En långsam solnedgång över blå bergen, polissirener som studsar mellan husväggar, ett godståg som dundrar förbi i hög fart och i vinden nattklubbsmusik som kommer ifrån den svarta ån där borta och försvinner igen. Ett kraxande från tusentals kajor som umgås på taken för att i nästa ögonblick i giganstiska gängformationer färga himlen svart. På stolen bredvid mig på balkongen sover katten med alla fyra tassar upp i luften. Trygg, mätt och nöjd. Det är en lördag i september och "sommaren" är ännu inte över.
 

På Facebook dyker plötsligt, från flera håll, en länk till en radiodokumentär om Olle Ljungström, upp. Som om "alla" bestämt sig samtidigt i denna algoritmiserade kollektiva värld att lyssna på denna repris. "Jag är ett geni!" Säger Olle i dokumentären fast inte alla insett det. Olle var ju underdog större delen av sin karriär tills mammon och TV4-programmet Så mycket bättre gjorde honom populär de sista åren av hans liv.
   Jag är också ett geni fast så få fattar det... brukar jag försöka intala mig själv när jag står där med uppsagda uppdrag och sliter med lågintensiva kreativa projekt som inte riktigt tar fart. 
    Jag lyssnar på Olles musik. Skivan Tack som kom ut 1995 var en sorts livlina för mig när jag 1996 satt avskuren från all kommunikation i ett land där ingen kunde prata med mig eller jag med någon annan eller där jag kunde läsa någonting eller ens göra mig förstådd alls. 

"Det finns nånting som du har lärt mig
Nånting som jag kan
Jag blev större mindre lik dig
Jag blev mera jag, du blev mera han"   
Sjöng Olle i låten Som du. Med sin nakna avskalade stämma.
   Jag satt där i norra Kina i ett hotellrum med utsikt över en bakgård med gröna kullar och en mindre hundgård. 
Å Olle sjöng i Vem kan man lita på: 
"Du vet precis var skåpet ska stå
Här kan du lära dig att stå på tå
Intoleransen är vårt sätt att förstå
Om jag går under kommer dåren bestå"
   Olle "gick under" och världen är full av fullblodsdårar och här står jag och försöker stå upp för det jag står för.
Kina 1996. En känsla ändå av att något positivt politiskt var på väg att hända.
Kina 2023. Not so much. En sorg.

I dokumentären säger Olle någonting om att det där svarta hålet han fötts med, det han bedövade med alkohol och droger, det skulle aldrig försvinna. Jag tror till och med att hans mamma på något sätt bekräftade det men menade förstås att "medicineringen" inte var rätt sätt att döda känslan.
   Jag har aldrig haft några drogbehov eller problem som tur är men den där känslan av sorg och melakoli har funnits med mig hela livet även i de ljusaste av stunder där lyckan slagit klackar i tak och livet varit hundra procent hunky dory. Ändå har de där mörka känslorna haft sin plats och aldrig försvunnit.
    Nu tror jag att de är permanenta och det handlar bara om att bevaka och kontrollera och hålla borta så mycket som möjligt och inte tillåta det att komma fram. Livet är för dyrbart och det är ett slöseri att inte ta vara på det så fullt ut som man kan och orkar.
"Jag sjunger,
Lalalalalala
Lalalalalala
Du ägnar all din tid till att få mig speciell."
   Säger jag till rösten i mitt huvud...

Å tack Olle Ljungström för Tack 1996!

 

Efter en lång, lång vila så kommer här ett litet livstecken från denna sida om mig Pelle Blohm.
Det är sex år sedan jag gav ut min självbiografi Blohm står när dom andra faller.
Nu har jag gett ut min första roman. 

Den heter From Bangor With Love och släpptes för att par månader sedan. 
Precis som med min självbiografi så har jag gett ut den via Crowdfunding.
Det vill säga att knappt 240 läsare förbeställde boken så att jag kunde finansiera projektet.
Stort tack till er! Alla nämns också i boken. 

Det har även börjat komma in lite läsarreaktioner och några som har gjort mig lite extra glad citerar jag här under med läsarnas goda minne.

"Nu har jag nästan sträckläst "From Bangor with love" av Pelle Blohm. Han är en enastående betraktare av vår samtid, kommer att tänka på Ulf Lundell. Meningarna liknar emellanåt lyrik. Närvaron tar mig till Irland; ser utsikterna, känner vindarna, hör människorna. Har du inte beställt boken än, har du en härlig och reflekterande bok att se fram emot! Ja, ja, lite mörk emellanåt, det är ju Pelle som skriver, och det bidrar till det nakna och ärliga i bokens berättelse". Nina Hjelmgren Läckeby, Kalmar.

"Gillade storyn om hur livet kan vara med känslor, ensamhet, drömmar och val som får konsekvenser. Samt hur beskrivningen av Irlands fina natur och hur vänliga de verkar och att de gillar musik och sång". Kjell Kalmnäs, Stockholm.

"Nu har jag läst med stor behållning. Du skriver rappt, medryckande och med fin känsla för miljöerna. En skön mix mellan existentiella funderingar och blöta pubkvällar. Läsningen fick mig att minnas platser som Doolin, Enniskillen, Donegal, Derry, Cork och Belfast som jag själv besökt för länge sedan. Snyggt jobbat". Gunnar Hagberg, Norrköping.

"Det var ett jäkla bullrande, blixtrande och ösregnande över orten då!
Tur att jag har en bra bok, Pelle Blohms nya ”From Bangor with Love”.
Korrigering/ Har redan läst ut den! Första boken jag sträckläst på 3 år. Vad tycker du om det betyget, Pelle?
Gripande, välbalanserat magisk, djupet och svärtan jag känner så väl igen hos mig själv.
Hög igenkänningsfaktor. Gråten satt i halsgropen! Tack!!!
Peter Forsman, Stockholm.

"Dina många målande beskrivningar av bland annat landskapet höjer och fördjupar läsupplevelsen. De lite drömska inslagen kittlar nyfikenheten och gör berättelsen ytterligare filosofisk och med nästan lite fantasyinslag. Ungefär som många av oss människor nog drömmer om att tillvaron kunde få vara ibland. Där hittar du en nerv och slår an en ton som gör att boken på ett mysigt sätt pendlar mellan realism och dröm". Christer Moll, Örebro.

"Har precis läst ut boken From Bangor with love. Kanske både en reseskildring där man kände att man var där på pubarna och i det karga landskapet. Kan absolut rekommendera denna bok. Du har gjort det igen. Många vänliga hälsningar från Joakim Säw, Hallsberg.

Häromdagen gick jag och tittade på de sista stackars spillrorna av årets bokrea, fortfarande låg det kvar etablerade författare med inbunden bok för 75 kronor och halva priset på det. Hemma hos mig hånflinar fortfarande drygt 400 böcker av den bok jag gav ut 2017. Numer händer det att jag ger bort ett och annat exemplar och tiden för att faktiskt åka iväg och introducera dom för en pappersförstörare, eller vad man gör när böcker ska kasseras, är nära.
    Att sitta med så många böcker kvar har känts som ett rejält misslyckande men klokare personer än mig har sagt att det inte alls är så jag ska se på det. Trots allt har jag sålt 75 procent av den upplaga jag tryckte upp. 
   Samtidigt, när jag tänker på hur fort en bok tappar i värde, inte bara för en egenutgivare som jag, utan även för etablerade och profilerade författare, så är det fascinerande att man frivilligt lägger ner så enormt mycket tid på att skriva den. Att skriva en bok tar för många flera år medan andra är snabbare. 
      Skrivande generellt är rejält lågt värderat för de allra flesta i branschen men ändå vill så många dit trots att få överlever utan sidouppdrag. Det pretentiösa svaret är kanske att man inte kan låta bli, behovet att få uttrycka sig finns i blodet, kicken av att berätta en historia, eller dela sina tankar och bli läst är stor.
      Sen är det ju väldigt kul också, så man fortsätter ändå, för att kanske en dag bli så attraktiv att en andra upplaga får tryckas upp, å varför inte en tredje... 

Vi kopplade in gps:en och körde ut från de trånga gatorna nere i South Beach Miami och ut över broarna och in i kaoset på den femfiliga motorvägen upp mot Fort Lauderdale. Det kändes lugnt och kontrollerat att guidas av kvinnan i gps:en så jag lutade mig tillbaka och intalade mig om en viss coolness trots att jag satt i en svennig svart Toyota Camry. 

Plötsligt kopplades vägvisaren ifrån under några få sekunder och kvinnan där i började peka finger och ge oss gamla inprogrammerade vägval gjorda av andra. Bilar och långa lastbilar susade förbi på båda sidor, skyltar överallt och avfarter, avfarter, avfarter. Stressen ökade, svetten på ryggen tilltog. Är vi på rätt väg eller va fan? Ja mot norr skulle vi, väg 75. Florida Turnpike? Sa någon tidigare. Nä, vi måste av och omgruppera. Blink höger genom tre filer och så av vid första bästa ställe. In på en sunkig mack med ett lika sunkigt kafé med män i keps och personal bakom glas och galler. Kort fråga där inne till en person jag inte förstod mycket av och ut genom dörren igen och fixa till vägvisaren ännu en gång. Sedan ut i kaoset via första bästa påfart och följa order och hoppas på att guds signal skulle nå jorden resten av resan. Och det gjorde den.

 

Vi körde och körde och körde tills vi nådde Interstate 75 genom Everglades på en enda lång raksträcka som aldrig verkade vilja ta slut. Alligatorer i vattnet bakom viltstängsel och polisbilar på gräset mellan körbanorna precis som på film. Till sist nådde vi brofästet till Sanibel och Captiva Island där vi svängde av och checkade in på Sanibel Marriot Harbour Resort & Spa. Hotellet var stort och halvtomt. Två stora fina pooler på två sidor av hotellet. Tre restauranger och en Starbucks. Ett charmlöst men fint amerikanskt medelklasshotell att slappa på under några dagar.

Vi åkte hit för att få kontrast till livet i South Beach och njuta av det totala lugnet. Västkusten är verkligen soft hade folk sagt som varit här och det stämde. Vi satt på balkongen Åsa och jag, på nionde våningen, drack Corona och såg ut över Mexikanska Golfen där en och annan lyxbåt passerade. Bron Sanibel Causeway låg därute med de välbärgades boulevard på andra sidan. En smal väg över ön med små pittoreska småhus och större lyxkåkar bakom vegetationen och murarna. Och bortanför det en mindre bro och ett sund över till Captiva Island med ännu fler små hus och hotell. Längst ut på ön hade vi hört att det skulle ligga en lång vacker sandstrand.

 

Vi satt och såg ut över ett paradis och snackade om framtiden. Oron över uteblivna uppdrag. Ett C More som troligen skulle kasta in handduken i min ring. Det hade varit en nedåtgående spiral de senaste åren från en given plats i fotbollsteverutan till där jag nu satt. En omorganisation i Kanal 5 där jag länge varit kanalens man men med ny chef som inte gillade mig och ville bygga nytt försvann man där pang bom över en vinter. Nu var nästa omorganisation på gång med ett sammangående mellan TV 4 och C More. Omorganisationer är inte och har aldrig varit min grej. Oftast sparkad snett nedåt.

Ständigt denna oro. Svassandet runt chefer och personer på nyckelpositioner för att få nya uppdrag. I femton år samma sak nästan efter varje säsong. Aldrig helt säker på sin plats i laget. Orden som ekade: 

-Vi håller på och ser över organisationen. Inget är bestämt än. Men vi återkommer Pelle.

Väntan, väntan. Det finns ett par chefer under några år som jag kände mig trygg med. Annars en ständig kamp som enbart vunnits beroende på några inflytelserika kollegor som kunnat påverka de chefer som med jämna mellanrum velat bli av med mig. Jag har aldrig haft någon fallenhet för att slicka mig till uppdrag, eller att själv ställa mig med mössan i handen och be om jobb. Det har bara hänt en gång. Det var efter mitt självvalda uppehåll under en allsvensk säsong för några år sedan. Jag var desperat efter ett år där allt guld förvandlats till sand. En snyting här, en snyting där. Nästan regisserat som om jag skulle lära mig någonting av alla motgångar som dyngspridaren överöste mig med.

 

Jag åkte upp till Stockholm och fikade med chefen. Sen sitta där och inte verka allt för angelägen men ändå tala om att man gärna vill jobba. Pulsen, olusten. Vi får se Pelle.

Det var förnedrande, speciellt eftersom jag visste att den som satt framför mig var mycket tveksam. Sånt får man reda på i en liten värld som tevebranschen. Ett spel alltihop. Hade jag inte haft de här kollegorna hade jag varit ute ur bilden för många år sedan. Men nu kändes det som klockan var slagen. Alla signaler fanns där. De uteblivna telefonsamtalen, framflyttade deadlines, blickar som plötsligt vek undan, en annan ton i samtalen när man till slut fick kontakt. Min innerliga önskan om att kunna försörja mig helt och hållet på journalistiken har alltid gjort att jag lagt alla ägg i den bräckligaste av korgar. Det har alltid varit ett riskspel eftersom jag sett så många andra plötsligt och osentimentalt förflyttas ut i kylan, ut i anonymiteten. Programmet måste förnyas, föryngras, spetsas till, förändras. Din profil passar inte in. Man vet om sånt men det hjälper inte. 

Den här gången var det annorlunda. Nu kändes det i hela kroppen att något höll på att förändras. Några överraskande kontakter under hösten gav öppningar till annat så vi satt där och bollade fritt med framtiden. Det var varmt och behagligt. Mitt inre var lugnare än på många år. Jag visste att när samtalet kommer, för det skulle komma, det var jag säker på. Då skulle jag för första gången sedan jag slutade spela fotboll kunna säga att det är lugnt. Jag är inte beroende av er längre. Lycka till. 

Texten är det sista kapitlet i min självbiografi "Blohm står när dom andra faller". 
Den första delen av mitt liv tog paus just där.
Nu har det gått några år och jag tror att det finns en ny berättelse som vill ut. 
Frågan är om någon vill lyssna på den?

”Det finns så många vägar”, sjunger John Holm i inledningen av dokumentären med samma namn som visades på SVT i lördags och som finns på SVT play och alla musikintresserade har gått i spinn av att äntligen få veta sanningen om denne man som gjorde tre succéplattor för att sedan dra sig tillbaka. Själv upptäckte jag John Holm sent i musiklivet, kanske runt 30-års åldern, och han har några fantastiska låtar, några med ett helt underbart grådisigt vemod.

 

Någonstans i dokumentären så säger han också att plötsligt en dag när han var 24 år så kom en mörk skugga över honom , en skugga han aldrig riktigt lyckats slå sig fri ifrån. Att han lever med ett vemod, ett stråk som hela tiden ligger där. Då hade han redan tidigare i dokumentären, medan han lyssnade på gammal musik från 1940-1950-talet där ”Blott en dag” sprider ut sig i rummet och där han namedroppade Ulla Billquist, som delvis växte upp i Örebro, pratat om det svenska vemodet, längtan och hjärtesorgen som han fick med sig redan som barn menar han. Svensk blues säger han och det där får mig konfunderad då jag själv alltid pratat om min irländska vurm där samma stråk är tydliga i deras musik, litteratur och historia. Jag har alltid kopplat ifrån den svenska när jämförelsen med Irland kommit på tal medan det antagligen är samma sida av myntet. Kanske handlar texterna om olika skeenden i livet, andra sorts livsöden, men med samma nedärvda vemod. Svensk blues. Jag har aldrig tänkt på det så. Men jag vet att jag alltid blir som mest kreativ när jag når fram till de där mer melankoliska känslorna och det kan ske både under de ljusaste nätterna runt midsommartid och djupaste mörkaste hösten då regnstänken slår mot fönsterbläcket som en evig vaggvisa in mot sömnen.

 

”Det finns så många vägar”, sjunger John Holm och hans väg blev brokig och inte som han alltid ville. Våra vägar blir inte alltid som vi vill men man försöker att hitta sin väg någonstans utmed den mentala landsvägens krokiga kurvor. Det är därför det är så spännande med livsöden, det är därför bra gjorda dokumentärer om människor är så intressanta. Så små saker som kan förändra allting, vrida allt åt motsatt håll, i en negativ eller positiv riktning, en sjukdom, en världshändelse, en människa man möter, en sång man upptäcker, en bok som ger en nya tankar, intressen som svalnar och dör som ett mörkrött höstlöv i en otäck Stephen King-roman. 

 

Det senaste halvåret har, trots pandemier och annan djävulskap, varit en ny kreativ väg för mig i helt nya sammanhang med nya kunskaper och insikter. Vemodet har varit en bit ifrån mig, då blir det också svårare för mig att skriva, jag skriver mest och bäst när den John Holmska svenska bluesen slår igenom. Men det okej, för jag har varit gladare och positivare än på länge och då får gärna vemodet vänta en stund till för jag vet att den avfartsvägen kommer, och jag kommer att blinka och svänga in, det är mitt hemma. Men det är åndå bara en av alla dessa vägar som livet färdas på. Veva ner rutan, sätt ut armbågen och kör mot en Sommaräng eller Den öde stranden…    

 

Tillbaka hos Vito satte jag mig med lokaltidningen vid ett av de endast fyra borden på gatan utanför espressobaren, jag beställde en Birra Moretti, lutade mig tillbaka och följde fiskmåsarna som cirkulerade och skrek över åns svarta vatten, som vid den här tiden på året mest var brunt. Cyklisterna for fram och tillbaka medan trafikljuset ljöd för grönt ljus. 
Inne vid den långa bardisken bakom mig stod stadens italienska koloni och tjattrade, de brukade hänga hos Vito på eftermiddagarna, nästan alltid lät det som att de skulle ha ihjäl varandra, högljudda med sitt klassiska kroppsspråk som jag ibland kunde känna var klyschigt inrepeterat men efter många resor i Italien så visste jag att det inte var så. 

​Jag funderade över den där artiklen jag läste för ett par år sedan. Om den lilla byn Santa Marinella vid Tyrrenska havet sex mil norr om Rom. 
"En gång i tiden var Santa Marinella en oas för den internationella kultureliten och andra jetsettare. Vi vandrar i spåren efter Giorgio Bassani."
I texten skrev man om slitna klassiska men bedagade gamla hotell som hette Le Najadi och Villa delle Palme där denne Giorgio Bassani bodde nästan helt ensam vintern 1962-1963.
Är inte det en skrivande människas dröm att ha ekonomi för att bara dra iväg till "off season" trötta italienska byar för att få ur sig det man har utan att behöva oroa sig för tider, tvätten eller arbetsmöten i sterila kontorslokaler. Gå ut på morgonen och trycka i sig en snabb espresso och en cornetto på den lokala baren, gå en promenad förbi antika stenhus och genom gränder som inte leder någonstans och sedan se ut över ett öde hav ifrån en hamn där några enstaka fiskare sitter och lagar sina nät för att därefter sedan sätta sig ner och skapa. 
Jag sa det till Vito när han kom och satte sig hos mig en stund;
– Det finns inget som är så stämningsfullt och fantasieggande som off season-orter invid hav eller sommardöda städer där vardagens puls tagit paus och människor liksam hasar sig fram genom dagarna med en mjukglass i handen. Finns det något osexigare än gator fyllda av massturism?
     Vito tittade bara på mig. 
– Du är en märklig man du Peter, själv skulle jag få panik och inbilla mig mig att världen var på väg att gå under. Jag älskar människor och vill ha dom runt mig hela tiden.
      Å visst hade han en poäng att det även kan vara rätt schysst att sitta med en Campari spritz på Ritorno de Pasato vid Pantheon i Rom och studera folklivet på ett normalt sätt myllrande torg. Där finns berättelser att fånga upp och skriva ner. Men denna dag i hemstaden invid en svart å i slutet av sommaren då alla fick stanna hemma på grund av en pandemi får man nöja sig med att drömma sig bort. Blunda och i sitt inre återvända till terrakottafärgade fasader, att njuta av en "frutti de mare" vid ett bord ute på en klippa i en fiskeby på Sicilien eller dra runt på en vespa på trånga gator i rusningstrafik. Men allra mest hasa runt i långsamt gemak, möta lokalbefolkningen och sätta sig ner på en bar vid ett bord utmed en husvägg och skriva. 
     Det finns de som menar att jag reser för att fly från vardagen att jag flyr från oro som bubblar som en låginstensiv själslig smärta. Men jag brukar säga att det är precis tvärtom. Fick jag inte resa och fylla på med intryck, lyssna på språk jag inte förstår, känna  mig lite vilsen och tvinga mig till samtal som haltar men ändå ger nya perspektiv så skulle min själ dö.
     Vito lyssnade men jag är inte säker på att han till fullo förstod. 
– Peter, så länge det gör dig lycklig är jag glad, vi får hoppas att den jävla pandemin snart är över, annars dör allas våra själar.   

I fredagens DN ägnde man rätt stor yta åt att filmen Sällskapsresan firar 40 denna helg. När filmen kom hade jag hunnit vara på Gran Canaria ett par gånger redan då först hela familjen åkte dit och sedan en splittrad familj. Jag tänker inte som i DN försöka göra någon sorts analys över samtiden som filmen speglade utan ge er en personlig betraktelse över filmen, Gran Canaria och Playa del Inglés. 


Det första jag kommer att tänka på är hur mycket den där filmen har påverkat mig när det kommer till olika citat och uttryck och hur många andra som responderar på det utan förklaringar. Skulle tro att jag åtminstone varannan dag säger någonting som kommer från filmen. "Very funny, not so fynny, hä-pååre, rattarattara, Ska du ta och springa upp på rum 113 och hämta mina röka?, Jävla smålänninha sången med versen Om du vill ha nattklubbssväng, häng då med i Gabbes gäng. Gå på disco, rulla hatt med Suntrip varje natt!" och så vidare. Det är nog bara Nilecity som kan konkurrera med citat från film och TV som gnuggats in i min minnesbank. 


Förutom själva dialogen så är miljöerna en djup nedgång i nostalgins memory lane. Varje litet klipp är en påminnelse om mna egna upplevelser och minnen. Toaletterna på Arlanda där Majsan och Siv dukar upp för smygsupar, stolarna vid gaten, miljön i flygplanet och applåderna vid landningen, det som inte var med i filmen var fotografen som tog bilder när man gick nedför flygtrappan och hur man kunde köpa desamma vid ett senare tillfälle.
     Sedan trycker sig mina egna minnen in och bygger på berättelsen när man kommer fram, numren på bussarna beroende på vilket hotell man skulle till, den där skojfriska gamängen med ett antal supar innanför västen från flygturen som kom in i bussen och drog vitsar inför stela blyga resenärer, alla vrak till bilar som stod utmed vägen från Las Palmas till först San Augustin och sedan Playa del Inglés.
Kom man på kvällen då allt var kolsvart så minns jag den där sista kröken runt bergväggen innan de två semesterorterna lös upp som en gigantisk scen i väntan på showen. Första resan kom det som en total överraskning, andra resan låg det en förväntan i den där kröken, då visste man hur kul det skulle bli den närmaste veckan.

Ödetomten där en fastighetsaffär skulle göras upp, med de smugglade pengarna i paketet med knäckebröd, har jag stått på och tittat ut över golfbanan som var en grön oas i Maspalomasöknen med sina nudistbad intill. Då fanns nästan ingenting bortanför golfbanan där det senare bebyggts på varje yta som gick att ta fram. 
     Hotellet som filmen utspelar sig på vet jag ingenting om men de såg alla likadana ut om man inte bodde i bungalow. De spartanska rummen med sin doft av rengöringsmedel och kalla klinkergolv, balkongerna, solstolarna vid poolen med sina små rutmönster, poolen där jag simmade fram och tillbaka tills ryggens hud blev kolsvart för att sedan trilla av och bli grisskär, personer som gick och delade ut små kort med erbjudanden inför kvällens middagar och nattröj. 
     Så de egna minnena igen där jag fortfarande kan känna den speciella doften av grillat kött ifrån restaurangerna i Kasbah(som tydligen var det enda stället där man fick pruta i filmen), dofter jag aldrig tidigare känt, spelhallarna där jag hängde många kvällar då föräldrarna satt kvar vid borden och drack vin och drinkar, ungdomar som drog förbi mot diskoteken i den där underbara sköna sommarnattsvärmen. Självklart var vi på grisfest, danstävling och han showaren på scenen som lärt sig långa haranger på alla språk som var representerade på festen. Fyllan, skratten, tårarna, bråken, servitörerna med berg av tallrikar i händerna på väg mot köket och ibland kras och krasch precis som i filmen. Å så fotografer med spansk bred hatt som sattes på huvudet, som i filmen, varje liten detalj känner jag igen och det väcker mest fina minnen och sköna känslor men även en del olust av för mycket vuxenfylla, bråk och skrik.


Det enda som inte är med i filmen är den stora gigantiska stranden där det alltid blåste halv storm och var iskallt i vattnet, där jag spelade strandtennis timme ut och timme in med en kompis från stan. Den långa, jättelånga trapppan upp från stranden som gjorde en avkyld kropp svettig igen, minnen av söta drycker med starka oranga och gula färger man aldrig sett hemma och det oskyldiga smuttandet på en Lumumba. 
     Under de här resorna som kom att bli rätt många med tiden köpte jag små miniatyrflaskor med sprit som jag började samla på. De var också grunden till min första riktigt elaka fylla några år senare.  

  
Jag är inte helt säker men jag har nog varit på Gran Canaria strax över tio gånger. Senast som jag var på Gran Canaria och Playa Inglés var i början av 1990-talet. Mycket var sig likt på ett sätt men väldigt mycket var även helt annorlunda. Dessa resor var mina första utlandsäventyr utanför familjens bilresor i norra Europa och de var speciella i en oskyldig nyvaken tid för charterturism. 
Numer är jag bortskämd och har haft förmånen och turen att ha rest mycket över värden men den där känslan av dessa tidiga resor till Playa del Inglés sitter i minnenas ryggmärg och kan endast jämföras med mitt första besök på Bali och Asien 1987, New York 1988 och Dublin, Irland 1992.
Hä-pååre!
 

Häromdagen blev Leeds United klara för Premier League efter 16 år och det överrumplade mig lite då jag satt trött i soffan hemma efter att ha kört 40 mil genom sommar-Sverige. Huddersfield slog West Bromwich vilket jag inte väntat mig utan hade stålsatt mig inför helgens möte mot Derby som spökat en del genom åren. Så glädjen slog inte emot mig som jag väntat, inte som uppflyttningen 2010 då vi gick upp i Championship efter några deprimerande år i League One, då exploderade lyckan efter all nervositet då Jermaine Beckford sparkade in 2-1 mot Bristol Rovers med Leeds spelandes med 10 man. Den här gången är allting väldigt annorlunda och jag ska berätta varför om ni fortsätter att läsa denna text.

 

För någon vecka sedan satt jag och kollade på ”Världens mest udda sporter” på Netflix. Där spelades något som heter Calcio Storico Fiorentino, en våldsam bollsport med anor från 1500-talet som spelas en gång varje år i Florens i Italien. Spelarna såg ut som gladiatorer, det var som sagt våldsamt, skadorna var många, men fighten var trots allt renhårig, inget filmande, det var någonting som fastnade i mig. Det pratades om stolthet över att representera laget, vilket du enbart kan göra om du är född i just det distriktet i staden, alla är amatörer, sporten är fullproppad med traditioner, publiken vild utan några bråk mellan rivaliserande lag.
     När jag satt där och tittade så påminde det om hurling, den irländska nationalsporten som är min favoritsport. Det är även det en stenhård sport( dock inte i jämförelse med Calcio Storico) med tuffa dueller, inga filmande spelare, få avbrott, högt tempo och med massor av traditioner, stolthet och tillhörighet till sitt distrikt där du inte kan spela för någon annan än ditt födelselandskap. Sporten sägs ha spelats redan före kristus och var förbjuden under delar av engelsmännens långa ockupation av Irland.
Hurling är också något som fastnar i mig och har väckt något från det som var fotboll innan den blev vad den är nu. Fotbollen förändras hela tiden och spelas en aning annorlunda på olika platser i världen och man gillar det man gillar. 

 

De senaste åren har den svenska fotbollen blivit allt mer ointressant för mig, då pratar jag om spelet på planen, kanske har jag gått och blivit så där gubbnostalgisk som jag sagt att jag aldrig skulle bli. Det har också dragit med den internationella fotbollen i fallet, jag ser oerhört lite på fotboll numer, det ger mig ingenting. 
      Jag vet att jag är i minoritet, kanske ensam, men jag saknar den hårda närkampsfotboll som jag växte upp med, den jag själv var med och fick spela i, det gick långsammare, vi var inte lika trolleritekniska, men det fanns en nerv som jag saknar i dagens fotboll, allra mest i den nationella ”senior-juniorfotbollen” där det finns en drös av unga talanger men där de inte lyckas engagera mig. Ofta är de tuffare på twitter än på fotbollsplanen. Jag gillar tacklingar, jag gillar det lite elaka, det där som domarna numer nästan alltid blåser för. Jag gillade när det var en hederssak att inte ligga kvar på gräset och rulla om du inte verkligen hade ont. Eller hamnar spelarna ens i de situationerna numer? Kampen är över. Kärleken till spelet ute på planen är på väg att dö...

 

Fast det finns en annan dimension när det kommer till fotboll och det är den känslomässiga sidan av sporten. Det är här Leeds United kommer in i bilden igen. Jag såg laget första gången när jag var 6-7 år cirka och laget har varit mitt sedan dess om jag får romantisera lite grann. Jag har inte sett en enda match i år, men jag har läst så mycket jag kan, följer mycket på sociala medier, jag kollar highlights, spanar in statistik och följer klubben med hjärta och själ. Jag gläds när det går bra, det är tungt när det går dåligt, men med Leeds har man verkligen fått kämpa genom åren, ingenting tas för givet och de roligaste perioderna är de när kampen att ta sig tillbaka dominerat och där vi till sist fixar det, som nu i juli 2020 då klubben återigen har Premier League status. Jag är uppriktigt lycklig just nu när jag skriver detta, det är en inre känsla, en sådan som när man är kär, eller får sitta med en bourbon vid en strandbar i Italien och se solnedgången medan Vasco Rossis raspiga röst klyver luftfuktigheten.

 

Så här har även min relation till fotbollen generellt blivit. Jag gläds över IFK Norrköpings fina säsongsinledning, jag sörjer att GAIS aldrig verkar lyckas att nå någon sorts stabilitet och jag hoppas på att BK Forward ska lyckas ta sig tillbaka till division 1 igen bara för att nämna några klubbar. Men jag ser få matcher, nästan inga, men jag läser, jag följer med i vad som händer, det är den känslomässiga delen av fotbollen som fyller mitt intresse. Ett känslomässigt men även akademiskt intresse som jag misstänker att ni andra anser vara mycket märklig för en före detta elitspelare med fjorton års erfarenhet av att analysera fotboll. Men livet är inte enkelt, saker händer, livet förändras. 

Kanske kan Leeds Uniteds ”promotion” få mig att marschera tillsammans med er andra igen?      

 

 

 

Plötsligt bröt solen igenom den gråa massans molntäcke, ekorren skuttade förbi åt ena hållet och en rödlurvig katt smög på låga ben förbi åt det andra medan tunga vattendroppar hängde på bladens trampoliner beredda att kasta sig ut i osäkerheten. 
Vädergudarna har flaggat för åska och ihållande regn, men än så länge ser porten genom molnen ut att vara öppen.
Klockan börjar närma sig 13, det är lördag, och jag sitter som den svensk jag är och funderar på om det rent moraliskt är okej att redan nu öppna en öl.
Trätrallen håller på att torka, det alltför långa gräset böjer sig av vätans tryck och behöver klippas men kanske tar jag mig en promenad istället.
Som en paus i skrivandet, i lyssnandet på Ulf Lundell vars sångtexter triggar till kreativitet…

 

”Vi ses, vi ses, i Connemara. Sjöng Ulf Lundell även i lurarna där jag gick utmed åns preparerade asfaltsstråk. Folk powerwalkade i åtsmitande tights helt utan självkritik, de sprang, pustade och svettades som galna självplågare precis som jag själv under större delen av livet men numer såg jag på dessa som aliens. Det var trots allt enormt grönt och vackert på denna del av stan med ett slitet rostigt gammalt industriområde på ena sidan ån och stadens Beverly Hills på den andra med endast en gungande hängbro som gräns. 
    Ingenting här påminde om det Connemara jag två år tidigare hade kört igenom med en hyrd Toyota Avensis. Första gången i vänstertrafik. Förvirrande och nervöst till en början. Sedan lugnare. Connemara med sitt brunrödmurriga landskap, sina stenmurar, berg och små sjöar. Alla får som till synes helt fritt drog omkring utmed de minimalt smala vägstumparna som böjde sig och vred sig så att man nästintill mötte sig själv i varje kurva. Spraymålade får märkta i olika färger för att hitta hem. Nästan inga människor, mil efter mil, lågsäsong precis som jag ville ha det. Jag reste nästan alltid under lågsäsong, när jag reste. Lugnet, tystnaden, ensamheten. Det fick mig alltid på bra humör. Mina vänner, de jag en gång umgåtts med, tyckte alltid att jag var märklig med tendenser till att vara enstöring. De fattade aldrig det där med att ensamhet kunde vara skönt. ”Vi ses vi ses, i Connemara. Det här livet kan vara så underbart… …jag längtade tillbaka, det var kanske den plats jag just nu behövde. 

På en pub i den lilla byn Ballycarna långt ute det karga landskapet med vilda Atlanten som fond mötte jag en gammal man som satt och såg ut genom ett fönster med en Guinness framför sig. Jag satte mig strax bredvid med min Guinness framför mig. Han såg på mig, bredvid honom låg det en sliten fiol, bredvid vilade en stråke där taglet hade lossnat lite i ena änden. Välspelad hann jag tänka innan han sa:
– Du är inte härifrån. Vi ser inte så många utifrån här i byn, de flesta når aldrig hit. Har du kört vilse, mannen skrattade. 
      Han hade en stor glipa mellan tänderna på vänster sida, grått hår, fårig panna, vindbitna händer, kavaj och matchande byxa av mer lantlig stil.
– Men det är du, sa jag och blinkade åt honom. 
      Han skrattade igen.
– Ser du de där stenhusen därute?
      Mannen pekade ut mot två små öar en bit ut i havet. Regndiset låg i luften, jag såg inte klart men väl konturen av tre stenhus nära varandra, ett av dom utan tak.
– Det högra, där är jag född och uppväxt. Tillsammans med tre bröder och två systrar. Tre rum, en gammal spis som vi eldade med torv i ett av rummen, vi sov ihop i de andra två. Pappa levde på fisket, mamma stannade hemma. Tidvattnet gör så att du kan gå över dit om du vill, men vi korsade bara sandbankarna ihop med föräldrarna när de skulle in till byn, det var farligt, tidvattnet kommer snabbt.
– Är det någon som bor därute nu? Det ser ödsligt ut.
– Jag har väntat i 20 år på att få köpa tillbaka det. Men jag har aldrig haft pengar till det. Fast en dag ska den bli min igen, innan jag dör.
       Mannens ögon blev bleka och jag tyckte att jag såg att de vattnades innan han vände bort huvudet.
– Är det din fiol?
     Mannen nickade.
– Spelar du mycket?
      Han var tyst en stund, stirrade ut genom fönstret. Sen såg han på mig igen. 
– Hela livet, började spela när jag var fem år, har spelat sedan dess, nu är jag 75. Spelar här, där inne, han pekade mot en annan del av puben, nästan varje kväll. 
– Wow, sa jag. Vilket liv, har du överlevt på musiken?
– Det har varit tufft periodvis, men jag har turnerat runt på Irland, jag har spelat i USA och i Australien. Men jag har alltid kommit tillbaka hit till Ballycarna. Tystnaden, stillheten, havet, rötterna allt det där… 
      Mannen höll upp sina båda händer som i en bön och sträckte dom mot fönstret samtidigt som några solstrålar for genom glaset innan molnen vann kampen igen.

Jag tog några klunkar av min Guiness och kände en avundsjuka gentemot denne 75-årige man som haft ett liv exakt som han velat. Själv började jag med fotboll som sexåring, spelade tills en bit över 30 år, sedan ytterligare en lång rad år i businessen. Tills den där grå och blöta onsdagen en marsdag då allt tog slut. Det var då jag klev av mitt sista uppdrag inom den värld jag levt i hela mitt liv. Det innebar att för första gången sedan den där sexårsdagen då allt började så tillhörde jag inte längre den stora familjen. Jag hade gått hela vägen runt, deltagit i alla delar av verksamheten. Nu var jag ute och det kändes så skönt men ändå förvirrande och vilset.”  

 

Living in the wasteland of the free med Iris DeMent ljuder genom lägenheten, en brilliant text om USA:s väg genom ödemarken som frihetens land skapat. Låten gavs ut 1996, långt innan Trumpismen och det stora landets sönderfall i polarisering, hat och antidemokratiska strömningar.  
"We got politicians running races on corporate cash
Now don't tell me they don't turn around and kiss them peoples' ass
You may call me old-fashioned
But that don't fit my picture of a true democracy
And it feels like I am living in the wasteland of the free".
     Iris DeMent är countryartist född i Arkansas och hon fick mycket skit efter att ha skrivit låten. Antiamerikansk i ett land där patriotism finns i bröstmjölken, protestsången passar kanske ännu mer idag då det demokratiska raset på något sätt faller fritt. Den amerikanska ödemarken breder ut sig och i Vita Huset håller Trump hov med fundamentalistiska högerkristna lika otäcka som islamistiska religionskrigare.
"We got preachers dealing in politics and diamond mines
And their speech is growing increasingly unkind
They say they are Christ's disciples
But they don't look like Jesus to me
And it feels like I am living in the wasteland of the free".
 

Samma år som "Living in the wasteland of the free" kom ut har jag artiklar om USA sparat i hyllan hemma. ”Från Nashville till bergen där countryn föddes” En artikel från 1996, långt före Jills Veranda och den plötsliga kredd countryn fick år senare. Redan då ett reportage om Appalacherna, 250 mil berg fyllda med stenkol, olja, järnmalm, myter och legender från Kanada i norr till Atlanta i söder, stod det i texten. Trumpland? Eller bara ett område som lever sitt eget liv utanför allt annat? Men med så mycket musiktradition, en mix av irländskt, skotskt, tyskt, centraleuropeiskt och tydligen afrikanskt. Ett landskap av musik, bibeln och fattigdom…  
     Sen en text från 1999, fyra klassiska tågresor över den amerikanska kontinenten. New York-Miami, Miami-Los Angeles, Los Angeles-San Francisco, San Francisco-New York. Gigantiska vidder, kust, oljeriggar, rostbältet, industrier, sol, palmer och apelsinodlingar. Långa enahanda tågresor, dunket i vagnen, stillheten, samtalen. Till sist en artikel om Shelter Island, ”New Yorks skyddande bakficka”, Gatsbyromantik och vita musslor med smör. USA, the wasteland of the free?

Jag tittar ut genom fönstret, regndroppar faller som tårarna gör, solen kämpar för att bryta igenom molntäcket och i köket bakas rabarberpaj. Vi lever i orostider och jag hamnar i sociala sällskap där jag uppmanas att gå djupare, gräv mer och skriv Pelle. Jag håller sövande(?) monologer om även vårt lands demokratiska tillkortakommanden. Hur många av oss vet vad det innebär? Hur många av de som styr våra kommuner och vårt land vet på djupet vad det innebär? Vi tar saker för givet, vi har levt i kanske det mest öppna och fria landet i hela världen men förstår det inte för att vi alltid haft det så. Men hur länge till? Ja, vi har skit på våra händer vi också. Som nation. Händelser och poltiska beslut som tystats ner och gömts undan. Men vi lever fortfarande i ett demokratiskt samhälle men kom ihåg att det finns starka krafter från både politsik höger och vänster samt andra hot som är mer kulturellt betingade. Vi måste börja fightas för det vi tar för givet!

Min far var en kämpe, han slogs inte för demokrati men han slogs ofta mot orättvisor och han hade ett humör som tyvärr ofta ledde till att han fick fiender hos de som bestämmer. Min far och jag hade ingen bra relation genom livet, alkohol förstörde den relationen, jag skriver om det i min självbiografi och vissa tyckte att jag inte borde ha gjort det. Men det behövdes för att boken i sin helhet skulle vara relevant. Ändå är det nog så att hans fighting spirit och ilska över orättvisor landade hos mig redan tidigt då även jag tagit strider och fått fiender och blivit straffad. Sånt styr man inte över, sånt ligger i ryggraden hos oss som reagerar på det viset. Ibland kommer det ut i just ilska, som hos pappa, jag tror att jag är mer resonabel även om ilskan bubblar i blodet på samma sätt.
     Men pappa hade sidor som jag aldrig riktigt förstod eller uppskattade. Där finns en sorg över att vi aldrig nådde fram till varandra. De senaste veckorna har jag vid fyra olika tillfällen fått berättelser om min pappa från tiden när han tillsammans med mamma drev Fyrkantens gatukök vid Trängens IP. Berättelser om snällhet och omtanke för alla de kunder som frekventerade idrottsplatsen. Ungdomar som på olika sätt inte hade det så bra hemma, någon annan som fick vänta länge på sin skjuts hem, hur pappa gav dom värme, fixade käk, inte tog fullt betalt och så vidare. Jag minns även själv hur vänlig han var emot patienterna från mentalsjukhuset Västra Mark när de kom för att handla efter "lön". De ville göra av med allt men pappa såg till att de fick med sig det mesta tillbaka så att det skulle räcka till annat. Det finns även berättelser från idrottare ute i landet som minns den showande korv- och hamburgergubben på Trängen då de spelat turneringar eller matcher. Själv var jag väldigt blyg på den tiden och satt mest med en skämskudde när han körde igång. Lite förstod jag då att jag skulle ta över både hans kamplystnad och snackpåseegenskaper senare i livet. 

Det är mycket som man inte förstår här i livet och jag har svårt att förstå mig själv och den väg jag har gått de senaste tjugo åren. Jag ser nära personer försvinna allt längre ifrån mig, jag ser andra komma närmare, fokus och prioriteringar förändras, den där viljan att göra det där vi brukar kalla  "göra skillnad" har växt sig starkare. Det har nog alltid funnits där, jag minns mina drömmar om att bli diplomat, det har funnits tankar på att vilja jobba på UD, engagemanget tidigare för Amnesty, intresset för mänskliga rättigheter och den bubblande ilskan mot maktmissbruk och nätverkskorruption på alla nivåer. I`m on a mission, var det tar vägen har jag ingen aning om, att det tar fart hoppas jag, men ingen vet framtiden, jag vet bara nu och nu är jag här mot alla odds med pappas energi och fighting spirit i ryggraden...