Just hemkommen från en kväll på Radiosporten. Alltid lika roligt att jobba med rösteterns förkämpar.
Inte lika roligt att följa kvällens allsvenska fotboll. Tänker ändå inte ge mig in i kvalitetssågningar av spelarna i vår högsta serie. Det görs hela tiden och en gång under en och samma kväll får räcka. Det var den i sändningen efter matcherna. 
Men tränarna då? 
Ja, där har jag en fundering i alla fall. För även om tillvägagångsättet att spela fotboll i våra svenska klubbar har blivit mer flexibelt verkar fotbollsförbundets utbildningar fortfarande vandra den gamle Bob Houghtons uråldriga stigar. 

Det är följande citat från Erik Nivas artikel i Sportbladet om det italienska tränarundret, som dominerat i antal tagna titlar från VM, via Champions League och nationella pokaler, som väckt debattören i mig. 

"Allt vi gör handlar egentligen om att bygga upp en bred bas av idéer, snarare än att låsa sig vid vad man från början tror är bäst". 
Orden tillhör en Franco Ferrari- dekanus på Coverciano, vilket är det italienska förbundets högkvarter där deras tränarutbildningar utförs.

Direkt tänker jag på en bekant jag pratade med för någon månad sedan. Han går den svenska tränarutbildningen och var så oerhört trött på konservativa 4-4-2 fundamentalister. Han berättade att allt ifrågasättande och nytänkande slogs tillbaka med kärnvapen. I den svenska utbildningen finns det, till skillnad då mot den italienska om citatet efterlevs, inget utrymme för att vara en fritänkare som vill kunna lära sig och utveckla sig i olika spelsystem och träningsmetoder. Det är förbundets väg eller motorvägen ut som gäller.

Det är som i det övriga svenska samhället. Det finns bara plats för en åsikt i taget, alla måste vara överrens. Annars rubbas cirklarna och auktoriteterna blir oroliga av utmaningen och måste slå tillbaka. Det är så jag trott att utbildningen varit, nu har jag fått det bekräftat. I alla fall i denna mycket ambitiösa och fantasifulla tränares arbetsgrupp.

Är det konstigt då att en match mellan blåvitt-80-tal-press och understöd-Conny Karlsson i Trelleborg och en isländsk vi- måste-jobba-jävligt-hårt-och-kämpa-kämpa-tränare i Djurgården ser ut som den gör?
Suck!
Då utelämnar jag ändå det som hände, eller inte hände nere på Malmö Stadion mellan MFF och ÖSK. 
Dubbelsuck!

  

Vaknade upp på söndagsmorgonen med en känsla av vanmakt. 
Mörka moln hade belägrat staden och det dröjde inte länge innan regnet öste ner över gator och torg. Sinnet var tungt av den lokala tidningens (Nerikes Allehanda) ofrivilliga "världen i fokus position". Den internationella terrorist retoriken har landat i stan efter den väldebatterade Mohammed som rondellhund publiceringen. Chefredaktören har fått ett pris på sitt huvud och min frustration växer över situationen i världen. Hur fan ska vi kunna vända på den utveckling som enbart tenderar att dra oss längre och längre in i fundamentalismens fanatiska vilja till världsherravälde. 
Cynismen regerar.
Religionen missbrukas i ett maktspel där beräknande presidenter, generaler, mullor, kungar, krigsherrar, affärsmän slåss om pengar och makt över världens naturresurser. Girigheten har förblindat humanismen, människor är avhumaniserade och förvandlade till brickor i ett spel, de är kanonmat och ett människoliv har tappat allt värde.
Det är så förbannat frustrerande.
Det finns ju inget man kan göra.
Man vet ju inte ens vem som är ond eller god.
Alla har händerna i samma syltburk. De lever av varandra. De bygger upp och river ner.

Jag är ingen revolutionär. Jag står knappast längs ut på vänsterkanten och slåss. På den andra sidan står jag inte heller.
Jag står för varje människas rätt att stå upp leva det liv dom väljer att leva utan en massa -ismer som ska föra ens talan.
Så länge kärleken, omtänksamheten och de grundläggande mänskliga rättigheterna respekteras, så länge rätten att utrycka sig fritt i tal och skrift efterlevs, då ger jag livet en chans till värdighet.

Men ibland önskar jag motsägelsefullt ändå att man levde i en tid där det ändå fanns någonting att tro på, någonting att gemensamt slåss för. Som för de som var på barrikaderna under sextiotalet. Eller de som var med i starka musikrörelser under ungefär samma tidsperiod. Det för mig snabbt in på punken och framförallt Joe Strummer och hans(om jag får kalla det så) grupp The Clash.



Under samma trista söndagsregn gladde mig ändå dokumentären Joe Strummer-The Future is Unwritten. Strummer (som gick bort 2002 endast 50 år ung) var en stilikon, alltid cool och elegant, fast på ett ruffigt sätt. Det var den ytliga sidan. 
Man han var även mannen som alltid stod på de svagas sida. Han var en idealist som förde fram just värderingar som friheten att uttrycka sig, han slogs mot etablissemanget trots hans bakgrund som diplomatson med världen som barndom. Så fort The Clash blev arenaband dog hans lust, han hade blivit det han från början slagits mot, då dog även gruppen The Clash. Strummer var förstås inte perfekt, han hade periodvis egoistiska och romantiska stjärndrömmar men i själen förblev han densamma ända in i slutet. Han visade det genom att istället för att dra in miljoner på en återförening spelade han för första gången efter The Clash sammanbrott ihop med gitarristen Mick Jones på en stödgala för brandmän. Någon vecka senare avled han.

Men en förövrigt svart söndag målades ändå med en aning ljusare färger när Joe Strummer i dokumentären med sitt starka patos uttalade de enkla, kanske naiva, men självklara orden. 
"Människor kan förändra allt de vill förändra om man bara för in kärleken i livet".

Det är nästan så att man kan tro honom, Joe låter övertygande.

Hans vuxna definition på Punk är också intressant.

Punk?
Det är perfekt uppförande mot alla människor i sin omgivning!

Robert Lindberg är en engagerad gaissupporter som jag träffade för första gången på Kopparvallen i april 1999. Jag var skadad som vanligt och spelade inte men hade ändå åkt med spelarbussen upp till Åtvid.
Därefter har vi träffats då och då, bland annat gjorde han den första supporterintervjun med mig som blev publicerad  i maj 1999 i Gårdavarnens medlemstidning Gårda-info. Jag kommer av nostalgiska skäl lägga ut den vid ett senare tillfälle. 2003 stod jag med honom i baren på Dubliners i Göteborg och firade en av alla Gais uppflyttningar.
Robert har även skrivit boken "Förbannade GAIS" 2006 tillsammans med Patrik Persson.

Just nu är han rejält förbannad, återigen...

Läs hans text under "Skär inte ut hjärtat".

Mitt i ett lojt telefonsamtal med Göteborg angående en man som eventuellt pratat bredvid munnen om rätt lösa planer på ett sammangående av de tre klubbarna Gais, Öis och Häcken, surfar jag in på Expressens nättidning och finner den maffiga rubriken i samma ärende. Vi garvar lite, sedan förfasas vi. Nu djävlar blir det livat...

Sex timmar senare är helvetet lös på varenda tidningsajt och på bloggar över hela Sverige. I morgon klockan 14.00 är det presskonferans och då får vi den riktiga sanningen, förhoppningsvis. Men jag är inte överraskad. Det här är egentligen ingen ny tanke. Ända sedan jag själv spelade i Gais 1999 har det då och då uppstått rykten om sammanslagningar. Västra Frölunda har varit på tapeten precis som Häcken vid ett tidigare tillfälle. Men då har det nog mest varit frågan om hypotetiska resonemang. De flesta vet ju hur enormt känsligt det skulle vara med en sammanslagning. Supportrar som stått och hånat varandra ska nu stå på samma sida och tjoa åt en klubb ingen av dom troligtvis vill ha. 

Den känslomässiga tanken av ett eventuellt sammangående är rätt motbjudande. Har man varit del av den kraft som finns hos generationer av anhängare till en klubb med anor från artonhundratalet, då vet man att de här planerna är som en evighetslång rotfyllning utan bedövning, eller värre. De supportrar jag känner i Gais kan jag aldrig tänka mig att de vill stå med tröjor och halsdukar i något så själlöst som FC Gothia. De skulle lika gärna kunna döpa det till BK Lisebergskanin.
De flesta Gaisare jag känner har hjärtat till vänster och att bli inblandade i någonting som kan ses som en kapitulation inför kapitalets elaka ansikte är nog det samma som döden. Det kommer att bli en revolution om det här blir en sanning och som före detta spelare i den grönsvarta klubben som gjort ett mycket stort intryck på mig lär jag fälla drivor av tårar.

När det är sagt och jag motvilligt kliver ur den känslomässiga rollen och sätter på mig den kalla analysuniformen så finns det några saker man kan konstatera. Det finns ingen plats för tre eller fyra allsvenska klubbar med framtida mål att nå SM-guld eller europeiska turneringar i en så liten stad som Göteborg. Toppfoboll idag handlar om groteska ekonomiska muskler. Vad man en tycker om det så är det en realitet, ska man nå framgång måste pengarna in. Det är fakta och tycker man annorlunda är det bara att kliva in i förlorarkostymen. 

Undantaget IFK Göteborgs storhetstid så har Göteborg varit mästare i breddfotboll, om man nu pratar modern tid. 
År 2000 var det fem lag i allsvenskan från staden. Två åkte ur, Gais och VF. Häcken åkte ur två år senare. Sedan dess har det väl mest varit tunga tider på västkusten. Både sportsligt och för några av lagen ekonomiskt. Nu spelar Gais och Blåvitt i en betongbunker inför skrala publiksiffror(bortsett derbyn och Elsborg), Öis spelar på Valhalla och Häcken på sitt sorgligt risiga industrikänsla område. Är det så man vill att det ska vara?

FC Köpenhamn har lyckats med en fusion mellan två anrika klubbar, KB och B 1903 och blivit skandinaviens mest inflytelserika klubb. Jag ska vara ärlig och säga att jag vet inget om de två klubbarnas historia och supporterkapital men FCK är numer ett väldigt populärt hold som dom säger på danska. Det är minst upp till den nivån som de svenska fotbollsklubbarna måste nå om drömmar om Champions League ska infrias. Dit kommer aldrig någon av Gais, Öis och Häcken nå på egen hand. 

FC Gothia, fy fan vilket namn. Då kan man lika gärna heta BK Röva...

Men var så säkra. I morgon fredag klockan 14.30 är allt avblåst. Då har alla kommentarer som min ovan varit helt i onödan.
Det kommer kastas is över hela idén för att lugna folket. 
Men djupt där nere är jag lika säker på att diskussionerna kommer att fortsätta.

Jag var mellan 14 och 15 år gammal. Sökte min identitet som jag hade väldigt svårt att finna. Pendlade mellan mina hårdrocksvänner, mods, punkare, synthare och sånna som inte var något annat än enbart sig själva. 
Under en period fick jag för mig att bli rastafari. Började lyssna på reggae, gjorde hål i jeansen som sedan gömdes bakom påsydda tygmärken med rastafärger. Sedan ökenkängor och en grötrock som skulle fyllas med bilder på Bob Marley och andra reggaeikoner. Nu hann jag aldrig sy på de där tygbilderna för en dag kom stadens reggaedrottning in på ett flipperhak där jag och mina vänner mer eller mindre bodde under långa perioder. Vid ett av de där flipperspelen klädde hon verbalt av mig alla drömmar om att bli en rastafari. Jag visste ju inte ett skit om det hon la fram som en religion. 
Efter ett gäng kontrollfrågor som gav tomma svar avfärdade hon mig och kamraterna som "nobodys". Vi var inte värda pappret runt hennes joint i fickan. Och det hade hon ju faktiskt rätt i. Samma dag la jag undan mina rastafari prylar och klev istället in i syntharnas världsbild där jag passade bra mycket bättre, just då.

Idag så vet jag inte så värst mycket mer om djupet i det som för mig är en musikrörelse och livsstil. Men jag har naturligtvis hört om mannen Ras Tafari som kröntes till Haile Selassie I, kejsare av Etiopien, och som jag nu läst mig till att av många jamaicaner anses som en Messias. Det handlar alltså, precis som reggaedrottningen påstod, om någonting som ses som en religion. Det hade varit bra att veta mer om där i början av tonåren. 

I staden Shashamane i Etiopien lever en koloni av utvandrande eller hemvändande(beror på hur man vill se det)  jamaicanska slavättlingar. I en tidningsartikel läser jag att de första nybyggarna anlände hit i början av 50-talet. Efter att ha fört en tynande tillvaro sedan Haile Selassies fall 1974 har kolonin i Etiopien börjat vakna till liv. 
Igår, den 11 september firade Etiopien sitt millenieskifte, ett firande som visst ska pågå i 35 dagar med massor av konserter och fester i Addis Abeba. Då har alla rastafaris som bekänner sig till tron chansen att förutom att partaja även resa på sin egna pilgrimsresa till Rift Valley i södra Etiopien. 

Jag är inte helt säker på varför jag gett mig in i den här utläggningen om något jag vet så oerhört lite om. Men jag läste den här artikeln(kommer inte ihåg var) och slogs av hur religioner kan uppstå. 
Och det är som artikelförfattaren skriver:
"Kanske är det inte underligare att anse att en etiopisk kejsare på 1900-talet är Messias än att tro att frälsaren var en judisk snickarson som levde för 2000 år sedan"

I tider av en allt mer expanderande religiös spänning där religionen mer och mer äter sig in i politiken och vill införliva de två till ett är det skönt att läsa om rastafaris som är totala pacifister och som lever sina liv i symbios med musiken och föga intresserar sig för ett aggressivt missionerande.  Marijuanan då, kanske någon säger. Ja, det är ju en moralisk fråga som mycket väl kan diskuteras. Men hellre en hög pacifist med god musiksmak som ledare än kristna och islamistiska mörkermän som vill ta oss tillbaka till medeltiden.

 

 

Två citat jag funderat en del över de senaste dagarna:

Först ett ifrån senaste Offside där Björn Andersson i Bayern München ger sin syn på Nils-Eric Johanssons tid som ungdomsproffs i klubben.
"Nisse såg det som att det räcker att träna och spela matcher, och sedan finns det annat i livet också. Men vill man nå den riktiga toppen måste man vara totalt hängiven".

I någon kvällstidning uttalade sig sedan Kim Källström om vad som krävs för att lyckas. Tidningen gjorde en jämförelse hur spelarna i Källströms gamla U-21 lag har tagit sig fram i den tuffa fotbollsvärlden. 
Där har jag inte det exakta citatet men andemeningen var densamma som hos Björn Andersson. 
Om man inte ger sig hän helt och hållet når man aldrig ända fram. Allt handlar om hur mycket man är beredd att offra för att lyckas. Fritid, andra intressen, kompisar, allt sånt måste gå i andra och tredje hand.

Jag har under många år propagerat för att ge möjlighet för unga spelare framförallt att inte bara stirra sig blinda på fotbollen utan även få inblick i det övriga livet. Utbildning förstås, men även inblick i politik, kultur och livets vardag för de som inte är fotbollsproffs. Antagligen är det för att jag själv alltid varit intresserad av så många saker utanför fotbollen. 
Och då menar jag inte traditionella fotbollsspelarintressen som snus, tv-spel, trav, lyxbilar, fåfänga och vackra brudar. 

Men faktum är att jag har börjat vackla i min övertygelse. Frågan är om det finns plats för något annat än fotboll, fotboll, fotboll om man i den omänskliga konkurrensen ska slå sig ända fram till landslag och de allra bästa ligorna i europa.
När man är inne i cirkusen reflekterar man inte över hur sjukt enahanda livet är för man umgås bara med likasinnade.
Två träningar om dagen, resor, matcher, äta rätt, sova, match igen, nya resor. Det kräver ett enormt starkt psyke för att klara av. Det är inte ett riktigt liv även om det kan vara ett riktigt behagligt liv. Spelarna lever i fotbollsfabriker och så länge man inte ser det som ett fängelse går säkert utvecklingen framåt och allt är fridens liljor.

Men:
Ofta rasar en karriär när upptäckten om att det finns ett annat liv därute kommer över en. För det finns ingen plats för ett annat liv. Det finns ingen plats för tvivel. Det finns det många exempel på. 
Jag vill ha fel men lägger nog in för många av mina egna värderingar i det här.
Å andra sidan nådde inte jag ända fram heller. En landskamp och proffsår i Kina och Norge är en klart godkänd karriär men med ett mer lobotomerat psyke hade jag nog kunnat nå längre.

Himlen var vidöppen när jag checkade ut från hotell Kung Carl i lördags förmiddag. Regndropparna var som bowlingklot när jag trippade över Birger Jarlsgatan och in i Sturegallerian där jag alltid stannar till för att genomsöka Hedengrens bokhandel. På undervåningen kan man lätt tappa bort tiden och irra runt i timmar om dagen är fri från åtaganden. Det är tyst och rofyllt som på ett bibliotek, människor sitter i stolar och läser, andra snabbläddrar stående invid de packade hyllorna medan personalen ständigt är beredda att plocka fram alster vid luriga förfrågningar. Det är min katedral.

När jag gick där kunde jag denna gång inte slå ifrån mig framtidens tankar om den här branschen. Läste nyligen ytterligare en artikel om framtidens köpmönster där allt fler beställer sina böcker över internet eller köper dom i snabbköpet eller på bensinstationer. Bokhandelns död förutses allt oftare. Samma sak gäller för skivbranschen som ansetts döende rätt länge nu. I framtiden påstås alla ladde ner sin musik från nätet och i en annan artikel läser jag att hela album kommer bli en allt mer sällsynt företeelse. Man ska visst köpa sin musik låt för låt från cyberrymden. Ingen vill ju längre betala för sin musik, allt ska vara gratis som om musiken bara finns där utan att någon anstränkt sig för att få fram den. 
I ljuset av prognoserna från de som borde veta ter sig min personliga framtid mörk ut. Hela mitt mönster för inköp av favoritintressen som musik och litteratur kommer att slås sönder. 

När det kommer till musiken så är jag övertygad om att det är sluthandlat för min del när den dagen kommer att skivbutikerna försvinner. Jag kommer inte köpa enstaka låtar, jag kommer inte heller ge mig ut och ladda ner via nätet. 
Det handlar inte om bakåtsträvan och rädsla för det nya, för jag fattar förstås möjligheterna med vad tekniken ger oss. 
Men jag vill kunna gå in i en butik och bläddra bland all musik, jag vill känna, läsa och insupa en känsla genom att se på omslagen. I och med att jag läser allt mer sällan om musik vill jag ha personalens kunskap och tips om vad som kommit ut, inte bara det uppenbara utan även det som oftast försvinner för att det inte passar i hit-hyllan. Jag köper alltid album, vill ha helhet och långvarighet, inte enstaka låtar som alltid spelas sönder. 

Det är likadant med böcker. Jag vill in och rota bland hyllorna, känna, lukta, bläddra. Det är en slags sinnenas sökande efter titlar som jag instinktivt vet passar mig. Det handlar inte enbart om läsande, det handlar om en fysisk relation med böckerna. Ett rum fullt med bokryggar ger mig själslig ro. Hemma har jag mitt eget "bibliotek" dit jag tar mig om jag känner mig stressad. Öronlappsfåtöljen är min plats för mental nedjogging och massage.

Men när det kommer till böcker kommer jag säkert att ändå köpa via nätet om bokhandlarna försvinner. Där får man ju fortfarande hålla en fysisk produkt i sin hand. Visst, jag vet att böcker går att ladda in i sin I-pod och ljudböcker säljer som smör. Men vägen mot själva bokens död som den ser ut idag lär ligga oändligt mycket längre bort än skivorna. 
Den revolutionen hinner jag förhoppningsvis inte överleva och när jag själv är död då skiter jag fullständigt i hur framtidens konsumenter närmar sig sina favoritintressen. 

Men mörkret och ösregnet på Stockholms gator i lördags påminde något om domedagen. Molokna blöta danskar med rödvita flaggor på ryggar gav även det en något sorgsen bild av den fest på Råsunda som flera timmar senare skulle gå av stapeln. Det kändes märkligt att jag själv inte skulle dit utan sent på eftermiddagen, när högar av blågula supportrar började anlända Stockholms central, istället satte mig på ett tåg tillbaka åt andra hållet mot Örebro. 
En konduktör med kraftig Degerforsdialekt stärkte den bilden när han förvirrat klippte min biljett och utbrast:
Men Pelle, borde inte du vara på väg åt andra hållet?

Det är lite märkligt att sitta så här cirka tre år efter att jag gav ut min bok "Pionjär i Mittens Rike" och prata om den i ett så stort fönster som Nyhetsmorgon med Lasse Bengtsson. Jag har ju pratat och gnatat, skrivit och slitit i diverse mindre sammanhang för att nå ut med den på eget förlag utgivna boken. Ibland är jag rätt trött på mig själv och historien som den var då 1996. Samtidigt är det mer aktuellt än någonsin tidigare med den här typen av historier och jag misstänker att det kan bli diskussioner med boken i botten ända fram till OS nästa år. Sedan är det nog dags att begrava storyn och gå vidare i livet. För inte orkar väl omgivningen höra ett ord till om min Kinaresa, inte orkar väl folk läsa en enda text till om äventyret.

Å andra sidan, varför inte ta vara på chansen och utnyttja varje lilla yta till att berätta. Som frilans är PR viktigt så kör för fan.
Den inre rösten för ständigt den här typen av resonemang. Ofta är jag alldeles för blygsam för mitt eget bästa.

Det är då jag tänker på Martina Haag. Chick-lit drottningen som via sina böcker och nu den aktuella filmen "Underbar och älskad av alla" är med överallt. Det är helt otroligt, hon måste själv vara, eller också har hon runt sig det mest effektiva PR-maskineriet i svensk historia. Hon är ta mig fan med i varenda forum som media kan erbjuda, det kan inte finnas ens en liten plats vid ett bord på en kafferast i SVT-huset där hon inte suttit och sagt exakt samma saker som hon gjort i ett par år nu. Jag skulle inte bli förvånad om hon satt på någon Shell-bensinstation i Mariestad och snackade när man stannar för att fylla tanken och köpa sig en kopp kaffe. Man kan inte undgå henne, Martina måste vara klonad. Det är makalöst.
Men hon har ju lyckats. Så det är bara att gratulera. Men personligen är jag totalt "feed up".

Så uttjatad vill jag aldrig bli. Men det är lätt att säga när jag inte har chansen.
Men nu har ni som inte såg inslaget lördag morgon chansen att göra det under "Pionjär...

Vet inte hur länge länken ligger uppe på TV4.

sitter jag i Nyhetsmorgon med Lasse Bengtsson och pratar om Kina och min bok "Pionjär i Mittens Rike" tillsammans med sinologen Johan Lagerqvist som även han skrivit en bok om Kina.
Vet ingenting om hur länge snacket kommer att pågå men hursomhelst är jag oerhört glad att äntligen få möjlighet att visa upp och prata om min bok och mina upplevelser i ett så stort fönster som TV 4.
Det är något jag kämpat länge med. Att nå ut i bruset är annars mycket svårt för en liten fotsoldat som mig som är helt utan bokförlagens pr-maskineri. Jag förväntar mig förvisso inga mirakel för det här men kanske kan det så ett lite frö hos någon att den där Pelle skulle vi kunna ha nytta av. Till exempel har jag haft funderingar på att skriva till några kapitel i boken om dagens Kina och de förändringar som jag upplevt hänt under den tidsperioden som gått sedan 1996 då jag bodde och spelade fotboll i Dalian. Kanske kan en återutgivning då bli aktuell, om nu förlagen fungerar på det sättet, vilket jag inte har någon aning om.

Jag gjorde ju ett återbesök förra sommaren som blev en personlig egotripp utan dess like med hyllningar, fester och varm gemenskap med nästan alla gamla lagkamrater. 
Om detta kan ni läsa i senaste numret av OFFSIDE där jag bidrar med en liten text kallad "Brevet" där jag även bjuder på några bilder från resan.

Mer bilder från den resan kommer jag lägga in på blohm.se längre fram. Troligtvis i slutet av September så håll ögonen öppna, jag tror ni kommer tycka om bilderna.

Det är dags för svensk landskamp i fotboll igen. 
Hur man vet det? 
Jo, tidningarna fylls av artiklar med och om Zlatan Ibrahimovic. Denna gång är han frisk och glad och snackar, i alla fall under presskonferenserna. Annars snackar Zlatan väldigt sällan med de svenska medierepresentanterna. Däremot snackar alla svenskar om Zlatan. 
Han har blivit en symbol för allt, både positiva och negativa saker. Folk älskar eller hatar honom, det finns inga mellanlägen. Det är som att diskutera religion, eller integration, eller politik. Det går inte för samtalen spårar så ofta ur för att åsikterna blir så starka. Eller också pratar man bara med likasinnade och hur trist är inte det.

Men som sagt, teorierna om Zlatan Ibrahimovic blir ibland lite väl intellektualiserade och djupa. 
Se bara på det här inslaget från Axess Webb-TV som jag tror har några månader på nacken.
Varför göra saker så extremt komplicerade?
Zlatan är ju Zlatan, liksom.