Stockholmsderby igår. När ni läser det här är nog det mesta redan skrivet och analyserat i det som kallas massmedia.
Men från min kommentatorsposition igår växte ett par tankar fram. 

1, Jag har under hela säsongen, trots alla märkliga resultat, hållit fast vid att Elfsborg tar guldet även vid årets allsvenska slutstation. Efter derbyt börjar jag för första gången tvivla. AIK har verkligen odlat och köpt på sig en enorm tro på sin egen storslagenhet. Jag har varnat för självförtroende på gränsen till högmod men måste nu inse att laget är oerhört komplett som det ser ut just nu. Mest av allt är det förstås Argentinarna Obolo och Valdemarin som gett offensiv kraft till ett lag som länge var i stort behov av viagra, men även inköpet av Nils-Eric Johansson är ett allsvenskt kap, trots två förvirrade grodor i derbyt där den ena ledde till Egurens 1-0 mål. Visst är det fortfarande många om budet och visst är det fortfarande en lång väg kvar och jada, jada, jada... Men AIK från Solna ser just nu ut som ett blivande mästarlag. Och denna gången blir det i så fall med offensiven i högsätet och inte den stentrista men effektiva defensiven med Stuart Baxter som chef.

2, Hammarby å sin sida springer omkring på tandköttet efter att ha gått runt med samma elva lirare mer eller mindre under hela den allsvenska säsongen, plus i det internationella äventyret som varit lyckat hittils. Är det konstigt att dom inte orkar.
Jag älskar verkligen Hammarbys sätt att spela fotboll när dom orkar vara så där aggressiva, löpvilliga och kreativa som dom kan vara i sina bästa stunder. Men det är krävande. Hörde spridda röster som förmedlade en tveksamhet över tränare Tony Gustavssons kunskaper i Råsundas inre. Det är att lägga misstroendet på fel plats. Tony gör vad han kan med en trupp som enbart innehåller tolv-tretton spelare som med självklarhet kan kallas färdiga allsvenska spelare. Jämför det med AIK eller Elfsborg som alltid har minst ett par spelare av toppklass på bänken som kan gå in och förändra en matchbild. Igår spelade Charlie Davids ensam på topp då Paulinho var småskadad och det var som att spela med en man mindre. Så bräcklig är Hammarbys trupp. Ska man lägga kritiken någonstans måste det bli på de som tar de sportsliga besluten högre upp i klubbens hierarki. Det är helt otroligt att ett lag med toppambitioner inte sett sig om på marknaden och köpt in minst ett par spelare som kan gå in och förstärka laget. Hammarby påstås ju ha en mycket god ekonomi, jamän använd den då. Och då menar jag inte på en spelare som Kleber Sarenpää.

Det blev solen som vann över melankolin under Gotlandsvistelsen. Mest under lördagen då bilen drog runt på ett underbart folktomt Fårö. Det karga landskapet är jag ett med, och fanns möjligheten skulle jag bo varenda dag resten av mitt liv i en miljö som den. Irlands gröna men karga klippor, Skottlands hedar och Stavangers kustlandskap ger mig samma lust som Fårö. Trodde man på liv före detta skulle det stå rätt klart att jag levt många liv som Viking och handelsresande på haven runt norra och västra europa. Har aldrig varit på Island eller längst upp i nordöstra USA men är helt övertygad om att det är platser jag skulle känna mig väl tillrätta i. Både i miljön och det kulturella arvet. 

Men nu var det Fårö där jag inte letade efter Ingemar Bergmans gravplats. Det känns för nära inpå och föga respektfullt om det nu överhuvudtaget är möjligt att nå ända fram till platsen. Men jag fikade hos sonen till de närmaste grannarna till Bergmans hus, han har sommarhus i trakten. På uteplatsen till det nybyggda huset i gammal Gotlandsstil berättade han om hur äckliga och icke respektfulla många av medias representater varit de dagar Fårö stod i världens centrum i och med begravningen. Bilförföljelser, jakt genom skogslandskap och extrem belägring av Bergmans familjs och grannarnas hus var några av elementen. Telefonterror till grannar för att få reda på information om detaljer de inte hade någon aning om var en annan taktik. Det var total kaos när konstnärssjälar och skådespelareliten tillsammans med journalisthorden tog över dagordningen under några dagar.

Men nu var det öde, lugnt och underbart tyst. En lätt bris for över ön där jag smög omkring och släppte lös min kamera. Ljuset var märkligt dovt och inbjudande och perfekt att fotografera i. Och till den lilla färjan över till Fårösund var det ingen kö alls när bilen ville tillbaka till den något mer livfulla men ändå glest befolkade stadsmiljön i Visby. 

Tillbaka på fastlandet igen sitter jag och bygger upp förväntningar på ännu ett Stockholmsderby som jag ska bevittna ikväll. Ska AIK fortsätta segertåget och kanske nå guldet som såg helt omöjligt ut att nå för någon månad sedan eller kommer Hammarby som slitit hårt med sin trupp och just därför imponerat trots en något tillbakadragen placering i det så kallade guldracet. Förra derbyt mellan Djurgården och Hammarby var fult, hårt men ändå fullt med charm. Vi får se vad kvällens drabbning kan leva upp till? Själv ska jag inom några timmar sätta mig i den bil jag ibland känner att jag bor i.

Jag skulle ha varit i Kina nu. 
Planen var att få ihop alla gamla svenska spelare som en gång för länge sedan representerat Dalian Wanda i den högsta kinesiska ligan och möta de kinesiska lagkamraterna i en välgörenhetsmatch på Peoples Stadium i Dalian inför förhoppningsvis rätt fulla läktare. På en första förfrågan svarade alla spelare ja till en sådan match.

Men tyvärr blev det inget av det. Turerna har varit många och tar för lång tid att gå igenom. Men jag har slitits mellan det klassiska hoppet och ren förtvivlan. Det hade ju varit så skoj att få ihop det.

Min gamla tolk från 1996 hade i princip rott allt i land, hela vår resa och uppehälle i Dalian var finansierad och klar via sponsorer någonstans i juni. I juli ringde han skamset med det tappade ansiktet rinnande genom telefonlinjen och talade om att det uppstått problem. Staden, som äger arenan, och polisen, som skulle bevaka arenan, ville ha mer pengar för att ställa upp på evenemanget, totalt nästan 200 000 i svenska kronor. De pengarna fanns förstås inte och idén dog över några minuters telefonsamtal. Trist som fan, men vad gör man när man sitter på andra sidan jordklotet bedövad. 

Jo,istället kommer jag trösta mig med några dagar på ett förhoppningsvis höstlikt Gotland. Tänker vandra på de långa stränderna på norra Fårö med vinden piskande i pannan och vågornas skum som överfaller mina kängor. Det är lagom terapi för en god idé för en god sak som gått i kras. Mörkret är på väg in över landet och jag gillar den melankoli den för med sig. Jag gillar hösten men hatar vintern. Varför kan vi inte bara ha sommar och höst i det här landet. Finns det någon del av vår jord där man kan få det? Skulle inte tro det. Jag gillar regn också, för det brukar jag få bannor av min omgivning. Men regn är romantiskt, tycker jag. Det tycker inte hon jag delar livet med, så vi får se vad som händer de närmaste dagarna. Hon får väl springa i butiker i Visby så vandrar jag i regnet på Fårö. Eller också sätter vi oss och fikar någonstans med regnet piskande på fönstret. Det ger även det en känsla av absolut melankoli.
Men det kan bli sol också. Då vet jag vet inte vad man ska göra. I sol måste man alltid vara glad, man måste må bra.

Hur som helst är det inte säkert att bloggen är så aktiv de närmaste dagarna. Vet inte vilken täckning som finns på norra Gotlands stränder. Men kanske hittar jag ut i cyberspace och lämnar några tecken från mänskligheten. Kanske gör jag det inte. Hur det än blir är ni lika välkomna in till mig här på blohm.se.
 

Att vittja brevlådan brukar vara en rätt så meningslös vardaglig syssla. Oftast är den överfull av reklam och räkningar.
Ingen sänder ju meningsfull post längre i tider av nätkommunikation.

Men idag var en bra dag.
Den beställda boken, "Rom-maten, människorna, livet," var levererad ner i postboxen. 
Det är frilansjournalisten Kristina Kappelin som skrivit om staden hon bor i, staden i hennes hjärta. Jag har så här långt bara hunnit skumma igenom några texter som verkligen andas värme och närhet. Ser fram emot en mer genomträngande läsning längre fram. Kappelin är en favorit som med sin säregna röst ger själ och trovärdighet framförallt till sina reportage i SVT. 

Sedan fotografierna...

Charlotta Smeds(som också bor i Rom) har tagit bilderna i boken och de är verkligen undersköna. De ofta rätt grovkorniga fotona speglar helt vanliga romares liv i den eviga staden. Men även maten, barer, cafeér och arkitekturen ges tillfälle att breda ut sig på sidorna. Arkitekturen ja, jag älskar verkligen Rom. Det är inte i första hand de nästan magiska och uråldriga husen jag faller för utan färgerna. De olika nyanserna av terracotta på fasaderna ger sådan värme ihop med de sandfärgade och ljuset får en så lugn och avslappnande effekt. 

Lugn och avslappnad miljö är däremot ingenting man förknippar med stadens fotboll. Där råder ständig kaos. Känslorna leker hela havet stormar och det finna enbart två lägen. Kaos eller kaos. 
Ändå spelar "stadens" lag i nästan samma lugna sköna färger som Rom är inbäddat i, mörkrött och orange 

I Roma återfinns kejsaren, eller prinsen av Rom i egenskap av Francesco Totti. 
Han är en spelare som väldigt många älskar att ogilla. För många svenskar står han för allt det som vi av tradition hatar, filmningar, divalater, fula trix och så den där spottloskan i ansiktet på dansken Christian Paulsen. I Rom är han den störste. För mig är han en hjälte. Totti har hånats för att vara ointelligent, han har också gjort en hel del ointelligenta saker på planen och har dessutom varit allvarligt skadad. Men han har kommit tillbaka, växt och tar mycket ansvar.
-Roma är mitt allt, säger Totti.
Totti är Roma, säger jag.
Bara det att spela hela sin karriär i en och samma klubb ger enorm respekt. Han är lagkaptenen, målgöraren, och passningsläggaren i en och samma artist.  

Vad det har med boken att göra vet jag inte. För "Rom-maten, människorna, livet" handlar ingenting om fotboll även om man inte kommer ifrån att livet i Rom handlar väldigt mycket om fotboll. Om det får man läsa på annat håll.

"Stand up, if you love Chelsea" ekade över Wasakrogen i Örebro i lördags eftermiddag då Chelsea Supporters Sweden hade upptaktsträff inför den redan stekheta Premier League säsongen.

Jag var inbjuden som gäst men stod förstås INTE upp när sången ven över skallen på mig. Så vänlig är jag inte. Och det var helt i sin ordning enligt mina bordsgrannar som bara skrattade hånfullt när mina Leeds United-sympatier dök fram. De tyckte till och med synd om mig. Ingenting är väl värre än just det, att få tycka-synd-om-sympatier. Hellre rejäl antagonism  än smetig medkänsla. Annars är visst Leeds ett lag som man ska hata om man är Chelsea-fan och vice versa. 
Men mest hatar dom Tottenham om jag förstod saken rätt. 

Men det var skoj att vara där mitt ibland de runt femtio supportrar i alla åldrar som hade samlats vid Vasatorget invid järnvägsspåret genom stan. Vilken sammanhållning, vilka härliga personligheter.
Vi käkade pyttipanna och drack öl, några drack mer än andra och jag tog en trippel. En för varje halvlek och en som avkylning efter matchen. Expertpanel i pausen och en mängd skilda teorier om hur laget ska spela manifesterades. Fascinerande hur olika man kan tycka om exakt samma sport, lag och spelare. Sedan sjöng dom igen, om tyska bombplan och RAF from Chelsea that shot them down.

Som gäst vill man hinna med att prata med så många som möjligt och ge dom något riktigt klokt men det är omöjligt att hinna med. Man blir otillräcklig och snacket blir ryckigt och osammanhängande. Men jag fick med mig en vinkel som jag själv känner igen så väl. Hur gör man för att ställa om mentaliteten och gå ifrån en klubb som kämpat i motgång och ångestframkallande förhoppningar på något stort där framme, i framtiden, till den stora giganten som vinner titlar på löpande band. Underdog perspektivet försvinner och med det kanske en del av sin identitet. 

En kille berättade om att fram till den första ligatiteln efter Abramovitj intåg, det 2005, var kampen mot det nästan omöjliga det viktigaste. När det guldet blev ett faktum gick luften ur. 
-Visst är det kul att det går bra, att laget vinner titlar men ingenting blir någonsin som slaget i ansiktet på alla andra fans den där dagen våren 2005 mot Bolton borta då Lampard sköt guldet till Stamford Bridge, sa den här killen.

Jag själv har haft samma mentala resa tidigare med Leeds. Först så är jag för ung för att få ha upplevt 70-talets storhetstid och sedan fick jag kämpa i mörker under hela 80-talet innan drömsäsongen 1991/1992 plötsligt chockade mig. 
Som nykomling trampade Leeds rätt igenom serien och tog guldet. Även om Leeds inte kunde följa upp den framgången och dominera under flera år på samma sätt som Chelsea nu har gjort var det ändå ett vägsjäl för mig. Jag tappade det djupa intresset. Kanske sammanföll det även med en egen fotbollskarriär. Det är svårt att vara både supporter och elitspelare med risk för att springa in i sina tidigare idoler.
Men mest blev jag mätt. Visst var Champions League-äventyret innan kollapsen skoj, men inte ända in i blodsystemet. 
Nu när det är större kris än någonsin i klubben kommer mycket  av det äkta tillbaka. Sammanfattningen är att det är mycket roligare att vara underdog och slåss för någonting som andra tar för givet. När framgången väl kommer är det en kraftfull orgasm i underlivet istället för några slentrianvärkande pissryck efter allt för många ljumna pints. 

Det var ju det jag visste. Jag är lurad. Hela min generation fotbollspelare och alla innan den är så lurade. Alla dessa löpvarv på smala skogsstigar i regn, snö, kyla och blåst. Alla dessa auktoritära machogalna tränargubbar som stått och gastat och hotat vid sidan om spåret, i backarna och vid målgångar. Ni har hela förbannade tränarkadern haft så in i helvete fel. Fotboll spelas med boll, det är därför det heter fotboll och man bör använda den i träning för att bli bättre. Det var ju det vi spelare tjatade om under hela åttio och nittiotalet. Och vi hade rätt.

-Nä, nä, vi måste löpa i fem månader först för att orka, sa stenåldersgubbarna. 
Sen kan ni kanske få känna på bollarna lagom till träningslägret i april...

Men dom hade fel.
Och nu finns det forskningsresultat på det. Danska forskare har kommit fram till att fotbollsträning ger mycket bättre träningsresultat än jogging(löpning) både för elitspelare och för den så kallade breda massan. Danskarna menar till och med att fotbollsträningen kraftigt skulle kunna förbättra folkhälsan. Fotbollsträning bränner mer fett än löpningen och bygger dessutom upp muskelmassa, det gör inte löpningen överhuvudtaget om man nu får tro professor Jens Bangsbro som är en av personerna bakom resultaten. Han säger också att fotbollen tränar upp balans, får ner blodtryck och kolestrol och ger förbättrad insulinkänslighet, vad nu det innebär. 

Svenska fotbollslandslagets fysiolog, Paul Balsom, instämmer i åsikterna och menar att de europeiska topplagen redan lärt sig detta och enbart tränar med boll numer. Men han tillägger också att för otränade föredettingar  och överviktiga amatörer finns en stor skaderisk. Knän, fotleder och muskelskador är vanliga då hjärnan vill mer än vad kroppen klarar av. 

Hursomhelst. Ironin grinar mig som vanligt i ansiktet. 
När jag var aktiv hatade jag löpning utan boll men bet ihop för att det var det som krävdes. 
Till sist lärde jag mig att löpa utan att gny så nu efter karriären har jag inga problem att ge mig ut i skogen och löpa. Det har jag sett som en fördel och en väg till fettförbränning som mina old boys och korpfotbollskamrater inte fått. Jag gillar att träna på egen hand utan det kollektiva tvånget jag levt med i hela mitt liv. Men nu är inte det speciellt bra helt plötsligt.
Det är fan om man nu måste tillbaka till kollektivet när man äntligen lärt sig hur man pinar sin kropp genom lera och mossa helt i sin egna lilla värld.

Jag säger som jag sagt i hela mitt liv. 
Jag går i otakt med tiden. 
Jag borde vara yngre, eller äldre. 
Men min tid är aldrig här och nu.

Det är namnet på en dröm.
Jag sitter nämligen här med ett bokmanus. Hösten bankar på dörren och det är dags att återuppta drömmen om att en gång få ge ut en roman.  Innan semestrarna ramlade de in, ett efter ett, refuseringsbreven från bokförlagen. Det är egentligen inget ovanligt då de flesta som försöker sig på att skriva får dessa brev från förlagen uppkörda där bak.
Men ett par kapningar har även kommit ifrån andra håll medan det även har funnits de som tycker att jag verkligen är något på spåren. Men en sammanfattning kan nog ändå kallas naivitet. Jag trodde att det skulle vara lättare att skriva en roman.

Bearbetning!
Det är nyckelordet. Trots att jag skrivit om fyra gånger är jag tvungen att försöka igen. Men det är så svårt, man blir så blind över sin egen text. Skulle behöva en pirat som kunde sno allt som inte ska vara där och sedan se vad som blir kvar. Jag har fått råd och vägledning av en person jag litar på. Han säger att det kan bli något om jag arbetar hårt och dödar det dåliga i det som dom inom litteraturen kallar "show not tell". Jag är alldeles för mycket "tell" och måste hitta "show". 
Det ska jag börja med inom några veckor är det tänkt. När mörkret faller över landet arbetar jag som allra bäst.




Trösten är att även de absolut bästa genom tiderna haft problem med utgivning. Jag läser just nu en biografi om det kontroversiella irländska geniet James Joyce. Boken är skriven av en kvinna som heter Edna O´ Brien, själv irländska och kontroversiell. Hon speglar en man som sliter i fattigdom och hård motvind i många år innan det lossnar. James Joyce motarbetas av kollegor, utgivare, kyrkan, politiker och flyr till sist från sitt hemland och kommer aldrig tillbaka. Så han gjorde det visserligen inte så lätt för sig när han i det strikt katolska Irland förkastade religionen och levde rövare på bordeller och krogar. Men skriva kunde han och det förstod folket till slut. Personligen älskade jag Dublinbor när jag läste den för många år sedan. Boken var en av de första jag läste med de stora författarna på min väg in i litteraturen.

Även om ni förhoppningsvis förstår att jag inte gör några jämförelser alls mellan Joyce och mig( riktigt så blind är jag inte) så är det ändå något att plocka med sig in på kontoret att även legender ibland suttit med refuseringsbrev upp över öronen. Så kom ihåg. Det är aldrig försent att lyckas!

Blohm och Axén på NA Webb-TV om veckans händelser runt ÖSK fotboll!

Alexander Axén är fotbollsexpert på NA Webben och tränare för Rynninge IK i division 2.
Han har även förts fram av många som en kandidat till positionen som ÖSK-tränare.

Från en intervju på FotbollDirekt.com igår vill jag bara göra ett förtydligande. I frågan om eventuella kommande tränare dammar jag av Sören Cratz som ett av namnen. Vill bara påpeka att detta enbart gäller den kortsiktiga lösningen under höstens sista åtta matcher. Sören är en person som är duktig på att ingjuta mod, glädje och tro i ett lag, dessutom ställer han höga krav på prestationerna. Men för framtiden bör ÖSK välja ett annat namn. Där behövs en visionär liknande Tony Gustavsson i Hammarby, en person som kan och vill bygga hela organisationen runt laget, en person som klarar elitsatsningen och tar vara på den enormt starka ungdomsfotboll som finns i Örebro Kommun.

Var på 50 års fest i helgen. I vackra Arkösund utanför Norrköping. Vi hade tur med vädret, sol och nästan ingen vind alls. Så viktigt när delar av partyt hölls utomhus. Det var ett jävla drag. Som relativt nybliven medlem i 40 klubben är det en stor tröst att inse att man inte behöver ge efter för någon åldersnoja. För kan man rocka som de här "gubbarna och kärringarna" där dom är i mänsklighetens historia, ja då är livet gott. Förbannat trevligt var det hur som helst, och sent blev det.

Dagen efter satt jag på passagerarsidan i bilen hem, för säkerhets skull. Landade sedan i en för Örebroare sorglig historia. På Behrn arena lekte AIK med vilsna, håglösa svartvita fotbollsarbetare. AIK är visserligen riktigt starka just nu, och roliga att se, men ÖSK? Det vi fick se var det totala sammanbrottet. Man kunde känna den ödesmättade stämningen över hela arenan. Något var på gång, matchen kändes som ett avslut på någonting. Det var därför jag för första gången i år gick på presskonferensen. Något dramatiskt kunde ske, det vibrerade i lokalen trots att den var ganska glest befolkad. Richard Norling kunde för en gång skull sitta lugnt tillbakalutad medan de lokala medierna gick hårt åt Patrick Walker. Men Norling led säkert med sin vän och före detta kollega och gjorde allt för att ge honom stöd. Men inget hände där och då.

Blev ändå inte överraskad när jag på måndagen nåddes av nyheten att Walker är sparkad. Det låg som sagt något i den tunga, syrefattiga luften över Örebro. Att sparka tränare är visserligen en sällan lyckad taktik och normalt brukar jag inte propagera för det men denna gång fanns det ingen återvändo. Laget har fallit samman till en liten blöt fläck där ingenting återstod. Man har med blotta ögat kunnat följa den utvecklingen de senaste månaderna. Hängande huvuden, ingen glädje, skrala resultat och en tilltagande oro i laget. Walkers auktoritet som ledare vacklade rejält. Skutan hade ingen kapten längre och då går man för eller senare under eller också infinner sig ett myteri. 

Ändå är han förstås inte ensam bärare av skulden. ÖSK:s trupp har varit tunn, styrelsen har haft lång tid att hitta förstärkningar men missat målet. Om det beror på svårarbetad marknad , fega och tveksamma beslutsfattare eller något annat vet jag inte. Men däremot kan man nog säga att beslutet att ta bort Walker borde ha kommit tidigare. Där har styrelsen darrat i sitt beslutsfattande, enligt mig.