Att vandra in på Pocketshopparna på de större tågstationerna i landet är ett nöje jag brukar ägna mig åt. Jag gillar att trängas därinnen med datorn i en väska på ryggen och en annan väska i handen. Det är inte alltid jag köper något, ibland räcker det att bara få stå där och scanna av väggarna med böcker. Ibland lyfter jag ut en och annan bok som ser ut att kunna överraska mig. Läser baksidestexter och begrundar framsidans layout. Det är som med gamla LP-skivor, man kunde nästan gissa sig till om det var något man gillade bara genom att titta på omslaget.

Så var det när jag plockade ner Stig Larssons roman "Nyår". 
På framsidan en bild på en öde väg i snöslask och soldis och längst ner ett citat ur boken som fångade mig direkt.

"Han visste att hans liv började om igen just de här minuterna"

På baksidan kan jag läsa vidare om en man som ligger medvetslös i elva dagar efter en skidolycka men när han till sist vaknar har tappat minnet. Han återfår sedan långsamt minnet men inser att han inte längre är den han var. Han känner ingenting för den person han är. Kanske är han någon annan. En natt skriver han en lapp till sin fru att hon ska betrakta honom som död, sedan reser han till Stockholm och inser redan första natten att allting börjar i just detta ögonblick.

När jag öppnade boken några dagar senare och började läsa var jag övertygad om att jag skulle gilla romanens innehåll.
Men det blev en svår läsning genom en snårig historia som kändes helt utan struktur. Varje kapitel var tvunget att erövras enskilt och jag måste erkänna att jag stundtals hade svårt att hänga med i svängarna. Ändå tycker jag att bitarna föll på plats när slutet närmade sig. Det kändes som att ha genomgått en psykoanalys instäng i en annan patients problem. 
Det var mörkt och stundtals väldigt obehagligt, jag ville därifrån. Det krävdes rejäl koncentration att orka följa huvudpersonens inre liv på jakt efter känslor.  Jag är inte säker på vad jag egentligen tycker om boken som visst anses som något av en höjdpunkt för Stig Larsson som romanförfattare. Men det är oerhört skickligt skrivet. Det är inte alla författare som lyckas skaka upp så många olika känslor hos mig i en och samma bok.

Klockan börjar närma sig tolv på onsdagskvällen och jag känner hur kroppen varvar upp.
Har kämpat hela dagen med två deadlines på krönikor som ska levereras, en nu och en till i morgon förmiddag.
Det har gått trögt under de ljusa timmarna, som vanligt.
Men så fort mörkret lägger sig, det blir tyst i huset och timmen sen då rasslar det till i skallen, krampen släpper och kreativiteten rullar ut sin röda matta. 

När jag vaknar i morgon bitti då är jag som vanligt totalt tom och passiv i hela min själ.

Men gå och lägg dig tidigare då så kanske du blir pigg på morgonen, brukar folk med annan tidsrytm säga.
Vänta du tills du blir äldre då sitter du där i morgongöken och dricker kaffe och ser ut mot ett dött landskap, har andra alltid sagt om framtiden som medelålders man. Jag har inte trott någon av dom. Kommer aldrig att bli en morgonmänniska.

Nu har jag fått vetenskapen på min sida i frågan. Läser en TT-artikel i den lokala blaskan att ett Schweiz-Tyskt forskarlag med sömnforskaren Steven Brown som ledare kommit fram till att vi människor helt enkelt är genstyrda i den här frågan.
Vi kan inte själva påverka om vi vill vara pigga på morgonen eller kvällen via sömnplanering. 

I en process som är alldeles för krånglig för mig att redovisa här har forskarna ändå kommit fram till att: "Varje cell har egen liten klocka som går i takt med likadana klockor i de andra cellerna. Cellernas tidsuppfattning synkroniseras av hypothalamus, en del av hjärnan som har hand om många livsviktiga funktioner och som uppenbarligen fungerar som centralklocka."

Klockrent med andra ord.

Nu vet jag åtminstone att det inte finns något jag kan göra för att förändra min rytm. Människor får stå ut med en zoombie under förmiddagspasset och en snackpåse med misstänkt amfetaminmissbruk under kvälls och nattpasset.
Jag plockar av mig själv allt ansvar för det här och överlämnar mig åt forskningen.

Jag är ett asfaltsbarn.
Även om jag numer bor utanför stadskärnan tog det mig lång tid att gå så nära träden att grenarna rispade bruna sommararmar eller så nära gräsmattorna att mina sneakers blev så där grönfläckiga på den vita gummisulan.
Jag valde länge cykelbanornas välkända svarta asfalt.
Varför?
Jag vet faktiskt inte. Ren instinkt kanske. 
För det gröna, blå, skogar och vatten, snö och kyla har alltid gett dåliga erfarenheter.

Jag kommer ihåg skräckresor med skolklassen. 
Vi paddlade kanot i det vilda utanför Hällefors, det spöregnade i ett dygn.
Jag hade regnkläder som inte var värda att kallas regnkläder på mig, familjen hade inte råd med bättre. Dyngsur ända in på huden satt jag in den förbannade kanoten och såg regnvattnet bilda pölar även i kanoten som i sin tur dränkte sovsäck och ombyteskläder. På natten sov jag i den genomblöta sovsäcken, i genomblöta kläder i ett tält som sög åt sig vatten och släppte det i min panna. Jag skakade, frös och var säker på att dö. Tidigare på kvällen satt folk och grillade korv vid lägerelden, jag värmde mig där tills elden slocknade för att sedan förbereda mig på att vandra genom pärleporten. 

Natten blev lång.

Andra gånger har jag gått genom snö och is med sönderfrusna fötter och den hemska vinden innanför min ruskigt coola men förstelnande kalla pundarmockajacka. Jag har förbannat naturens kraft, svurit över det meninglösa i att vara utomhus, utanför asfalterade vägar och betongens väggar som lockade med värme och en smula frid om man bara hittade en dörr.
Jag har liksom aldrig varit förberedd på det där som kallas friskt och utövas i det fria, i naturen. Familjen hade aldrig råd att lägga pengar på sådana extravaganser. Och inom asfaltens och betongens gränser ansågs det bara töntigt att vara väl förberedd på dåligt väder.

Jag skaffade min första varma jacka, en dunjacka, när jag var 30 år. Sedan köpte jag en som dessutom tålde regn. 
Bodde i Norge, Stavanger. Där regnade och stormade det jämt. 
Fan, va skönt det var att inte frysa. 
Åtta år senare köpte jag dyra Bally curlingkängor, nu är jag även varm om fötterna.
40 år och vuxen.

Att jag berättar detta är av den enkla anledningen att jag har börjat njuta av tystnaden, stillheten och det vilda i det som alltså kallas naturen. Fann en sån där tidslucka igen häromdagen. Stod på ett stort fält, jag gömde mig i luvan från den mycket varma jackan, vinden bet i ryggen. Doggen utforskade området och flöt omkring strax ovanför backen. Svartån röt några hundra meter bort, det dånade från vattenfallet. 

Kontemplation.

Det är doggen som tvingat mig till det här. 

Tack doggen! 

Alla fotbollslag behöver en lojal gnetare, en grovjobbare som röjer minfälten åt stjärnorna som sedan stjäl rubrikerna.
Utan dessa arbetsmaskiner vinner inga fotbollslag några matcher.

Så brukar det heta när man diskuterar fotbollen i allmänhet men rätt ofta det svenska landslaget i synnerhet. För där brukar många säga att det inte finns någon plats för stjärnor som är likställt med divor. Man vinner inga matcher med enbart egocentriska stjärnbroilers...

Å andra sidan så vinner ett fotbollslag väldigt sällan matcher utan de här högdjuren som alltid flyger in på fyrfärgsfoton i kvällsblaskorna. Att spela fotboll med enbart grovjobbare ger inga vinster, inga mål. Möjligtvis ger det en lång rad oavgjorda 0-0 matcher. Eller, kan man säga så?

Båda sidor har sina fans och förespråkare som tyvärr rätt hätskt kastar fram sina argument, till exempel om att i Sverige får ingen sticka ut och ta för sig och visa självförtroende, som är lika med skönt divig stjärna. Eller den andra sidan som dyrkar gamla laglojala ideal där man jobbar hårt för laget och firar med laget och där individualismen ses som en styggelse.

Men de argumenten kommer ifrån vår extremt svartvita värld där det alltid måste finnas ett starkt för och ett emot. Men sanningen ligger ju oftast någonstans i mitten. Det är viktigt med balans i tillvaron, så även på en fotbollsplan. Därför behövs förstås båda spelartyperna. Det är även det som i mina ögon gör fotbollen intressant. Dynamiken och mångfalden.
Utan det blir spelet charmlöst, jag behöver ha skillnaderna för att reagera och njuta. Det är min åsikt tills någon lyckas övertyga mig med någonting annat.

Och de finns.
Redan för en fem sex år sedan hade jag en mejldebatt med en gammal journalisträv vid namn Imi Markos, vi skrev då båda för det nu nedlagda magasinet Svensk Fotboll. Han argumenterade starkt för att målet med fotbollsutbildningen var att få en sorts multilirare. Spelare som ska kunna göra allt, mål, vinna boll, dribbla, läsa spelet, vara snabba å så vidare. Min första tanke där är att det just då blir statiskt och ensidigt och nyanserna försvinner när alla kan allt.

Men frågan är om han inte kommer att få rätt i alla fall när det kommer till jakten på multiliraren.
Å då spelar det ingen roll vad jag tycker är mest intressant och underhållande.
För kollar man på ett lag som Arsenal så har de redan kommit väldigt långt i den jakten. Nästan hela backlinjen och mittfältet kan flyttas runt på olika positioner och prestera lika bra var de än hamnar. Kanske är då Arsenal det mest moderna laget av alla om man kollar in de största europeiska ligorna. Arsene Wengers vision om den perfekta fotbollen i hans och kanske Markos ögon går vidare. 

Vi får se vart det slutar. 
Kanske får jag själv inte uppleva den "totalfotbollen. Men helt klart är att utvecklingen inom fotbollen går i en rasande fart. Framförallt på individnivå. Dagens topplirare är så otroligt mycket mer kompletta nu än bara för femton tjugo år sedan.

Det känns faktiskt lite tomt.
Jag saknar det dova surrandet, trumpeterna och visselpiporna i hörlurarna under arbetspassen. Jag saknar färgerna och den sköna dansen på läktarna. Tre raka afrikanska mästerskap fick jag göra på Eurosport innan årets fråga uteblev.
Nu sitter jag hemma i min soffa istället och följer de inledande matcherna i gruppspelet från Ghana.

Det märks att den afrikanska fotbollen utvecklas i en rasande fart. Hela europa har dränerats på fotbollstalang, de mäktiga storklubbarna skriker i desperation över att lagens stjärnor drar iväg i minst tre veckor mitt under brinnande säsong.
Och de är många.
I Frankrike har det försvunnit över femtio spelare och i England nästan lika många. Nästan ingen klubb av de stora står oberörd, ja bortsett från Manchester United då.

De första matcherna i turneringen har hållit en hög standard. Om jag jämför mitt första mästerskap i Mali, via Tunisien och för två år sedan Egypten så har tempot och den tekniska passningsfärdigheten ökat för varje mästerskap.
Jag tycker att matcherna mellan storfavoriten Elfenbenskusten och Nigeria samt Egypten mot Kamerun var två kvalitativt mycket starka matcher. Sedan finns det förstås blåbär som Namibia och Sudan men det gör det ju i de flesta turneringar.

Egypten vann det senaste mästerskapet på hemmaplan och gjorde det då med turneringens mest offensiva och intressanta spel. Men de kan ju inte spela utanför landets gränser brukar det heta. De vann till exempel inte en enda kvalmatch till mästerskapet i Ghana. Det har gjort att dom tidigt blivit avskrivna som mästarkandidater denna gång.
Men efter att ha sett laget krossa Kamerun, som jag brukar kalla afrikas tyskar beroende på disciplinen och försvarsstyrkan, är jag inte längre lika säker. Egypten imponerade stort i den matchen och klädde av Kameruns backlinje på ett sätt som gjorde dom till ett förvirrat pojklag.    

Jag har inte vägen fram mot finalen riktigt klart  för mig men om det är möjligt så skulle jag kunna tänka mig en repris på förra finalen. Den stod mellan Egypten och Elfenbenskusten och avgjordes på straffar. Ghana som spelar på hemmaplan lär i och för sig inte lyssna på det örat utan vill, och kan säkert också, följa de senaste årens tradition med hemmanationen bärande den tunga segerbucklan. Men vi får väl se hur det utvecklar sig, turneringen är i sin linda men ser som sagt mer intressant ut än någonsin.

Jag hade gärna varit med även denna gång. Men man kan inte vara överallt och ha koll på allting så denna turnering ser jag enbart för mitt stora nöjes skull. Mästerskapet känns lite som mitt eget. Som en independentgrupp som man älskar för att inte så många andra gör det. Det känns inte riktigt bra att stå utanför med andra ord. 

Satt och lyssnade på en livespelning med Thåström på kontoret idag.
Thåström är alltid bra.
Ebba Grön var oftast bra på sin tid.
Jag är naiv, ibland, dock inte ung längre.
Kan ändå inte undgå den där känslan då och då i och med att jag lever i en sorts låtsasvärld.
Att jag inte vet vad jag ska bli när jag blir stor.
Så texten nedan passade bra just idag.


"Vad ska du bli när du blir stor?
Ska du bli som far och mor?
Ska du bli en boss, en försäljare, 
eller disponent nånstans?
Kanske nöjer du dig med vilket jävla
skitjobb som helst. Du bara bryr dej
inte alls, det får gå som det går.
Vad ska du bli?
Nu är du ung och rebellisk som fan,
du sätter hårt emot hårt.
Du vet precis vad du vill och du vill
inte bli en av dom där.
Så fortsätt å fortsätt å va rebell,
fortsätt å fortsätt å va dej själv,
fortsätt å fortsätt å va rebell.
Hur skarre bli med din framtid då?
Hur skarre bli om några år?
Ska du sjunka in i en fåtölj?
Va ska du bli??
Gåupptilljobbetjobbajobbaätalunch,
samma sak händer i morgon.
Jobbaåkatrickhemåsättasigåglo.
De e inget liv,
de e slaveri.
Gåupptilljobbetjobbajobbaätelunch,
samma sak händer i morgon.
Jobbaåkatrickhemåsättasigåglo.
De e inget liv,
de e slaveri.
Så fortsätt å fortsätt å va rebell..."

Det var i början av augusti 1997. Jag hade spelat otroligt bra fotboll under några månader för min nya klubb Viking FK från Stavanger. Hade blivit lagkapten, hyllad av allt och alla och arbetat upp en stark position som ledare för spelargruppen.
Livet lekte.
Nu var vi i Haugesund och skulle spela ett prestigefyllt Rogalandsderby. Solen sken, varmaste sommaren på hundra år sa dom, jag var laddad, fokuserad.

Sedan var allt över på några sekunder. En svensk i motståndarlaget sparkade benet av mig i en motläggssituation. Inget fult brott med benpipor och vridna kroppsdelar. Men likväl ett brott som gick rakt igenom smalbenet.
Några sekunder. Över.

Jag for proppad med smärtstillande mot Stavanger, ambulans på båt, ambulans rätt ner i underjorden och under en djup jävla fjord. Sedan paket från fot till ljumske å så var det äventyret över. 
Livet var över.
Tankarna förvirrade.

En kris inleddes. Jag föll ihop mentalt och vaknade inte upp förren ett och ett halvt år senare.
Ångest.
Avbrott.
Livet slut.

Därefter uppvaknandet. Det nya, fräscha. En omförhandling med sig själv och sitt inre. Nya mål, nya beslut.
Hjärnans strömförsörjning var tillbaka och jag hade bestämt mig.
Jag skulle sluta spela fotboll. Men först två år till i Göteborg i ett grönsvartrandigt gäng.
Två fina år på många sätt, men även massor av nya skador.
Trött.
Kroppen slut.
Mentalt utpumpad.
Det var över. det fanns ingenting kvar att ta av. 

Jag har aldrig varit så säker på ett beslut som att lägga av med fotbollen. Jag har heller aldrig ångrat mig efteråt.
Jag var klar och det var underbart, som om någon släppt ur mig ur en bur.
Frihet.
Ett nytt liv.

Det var benbrottet som var starten till detta nya. Jag tackar benbrottet för vart det ledde mig i livet. Till det jag är idag.
Utan avbrottet hade jag säkert fortfarande sprungit runt på en plan och lirat boll, inte för kärleken till sporten utan för att jag inte hade vågat sluta. Jag visste ju inget annat. Hade aldrig haft ett riktigt liv, ett normalt liv.

Tänk att det alltid ska behövas en olycka av något slag för att människor ska förändra sina liv. En livskris som sätter tillvaron på sin yttersta spets. Det är så många som lever låtsasliv, liv de inte vill leva men orkar inte, vågar inte förändra.
Inte förren man kraschar fullständigt och blir tvingad till denna förändring. Det är tragiskt, så många tomma liv.



 

Satt en av de där rätt klibbiga och varma dagarna i New York förra sommaren och fikade på Starbucks någonstans runt Lafayette Street och East Houston Street. Jag satt och såg ut på stressade storstadsbor, jag frös för att airkonditionaggregatet jobbade övertid, men café latten värmde händerna lite grann.

Funderade på det här med Starbucks, Mac Donalds, kedjor, amerikansk livstil, politik, CNN och allt annat som käkat sig in vår nordiska folksjäl. Ja inte bara här utan USA goes global, liksom. Det är så vi är vana att se världen, den västerländska livsstilen har dominerat och styrt lite som den velat.

För någon vecka sedan åt jag lunch på en Thairestaurang i hemstaden. Jag satt med en kille vi kan kalla för Kejsaren, han är sinolog(kännare av Kina) och studerade i Peking 1996 samtidigt som jag spelade fotboll där.
Vi träffades för några år sedan då jag försökte kränga min bok både här i Sverige och i Kina. Sedan dess har vi då och då träffats för att prata, om Kina förstås men även en massa andra saker som politik, fotboll och livet i stort. Kejsaren är en klok människa och mycket intressant att diskutera med.

Denna gång på Thairestaurangen pratade vi bara Kina. OS, framtid och utveckling.
Och den svenska blindheten över hur framtiden kan se ut om utveckling fortsätter åt samma håll som nu.
Alla vet att det finns massor av pengar i Kina om man kommer in där för att göra affärer, alla vet att det går att åka dit och köpa billiga kopior på kaotiska marknader, alla vet att Kina kommer att spela en stor roll i världspolitiken de kommande åren. Det enda som kan förändra det är revolutioner och krig vilket knappast är troligt just nu. Men de flesta är nog inte medvetna hur djupa spår den kinesiska marschen kan lämna efter sig när farten når sitt max.

Vi snackar paradigmskifte!

Många auktoriteter på området menar att Kina är ett skenande tåg som när någon får kontroll på tåget och till sist placerar det på slutstationen, då är det Kina och den asiatiska civilisationen som vi kommer att leva i.
Vi kommer äta på asiatiska snabbmatställen, sitta på tehus, köpa kläder från dyra exklusiva asiatiska modehus, köra kinesiska bilar, lyssna på österländskinspirerad musik och se filmer färgade av kinesiska regissörer(vilket redan är på gång). Vi kommer alltså leva och verka i ett asiatiskt, kinesisktinspirerat samhälle på samma sätt som vi levt ut den amerikanska livsstilen.

Men vad som i våra västerländska ögon kan ses mer allvarligt är att begrepp om vad demokrati och mänskliga rättigheter innebär kan vridas åt ett håll jag i alla fall skräms inför. Synen på de här begreppen har alltid varit mer svävande i många länder i asien. Kina och Malaysia till exempel, men det finns fler länder där gränserna för de mänskliga rättigheterna, som vi ser det, är suddiga och godtyckliga. 
Kommer den röda draken även att exportera dessa tankar över världen? 
Just nu finns det ingenting som talar för att de inte kommer göra det så länge det gynnar stabiliteten i landet.

Fortfarande är förstås allt det här prognoser och försök att läsa in framtiden. Och det är även svårt att ta in.  
Men hur det än blir så kommer vi ändå att bli mer påverkade av Kinas framfart än vad de flesta av oss tror idag. 

Så det är bara att börja plugga kinesiska och hoppa över den där kursen i affärsengelska ni tänkte gå i höst.

Jag är en cynisk man som ser konspirationer överallt.
Livet har format mig till det.

Tänkte på det idag när jag satt i ett lunchsamtal med en man som var i stan och studsade över dan.
Vi pratade om värdet i det arbete man utför. Om man har ett arbete som är något annat än ett arbete för penningen.
Han tyckte inte att han hade det utan att direkt vara missnöjd med sitt jobb, det var rätt ofta kul sa han.
Ändå drömde han då och då om ett jobb där det man gör verkligen betyder något för människor, något djupt mänskligt.

Jag förstår honom, jag hamnar själv rätt ofta i grubblerier över meningen med det man håller på med.
Fotboll.
Det snackas ofta om det där klassiska citatet av Bill Shankley: Fotboll är inte på liv och död, det är mycket viktigare än så.
Det är riktigt enfaldigt sagt kan jag faktiskt tycka, ibland.
Å andra sidan måste man ha respekt för alla de människor över hela jorden där fotbollen Är deras liv.

Det är här den där cynismen kommer in. 
Det är här jag kastar fram den där om romarna igen, det där om bröd och skådespel till folket för att de ska glömma vardagens djävulskap och inte revoltera mot överheten.

Tänk om fotbollen(idrotten) bara är ett sätt att hålla människor på mattan och styra bort deras tankar från politiker och andra makthavares dåliga beslut. Tänk om fotbollen är helt meningslös som de icke initierade brukar säga. Jaga en boll liksom. Tänk om folket kommer på det nu när världsfotbollen allt mer vänder sig emot fotfolket och inriktar sig på den rika och och i samhällets syn lyckade medel och överklassen. De som varit med och byggt fotbollen blir mer och mer bortskuffade av de nya kapitalstarka ägarna som är inne i businessen enbart för avkastningen och inte för kärleken till sporten. De regerar tillsammans med ägarnas nya köpstarka målgrupp som invaderat arenorna.

Gosh, vilket brandtal.

Nä, jag är inte helt emot den kommersialliserade fotbollen om nu någon drog den slutsatsen från raderna ovan. Jag är beredd att diskutera för och nackdelar. De finns även om det vore rätt schysst om man i England kan få ställa sig upp och jubla då och då under matcherna utan att bli utslängd och lynchad på en bakgata. För vad är det då värt att gå dit och bry sig. 

Fotboll ja. Det är det jag jobbar med och trivs oftast med det. 
Sedan finns de där andra dagarna. Då man längtar efter något djupare.

Något som på allvar handlar om liv och död.

Vet inte vad som hände, allt dog.
Telefonen död, mejlen död, stan död. Passerar människor med glåmiga, skrämda, döda ögon. 
Det är förstås januari.
Det enda som rör sig då är den där förbannade gula postbilen som far förbi varje dag och överlämnar "Big Bills" som om hans liv stod på spel. Förstår inte var snubben hittar alla kuvert. Någon är ute efter mig, of that I´am shore.

2,3 miljoner såg visst idrottsgalan igår och jag antar att några kanske förväntar sig några kommentarer från mig angående det fiiina evenemanget. Sorry, blir inget. Tänkte slötitta på det men zappade runt och fastnade med filmen The Commitments på näthinnan. Måste ha sett filmen över hundra gånger och garvar lika mycket nu som första gången över den suveräna dialogen. Den kärleksfulla råheten i filmerna från 90-talets början är så charmig. The Commitments är(precis som The Snapper och The Van) baserade på Roddey Doyles bok "The Barrytown Trilogy om den skönt galna familjen Rabbitte. The Snapper är minst lika bra som The Commitments medan The Van var rätt usel.


Jimmy Rabbitte har en mission att sprida soulmusiken till Dublin. Det är fantastiskt att följa honom i ett Irland innan den ekonomiska boomen. Jimmy säger att: "The Irish are the blacks of Europe. And Dubliners are the blacks of Ireland. And the Northside Dubliners are the blacks of Dublin. So say it once, say it loud: I'm black and I'm proud." 
Detta för att peppa sina bandmedlemmar att känna in soulens själ.  Det handlar om att känna med skrevet och spela som om man har sex menade Rabbitte som samlade ihop bandet som manager och i väntan på soullegenden Wilson Picket ser samma band falla ihop på gränsen till sitt genombrott. Men innan det bittra slutet hann han stolt presentera ett gäng grymma karaktärer.

Eller som han själv säger:

"I'd like to introduce you to the hardest-workin' band in the world.
On bass, Derek "Meatman" Scully. On piano, Steven "Soul Surgeon" Clifford. Dean "Mr Nipple" Fay on sax. Joey "The Lips" Fagan on trumpet. Our gorgeous chanteuses are Bernie, Imelda, and Natalie. Deco "Deep Throat" Cuffe on vocals. On lead guitar, Outspan "Fender bender" Foster.
Finally, on drums, Mickah "Don't Fuck With Me" Wallace.
Ladies and gentlemen, The Commitments."