header
header
header
header
header
20 Mars 23:15

Norrköping är INTE en jävla stad

 "Du kanske säger: Norrköping det är en jävla stad
då har du aldrig gått på stadens södra promenad"

Ulf Lundells välkända textrader snurrade i mitt huvud redan innan jag körde in i stan för att vara med på det allsvenska upptaktsmötet. För jag plöjer just nu Måns Ivarssons triologi i Lundellkunskap. Låten är långt ifrån en av de bästa med butter-Ulf men den betyder ändå något speciellt för mig. I fyra år bodde jag på den vackra Södra Promenaden, inte allt för långt ifrån Halvars kiosk. Däremot dansade jag sällan fram, inte heller seglade jag fram på ett soligt hav.

Men jag trivdes oerhört fint i Norrköping när jag bodde där mellan 1992 och 1995. Åren i IFK var mina bästa som fotbollspelare. Då var jag faktiskt riktigt jäkla bra ett par säsonger. Staden var visserligen trög och aningen ingrodd i början, bitterheten och gnälligheten från den nedlagda storindustrins dagar satt kvar i folks själ. Men redan efter ett par år  exploderade staden och började sin förvandling mot det den utvecklats till idag.

När man närmar sig Norrköping idag möter man en pigg och ung stad där nytänkande och kreativitet florerar. Egentligen hade jag nog passat in på ett mycket bättre sätt idag än då på nittiotalet. Anledningen är den närhet som verkar finnas mellan fotbollen, kulturen och näringslivet. Norrköping har alltid varit en tung kulturstad men det fattade jag aldrig då. Var inte intresserad av så mycket annat än fotboll, musik och lite litteratur. Kultur visserligen även det men ni förstår nog.

Norrköping satte standarden i fråga om smak och klass redan när upptaktsmötet inleddes. Staden visade ett djup och en stor intelligens i något som de flesta andra städer inte ens förstår. Man insåg att det finns tung historia, tradition och känsla för kvalite i ett område som annars är klassisk svennemark för fotbollsfolket. 

Magnus Nilsson (dramatiker, författare, skådespelare) stegade in och läste en kärleksförklaring till fotbollen och sitt kära IFK Norrköping. Han avslutade med att sjunga en personlig lovsång helt ensam i en knäpptyst kongresshall.
Man såg folk skruva på sig i stolarna, tittade frågande på varandra, vad fan är det här liksom. De sökte bekräftelse på om man ficka tycka att det var bra eller tvärtom. Applåder.

Sedan rullade dagen segt framåt på ett nästan identiskt sätt som varje år. Mentometerutfrågningar, tränarintervjuer i par mellan öppningskombattanterna, domarinformation, vi är skitbra, ja nästan religiöst värda att vörda snack från Svenska Fotbollförbundet. Lunch. Workshop och sedan pekpinnar och information från A-landslag och U21-landslag. 

På kvällen avslutas allt med en galamiddag där det brukar bjudas på underhållning. Så var det även denna gång och även här visade Norrköping att staden i allra högsta grad är allsvensk. In kom Eldkvarn och lirade av en handfull låtar. Jag gick upp i brygga och ville bara slänga mig fram för att visa min dyrkan. Gotlands-Johan satt på andra sidan lokalen och våra blickar fann varandra direkt. Vi nickade menande och kände att bara vi två fattar vad det handlar om efter våra gemensamma partaj ihop med Eldkvarn vid Warfsholm varje sommar. Ville skrika ut att IFK Norrköping ska spela allsvenskt för alltid, ända in evigheten.

Här rådde likvaka, folk satt och pillrade på sina mobiler, stirrade dött ner på en tallrik eller ner i ett halvfullt glas rödvin. 
Det var inget tvivel om att det här inte var fotbollsfamiljsmusik, men visst applåderades det en del mellan låtarna, artigt.
Men man kunde se på en hel del ansiktet att de längtade bort till någonting annat när Plura slängde ur sig sina kantstötta livsvisdomar uppe på scenen. Kanske drömde de om Brandsta City Släckers som Helsingborg bjöd på för några år sedan, eller imitatören Jörgen Mörnbäck som revyade i Göteborg förra året. Satt det inte även ett gäng guliganer och längtade efter den där totalt intetsägande Jessica "Fame" Andersson som visst sjöng playback på någon träff i Borås, då var jag lyckligtvis inte där. 

Det är mycket möjligt att jag stället satt i 3:ans Spårvagn Genom Ljuva Livet tillsamman med Eldkvarn  





Kommentarer
Stäng
Re: Peking

Pelle blev inte bara King under tiden i Gbg, han blev en legend!
Skrivet av:mr Rare | 2008-03-21 13:38:24 |  Svara
 
Re: Peking

men King blev du i Sveriges andra stad!
Skrivet av:Henrik | 2008-03-21 13:27:45 |  Svara
 
Peking

Hmm, funderar på hur häftigt det är att man kan tycka så olika. För mig som kommer från grannkommun har de allra flesta år för mig präglats av en rivalitet som ibland gränsat mot hat. Men Norrköping har get mig mötet med min dotters mamma, och hon bor där nu. Sen har allsvenskan aldrig rört en nerv i min annars sportfåne-skadade kropp.
Men Eldkvarn... ja jävlar, där finns det hjärta, det är nästan hur bra som helst.
Ha en underbar helg, lita på att jag sitter klistrad på söndag, så säg hej till publiken.
// Andy
Skrivet av:AndyG | 2008-03-20 23:46:23 |  Svara
 
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


17 Mars 21:16

Ett 24-timmars virus

Det började någonstans runt sju på söndagsmorgonen.
En lätt krusning i magtrakten. En orolig tanke.
Hade hängt fram kostymen och snygga skjortan kvällen innan. Hade förberätt mig inför rakningen genom att lägga fram skum och hyvel. Skulle vara proper nog för att platsa i teverutan. Engelsk fotboll stod som vanligt på tur på en söndag.

Men gudarna har just nu bestämt sig för att jag behöver lära mig någonting här i livet. Ska gå igenom ruffiga dagar.
Varje en av dessa dagar gömmer en härligt hemsk överraskning.
För vid halv åtta denna söndagsmorgon låg jag förvriden i magkrämpor. Det började läcka både up and down så att säga.
Någonstans runt fyra på eftermiddagen kröp jag ur min säng för att försöka börja bygga upp min sargade kropp igen.
Huvudvärken var mördande, 39.6 graders feber och jag var allmänt snurrig. Ett vrak. Igen.

Pinsamt faktiskt att behöva utsätta er för mina klagosånger. But it ´s a fact.
Bloggen är en enda manodeppresiv resa. Upp och ner genom hela känslospektrat.

Nu måndagkväll och jag har nästan repat mig igen. Hoppas på att jag fått min dos av elaka bakterier nu.
För den här veckan är på något sätt starten på en vår som kommer att bli tuff men förhoppningsfullt kul.
Jag behöver vara stark.
I  morgon är det startmöte för NA-webb tv, mer om det senare, onsdag är det allsvenskt upptaktsmöte i Norrköping och till helgen åker jag till Manchester för att jobba på United mot Liverpool. Veckan därpå är det allsvensk premiär.
Samtidigt håller det nya företaget på att ta form. Det går långsamt men vi vet vad vi vill och vart vi ska gå.






14 Mars 10:44

Sonny och Robert

Sonny brukade sitta på en kulle och röka hasch.
Invid den stora stenen längst uppe på toppen satt han och talade med kosmos änglar.
Robert och han brukade deala inne i Varbergaskogen vid de gamla militärbarackerna. Byta pengar mot råvaror.

Jag spelade fotboll ihop med Sonny. Han var en snabb och lovande anfallare i pojklaget från väster.
En dag drog han iväg till Köpenhamn för att köpa knark men fick magen uppskuren istället.
Han slutade med fotbollen.

Robert lirade ishockey. Lika lovande som Sonny. Han flög fram på sina skridskor gjorda av plast.
Efter att ha blivit allvarligt skadad i sin rygg la han av arton år gammal.
Robert hade spelat ishockey med systemet fullproppat av droger visade det sig.
Många år senare hoppade han ut framför ett tåg.
Han orkade inte längre.

Sonny ser jag då och då på stadens torg. 
Ögonen står rakt ut, pupillerna är döda, armarna fladdrar i vinden när han går.
Han har knarkat i över tjugo år.
Men han lever.

Jag hade kunnat vara någon av de två. Våra förutsättningar var likvärdiga.
Men vi tog olika vägar in i framtiden.
Vad var det som gjorde att jag valde något annat?

Jag steg av ett tåg igår.
Ett tåg fullsatt med arbetspendlare.
Två timmars gnäll i öronen. Missnöjda människor som pratar skit om arbetskamrater, chefer, arbetsuppgifter.
Tåget förtrångt, försenat och för få.
Allt och alla var odugliga utom just dom. De bar världen på sina axlar.

Vid ett rödljus på väg mot parkeringsplatsen kommer Sonny cyklande. Vi har inte pratats vid på över femton år.
Hög som hela Manhattan.
Tjena Pelle!, skriker han medan luftdraget öppnar min svarta rock.
Sekunden senare är han borta.

Hans väg, min väg, alla gnälliga människors tomma vardag.







12 Mars 22:21

En fransyska i halsen

Är det inte ett litet ljus jag ser där långt, långt därborta i mörkret?
Kanske är det bara en långtradare på sin eviga tripp emot ännu en lastkaj, men jag hoppas att jag har fel.
För rötterna är nu döda, vävnader har städats bort och nu är det tiden som är lösningen på smärtan.
Tid för den sista infektionsresten att ta beslutet att retirera.
Tid och piller.

Att läsa varma hälsningar från läsare är också ett sätt att läka sår. 
Ni är många.
Tack.

När man då återigen orkar koncentrera sig på vad som sker runtomkring sig så satt jag och log för några timmar sedan.

Mycket ytligt, jag vet.

Men mitt dåliga samvete angående miljöboven RX 300 fick sig en liten tröst idag. Fortfarande är den en miljöbov men jag är inte en sämre människa än många av de som sitter med sina breda flin i sina korrekta miljöbilar.
För dom äter säkert nötkött.
Det gör inte jag.
Eller väldigt sällan i alla fall.

Uppdrag granskning visade idag att köttindustrin med sina kor som släpper ut metangaser och bönder som skövlar regnskogar för att ge plats för betesmarker just nu är en mycket större miljöbov än vi hemska SUV-förare.
Människor äter bara mer och mer kött till billigare och billigare priser. Det har nästan slagit över i fanatism.
Priset vi får betala för vårt frosseri är ett naturens och djurens lidande.
För hur många kor kan kallas lyckliga?

Programmet visade att välja rätt mat är mycket viktigare och miljövänligare än att prisa sig själv för storartade insatser genom att få miljöbonusar via bilköp. Ingen politiker hade koll på frågorna och det gör mig orolig för det befäster bara min tro på att politiker sitter i händerna på lobbyister och rådgivare som endast lägger fram en sanning i taget som alla ska följa. Just nu handlar det alltså enbart om att straffa oss som gillar att köra bil och flyga iväg på en lycklig semester då och då. Om några år kan det vara nötköttsätarna som får sätta sin fransyska i halsen.




9 Mars 22:42

Svart blogg

Jag ser mig själv i spegeln och tänker att jag just nu inte känner igen den där människan på andra sidan.
Det finns ingen glädje i hans ögon.
Kroppen är upptagen med sitt vanliga liv, jobbar, skrattar ibland, umgås med vänner. Ja sånt där som man gör.
Men jag lever inte.

Alla går igenom perioder där lyckan inte öppnar sin port varje gång en ny dag gryr.
Det är lätt att bli gnällig, finns dom som genom åren kallat mig för hypokondriker, jag kallar mig själv för det ibland.
Men den senaste månaden har varit rent förjävlig.
Jag ska inte bli allt för långrandig men det är den här tandhistorien som spökar, fortfarande.
Har gått på smärtstillande i tre veckor nu, det värker, pulserar och dunkar i hela käken och resten av huvudet.
Varje moment i vardagen är som att gå barfota genom krossat glas.

Har öppnat tanden vid ett flertalet tillfällen för att slutföra rotrengöringen, hela munnen har varit fullproppad med bedövningsmedel utan att det har hjälpt. Blod och annat gojs har pumpats upp ur tanden å så har allt börjat om igen.
Ser ingen ände på skiten då inte ens Kåvepeninet gett önskad effekt.

Känner mig som en knarkare, ständigt påverkad av den långa raden vita piller som håller på att krossa magens lugn.
Är trött och irriterad.
En depression är i antågande.

Hade inte Mentorn och mr RaRe varit här i helgen och hälsat på då hade jag nog knappt lämnat sängen. Mentorn och mr RaRe är samma person, eller inte. Kan vara båda eller ingen.
Förvirrande?
Nja, han har helt enkelt flera personligheter. Denna helg var han nog mer RaRe än Mentorn.
Men middagen på Wongs var högklassig, sista måltiden kan man säga då Örebros bästa restaurang nu är såld till några klåpare. En öl på ett Bishop Arms fullt av truckförare, enligt Rare, en vanlig kväll på landsorten menade jag.
Espressorace under lördagen, då var Mentorn framme i några timmar. Det innebar långa diskussioner och någon form av folkspotting. Ett nöje för de ironiska fyrtioplussarna från landets storstäder. 

Sedan kom tjejen tillbaka hem och jag åkte till Stockholm för Supersöndag i Canal Plus. Ytterligare några timmar där umgänget hjälpte till att döda negativa tankar. Birro, Olsson och Henriksson i panelen, Nora som vanligt i ledartröjan.

I mörker och regnstänk tillbaka i miljöboven RX 300. Plura i växlaren, Full för kärlekens skull, Svart blogg och inte vidare bra för sig själv... 

En ny måndag om några timmar. Tanden har börjat dunka igen, tre piller ligger framför mig, kanske får jag sova i natt. 









5 Mars 17:09

Kicki & Lasse-Peter Kihlgård

Man sitter med sina bokstäver och sliter för att få ihop en text som man kan vara stolt över. Fantiserar om att vara en författare på riktigt. En äkta Svenssonfantasi. För alla vill numer skriva böcker.
Omslagsbild: ISBN 9789100110772, Kicki & Lasse
Så får man Peter Kihlgårds Kicki & Lasse i sin hand och inser vad det handlar om. Varför ens försöka. Peter Kihlgård är Champions League medan ens egna rader på sin höjd kan få plats i den lokala division 7 norra med matcher mot Dalkarlsberg och Guldsmedshyttan.  Man pratar ofta om att göra det svåra enkelt. Kihlgårds språk och dialog är så enkel att läsa så att den blir briljant. Det behövs inte en massa överflöd i formuleringarna utan det är rakt på, avskalat, men ändå enormt innehållsrikt. Inte ett enda ord känns överflödigt. Texten flyter fram trots att innehållet äger ett svingande känslospråk som tar oss från rädsla, desperation, glädje, nyfikenhet, ren kärlek och svek. 

Kicki & Lasse handlar om ett par i femtioårsåldern, de har varit tillsammans i över tjugo år. De älskar varandra. Lasse är trogen och lojal, Kicki otrogen och rastlös. Men de älskar varandra. 
Boken börjar med en sorts slut. I övrigt görs nedslag i parets liv under olika tidsperioder. Ibland berättar Lasse, andra gångre följer vi Kickis tankar. Däremellan går de hand i hand och lever sina liv via rappa sköna dialoger. Det är en sorts vardag i romanform. Ingen utsvävande rosaputtenuttig Hollywoodproduktion, inte heller hårdkokt och brutalt utan bara helt vanligt ur ett äkta pars liv efter att de levt ett helt vuxenliv tillsammans. Det skulle kunna var du eller jag. 
I alla fall om vi bodde i huvudstaden och var relativt framgångsrika karriärmänniskor med ny snygg våning innanför tullarna:)

I grunden skulle boken kunna vara rätt banal men språket gör den till något mer än enbart ännu en roman om kärlek. 
Det märks att Kihlgård är en av de bästa. Han gör verkligen det svåra enkelt och alla lovord som boken fått är verkligen befogade. Jag rekommenderar den starkt.



3 Mars 18:14

Djävulen bar inte Prada

Jag mötte djävulen idag. Hon bar inte Prada.

Hon stod där i ljusblå och vita sterila sjukvårdskläder med ett skydd över munnen.
Vänligt hälsade hon mig välkommen och jag anade ett leende bakom munskyddet.
Men det kan också vara så att hon stod och gnisslade tänder i ren sadistisk upphetsning.

Strax låg jag nästan upp och ner, naturbilderna på skog och rinnande vatten som var fasttejpade i taket skulle kunna ha lugnat mig om det inte var så att jag nu på nära håll nästan var säker på att munnen bakom skyddet inte log utan bet ihop för att inte avslöja en lycklig förväntan. I nästa sekund stod djävulen över mig, hon stack ner sin ilskna borr rätt ner till nerven av min tand och viskade lugnt i mitt öra:

Is it safe?

Har aldrig upplevt en sådan smärta. Infektionsavfallet bubblade upp, rann över tandkanten och jag låg vit i ansiktet och dyngsur på ryggen.

Smärta!

Ilska!

Å så djävulen som stod med ryggen mot mig, en miniräknare i den vänstra handen och den högra höjd i en segergest.

Om jag inte visste det förut så vet jag det nu.

Det är ett rent helvete att möta djävulen.



29 Februari 23:04

Papas kappsäck

För en vecka sedan var jag lite sur och kinkig efter att varenda tand i munnen rasat samman.
Jag gnällde över det meningslösa teveutbudet. Kanske var jag lite orättvis. För det är framförallt på helgerna som man kvävs av leda. Programmen ska vara lättillgängliga, ytliga och passa för den breda familjemassan. Helgerna är som nyårsafton. Det är amatörernas afton. Då funkar anonyma förbeställda trerättersmenyer och fuskbubbel. Teveprogrammen är som skvallertidningarna där man nöjer sig med bokstavskändisar som dansar, sjunger, hånas, attackeras och talar ut.
Resten av veckan gäller helt andra regler. Då finns det faktiskt en hel del att se.

Papas kappsäck är ett av de mer udda programmen som slåss i ett svårvunnet krig emot rustika antikrundan på torsdagarna. Det är den alltid lika coola Papa Dee som åker runt i världen och fångar upp musikens kraft. Bara att se Papa Dee är en njutning. det finns ingen artist i Sverige som klär sig lika stilfullt. Ingen som ens är i närheten av den klass han har. Alltid egen och sällan bunden till det modet som just då bankas ut från modehusen i Paris, London eller Milano. Hatten är hans signum. Jag önskar att jag hade en procent av hans mod och känsla för det där med kläder, skor och hatt. Nu har han alltså varit på en musikalisk teveodyssé i Kambodja, London å Bombay, Jamaica, New York och senast Mali. 

Det är en otroligt bra serie där han hittar kärnan i vad musik är. Musiken är ett språk som förenar människor, den ger glädje, utlopp för desperation, kärlek, en chans att föra ut politiska budskap. Man dansar, softar, drömmer och lever i takten från musiken. 

För mig är det ren utbildning. Jag har alltid varit svag för folkmusik. Den irländska har alltid legat nära mig, för något år sedan upptäckte jag cajunmusiken. När jag under den ödesdigra sensommaren 2001 var på semester i Alghero på Sardinien förfördes jag av ett litet tremannaband som stod i hamnen och spelade lokala folksånger. Det var något jag aldrig tidigare hört, inte heller efter denna ryggradsrysartimme har jag hört något liknande. Så jag misstänker att det finns massor av outforskad musik därute som jag skulle älska om jag bara visste var jag skulle leta.

I detta fall hjälper Papa Dee till med grundarbetet. Senast var han i Mali och inte trodde jag att det kunde finnas så enormt mycket intressant musik i ett av världens fattigaste länder. Kanske föddes bluesen här, i alla fall enligt dom själva. 
Artisten Ali Farka Touré som nyligen gått bort kallades för "The DNA of blues" i programmet. När man hörde honom kan jag förstå det. Den blinda duon Amadou & Mariam är visst världskändisar, det förstår jag i så fall.
Men allra mest kittlade en låt gjord av en grupp jag missade namnet på. Medlemmarna kom ifrån ett folkslag, ökennomader, som hette Tuareger. De spelade en härligt mystisk och suggestiv blandning av reagge och blues(min tolkning). Stämningsfull sång, skränig elgitarr och ett sjuhelvetes gung. Jag måste bara hitta denna grupp på cd.

Min vandring i Papa Dees fotspår fortsätter, han är faktiskt enastående även om jag inte gillar så mycket av hans egen musik. Tyvärr. Men i P3 är han lika bra som i hans kappsäcksprogram. Där får ni själva leta på honom.
Men vill ni se hans Papas kappsäck hittar ni det här. Eller kolla på nästa avsnitt nästa vecka, det sista i serien.




25 Februari 17:56

Första gången är alltid speciell

Det är mycket Tottenham i tidningarna idag. 
Efter segern i Ligacupfinalen mot Chelsea kryper lagets supportrar fram från förnedringen i gränderna och på bakgatorna. Det har inte funnits mycket att glädja sig åt de senaste åren. Så jag förstår att dom tar chansen.

Personligen är jag ingen supporter av Tottenham Hotspurs. Men jag har ändå alltid följt laget genom åren, haft en extra blick åt White Hart Lane. Gillade dessutom Chris Waddle grymt hårt under några år då han for fram med sin härliga hockeyfrilla. Alltid full fart framåt på kanten och sedan en hundrakilosryggsäck på ryggen och armarna släpande i backen på sin väg ner mot defensiven igen. Som en ledsen hund.

Man brukar ju säga att första gången alltid är speciell.
Leeds United var det första laget jag såg spela på TV, de vann och sedan dess är de laget i mitt hjärta. 
I glädje och i sorg, där finns det ingen återvändo. 

Arsenal-Tottenham var den första matchen jag såg live i London. 
Det var en sån där storslagen upplevelse som man bara kan känna in en gång i sitt liv. 
Det blir aldrig mer som den första  gången, då är magin borta. 

Nyårsdagen 1985 stod jag kraftigt bakfull på ståplatsläktaren bakom ena målet på Highbury och såg Tottenham vinna med 2-1 efter att Garth Crooks avgjort matchen. Hade en tunn beige Baretta-rock med små pins på bröstet, U2, The Cure,The Police. På fötterna antagligen ett par slitna Stan Smith, inga vantar, ingen mössa. Det var runt en plusgrad, vinden slet i rocken, betongen tryckte in kylan nedifrån fötterna och händerna var iskalla av det råa brittiska vinterklimatet. Jag minns inte så noga men antagligen var jag även pissnödig som en groda beronde på att jag inte lyckades skaka av den lille tillsammans med en lång rad skränande fotbollssupportrar vid en sanslöst äcklig pissränna. Innan matchen dök Spandau Ballet upp på storbildsskärm med en liten lycklig fotbollshälsning till båda lagens fans. De blev kraftigt hånade.
Så även om just det kändes helt befogat så borde alltså upplevelsen i övrigt ha varit rätt obehaglig.

Men allt hade börjat tre dagar tidigare. Jag hade tagit båten från Göteborg till Harwich tillsammans med en gammal kamrat från Öland, vi kan kalla honom Karla. Bussen från Harwich till London där vi inte hade något hotell. Det berättade Karla när vi kommit fram. En liten miss, detalj bara, som han sa.  

Så vi sov på golvet hos två polare som hade ett sunkigt dubbelrum på klassiska Regent Palace, vi käkade frukost på deras rumspass och smög omkring som skuggor i korridorerna för att inte bli upptäckta.
Vi firade in det nya året på Trafalgar Square ihop med en miljon andra människor, hjälplös flöt man omkring ibland alla glada ansikten, kramade och pussade varenda hårsvall som kom förbi. Jag var i himlen. Lycklig över livet.

Inte lika lycklig morgonen efter. Tunnelbana ut till Highbury efter cirka tre timmars sömn. Zombie...
En öl på någon pub i området, vild jakt på svartabörsbiljetter, utblottad efter att ha lyckats haffa platser på vad som visade sig vara bortalagets ståplatsläktare. Å så stod jag då där och frös i min beigea rock och tunga huvud. Försökte smälta in som en rutinerad Tottenham supporter men såg förstås ut som värsta turistbonnen i massan som upptog läktaren.

Sedan bara otroligt imponerad av allt. Som ett barn. 48.000 åskådare, sångerna, häcklandet, svordomarna, dånet från hemmafansens strupar när Arsenal målade, galenskapen när Tottenham gjorde det samma, två gånger. "Charlie is a wanker" och alla högerarmarna upp i obscena onanirörelser från "oss" i spursklacken. Och kramarna från euforiska fans efter matchen. Garth Crooks uppvärmning i tight kortärmad t-shirt och saftigt åtsittande shorts som satt som en extra hud in i ljumskarna, detta i isande snålblåst i plus en grad. 

Så var den engelska ligan på den tiden. Full av spelare som var tvungna att agera machomän och inte visa svaghet.
En publik bestående av arbetare, fans som på djupet levde sina liv genom fotbollen. 
Genuint, kanske inte alltid bättre, men genuint.

Annat nu.



 




24 Februari 20:45

Hög tid för rotfyllning

Har hela helgen gått omkring med en svagt aggresssiv irritation inom mig.
Varit överkänslig för ljud, tappat humöret och förbannat mig själv när jag ständigt misslyckats med det jag ska utföra.
Huvudet har varit en tryckbomb som när som helst har kunnat explodera.
Tålamod är ett ord jag inte längre vet vad det är.

Tur att jag varit själv hemma.

Anledningen till ilskan är att jag är innehavare av en sprucken tand där en elak liten jävla infektion krupit ner i till nerverna vid pulpan. Har mått skit i flera månader men har på något märkligt sätt lyckats förtränga vad som förhoppningsvis varit anledningen till skiten. På tisdag har jag tid för rotfyllning, den andra i livet, den första var hemsk.

Hoppas det blir bättre efter det för jag orkar inte tillbringa fler helger enbart liggandes i soffan och zappa igenom hundra kanaler som inte innehåller ett jäkla dugg. Tomt, tomt å så melodifestivalen. Suck.
Det är så märkligt, för varje ny kanal som presenteras i tablån så verkar det som att innehållet i de andra lider sotdöden.

Läste istället ut romanen Kicki & Lasse som författaren Peter Kihlgård skrivit. 
Det var en helt annan upplevelse. Den fick mig att glömma värken i tanden för en stund.
Ett bra betyg med andra ord.

Satt visserligen till tjugo i två på lördagsnatten och kämpade mig igenom Gangs of New York med Leonardo DiCaprio och den ruskigt duktiga Daniel Day-Lewis som porträtterar Bill the Butcher. 
Brutal film, Five Points på 1860-talet, Manhattan, New York. 
Rätt bra film om den inte tagit ett helt sommarlov att se på. Debatten om filmer och reklam är verkligen relevant.
Det går inte att få den rätta känslan i en film som ständigt slits i stycken. 

Till sist vill jag bara tacka för den massiva reaktionen på mitt förra blogginlägg. Den totala tystnaden från er läsare(inte du då Magnus som ser mig som mannen med gåvan) ger mig en viss fingervisning om texternas tyngd och framtidsutsikter.

Men jag bad er att inte döda mig. Den respekten gav ni mig i alla fall:)







Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg