer blixtrande ljussken. 
Den förra bilden var en sorgmodig och stämningsfull bild med mina insjunkna kinder, gråtglansiga ögon och med ett vemod ovanför mig.
Läsare sa byt ut. Du ser så ledsen ut Pelle. Jag ska tydligen skratta på bilder. En glad prick.
Själv vill jag alltid vara allvarlig och tungsint som ett ungt indieband från Boden.
Men det passar sig sällan.



20 November 23:11

Joe Strummer-alltid saknad-aldrig glömd


”This is a public service announcement… With guitars!” Ropar Joe Strummer innan gitarrens rytmiska och suggestiva hackande dundrar igång i The Clash låt ”Know Your Rights” från 1982. Av en händelse återuppstod låten framför mig för några dagar sedan. En gåva och politisk käftsmäll som passar lika bra in i dagens på många håll segregerade, våldsamma och auktoritära samhällen som det England och London Joe själv speglade på 70- och 80-talet. Polisbrutalitet, politisk brutalitet, rasism, fattigdom, krig och diktatoriska ledare som låser in sina ideologiska antagonister för att få tyst på oppositionen. ”Know Your Rights” Känn till dina rättigheter! 
 

I låten räknar han upp tre mänskliga rättigheter med ett tydligt sarkastiskt budskap. 

1, Du har rätt att inte bli dödad. Om det nu inte råkar vara en polis eller aristokrat som gör det.

2, Du har rätt till mat och pengar. Så länge du inte bryr dig om att bli förnedrad och misstänkliggjord och inburad. 

3, Du har rätten till yttrandefrihet. Så länge du inte är dum nog att utnyttja den.”Get off the streets.” Spring!
 

Joe Strummer dog redan 2002 endast 50 år gammal. Jag har saknat honom sedan dess. En av de coolaste, hårdaste stilikoner som funnits inom musiken och dessutom jäkligt politisk och samhällsengagerad. Med tanke på världspolitikens utveckling mot det fria talet och valet och de mänskliga rättigheterna är jag säker på att Joe Strummer hade stått längst fram på barrikaderna och lirat skiten ur varenda auktoritär demagog som just nu kryper fram från de stenar de varit gömda bakom.
 

Den brittiska punken han kom ifrån var förvisso på samma sätt en proteströrelse mot makten och etablissemanget som vi ser på flera håll idag. Och även om den nazistiska rörelsen försökte sno punken så var den i grunden långt ifrån den samma. Med risk att bli åthutad av någon gammal punkikon så handlade det väl mer om ”Fuck it!” Gör det själv. Sitt inte och gnäll över att ingen annan gör saker åt dig. Ha kul. Lira musik fast du inte kan. Sjung fast du inte kan. Skriv fast du aldrig gjort det förut. Gör dina egna kläder. Eller riv sönder de du har. Gör finger åt föräldragenerationen och chocka allmänheten. Lite som hårdrockare idag? På ytan hårda som satan men innerst inne snälla som headbangande afganhundar. Lite så som Joe Strummer va.

Publicerad i Nerikes Allehanda 2016-11-20




17 November 17:58

Jag minns! Anteckningar ur en dagbok...

Författaren Peter Englund kom nyligen ut med en bok som heter:
"Jag kommer ihåg"
En bok fylld med rätt meningslösa ihågkomster från en fin barndom. Jag har alltid gillat Englund och några av hans historiska böcker var det som fick mig att börja läsa på allvar. Men en sån här bok kan man bara få ge ut om man har ett namn som säljer för banaliteter som det här kommer väl ingen annan undan med? Han har skrivit ner minnen från nr 1 till 658 i sin bok. Mitt minne är kanske inte lika bra men jag skrev daglig dagbok mellan åren 1984 till runt 1991-1992. Därefter mer sporadiska anteckningar. Men jag gör en Englund och plockar ut 25 slumpmässigt utvalda minnen från dessa dagböcker.
Mina meningslösheter lär inte hamna i någon bok men som Englunds bok marknadsförs:
"Jag kommer ihåg är inte bara ett ovanligt minnesexperiment, men också en bok som i sin planlösa öppenhet inbjuder läsaren till egna hågkomster och reflektioner." Själv kallar jag mitt experiment för "Jag minns!" Vad minns ni?


1, Lördag 1/10-1983
Jag minns: Att vi i det svenska pojklandslaget mötte Västtyskland i Lübeck. Förlorade med 2-0.
Publik 6.000. Fick skriva cirka 300 autografer.

2, Måndag 19/12-1983
Jag minns: Att vi hade ett möte i Lundby 19.15. Hämtade ut pengar hos Roland Söderberg. 5.000kr klockan 14.45. Åker dit med Lunkan.
Samhällskunskap Instuderingsfrågor får man reda på på sid 15-21+häftet vi fått.

3, Fredag 10/2-1984
Jag minns: Blohm 17 år! "Supa Ferre"
FE Prov-Deklaration

4, Onsdag 14/3-1984
Jag minns: SE Banken kl 15.00. Håkans kontor.
ANSTÄLLD!

5, Söndag 26/8-1984  
Jag minns: Att jag tog ut 100kr på bankomat. 

6, Torsdag 6/9-1984
Jag minns: Att vi i det svenska juniorlandslaget spelade 1-1 mot Sovjetunionen. Det spöregnade hela dagen. Trist.
Gav mig själv betyget 3 getingar. Bra spel offensivt, ganska svag i defensiven idag, bra spelare emot mig.

7, Torsdag 15/11-1984
Tog ut 2.000kr från Forward och satte in på Wermlandsbanken. Tog ut 100kr på lönekontot.
Köpte skiva. The Smiths.

8, Tisdag 1/1-1985
Jag minns: Att jag var på fotboll. Arsenal-Tottenham 1-2. Vilken match, jag stod bland Spursanhängare, vilken stämning, otroligt.
Har aldrig varit med om någonting sådant. Full som vanligt, börjar bli jobbigt, har sovit 3 timmar på två dygn.

9, Måndag 4/3-1985
Jag minns: Att det var en "Deppar dag!" Slut mellan Yvonne och mig. Vi grät i varandras armar. Jag älskar henne verkligen!!
Det är slut, tyvärr. Inget roligt alls.

10, Måndag 11/3-1985
Jag minns: Att jag hade uppkörning!! Jag klarade körkortet!!! Hur glad är jag? Hur glad som helst, Jopiii.
Spelade squash med jobbarkompisar, mycket roligt, mycket jobbigt.

11, Fredag 12/4-1985
Jag minns: Att vi var på Träningsläger. Avresa 08.00. Första matchen på gräs i år. Huskvarna Södra-BKF 0-5.
Jag gjorde en bra match. Ganska rolig dag. Bättre än mitt skitjobb i alla fall.

12, Onsdag 21/8-1985
Jag minns: Att jag var på stan efter jobbet. Träffade Thörna och Janne N, sen åkte vi och tittade på DM-finaler i Damfotboll och
efter det åkte vi till "Linkan" och fikade. Sen hem.

13, Lördag 11/1-1986
Jag minns: Att löptestet på 5km blev inställt. Var på Prisma och spanade lite, det fanns lite fint men tyvärr så är jag för blyg för att 
stöta på någon.

14, Fredag 7/2-1986
Jag minns: Att jag träffade Perran Selinder kl 16.30 på stan(Åhlens). På kvällen tittade vi på Video hos Cattis och Pernilla till cirka kl 02.00.
Efter det åkte Perran och jag runt och snackade lite i bilen.

15, Onsdag 26/3-1986
Jag minns: Att jag inte fick glömma att sola klockan 15.30. (JAG FICK REDA PÅ ATT JAG KOMMIT IN PÅ IDROTTSPLUTON I VÄXJÖ.
JIIPIII.) -Lön: 1.800kr, ungdomslön. Jag klippte mig, det blev bra! Lite kortare än vanligt bara.

16, Fredag/lördag 20/6-21/6-1986
Jag minns: Att jag var på Öland under midsommarhelgen. En underbart suverän helg med sol, bad, bärs och överhuvudtaget roligt och trevligt.
Vi var också ute och seglade. Perran Selinder, Nicklas Karlström och Billy Landsdowne.

17, Måndag 4/8-1986
Jag minns: Att Länslaget mötte Liverpool 1-3. Vi spelade väldigt bra, jag var väl inte så bra, blev rätt trött efter febern.
Efter matchen åkte vi till Lorry där det var "Värde!"

18, Tisdag 23/9-1986
Jag minns: Att det var en "Ointressant dag!" 

19, Torsdag 13/11-1986
Jag minns: Att vi denna dag gick igenom ett nytt vapen. KSP 58, tråkigt. På eftermiddagen så tränade jag styrka. På kvällen åkte Johnny Fedel och 
Ante Jankovic och jag och fikade på Piece of Cake. Vi åkte lite bil också. BMW. Mycket fin bil!!!!

20, Torsdag 8/1-1987
Jag minns: Att vi sov till klockan 11.30, sen åt vi lunch med Anders Grönhagen och lagledaren i GIF Sundsvall. Efter det kollade Nicke och jag staden, sen tränade vi.
Det gick bra. Kul!!! På kvällen var vi ute och käkade+fikade på en pub med Micke Brundin och hans tjej.

21, Måndag-onsdag 9-11/2-1987
Jag minns: Att jag fyllde 20 år den 10:e och att vi var på "Kostavecka" Vi har skjutit och sprängt plus kastat handgranater de här dagarna.
Värdelöst!!! Tråkigt!!! Hemresa den 11:e kl 17.30 från Kosta.

22, Fredag 8/5-1987
Jag minns: Att det var 8 dagar MUCK! På förmiddagen så fixade jag lite grejer, ärenden. Jag hälsade också på Vasaskolan. På eftermiddagen så tränade vi och på
kvällen så var det utgång på Strömpis. Jag tog lite öl och sprit. Fick bära hem Mia, hon fyllde 24 år och var kanonfull.(Hem till mig) Sen sov vi!

23, Tisdag 27/10-1987
Jag minns: Att vi reste till Bali och Singapore med BK Forward. Jobbig resa med många starter och landningar. Varmt och äckligt.

24, Torsdag 31/12-1987(Nyårsafton)
Jag minns: Att vi kom hem från London cirka kl 16.00 till Örebro. På kvällen var jag först hos Pontus, Janne var där också, vi dosade lite, sen gick vi på Contan.
Där var det trevligt. Pratade med många flickor. Jag gick med Annika hem till henne och sov där. GOTT NYTT ÅR EVERYONE!!!

25, Lördag 2/1-1988
Jag minns: Att jag var på stan på dagen, fikade på Ritz. Sen åkte jag hem och sprang 4km, efter det tittade jag på Tipsextra. Senare så åkte jag till Ritz igen, där
satt vi ett gäng ett tag innan vi åkte till Contan. Jag var på Contan till kl 01.30 då åkte jag hem och åt.




Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlÀgg


-->