Jag är en cynisk man som ser konspirationer överallt.
Livet har format mig till det.

Tänkte på det idag när jag satt i ett lunchsamtal med en man som var i stan och studsade över dan.
Vi pratade om värdet i det arbete man utför. Om man har ett arbete som är något annat än ett arbete för penningen.
Han tyckte inte att han hade det utan att direkt vara missnöjd med sitt jobb, det var rätt ofta kul sa han.
Ändå drömde han då och då om ett jobb där det man gör verkligen betyder något för människor, något djupt mänskligt.

Jag förstår honom, jag hamnar själv rätt ofta i grubblerier över meningen med det man håller på med.
Fotboll.
Det snackas ofta om det där klassiska citatet av Bill Shankley: Fotboll är inte på liv och död, det är mycket viktigare än så.
Det är riktigt enfaldigt sagt kan jag faktiskt tycka, ibland.
Å andra sidan måste man ha respekt för alla de människor över hela jorden där fotbollen Är deras liv.

Det är här den där cynismen kommer in. 
Det är här jag kastar fram den där om romarna igen, det där om bröd och skådespel till folket för att de ska glömma vardagens djävulskap och inte revoltera mot överheten.

Tänk om fotbollen(idrotten) bara är ett sätt att hålla människor på mattan och styra bort deras tankar från politiker och andra makthavares dåliga beslut. Tänk om fotbollen är helt meningslös som de icke initierade brukar säga. Jaga en boll liksom. Tänk om folket kommer på det nu när världsfotbollen allt mer vänder sig emot fotfolket och inriktar sig på den rika och och i samhällets syn lyckade medel och överklassen. De som varit med och byggt fotbollen blir mer och mer bortskuffade av de nya kapitalstarka ägarna som är inne i businessen enbart för avkastningen och inte för kärleken till sporten. De regerar tillsammans med ägarnas nya köpstarka målgrupp som invaderat arenorna.

Gosh, vilket brandtal.

Nä, jag är inte helt emot den kommersialliserade fotbollen om nu någon drog den slutsatsen från raderna ovan. Jag är beredd att diskutera för och nackdelar. De finns även om det vore rätt schysst om man i England kan få ställa sig upp och jubla då och då under matcherna utan att bli utslängd och lynchad på en bakgata. För vad är det då värt att gå dit och bry sig. 

Fotboll ja. Det är det jag jobbar med och trivs oftast med det. 
Sedan finns de där andra dagarna. Då man längtar efter något djupare.

Något som på allvar handlar om liv och död.

Vet inte vad som hände, allt dog.
Telefonen död, mejlen död, stan död. Passerar människor med glåmiga, skrämda, döda ögon. 
Det är förstås januari.
Det enda som rör sig då är den där förbannade gula postbilen som far förbi varje dag och överlämnar "Big Bills" som om hans liv stod på spel. Förstår inte var snubben hittar alla kuvert. Någon är ute efter mig, of that I´am shore.

2,3 miljoner såg visst idrottsgalan igår och jag antar att några kanske förväntar sig några kommentarer från mig angående det fiiina evenemanget. Sorry, blir inget. Tänkte slötitta på det men zappade runt och fastnade med filmen The Commitments på näthinnan. Måste ha sett filmen över hundra gånger och garvar lika mycket nu som första gången över den suveräna dialogen. Den kärleksfulla råheten i filmerna från 90-talets början är så charmig. The Commitments är(precis som The Snapper och The Van) baserade på Roddey Doyles bok "The Barrytown Trilogy om den skönt galna familjen Rabbitte. The Snapper är minst lika bra som The Commitments medan The Van var rätt usel.


Jimmy Rabbitte har en mission att sprida soulmusiken till Dublin. Det är fantastiskt att följa honom i ett Irland innan den ekonomiska boomen. Jimmy säger att: "The Irish are the blacks of Europe. And Dubliners are the blacks of Ireland. And the Northside Dubliners are the blacks of Dublin. So say it once, say it loud: I'm black and I'm proud." 
Detta för att peppa sina bandmedlemmar att känna in soulens själ.  Det handlar om att känna med skrevet och spela som om man har sex menade Rabbitte som samlade ihop bandet som manager och i väntan på soullegenden Wilson Picket ser samma band falla ihop på gränsen till sitt genombrott. Men innan det bittra slutet hann han stolt presentera ett gäng grymma karaktärer.

Eller som han själv säger:

"I'd like to introduce you to the hardest-workin' band in the world.
On bass, Derek "Meatman" Scully. On piano, Steven "Soul Surgeon" Clifford. Dean "Mr Nipple" Fay on sax. Joey "The Lips" Fagan on trumpet. Our gorgeous chanteuses are Bernie, Imelda, and Natalie. Deco "Deep Throat" Cuffe on vocals. On lead guitar, Outspan "Fender bender" Foster.
Finally, on drums, Mickah "Don't Fuck With Me" Wallace.
Ladies and gentlemen, The Commitments."

Varje dag numer när jag är ute och går med doggen passerar jag en speciell villa, den står där i en krök i det område jag bor i. Man skulle nästan kunna kalla det för ett mansion. Den maffiga konstruktionen ligger uppe på en kulle ibland tallar och granar, en lång smal asfaltsväg tar än upp till ingången till det som består av två nästan lika stora huskroppar, en gång leder en mellan husen. Förr låg en tennisbana invid tomten men där står nu ett mindre trähus som inte alls hör till resten av fortet. Allt ser lyxigt ut nere ifrån gatan där jag går och ser upp emot början av åttiotalet. 

Här bodde en kort tid en tjej som jag tror hette Helen, hon var från Göteborg men flyttade ständigt runt i världen med sin familj eftersom pappan var en höjdare på ett internationellt företag. Hon var söt, jag kan inte ha varit mer än tretton år. Hade redan upplevt min första fylla, jag hade rökt mina första cigaretter men det där med tjejer var ett outforskat område. Jag var blyg. Vi satt på övervåningen i den delen som var aningen mindre och tittade på video, det var mörkt, våra händer letade efter varandra, snuddade vid varandra. Jag tror vi pussades någon gång under de där månaderna som vi hade möjlighet att umgås, mer hann vi inte upptäcka innan pappan fick nytt jobb igen och familjen drog vidare ut i det okända. 

Jag har aldrig sett henne sedan dess. Hörde ifrån någon efter ett par år att hon mådde dåligt, fick inte rötter någonstans, varje vän, varje pojke blev en parantes i livets serieruta. Vet inte vad det blev av Helen och det är så egendomligt det här med livet. Man möts och man skiljs å så plötsligt sitter man där och är fyrtio år och ett halvt liv har körts på autobahn. Massor av vänner, bekanta, har passerat genom åren. Tittar på gamla skolfoton från högstadiet och kommer förstås ihåg alla ifrån min egen klass, men alla andra, så många ansikten som försvunnit innan jag återser dom på fotografierna. Gamla bilder på ungdomslagen i fotbollsklubben och det är så många som bara är borta ifrån minnenas allé. 

Det är sånna här saker som poppar upp när jag promenerar runt på mörka regnbestänkta gator med doggen bredvid mig. Nostalgin väller ut när tankarna vänds inåt i den tunnel jag vandrar i. Jag antar att det är en fas jag går igenom, nu bakåt, senare framåt. Men det känns skönt, som att upptäcka mig själv igen. Så mycket som legat gömt men som nu vill visa upp sig innan vägen ut tar fart. Jag förmodar att jag borde ha promenerat mycket mer tidigare, det väcker själen, det skapar bilder som i och för sig säkert är mycket vackrare idag än vad de egentligen var då i de tidiga tonårens explosiva hormonfabrik.

I jakten på nya läsare till den här bloggen har jag börjat registrera mig på olika bloggportaler eller vad det nu kallas. Jag gillar att skriva men det där med tekniken är det jobbigare med. Det snackas om RSS som jag har förstått att jag måste fixa men inte gjort. Ja, ja, det löser sig nog. Men fler läsare ska jag nå även om statistiken redan nu är ständigt ökande.

Men hur finner man nya läsare i den djungel som bloggandet är?
Tja, jag vet inte men det här kanske är ett sätt.

Mest sökta termer på just bloggportalen.
1, Sexnovell
2, Sexblogg
3, Emilias mamma
4, Swingers
5, Sex
6, Kungsholmsmordet
7, Tito Beltran
8, Blondinbella
9, Sexblogg(igen)
10, Carolina Gynning

Lägg till allt Stureplansslask, skvaller och skitsnack, krydda med lite skönhet och mode och avsluta med lite kändisfoton så har jag receptet på att nå ut. I alla fall om man ser till den statistik som finns att tillgå på bloggsamlingscentralerna.
Men vad vet jag, en novis.

Hursomhelst:
Kom att tänka på en bitter och cynisk gammal vän som heter Peter. Han gillar inte den nya värld vi lever i. 
Jag har skrivit hans historia. Den är inte munter men ärlig så som jag förstår det. Här är en del av den historien.

Brevet till Anna

Läs om ni vill!

De säger att jag alltid längtar någon annanstans. 
Rätt kanske.
Den mentala rastlösheten brinner i min kropp.

Stod trött i duschen häromdagen och kände plötsligt en stark krampaktig lust att ge mig av.
Lediga dagar under långa helger som julen och nyår och trettondagar ger för mycket tid åt farliga tankar.
Fria tankar.
Undertryckta behov och viljor bubblar upp genom det varma blodet. Rutinens trall som annars sätter stopp för den vilda sidan av livet är sårbar under de avslappnande helgerna.

I samma rörelse kan den lilla staden jag bor i stundom bli allt för liten, en aning kvävande och stillastående. Tankarna krymper och tappar i kraft och nyfikenhet. Då behöver man ge sig iväg på något sätt, rent fysiskt eller i fantasin.

Fotbollen har tagit mig runt stora delar av världen, andra delar av samma värld har fotbollen gjort det möjligt(ekonomi) för mig att se. Resor och flyttar har gett nya intryck, erfarenheter, möten. Att leva utomlands är en mycket märklig situation. Även om man är dödligt seriös i allt det man gör så vibrerar ändå ett lättsinne i vardagen. Kanske handlar det om att kraven på att upprätthålla sitt anseende och leva upp till familjens och vännernas förväntningar, som hämmar än på hemmaplan, inte tynger på samma sätt i ett land där allt börjar om på nytt. Man är det där oskrivna bladet som det snackas om ibland. Man är nybyggare och nyfiken på allt. Man träffar folk från hela världen, minuter, timmar, sedan är dom borta. Märkligt.

Därför kan jag ibland längta mig galen efter de där sköna dagarna i Kina när man gled runt på 4 och 5-stjärniga hotell och drog en kaffe och ibland någon öl i foajébaren där den där speciella intenationella känslan alltid infann sig. 
Affärsmän från hela världen, turister och andra som tar sin väg genom hotell och bar. Miljön kittlade fantasin om människors olika livsöden. Där satt jag gärna i flera timmar om tid fanns. 

Men just nu ser jag mig själv på den där baren i hörnet i Rom där man kan sitta och leka italienerfaren och se ut mot mäktiga Pantheon och alla förvirrade turister, jag ser mig själv på flygplatser med en kopp dyr kaffe i handen och på väg mot någonting okänt,  jag ser mig själv förra sommaren på Brooklyn Bridge med solbrillor och svettdropparna i pannan.

Jag längtar ut igen.

Inte ska väl du Pelle...

Vem tror du att du är...

Jo, det ska jag visst!
Har bestämt mig för att bli tuffare i år.
Våga stå upp för att jag verkligen haft en fin karriär och fortfarande har en fast annorlunda nu.

Därför tänker jag tala om att det på Facebook(ett ställe jag själv inte opererar på av ett antal olika anledningar) numer finns en grupp som heter just Pelle Blohm Appreciation Group. Ska visst gå att logga in sig där och ansöka om medlemskap.
Det har en hel del redan gjort.

Tack för det!

www.facebook.com var det alltså. Sök sedan på gruppen så finner ni den.

Stod bakom ett rostigt gammalt staket idag och såg ut över min barndom. Vinden ven, snön yrde och jag frös som satan om fingrarna. Bakom mig låg två fotbollsplaner i vintervila, enbart några spår i snön påminde mig om liv och rörelse.
I horisonten ungdomar med hockeyklubbor i händerna och utrustningen i enorma trunkar på ryggarna, på väg, mot ishallar som förr var utomhusrinkar där jag for runt och letade bortsskjutna puckar i snödrivorna.

Just då, denna fredag i januari 2008, kom jag ihåg en gammal text jag skrev till Nerikes Allehanda för några år sedan och som handlade om mitt älskade och hatade uppväxtområde. Den text jag fått mest uppskattning för av alla de texter jag skrivit de senaste sju åren, de år jag jobbat som frilansskribent. Inspirerad av andra texter med samma tema som jag läst i dagarna ger jag er här en repris på min: 

"Blues om Markbacken". 

Delar av Markbacken ska rivas 
skriker en stor artikel ut en bister dag i Mars i den lokala
morgontidningen. Även om jag hört rykten om att det varit på gång så
började pulsen min galoppera i små ångestattacker. För jag hade in i det
sista hoppats på att allt bara var skvaller från elaka tungor. Men nu
verkar det avgjort. Det kommunala bostadsbolaget ÖBO har bestämt att min
barndom, min uppväxt, mina djupa rötter ska rivas upp och slitas isär.
Den sista gården ut mot Trängens IP är icke längre önskvärd. Min
alldeles egna gamla nummer 34 ska ända i himlen in. Stora delar av det
gamla miljonprojektet från början av sextiotalet har fräschats upp och
gjorts elegant men just min gård har någon gammal byråkrat bestämt att
den ska dö. I och med det dör en del av mig. Det känns orättvist.

Även om jag förstår att någonting måste göras med de bleka slitna
fasadplattorna och de snart sönderfallande lägenheterna så hade jag ändå
inte räknat med en storskalig rivningsvåg. Sånt händer väl inte i en
modern storstad i Sverige idag. Jag trodde att vi lärt oss någonting av
centrumskövlingen i slutet av 60-talet. Upprustning var för mig en
självklarhet som jag bara gått och väntat på. Men chockbeskedet att allt
ska bort gör mig en aning illamående.
Det spelar ingen roll att den lägenhet som mina föräldrar flyttade in i
1963 och som var en modern dröm med elspis, badrum med rinnande vatten
och toalett chanserat till en undernärd boendeform. Det spelar heller
ingen roll att rykten placerar vissa delar av den här stadsdelen på en
'drugdealer' -lista eller att några platser nattetid blivit ghettoiserade.

Markbacken har verkligen haft sina ups and downs, mest har det förstås
gått nedåt i status och det som började som ett sextiotalets guldrush
drog snart vidare in i sjuttiotalets drogdimma.
Många liv har gått under på denna plats men en hel del har även vandrat
ut i världen rakryggade. Mycket av det man som barn var med om var som
ett lotteri, eller en labyrint där det hela tiden gällde att hitta rätt
väg ut för att inte slås sönder inifrån. Ingen kan säga att Markbacken
varit en perfekt plats att växa upp på, men det är trots allt den plats
där jag växt upp. Där finns massor av mörka tankar, rädslor och gnagande
oro. Men det är också den plats där rötterna finns och det inger trots
allt en tillhörighet, en trygghet som är skön att komma tillbaka till
efter mina utflykter runt om i världen. Jorden på den här platsen andas
i takt med mig. Varje buske, varje träd och varje grässtrå talar till
mig. Dom viskar i mitt öra och påminner om alla historier uppväxten gett
själen. Historier som naturligtvis ligger till grund för hur jag är idag.

Under de tio år då jag inte bodde i Örebro tog jag alltid en lång skön
promenad i bostadsområdet minst en gång per år då jag besökte min mor
som funnits kvar där sedan allt var nybyggt. Det var på något sätt
energigivande att vandra i samma fotspår som när jag var en liten
parvel. Först trodde jag att jag var ensam om denna näring men det har
krupit fram en hel del själsfränder med samma tankar och böjelser för
den här typen av positiv nostalgi. Det spelar ingen roll om ungdomsåren
varit lyckliga eller fulla av nederlag, behovet av en plats där allt
började verkar finnas i oss alla. Ju längre bort från detta ursprung vi
kommer desto viktigare blir det. Jag tror det är därför det är så lätt
att bli nationalistisk när man frivilligt, men kanske ändå mer
ofrivilligt flyttar från sitt hemland. Traditioner förstärks och allt
det trygga gamla förstärks och blir många gånger bättre i tankarna än
vad det i verkligheten egentligen är. Man dras mot rötterna i den jord
man är sprungen. Vare sig livet leker på den nya platsen eller stinker
så är hemma alltid det sköna. Även om man inte längre vill bo på den
plats man fötts så är det ändå alltid hemma. Hemma är tryggt, man vet
vad man har och det går alltid att komma tillbaka. För det kommer alltid
att se ungefär likadant ut.

Åtminstone var det vad jag trodde fram till den i mina ögon ilskna
rubriken om Lertagsgatans undergång. Min tid är nu utstakad, det gäller
att dokumentera med alla de sinnen som finns i kroppen. Synen, dofterna
och ropen från en förfluten tid. Jag inser att jag varken kan eller vill
stoppa tidens gång. Människan måste framåt, det är dess natur. Men jag
kommer att gråta en skvätt när bulldozern kör in och inleder sitt
destruktiva beteende. ÖBO ska riva det gamla och bygga nytt och modernt
för familjer i tiden. Området ska bli mer respektabelt. Men en sak ska
de ansvariga veta. Denna jords anfäder kommer att sväva runt och hemsöka
platsen hur mycket dom än vill sudda ut det gamla. Jag vet i alla fall
att jag alltid kommer tillbaka. Även när jag inte finns kvar i denna
verklighet ska jag återkomma för att finna ro på den plats där allt
började.

Det skulle faktiskt bli en lugn nyårsafton i år.
Men det slutade med att jag i snö och slask, klockan 05.00, promenerade runt med en trött hund i ett tyst och nedsläckt villaområde norr om staden. Det var mystiskt tyst, inte ens tågen som brukar susa förbi i fjärran och sprida ett dovt ljudtäcke som oftast landar över gatorna i mitt kvarter hördes. Det var som att livet gått in i en tillfällig paus.

Jag gick och gömde mig inne i min jackluva, tänkte att pissa då doggen så att vi kan gå hem igen. Men det tog tid, snön var skoj att leka med, tugga på. Efter en stund började jag njuta av friden, kanske är det så här det är att vara morgonmänniska, tyst, fridfullt. Plats för kreativa tankar som kanske utvecklas till idéer och projekt.

Några timmar tidigare var det fullt ös. Den stilla skaldjursmiddagen hade gått över i någon sorts spektakel helt utan hämningar eller självkritik. Någon illvillig hade plockat fram det där kareokepaketet som "folket" numer älskar. Svenskarna har förvandlats till kinesiska kareokemästare och tävlar i att förnedra sig så mycket som möjligt, ynkligt förstås. Sånt där har jag aldrig bemyndigat mig med, jag anser mig vara en rebell som naturligtvis vägrar dessa folkliga svenne-nöjen. Det sa jag till gästerna när de började koppla ihop alla sladdar till de enheter som hör till.

Men så tänkte jag på ett sms från min vän även kallad Mentorn. 
"Fan va svennigt Kungen, ett hemma hos-reportage. You have lost it, sedan du flyttade till landet..."
Detta apropå mitt julreportage i ett tidigare inlägg här på bloggen.

Så visst stod jag där till sist, med en mick i handen, och sjöng i falsett och Roxanne, Nick Cave och "Where the wild roses grow" och lite Johnny Cash. Hade det inte varit för att den satans Whitney Houston var på festen hade jag kunnat kalla mig mästare. Poängmaskinen slog nästan i taket och det började ryka ur räkneverket. Inte ett öga var torrt.

Men det kan även vara så att detta fortfarande kan anses som en mardröm plockad ur en alkoholdimma som förgiftat mitt sinne där i min luva i den tidiga morgonstunden. Det har kanske inte skett, jag hoppas vid gudarna att det inte är en sanning. Får inte tappa greppet så där, det är inte jag. 

Jag är rock ´n roll, jag är punk, jag är David Bowie, Bryan Ferry, Joe Strummer. 

Jag är inte detsamma som folklighet. 

Jag hatar allsång på Skansen, idol-fenomenet, let´s dance, golf, fåniga lekar på fester, dyngfylla-stadsfester med tält och dyr mat på plasttallrikar, allt som gör att massan plockar ur hjärnan och gör saker som andra gör bara för att andra gör det i rädsla över att inte få tillhöra. Att få tillhöra betyder allt.

Det kan inte vara sant, det finns inga bevis från kvällen. Kan inte påminna mig någon kamera eller mobiltelefon i min närhet. Jag gick och plockade kletiga glas, tomma ölburkar och tallrikar med intorkad efterrätt, klockan började nu närma sig 06.00, en sista taxi for iväg utanför fönstret. Hmm, fler vakna rebeller i villaidyllen?

Skallen började klarna. Sanningen bet sig fast. Mentorn har nog tyvärr rätt. 
Småstaden äter sig in i skinnet. 
Ungdomsrevolutionen ligger långt bak i tiden.

Jag ser då och då före detta mods, hårdrockare, punkare, raggare, synthare och svennar som alltid varit svennar, vandra genom gatorna i stadens centrum. De är alla svennar numer. 

Vi har alla blivit vuxna och till det yttre trillar de flesta in i trallen, de andra flyttar till storstaden, utlandet eller till förorter som ser ut och är som småstäder i storstäder.

Men innerst inne är vi som sett oss som rebeller alltid rebeller även med en plastmick i handen, på en nyårsafton när ingen annan ser, sjungande kareoke med en röst så stabil och estetisk cool att tankarna på att jag var född till rockstjärna kommer åter in i mig för att fylla mina drömmar.



 

Någon gång under nyårsaftonens tidigare timmar fann jag honom.
Jag har sneglat länge, sökt kontakt, försökt förstå mig på honom men aldrig riktigt nått fram.

Historien börjar egentligen för över tjugo år sedan. 
Den handlar om en ung man som en gång bodde ovanför en biograf med väggarna fulla av ömsint inplastade vinylskivor i sin lägenhet. Han var singel. Han visste allt om musik, han var en sån där man ser upp till när man är ung och söker sin identitet. Framförallt hade han koll på varenda obskyra brittiska independent band som precis hade eller snart skulle slå igenom. 

En varm sommarkväll i slutet av juni började han bläddra i sin enorma samling, en skiva plockades fram så varsamt att det kunde varit ett nyfött barn.
Han vände sig om mot oss och log med ett varmt och illmarigt ansiktsuttryck och sa med dov röst:
-Nu ska ni få höra frälsaren!

Den svarta runda plastbiten åkte på skivspelaren, pickupen lyftes och sänktes igen. Det började knastra tyst när stiftet tog plats i skåran.  En röksliten, väderbiten och whiskeyskrapad stämma attackerade sedan rummet. 

Det var första gången jag hörde Tom Waits. 
Å det var så jävla dåligt.

Kvällen fortskred med rödvin och sup och höll på att sluta på en grässlätt invid ett vitmålat staket där två konstaplar med uniform och hatt drog upp mig i nackskinnet. 

-Gå hem och sov grabben...

Drog sedan runt ibland små trevliga trähus i en stad vi kan kalla Borgholm, ragglade mot en avlägsen sovplats medan suddiga figurer flöt runt framför mitt tveksamma uppträde. Den där skrovliga och väderbitna rösten spelade fortfarande i mitt inre och jag kunde inte fatta hur något så dåligt kunde anses så genialiskt. 
Vad hade jag missat?

Många år senare såg jag filmen "Smoke" för första gången. 
En underbar berättelse baserad på en Paul Auster-bok med samma namn. I slutet av filmen spelas en annan liten film i filmen upp. "Auggie Wrens julsaga". Låten som gör den lilla julsagan till vad den är heter "Innocent when you dream" och är så vacker och stämningsfull att jag faller ner på knä och ber om förlåtelse för alla år av missförstånd mellan mig och Tom. För det är just Tom Waits som smekar ut denna sång med samma skrynkliga röst som då någon gång på 80-talet ovanför en biograf i en stad vi kan kalla Borgholm. Skillnaden är bara hur han låter inne i mitt hjärta.

Nu har jag spelat sönder Waits trippel-cd Orphans. En samling låtar där var och en av cd:erna har sin egen karaktär och är noggrant utvalda. Tom Waits har alltid gjort precis det han har känt för och stilarna har blandats rejält genom åren.

"Brawlers, Bawlers & Bastards" 

På dessa tre cd-plattor samlas 54 låtar.
"Each disc is it ´s own world and captures Waits in his full spectrum, from country ballads to strange tales and full-throated juke joint stomp" för att tala skivbolagets pr-språk på den härligt tjocka lilla cd-boken med texter och bilder.

Numer snackar vi samma språk Tom och Jag.
I alla fall ibland.






 

Jorden kommer aldrig mer att bli en säker plats att leva på. Planeten är överfull av hjärntvättade idiotextremister av alla de slag och jag är så förbannat trött på de skitnödiga livsförnekarna. De söndrar och härskar och vill göra människor till slavar under deras egna maktmedel och gud. Mordet på Benazir Bhutto är ytterligare en spik in i demokratins sönderfall. Jag har absolut ingen tro alls på att vår värld som den ser ut idag kommer att överleva.

Låter jag pessimistisk?
Då ska ni höra mig på en dålig dag!

Jag har en vän som är frilansjournalist. Hon var i Afghanistan 1996 och rapporterade när talibanerna intog Kabul och förde staden och människorna tusen år tillbaka i tiden. Två böcker har hon skrivit om sina erfarenheter därifrån och hon åker runt och föreläser i ämnet. Jag skulle vilja påstå att hon är expert på det politiska läget i området.

Hon har hela tiden varnat för vad som kan hända i Pakistan. 
Pakistan är det största hotet i regionen, smäller det där då är världen illa ute.
Landet är en kärnvapenmakt. Kaos och kärnvapen går inte ihop.
Indien har också kärnvapen.
Pakistan och Indien är grannländer och hatar varandra.
Afghanistan gränsar till Pakistan.

Booom.

Så jag är orolig. 
Det känns som att snaran dras åt mer och mer för varje dag som går. Jag får inte luft.

Om några dagar är det ett nytt år och jag hade hoppats att få inleda det på ett annat sätt. Visst, jag kommer säkert över den värsta affekten och lugnar ner mig lite grann. Men just nu känns det skit.

Därför. Återigen.

Gott Nytt jävla År till er alla.