header
header
header
header
header
16 April 15:41

NĂ€ra ett Getingbett mitt i vintern


Så nära men ändå så långt ifrån.
En gammal klyscha som kommer väl till pass efter att jag bläddrat igenom min maillista. Långt ner på förra årets lista låg tre mail som andades förhoppning om att nå en stor publik i mitt skrivande.
Men tystnaden talar för att jag föll på slutrakan.

Lite synd men samtidigt finns det nog en mening med det också.

Tanken var att jag eventuellt skulle bli fotbollens svar på Leif Boork i Expressens sportavdelning. Teoretiska och taktiska texter om svensk och internationell fotboll som skulle förtydligas via taktiska ritningar. Ungefär så.
I november förra året hade jag ett möte med två representanter från Getingen på Espresso House på Vasagatan i Stockholm.
Dom förklarade hur dom tänkt och jag förmedlade hur jag såg på intresseförfrågan.
Några dagar senare skickade jag ett mail för att kolla hur dom tyckte att mötet kändes. Jag fick ett svar i slutet av november att de tyckte att mötet kändes utmärkt och att jag spontant kändes intressant.
Tydligen inte tillräckligt intressant.
De skulle återkomma med besked inom två veckor, var tvungna att dra igenom idén med högre ansvariga och motivera allt ekonomiskt.
Fullt förståeligt naturligtvis.
Ja eller nej.

När jag för någon vecka sedan såg en kollega/konkurrent med en text i Expressen inför en Champions League-match med precis den touch som samtalen innehållit förstod jag slutgiltigt att jag fallit bort trots att jag "spontant kändes helt rätt."
Fortfarande fem månader efter det senaste mailet har jag formellt inte fått ett besked. Jag är nog lite naiv.
Trodde nog att jag ändå skulle få ett besked utan att själv ringa, maila och ligga på.

Nu är nog deras beslut det rätta trots allt då jag inte brinner för det rent fotbollsteoretiska i textform. Min styrka och glädje ligger i det friare formatet där jag kan väva in fotbollen i vitt skilda sammanhang.
Analyser om skeendet i och utanför själva spelplanen.
Samtidigt hade jag hoppat på tåget och gjort mitt bästa om erbjudandet hade kommit.

Det enda jag är besviken på är att jag överhuvudtaget inte fick något besked efter mötet och det sista mailet.
Den sjukan är en mediasjuka.
Negativa besked får man oftast från kollegor eller utomstående om man får besked överhuvudtaget.
Det gäller alla medieformer jag jobbat med så här långt.
 




Kommentarer
StÀng
Din blogg...

...Àr helt fantastiskt bra Pelle! Och det Àr ju egentligen inte sÄ mÀrkligt eller sÄ konstigt nÀr det Àr en sÄ briljant person som skriver den.

Du och bloggen bara vÀxer!

Att sedan inte de som skulle kunna anlita dig mer förstÄr styrkan med att anstÀlla en proffsig person med integritet Àr tyvÀrr inte bara deras problem. Det drabbar ju oss som Àlskar dina analyser, ord och din uppenbarelse.

Mentorn
Skrivet av:Mentorn | 2010-04-18 12:19:52 |  Svara
 
HĂ€rmed...

Har i alla fall jag köpt min sista Expressen. Om de har chansen att fÄ dig som skribent och ej tar den chansen sÄ Àr inte Expressen ett varumÀrke som faller mig i smaken. Sluthandlat.
Skrivet av:MrRaRe | 2010-04-17 19:32:51 |  Svara
 
Re: Irriterande

Det fÄr vi göra Erik:-) Vi grottar ner oss rejÀlt i Àmnet och tar en pint helt enkelt...
Skrivet av:Blohm | 2010-04-17 00:10:21 |  Svara
 
Irriterande

NÀsta gÄng vi ses kan vi vÀltra oss i mediasjukan och dess avarter. Rock on och lÄt inte dom jÀvlarna ta dig.
Skrivet av:Erik Dahlberg | 2010-04-16 23:32:01 |  Svara
 
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


15 April 11:27

En minnesplats över förolyckade DjurgÄrdsfans


Hur många år tar det innan en minnesplats blir övergiven av oss människor.
Tankarna brukar komma då jag hamnar på kyrkogårdarnas gravplatser.
De första åren minnesstenar omgivna med blomsterprakt och renputsad yta, senare mer övervuxna stenar som förmedlar sorglig ensamhet.


I april 2003 dog två Djurgårdssupportrar i en trafikolycka mellan Västerås och Enköping när dom var på väg hem ifrån en fotbollsmatch i Örebro mellan ÖSK och DIF. Varje gång de senaste sju åren som jag passerat platsen påminns jag om denna tragedi. I den gryende våren släcktes två liv och på ett staket invid olycksplatsen har det sedan dess hängt någon hyllning till de som gick bort.
Tröjor och halsdukar med Djurgårdens märke på som lyst upp väggrenen och talat om för oss andra att här dog två av "oss i familjen" som följer laget runt om i landet.
Det har varit vackert, det har varit sorgligt men även talat om att ingen är ensam i sin sorg om man är en i gruppen, en av Djurgårdsfamiljen.

Jag åkte förbi platsen igår igen, solen lös och vårvärmen slet för att få bort nattkylan ifrån landskapet. Mina nya pilotsolglasögon dämpade ljuset lite grann och jag njöt verkligen av omgivningens förhoppningar inför den årstid som komma ska.
På staketet hängde enbart några slamsor kvar av de hyllningar jag tidigare sett. Kanske har den grymma vintern och all hemsk snö slitit för att förstöra denna minnesplats, detta utan tanke på de som sörjt och sörjer.
Kanske är det så att nu, snart exakt sju år sedan olyckan, har minneplatsen spelat ut sin roll.
Livet har gått vidare och även om människor aldrig helt kommer att glömma så har ändå just denna plats med sina minnesmarkörer sjunkit in i den jord som även de två supportrarna återvänt till.

Själv hoppas jag på att Djurgårdare på drift stannar till en stund nästa gång de far förbi och förgyller platsen med nya färgglada klubbmarkörer som får sitta och fladdra i vinden på staketet. I all sin tragik och sorg ger det ändå nån sorts hopp och källa till den gemenskap som fotbollen, ja idrotten överhuvudtaget, ger när den visar sig från sin finaste sida.
Låt minnesplatsen fortsätta leva.
Det tror jag till och med att motståndarsupportrar kan ha sympatier med.
För det skulle ha kunnat vara deras fans det handlade om.



12 April 23:32

Rastlösa texter som inte gÄr hem...

Jag vet att man ska säga att man skriver blogg för att man älskar att skriva och inte för att samla på en massa läsare i första hand.
Men jag tror det handlar om att lura sig själv för det tro fan att man vill ha många läsare när man har ambitionen att skriva bra och underhållande.
Annars skulle man ju lika gärna skriva texterna i dagböcker av papper eller i worddokument och samla på hög enbart för sig själv.
Som jag gör i min idé och tankebok som är helt för mig själv och ständigt finns i min närhet om jag skulle behöva den.


Det senaste halvåret har mitt analysverktyg visat stadiga men usla läsarsiffror för den här bloggen. Idag kom en ny dyster rapport.
I och med att jag lägger ned så mycket ambition på att göra texterna innehållsrika är det lite frustrerande med ett diagram som säger att det inte händer mycket och om det händer så är det ned det går i läsarsiffror.

Vet att jag har en trogen läsekrets och förstår om ni känner er dåligt uppskattade i och med detta inlägg men det är inte min mening för jag är verkligen glad över er närvaro via läsning och små kommentarer ibland. Hoppas ni känner att jag ärligt menar det här och nu.
Ni är värdefulla för mig!


Samtidigt är det som med all verksamhet som man vill ha utveckling i.
Det behövs små kickar för att orka hålla ambitionsnivån uppe.
Ett företag behöver vinster för att orka överleva.
En blogg, eller åtminstone min blogg, behöver starkt öka sin läsekrets för att kännas meningsfull med tanke på den tid jag lägger ner.

Jag är inte ute efter bekräftelse just nu även om jag haft inlägg av den här typen förut där det starkt luktat egobegär och bekräftelsebehov.
Det är alltså inte beröm i sig jag fiskar efter, jag fiskar efter fler läsare.
Som i sig ger kraft till att skriva oftare och bättre.

Jag är lite orkeslös just nu.
Kanske måste jag förändra bloggen?
Kanske behöver jag lägga ned den?
Blir så avundsjuk på alla som har inspiration och kraft att blogga om samma ämne om och om igen hela tiden.
Om fotboll.
Om musik.
Om politik.
Om bilar.
Om hundar.
Ja ni har fattat för länge sedan.

Jag fungerar inte så utan rastlöst kastar jag mig mellan mina desperata tankar och upplevelser och det blir så spretigt.
Jag vänder mig mot alla eller inga.

Drömmer ibland om att göra sidan mer som en internettidning med innehåll som en tidning eller mer magsinsmässigt. Proffsig och till viss del kommersiell.
Andra gånger drömmer jag om att ha en reseblogg som gjorde att man gick runt ekonomiskt och som gav mig chansen åka runt Europa och fotografera och skriva. Kanske ska jag ha rörliga bilder på sajten?
Göra små inslag i rörlig bild istället för detta skrivande om allt och inget.

Ni får ursäkta mig för mina tillkortakommanden men jag vill nå ut, mycket, mycket längre än jag gjort det senaste halvåret.
Jag vill bli läst av fler för jag tycker att jag är värd det och jag vågar precis nu för första gången skriva det också. Jag vill nå längre med mitt skrivande.
Har alltså inte skrivkramp, är inte slut på idéer, utan brinner av kreativitet som inte får plats. Är bara lite orkeslös just idag.
Lite trött som Torsten Flinck sjunger ibland...



12 April 10:02

Vanliga pojkar i lyxförpackning.


Ouppnåeliga storstjärnor eller bara vanliga grabbar som lirar fotboll?
Det ligger nog i betraktarens ögon.
Men för de flesta är Premier Leagues superstars övermänniskor som ofta sätts upp på pidestal och dyrkas som gudar.


Det är lätt att förblindas av den vackra packeteringen, av all glamour, all kommersialism och den enorma bevakningen från medier över hela världen.
Det är som med kungahus, filmstjärnor och rockstars.
Övermänniskor som upphöjs till någonting dom inte alltid är eller vill vara.
Men människors behov av att skapa hjältar varkar vara nedärvt i generna.

Tänkte lite på det när jag efter matchen mellan Manchester United och Chelsea stod i spelargången tillsammans med kommentatorkollegan Anders Fredriksson(samt halva Europas och delar av resten av världens TV-bolag) och väntade på intervjuobjekt. Stämningen var ordentligt avslappnad där jag med stora öron stod mitt emellan Alex Ferguson och Carlos Anchelotti för att försöka höra deras efteranalyser i olika kanalers sändningar. Dom vallades runt och fick svara på samma saker om och om igen. Två män med ansvarstagande jobb men i grunden bara två män som skulle kunna ha varit Mr Johnson och Signore Barbarossa.

Sen kom spelarna på löpande band. Manchester Uniteds lirare i sina overaller och med en liten weekend resväska på hjul rullandes bakom dom. Fletcher, Macheda, Scholes, Park och Giggs. Killar som i det forumet såg ut som vilket pojklag som helst.
Chelsea var av förklarliga skäl gladare den dagen, Malouda hälsade glatt när han gick förbi med musikspelaren i handen, Drogba busade med samme Malouda när han gjorde en intervju, snodde en reporters hatt som han satte på Maloudas huvud. Joe Cole fick berätta för minst sex olika kanaler hur han klackade in 0-1 målet på Old Trafford. Fredriksson tog en rövare och snodde Drogba i mängden av reportrar och fick en intervju om matchen men även några ord om Sven-Göran Eriksson. Av någon anledning gick visst inte den intervjuen ut i sändning, synd, inte varje dag den typen av spelare når fram till Canal Plus Sverige.
Men bra jobbat Fredriksson!

Mitt i allt detta dök John Terry upp och såg otroligt avslappnad ut och jag tänkte att det är förbannat stark med tanke på den "twister" som parkerat över honom under hela senvintern. Han snackade med allt och alla och skrattade som om inget hänt. Sedan gick han ut genom järnporten mot bussen och möttes av en vägg med burop från Unitedfans.

Som gammal spelare borde jag inte bli överraskad över denna vanlighet hos spelarna men även jag blir förstås påverkad av medias massiva bevakning av de här världsspelarna. Jag inser att det finns dom som skulle ge bort ben och armar för att få ha stått där i spelargången med mig och känna på pulsen av världens största sport i just nu världens största liga.

Men, och detta är säkert trist för många, faktum är att om man skalar bort den lyxiga ytan, river bort skalet på kungar, filmstjärnor, rockstars och världens bästa lirare så är vi alla av samma sort.
Människor helt enkelt.
Med våra fel och brister. Förtjänster och kunskaper.
Allt det andra är vad VI vill göra av oss och dom.
Halleluja vad fin jag är!






10 April 14:11

Skynda, Skynda...




7 April 20:46

VĂ€gen tillbaka


Tänk att man måste ända ner i skiten innan man orkar skaka om viljan och förnuftet och inleda vägen tillbaka igen. Jag har varit så långt ner man bara kan komma, längre än jag varit i hela mitt liv. Jag har inte varit intressarad av annat än att sitta på min feta röv och käkat och druckit, frusit genom ben och märg i den överjävliga vintern och tyckt att livet varit allmänt sketet.

Det är runt ett halvår sedan jag gjorde någonting som ens liknade träning. Jag har varit trött, ointresserad, allergisk ja nästan apatisk inför allt som luktat rörelse.
Kroppen har inte velat vara med, två sorters antibiotika har käkats under en tid av över tio veckor, naproxen ännu längre, och piller för att lugna och hålla koll på en mage som varit på väg mot krasch.
Dessutom en stor oro för vad kroppen håller på med, vad som gömt sig där inne.

När jag varit ute på dogwalk i skogen har bröstet värkt som om jag supit T-Sprit i ett halvår, pulsen har dunkat som basen i en Eurodiscolåt.
Kanske är det så här det är om man levt rock´n roll liv under större delen av sina fyrtio år. Kröka, röka å göka, typ. Har alltid funderat på det. Hur fan ett par av de där balsamerade gubbarna i till exempel Rolling Stones kan stå upp.

När jag nu bestämde mig för att börja vägen tillbaka tänkte jag att det kommer att ta lång, lång tid innan jag överhuvudtaget skulle orka jogga. Tänkte långa promenader i nån månad, lite lätt styrketräning på skakmaskinen Powerplate och sedan börja hasa mig fram längs gatorna i villaidyllen.
Experterna säger ju att man inte kan lagra träning i kroppen utan det mesta försvinner rätt snabbt. Åtminstone sa man det under mina aktiva år.

Men nu har jag varit ute och joggat tre gånger på kort tid och även om bröstet värker precis som i skogen och inte går det snabbt så tycker jag ändå att konditionen konserverats hyfsat. Idag drog jag trots allt en runda på 40 minuter, den tar normalt runt 35 minuter. Godkänt i min bok åtminstone.
Sen att jag går runt och har muskelvärk hela dagarna är i detta fall enbart skönt.
Jag ser ljuset och sa till Å idag när jag satte mig i soffan med en kopp te efter joggingen att fy fan va skönt det är att vara trött.
Men efter träning trött istället för fet och lat trött!



1 April 23:58

Gömda lik i fotoalbum


Har suttit och bläddrat i gamla fotoalbum i ett par dagar.
Det är en tidsresa jag rätt ofta skulle vilja hålla mig ifrån då jag sett galet jävlig ut genom åren. Men ibland har det blixtrat till och jag ser nöjt på en ung och fräsch kille utan skavanker och med ett orubbligt självförtroende.


Nu är det inte jag som egentligen är det mest intressanta i dessa album utan alla andra människor som passerar revy. Unga personer som inte har en aning om vad framtiden har planerat för dom. Där finns tragik men oftast signalerar bilderna glädje.

En hel del av de här individerna har avancerat upp till rätt höga positioner i samhället och hade vid fototillfällena knappast några tankar på att historien skulle hemsöka dom efter tjugo, trettio år. Gissar på att andra i sin tur sitter med en hel del avslöjande foton på mig. Man kan bli nojig för mindre.

Om jag nu hade varit en omoralisk skithög som lätt skulle sälja min morsa för pengar och kändiskap så hade en och annan legat illa till.
Det är förvisso inga atombomber jag sitter på men en hel del relativt pinsamma foton sitter inklistrade och gömda i alla album som man så sällan tittar i som jag gjorde idag. Det mesta är relaterat till fester, alkohol och tjejer.

Eller också är det så enkelt att uppväxten och ungdomens dumheter i mina album ser exakt likadant ut i alla andras album så därför uppstår någon sorts Status Quo där vi alla varit inblandade i tokerier som fastnat på bild och därför kommer bilderna för alltid ligga säkert på vita tjocka pappersark.
För även om moralen skulle ha sjunkigt så har alla allt för mycket att förlora på att hänga ut en gammal vän eller bekant. Som ett hemligt sällskap, en maffia.

Men det kan ju också vara så att man har sin stolthet och moral kvar och just därför låter historien ligga fast och väl skyddat för eventuella hökar.
Så ni som vet eller inte har en aning om vad som gömmer sig i mina fotoalbum kan vara fullständigt lugna. Mina foton är bara för mig och er om ni någon gång skulle ha vägarna förbi.



30 Mars 12:19

Kontor i det offentliga


Satt idag på Waynes Coffe i småstaden och såg ut över Våghustorgets nya kalla och tomma arkitektoriska grepp. Det är ett av mina nya kontor som jag arbetar i just nu.
Jag sa upp mitt rum i ett kontorshotell för snart ett halvår sedan och flyttade hem till huset och ut på staden.

Kom hem ifrån en miniturné med start i Stockholm och Serie A fotboll i söndags, igår var det allsvensk fotboll på Olympia i Helsingborg och i morgon är det derbydags i Stockholm samt en pilotinspelning för en blivande dokumentär. Mellanlandar sedan  hemma innan påskafton firas på Old Trafford och "seriefinalen" mellan Man U och Chelsea. En intensiv period efter en lugn senvinter vilket känns skönt.

Men nu satt jag där på andra våningen i köphuset Krämaren och spanade ut över människor som ilade hit och dit i jakt på mat, prylar, jobb och bussar.
Mitt kontor ja...

Om jag inte sitter hemma i kontoret så är jag på mina kontor ute på stan.
Jag varierar mellan Waynes, Espresso House, Java och Rosalis.
Känner mig extremt urban och modern, en människa i tiden.
Nja, riktigt så är det kanske inte men det är en bra plats att vara på för att komma nära människor, studera beteenden, tjuvlyssna på djupa diskussioner och rätt ytliga.
Sitta och fnissa, notera citat, leka att man inte bryr sig och titta ut genom stora fönster eller bara se väldigt upptagen ut med annat än att öronspionera.
Man kastar lite käft med personalen emellanåt, andra gånger kommer någon man känner och besöker mig i det offentliga rummet.

Just nu trivs jag förträffligt med detta sätt att arbeta.
Om nått år är det kanske nya tider.
Då kanske jag har det där kreativa centret som jag drömt om där frilansare inom en mängd områden finns och där man hjälper varandra.
Skribenter, fotografer, IT-folk, reklamare, filmare, kanske nån ekonom och om möjligt någon sorts agent och jobbförmedlare.
Visst vore det great?
Med en stor fet espressomaskin mitt i kontoret där vi alla kan stå och böja verb ihop...










29 Mars 11:07

Dags att begrava partipolitiken


Den här bloggen är inte politisk även om jag ibland skriver texter som kan ses som sådana. Den är definitivt inte partipolitisk eftersom jag efter ett halvt liv insett att de värderingar jag har inte går att fånga i ett och samma parti. Jag är en ensamseglare utan hamn när det kommer till politik och ingen förstås mig.
Trodde jag...

Sedan läste jag en intervju med Dilsa Demirbag-Steen i SvD, tror jag att det var.
Hennes åsikter låg väldigt nära mina i en hel rad frågor. Hon var också splittrad mellan olika förhållningssätt och icke partipolitisk intresserad.

Som hon sa:
Dilsa är liberal men till stora delar sosseröd.
Jag skulle aldrig ta sosseröd i min mun men det hon menade var att hon står bakom och stöttar statliga skolor, sjukhus, äldrevård och kulturliv.
Framförallt var Dilsa emot religiösa friskolor, ja friskolor överhuvudtaget.

Jag har alltid tyckt att det är helt vansinnigt med religiösa friskolor, det säger ju sig självt att undervisninge där inte kommer att vara objektiv, det spelar ingen roll vilka villkor politikerna sätter upp. Gillar inte heller att man kan göra sig en förmögenhet på barn och ungdomars utbildning.
Målet från en stat måste vara att göra alla skolor lika bra så att alla får samma förutsättningar till en bra utbildning.
Likadant menar jag att det är med de andra områdena. Alla i ett bra fungerande samhälle ska ha bra sjukvård, känna sig trygga när dom blir gamla och så vidare. Målet måste vara att göra det bra för alla.
Jag är själv en hycklare i och med att jag har privat sjukförsäkring, jag betalar och får en fantastisk service när jag blir sjuk. Men känslorna är inte bra ändå när jag vet att många måste förnedra sig och stå i meningslösa köer för att få vård. Jag betalar gärna hög skatt till den grundläggande tryggheten i samhället om jag visste att pengarna riktades mot just de basområden som ett tryggt samhälle vilar på. Men landsting blöder, kommunala skolor blöder, åldringar ligger utan sällskap i dagar och behandlas helt utan respekt. Samtidigt fylls pengarna på hos de privata företag och aktieägare som driver verksamheten som om dom sålde värdepapper. Då vill jag inte längre betala nån skatt .

När det är sagt så är jag i övrigt, precis som Dilsa, för individens rätt att slippa fösas in i påtvingade kollektiv. Jag är en individualist ut i fingerspetsarna på så sätt. Tycker massrörelser är otäcka för att det får folk att sluta tänka själva och bara följa "John".
När grunden är tryggad via offentliga system måste varje individ få möjlighet att själv forma sitt liv som den vill. Vill man jobba hårt och försöka bli förmögen måste man ha möjlighet att göra det utan att bli skattad till döds. Det går inte att jobba sig till välstånd i Sverige utan att fixa och trixa. Jag fixar inte, jag trixar inte och det syns varje månad i min redovisning där större delen av mina inkomster försvinner till en stat som i många, många år monterats ned när det kommer till den sociala välfärden. Och det började långt innan den nuvarande regeringen tillträdde. Det kan Mona Sahlin gasta hur mycket hon vill om men sossarna är dom som till största del legat bakom det samhälle vi har idag via sitt abonnemang på makten. Det som hänt de senaste åren är än så länge bara en kort vindstöt från höger.

Jag tror att partipolitik är dött och borde begravas. Det handlar numer mest om en massa populistiska utrop för att fånga väljare i enskilda frågor. Ingen har tid med ett genomgripande arbete på lång sikt beroende på att samhällsmedborgarna bara orkar bry sig om en fråga i taget. Jag har inte kunskaper hur man förändrar detta men min övertygelse är att det som idag kallas politik måste skakas om rejält, kanske rivas ner och börja bygga ett helt nytt samhällssystem som fungerar i en modern värld.
Det som är nu fungerar definitivt inte.
Jag har totalt tappat tron på allt vad partipolitik är och står för.




24 Mars 10:01

Lycka och livslust


"Lycka är att ha livslust. Så enkelt är det.
Lust att dricka kaffe.
Lust att gå på promenader.
Eller äta kött till middag.
När man inte har lust är det läskigt.
Obehagligt."


Det är Sophie Zelmani som äger ovanstående citat i en intervju i SvD nyligen.
Och jag tror att hon har helt rätt.
Bortsett från det där om att äta kött då.

Men lycka?
Så klart att det handlar om livslust.
Jag är alltid lycklig om jag får sitta i soffan i lugn och ro och läsa igenom morgontidningarna med en rykande kopp kaffe bredvid mig.
När jag får sitta med en dajmglass i min loveseat framför en film på TV ihop med Å mår jag bra. Likaså när jag går på relaesefest på Clarion hotell i småstan eller besöker Ritz, den snyggaste nattklubben i Sverige, men en vän man gillar.
Det är livslust på allvar.

Jag är lycklig, märker jag, när jag får vara på väg.
Sitter på SJ och är lycklig över att få vara i rörelse, uppleva möten, dofter, synintryck. Sånt ger mig energi.

Malmö igår.
Hotell, fotbollstadion, match, MFF 100år, bra underhållning, grönt naturgräs, nytt inslag för mig i programmet som gav en extra kick och koncentration och möte med en vår som ligger en bra bit före hometown.
Lycka.
Livslust.

Får erkänna att jag var på väg att dö där ett tag när jag varje dag vaknade till minus 20 grader och snökaos och mörker och jävelskap.
Mental kollaps.
Fast i småstan, fast i grubblerier, fast i mig själv och stum och avtrubbad i tankarna. Ett kreativt missfoster.

Men då drog jag iväg till Dublin och upplevde lycka och livslust.
Drack kaffe, käkade frukost på små morgonfik.
Gick omkring och njöt i strilande regn.
Fotograferade.
Pratade med de jag mötte och kände mig som världens lyckligaste man.
Att bara vara och se vad som kommer framför än på vägen.

Solen lös in genom tågfönstret när jag lämnade Malmö idag på morgonen.
Jag är trött men livslusten bultar ändå i mitt hjärta.
Kom att tänka på poeten Bob Hansson som jag såg i vimmlet i småstan för några dag sedan. En ordkonstnär som ville vara Thåström men blev poet.
En poet som får hjälpa mig att avsluta lyckans och livslustens dag...

"andas är att välja,
att kyssa i en främling i nacken, säga ”hoppsan”.

andas är att välja
plötsligheten i att åka en hållplats längre än brukligt,
se NySyner. MjukHångla med livet, säga ”wow”.

andas är att spärra upp ögonen, dansa sig in
i kupén och sjunga dit hela jävla världen genom fönstret,
bjuda grannen på pralin eller Drambuie, säga ”tjena!”

Andas är att aktivera dagen,
att göra det man aldrig tidigare gjort,
vända upp
sitt anus mot solen säga ”kör!”

Att göra det man aldrig tidigare gjort
badas i stark färg, gråta helt högt
på jobbet, skrika ”faaaan!”

Och med vacklande steg kliva på den där bussen
den här gången be chauffören gastrampa er till ett land
där mjukheten inte längre behöver krypa in i bagageutrymmet,
där det enda ordet som finns kvar i lagböckerna,

”tjo!”

andas är att lägga sig ner över
skrivbordet och be chefen massera
ens innanlår.

andas är att klättra upp i ett träd och släppa taget,
bre ut sina nyckelben och försvinna.

sväva iväg helt utan
skam i kroppen, vråla

”blåbärsdag”.







Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlÀgg