"Lycka är att ha livslust. Så enkelt är det.
Lust att dricka kaffe.
Lust att gå på promenader.
Eller äta kött till middag.
När man inte har lust är det läskigt.
Obehagligt."

Det är Sophie Zelmani som äger ovanstående citat i en intervju i SvD nyligen.
Och jag tror att hon har helt rätt.
Bortsett från det där om att äta kött då.

Men lycka?
Så klart att det handlar om livslust.
Jag är alltid lycklig om jag får sitta i soffan i lugn och ro och läsa igenom morgontidningarna med en rykande kopp kaffe bredvid mig.
När jag får sitta med en dajmglass i min loveseat framför en film på TV ihop med Å mår jag bra. Likaså när jag går på relaesefest på Clarion hotell i småstan eller besöker Ritz, den snyggaste nattklubben i Sverige, men en vän man gillar.
Det är livslust på allvar.

Jag är lycklig, märker jag, när jag får vara på väg.
Sitter på SJ och är lycklig över att få vara i rörelse, uppleva möten, dofter, synintryck. Sånt ger mig energi.

Malmö igår.
Hotell, fotbollstadion, match, MFF 100år, bra underhållning, grönt naturgräs, nytt inslag för mig i programmet som gav en extra kick och koncentration och möte med en vår som ligger en bra bit före hometown.
Lycka.
Livslust.

Får erkänna att jag var på väg att dö där ett tag när jag varje dag vaknade till minus 20 grader och snökaos och mörker och jävelskap.
Mental kollaps.
Fast i småstan, fast i grubblerier, fast i mig själv och stum och avtrubbad i tankarna. Ett kreativt missfoster.

Men då drog jag iväg till Dublin och upplevde lycka och livslust.
Drack kaffe, käkade frukost på små morgonfik.
Gick omkring och njöt i strilande regn.
Fotograferade.
Pratade med de jag mötte och kände mig som världens lyckligaste man.
Att bara vara och se vad som kommer framför än på vägen.

Solen lös in genom tågfönstret när jag lämnade Malmö idag på morgonen.
Jag är trött men livslusten bultar ändå i mitt hjärta.
Kom att tänka på poeten Bob Hansson som jag såg i vimmlet i småstan för några dag sedan. En ordkonstnär som ville vara Thåström men blev poet.
En poet som får hjälpa mig att avsluta lyckans och livslustens dag...

"andas är att välja,
att kyssa i en främling i nacken, säga ”hoppsan”.

andas är att välja
plötsligheten i att åka en hållplats längre än brukligt,
se NySyner. MjukHångla med livet, säga ”wow”.

andas är att spärra upp ögonen, dansa sig in
i kupén och sjunga dit hela jävla världen genom fönstret,
bjuda grannen på pralin eller Drambuie, säga ”tjena!”

Andas är att aktivera dagen,
att göra det man aldrig tidigare gjort,
vända upp
sitt anus mot solen säga ”kör!”

Att göra det man aldrig tidigare gjort
badas i stark färg, gråta helt högt
på jobbet, skrika ”faaaan!”

Och med vacklande steg kliva på den där bussen
den här gången be chauffören gastrampa er till ett land
där mjukheten inte längre behöver krypa in i bagageutrymmet,
där det enda ordet som finns kvar i lagböckerna,

”tjo!”

andas är att lägga sig ner över
skrivbordet och be chefen massera
ens innanlår.

andas är att klättra upp i ett träd och släppa taget,
bre ut sina nyckelben och försvinna.

sväva iväg helt utan
skam i kroppen, vråla

”blåbärsdag”.

För ett par dagar sen satt Mikael Wiehe i teve och bokstavligt talat sjöng ut sitt hat mot kapitalismen. Wiehe har släppt en ny skiva och det var i samband med ett litet pr-inslag i nån av kanalerna som han manifesterade sin avsky mot Sveriges regering och mer generellt kapitalismen.
Jag tänkte när han självgod satt där med sina verbala plakatpåhopp att när och var har motsatsen lyckats och gjort nytta i världen?
Mikael Wihe har hela sitt liv varit låst i sin föreställningsvärld och det anses av många som ädelt och som en stor styrka.
En man av starka ideal och kampvilja.

Själv tycker jag att det är så otroligt intressant med människor som är så övertygade om sin egen och sina åsikters förträfflighet.
Att just det dom förspråkar är det bästa alternativet i världsordningen.
Patentlösningar som enkelt ska lösa världens alla problem med fattigdom, krig, miljö, rasism och så vidare. Politiker och religiösa ledare, högersekterism och vänstersekterism, köttätare och veganer, nazister och AFA-terrorister, familjeöverhuvuden och företagsledare, liberaler och konservativa, festbesserwissrar och gör-vad-ni-vill-flummare.

Jag är imponerad över deras övertygade och låsta hjärnor.
Inte på ett positivt sätt utan mer ett skräckimponerat tillstånd som för mig känns obehagligt. Själv blir jag allt mer osäker för varje år som går om vilka modeller som fungerar bäst.
Eller också fungerar alla lika bra.

Kanske är det oss människor det i grunden är fel på.
Bra idéer och visioner förstörs av människors maktanspråk, av människors egna svagheter som gör att man vill härska och kontrollera andra medmänniskor.
Nästan alla politiska modeller genom historien har kollapsat till stora delar beroende på individer som börjat missbruka sin makt och använt i grunden goda idéer på ett sätt som påminner om missbrukarens jakt på kickar och rus.
De flesta religioner har säkert börjat i goda värderingar men har någon gång under historien använt sin kontakt med diverse gudar som ett maktmedel mot svagare grupper som behöver någonstans att vända sig för att se någon mening med sina misserabla liv.
Hur mycket blod har inte våra största världsreligioner på sina händer?
Hur mycket maktmissbruk gömmer det sig i deras korridorer och hemliga rum?
Hand i hand vandrar vi tillsammans med den politiska makten mot makten...
Kanske tänker dom så?

Vi människor är svaga så vi klänger oss fast i tankar och ideologier som vi förstår och som kan ge oss någon sorts trygghet och riktlinje i våra liv. Det kan handla om politik, religion eller varför inte sport. Det finns alltid nått att slåss för.
För om vi inte får grepp om någonting då blir allt meningslöst så varför ska man då leva?

Första kapitlet i Amos Oz bok "Hur man botar en fanatiker" borde alla läsa och utbildas av. Kampen mellan fanatism och pragmatism. Kampen mellan fanatism och pluralism. Kampen mellan fanatism och tolerans.
Oron i världen handlar inte om rik och fattig i första hand, det handlar inte om islam eller kristendom, inte om gott eller ont. Menar Oz.
Det handlar om en massa fanatiker som kräver tolkningsföreträde för hur vi ska leva och tänka. Funkar det inte med argument så är bomber inte långt borta.
Det kan vara den kristna högern i USA som spränger abortkliniker eller Bin Ladens alla våldsdåd runt om i världen. Det kan handla om djurrättsaktivister eller fotbollshuliganer. Alla vet bäst och är beredda att slåss för det.
Det är i grunden samma fastlåsta hjärnor som utför detta för att dom ska övertyga resten av världen om att just deras värderingar är de rätta.
Men dom tänker inte på några andra. Dom tänker bara på sig själva.

Som Oz skriver:
Den 11 september handlade inte om USA är gott eller ont, huruvida kapitalismen är avskyvärd eller självklar, huruvida globaliseringen bör upphöra eller inte.
Det rör sig om det typiskt fanatiska anspråket:
Om jag tycker att något är fel dödar jag det tillsammans med dess grannar.

X2000 susade med hög fart genom det svenska landskapet ner mot Köpenhamn. Jag satt och hängde med Hermann Hesses roman Stäppvargen i mitt knä. Hade svårt att koncentrera mig på läsningen. Romanfiguren Harry Heller och hans nojor, depressioner och jakt efter mening i tillvaron var väl inte det bästa av val att följa. Istället satt jag och blickade ut genom fönstret mot den sol som var på väg att väcka upp Sveriges vintervilande sjöar och åkrar. I flera timmar hade den småländska skogen varit värd för underhållningen. Den skog jag med avsky hade sprungit runt och frusit arslet av mig i under de där sju skräckmånaderna i armens meningslösa tjänst. Fy fan vilken jävla tid, tänkte jag och rös till och skakade i hela kroppen.
Jag hade tagit ett tidigt tåg från Örebro mot Mjölby på morgonen för att vara nere i så god tid att jag skulle hinna göra stan under fredagseftermiddagen. Bytet gick smidigt i Mjölby. Jag hade bokat plats i första klass för att få vara ifred. Det var sällan så mycket spring i de vagnarna och så kunde man gå och hämta kaffe när man ville. En banal förmån som ändå gav en sorts mysfaktor i den där metallvagnen. Visserligen var det fredag och flera satt och drack öl och vin, några var lite högljudda, men inte så att de störde mig i mina dagdrömmar...

Läs resten:
Traktat om Stäppvargen

Så nära men fortfarande långt bort.
En önskan, en dröm...

Kreativitet är inte en förmåga som enbart vissa utvalda människor har.
Alla är eller kan vara kreativa fast på olika nivåer.
Det går att träna upp sin kreativa nivå och jag antar att det fungerar på samma sätt som skrivande eller fotbollsspelande.
Många kan nå upp till en halvhabil nivå men får blir lysande stjärnor.

Stephen King skriver så i sin bok: "Att skriva-En hantverkares memoarer."
Att det går att träna upp sig till en hygglig nivå men briljans kräver mer.
Och som gammal fotbollspelare vet jag att samma process funkar inom fotbollen.
Genom vilja och stenhårt arbete kan du nå relativt långt men du blir sällan briljant utan det där som är så svårt att sätta fingret på.

I magasinet "Modern psykologi" uttalar sig neurologen och kreativitetsforskaren Richard Caselli. Han menar att samma neurologiska komponenter som kreativt beteende vilar på finns hos oss alla, både hos dom som skapar många nya och bra idéer och hos dom som levererar dåliga och få idéer. Ingen bär således på en magisk kreativitetsgen som särskiljer agnarna från vetet. Däremot, menar han, finns det fyra delar som kan innehålla olika biologiska goda förutsättningar och alla dom går att påverka.

Ibland tycker jag att jag är rätt kreativ, att jag har kreativ talang och hittar nya idéer, nya texter och vinklar på saker och ting.
Men är jag det? Får nog kolla in de där fyra biologiska förutsättningarna.

1, Motivation.
Hur belöningssystemet är utformat i hjärnan.
Vissa motiveras mer av att undvika obehag och smärta-andra mer av jakten på belöningar och upplevelser.

Här kan jag säga att det är belöningar och upplevelser som triggar mig trots att det då och då åsamkar mig smärta och obehag.

2, Perception
Fårmågan att skapa mentala bilder kontrolleras bland annat av samma delar av hjärnan som sköter synintryck.

Här är en av mina stora styrkor. Att skapa mentala bilder, att använda synintrycken och sätta det i sammanhang eller kreera egna små berättelser utifrån de här bilderna men även att analysera det jag ser och använda det på olika sätt.

3, Handling.
Att förvandla en vision till en genomförbar idé kräver strategisk förmåga, vilket bland annat avgörs av arbetsminnet.

Detta är min stora svaghet. Har ständigt nya idéer som känns, om inte fantastiska, så intressanta men det faller ofta på att jag inte går igenom dörren utan fastnar och knackar tills ingen lyssnar.
Jag behöver tyvärr en som öppnar dörren åt mig.

4, Temperament.
Experiment har visat att människor skiljer sig åt vad gäller förmågan att hålla igång aktivitet i hjärnans belöningscentrum när stimulansen utifrån är låg.
Vissa är alltså bättre lämpade för ihärdigt arbete för att realisera en vision, trots avsaknad av belöningar eller tecken på att man är på rätt väg.

Här kan man väl säga att jag formats av fotbollens direktsvar på det man presterar. Jag reagerar och agerar på yttre stimulans som sätter press på mig att prestera och direkt ger ett svar, alltså belöningen.
Skulle inte kunna vara en forskare som sitter fem år i anonymitet i ett rum för att söka svar på frågor som man aldrig vet när svaren ges, om dom ges.

Visst är jag kreativ men enligt de här rubrikerna så måste jag ha en partner som fyller i de luckor jag saknar och det är väl något som gäller oss alla.
Extremt få har alla sidor, om nu någon har det.
 

Utanförskap kan ta sig oändligt många former.
För vissa är det blodigt allvar, skillnad mellan att vilja leva eller dö.
För andra kan det bara vara en viss alienation emot samtiden.
Själv blev jag i lördags kväll återigen påmind om min egen relation till ämnet.

Ofta förbannar jag mig själv för att jag blivit tilldelad den hjärna i min kropp som vägrar uppskatta meningslösa saker som till exempel en melodifestival under en lördagkväll. En massa människor som är lyckliga på ett sätt jag har svårt att förstå.
I ren tristess spanade jag kort in vad som hände på Facebook under kvällen i lördags då jag själv satt och läste, käkade glass, drack kaffe och en stänkare, gullade med doggen, kliade mig i skrevet, gjorde rent glasögonen, sms:ade och läste allsvenska laguppställningar ur en av kvällstidningarnas bilagor. Anledningen till mitt beteende var att även Å hemma satt och tittade på spektaklet och det fanns ingenting som jag kunde göra åt det. På FB var det först eufori från mina virituella vänner och sedan en viss vrede för att en viss Salem Al Fakir inte vann. Men vilken folkfest annars va...?
Jag får lust att skrika och slå hål på gipsväggar men räddas av gongongen.
Programmet tog slut i rimlig tid så att vi även hann med att se på filmer innan kvällen gick över i natt.

Nu är det ju så förutsägbart att klaga på det här.
Så varför gör jag det då?
Det är ju "bara" cirka fyra miljoner som ser på programmet, det innebär ju att det återstår fem miljoner som inte ser på det.
Ja, jag vet inte.
Det är väl som för dom som inte är sportintresserade under OS.
Även om man vill komma ifrån bruset är det omöjligt för att det finns överrallt.
Alternativet är att gömma sig i en källare eller dra utomlands.
Det är som ett medialt övergrepp, en våldshandling mot intellektet, psyket som mals ner till en illasmakande korvgryta.
Det är här jag känner det där utanförskapet.
Var är ni fem miljoner som inte följer melodifestivalen.
Har ni party någonstans men glömt bjuda mig?

Jag såg ut över snötäcket i min trädgård och suckade där någonstans mellan kliandet i skrevet och sms:andet.
Utomlands ja.
Man kan ju dra utomlands och slippa skiten.
Så jag och Å började prata om att flytta utomlands.
Börja om, sälja bohaget och huset som ändå är för stort.
Under mina år utomlands så slapp man engagera sig i trams.
Det var en av de stora fördelarna med att bo utanför hemlandets cirklar av meningslöst trams som vi matas med varje dag.
Jag skulle väldigt gärna även slippa den förbannade snön och framförallt minusgraderna under det mörka halvåret.

Risken är när man sitter och kastar ur sig sånna här bitterinlägg att man blir någon satans Ulf Lundell som hotar med att flytta hela tiden för att det man ser framför sig hela dagarna inte ger än nån stimulans, inte är så som man skulle vilja att det var. Man vill protestera men blir bara en trött cyniker och bitterkuk.

Men vi snackade om att flytta utomlands och man börjar fundera på vart man skulle vilja åka.
USA?
Gärna om man bara kunde komma in och få bo där.
Brasilien?
Nja, alldeles för outforskat och främmande för mig med ett krångligt språk.
Spanien?
Allt för exploaterat kustlandskap.
Grekland?
Som Staffan Heimersson säger: För grälsjukt och numer konkursmässigt.
Italien?
Ja på många sätt men Nej utav ännu fler anledningar.
Australien?
För långt bort.

Det är fan inte enkelt.
Man ska lätt kunna komma in i samhället, klimatet måste vara bra mycket gynnsammare än Norden och norra Europa och det måste finnas nån rimlig chans att hitta ett sätt att tjäna till sitt uppehälle.
Fan, man blir nog en satans Ulf Lundell trots allt.
Ständigt på väg inne i sitt mentala tillstånd men fast i is, snö och ytlighet i ett hemland som man älskar ibland och rätt ofta föraktar.

Det finns dom som är födda till att leva sitt liv på scenen och ingen annanstans än på scenen. Det kan låta som en klyscha från en lycklig pretantiös skådespelare i en TV-soffa. Men det finns dom som på blodigt allvar menar det. Sånna som bokstavligen skulle dö i ett gathörn med nedpissade byxor om ljuset försvann.

Satt härförleden och slötittade på pratshowen Skavlan.
I intervjufåtöljerna satt dansbandskungen Christer Sjögren och Thorsten Flink. De snackade om ett till synes udda samarbete mellan de två ytterligheterna.
Christer Sjögren var som vanligt glasklar och så där fantastiskt folkligt glad och ödmjuk. Thorsten Flink däremot satt också, som vanligt i hans fall, och slängde ut förvirrade svar på rätt korkade frågor medan hans ögonlock fladdrade maniskt upp och ned samtidigt som han tuggade och sög på en stor prilla snus.
Fördomarna, som kanske är sanna eller också inte, signalerade stark medicinering.
Det var plågsamt att titta på och jag vred mig av obekvämlighet i soffan.
Jag ville bara att intervjun skulle ta slut. Men den blev allt längre med internationella gäster och lika förvirrad engelska från mister Flink.

Men så försvann han från stolen och jag slappnade av.
Något senare dök han upp på scenen för att sjunga ihop med Sjögren.
Med klar blick och stadig hand, tajming och en scennärvaro stark som satan.
Alla nervösa kroppsvridningar och ticks var bortspolade och han var så självklar där han stod och sjöng.
Det är inte första gången jag ser den här förvandlingen.
Det är magi och så otroligt starkt när det sker.

Att Thorsten Flink har haft ett rätt stökigt liv har nog undgått få.
Hur det sett ut utan konsten och teaterscenerna kan man bara spekulera i.
Kanske skulle han sluta som den där i gathörnet med nedpissade byxor?
Men att scenen och konsten är hans livselexcir.
Om det råder ingen tvekan.

Från köksfönstret kan jag se takpannorna längst upp vid taknocken på grannhuset, jag ser asfalten under snö och is och jag tänker att det är dags att klä sig i ny kostym igen.

Det är hög tid att lämna "a man of constant sorrow" bakom mig och på nytt återuppstå som jag gör varje vår trots tvivel och bergsmassiv att bära på axlarna.
Jag glädjer mig över en vän som skrev ett mail som gjorde att jag går lite rakare.
Vi behöver alla den typen av vänner. Han skrev:

För att låna lite av Brendan Behan är du "a man of capernosity and function" ("capernosity" var Behans eget påhitt, en blandning av "capability" och "generosity")- med din pondus och förmåga att fånga ögonblicket tror jag att det hela kommer att bli väldigt intressant.

A man of capernosity and function?
Jag tror det blir en bra dag i morgon!

Böckerna ligger i högar överallt nu. Jag är desperat.
Har de senaste två månaderna börjat och slutat läsa i bok efter bok.
Joseph O´Neills Nederland, Roberto Savianos Skönhet och Helvete, Amos Oz Hur man botar en fanatiker, Chris Andersons Free och en del till.
Idag fick jag även låna Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann och Kunzelman som visst skulle passa mig perfekt enligt tipsaren.

Jag darrar och fingrar på pärmarna en efter en.
Men jag vet ju att det inte blir nått av läsandet, Amos Oz undantagen då den är så tunn så tunn. Tidningar och magasin fungerar fortfarande men böcker, romaner?
Jag har helt enkelt ingen ro i kroppen och hela tiden står den här MacBooken och blinkar. Kanske har det hänt nått på mailen, några kommentarer på bloggen kanske, Facebook, eller nyheter på andras bloggar eller i tidningar...pust.
Jag avstår twitter då det skulle bli kaos i mig om jag även skulle hinna med den navelskådande aktiviteten som än så länge mest verkar vara klubben för inbördes beundran hos mediafolk. Jag känner ingen utanför jobbet som twittrar.
Så kallat vanligt folk verkar knappt veta vad det innebär att twittra, å jag umgås mest med så kallat vanligt folk. Så jag avstår.

Jag gillar ju att skriva och gör det så ofta jag kan här på bloggen. Men det tar tid.
Var även så naiv i början att jag faktsikt trodde att man skulle kunna bli headhuntad av tidningar eller andra skrivytor om det som finns här vore av god kvalitet.
Men så funkar inte världen för en 40 plus kille, eller också är det inte tillräckligt bra vilket förstås är ett alternativ.
Hur det än är så är ambitionen nästan alltid att leverera en text som är lite mer än en normal bloggtext. Jag leker ju professionell skribent här...

Sedan är det så lätt att fastna framför datorn när man sätter sig där.
Surfandet äter tid, Spotify är ett svart hål som man ramlar in i och far runt i ljuvlig musikjakt och plötsligt vaknar man till och tre timmar har gått.
Faktum är att jag tror att jag är beroende, oftast innebär det inga problem men läsandet tar stryk, en viss kreativitet inom allt det andra jag jobbar med tar nog också en del stryk. Jag känner ofta att jag borde göra något annat men så fastnar jag i meningslöst letande på nätet efter nått intressant som sällan är så intressant.

Men men...
Ja, ja...
Jag vet inte jag?

Det var musiken som tog mig till Irland.
Allt började när jag i slutet av 1981, 14 år gammal, steg in i den lokala skivhandeln i jakt på något nytt att lyssna på.
Jag fastnade snabbt för ett omslag med fyra unga allvarliga killar poserandes på stilfulla bilder i en sliten industrihamn.
Det var U2 och deras andra platta ”October” som följde med mig hem tillsammmans med en specialimporterad EP med låten ”Out of Control” och två låtar till.
Snabbt återvände jag någon dag senare för att köpa debutalbumet ”Boy.”

Från den dagen blev jag ett fanatiskt U2 fan och följde bandet slaviskt ända fram till Live Aid-galan 1985.
Jag fastnade som så många andra för Bonos energi och även det annorlunda soundet som bandet hade i jämförelse med den musikscen som regerade då.
Men framförallt så fastnade jag för bandets fredsbudskap, de vita flaggorna som alltid vajade på scenen och Bonos brandtal om world peace som på den tiden kändes äkta och direkt från hjärtat.
Det var också låten Sunday Bloody Sunday som fick mig att börja intressera mig för Irland som land.

Ungefär samtidigt som Live Aid då U2 började ta över världen fick jag The Pogues ”Rum Sodomy & The Lash” i min hand och det förändrade allt.
Det var bay, bay U2 och Hallo love till The Pogues.
Jag blev helt sänkt av deras blandning av punk, folkrock och irländsk folkmusik.
Kärlek var kanske ett allt för stark ord men det var så jävla bra!
De irländska influenserna väckte något hos mig och jag ville ha mer.
Snabbt fann jag The Dubliners och via dom nyckeln till den traditionella folkmusiken.

I texterna märkte jag direkt den fantastiska melankolin, all längtan, all kamp, livets umbäranden och den upproriska ådran hos befolkningen.
En nation där hela befolkningen är födda som underdogs måste man bara älska.
Av någon anledning kände jag stark dragning till allt detta och därför, kära läsare, kan jag bara inte släppa den gröna ön här på bloggen.
Därför, kära läsare, kommer här tre nya Spotifylistor med idel irish music...

My irish soul

Shane MacGowan

The Pogues