Franciskuslunden: Djurkyrkogård och Galgbacke

Som tagen ur Stephen King-romanen Djurkyrkogården ligger den där omringad av motorväg och nybyggnationer av trevliga småhus strax ovanför Adolfsberg.

Namnet Franciskuslunden för att helgonet Franciskus av Assisi älskade djuren lika mycket som sina bröder och systrar. En viloplats för våra bästa och mest lojala vänner. Men även en mystisk gammal galgbacke och avrättningsplats från 1600-talet. En plats som kan väcka både kärlek och rysningar.

En tidig kylslagen morgon i januari värmde jag upp bilen och körde de cirka åtta kilometrarna från mitt hem och ut till denna fantasieggande plats.

Några lastbilar for förbi en bit bort, en sopbil som backade in på vägen och åkte igen, solen glimtade till mellan två trädstammar när jag lyfte låshaken och gick in.

Jag ställde mig där och såg ut över sneda träkors, gravstenar och korta kärleksbudskap till saknade fyrfotade familjemedlemmar. Försökte suga in en stämning.

Det var dunkelt, en svag vind drog in från öster och kröp in under dunjackan. En onaturlig kyla låg som ett lock över den stora skogsdungen med höga tallar och björkar som långt däruppe la ut sina trädtoppar som ett tak över hela begravningsplatsen.

En svart katt kom in från vänster och sprang snabbt och hukande rakt över fallna trädgrenar, gravar och för länge sedan slocknade minneljus. Hela vägen följde katten mig med blicken som om den ville säga att här vaktar jag och jag har full koll på dig.

Avrättningar: Ett folknöje på galgbacken

Som en film framför mina ögon försökte jag sätta mig in i hur det skulle kunna ha sett ut här förr i tiden. Få den stelnade vintervyn att röra sig. Människor, skrik, ångest å tumult.

Platsen var från1600-talet och fram till mitten av 1800-talet en Galgbacke, en avrättningsplats. Historiker skriver om att den strategiska positionen där dagens landsväg passerar redan då var en genomfartsled förbi Närke och Örebro. En perfekt plats för att avskräcka eventulla tjuvar och bråkstakar som passerade. Ett budskap att om ni inte sköter er så har vi en plats här för er. Jag vet inte hur det lyckades. Jag vet inte heller hur många avrättningar som hann utföras under de tre århundradena som platsen var galgbacke. Men det berättas om livliga avrättningar där hängningar och halshuggningar påhejades och jublades åt. En sorts förtida nöjesindustri där folket gick man ur huse för att bevittna arma själars hädangång. Hängning, halshuggning, stegling och rådbråkning som underhållning. Det var råa tider och man kan, om tror på sådant, lätt föreställa sig de explosiva energierna som fortfarande vilar över platsen. Spökar det på Franciskuslunden? Jag skulle nog inte köpa något av de hus som byggts alldeles i anslutning till den mörka stilla skogsdungen. 

Tiderna förändras

Men tiderna förändras. Som tur är.

Den 25 oktober 1858 utfördes den sista avrättningen uppe på galgbacken då kronoarbetaren Gustaf Gustafsson Gadd halshöggs.

På 1920-talet togs beslutet att anordna en begravningsplats för djur i samma område där avrättningsplatsen tidigare legat. Franciskuslundens Vänner, som vårdar platsen, påstår att det är en av de allra äldsta djurkyrkogårdarna i Sverige.

Den mest kända av alla de djur som är begravda här bör vara cirkuselefanten Bambina. Bambina tillhörde Cirkus Strassburger, hon avled och begravdes just här 1927. 1994 uppfördes en staty till hennes minne då Franciskuslundens Vänner firade 10-års jubileum.

Jag återkommer till sommaren

Det värmer i hjärtat att gå runt och läsa på gravplatserna. Så mycket kärlek vi ger till våra husdjur och har så gjort i många år. Årtal från 40, 50, 60-talet och fram till våra dagar. Rocko och Rocky, Pysen och Nelly, namn från det förflutna. Älskade vänner.

Trots värmen i hjärtat fryser jag nu hysteriskt. Jag står i en frysbox och känner inte längre fingertopparna, fötterna värker. Det är en helt annan bister fuktighet här uppe i jämförelse med inne i stan. Jag vänder och går ut igen. Stänger järngrinden och hör den gnissla i kylan. Tänker att hit måste jag åka igen. Till sommaren för att njuta av lugnet.

Jag ser in i dunklet igen innan jag sätter mig i bilen. Visst såg jag väl några skuggor försvinna bakom träden därborta. Kanske var det Nils Svensson och Jakob Persson. Två gamla tjuvar och bedragare som avrättades här. Kanske var det den gåtfulla svarta katten? Hörde jag inte ett skrik där innifrån? Tunga suckar, upphetsande andning och hårt bultande hjärtan. Inbillning?

Jag skrattar för mig själv, trycker gasen i botten och kör därifrån.

Texten är tidigare publicerad i magasinet Utmärkt Örebro.