header
header
header
header
header
23 April 23:41

Damen som skrattade

Klockan är återigen över midnatt. 
Det börjar bli en vana nu med sena nätter och tidiga mornar.
Däremellan resor.
Jag är förbannat trött och ni undrar då naturligtvis varför jag inte går och lägger mig.
Har inget bra svar på det.
Pliktkänsla kanske. 

Har precis suttit och plockat ut bilder från tre allsvenska matcher som ska användas i studion innan Stockholmsderbyt i morgon mellan AIK och Djurgården. De kom med bud under onsdagen när jag var i Norrköping över dagen.
Kom hem från Halmstad igår.
Tiden räcker just nu knappt till för att göra det införjobb jag måste göra för att sköta jobbet ordentligt.
Stockholm torsdag.
London fredag och lördag, Chelsea-Manchester U.
Stockholm söndag.
Helsingborg måndag.

Det är inte själva jobbet som gör mig sliten utan resorna. 
Kommer snett i matvanorna, magen kraschar.
Rubbad sömncirkel, 
Trött.

Satt och tittade ut över havet från min tågvagn.
Västkusten passerade utanför fönstret. 
Falkenberg, Varberg, Kungsbacka, Göteborg.
Det gnistrade i det guppande havsvattnet, människor gick i tunna t-tröjor och kortbyxor.
Hela jag var en enda hängbjörk och funderade på att sova men var hungrig efter att jag hoppat över frukosten.
Sen induning nämligen, tidigt tåg och taxi med herr Dahlberg som jag mötte dagen innan på Storgatan i Halmstad.
Tuggade tveksamt på en seg Pressbyrånmacka och ett par bananer, köpte kaffe av en man i uniform.
Jag var inte i form helt enkelt.

Mitt emot mig satt en äldre dam ensam med en bok.
Hon fnissade för sig själv, tittade upp lite förläget, försökte hålla tillbaka det automatiska glädjehulkandet.
I sin hand hade hon Arto Paasilinnas bok Milda makter. 
Jag har inte läst den.
Hon började skratta, kunde inte hålla sig. 
Hon läste och läste, fnissade och skrattade, log och kved.

Tänk så skönt avväpnande att en tisdagsmorgon i april med mina påsar under ögonen få sitta mitt emot en ensam skrattmaskin med en bok i handen. 
Vad gör man själv?
Skrattar ihop med henne trots att man inget vet om bokens handling.
Har inte läst den.
Tänkte sno den ur hennes hand och skrika: 
Ge hit skrattet.
Det är inte bara ditt.
Jag vill också vara med.

Men hon gick av i Kungsbacka.
Hela ansiktet lyste av härlig morgonlycka.
Hon log mot mig när hon gick. 
Jag log tillbaks.

Solen slog in i mitt ansikte.
Jag lutade mig tillbaks och somnade in.
Tåget tuffade vidare som om ingenting hade hänt.

Kommentarer
StÀng
Re: Tips

Nej du Fahlen, hos mig bor det fan i mig ingen Roffe! Men kul att du Àr inne och skriver ÀndÄ!!
Skrivet av:Blohm | 2008-04-28 11:09:47 |  Svara
 
Tips

Men i alla fall, och glöm inte:
\"Det bor en liten Roffe i oss alla...\"

Det kan du alltid ha med dig!

/Micke
Skrivet av:Fahlen | 2008-04-26 21:43:24 |  Svara
 
Re: Du é en suverÀn skribent

Christer:
Göran:
Johanna:
Det Ă€r sĂ„ roligt att fĂ„ era kommentarer och nĂ€r lite beröm dyker upp dĂ„ studsar det till av glĂ€dje i hjĂ€rtat. Å Göran, en bra titel gör ingen kriminalare... TyvĂ€rr.
Skrivet av:Blohm | 2008-04-26 00:42:17 |  Svara
 
Du é en suverÀn skribent

FortsÀtt sÄ!
Skrivet av:Christer | 2008-04-25 17:38:12 |  Svara
 
Bok?


\"Damen som skrattade\"

LÄter som titeln pÄ en bok.
En detektivroman av Agatha Christie kanske?
Eller Henning Mankell kanske....

/Göran
Skrivet av:HĂ€gg | 2008-04-25 12:08:46 |  Svara
 
Tack

Du skriver i alla fall fantastiskt bra nÀr du Àr trött och sliten. Gillar formuleringen med hÀngbjörken... allt. SÄ levande och medryckande. Tack för en skön liten lÀsstund : )
Skrivet av:Johanna | 2008-04-24 15:15:13 |  Svara
 
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


19 April 22:02

Anna, jag kÀnner mig sÄ förbannat ensam...

Solen stod högt på himlen och det var fridfullt och vindstilla i centrala Örebro. 
Värmen var tryckande och hade så varit de senaste två veckorna. Invånarna i staden höll på att flyta bort och klädde av sig så mycket dom kunde utan att anses nakna. Peter och Anna satt och lutade sig emot baksidan på Karl XIV Johan-statyn nere vid Järntorget. Båda hade varsin bägare med mjukglass i sin hand. De satt i skuggan och såg ut över slottet. Centralparkens gräsmatta var full av ungdomar som satt och solade och drack öl. På bänkarna nere vid vattnet satt andra solsugna individer med bara överkroppar och stekte sönder huden. Det var en härlig dag trots att svetten rullade ner längs ryggen på Peter och landade nere vid bältet i en liten pöl.

-Jag tänker flytta från stan, sa Peter mitt emellan två glassintag.

Anna ryckte till, vred huvudet mot Peter och tittade hårt på honom.

-Va säger du? Flytta? Vart då?

-Det har jag inte bestämt än. Men jag har sålt huset och har bilen på annons. Ska sälja möbler och hela skiten hade jag tänkt mig. Bortsätt från böcker och mina skivor så ska allt bort.

-Men när bestämde du det här? Du har aldrig nämnt något som ens snuddar vid en flytt. Du har ju känt dig så trygg här även om du mått dåligt och varit vilsen. Men vilsenheten har väl mest handlat om det som händer inom dig och inte så mycket med platsen. Så har jag uppfattat det i alla fall.

-Jo jag vet. Örebro har varit bra för mig. Det är min stad men ändå inte.

-Hur menar du då?

 Peter dröjde med svaret. Såg bort mot Stora hotellet till höger. Blicken flöt sedan förbi det lilla vattenfallet och över de av slottets tre stolta hörntorn han hade framför sig. Det gnistrade i det svarta vattnet som denna dag faktiskt inte såg så skitigt ut som det brukade.

-Jag älskar det här, sa Peter sedan och svepte ut med ena armen. Den här stan har blivit så jävla vacker. Du vet ju hur mysigt det är att gå ner mot Stadsparken och följa ån ut mot småbåtshamnen och Hjälmaren. Men cykla åt andra hållet, följ ån och du finner minst lika sköna platser västerut som åt Hjälmaren. Först de där underbara kåkarna nere vid Rosta Strand. Ja där vid den gamla hängbron där jag stod och fiskade löja när jag var runt elva år. Rosta Gärde längre bort med sina fotbollsplaner och Hästhagens badplats strax intill är platser jag växt upp på och älskar att cykla förbi på somrarna. Å så Karlslunds Herrgård och Fallet längre bort, det är suveräna platser.

-Jamän så stanna här då.

-Det är inte så enkelt. För även om varje gata talar till mig, bjuder på gamla minnen, så är det ändå en viktig sak som fattas.

-Vadå?

-Jag känner mig så förbannat ensam Anna. Har alltid varit stark på egen hand men något har hänt inom mig. Vardagen är så definitiv. Förr fanns alltid ett mått av nyfikenhet och vad-händer-nu feeling inom mig. Nu bara ”är” allting. Fortfarande har inget jobb dykt upp. Det ringer visserligen klubbar från gärdsgårdsserier och erbjuder tränarjobb med feta svarta lönekuvert, men du vet ju att dit vill jag inte. Fotbollen är avslutad för mig.

-Det vet jag Peter. Men den här ensamheten? Du känner väl många här i stan?

-Det finns massor av bekanta, det är sant. Men vänner…

Det har jag inga kvar. Alla år på resande fot gjorde att jag tappade greppet om den sociala tråden. Jag tillhör inte längre några sociala sammanhang och har på sätt och vis brutit med det förgångna. Det är mitt eget fel. Du vet det här med ensamvarg. Jag trodde att jag skulle finna min väg in i nya sammanhang när jag flyttade tillbaka. Men jag har upptäckt att det nästan är lättare att vinna miljoner på lotto än att nå in och bli accepterad i kretsar man inte tidigare ingått i. Det är som om alla förväntar sig att jag är ingift och förevigt vigd i fotbollens heliga vatten.

 -Jo, jag vet hur du kämpat Peter. Men det tar tid att vrida människors invanda tankemönster. Kommer bara nån över den där osynliga gränsen som betyder aha, den där Peter är inte född i farstun. Han är en tänkande människa som fattar bra mycket mer än bara det gröna fältets schack. Fattar en så fattar fler, människor är flockdjur. Samtidigt känner jag mig lite skyldig att jag inte har kunnat få in dig i ett sammanhang. Men det har inte alltid varit så lätt då du inte direkt varit glasklar i dina tankar.

-Du har rätt. Jag är en förvirrad jävel så du ska inte känna skuld. Våra samtal har hjälpt mig enormt ändå. Utan dig hade jag inte suttit här och käkat glass och mått fint i värmen.

Men jag har nästan inget kvar här längre. De ytterst få förtroliga inom vänskapskåren har jag kvar även om jag flyttar. Skägget, han kommer alltid finns där till exempel. Men brorsan, Patrik du vet. Han har flyttat till Karlstad. Träffade en donna från Sunne. Morsan gick bort för ett par år sedan och farsan har jag inte snackat med på tio år. Senast bodde han fortfarande i Sundsvall, mer vet jag inte.

Men jag kommer att sakna dig Anna. Ingen förutom Sofia vet så mycket om mig, mitt inre och mina ständiga mörka moln av grubblerier som oavbrutet cirkulerar över mig.

-Det kommer bli tomt även för mig Peter. Du kommer vara saknad av fler än mig om du nu gör slag i saken och drar. Även om du inte tror det själv så är jag säker på det. Jag vet det.

Ett par änder hoppade upp från vassen nedanför där de satt. Änderna vaggade fram som en rad höggravida kvinnor. På gräsmattan kastade några juniorer frisbee trots trängseln och i skuggan, invid buskarna, låg en alkis och sov ruset av sig. En polisbil åkte långsamt förbi biografen Roxy och spanade ut över parken.

 




18 April 23:14

Ett annat Göteborg

Tåget dunkade in på Göteborgs station. 
Jag vandrade förbi hotell Eggers och vidare mot Kungsportsplatsen. Solen lös faktiskt, vinden slet i håret och studsade mellan väggarna på de trånga gatorna. Vid Gamle Port dök de första tecknen på fotbollsderby upp. De grönsvarta hade slagit läger på krogens uteservering så jag bröstade upp mig, sökte blickar och gick så nära jag kunde men ingen reaktion kunde skönjas. Fåfängan fick sig en kyss och jag tänkte att kanske syntes jag inte bakom min stora bag som hängde på axeln. Det är ju inte mer än nio år sedan man stod på krogens balkong och tog emot massans hyllningar. Men, men, life goes on och kanske ser dom mig nästa gång.

Jag gick genom Gaisland och överallt såg jag grönsvarta tröjor och halsdukar. Längre upp vid teatern dök det upp tre unga grabbar med blåvita tröjor och en ensam stackars tjej med en ÖIS-halsduk. Man undrar vad hon gjorde ute en sådan dag.
Snart var jag framme vid avenyyyyn, som vanligt satt folk på ute och fikade trots halv storm och en ganska kall vind. Men på avenyyyyn ska man sitta med sina filtar och huttra med en kaffe för avenyyyyn är ju kontinental mark och då sitter man ute sommar som vinter.

Gillar att besöka Göteborg numer. Jag får en känsla av att jag är en av dom. Har baktalat staden en hel del sedan flytten från västkusten och gud ska veta att det finns en hel del saker med Götet som är alldeles för mycket Doobidoo om ni förstår vad jag menar... Och det gör alla ni som jag gillar. För det finns ett annat Göteborg långt bort ifrån GJ, LK, BV och TR. Det är det Göteborg jag tycker om och som gör att jag återkommer så ofta jag kan.

Kom till Ullevi och alla jag mötte va så glada över att träffa mig, sånt värmer ett känsligt ensamvargshjärta. Mina år i fotbollens tjänst på denna plats har placerat mig på en hylla för de accepterade och som det verkar omtyckta. Och människor som visar att dom gillar än är lätta att gilla tillbaka å så uppstår karma.Göteborg är hemma nuförtiden, det trodde jag inte när flyttlasset gick mot uppväxtens landskap. 

Matchen mellan GAIS och IFK Göteborg slutade 0-0 och alla detaljer kring den matchen är redan avverkade i diverse medier. Ingen idé att hänga sig kvar där. Efter matchen tog mr Rare kommandot och delar av arbetsgänget på C+, jag själv och mr Rare hamnade på Caleo för ett par öl och lite Risotto. Juniorerna drog sedan vidare medan jag, mr Rare och mr Sport Trot gick och dunade.

Långfrukost med samma gäng på Rubinen dagen efter och mr Sport Trot drog reprisstorys för mr Rare och mig, en galen story om en helikopter, en åksjuk och nedspydd Lisebergskanin med matchboll på Ruddalen och slutligen en tevestudio i kaos med nedfallande spotlights efter att helikoptern nästan rammat studion. Allt ska finnas på band sa Sport Trot och direkt kommenderade mr Rare att episoden måste ut på YouToube för dokumentation av sanningsgrad. Bra storys har en förmåga att svälla precis som fisken som försvann i djupet.

Sport Trot drog iväg med flyg och jag och mentorn (mr Rare bytte personlighet här någonstans) fortsatte fika på Condeco på avenyyyyn, sköna svarta skinnstolar i en dryg timma och sedan vidare till NK och en dubbel espresso och lite vatten och sitta i röda, något mer nedsuttna skinnstolar på Espresso House. Spana på folk och prata om ytliga ting, händer inte ofta med mentorn men vi var inte redo för tunga livsvalskonversationer denna ännu soligare och nästan vindstilla Göteborgsförmiddag. 

Mentorn behövde efter ytterligare någon dryg timma dra iväg och vara boss på något internationellt telefonmöte medan jag hängde upp bagen på ryggen och lunkade via Brunnsparken ned mot Centralen för att ta Intercity 771 tillbaka hem.



14 April 11:59

I am back!

När det kommer till min hälsa så är jag relativt skrockfull. 
Så knack, knack å ta i trä!

Men något håller på att hända efter en ovanligt mörk och dyster vinter.
I morgon ska jag göra slutbesiktning av min elaka tand som hållit mig som gisslan sedan någon gång i mitten av hösten förra året. Den har inte värkt på snart tre veckor och bör anses som fri från terroristbaciller.

Det innebär att hela hälsotillståndet har gått från gråslask till vårsol. 
Jag har börjat träna igen.
Senast jag tog mig igenom en löprunda var på julaftons morgon. En egen liten tradition.
Nu har jag precis kommit in efter min andra runda på comebacken. Man kan säga att det gått något trögt så här i starten.
Redan efter trehundrameter hoppade en bäver in i min högra vad och började gnaga loss muskelfibrer. Jag tyckte han sa att han hade ett band och behövde strängar till sin gitarr. Efter en kilometer dog lårmusklerna och jag började jogga direkt på knäledens benpipor, som att åka crosscykel utan fjädring. Men jag bet ihop envis som jag är. Och efter cirka trettiofem minuter var jag tillbaka i hemmet med en mörbultat kropp men en pigg och renrensad själ. Av bara farten hoppade jag på min Power Plate och drog igenom ett styrkepass på vibrationsplattan, ett mirakel för pensionerade och illa tränade gubbar, och käringar för den delen. Träningsvärken som dunkar i kroppen är underbar att huka sig under, jag har längtat efter den, det är en av de skönaste och mest stimulerande känslor man kan ha i kroppen. 

I am back! 

Om någon timma sätter jag mig i bilen, igen. Det är Stockholmsderby och jag läser DN på morgonen och får mitt trista 80 och 90-tal kastat i ansiktet av Johan Esk. Han påminner mig om de mörka åren för fotbollen i Sverige. Åren då man tyckte att 6.000 åskådare var en fin-fin siffra på en toppmatch i allsvenskan. Jag spelade allsvensk fotboll mellan åren 1989 till 1995. Det var de åren hockeyn regerade och Expressen på allvar funderade på att sluta skriva om fotboll(enligt Mats Olsson). För även om Esk specifikt skriver om Stockholmsfotbollen så var det likadant runt om i hela Sverige. Med undantag för IFK Göteborgs Europaäventyr. Det var tomma läktare och spridda gaphalsar runt om på arenorna. Klackar fanns knappt, enbart storstadslagen kunde stå upp för lite sång och show. I Örebro var det dödstyst, i Norrköping var det dödstyst. Vill man kan man vara bitter över sånt här, tänk att få ha spelat fotboll inför fullsatta läktare med tevesändning från varenda arena och en i övrigt galen massmedial bevakning. Då kanske mitt drömmål på Vångavallen 1992, eller om det var 1993, blivit just ett drömmål och inte en rensning från halva planen som en besviken sommarvikarie från skånemedia skrev åt Folkbladet i Norrköping. En yttersida från 40 meter rätt upp i krysset. Finns bara lagrad i min hjärna och dör med mig då inga bilder finns sparade någonstans. 

Men efter tre utlandsår mellan 1996 och 1999 fick jag ändå avsluta min karriär i Gaisfärgerna och ett Göteborgsderby mot Blåvitt inför 35.000 åskådare. Det var en försmak om vad som hänt inom den allsvenska fotbollen de senaste tio åren.
Det är fantastiskt och visst är jag lite avundsjuk ibland på de som får vara med under denna högkonjunktur. 
Men jag mår bra idag, jag har varit ute och sprungit, dessutom har jag jobb enbart beroende på denna fotbollsboom.
Så varför klaga?




9 April 10:30

En rastlös sjÀl

Jobbade i Borås i måndags kväll.
Körde sedan hem i natten och upplevde en enormt stark frihetskänsla.
Susade fram i mörkret med min miljöbov, det var nästan tomt på vägen, Lundell sjöng om att skylla på stjärnorna eller om att inte Isabella skulle låta dom jävlarna ta henne. Winnerbäck skulle kanske pröva sina läppar på någon annan och sa farväl och adjö till Jupiter. 

Jag blir lätt sentimental när jag åker bil genom öde landskap, i natten, med endast en och annan lastbil som sällskap. 
Har ingen aning om varför, jag kan vara glad, jag kan vara ledsen, det bara kommer till mig å så eskalerar det. Antar att det beror på just den där kravlösheten som finns under de där timmarna mellan två punkter som inte går att använda till något annat än egna tankar. Å egna tankar kan vara farliga om man inte är van att umgås med dom. Saker blir lätt förvirrade, sånt som mitt på dagen, mitt i livet, inte når fram kommer alltid smygande på natten, i bilen, på väg hem från något jobb.

Man åker från outforskade marker i det kuperade Bollebygdslandskapet, via bönderna på västgötaslätten där grisodörerna tränger in i kupén. Vid Finnerödja börjar släktbanden bindas igen, morfar och mormor och sommarstuga mitt i värsta knottinfernot. Snart hemma. I ett deprimerande Laxå börjar himlen närma sig bilens tak, tunga dimridåer ställer sig i vägen för mig, de rör sig som små Ghostbusters spöken och mina helljus får tokspel och ser ut att luras ut och upp i atmosfären.
Utanför Hallsberg kör jag in i en vägg, sikten är inte mer än fem meter framför miljöboven. Men jag är hemma igen, Närkeslätten finns därute, Kumla å så vägen in mot stan. Här är jag i kontroll, allt har en historia, det är här som jorden och jag går i samma fotspår, spår som är trygga som ett par perfekt insprungna Wembley SL.

Den känslan är bra ibland. Kommer ihåg mina sista år i Göteborg och i GAIS. På väg upp mot Sundsvall i buss stannade vi och tränade i Örebro, mitt i natten på vägen hem igen passerades mina gamla uppväxthus på några hundra meters avstånd från motorvägen. De flesta i bussen sov medan jag satt i skuggan från lampornas sken med en konstig känsla i magen, en känsla av hemlängtan. Jag visste då att jag var tvungen att flytta tillbaka till ursprunget igen.

Sju år senare är jag inne i en period av jobb och resor. Borås i måndags som sagt, idag Norrköping, i morgon C+ i Örebro för att fara till Stockholm på söndag och sedan tillbaka på måndag och torsdag nästa vecka Göteborg. Som en turné.
Det är här rastlösheten borrar sig in i hjärtat. Älskar att vara ute på turné, älskar att vara hemma. Tio års flyttande under en fotbollskarriär byggde upp en rastlöshet som aldrig verkar lugna ner sig. 
Jag är aldrig riktigt nöjd med där jag är.
Har alltid längtat någon annanstans.
Är jag borta längtar jag hem, är jag hemma längtar jag bort.
Antar att det är därför jag gillar att resa så mycket, då är jag alltid borta men kommer alltid hem igen.
Jag kommer alltid att åka bort.
Jag kommer alltid att komma hem.

"Rastlösheten brinner i min kropp.
 Ingenstans syns en gnutta hopp.
 Och i morron när jorden brinner opp.
 Då är det försent att söka målet i sitt liv.
 Måste ut i natten, måste ut och få luft..."










6 April 12:47

Det lÄnga ledets rytmiska marschtakt

Jag har levt i fotbollens familjestruktur i nästan hela mitt liv. Detta trots att jag aldrig känt mig riktigt hemma i den trånga familjekostym som sporten erbjudit mig. I det lilla har jag alltid försökt spränga den där boxen som spelarna blivit invallade i av tränarkadern, klubbarna eller fotbollsförbundet. Oftast har det varit rätt betydelselösa små markeringar som enbart hjälpt mig själv att känna att jag inte tänker följa alla "era" löjliga små regler. Jag har väl knappast förändrat världen.

Att alltid välja annan färg på sponsortröjan som ingick i matchuniformen var en av varianterna. Det var rätt gott att komma i en blå variant när resten av laget satt i röda, alltid retade det nån. Mina öronringar skakade alltid ledarnas trygga fyrkantiga värld, raden av uppfostrare tog aldrig slut. Likadant striderna om mitt långa hår som slutade med en fight med hela det kinesiska kommunistpartiet under proffsåret i Kina. 
Ha, den striden vann jag.
Det har alltid varit så att man ska vandra i långa skötsamma led och de som börjat skruva på sig för att det kännts en smula trångt har direkt satts på plats för att tvingas in det långa ledets rytmiska marschtakt.

Men kanske har det trots allt varit något friare de senaste åren då den ökande kommersialliseringen tvingat de strama tyglarna från familjen att bli lite lösare. Individualismen har ökat, imagen är viktig för att slå igenom. Att bryta sig ut från likriktningen är inte längre ett sportsligt självmord. Se på det ökande bloggandet från spelarna själva, Henrik Rydström är den mest kända, Pontus Wernblom och Fredrik Lundgren som skriver i GP är ett par andra. Listan bli längre och längre. Törsten efter att få veta sanningen om livet som fotbollspelare är massivt och de som vågar gör en stor tjänst för oss som betraktar allt utanför omklädningsrummen och klubbhusen, men de tar även en otäck risk. 
För  alla är inte glada över det här, i Sverige pågår en kamp om att fösa in de fria själarna i fångenskap igen. För här hemma är ändå kollektivet det finaste av allt och den enda vägen till framgång. Precis som den gamla sicilianska dygden att hålla allting inom familjen.

Så ur familjens synvinkel ska en fotbollspelare bortsett från själva fotbollspelandet vara helt transparant. 
Syns inte, ta inte plats, tyck ingenting. 
Marschera i takt.

Från det Svenska Fotbollsförbundets domarkommité fick jag ett gult pappersark på den allsvenska upptaktsträffen.
Det handlade om regeländringar och tolkningar inför säsongen 2008.
En guide till en fotbollspelares självutplånande.

-Grundutrustningen får inte innehålla några politiska, religiösa eller personliga uttryck. Ett lag, där en spelares grundutrustning innehåller politiska, religiösa eller personliga uttryck, ska anmälas till tävlingsarrangören.

-En spelare som tar av sig sin tröja för att visa slogan/slagord eller reklam kommer straffas av tävlingsarrangören.

-En spelare ska varnas om han när han firar ett mål: tar av sig tröjan helt eller delvis, klättrar på avspärrningarna mot publiken, eller om han täcker sitt huvud eller ansukte med en mask eller liknande föremål.

-Färgkrav på synliga underkläder:
Om underkläder (tröja) bärs ska ärmen ha samma huvudfärg som tröjans eller skjortans ärm har.
Om underbyxor bärs ska de ha samma huvudfärg som kortbyxorna.

-Spelare som bär felaktig utrustning(t.ex. smycken, felaktig färg på värmebyxor) ska uppmanas att lämna planen för att avlägsna dessa. Spelare som vägrar att lämna planen för att rätta till utrustningen ska varnas. Återinträde för spelare som rättat till utrustningen får ske när spelaren är kontrollerad.

Sedan tidigare vet vi också att tröjor ska vara vackert nedstoppade i byxorna och strumporna uppdragna till knäna och benskydd måste förstås bäras på smalbenen under strumporna.




3 April 10:37

X2000 mot Köpenhamn

X2000 susade med hög fart genom det svenska landskapet ner mot Köpenhamn. Peter satt och hängde med Hermann Hesses roman Stäppvargen i sitt knä. Han hade svårt att koncentrera sig på läsningen. Romanfiguren Harry Heller och hans nojor, depressioner och jakt efter mening i tillvaron var väl inte det bästa av val att följa för Peter. Istället satt han och blickade ut genom fönstret mot den sol som var på väg att väcka upp Sveriges vintervilande sjöar och åkrar. I flera timmar hade den småländska skogen varit värd för underhållningen. Den skog han med avsky hade sprungit runt och frusit arslet och fötter av sig under de där sju skräckmånaderna i armens meningslösa tjänst. Fy fan vilken jävla tid, tänkte Peter och rös. Han hade tagit ett tidigt tåg från Örebro mot Mjölby på morgonen för att vara nere så att han skulle få lite tid på sig under fredagseftermiddagen. Bytet gick smidigt i Mjölby. Peter hade bokat plats i första klass för att få vara ifred. Det var sällan så mycket spring i de vagnarna och så kunde man gå och hämta kaffe när man ville. En banal förmån som ändå gav en sorts mysfaktor i den där metallvagnen. Visserligen var det fredag och flera satt och drack öl och vin, några var lite högljudda, men inte så att de störde Peter i hans dagdrömmar.

 

För Peter hade börjat drömma igen. Fragment av tankar som andades att det eventuellt fanns en utgång mot livet hade börjat formas inne i hans huvud. Humöret hade höjts. Nyfikenheten kliade lite i kroppen i takt med att dagarna blev allt ljusare och temperaturen mer varsam om hans hud. Köpenhamnsresan var ett första litet test för Peters nya lust till att förändra sin gråtrista betongvardag som han vandrat i under en allt för lång tid nu. Förändringens vindar hade äntligen börjat flåsa svagt i nacken. Det hade börjat en morgon då Peter vaknat upp och blivit stående framför sin spegelvägg som fanns på garderoberna i sovrummet. Det var ingen rolig syn. Håret var långt, fett och rufsigt. Han hade inte rakat sig på två veckor. Det innebar i Peters fall nästan helskägg. Bröstmusklerna som förr hade varit imponerande vältränade hängde nu ledsna och slappa som två övermogna päron. Peter mådde illa av att se sin mage välla över kalsonglinjen. En kompis hade en gång sagt något om att den dag man inte ser sin kuk hänga mellan benen när man står upprätt och tittar ner då är det redan försent.

Det innebar att Peter låg risigt till.

Direkt med ett samvete i mörker bytte han om och satte på sig en overall och ett par joggingskor och så gav han sig iväg.

Fyrtiofem minuter senare ramlade han in över tröskeln i hemmet helt slut och knäckt. Kroppen värkte, det vänstra knäets yttre ledband dunkade illa av smärta och den högra ljumsken krampade illavarslande. Efter en dusch, rakning och några tafatta situps såg han ändå något piggare ut. Det avgjorde saken. Nu fick det vara nog. Kom igen nu Peter för fan, sa han högt till sig själv medan han stirrade in i sina egna ljusbruna ögon i spegeln framför sig.

Värdighet Peter! Det är dags att börja leva.

Han slog sig själv några gånger i ansiktet med sina handflator för att väcka livslusten, sedan gick han ut i köket och lagade frukost.




1 April 16:44

Allsvensk nostalgi



Satt på Behrn arena igår och kommenterade premiären mellan ÖSK och Trelleborg FF tillsammans med Anders Fredriksson. Det var kallt, någon timma innan avspark svepte ett svart moln in över staden och dränkte den i ett strilande regn. Ösk vann matchen md 1-0 och fick den välbehövliga start som laget så väl behöver för att i ett någorlunda lugn arbeta vidare med sin nya tränartrojka och sitt nya spelsystem. Kanske var det början på en ny lysande framtid för klubben.

När jag kom hem till värmen igen och satt där med en kopp varm choklad kom jag att tänka på bilden ni ser här ovan. En vän sände över den för ett tag sedan. Han brukade titta på den för att söka tröst under de tunga åren, en typ av snuttefilt...

Till vänster ser ni en mycket ung och extremt fräsch version av denna bloggs ägare. En spelskicklig och tuff central mittfältare som drömde om proffskontrakt i Italien. Han ville bli en ny Giuseppe Giannini och spela på Olympiastadion i Rom. Bli en "Principe" som med en extrem elegans lekte fotboll. Men drömmen slog inte in och det enda de tillslut hade gemensamt var det mörka långa håret och att de båda slutade spela fotboll 2000 och därefter inledde en karriär som fotbollsanalytiker i TV.

Nummer sju med ryggen mot kameran är Christer Fursth som senare skulle spela ett antal säsonger i Hammarby, i mitten med ena armen i luften är Lennart Sjögren som numer är sportchef i ÖSK. Bredvid honom jublar den märklige skyttekungen Mikael Fahlen och bakom min skalle skymtas den då före detta landslagsmannen och Club Brügge proffset Peter Nilsson. Matchen är en semifinal i SM mot IFK Göteborg, jag tror att året var 1990.



29 Mars 19:13

En promenad pÄ E20

De senaste dagarna har känts som att gå på mittsträcken på E20. Tempot har varit högt. 
I den vänstra omkörningsfilen har tankarna på allsvenskan farit fram. Tidningar har ringt för sina snabbfrågor, likaså olika internetsajter och andra fotbollsforum. Alla ska ha svar på de omöjliga frågorna. 
Vem vinner SM-guld? 
Vilka åker ur?
Fan vet!

Men här är en högst ovetenskaplig tabell som jag plockat ut. Den är framtvingad då jag egentligen inte anser det möjligt att bedöma detta. Alla är överrens om det men en tabell ska liksom fram för att läsare gillar att hylla eller dissa dessa. 
Själv skulle jag vilja dela upp allsvenskan, nio lag som slåss om guldet och resten som ska försöka undvika nedflyttning.
1, IFK Göteborg
2, AIK
3, Kalmar FF
4, Elfsborg
5, Djurgården
6, Hammarby
7, Helsingborg
8, Malmö FF
9, Halmstad 
10, Gefle
11, ÖSK
12, Gais
13, IFK Norrköping
14, Trelleborg
15, GIF Sundsvall
16, Ljungskile


Har också tillbringat en ansenlig tid av mina dagar för att läsa på om den allsvenska fotbollen. Information, information och samtal. Tror nu att jag är redo att möta premiären i morgon klockan 14.30, matchen går mellan IFK Norrköping och Djurgården som Canal Plus sänder. Kommer befinna mig i studion i Stockholm tillsammans med Nora och Djurgårdens skadade mittfältare Aki Riihilahti, trevligt i och för sig. Men handen på hjärtat hade jag gärna befunnit mig på Idrottsparken i Norrköping för att få känna på energin från 17.000 svältfödda snokafans, fans som väntat i sex år på denna dag.
Det kommer att bli en magisk dag i Norrköping.

I högerfilen har det gått långsammare. Behöver pauser mellan allt det andra som just nu sker. Har tillbringat mycket tid ihop med Ulf Lundell. Från hans uppväxt, via de fattiga men festfyllda ungdomsåren, genom genombrottet med boken Jack och vidare genom livet. Är nu framme vid hans religiösa period, frälsningen som kom efter att han varit grav alkoholist och så långt nere i skiten att gatan stod redo att husera honom. Om några sidor i boken dyker nog den underbara dubbel-cd:n Evangeline upp. En favorit i hans extremt tunga meritlista.

Måns Ivarssons trilogi om Lundells liv är riktigt intressant. Jag vet inte vad det är med Lundell men han är defenitivt en av våra mest intressanta artister. Allt som han skapat är inte bra eller spännande men det är någonting med honom. Unga feminister håller förstås inte med mig då de i honom sett någonting som verkar vara raka motsatsen till vad feminism är.
Är ingen auktoritet i ämnet men jag tror att de inte fullt ut förstår vad som försigår i hans huvud. Men en fullblodsromantiker som i hela sitt liv strävat efter att hitta den perfekta kärleksrelationen måste förstås vara det perfekta slagträdet i debatten.
Men han har skrivit låtar om glädje, kärlek, smärta, ångest och desperation. Hans böcker är favoriter i min hylla, har nästan läst allt han släppt. Att han dessutom är konstnär mitt i allt ger honom en bredd och tungd som ingen annan. 

När jag tagit mig igenom alla de tre delarna som Ivarsson skrivit om Lundells liv och leverne så tänker jag presentera mina favoriter från både CD och bokhyllan. Konsten kan jag tyvärr inte uttala mig om.

Men först den allsvenska premiären imorgon...



25 Mars 15:58

NH-Geerraaard och Jag

Mentorn brukar kalla mig för upplevelse karriärist. 
Det innebär att jag inte är ute efter fina titlar att flasha omkring med. 
Jag behöver inte ytliga bevis för min existens. Vad jag behöver är intryckskickar som lockar fram min lust och kreativitet.
Annars ruttnar jag och kan uttråkad kastas ner i komposten.

Att sitta på Old Trafford tillsammans med 76.000 åskådare och kommentera ett möte mellan Manchester United och Liverpool innebär kanske den mest extrema form av adrenalinkickar. 

Kollega NH-Geerraaard hade suttit i över fyra timmar och väst i mitt öra om hur förbannat hett det här mötet var. 
Ingenting är hetare Pelle, i-n-g-e-n-t-i-n-g!!
Två giganter från nordvästra England som fightats mot varandra sedan artonhundratalet, genom två världskrig, industrialiseringens tuffa arbetarverklighet, Beatleshysteri mot Manchestervågen. Paul McCartney mot Shaun Ryder, popmusikens vagga mot knarkande vita killar som plötsligt började dansa.  
Men även två klubbar med starka band som vet vad det innebär att tvingas möta tragedier där spelare och supportrar förolyckas, sorgen efteråt, men även de knytna nävarna som sammankopplats till ett enande över klubbgränserna.
Får man bara vinna en match under en säsong så är det just den här matchen det handlar om.

Så då satt jag där på klassisk mark. NH-Geerraaard hade precis skällt ut en teknikkille för att vi fick sitta i "Press boxen", vilket innebar lågt ner långt till höger på ena långsidan. Vi satt fastnitade på två små, smala catwalkstunna stolar med en sur holländare på vänsterytterkant som ständigt dunkade armbågen i sidan på mig. Försökte jag sträcka lite på mina krampande ben slog en ännu surare fransman mig i huvudet från platsen ovanför. Men va fan, jag var på Old Trafford.
Ur högtalarna dunkade en allsångssmittad version av "Dirty old town" och det fick mig som gammalt Poguesfans att gå igång. Det fanns ju lite plats att vicka på öronen i alla fall där mellan NH-Geerraaard och den sure holländaren.

Innan matchen vandrade vi ett antal kvarter mot arenan. Det blåste rejält, supportrar stod och drack öl i kylan, käkade skräpmat som uppladdning. Den ruffige taxichaffisen (med rakat huvud, kroppsbyggarkropp, tunga örhängen, guldringar och ett långt knivskärsärr på kinden) hade suttit och skällt på alla cockney-reds som kommer med sina lyxbilar från London för att leka Unitedfans. "There are more fucking United-fans in London then in fucking Manchester", som han sa.
Jag tänkte på de orden på väg mot arenan, jag tänkte även på det där snacket om att de som bor i city är City-fans och att United mest lockar fans i förskingringen. En teori som NH-Geerraaard tar ur mig direkt. Efter att ha sagt just detta i direktsändning en gång landade en avhandling i ämnet i hans postbox där det stod, svart på vitt, att detta var en myt.
Men utanför arenan hörde jag norska och danska, jag såg turistgrupper med flaggor från halva Europa och så förstås en massa japaner. Inne på innerplan där det skulle göras en så kallad ståuppa sprang grupper av kineser omkring tillsammans med tv-team från samma land. En multikultig gryta med andra ord. 

Men det var ett satans drag denna dag. Och en tung dag för Liverpoolfansen som ändå höll fanan högt och sjöng ända fram till 3-0 målet. De tog arenans hån med den stiff-upper-lip-attityd som detta land är känt för. På gott men mest ont.
Matchen dog som ni vet när Mascherano snackade sig ut ur matchen redan i den första halvleken. United vann till sist och det var förstås helt i sin ordning. Liverpool skapade väldigt lite medan United hade en hel rad öppna möjligheter att sätta fler kassar bakom för dagen sorgliga Reina. Men som sagt, allt det där vet ni redan.

Efter matchen blev det raka vägen tillbaka till hotellet med samma ruffiga chaffis. Lite mat, ett par öl framför storbildsteven där Chelsea vände sitt underläge mot Arsenal till en vinst som nu sätter in laget i guldstriden på allvar. Premier League är härligt spännande i år. 

Det blev inget besök inne i centrala Manchester denna gång. Varken jag eller NH-Geerraaard var pigga nog för det. 
Det blev lite läsande i Ivarsson om Lundell-boken och sedan ny dag där flyget faktiskt gick i tid, både från Manchester och Köpenhamn. Jag var hemma lagom till att snön åter föll över Närkeslätten.



.

 

 





Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlÀgg