header
header
header
header
header
5 Mars 17:09

Kicki & Lasse-Peter Kihlgård

Man sitter med sina bokstäver och sliter för att få ihop en text som man kan vara stolt över. Fantiserar om att vara en författare på riktigt. En äkta Svenssonfantasi. För alla vill numer skriva böcker.
Omslagsbild: ISBN 9789100110772, Kicki & Lasse
Så får man Peter Kihlgårds Kicki & Lasse i sin hand och inser vad det handlar om. Varför ens försöka. Peter Kihlgård är Champions League medan ens egna rader på sin höjd kan få plats i den lokala division 7 norra med matcher mot Dalkarlsberg och Guldsmedshyttan.  Man pratar ofta om att göra det svåra enkelt. Kihlgårds språk och dialog är så enkel att läsa så att den blir briljant. Det behövs inte en massa överflöd i formuleringarna utan det är rakt på, avskalat, men ändå enormt innehållsrikt. Inte ett enda ord känns överflödigt. Texten flyter fram trots att innehållet äger ett svingande känslospråk som tar oss från rädsla, desperation, glädje, nyfikenhet, ren kärlek och svek. 

Kicki & Lasse handlar om ett par i femtioårsåldern, de har varit tillsammans i över tjugo år. De älskar varandra. Lasse är trogen och lojal, Kicki otrogen och rastlös. Men de älskar varandra. 
Boken börjar med en sorts slut. I övrigt görs nedslag i parets liv under olika tidsperioder. Ibland berättar Lasse, andra gångre följer vi Kickis tankar. Däremellan går de hand i hand och lever sina liv via rappa sköna dialoger. Det är en sorts vardag i romanform. Ingen utsvävande rosaputtenuttig Hollywoodproduktion, inte heller hårdkokt och brutalt utan bara helt vanligt ur ett äkta pars liv efter att de levt ett helt vuxenliv tillsammans. Det skulle kunna var du eller jag. 
I alla fall om vi bodde i huvudstaden och var relativt framgångsrika karriärmänniskor med ny snygg våning innanför tullarna:)

I grunden skulle boken kunna vara rätt banal men språket gör den till något mer än enbart ännu en roman om kärlek. 
Det märks att Kihlgård är en av de bästa. Han gör verkligen det svåra enkelt och alla lovord som boken fått är verkligen befogade. Jag rekommenderar den starkt.

Kommentarer
Stäng
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


3 Mars 18:14

Djävulen bar inte Prada

Jag mötte djävulen idag. Hon bar inte Prada.

Hon stod där i ljusblå och vita sterila sjukvårdskläder med ett skydd över munnen.
Vänligt hälsade hon mig välkommen och jag anade ett leende bakom munskyddet.
Men det kan också vara så att hon stod och gnisslade tänder i ren sadistisk upphetsning.

Strax låg jag nästan upp och ner, naturbilderna på skog och rinnande vatten som var fasttejpade i taket skulle kunna ha lugnat mig om det inte var så att jag nu på nära håll nästan var säker på att munnen bakom skyddet inte log utan bet ihop för att inte avslöja en lycklig förväntan. I nästa sekund stod djävulen över mig, hon stack ner sin ilskna borr rätt ner till nerven av min tand och viskade lugnt i mitt öra:

Is it safe?

Har aldrig upplevt en sådan smärta. Infektionsavfallet bubblade upp, rann över tandkanten och jag låg vit i ansiktet och dyngsur på ryggen.

Smärta!

Ilska!

Å så djävulen som stod med ryggen mot mig, en miniräknare i den vänstra handen och den högra höjd i en segergest.

Om jag inte visste det förut så vet jag det nu.

Det är ett rent helvete att möta djävulen.



29 Februari 23:04

Papas kappsäck

För en vecka sedan var jag lite sur och kinkig efter att varenda tand i munnen rasat samman.
Jag gnällde över det meningslösa teveutbudet. Kanske var jag lite orättvis. För det är framförallt på helgerna som man kvävs av leda. Programmen ska vara lättillgängliga, ytliga och passa för den breda familjemassan. Helgerna är som nyårsafton. Det är amatörernas afton. Då funkar anonyma förbeställda trerättersmenyer och fuskbubbel. Teveprogrammen är som skvallertidningarna där man nöjer sig med bokstavskändisar som dansar, sjunger, hånas, attackeras och talar ut.
Resten av veckan gäller helt andra regler. Då finns det faktiskt en hel del att se.

Papas kappsäck är ett av de mer udda programmen som slåss i ett svårvunnet krig emot rustika antikrundan på torsdagarna. Det är den alltid lika coola Papa Dee som åker runt i världen och fångar upp musikens kraft. Bara att se Papa Dee är en njutning. det finns ingen artist i Sverige som klär sig lika stilfullt. Ingen som ens är i närheten av den klass han har. Alltid egen och sällan bunden till det modet som just då bankas ut från modehusen i Paris, London eller Milano. Hatten är hans signum. Jag önskar att jag hade en procent av hans mod och känsla för det där med kläder, skor och hatt. Nu har han alltså varit på en musikalisk teveodyssé i Kambodja, London å Bombay, Jamaica, New York och senast Mali. 

Det är en otroligt bra serie där han hittar kärnan i vad musik är. Musiken är ett språk som förenar människor, den ger glädje, utlopp för desperation, kärlek, en chans att föra ut politiska budskap. Man dansar, softar, drömmer och lever i takten från musiken. 

För mig är det ren utbildning. Jag har alltid varit svag för folkmusik. Den irländska har alltid legat nära mig, för något år sedan upptäckte jag cajunmusiken. När jag under den ödesdigra sensommaren 2001 var på semester i Alghero på Sardinien förfördes jag av ett litet tremannaband som stod i hamnen och spelade lokala folksånger. Det var något jag aldrig tidigare hört, inte heller efter denna ryggradsrysartimme har jag hört något liknande. Så jag misstänker att det finns massor av outforskad musik därute som jag skulle älska om jag bara visste var jag skulle leta.

I detta fall hjälper Papa Dee till med grundarbetet. Senast var han i Mali och inte trodde jag att det kunde finnas så enormt mycket intressant musik i ett av världens fattigaste länder. Kanske föddes bluesen här, i alla fall enligt dom själva. 
Artisten Ali Farka Touré som nyligen gått bort kallades för "The DNA of blues" i programmet. När man hörde honom kan jag förstå det. Den blinda duon Amadou & Mariam är visst världskändisar, det förstår jag i så fall.
Men allra mest kittlade en låt gjord av en grupp jag missade namnet på. Medlemmarna kom ifrån ett folkslag, ökennomader, som hette Tuareger. De spelade en härligt mystisk och suggestiv blandning av reagge och blues(min tolkning). Stämningsfull sång, skränig elgitarr och ett sjuhelvetes gung. Jag måste bara hitta denna grupp på cd.

Min vandring i Papa Dees fotspår fortsätter, han är faktiskt enastående även om jag inte gillar så mycket av hans egen musik. Tyvärr. Men i P3 är han lika bra som i hans kappsäcksprogram. Där får ni själva leta på honom.
Men vill ni se hans Papas kappsäck hittar ni det här. Eller kolla på nästa avsnitt nästa vecka, det sista i serien.




25 Februari 17:56

Första gången är alltid speciell

Det är mycket Tottenham i tidningarna idag. 
Efter segern i Ligacupfinalen mot Chelsea kryper lagets supportrar fram från förnedringen i gränderna och på bakgatorna. Det har inte funnits mycket att glädja sig åt de senaste åren. Så jag förstår att dom tar chansen.

Personligen är jag ingen supporter av Tottenham Hotspurs. Men jag har ändå alltid följt laget genom åren, haft en extra blick åt White Hart Lane. Gillade dessutom Chris Waddle grymt hårt under några år då han for fram med sin härliga hockeyfrilla. Alltid full fart framåt på kanten och sedan en hundrakilosryggsäck på ryggen och armarna släpande i backen på sin väg ner mot defensiven igen. Som en ledsen hund.

Man brukar ju säga att första gången alltid är speciell.
Leeds United var det första laget jag såg spela på TV, de vann och sedan dess är de laget i mitt hjärta. 
I glädje och i sorg, där finns det ingen återvändo. 

Arsenal-Tottenham var den första matchen jag såg live i London. 
Det var en sån där storslagen upplevelse som man bara kan känna in en gång i sitt liv. 
Det blir aldrig mer som den första  gången, då är magin borta. 

Nyårsdagen 1985 stod jag kraftigt bakfull på ståplatsläktaren bakom ena målet på Highbury och såg Tottenham vinna med 2-1 efter att Garth Crooks avgjort matchen. Hade en tunn beige Baretta-rock med små pins på bröstet, U2, The Cure,The Police. På fötterna antagligen ett par slitna Stan Smith, inga vantar, ingen mössa. Det var runt en plusgrad, vinden slet i rocken, betongen tryckte in kylan nedifrån fötterna och händerna var iskalla av det råa brittiska vinterklimatet. Jag minns inte så noga men antagligen var jag även pissnödig som en groda beronde på att jag inte lyckades skaka av den lille tillsammans med en lång rad skränande fotbollssupportrar vid en sanslöst äcklig pissränna. Innan matchen dök Spandau Ballet upp på storbildsskärm med en liten lycklig fotbollshälsning till båda lagens fans. De blev kraftigt hånade.
Så även om just det kändes helt befogat så borde alltså upplevelsen i övrigt ha varit rätt obehaglig.

Men allt hade börjat tre dagar tidigare. Jag hade tagit båten från Göteborg till Harwich tillsammans med en gammal kamrat från Öland, vi kan kalla honom Karla. Bussen från Harwich till London där vi inte hade något hotell. Det berättade Karla när vi kommit fram. En liten miss, detalj bara, som han sa.  

Så vi sov på golvet hos två polare som hade ett sunkigt dubbelrum på klassiska Regent Palace, vi käkade frukost på deras rumspass och smög omkring som skuggor i korridorerna för att inte bli upptäckta.
Vi firade in det nya året på Trafalgar Square ihop med en miljon andra människor, hjälplös flöt man omkring ibland alla glada ansikten, kramade och pussade varenda hårsvall som kom förbi. Jag var i himlen. Lycklig över livet.

Inte lika lycklig morgonen efter. Tunnelbana ut till Highbury efter cirka tre timmars sömn. Zombie...
En öl på någon pub i området, vild jakt på svartabörsbiljetter, utblottad efter att ha lyckats haffa platser på vad som visade sig vara bortalagets ståplatsläktare. Å så stod jag då där och frös i min beigea rock och tunga huvud. Försökte smälta in som en rutinerad Tottenham supporter men såg förstås ut som värsta turistbonnen i massan som upptog läktaren.

Sedan bara otroligt imponerad av allt. Som ett barn. 48.000 åskådare, sångerna, häcklandet, svordomarna, dånet från hemmafansens strupar när Arsenal målade, galenskapen när Tottenham gjorde det samma, två gånger. "Charlie is a wanker" och alla högerarmarna upp i obscena onanirörelser från "oss" i spursklacken. Och kramarna från euforiska fans efter matchen. Garth Crooks uppvärmning i tight kortärmad t-shirt och saftigt åtsittande shorts som satt som en extra hud in i ljumskarna, detta i isande snålblåst i plus en grad. 

Så var den engelska ligan på den tiden. Full av spelare som var tvungna att agera machomän och inte visa svaghet.
En publik bestående av arbetare, fans som på djupet levde sina liv genom fotbollen. 
Genuint, kanske inte alltid bättre, men genuint.

Annat nu.



 




24 Februari 20:45

Hög tid för rotfyllning

Har hela helgen gått omkring med en svagt aggresssiv irritation inom mig.
Varit överkänslig för ljud, tappat humöret och förbannat mig själv när jag ständigt misslyckats med det jag ska utföra.
Huvudet har varit en tryckbomb som när som helst har kunnat explodera.
Tålamod är ett ord jag inte längre vet vad det är.

Tur att jag varit själv hemma.

Anledningen till ilskan är att jag är innehavare av en sprucken tand där en elak liten jävla infektion krupit ner i till nerverna vid pulpan. Har mått skit i flera månader men har på något märkligt sätt lyckats förtränga vad som förhoppningsvis varit anledningen till skiten. På tisdag har jag tid för rotfyllning, den andra i livet, den första var hemsk.

Hoppas det blir bättre efter det för jag orkar inte tillbringa fler helger enbart liggandes i soffan och zappa igenom hundra kanaler som inte innehåller ett jäkla dugg. Tomt, tomt å så melodifestivalen. Suck.
Det är så märkligt, för varje ny kanal som presenteras i tablån så verkar det som att innehållet i de andra lider sotdöden.

Läste istället ut romanen Kicki & Lasse som författaren Peter Kihlgård skrivit. 
Det var en helt annan upplevelse. Den fick mig att glömma värken i tanden för en stund.
Ett bra betyg med andra ord.

Satt visserligen till tjugo i två på lördagsnatten och kämpade mig igenom Gangs of New York med Leonardo DiCaprio och den ruskigt duktiga Daniel Day-Lewis som porträtterar Bill the Butcher. 
Brutal film, Five Points på 1860-talet, Manhattan, New York. 
Rätt bra film om den inte tagit ett helt sommarlov att se på. Debatten om filmer och reklam är verkligen relevant.
Det går inte att få den rätta känslan i en film som ständigt slits i stycken. 

Till sist vill jag bara tacka för den massiva reaktionen på mitt förra blogginlägg. Den totala tystnaden från er läsare(inte du då Magnus som ser mig som mannen med gåvan) ger mig en viss fingervisning om texternas tyngd och framtidsutsikter.

Men jag bad er att inte döda mig. Den respekten gav ni mig i alla fall:)








23 Februari 12:23

"En jakt på livet" Testläsare sökes!

Lämnar över två lite längre texter åt er läsare. Behandla dom med respekt vare sig ni gillar det eller tycker att det är ett pinsamt försök från en sportkrönikör att försöka bli någonting mer.

Orkar ni ta er igenom texterna så är jag tacksam för konstruktiva kommentarer. Var inte rädda för att vara ärliga.
För även om jag är livrädd att lämna ut texterna så är ärlighet det ända rätta för att kunna utvecklas.

Men om ni dödar mig, lämna åtminstone mitt bultande hjärta kvar så att passionen inte försvinner in i mörkret.

Hon hette Agnes

Vin, tjejer och ångest

Pust...




20 Februari 23:42

Ett nytt företag

Under en vecka sommaren 2006 var jag gästreporter på P4 Extra.
Jag valde att göra en intervjuserie om vad som händer med elitidrottare efter att deras karriärer tagit slut. 
2004 tog brottaren Mikael Ljungberg sitt liv och det var inledningen på en debatt om vad som händer med idrottare efter deras aktiva karriärer. Det är inte ovanligt att de hamnar i psykisk ohälsa, livet blir tomt, identiteten blir lös i kanten, man vet inte vad nästa steg i livet ska bli. Ofta står dom där och stampar, gräver allt djupare in i sin egen hjärna för att finna ut vad framtiden ska bestå av. Många känner sig ensamma, utlämnade och kastade på avfallshögen. Man är förbrukad och efter att strålkastarna släckts är det ingen som längre är intresserad av ens tjänster. Man är en vilsen föredetting som flyger för vinden och hoppas på att fastna någonstans dit vinden blåser.

Kan tänka mig att en del tycker att det här är ett lyxproblem. Inte är det synd om hyllade elitidrottsmän med fulla bankkonton. Dom klarar sig väl alltid på nåt sätt. Och visst är det så att just dessa idrottare rent ekonomiskt sitter lugnt i båten men det betyder å andra sidan inte att de mår bra. I det fallet betyder faktiskt inte pengar så mycket mer än att man har ännu mer tid att fundera över vad man ska bli när man blir stor. Tankemonster växer oavsett om du har pengar eller inte. Dessutom gäller problematiken även idrottare som inte nått ända upp till den yttersta eliten, många faller ifrån på vägen upp. Skador och tuff konkurrens slår ut dom innan de nått fram. Det gemensamma är att alla (lyckade eller misslyckade) under sina unga år har varit extremt fokuserade på sin idrott och många gånger försakat utbildning och normala sociala liv. Individerna är det samma som sina prestationer, de lever på sina kickar från framgångarna och uppmärksamheten runt sina personer.

 

Jag har länge varit intresserad av det här då jag själv stått och stampat i den där korridoren med massor av stängda dörrar som man på något sätt hoppas ska öppnas men som aldrig gör det. En förvirrad själ i en förbrukad kropp. Det var därför jag gjorde de här intervjuerna. Jag inledde med en gammal lagkamrat som sprungit rakt in i en depression efter sin karriär. Detta trots att han var utbildad ingenjör och hade ett fast jobb på en byggfirma. Det handlade således inte enbart om utbildning eller yrke. Det handlade om det som finns inne i en själv, självkänslan, identiteten. Alltså något så djupt som vem är jag egentligen?

Jag fortsatte med att intervjua en mental rådgivare, en representant för spelarfacket i fotboll och en från det svenska fotbollsförbundet. De två sista brydde sig mer ensidigt om vikten av att ha en yrkesutbildning medan den mentala tränaren insåg vad det egentligen handlar om.

 

Det här var början på en process som via en väldigt slingrig bana nu lett fram till att jag kommer att börja jobba med de här frågorna. Efter flera månaders diskussioner och undersökningar om behovet är jag nu helt övertygad om att det behövs ett forum där idrottarna får vara helt ärliga och öppna utan någon koppling till sin klubb, familj, vänner, agenter eller andra som man kan känna skuld till eller ha dåligt samvete över. De behöver hitta sig själva innan de kan gå vidare i livet.

 

Tillsammans med tre andra personer med den rätta kompetensen inom de områden som krävs för det här kommer jag att starta ett nytt företag under de närmaste veckorna. Det ska bli oerhört kul och spännande.

Önska oss lycka till!

 




18 Februari 15:39

Kom igen nu för fan...

Stod som en hängbjörk och stirrade in i min bokhylla. Det var söndag eftermiddag, mina tio år gamla träningsoverallsbrallor hängde i röven, raggsockorna var till hälften uppe över fötterna och nog såg jag en förtvivlad kaffefläck på t-shirtens framsida i höjd med magens generade utbuktning. 

Blicken tog tid på sig där den helt planlöst vandrade från pärm till pärm. Tankarna var nog någon annanstans men blicken flöt rutinmässigt fram och tillbaka, vänster till höger. Först högst upp mot taket och sedan med stor nogrannhet genom varje hylla ner till de tunga uppslagsböckerna längst ner. Hade jag varit rökare skulle det just då varit ett avslappnande tillfälle att sätta sig ner på en av fotkuddarna i rummet och andas in. Men nu röker jag inte så jag hasade mig in till mitt hemmakontor och satte mig ner för att vända på lite papper som blivit liggande. 

Slängde en blick på datorn och gladdes över alla uppmuntrande svar som jag fått efter mitt senaste loserinlägg. Sträckte mig efter två böcker som legat gömda under ett gäng vilsna bokklubbstidningar, la Bob Hansons Halleluja åt sidan och började istället bläddra i en sån där peppa-dig-själv-till-framgång-bok. 
Brukar vara en sorts waist of time.
Dock inte denna gång.

Reklammannen Paul Arden sprider citat och råd i en rasande snuttifieringsfart. Men det klart man går igång när jag på första sidan läser:
"Påtagligt få av de rika och mäktiga är särskilt begåvade, välutbildade, charmiga eller snygga"

Det betyder ju att man har en chans...

"Om det inte går, gör det i alla fall" Ett annat Arden-ordspråk.

Eller två andra:

"Det är bättre att misslyckas med att vara originell än att lyckas med att härma efter" Herman Melville
"De som saknar mod hittar alltid en filosofi som rättfärdigar dom" Albert Camus

Som en händelse ramlade jag under helgen även ner i soffan framför ett program på TV8 där grundaren till världserövraren Starbucks Coffé intervjuades. En fantastisk historia som passar perfekt in i den amerikanska self-made-man bilden. Stora drömmar, den perfekta idén men inga pengar och ingen support. Sedan vändningen och succén.

Så jag ruskade av mig alla negativa tankar som belägrat mitt psyke under några få dagar och har nu gått vidare igen.
Mitt mentala hissåkande fortsätter troget.

Men nu har jag kört igång med mitt tidigare kraschade och refuserade bokprojekt.
Oerhört inspirerande.
Projektet var dött och nästan begravet för några månader sedan då mitt löjliga ego och min småsinthet reagerade som ett bortskämt barn på de kritiska åsikterna. Texten var ju världsklass men det var ingen som fattade det.
Nu när jag tittar på det är det som om någon varit och möblerat om inne i min hjärna. Jag förändrar, plockar bort, rensar och lägger till ibland. Saker måste landa ibland. Tiden måste få gå och man behöver låta idéerna mogna utan att störa dom. Det blev så klart för mig när jag började bläddra i manuset. 

Det behövdes bara en helg där jag kunde ömsa skinn för att få ny fart igen. En spark där bak som Berner vill ge mig, några vänliga ord från er andra och en ytlig kom-igen-nu-för-fan-bok.




15 Februari 18:07

I´m a looser baby, so why don´t you kill me

När jag gick upp i morse var det visserligen en seg morgon efter flera dagars passivitet i mitt bloggskrivande.
Ett par deadlines till andra skrivuppdrag tog all kreativitet i anspråk.
Självförtroendet var fortfarande rätt bra.

Nu är dagen slut och någonstans mitt på Drottninggatan runt tre på eftermiddagen blev mina tankar förgiftade.
Jag hade precis fått reda på att ett av mina skrivuppdrag blivit uppsagt. Spelsajten som TT startade för drygt ett halvår sedan bar sig inte och kommer att stängas ner inom några dagar. So what säger ni, sånt händer varje dag för frilansare. Get over it...

Men när jag gick där på Drottninggatan med mina förgiftade tankar började jag inse vilken fruktansvärd looser jag är. Kanske borde jag inte bjuda er på detta, man ska ju vara stark och bygga en vinnare innanför skinnet, men jag har en enastående förmåga att lämna raserade projekt bakom mig. Jag är på egen hand en stor naturkatastrof.

Varför?

Jag började skriva för Magasinet Svensk Fotboll någonstans runt 2001. Året därpå gick den i graven. Samtidigt började jag skriva för klassiska Örebro Kuriren. Den dog 2004. Ett år senare fick jag chansen att börja skriva krönikor för Fotbollsguiden och där fanns jag med under två år innan grunden började skaka, nu är även det magasinet nedlagt. Och idag var det alltså dags för nästa uppdragsgivare att kasta in handuken.
Jag ska kanske inte ta mig själv på allt för stort allvar och ta på mig alla de här fiaskona på egen hand. Men kanske säger det ändå någonting om mina texter. Usla texter till projekt utan framtid. Det starka självförtroendet vacklar och man undrar om det verkligen är det här man ska satsa på framöver. 

Det är nog bättre att jobba med mina teveprojekt... tänkte jag innan verkligheten la en armbåge på näsroten.

Com Hem, "pay per view" startade 2001 och jag var med från början och gjorde runt femtio allsvenska matcher  om året som bisittare under tre säsonger då det konstaterades att projektet var en minusaffär. Det som sedan hänt fram till i år är att jag jobbat med Royal league som är det mest utskällda fotbollsprojektet någonsin och slutet blev plågsamt med en långsam kvävningsdöd. Jag har jobbat med hyllade och prisade Liga Europa i Kanal 5 som trots hyllningskören drog allt för få tittare på porrfilmstider i tablån. Nedlagt!
Tipsextra med Bundesligafotboll. Nedlagt.
Premier league i Kanal 9. Nedlagt.

Där någonstans är eländet slut.
Men oron dunkar i mitt hjärta när jag nu läser att Nerikes Allehanda måste spara massor av pengar. Då ryker väl frilansarna först för tidningen lär knappast läggas ner. Och hur blir det med bråket mellan C+, Kentaro och TV4 om allsvenskan? Men EM för Radiosporten bör väl vara säkrad och klar för tillfället, men public service i stort är ju hotat från alla håll så på lång sikt är väl även den verksamheten hotad. Byt karriär skriker den inre kritikern.

För att:

I´m a looser baby, so why don´t you kill me!?




12 Februari 14:48

Birro om Ebba Grön och Johan C om Busby Babes

Marcus Birro har haft vänligheten att låta mig publicera en text om Ebba Grön här på blohm.se under Gästskribentsidan.
Texten är skriven av Marcus för Göteborgs-Posten och har publicerats i deras papperstidning, dock inte på nätsidan.
Ebba var hjältar under delar av min uppväxt och det känns konstigt att det nu är trettio år sedan bandet bildades. Fortfarande lever deras musik i mig. Här är Birros bild av de gamla punkhjältarna.
Kärlek och Uppror i 30 år



En helt annan text som jag tycker att ni ska läsa är Manchester Uniteds Svenska Fans-skribent, Johan Cederquist, om olyckan som splittrade ett av historiens mest talangfulla lagbyggen. Jag tror ni alla som läser min sida redan tagit del av uppmärksamheten kring Manchester Uniteds Münchenkrasch som hände för 50 år sedan, kanske såg ni även den mäktiga hyllningen inför derbyt i söndags. Det var fint och värdigt och visst dallrade det lite grann i tårkanalen.
Själv har jag haft koll på att olyckan skett och vilka konsekvenser den fick. Men så mycket mer har jag inte vetat om den.
Men det tillhör förstås allmänbildningen för vilken supporter som helst att lära sig mer om historien och Johans text hjälper till med det. Efter att jag har läst den så platsar den självklart här på blohm.se.
Ett lags sista andetag


Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg