header
header
header
header
header
4 December 17:23

Love Will Tear Us Apart

November.
Äntligen över.
Den tunga ångesten kan nu ta sin väska med melankoli och tristess och fara ut på sin årslånga resa.
Även om vägen är lång så kommer det bli allt ljusare från och med nu.
Men januari är en jävla månad den också...

Vill ändå ta den mörka tidens dysterhet i hamn trots månadsskiftet som tagit oss in i julens glättighet. 
Innan detta meddelas att det finns en positiv nyhet inbakad i all tungsinne. 
Jag har börjat läsa böcker igen.
Det negativa är att den första boken jag grävt mig igenom är "Beröring långt ifrån". Det är boken om Ian Curtis, sångaren och den mytiska figuren i Joy Division som hängde sig i sitt hem i maj 1980. 
Boken är skriven av änkan Deborah Curtis som var den som fann Ian på golvet i köket i Macclesfield. 

Det finns många sätt att ta sig an den här berättelsen. Man kan välja att koncentrera sig på den mystifierade textförfattaren och sångaren som beskrivs som ett artistiskt geni med ett inre fyllt av depressioner och konflikter. Han är en hjälte i mångas ögon. Det brukar bli så med de artister som lever intensivt men kort, som unga begår självmord eller dör genom överdosering av knark och blir för evigt kultförklarade. Som Jim Morrison, Kurt Cobain, Janis Joplin och Ian Curtis.

Man skulle även kunna ta vinkeln på den svartsjuka, rädda, kontrollerande och nertryckande familjefadern som mer eller mindre struntade i sitt barn och fru och som ett enormt rockego enbart brydde sig om musiken och älskarinnan Annik. Detta berättat genom den bedragne och helt utestängda frun Deborah. 
http://www.glassboutique.co.uk/blog/comments.php?id=6
Men jag väljer en annan intressant aspekt på bokens innehåll. Detta kanske beroende på att det är just Deborah som skrivit boken. Hon träffade Ian redan som sextonåring, långt innan stjärnstatusen. Deborah skriver om den kala och trista vardagskampen för att få ihop pengar till hyra och senare mat och annat som hör familjer till. Hon skriver om Ian och hans helt oglamorösa kontorsjobb och sitt eget vanliga Svensson, eller Smith eller vad man nu heter i England, liv.
I och med att hon blev helt utestängd från Ians rockliv och Joy Divisions karriär blev det det vardagliga som var viktigt för henne och i det vardagliga sammanhang som även Ian ingick i, ibland. Det gör att Ian Curtis framstår som rätt vanlig i sin rockmytskostym. 

Alla har vi eller har haft hjältar och idoler. 
För att få ha dom kvar är det bäst att se till att aldrig träffa dom, för det leder alltid fram till besvikelse. För de är alla som vem som helst. Inte vill jag heller veta för mycket om mina gamla idoler, av samma anledning. De blir alla vanliga.
Visst är det ett tråkigt sätt att se det på, men det är ju så. Vardagen är naken för oss alla.

För mig som inte har haft någon längre relation till Joy Division och Ian Curtis är den här boken en rak, osexig och rätt tragisk story som inte skapar någon hjälte av Ian. Men jag har som sagt inte suttit vid stereon och identifierat mig med hans svarta texter och Joy Divisions dystra men sköna sound. Allt hade säkert varit annorlunda då. Nu läser jag texten med vuxna ögon som för länge sedan lagt ungdomens ångest bakom sig. Jag konstaterar bara att jag vet en hel del mer om Ian Curtis och hans band efter denna läsning. 

Ian Curtis blev förövrigt bara 23 år, det är inget ärofyllt över det. 

Till sist:
Sista tredjedelen av boken innehåller alla texter som Ian skrivit, både klara och fragment av icke färdigställda texter. Plus en genomgång av alla inspelningar som gruppen gjorde, både med namnet Warzaw och Joy Division.
Och i januari kommer filmen som är baserad på "Beröring långt ifrån". Filmen är gjord av den fenomenale Anton Corbijns.

Kommentarer
StÀng
Re: Re: ian curtis

Stod i dagens GP att han var 23 nÀr han dog. Det finns ett gÀng sjÀlvförbrÀnnande mÀn som i iver och eld skapade saker för att sedan ta sig av daga. Men sÄ vÀrst mÄnga kvinnor kan jag inte komma pÄ - Virgina Woolf kanske, blev i och för sig över femtio. Janis Joplin Àr en annan.
Skrivet av: | 2007-12-05 14:19:06 |  Svara
 
Re: ian curtis

Robban, du har sÀkert rÀtt. Försökte anvÀnda fingrarna och rÀkna fram hans Älder via födelseÄret och kom fram till 24. Men jag har Ä andra sidan aldrig varit sÄ stark pÄ det dÀr med siffror... Skulle han fylla 24 senare under 1980, eller?
Skrivet av:Blohm | 2007-12-05 11:45:59 |  Svara
 
ian curtis

En petig kommentar - blev han inte 23 Ă„r bara?

I och för sig inte sÄ vÀrst intressant jÀmfört med hur livet tedde sig i övrigt för honom.

Fattar inte hur en sĂ„dan ung mĂ€nniska var kapabel till sĂ„ mycket Ă„ngest eller snarare uttryck av Ă„ngest? Å andra sidan finns det ju gestalter i historien som har liknande livsöden, exempelvis Rimbaud som skapade allt innan tjugo för att dĂ€refter ge fan i konsten och bara leva utsvĂ€vande.
Skrivet av:robban gĂ„rdakvarnen | 2007-12-05 11:25:04 |  Svara
 


2 December 23:25

Jag Àr en missbrukare, sÀger dom.

Jag är en missbrukare.
Det är i alla fall vad jag får höra då och då när man sitter i sådana där vuxna samtal om livet som man sitter i ibland.
Kickar.
Det är vad det handlar om. 
Att vara beroende av kickar i livet och ständigt uppsöka dom, kräva dom, sakna dom.

Det påstås att ett helt fotbollsliv där jag som spelare på elitnivå ständigt har fått stå i centrum har format psyket så att jag måste ha de där kickarna av uppmärksamhet, nervositet, adrenalinrus och spänning. Varje gång jag luftar lite på ett annat liv utanför TV-rutan i den där typen av samtal så kommer den dragandes, den korta meningen...

Det skulle du aldrig klara Pelle!

Antagligen har dom rätt. Inte med det där att jag skulle vara beroende av TV-rutan, men kickarna. Jag skulle sakna dom.
För att sitta i direktsändning ger precis samma sorts känslor som att vandra in på en fotbollsarena med en väntande publik som kräver resultat av dig. Vissa sändningar är som träningsmatcher och då ligger anspänningen lågt. Andra är som cupfinaler eller kvalspel, det är då man vet att man bara får en chans att ro allt iland, man måste vara bäst och vinna TV-tittarna. Som sändningen i Kanal 9 i Madrid då Spanien och Sverige möttes. 

Hela dagen laddar jag, läser på fakta, inför-analyser är redan gjorda på hemmaplan, nu handlar det om att fila på sina åsikter så att de verkligen är redo att komma fram när nedräkningen till sändningen är klar och vinjetten kör igång.
Det är härligt, spänningen i kroppen finns där hela dagen inför. Precis innan de första förlösande orden i sändningen flyger blodet runt i kroppen, jag blir rastlös, orolig. Samtidigt blir jag oförklarligt klar i skallen, koncentrerad, fokuserad. 
Det är som en högtryckstvätt på bilen, all skit försvinner men det vitala och relevanta finns kvar. 

Efter sändningen kommer den mentala tröttheten efter alla timmars spänning, luften går ur och jag faller ihop som en tom säck potatis. Surret från allt ljud jag haft i öronen bedövar tankarna. Jag tror det är det närmaste fullständig sinnesfrid jag kommit i mitt liv, som meditation. Fotbollen gav mig exakt samma sköna urlakande känsla, plus värkande smalben, trasiga tånaglar och förlamande lårkakor. Musiker och skådespelare brukar även dom förmedla de här post-föreställningsavslappnande tillstånden.

Du kommer aldrig klara dig utan kickarna säger dom.

Kanske är det sant, kanske söker man andra vägar till den mentala lyckan. Kanske är det här förklaringen ligger att så många före detta idrottare, fotbollspelare har hamnat i alkoholträsket, i drogruset och på sexmissbrukarhem för rehabelitering. Andra gömmer sig i mörka depressioner medan några springer eller kör styrketräning tills de spyr, detta bara för att döda oron som kommer när man inte får söka utlopp för energin på planen längre.

Det klart jag blir orolig. Vågar jag förändra mitt liv om jag skulle vilja det. För jag erkänner, jag njuter och behöver kickarna i mitt liv för att må bra. Det behöver hända saker som gör mig nervös, osäker, saker som kräver något extra. Jag behöver känna mig sårbar för att kunna stänga igen butiken och bevisa för andra och mig själv att jag klarar DET, vad DET nu handlar om. Det är en sjuk känsla, trygghet brukar vara vägen till nirvana, jag måste pilla i det öppna otrygghetssåret för att prestera bra och på något märkligt sätt återerövra tryggheten. Det är en kamp.

Ibland önskar jag att jag inte hade det här i mig. Tänker att det vore skönt att bara bege sig till sitt skrivbord varje morgon och hem varje eftermiddag och tjäna ihop pengar till sitt liv och sina hobbys. Men har man inte haft en enda normal anställning i hela sitt liv så är det svårt att hitta sin vardag på ett kontor eller affär med fasta arbetstider som bestäms i början av varje år och sedan inte ändras. 

Jag antar att jag skulle känna mig som en panikslagen utekatt inlåst med fyra stängda väggar omkring sig.

Några av mina vänner säger att jag aldrig kommer att bli helt nöjd med mitt liv.

Samma personer säger att det är just det som är drivkraften som tar mig framåt.

Jag tror dom har rätt även här.







29 November 20:48

Ett fantasilöst folk


Julbocken är klar, den ståtar framför Karl XIV Johan-statyn invid Järntorget. Örebro gör sig redo för julfirande och kommers.
Bocken är som finast när skymningen tar över agendan efter ljusets korta vintershow. Gatlamporna sprider värme redan under eftermiddagsskiftet när jag tar mig söderut på Storgatan, passerar Storbron innan Drottninggatan tar emot precis i backen vid Stora Hotellet som inte längre heter så utan har tappat sin själ genom att ge sig åt en elitistisk hotellkedja.

Jag tänker på Thailand. 

När tomten förbereder sig som allra mest för att klampa in i våra liv igen planerar halva den svenska befolkningen att fly till det "nya" paradiset långt där borta i öster. Jag stannar till vid en resebyrå och spanar på bilder i skyltfönstret, på palmer och vita stränder, från Thailand förstås.  Kommer på mig själv med att tänka på Sällskapsresan. När Stig-Helmer står och tänker sig bort till Kanarieöarna, Gran Canaria och Playa del Inglés tillsammans med den nyss utskällda parkeringsvakten. I slask och snö är det den största av längtan, att fly från allt.

Thailand Är det nya Kanarieöarna för den svenska befolkningen och argumenten för att åka dit är desamma som när mina föräldrar började åka till Playa del Inglés i slutet av 70-talet. Varmt, barnvänligt, god mat å så va spriten jävligt billig...

Folk är fantasilösa. 
Då fanns det kanske inte så många alternativ men nu ligger hela god damn världen framför näsan, ändå måste alla åka till exakt samma plats. Varför? 

Jo, jag vet. Det ska väl jag skita i vart folk åker på semester, det är deras business. De åker vart de vill, så är det.
Blir bara så förundrad över hur lätt det är att styra människors tankar. Det skrämmer mig en smula.



28 November 22:43

De första stegen...

Peter hörde piskans lina snärta till runt den orangebruna pelaren under balkongen. I nästa sekund kom ett snyftande skrik. Direkt efter hördes en kraftfull stämma.

– Var är dom? 

Peter smög sig ut på balkongen, la sig ner och kikade försiktigt genom springan som fanns mellan golvet och hängräcket ut mot gården. Killen stod bunden med ett plastrep runt pelaren och plågoanden med piskan slog igen.

– Var är dom?

– Jag vet inte har jag ju sagt. 
Peter hörde ett allt högre snyftande.

– Ska du börja grina nu också, vekling.

Tore stod med piskan i handen, linan låg slak mot de fyrkantiga plattorna på backen. Ett tag såg det ut som om han ångrade sina utbrott mot killen som Peter aldrig tidigare sett men som nu stod med nedböjt huvud mot pelaren under hans balkong. Men i ett sista plötsligt vredesutbrott slog han igen och linan snurrade sig två gånger runt pelaren och in i skinnet på offret som skrek till så att hela gården kunde höra det. Ett fönster öppnades och en kvinnoröst ropade:

– Vad i hela friden håller ni på med, sluta med det där!

Tore Karlsson var en bjässe på minst 110kg, han bodde på andra sidan Örnsköldsparken som låg som en grön oas mitt emellan de två gatutarmarna Lertagsgatan och Örnsköldsgatan som omslöt bostadsområdet Markbacken till en enhet. Tore sågs av de flesta som fullständigt livsfarlig. Peter var livrädd för honom. Det ryktades att han kastat en Zündapp över skallen på en kille som inte ville springa ett ärende åt honom. Han gick ofta på en blandning av thinner och alkohol och var ledaren i ett av flera olika gårdsgäng som bevakade sina intressen långt ut på stadens västra kant.

–Jag tycker du ska hålla tyst och dra in ditt fula fejs innan jag kommer upp spöar dig, skrek Tore tillbaka till kvinnan som fnös och drog igen fönstret igen.

Ändå beordrade han sina två kumpaner, Lövet och Lillis som var med, att knyta upp plastrepet och släppa grabben som varit bunden. Innan killen släptes iväg tog Tore ett stadigt grepp om hans hals och tryckte upp honom mot väggen och sa:

– Säg till dina förbannade kumpaner att aldrig sätta sin fot på den här sidan ängen igen, för då ska vi slå dom sönder och samman. Och dig vill jag heller aldrig mer se, förstått?

Spottet fräste ur munnen på Tore, han släppte taget, direkt slet sig killen och sprang iväg allt vad han orkade bort mot det stora pilträdet vid skolan. Benen gick som trumpinnar och han vände sig aldrig om innan han försvann bakom de vita paviljongerna i riktning bort mot säkerheten i Varberga.

 

Det var gängkrig mellan bostadsområden. Det var 70-tal och Peter var en rädd liten pojke mitt i ett inferno av vardagskaos. I mellanölets och limmets dimmor samlade Markbackens soldater brännbollsträn, plankor, stenar och cykelkedjor för att möta fienden från Varberga på ängen där E18 senare skulle dela de vita och röda husfasaderna på varsin sida.

Dom slogs så att blodet rann och armar gick av, det var de tuffa grabbarna som såg sig som beskyddare av sitt revir. Det cirkulerade flera olika gäng i området, ibland slogs de sida vid sida, andra gånger mot varandra. Det var inte alltid så noga, bara man fick trycka in käken på något svin då och då. Tore var bara en av de galna krigsherrarna, andra lokala legender var Tunnan och Bulten. Två härförare som spred skräck i de västra delarna av staden och som snuten ständigt hade span på. Indianen var däremot ingen ledare utan en ensamvarg ständigt med en trasa thinner framför munnen och en halvmeter dolk på höger ytterlår. Ingen vågade någonsin mucka med honom, ingen hörde honom snacka men de hotfulla kolsvarta och döda ögonen sa mer än tusen ord.

 
Vardagslivet för Peter bestod av lägenhetsbränder, polisjakter och slagsmål utanför hemmets fönsterrutor. Thinner, lim och hasch cirkulerade i centrum. Ölburkar i mängder låg alltid slängda vid bänkarna utanför postens ingång i hjärtat av stadsdelen. Det var som en deckare upplevd ”live” med områdets välkända skurkar i huvudrollen.

 En varm sommardag 1976 hamnade Markbacken återigen på landets löpsedlar. Två år efter den stora branden som tog tre längor av Peters uppväxtgård skrek rubriken i lokaltidningen. 
”Styckmord i Markbacken!”

”Stepparn”, bostadsområdets kringdrivare och original med för ungdomarna i centrum välkända men totalt oförklarliga verbala uttryck som: ”Charlie med hoppsan, Chattanooga tjo tjo” och ”Så kom det fram en vit neger och frågade vad klockan va”, hade oturen att springa ihop med en psykpatient på permission. Efter ett kraftigt krökande styckades Stepparn upp som en gris. Bålen hamnade i badkaret tillsammans med en enorm mängd blod, de avsågade benen fann polisen prydligt placerade under diskbänken och huvudet rullade galningen in i en konsumpåse. Därefter fick han för sig att råna posten. Han plockade med sig påsen med huvudet och tog trapporna ner till centrum. Men lokalen var släckt, det var semesterstängt. Förvirrad tog mannen sig in i mellanölens och sniffarnas samlingsplats i portuppgången närmast posten och visade upp trofén för Tunnan och hans närmaste män Drulen, Steffe och Ludvig som säkert hoppades att dom råkat ut för en snedtripp. Den livsfarliga förvirrade mannen med trasigt psyke blev inte långvarig i det fria. Det var raka vägen tillbaka till den mentalvård han aldrig borde ha lämnat.

 
Utdrag från "En jakt på livet"
En outgiven roman om Peter Rahm




26 November 22:47

SÄnger frÄn depressionens bottenvÄning

Satt med lite glögg i handen och läste DN när hon jag bor ihop med kom förbi och satte sig bredvid mig i soffan.
Plötsligt hörde jag en orolig suck och jag kände två ögon som gick rätt igenom tidningen och brände mig.
Jag såg upp och mötte hennes blick som scannade av mina ansiktsuttryck.
-Vadå? Sa jag.
-Va är det här? 
Hon tittade på en utskriven artikel som låg på bordet vid sidan av mitt klassiska italienska anteckningsblock.
-"Sånger från depressionens bottenvåning" läste hon högt med skeptiskt höjda ögonbryn.
Tidigare under kvällen hade hon kommenterat hur mörk jag var under mina ögon, hur trött och sliten jag låtit hela dagen, ja hela jag verkade utstråla någon sorts parkbänkslook. Samma omdömen fick jag av mina lunchbuddys på stamhaket under de ljusare timmarna av dygnet. 
-Direkt från sängen? Sa han som driver kaféet. Då var klockan två.
-Fy fan va sliten du ser ut! Sa grabbarna.

Jag antar att min person inte var till sin fulla fördel denna måndag i slutet av november. Men jag lugnade min sambo med att det inte lurade en mental kollaps bakom hörnet. Visserligen brukar jag trampa ner i små fula hål då och då men den här gången behövde hon inte vara bekymrad. Jag hade bara printat ut en gammal artikel om Townes Van Zandt från Svenska Dagbladet. Rubriken var just "Sånger från depressionens bottenvåning".

Såg den starka dokumentären "Be here to love me" för ett par dagar sedan och blev intresserad av denne Townes. Har aldrig lyssnat på hans musik men litar på Steve Earle när han säger att Van Zandt är "The best songwriter in the whole world" med tillägget "And I`ll stand on Bob Dylans coffee table in my cowboy boots and say that". 

Men Townes musik är skapad genom att leva livet i djup nedstämdhet, som grov alkoholist och missbrukare av annat stoff och nedbrytande preparat. Han påstås själv ha sagt så här om sitt liv: 
"Jag föreställer mig att det finns himmel, helvete, skärselden och bluesen. Jag har alltid varit i bluesen och sträckt mig upp efter helvetet". 
Hans självdestruktivitet var stark, så påstås även hans låtar vara. 

Van Zandt huserade inom den amerikanska folk- och countrymusikens tradition och fick kultstatus men nådde aldrig de stora framgångar som andra artister som spelat in hans låtar, som Emmmylou Harris och Willie Nelson. Steve Earle älskade denne man som dog 1997, endast 52 år gammal. Från och med nu är det jag som går på jakt efter hans musik.

För varje år som går trampar jag längre och längre in i den amerikanska musiktraditionen. Framförallt är det countryn som tagit över stora delar av mitt hjärta. 
Eller country förresten. 
Vad är det jag lyssnar på egentligen? 
Har haft vissa problem att förklara mig när jag ska beskriva det som pulserar i mitt blod. Är nämligen ingen man som lägger allt för stor vikt vid att veta exakt inom vilken kategori banden landar under. Det är ju lyssna jag vill göra.
Men den senaste tiden har jag hamnat i diverse samtal där det blivit lite förvirrat så nu har jag varit inne på nätet och letat etiketter. Nu har det klarnat lite grann, jo lite har det faktiskt gjort det.
feature
-Americana verkar innehålla ett brett spektra av den traditionella musiken så som folkmusik, country blues, bluegrass, rockabilly, rotrock och något som heter heartland. Artister inom det här kan vara Bob Dylan, The Band, The Jayhawks, Bonnie "Prince" Billy, Lucinda Williams och Neil Young. Här finns visst även något som vissa kallar Swedish americana, typ Christian Kjellvander. Jag gillar detta, prickar av på listan!

-Sedan har vi alt-country, det vill säga alternativ country. Den är lite råare och blandar gärna countryn med rock och även lite punk och bluegrass. Påstås vara en reaktion på det menlösa Nashville-soundet som dominerade countryn. Det vill säga grabbar med trånga jeans, tjurhorn på bältet och enorma cowboyhattar, som Garth Brooks kanske. Eller stylade kyrkochicks med mainstreem hymner. 
Artister inom alt-countryn är Uncle Tupelo, Steve Earle, Ryan Adams och gärna hans gamla band Whiskeytown. Kan även tänka mig Clem Snide på denna sida, liksom Sixteen Horsepower, eller? Gillar hur som helst och prickar av.

Nu undrar jag bara var jag ska plocka in resten av "country" skaran i cd-hyllan. 
Som de här:
Johnny Cash
Loretta Lynn
Rodney Crowell
Patty Griffin
Gram Parson
Buddy & Julie Miller
Willy Clay Band

Det är sånt man sitter och tänker på när måndagen passerar förbi medvetandet och tisdagen plockar upp veckodagarnas stafettpinne för att föra livet framåt. Det är så mycket man inte vet och så mycket man vill veta.






26 November 00:16

Julklappstips!


Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Texten är från första versen i Viktor Rydbergs klassiska juldikt.

OS i Beijing, eller Peking som vi säger i Sverige, närmar sig med de så bekanta stormstegen. Nu är det bara ett drygt halvår kvar till den stora manisfestationen som vissa välkomnar och andra fruktar. Det känns också som en värdig slutpunkt för min bok och det äventyr jag skrivit om så många gånger på denna sida och i andra sammanhang. 
Boken "Pionjär i mittens rike" är mitt testamente från året 1996 då mitt proffsår var aktuellt, det var även då, under några år, som Kinas förvandling fick sin toppfart med de resultat vi ser idag. 
Gör mig sällskap i den resans begynnelse genom att ge bort min bok i julklapp till en man, fru, barn, flickvän, morfar, pappa eller vem ni vill. Ni får den med de hälsningar ni önskar och en signatur förstås. 

Boken är inte enbart en fotbollsbok utan även en resebok, kultur möter annan kultur-bok och ett tidsdokument från en tid som aldrig mer kommer igen.

Så gå in och beställ boken på PIONJÄR...

Ni kommer inte att ångra er!
Det har ingen annan gjort!



Pax Vobiscum



24 November 10:39

En eftermiddag tillsammans med Brett Anderson

Varje år är det samma sak. 
Melankolin lägger sina händer på mina axlar och trycker in mig i någon sorts förlamning under skymningstidens månader.
Det är inte bara negativt även om det kan se ut så på ytan. Det finns stunder att njuta i denna tungsinthet. 
Och allra bäst njuter jag i regn och slask.
Dagens stickande sol går inte hand i hand med mina känslor. Några få minusgrader, torr luft och klar himmel, inget för mig. Det om något gör mig deprimerad och rastlös.

Igår eftermiddag.
Jag tog den lilla Aygon från kontoret inne i stan och åkte hemåt. Vid Järntorget var det dunkelt, lampornas gula sken spred en mystiskt stämning. Slottet låg som en överrock i kulissen, ett par bussar röt när de for förbi.
Fläskigt blöta snöblaskflingor landade som rymdfarkoster på bilrutan där vindrutetorkaren arbetade hårt för att ge fri sikt i den tunga trafiken. Sikten var begränsad, vinden ruskade om den lilla Toyotan, på P1 flöt en lugn röst omkring.

I hemmet, innan jag började laga mat hällde jag upp en lagom stor Bushmills single malt, plockade sedan ut Brett Andersons självbetitlade soloalbum. Ett album som försvann oförklarligt snabbt från uppmärksamheten. Ett album som andas alla de känslor jag bar på denna svarta eftermiddag i regn, slask och blåst. Denna lågmälda, dova men ändå så starka och emotionella cd tog plats i huset och gjorde kycklingklippandet och ostrivandet till en automatisk rörelse i farten.
När en så imponerade samling låtar försvinner så fort och lämnas så lite utrymme då är världen upp och ner.

Så här skrev Henrik Rydström i Barometern i slutet av april i år:
"Kanske var han tvungen att låta tiden ha sin gång, låta livet leva, låta förgängelsen föra honom framåt för att kunna skapa musik som betydde något igen. Kanske var han tvungen att vaggas i tillvarons grundvillkor, i födseln,
i ensamheten, i döden och i gemenskapen för att förstå. Och kanske var det så att det i och med faders bortgång frigjordes något i honom - en melankoli, ett allvar, en värdighet, som fick honom att skriva Love is dead, To the winter, Scorpio Rising, The Infinite Kiss, Colour of the night, The more we possess och låten till sin far, Song for my father. Det är underbara låtar. Är det bara jag som förstår det? Vad är det för fel på er andra? Är era hjärtan förstockade"

Nej Henrik, mitt hjärta är inte försstockat. Jag står på samma sida som dig och Brett.
Den här plattan är oerhört bra och häpnadsväckande förbisedd.



23 November 11:52

I mörkret odlas tankarna om ett nytt liv


P
eter Rahm satt i skinnfåtöljen i sitt alldeles för stora hus i utkanten av sin uppväxtstad.

Han var hemma igen. Ensam efter att ett långt förhållande plötsligt hade tagit slut. Så fort karriären var över drog den stora kärleken. Sofia som hon hette försvann med en framgångsrik låtskrivare till gaygalan schlagerfestivalen. Detta ytliga förbannade evenemang som varje år våldtar den svenska befolkningen. Peter hatade skiten och ironin i att bli brädad av en schlagerfantast var outhärdlig. Men Sofia ville vara kvar i ljusets sken. Hon hade varit tillsammans med fotbollspelaren Peter Rahm. Stjärnan. Sofia var förändrad nu. Tio år hade de varit tillsammans. Allt detta kändes bortkastat och helt dött. Peter kände sig lurad. Det var ju nu de skulle börja leva på riktigt. Det var ju nu de skulle få tid för varandra.

 

Desillusionerad och med Nick Caves vemodiga ackord som en tröstande bädd flöt tankarna ut i förvirrade återblickar från en karriär, ett liv fullt av minnen. Den värmande cognacen han höll i sin hand spred sin doft upp till hjärnans epicentrum. Axlarna for upp och ner i en stor suck och han viskade för sig själv.

Va i helvete ska jag ta mig till?

I två år har jag famlat i mörkret och grubblat över min framtid.

Fan, jag är verkligen helt lost, totalt vilsen.

Ett mentalt vrak.

En föredetting utan framtid.

Peter smuttade lite på cognacen, suckade igen och for sedan iväg i hopplösa funderingar över ett liv han inte längre ville vara en del av. Ett gammalt liv.

 

För Peter ville ut från fotbollsrörelsens masspsykos. Han kände sig inte hemma där men var ändå fastnitad i fotbollsfacket trots att det var en identitet han instinktivt ville göra revolt mot.

Peter skulle få betala ett högt pris för sina nya drömmar. Otryggheten bankade på dörren som en otålig skuldindrivare. Han var rädd. Rädd och ensam.

 

Efter en stund svepte Peter de sista cognacresterna i botten av cupan. Han reste sig och gick fram till sin brittiskinspirerade bardisk som han inhandlat dyrt efter att ha hittat den gömd i ett hörn i en antikhandel utanför Göteborg. Han skruvade av korken på flaskan med Larsens XO och fyllde på sitt glas igen. Därefter vände han sig till stereon strax intill och knäppte på The Ship Song på Nick Caves briljanta platta The Good Son innan han återtog sin plats i fåtöljen. Tårarna började rinna innan han vaggades in i ett rus där han kunde slappna av. Det dröjde inte länge innan kroppen började rycka och sömnen slog till. Men precis innan medvetandet kopplades ur for han iväg med sina tankar igen. De snurrade runt som fragmentariska bilder och han undrade:

Hur kunde det bli så här?

Vad var det som hände på den långa vägen hit?

Hur ska jag någonsin kunna ta mig ur bedövningen?

Ett utdrag ur "En jakt på livet"
En outgiven roman om Peter Rahm

 




21 November 11:28

Korv i pausen...


Det finns en njutning inom fotbollen som både spelare och publik ser som den ultimata känslan av både lycka och förnedring. Ögonblicket uppstår när den tekniske yttern närmar sig sin motståndare, en stelbent trist vänsterback, och med ett par sköna kroppsrörelser samt ett litet ryck lurar skjortan av sin kombattant och skickar upp honom på läktaren för att köpa korv.   

 

Uttrycket har funnits ända sedan jag var barn och säkert sedan min pappa var barn och när hans pappa var barn. Korv med bröd och fotboll har gått hand i hand sedan den förste britten steg i land med en boll i vårt land. Å andra sidan finns det de som påstår att bandyn var det första fästet för korvätande då dess värme och form var mumma för den idrottsliga själen.

 

Själv växte jag mer eller mindre upp i en korvkiosk. En korvkiosk som låg vid en idrottsplats där jag själv senare skulle spela A-lagsmatcher för kvartersgänget BK Forward.

Ofta stod jag under uppväxten inne på den idylliska arenan Trängens IP och följde föräldrarna när de krängde kokta korvar med bröd till pauspubliken.

För mig var korven vardag, men jag kunde se de andras stadiga steg mot kiosken så fort domaren blåst i sin pipa för vila. De kom i långa rader. Jag såg förtjusningen i de klara och uppspärrade ögonen och hörde det dova mumsandet av belåtenhet när korven och brödet och senapen och ketchupen försvann ner i svalget.  

 

Man brukar ibland jämföra fotbollen med religionen. Jag antar att traditionen med att vandra mot korvens altare är fotbollens svar på kristendomens ritualer där vinet och brödet utstakar vägen till frälsning. Korven och brödet ger istället sin frälsning i en livsficka mellan lunchen och middagen. Man stillar sin hunger så att man klarar sig fram till kvällens mat, samtidigt mättar inte korven och brödet så pass mycket att nervositeten över favoritlagets öde på planen exploderar i illamående och orolig mage. Den heliga alliansen mellan korven och brödet är helt enkelt den perfekta måltiden för de fotbollsfrälsta. 

Texten är publicerad i gratistidningen Nya Upplagans novembernummer. En tidning som kommer ut på Österlen i Skåne. www.nyaupplagan.se   

 




20 November 11:24

En lÄng dags fÀrd mot natt

Vaknade upp på hemmaplan igen denna bistra och rätt igenom ben och märg, råa och kalla morgon.
SMS-jingeln ljöd ifrån köket.
En vän bosatt i Barcelona meddelade att matchen mellan Spanien och Sverige enbart sågs av 6 miljoner spanjorer, det vill säga cirka 15% av befolkningen. "Ytterligare ett bevis på att befolkningen skiter i sitt landslag", basunerade han ut.

Det kan inte vara lätt att vara spansk landslagsman, laget har precis lekt bort ett av europas bästa defensiva landslag och ingen bryr sig. Märkta av historiens alla besvikelser och bakslag har befolkning gett upp sitt lands fotbollslag. Tillsammans med skyhöga krav där en utslagning i en kvartsfinal i ett stort mästerskap ses som en enorm motgång. Det är motsägelsefullt och en aning svårbegripligt, men jag inser hur svårt det måste vara att blidga den spanska fotbollspubliken. Antar att endast ett EM eller VM-guld kan förändra den spanska befolkningens attityder till sitt landslag.

Madrid bjöd på grått och mulet väder som avskedsgåva när taxin rullade ut mot flygplatsen Barajas igår morse. 
Kanske hade staden tröttnat på att försöka övertyga mig om sin storhet då den blåa himlen och den vårvarma solen gått och satt sig på avbytarbänken och överlåtit spelplanen till den i moll målade naturscenen. De breda gatorna in mot stan var proppade av bilar på väg mot måndagens arbetsstart medan vägen ut stod vidöppen och fri. Jag antar att folk måste in och fäktas och slåss i sin vardag precis som i övriga delar av världen. "Arbete och slit" som Ebba Grön uttryckte det på någon skiva. 

Men som en sista liten flört och vädjan att, snälla, kom tillbaka och ge oss en chans till, bjöd taxichauffören mig på ett stort leende och vänliga fraser om försoning när jag hoppade ur bilen vid terminal 2 på Barajas. Incheckningen via e-ticket maskinerna smekte fram ett mjukt samarbete och väskan försvann snabbt och smärtfritt in vid incheckningsdisken bakom ytterligare en vit bred tandrad av den vackra kvinnan där bakom. 

Via Köpenhamn kom jag denna gång hem till Arlanda i tid trots den rutinmässiga förseningen från Madrid, som dock flögs in. En hyrbil och två timmars slagsmål mot trehundra långtradare var jag så framme vid huset i villaförorten. 
Ögonen var röda och slitna, det susade mellan de två öronen och hjärnan var seg som en modemuppkoppling.



Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlÀgg