header
header
header
header
header
18 December 12:37

En fantastisk söndag på Emirates Stadium i London

Rösten höll.
För er som följer Premier League och såg de båda tungviktsmötena på Canal Plus i söndags hörde kanske min röst under matchen Arsenal-Chelsea på Emirates Stadium. Den var väl inte så tokig va? Alltså rösten, i övrigt finns säker lika många åsikter som frisparkar och varningar under matchen. 

Däremot så hörde jag inget på mitt högra öra, en present från flygresan då landningen och tryckförändringarna proppade igen mitt öra-näsa-hals-system. Tur då att jag hade mr kommentator Fredriksson på min vänstra sida under större delen av Londonresan, eller otur kanske... 
 Den aldrig avtagande förkylningen fortsätter alltså att spela mig ett tjog med spratt. Man vet aldrig var den slår till nästa gång. Fan, jag är ju som en pensionär. Nu sitter jag här igen framför mitt kaosartade skrivbord och det bara surrar i skallen då hörseln fortfarande inte kommit tillbaka, det var ju en hemresa också. 

Men Emirates Stadium var fantastiskt. Ett rymdskepp insprängt ibland låga, slitna hus och trånga gator. Malplacerad kan man tycka ifrån det håll jag anlände ifrån i en liten svart London-cab. Men jag gick aldrig runt arenan, kanske såg det annorlunda ut på andra sidan. Men vilken arena, å vilken service, å vilken trevlig personal, å vilket pressrum.

Jag är inte världsvan när det kommer till fotbollsarenor, det måste sägas. Har varit runt en del, som spelare, eller en del jobb. Mest är jag van vid Sverige och de smaklösa pastasalladerna man bjuds på inför matcher i Stockholm, eller AIK:s sörja som dyker upp ibland men som man inte vet vad det är, egentligen. Eller den norska urvattnade och smaklösa Royal League lapskojsen som såg ut som både skit och spya-samtidigt. Men jag är inte bortskämd, jag äter och är tyst, vet heller inte så mycket om hur det ser ut på andra ställen än de uppräknade.

Men Emirates:
En buffé med trerätters, kött, fisk och vegetariskt, plus olika potatissallader och annat grönt, nyttigt och gott. Efterrättsbord med olika sorters meloner, hallon, björnbär, vindruvor, äpplen, päron, bananer och flera exotiska varianter jag inte vet vad det var. Ben & Jerry-glass i ett skåp för den som ville ha det till kaffet. Vin, öl, coca cola eller vatten bakom bardisken mittemot maten. Tyst miljö, sköna bord och stolar, plattt-tv-skärmar på väggarna överallt och ingen otrevlig adrenalinstinn Arsenal-wannabe-vakt någonstans. Med sitt lilla gula ackrediteringskort vandrade man runt där inne i det innersta som om man var på Trängens IP. Småklubbskänsla på den absolut högsta nivån.

IMPAD!

Sedan matchen:
Perfekta platser att kommentera ifrån, ruggigt proffsig teknikpersonal, vilket det är överallt i England säger de rutinerade PL-resenärerna. Tuff och ibland brutal matchbild, statisk första halvlek, låst och ibland lite trist då enbart några få misstag satte fart på tempot i de luckor som då uppstod. Gallas mål på övertid efter Cech tabbe satte fart på publiken.
Andra halvlek lika hård men mer dramatisk och öppen. Chelsea försökte och försökte men utan en anfallare av klass blir det inga mål hur hårt resten av spelarna jobbar och sliter. Med slutfacit i handen hade Arsenal kunnat vinna med fler mål då de fixade fram minst tre helt öppna lägen under slutdelen av matchen.  Arsenal var bättre i en gigantisk prestigeuppgörelse mellan två topplag och Gallas gick omkring på planen som en modern gladiator och tog emot de enorma hyllningarna från hemmapubliken efter slutsignalen. Chelsea-spelarna däremot tackade knappt sin publikkurva efteråt vilket förvånade mig. 

Tillbaka i pressrummet efter matchen med jobbet gjort blev det en flaska Kronenburg och sammanfattning av matchen mellan Fredriksson, mig, dansken och norrmannen. När lugnet åter lagt sig runt arenan tog vi alla, plus två Dagbladet-journalister och en norsk marknadschef, tunnelbanan in till stan och avslutade kvällen på en italiensk restaurang på en sidogata till ett tomt Oxford Street. 
Penne, pesto med pinjenötter och kyckling och ytterligare en öl, Peroni, samt en epresso blev slutresultatet.


Kommentarer
Stäng
Re: Re: Emirates

New York Super Fudge Funk, kan det finnas ett coolare namn på en glassort? Skulle käka även om det smakade fan, bara för namnet.

AndyG, Ja tyvärr blev det en trist eftermiddag för Chelseafans, för mig var det en skön upplevelse att vara på plats, i och med att mitt hjärta finns på annat håll kunde jag agera utan hög nervpuls. Trots allt spännande.

Kollega Anders F, vi hörs på annat forum, men flygresan var makalöst hemsk, Får kanske dela med mig av den, hmmm, får se.
Skrivet av:Blohm | 2007-12-18 22:23:28 |  Svara
 
Re: Emirates

Ben & Jerry\'s-glass (i synnerhet deras Phish Food och New York Super Fudge Chunk) är ohyggligt gott!
Skrivet av:Glassen | 2007-12-18 18:09:52 |  Svara
 
Emirates

Som vanligt fick du rätt när du började prata om \"karma\" efter ankomsten till London. Allt hade fungerat bra men du menade att det nu bara kunde bli sämre ( i sann Örebro-anda). Givetvis blev det så med förseningar, sämsta platserna på flyget och en kapten och flygvärdinna som oavbrutet informerade om nya avgågngstider till Luleå, Helsingfors etc. Nåja, jag klarade ett Sudoko på hemvägen så jag är rätt nöjd.

Håller med dig om maten på Emirates, den var kanon !

Ha nu en bra jul med många tomtar och mycket hemmagjorda pepparkakor...
Skrivet av:Anders F | 2007-12-18 17:11:43 |  Svara
 
Londonresa

Bra jobbat under matchen, tyckte nog inte du var ute och cyklade någon gång. Din sammanfattning här är, dessvärre för mig, korrekt. De där (vill inte nämna namnet) var vassare helt enkelt. Baaahhh.

Krya på dig!!
Skrivet av:AndyG | 2007-12-18 15:29:15 |  Svara
 
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


15 December 12:16

En stänkare med Skåne Akvavit räddar inga röster

Fick inte ur mig ett enda ord.
Jag trodde jag drömde igen, jag gör ju det så ofta, drömmer.
Men ögonen var öppna, jag såg ljuset utifrån hallen som strilade in genom dörrspringan in till sovrummet.
Rörde på munnen och tog sats med magen, inte ett ljud. 
Panik. I mörkret kan ingen höra dig skrika.

Tänkte att den där stänkaren, innehållet i den lilla flaskan med Skåne Akvavit som jag drämde ner i halsen under den stillsamma julmiddagen på torsdagskvällen, skulle rensa bort allt slagg och överblivet infektionsmaterial. 
Jag tänkte fel. 

Örebro sportjournalisters julmiddag. 
Det är en träff som stått rätt mycket stilla genom åren, hög medelålder, mest män, gamla ideal, många som inte längre jobbar som journalister men ändå trevligt i all sin anspråkslöshet.

Bara en sån sak att festen hålls på Margaretas Festvåning. 
Namnet andas 40-tal, kanske 50-tal. Lokalen i en gammal paradvåning, högt i tak, rymligt och ett möblemang som både sett och hört en hel del genom åren. Traditionellt julbord, endast grishuvud saknades som prydnad på det av mat överfulla borden. Ingen sushi med andra ord. Men nubbar och lite Helan går och den som inte Helan tar...

Sedan en hyllning till Ola Hellstrandh, en gamäng av den gamla sorten som tyvärr inte längre finns ibland oss. En man i kostym, vit skjorta och fluga som kunde stå i timmar och kasta ur sig gamla historier på gränsen mellan verklighet och dikt. En mästare att recitera texter och myter ur sitt minne där alla gamla idrottare och journalistprofiler hette Slaktarn, Skojarn, Gök-Börje, enbente Lasse å trixar Conny. Artister som Ola finns inte idag då så mycket handlar om cred, att vara cool och inte släppa på masken. Ola var på riktigt, på gränsen till parodisk. Kommer på mig själv att tänka på någon av Robert Gustavssons figurer under den femton minuter långa kortfilmen om Ola som spelades upp innan lotteriet skulle dras och vinstborden tömmas. Ola höll tal, spexade, sjöng och var ständigt i centrum. En klassisk underhållare!  

Nu lördag.
Har nästan lyckats vara tyst i tolv timmar. Rösten finns där bakom den hesa fasaden. Ett drygt dygn kvar till avsparken på Emirates i London. Kommer åka och om sakernas tillstånd inte blir väldigt mycket sämre så sitter jag där som bisittare under matchen Arsenal-Chelsea. Jag är som en operasångare med en värmande scarf runt halsen, sippande på det varma honungstet. Man ska vara varsam mot sitt arbetsinstrument, har inte alltid varit det, måste vara det nu.

Till sist:
En lektion i lojalitet tagen från DN-sporten idag lördag. Stark kritik riktas mot basketlaget Akropols tränare Zlatan Hadziresic, laget ligger sist med noll poäng och supportrarna vill att den assisterande tränaren Ali Ganim ska ta över.

Då säger han så här i en kommentar:
"Jag stöttar Zlatan. Men skulle jag få en förfrågan att ta över laget så skulle jag inte tveka."

Med sånna vänner å så vidare...




13 December 16:11

Tillbaka på ruta ett


Jag trodde faktiskt att jag var på väg upp nu. Att jag stod på de sista trappstegen och såg ut över vidderna. Sikten var fri och jag mådde bra. Kroppen kändes spänstig på ett sätt som den bara kan göra på en ung fyrtioåring. Energin rann över kanterna, träningen var igång igen, löpning, styrketräning. 

Å så smockan mitt i plytet!

Vaknar en tisdagsmorgon med hela luftrören fulla av småspik och grus med vassa kanter. Tillbaka till ruta ett igen.
Hostar och skrapar längs kanterna i bröstkorgen för att rensa så mycket skit som det går. Det känns som att dra långa naglar genom ett köttigt skrapsår på ena låret efter en illa planerad glidtackling på ett åttiotalskonstgräs. Ahhhh...

Det var ju så mycket som jag skulle hinna med den här veckan. 

Istället sitter jag här och hänger på mitt kontor, på fjärde våningen, med utsikt över Järntorget. 
Hela Centralparken strax intill är upplyst med hundratals, kanske tusentals små ljus. 
Det är Lucia. 
Men jag kraxar som en skadeskjuten skata och på söndag ska jag till London.

Man kan undra om jag har separationsångest och framkallar sjukdomarna själv när något stort är på gång att ske.  
Veckan innan Spanien-Sverige i Madrid låg jag sjuk, det var en fight mot klockan och hostan. Nu ska jag sitta på Emirates Stadium på söndag och bisitta en viss herr Fredriksson i matchen mellan Arsenal och Chelsea. Det känns stort. 
Men det blir en ny kamp mot den där förbannade klockan, geggan i luftrören retar till hosta och med hosta är det omöjligt att jobba. Det värker och dunkar som det bara kan göra på en man i sina bästa år, andningen är tung och det är så förbannat synd om mig. I alla fall om jag får säga det själv, å det tänker jag göra.

För alla andra skrattar åt min smärttröskel, åt min hypokondri. 

Stackars lilla pojken...

Det finns ingen empati i världen längre. 




11 December 11:55

Fotbollsproffs=Manliga bimbos?

Vänner, oftast kvinnliga, som inte är speciellt intresserade av fotboll brukar då och då, när man sitter och diskuterar denna sport, påstå att de professionella manliga fotbollspelarna är motsvarigheten till de kvinnor som kallas bimbos.

De menar då klassiska begrepp som fåfänga, ytliga, lägger pengar enbart på kläder och kosmetiska produkter samtidigt som de anser att läsa böcker och annat djupt och utbildande alternativt smart är synonymt med tråkigt och grått.
Kroppen är viktigare än hjärnan och uppmärksamhet och fotoblixtrar ger näring till att leva.

Jag brukar svara att de grovt generaliserar och att långt ifrån alla spelare är på det här sättet. Men visst har pengarna och kändiskulturen ökat inom den professionella fotbollen där det personliga varumärket ska synas och där partyn med vackra kvinnor, spritbord och övrig kändis och krogmaffia ses som en viktig plats att vara på. Lyx ger plats i rubrikerna.

I söndags läste jag den stora intervjun med Björn Runström i Expressen som Johan Orrenius hade gjort. Det var en bra artikel och Runström ville få fram att han inte ville gnälla utan köra hårt, han var ett privilegierat fotbollsproffs som hade det bra bortsätt från att han bodde i bonnhålan Kaiserslautern i Tyskland.  

All respekt även för det då storstadskillen Björn är van vid puls och man trivs inte alltid överallt. Så är det.

Å andra sidan kan man välja hur mycket tid man vill kasta bort på ingenting eller använda till att lära sig mer om livet och sig själv. Det är här de där kvinnliga vännernas bimboattack(för att prata kvällstidningsspråk) kommer in i bilden.

Några delar från intervjun:
-Jag är nästan aldrig ute, säger han(Björn) och vräker ut sig på sin bruna soffa, placerad framför den gigantiska platt-tv:n som visar en gammal match mellan Roma och Livorno.

-Roma Channel är min favoritkanal. Här ligger jag och ser allt som går att se med Roma. Matcher, träningar, gamla matcher... Jag har inte ens tysk tv. Vad ska jag med det till? En massa dubbad skit bara.
Annars är soffan en god vän. Jag ligger nog i den åtta timmar per dag.

Längre fram i intervjun frågar Orrenius: 
Men har du kollat runt något då? Apropå att ta tag i sakerna.
- Kollat runt? Har du inte sett de tyska damerna?

I Björn Runströms värld cirkulerar enbart ett liv med vackra damer(gärna från Stureplan eller möjligtvis nöjesgatorna i Florens och Rom), shoppingarkader med lyxbutiker att handla i och att titta på gamla fotbollsmatcher på en gigantisk platt-tv. Allt annat är meningslös och då kan man lika gärna tillbringa åtta timmar om dagen i en brun soffa i Kaiserslautern i Tyskland. Mina kvinnliga vänner har kanske rätt ändå när det kommer till manliga bimbos.

Runström verkar inte ha en enda tanke på att man till exempel skulle kunna tänka sig att lära sig lite tyska under tiden i landet, ett rätt stort språk som kan vara bra att kunna i framtiden även om italienskan ligger närmare hjärtat.
Han har inte en tanke på att det finns böcker som man kan läsa som omväxling till platt-tv:n, inte heller verkar han kunna tänka sig att kanske studera några timmar om dagen. Kaiserslautern ligger inte långt från franska gränsen och en bit in ligger Champagne-distriktet. Varför inte ta sig dit och lära sig lite om den magiska lyxdrycken, kanske kan han då impa på brudarna när han kommer till mer fina och belevade områden i världen. Åt andra hållet ligger universitetsstaden Heidelberg med sin underbara arkitektur, sitt slott som vakar över staden från ett berg och med massor av internationella studenter(kanske snygga), kaféer, barer och en del butiker. Kanske inte Prada och Armani men ändå något värt att köpa för intjänade tyska pengar. Kaiserslautern ligger i ett område där man kan ta sig till minst fyra länder på några timmar.
Dit kan man kanske hitta om man orkar lyfta sig från sin soffa.

Jag känner inte Björn Runström men jag känner några andra som känner honom. De säger att han är en bra kille, de har säkert rätt. Men killen behöver en rådgivare. En proffskarriär tar snabbt slut om man har oflyt, det gäller att ta vara på den tid man får. När man sitter i en annan soffa i en lägenhet i Stockholm utan karriär, inte förrens då vet man vad ensamhet är.
 



8 December 23:04

24 timmar i Göteborg

Varför gråter alltid Göteborg när jag anländer till staden?
Är det personligt? Något jag gjort?
Även denna gång låg de stålgrå molnbankarna och slickade huden när jag stegade ut från centralstationen medan vattendropparna stänkte ner under kragen.
Men det blåste nästan inte alls.
Otroligt och kanske även en liten flört mot försoning.

På gatorna i det skumma ljuset smög gråa själar med färgglada kassar omkring och försökte skapa julstämning. Utanför NK trängdes dagsturister utanför skyltfönstren och inne i upplysta butiker och fullsatta kaféer brann kontokorten. Jag själv drog runt helt oplanerat som en luffare med stor väska på ryggen och rockarrocken på och fet skön halsduk virad runt halsen. Väntade på mentorn som var på gång men alltid är försenad.

Senare blev det vinkväll på liten trivsam krog och ännu mer väntan på rockstjärnan som blivit fast på flygplatsen i Stockholm i många timmar men som kom tillslut med humöret nedsvärtat av ilska. Vi hällde i han några röda glas å så va den problematiken löst. Livet blev helt plötsligt en fest.

Ännu senare som en alien på en stekarbar där det hippa klientelet stod och gungade till obegripliga ljudslingor med den där massiva dunkande basgången som ledstjärna. Har aldrig och kommer aldrig att förstå mig på detta beteende där folk står och svettas på varandra med färgade drinkar i händerna och fåniga leenden för att man inte kan göra annat än att le för att överhuvudtaget kommunicera. Man kan se arg ut också, men det vinner ingen på förstås, och då är det bättre att flina falskt och skrika sig hes i öron.

Rockstj'ärnan och jag stod där som hängbjörkar och sökte samförstånd angående den vidriga musiklistan, eller ljudlådan, och precis när jag trodde att vi funnit det så börjar han orera om att den här är fan bra... Jag tog ett steg tillbaka med avsmak i blicken. 

Mentorn höll hov inne i baren där alla är tjenisar och hej och du med honom. Han hällde upp drinkar i olika färger och storlekar, log brett och gungade ihop med lokalen. Mentorn tog hand om sina apostlar i nattens gnistrande sken och det sista jag såg innan jag flydde lokalen för att få luft och vett att leva igen var hans smajl i gröten av fyra madammer.

Avslutade natten med en oglamorös fylleburgare ihop med rockstjärnan och sedan två timmars snack om riktig musik i soffan hos mentorn med vatten i glasen. Vi talade samma språk igen och det språket höll fast kurs fram till 05.00 då rösten sprack och dog.



6 December 22:30

En vacker död stad

Vandrar omkring i Örebro och kör bil genom Stockholm.
Överallt byggs det, nya hus på gamla tomter. Det rivs och byggs upp, allt slitet och gammalt ska bort, nytt ska skina rent och lukta gott. Allt ser likadant ut, fasader av glas, lägenheter inspirerade av Big Brother, som att leva i en glaskupa. Kontorskomplex, affärscentrum, allt i glas, ljust, trevligt, ofarligt och dött. Vart tar städernas själ vägen när ingenting längre får lukta, knarra, luta snett eller vara svagt och se slitet och trött ut.

Amir Chamdin, sångare i Infinite Mass och dessutom regissör numer, sa så här i en intervju för något år sedan:
"Vi håller på att renovera ihjäl oss. Det är påtagligt lite som får vara fult i Sverige. Alla rostfläckar ska bort, ytorna ska vara rena och vi river allt som är ruffigt i staden. Men jag tror att folk blir deprimerade av att aldrig se något trash. Vi gråter knappt på begravningar längre"

Jag håller med fullständigt. 
Hurtighetsfaschister har tagit över vårt land och bygger de inte om våra städer till perfekta Truman Show-plaststäder så sitter de i teve och mässar och föreläser på skolor och företag om hur bra man måste må och hur mycket bättre man mår om talar om för sin spegelbild på morgonen hur bra man mår trots att man innerst inne mår skit. Det ska vara perfekt och alla mår bra och skrattar och leker på ständigt solbestänkta sommarängar. 

Tänkte även på det när jag besökte New York i somras. Manhattan är finpolerad i nästan varenda kant. Det ruffiga, skitiga och lite galna håller på att försvinna helt och fram växer lyxbutiker och supertrendiga barer och restauranger på varenda gata i varenda område. Det tidigare totaltrashiga Meatpacking District är på god väg att bli just rostfritt och renspolat. Nu läser jag att även den ökända alkoholistgatan The Bowery, som huserat och accepterat de mestadels misslyckade manliga finansmännen och advokaterna i stan, är färdigrenoverad och upplyft till trendstråk med dyra hotell och hippa butiker.

Någonstans är väl detta bra.
Men oftast är det det gamla och något slitna som ger städerna sin charm och karaktär. Det andas historia, det talar och känns när man trycker sin kind mot fasaderna. Man vet att väggar och tak har miljontals historier att berätta, bord och stolar i inrökta barer bär tragik och romantik. Sorglösa själar bakom bardiskar och trasiga gardiner vet att berätta om livet som det sett ut på riktigt genom åren i sina älskade kvarter

Det gamla lever. Det nya är dött, stelt och absolut ointressant. 

Arkitekter brukar irriterat säga att människor är alldeles för fästa vid det gamla och förstår inte charmen med det nya och fräscha. Men det ligger förstås i deras eget intresse att förändra och ta bort för att få plats med sina inglasade runkbås där fönstertittare inte längre behöver ge sig ut och begå brott utan bara sitta på sin balkong med en cigarett och ett glas vin och följa liveshowen.   

Men man tycker att politiker och andra makthavare borde ha ett bättre förstånd att bevara och vårda historien.

Nej förresten, det är förstås ingenting som pekar på att de skulle ha det. 

Absolut ingenting!



4 December 17:23

Love Will Tear Us Apart

November.
Äntligen över.
Den tunga ångesten kan nu ta sin väska med melankoli och tristess och fara ut på sin årslånga resa.
Även om vägen är lång så kommer det bli allt ljusare från och med nu.
Men januari är en jävla månad den också...

Vill ändå ta den mörka tidens dysterhet i hamn trots månadsskiftet som tagit oss in i julens glättighet. 
Innan detta meddelas att det finns en positiv nyhet inbakad i all tungsinne. 
Jag har börjat läsa böcker igen.
Det negativa är att den första boken jag grävt mig igenom är "Beröring långt ifrån". Det är boken om Ian Curtis, sångaren och den mytiska figuren i Joy Division som hängde sig i sitt hem i maj 1980. 
Boken är skriven av änkan Deborah Curtis som var den som fann Ian på golvet i köket i Macclesfield. 

Det finns många sätt att ta sig an den här berättelsen. Man kan välja att koncentrera sig på den mystifierade textförfattaren och sångaren som beskrivs som ett artistiskt geni med ett inre fyllt av depressioner och konflikter. Han är en hjälte i mångas ögon. Det brukar bli så med de artister som lever intensivt men kort, som unga begår självmord eller dör genom överdosering av knark och blir för evigt kultförklarade. Som Jim Morrison, Kurt Cobain, Janis Joplin och Ian Curtis.

Man skulle även kunna ta vinkeln på den svartsjuka, rädda, kontrollerande och nertryckande familjefadern som mer eller mindre struntade i sitt barn och fru och som ett enormt rockego enbart brydde sig om musiken och älskarinnan Annik. Detta berättat genom den bedragne och helt utestängda frun Deborah. 
http://www.glassboutique.co.uk/blog/comments.php?id=6
Men jag väljer en annan intressant aspekt på bokens innehåll. Detta kanske beroende på att det är just Deborah som skrivit boken. Hon träffade Ian redan som sextonåring, långt innan stjärnstatusen. Deborah skriver om den kala och trista vardagskampen för att få ihop pengar till hyra och senare mat och annat som hör familjer till. Hon skriver om Ian och hans helt oglamorösa kontorsjobb och sitt eget vanliga Svensson, eller Smith eller vad man nu heter i England, liv.
I och med att hon blev helt utestängd från Ians rockliv och Joy Divisions karriär blev det det vardagliga som var viktigt för henne och i det vardagliga sammanhang som även Ian ingick i, ibland. Det gör att Ian Curtis framstår som rätt vanlig i sin rockmytskostym. 

Alla har vi eller har haft hjältar och idoler. 
För att få ha dom kvar är det bäst att se till att aldrig träffa dom, för det leder alltid fram till besvikelse. För de är alla som vem som helst. Inte vill jag heller veta för mycket om mina gamla idoler, av samma anledning. De blir alla vanliga.
Visst är det ett tråkigt sätt att se det på, men det är ju så. Vardagen är naken för oss alla.

För mig som inte har haft någon längre relation till Joy Division och Ian Curtis är den här boken en rak, osexig och rätt tragisk story som inte skapar någon hjälte av Ian. Men jag har som sagt inte suttit vid stereon och identifierat mig med hans svarta texter och Joy Divisions dystra men sköna sound. Allt hade säkert varit annorlunda då. Nu läser jag texten med vuxna ögon som för länge sedan lagt ungdomens ångest bakom sig. Jag konstaterar bara att jag vet en hel del mer om Ian Curtis och hans band efter denna läsning. 

Ian Curtis blev förövrigt bara 23 år, det är inget ärofyllt över det. 

Till sist:
Sista tredjedelen av boken innehåller alla texter som Ian skrivit, både klara och fragment av icke färdigställda texter. Plus en genomgång av alla inspelningar som gruppen gjorde, både med namnet Warzaw och Joy Division.
Och i januari kommer filmen som är baserad på "Beröring långt ifrån". Filmen är gjord av den fenomenale Anton Corbijns.



2 December 23:25

Jag är en missbrukare, säger dom.

Jag är en missbrukare.
Det är i alla fall vad jag får höra då och då när man sitter i sådana där vuxna samtal om livet som man sitter i ibland.
Kickar.
Det är vad det handlar om. 
Att vara beroende av kickar i livet och ständigt uppsöka dom, kräva dom, sakna dom.

Det påstås att ett helt fotbollsliv där jag som spelare på elitnivå ständigt har fått stå i centrum har format psyket så att jag måste ha de där kickarna av uppmärksamhet, nervositet, adrenalinrus och spänning. Varje gång jag luftar lite på ett annat liv utanför TV-rutan i den där typen av samtal så kommer den dragandes, den korta meningen...

Det skulle du aldrig klara Pelle!

Antagligen har dom rätt. Inte med det där att jag skulle vara beroende av TV-rutan, men kickarna. Jag skulle sakna dom.
För att sitta i direktsändning ger precis samma sorts känslor som att vandra in på en fotbollsarena med en väntande publik som kräver resultat av dig. Vissa sändningar är som träningsmatcher och då ligger anspänningen lågt. Andra är som cupfinaler eller kvalspel, det är då man vet att man bara får en chans att ro allt iland, man måste vara bäst och vinna TV-tittarna. Som sändningen i Kanal 9 i Madrid då Spanien och Sverige möttes. 

Hela dagen laddar jag, läser på fakta, inför-analyser är redan gjorda på hemmaplan, nu handlar det om att fila på sina åsikter så att de verkligen är redo att komma fram när nedräkningen till sändningen är klar och vinjetten kör igång.
Det är härligt, spänningen i kroppen finns där hela dagen inför. Precis innan de första förlösande orden i sändningen flyger blodet runt i kroppen, jag blir rastlös, orolig. Samtidigt blir jag oförklarligt klar i skallen, koncentrerad, fokuserad. 
Det är som en högtryckstvätt på bilen, all skit försvinner men det vitala och relevanta finns kvar. 

Efter sändningen kommer den mentala tröttheten efter alla timmars spänning, luften går ur och jag faller ihop som en tom säck potatis. Surret från allt ljud jag haft i öronen bedövar tankarna. Jag tror det är det närmaste fullständig sinnesfrid jag kommit i mitt liv, som meditation. Fotbollen gav mig exakt samma sköna urlakande känsla, plus värkande smalben, trasiga tånaglar och förlamande lårkakor. Musiker och skådespelare brukar även dom förmedla de här post-föreställningsavslappnande tillstånden.

Du kommer aldrig klara dig utan kickarna säger dom.

Kanske är det sant, kanske söker man andra vägar till den mentala lyckan. Kanske är det här förklaringen ligger att så många före detta idrottare, fotbollspelare har hamnat i alkoholträsket, i drogruset och på sexmissbrukarhem för rehabelitering. Andra gömmer sig i mörka depressioner medan några springer eller kör styrketräning tills de spyr, detta bara för att döda oron som kommer när man inte får söka utlopp för energin på planen längre.

Det klart jag blir orolig. Vågar jag förändra mitt liv om jag skulle vilja det. För jag erkänner, jag njuter och behöver kickarna i mitt liv för att må bra. Det behöver hända saker som gör mig nervös, osäker, saker som kräver något extra. Jag behöver känna mig sårbar för att kunna stänga igen butiken och bevisa för andra och mig själv att jag klarar DET, vad DET nu handlar om. Det är en sjuk känsla, trygghet brukar vara vägen till nirvana, jag måste pilla i det öppna otrygghetssåret för att prestera bra och på något märkligt sätt återerövra tryggheten. Det är en kamp.

Ibland önskar jag att jag inte hade det här i mig. Tänker att det vore skönt att bara bege sig till sitt skrivbord varje morgon och hem varje eftermiddag och tjäna ihop pengar till sitt liv och sina hobbys. Men har man inte haft en enda normal anställning i hela sitt liv så är det svårt att hitta sin vardag på ett kontor eller affär med fasta arbetstider som bestäms i början av varje år och sedan inte ändras. 

Jag antar att jag skulle känna mig som en panikslagen utekatt inlåst med fyra stängda väggar omkring sig.

Några av mina vänner säger att jag aldrig kommer att bli helt nöjd med mitt liv.

Samma personer säger att det är just det som är drivkraften som tar mig framåt.

Jag tror dom har rätt även här.







29 November 20:48

Ett fantasilöst folk


Julbocken är klar, den ståtar framför Karl XIV Johan-statyn invid Järntorget. Örebro gör sig redo för julfirande och kommers.
Bocken är som finast när skymningen tar över agendan efter ljusets korta vintershow. Gatlamporna sprider värme redan under eftermiddagsskiftet när jag tar mig söderut på Storgatan, passerar Storbron innan Drottninggatan tar emot precis i backen vid Stora Hotellet som inte längre heter så utan har tappat sin själ genom att ge sig åt en elitistisk hotellkedja.

Jag tänker på Thailand. 

När tomten förbereder sig som allra mest för att klampa in i våra liv igen planerar halva den svenska befolkningen att fly till det "nya" paradiset långt där borta i öster. Jag stannar till vid en resebyrå och spanar på bilder i skyltfönstret, på palmer och vita stränder, från Thailand förstås.  Kommer på mig själv med att tänka på Sällskapsresan. När Stig-Helmer står och tänker sig bort till Kanarieöarna, Gran Canaria och Playa del Inglés tillsammans med den nyss utskällda parkeringsvakten. I slask och snö är det den största av längtan, att fly från allt.

Thailand Är det nya Kanarieöarna för den svenska befolkningen och argumenten för att åka dit är desamma som när mina föräldrar började åka till Playa del Inglés i slutet av 70-talet. Varmt, barnvänligt, god mat å så va spriten jävligt billig...

Folk är fantasilösa. 
Då fanns det kanske inte så många alternativ men nu ligger hela god damn världen framför näsan, ändå måste alla åka till exakt samma plats. Varför? 

Jo, jag vet. Det ska väl jag skita i vart folk åker på semester, det är deras business. De åker vart de vill, så är det.
Blir bara så förundrad över hur lätt det är att styra människors tankar. Det skrämmer mig en smula.



28 November 22:43

De första stegen...

Peter hörde piskans lina snärta till runt den orangebruna pelaren under balkongen. I nästa sekund kom ett snyftande skrik. Direkt efter hördes en kraftfull stämma.

– Var är dom? 

Peter smög sig ut på balkongen, la sig ner och kikade försiktigt genom springan som fanns mellan golvet och hängräcket ut mot gården. Killen stod bunden med ett plastrep runt pelaren och plågoanden med piskan slog igen.

– Var är dom?

– Jag vet inte har jag ju sagt. 
Peter hörde ett allt högre snyftande.

– Ska du börja grina nu också, vekling.

Tore stod med piskan i handen, linan låg slak mot de fyrkantiga plattorna på backen. Ett tag såg det ut som om han ångrade sina utbrott mot killen som Peter aldrig tidigare sett men som nu stod med nedböjt huvud mot pelaren under hans balkong. Men i ett sista plötsligt vredesutbrott slog han igen och linan snurrade sig två gånger runt pelaren och in i skinnet på offret som skrek till så att hela gården kunde höra det. Ett fönster öppnades och en kvinnoröst ropade:

– Vad i hela friden håller ni på med, sluta med det där!

Tore Karlsson var en bjässe på minst 110kg, han bodde på andra sidan Örnsköldsparken som låg som en grön oas mitt emellan de två gatutarmarna Lertagsgatan och Örnsköldsgatan som omslöt bostadsområdet Markbacken till en enhet. Tore sågs av de flesta som fullständigt livsfarlig. Peter var livrädd för honom. Det ryktades att han kastat en Zündapp över skallen på en kille som inte ville springa ett ärende åt honom. Han gick ofta på en blandning av thinner och alkohol och var ledaren i ett av flera olika gårdsgäng som bevakade sina intressen långt ut på stadens västra kant.

–Jag tycker du ska hålla tyst och dra in ditt fula fejs innan jag kommer upp spöar dig, skrek Tore tillbaka till kvinnan som fnös och drog igen fönstret igen.

Ändå beordrade han sina två kumpaner, Lövet och Lillis som var med, att knyta upp plastrepet och släppa grabben som varit bunden. Innan killen släptes iväg tog Tore ett stadigt grepp om hans hals och tryckte upp honom mot väggen och sa:

– Säg till dina förbannade kumpaner att aldrig sätta sin fot på den här sidan ängen igen, för då ska vi slå dom sönder och samman. Och dig vill jag heller aldrig mer se, förstått?

Spottet fräste ur munnen på Tore, han släppte taget, direkt slet sig killen och sprang iväg allt vad han orkade bort mot det stora pilträdet vid skolan. Benen gick som trumpinnar och han vände sig aldrig om innan han försvann bakom de vita paviljongerna i riktning bort mot säkerheten i Varberga.

 

Det var gängkrig mellan bostadsområden. Det var 70-tal och Peter var en rädd liten pojke mitt i ett inferno av vardagskaos. I mellanölets och limmets dimmor samlade Markbackens soldater brännbollsträn, plankor, stenar och cykelkedjor för att möta fienden från Varberga på ängen där E18 senare skulle dela de vita och röda husfasaderna på varsin sida.

Dom slogs så att blodet rann och armar gick av, det var de tuffa grabbarna som såg sig som beskyddare av sitt revir. Det cirkulerade flera olika gäng i området, ibland slogs de sida vid sida, andra gånger mot varandra. Det var inte alltid så noga, bara man fick trycka in käken på något svin då och då. Tore var bara en av de galna krigsherrarna, andra lokala legender var Tunnan och Bulten. Två härförare som spred skräck i de västra delarna av staden och som snuten ständigt hade span på. Indianen var däremot ingen ledare utan en ensamvarg ständigt med en trasa thinner framför munnen och en halvmeter dolk på höger ytterlår. Ingen vågade någonsin mucka med honom, ingen hörde honom snacka men de hotfulla kolsvarta och döda ögonen sa mer än tusen ord.

 
Vardagslivet för Peter bestod av lägenhetsbränder, polisjakter och slagsmål utanför hemmets fönsterrutor. Thinner, lim och hasch cirkulerade i centrum. Ölburkar i mängder låg alltid slängda vid bänkarna utanför postens ingång i hjärtat av stadsdelen. Det var som en deckare upplevd ”live” med områdets välkända skurkar i huvudrollen.

 En varm sommardag 1976 hamnade Markbacken återigen på landets löpsedlar. Två år efter den stora branden som tog tre längor av Peters uppväxtgård skrek rubriken i lokaltidningen. 
”Styckmord i Markbacken!”

”Stepparn”, bostadsområdets kringdrivare och original med för ungdomarna i centrum välkända men totalt oförklarliga verbala uttryck som: ”Charlie med hoppsan, Chattanooga tjo tjo” och ”Så kom det fram en vit neger och frågade vad klockan va”, hade oturen att springa ihop med en psykpatient på permission. Efter ett kraftigt krökande styckades Stepparn upp som en gris. Bålen hamnade i badkaret tillsammans med en enorm mängd blod, de avsågade benen fann polisen prydligt placerade under diskbänken och huvudet rullade galningen in i en konsumpåse. Därefter fick han för sig att råna posten. Han plockade med sig påsen med huvudet och tog trapporna ner till centrum. Men lokalen var släckt, det var semesterstängt. Förvirrad tog mannen sig in i mellanölens och sniffarnas samlingsplats i portuppgången närmast posten och visade upp trofén för Tunnan och hans närmaste män Drulen, Steffe och Ludvig som säkert hoppades att dom råkat ut för en snedtripp. Den livsfarliga förvirrade mannen med trasigt psyke blev inte långvarig i det fria. Det var raka vägen tillbaka till den mentalvård han aldrig borde ha lämnat.

 
Utdrag från "En jakt på livet"
En outgiven roman om Peter Rahm



Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg