Kärlekens famn

FÖRORD till boken skrivet av mig:

Jag skulle kunna göra det lätt för mig. Berätta om det där specifika momentet i en träningsmatch mot Kristianstad våren 1999 då jag kände att jag blivit accepterad av Gais supportrar. En genial djupledsboll med backspinn till, jag tror det var Palle Johansson. Blickarna av godkännande på väg ut från planen efter match.
Blickar som sa: Den där skadade föredettingen kanske kan va nått ändå?

Eller om när jag för fösta gången i min karriär fick möjligheten att springa rakt in i kärlekens famn efter att jag gjort ett kvitteringsmål mot Gunnilse borta. Sextiometersrush och hoppa rätt in i lyckliga supportrar och där känna den samlande kraft som finns där mitt i havet av grönt och svart. Men den största egotrippen va nog ändå när jag joggande in på Gamla Ullevi för uppvärmning inför den första kvalmatchen mot Kalmar FF 1999. Jag hade tränat tre gånger, kanske fyra, på fem veckor och var förstås inte redo för vad som komma skulle rent fysiskt. Jag var livrädd. Över att bli skadad direkt, att kanske inte orka, över att skämma ut mig. Men de applåder och uppmuntrande rop jag fick i skenet av strålkastarljuset gjorde att jag glömde all oro och bara njöt. En makalös upplevelse.

Ändå är det tre helt andra händelser som jag vill ta upp här. Inte lika anmärkningsvärda men små fragment av supporterns själ som säger väldigt mycket om Gais och varför man väljer att älska klubben. Små händelser som tar oss genom tre årtionden och tre generationer av min släkt. Små, små droppar i havet som får ringar och växer sig stora.

Någonstans i mitten av 80-talet. I Jönköping. Jag är med min moderklubb BK Forward i Tipshallen för att spela inomhusfotboll. Det kan ha varit Inomhusallsvenskan. In väller ett stort gäng(åtminstone kändes det så) av grönsvart klädda ungdomar. Det blev ett jäkla liv. Dom satte sig, och stod upp, på de där enkla träbänkarna som fanns i hallen och började stampa i golvet. Bombom Gais, bombom, Gais, bombom Gais... Ljudet hamrades in i mitt huvud, ett mantra som bedövade allt. Bombom Gais, bombom Gais. Jag vet inte om det var vi som spelade mot Gais då eller om dom spelade efteråt men jag har alltid haft den där händelsen, det där ljudet i mitt huvud. Det va mitt första möte med en riktig supporterklack. Då hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag en dag skulle spela för klubben bombom Gais.

Nästa gång våra vägar skulle mötas var 90-tal. Vid kvalet till allsvenskan 1995. Jag spelade för IFK Norrköping. Vi hade spelat 1-1 i Göteborg på en plan med isskorpa på halva planen under större delen av matchen. Nu var det hemmamatch och oro i Norrköping. Men hemmalaget vann och på läktaren fanns min familj som åkt från Örebro för att kolla på ödesmatchen. Bland dom fanns min systerson Niclas som var 11 år vid tillfället. Som vanligt ställde dom sig vid spelargången efter matchen för att vänta på mig. Det dröjde inte länge förrän en massa Gaissupportrar dök upp och började härja. Högljudda, rätt packade men för dom som hade koll inte speciellt våldsamma. Supportrarna skulle hylla sina hjältar, trots förlusten, ville in i omklädningsrummet men blev förstås stoppade. Men dom stannade och sjöng och fortsatte härja med glimten i ögat. Niclas hade inte riktigt koll på läget och blev livrädd, nästan skräckslagen. Han trodde att det skulle bli bråk och gömde sig hos min syster och hennes man som rutinerat backat undan lite grann. Man kan tycka att en sån upplevelse skulle ge avsky hos en ung pojke i precis rätt ålder för att ta intryck som följer än livet ut. Men nej. 
Niclas är idag en stor Gaissupporter med en fet tatuering på ena vaden som förkunnar: ”Gais för alltid”

Å så va det det här med kyssen på handen...
Sommaren 2000 va BK Forwards pojkar födda 1984 nere i Göteborg för att spela Gothia Cup. Gais hjälpte till att fixa in laget på ståplatsläktaren precis bredvid den stora klacken på det som då var Gamla Ullevi. Min syster tillsammans med de övriga ledarna ställde sig lite vid sidan om medan grabbarna i laget tyckte det var otroligt spännande att få stå i klacken. De smög sig in bland alla grönsvarta halsdukar och tröjor och började sjunga så gott dom kunde. Ett par av dom började snacka med en av killarna i klacken. De pekade på Niclas och sa att Pelle Blohm är hans morbror. Killen sprack upp i ett stort leende. Dom pekade vidare mot min syster, som är blyg och verkligen inte vill stå i centrum, och förkunnade: Det där är Pelle Blohms syster. Killen tog några steg bort till min syster, ställde sig på knä, tog hennes hand och kysste den. Folk jublade och applåderade runtomkring. Succé!

Jag fick höra det. Alla andra som kommer till Gais får höra det. Det är något speciellt med den där klubben, med stämningen och närheten till supportrarna. Det är svårt att sätta fingret på det. Men någonting är det. Som att Gaisare ”alltid” bär någon typ av tecken på sin kropp som visar sin lojalitet. Som små hemliga budskap som gör att dom alltid hälsar på varandra vart dom än är i landet. En samhörighet för de invigda som nästan hela min familj sugits in i. Min syster får förvisso anses som hälften Gaisare och hälften Norrköpingssupporter. Va kyssen kanske inte perfekt ändå?
Men min systers man och systerson är stenhårda Gaisare.
Å jag är supportrarna evigt tacksam för det stöd jag fick under mina två rätt speciella säsonger. 

Texten är ett förord till boken "Vilka har Sveriges bästa hejarklack"
En bok om Gais supporterhistoria från 1970-talet fram tills idag.