Tåget dunkade in på Göteborgs station. 
Jag vandrade förbi hotell Eggers och vidare mot Kungsportsplatsen. Solen lös faktiskt, vinden slet i håret och studsade mellan väggarna på de trånga gatorna. Vid Gamle Port dök de första tecknen på fotbollsderby upp. De grönsvarta hade slagit läger på krogens uteservering så jag bröstade upp mig, sökte blickar och gick så nära jag kunde men ingen reaktion kunde skönjas. Fåfängan fick sig en kyss och jag tänkte att kanske syntes jag inte bakom min stora bag som hängde på axeln. Det är ju inte mer än nio år sedan man stod på krogens balkong och tog emot massans hyllningar. Men, men, life goes on och kanske ser dom mig nästa gång.

Jag gick genom Gaisland och överallt såg jag grönsvarta tröjor och halsdukar. Längre upp vid teatern dök det upp tre unga grabbar med blåvita tröjor och en ensam stackars tjej med en ÖIS-halsduk. Man undrar vad hon gjorde ute en sådan dag.
Snart var jag framme vid avenyyyyn, som vanligt satt folk på ute och fikade trots halv storm och en ganska kall vind. Men på avenyyyyn ska man sitta med sina filtar och huttra med en kaffe för avenyyyyn är ju kontinental mark och då sitter man ute sommar som vinter.

Gillar att besöka Göteborg numer. Jag får en känsla av att jag är en av dom. Har baktalat staden en hel del sedan flytten från västkusten och gud ska veta att det finns en hel del saker med Götet som är alldeles för mycket Doobidoo om ni förstår vad jag menar... Och det gör alla ni som jag gillar. För det finns ett annat Göteborg långt bort ifrån GJ, LK, BV och TR. Det är det Göteborg jag tycker om och som gör att jag återkommer så ofta jag kan.

Kom till Ullevi och alla jag mötte va så glada över att träffa mig, sånt värmer ett känsligt ensamvargshjärta. Mina år i fotbollens tjänst på denna plats har placerat mig på en hylla för de accepterade och som det verkar omtyckta. Och människor som visar att dom gillar än är lätta att gilla tillbaka å så uppstår karma.Göteborg är hemma nuförtiden, det trodde jag inte när flyttlasset gick mot uppväxtens landskap. 

Matchen mellan GAIS och IFK Göteborg slutade 0-0 och alla detaljer kring den matchen är redan avverkade i diverse medier. Ingen idé att hänga sig kvar där. Efter matchen tog mr Rare kommandot och delar av arbetsgänget på C+, jag själv och mr Rare hamnade på Caleo för ett par öl och lite Risotto. Juniorerna drog sedan vidare medan jag, mr Rare och mr Sport Trot gick och dunade.

Långfrukost med samma gäng på Rubinen dagen efter och mr Sport Trot drog reprisstorys för mr Rare och mig, en galen story om en helikopter, en åksjuk och nedspydd Lisebergskanin med matchboll på Ruddalen och slutligen en tevestudio i kaos med nedfallande spotlights efter att helikoptern nästan rammat studion. Allt ska finnas på band sa Sport Trot och direkt kommenderade mr Rare att episoden måste ut på YouToube för dokumentation av sanningsgrad. Bra storys har en förmåga att svälla precis som fisken som försvann i djupet.

Sport Trot drog iväg med flyg och jag och mentorn (mr Rare bytte personlighet här någonstans) fortsatte fika på Condeco på avenyyyyn, sköna svarta skinnstolar i en dryg timma och sedan vidare till NK och en dubbel espresso och lite vatten och sitta i röda, något mer nedsuttna skinnstolar på Espresso House. Spana på folk och prata om ytliga ting, händer inte ofta med mentorn men vi var inte redo för tunga livsvalskonversationer denna ännu soligare och nästan vindstilla Göteborgsförmiddag. 

Mentorn behövde efter ytterligare någon dryg timma dra iväg och vara boss på något internationellt telefonmöte medan jag hängde upp bagen på ryggen och lunkade via Brunnsparken ned mot Centralen för att ta Intercity 771 tillbaka hem.

När det kommer till min hälsa så är jag relativt skrockfull. 
Så knack, knack å ta i trä!

Men något håller på att hända efter en ovanligt mörk och dyster vinter.
I morgon ska jag göra slutbesiktning av min elaka tand som hållit mig som gisslan sedan någon gång i mitten av hösten förra året. Den har inte värkt på snart tre veckor och bör anses som fri från terroristbaciller.

Det innebär att hela hälsotillståndet har gått från gråslask till vårsol. 
Jag har börjat träna igen.
Senast jag tog mig igenom en löprunda var på julaftons morgon. En egen liten tradition.
Nu har jag precis kommit in efter min andra runda på comebacken. Man kan säga att det gått något trögt så här i starten.
Redan efter trehundrameter hoppade en bäver in i min högra vad och började gnaga loss muskelfibrer. Jag tyckte han sa att han hade ett band och behövde strängar till sin gitarr. Efter en kilometer dog lårmusklerna och jag började jogga direkt på knäledens benpipor, som att åka crosscykel utan fjädring. Men jag bet ihop envis som jag är. Och efter cirka trettiofem minuter var jag tillbaka i hemmet med en mörbultat kropp men en pigg och renrensad själ. Av bara farten hoppade jag på min Power Plate och drog igenom ett styrkepass på vibrationsplattan, ett mirakel för pensionerade och illa tränade gubbar, och käringar för den delen. Träningsvärken som dunkar i kroppen är underbar att huka sig under, jag har längtat efter den, det är en av de skönaste och mest stimulerande känslor man kan ha i kroppen. 

I am back! 

Om någon timma sätter jag mig i bilen, igen. Det är Stockholmsderby och jag läser DN på morgonen och får mitt trista 80 och 90-tal kastat i ansiktet av Johan Esk. Han påminner mig om de mörka åren för fotbollen i Sverige. Åren då man tyckte att 6.000 åskådare var en fin-fin siffra på en toppmatch i allsvenskan. Jag spelade allsvensk fotboll mellan åren 1989 till 1995. Det var de åren hockeyn regerade och Expressen på allvar funderade på att sluta skriva om fotboll(enligt Mats Olsson). För även om Esk specifikt skriver om Stockholmsfotbollen så var det likadant runt om i hela Sverige. Med undantag för IFK Göteborgs Europaäventyr. Det var tomma läktare och spridda gaphalsar runt om på arenorna. Klackar fanns knappt, enbart storstadslagen kunde stå upp för lite sång och show. I Örebro var det dödstyst, i Norrköping var det dödstyst. Vill man kan man vara bitter över sånt här, tänk att få ha spelat fotboll inför fullsatta läktare med tevesändning från varenda arena och en i övrigt galen massmedial bevakning. Då kanske mitt drömmål på Vångavallen 1992, eller om det var 1993, blivit just ett drömmål och inte en rensning från halva planen som en besviken sommarvikarie från skånemedia skrev åt Folkbladet i Norrköping. En yttersida från 40 meter rätt upp i krysset. Finns bara lagrad i min hjärna och dör med mig då inga bilder finns sparade någonstans. 

Men efter tre utlandsår mellan 1996 och 1999 fick jag ändå avsluta min karriär i Gaisfärgerna och ett Göteborgsderby mot Blåvitt inför 35.000 åskådare. Det var en försmak om vad som hänt inom den allsvenska fotbollen de senaste tio åren.
Det är fantastiskt och visst är jag lite avundsjuk ibland på de som får vara med under denna högkonjunktur. 
Men jag mår bra idag, jag har varit ute och sprungit, dessutom har jag jobb enbart beroende på denna fotbollsboom.
Så varför klaga?

Jobbade i Borås i måndags kväll.
Körde sedan hem i natten och upplevde en enormt stark frihetskänsla.
Susade fram i mörkret med min miljöbov, det var nästan tomt på vägen, Lundell sjöng om att skylla på stjärnorna eller om att inte Isabella skulle låta dom jävlarna ta henne. Winnerbäck skulle kanske pröva sina läppar på någon annan och sa farväl och adjö till Jupiter. 

Jag blir lätt sentimental när jag åker bil genom öde landskap, i natten, med endast en och annan lastbil som sällskap. 
Har ingen aning om varför, jag kan vara glad, jag kan vara ledsen, det bara kommer till mig å så eskalerar det. Antar att det beror på just den där kravlösheten som finns under de där timmarna mellan två punkter som inte går att använda till något annat än egna tankar. Å egna tankar kan vara farliga om man inte är van att umgås med dom. Saker blir lätt förvirrade, sånt som mitt på dagen, mitt i livet, inte når fram kommer alltid smygande på natten, i bilen, på väg hem från något jobb.

Man åker från outforskade marker i det kuperade Bollebygdslandskapet, via bönderna på västgötaslätten där grisodörerna tränger in i kupén. Vid Finnerödja börjar släktbanden bindas igen, morfar och mormor och sommarstuga mitt i värsta knottinfernot. Snart hemma. I ett deprimerande Laxå börjar himlen närma sig bilens tak, tunga dimridåer ställer sig i vägen för mig, de rör sig som små Ghostbusters spöken och mina helljus får tokspel och ser ut att luras ut och upp i atmosfären.
Utanför Hallsberg kör jag in i en vägg, sikten är inte mer än fem meter framför miljöboven. Men jag är hemma igen, Närkeslätten finns därute, Kumla å så vägen in mot stan. Här är jag i kontroll, allt har en historia, det är här som jorden och jag går i samma fotspår, spår som är trygga som ett par perfekt insprungna Wembley SL.

Den känslan är bra ibland. Kommer ihåg mina sista år i Göteborg och i GAIS. På väg upp mot Sundsvall i buss stannade vi och tränade i Örebro, mitt i natten på vägen hem igen passerades mina gamla uppväxthus på några hundra meters avstånd från motorvägen. De flesta i bussen sov medan jag satt i skuggan från lampornas sken med en konstig känsla i magen, en känsla av hemlängtan. Jag visste då att jag var tvungen att flytta tillbaka till ursprunget igen.

Sju år senare är jag inne i en period av jobb och resor. Borås i måndags som sagt, idag Norrköping, i morgon C+ i Örebro för att fara till Stockholm på söndag och sedan tillbaka på måndag och torsdag nästa vecka Göteborg. Som en turné.
Det är här rastlösheten borrar sig in i hjärtat. Älskar att vara ute på turné, älskar att vara hemma. Tio års flyttande under en fotbollskarriär byggde upp en rastlöshet som aldrig verkar lugna ner sig. 
Jag är aldrig riktigt nöjd med där jag är.
Har alltid längtat någon annanstans.
Är jag borta längtar jag hem, är jag hemma längtar jag bort.
Antar att det är därför jag gillar att resa så mycket, då är jag alltid borta men kommer alltid hem igen.
Jag kommer alltid att åka bort.
Jag kommer alltid att komma hem.

"Rastlösheten brinner i min kropp.
 Ingenstans syns en gnutta hopp.
 Och i morron när jorden brinner opp.
 Då är det försent att söka målet i sitt liv.
 Måste ut i natten, måste ut och få luft..."

Jag har levt i fotbollens familjestruktur i nästan hela mitt liv. Detta trots att jag aldrig känt mig riktigt hemma i den trånga familjekostym som sporten erbjudit mig. I det lilla har jag alltid försökt spränga den där boxen som spelarna blivit invallade i av tränarkadern, klubbarna eller fotbollsförbundet. Oftast har det varit rätt betydelselösa små markeringar som enbart hjälpt mig själv att känna att jag inte tänker följa alla "era" löjliga små regler. Jag har väl knappast förändrat världen.

Att alltid välja annan färg på sponsortröjan som ingick i matchuniformen var en av varianterna. Det var rätt gott att komma i en blå variant när resten av laget satt i röda, alltid retade det nån. Mina öronringar skakade alltid ledarnas trygga fyrkantiga värld, raden av uppfostrare tog aldrig slut. Likadant striderna om mitt långa hår som slutade med en fight med hela det kinesiska kommunistpartiet under proffsåret i Kina. 
Ha, den striden vann jag.
Det har alltid varit så att man ska vandra i långa skötsamma led och de som börjat skruva på sig för att det kännts en smula trångt har direkt satts på plats för att tvingas in det långa ledets rytmiska marschtakt.

Men kanske har det trots allt varit något friare de senaste åren då den ökande kommersialliseringen tvingat de strama tyglarna från familjen att bli lite lösare. Individualismen har ökat, imagen är viktig för att slå igenom. Att bryta sig ut från likriktningen är inte längre ett sportsligt självmord. Se på det ökande bloggandet från spelarna själva, Henrik Rydström är den mest kända, Pontus Wernblom och Fredrik Lundgren som skriver i GP är ett par andra. Listan bli längre och längre. Törsten efter att få veta sanningen om livet som fotbollspelare är massivt och de som vågar gör en stor tjänst för oss som betraktar allt utanför omklädningsrummen och klubbhusen, men de tar även en otäck risk. 
För  alla är inte glada över det här, i Sverige pågår en kamp om att fösa in de fria själarna i fångenskap igen. För här hemma är ändå kollektivet det finaste av allt och den enda vägen till framgång. Precis som den gamla sicilianska dygden att hålla allting inom familjen.

Så ur familjens synvinkel ska en fotbollspelare bortsett från själva fotbollspelandet vara helt transparant. 
Syns inte, ta inte plats, tyck ingenting. 
Marschera i takt.

Från det Svenska Fotbollsförbundets domarkommité fick jag ett gult pappersark på den allsvenska upptaktsträffen.
Det handlade om regeländringar och tolkningar inför säsongen 2008.
En guide till en fotbollspelares självutplånande.

-Grundutrustningen får inte innehålla några politiska, religiösa eller personliga uttryck. Ett lag, där en spelares grundutrustning innehåller politiska, religiösa eller personliga uttryck, ska anmälas till tävlingsarrangören.

-En spelare som tar av sig sin tröja för att visa slogan/slagord eller reklam kommer straffas av tävlingsarrangören.

-En spelare ska varnas om han när han firar ett mål: tar av sig tröjan helt eller delvis, klättrar på avspärrningarna mot publiken, eller om han täcker sitt huvud eller ansukte med en mask eller liknande föremål.

-Färgkrav på synliga underkläder:
Om underkläder (tröja) bärs ska ärmen ha samma huvudfärg som tröjans eller skjortans ärm har.
Om underbyxor bärs ska de ha samma huvudfärg som kortbyxorna.

-Spelare som bär felaktig utrustning(t.ex. smycken, felaktig färg på värmebyxor) ska uppmanas att lämna planen för att avlägsna dessa. Spelare som vägrar att lämna planen för att rätta till utrustningen ska varnas. Återinträde för spelare som rättat till utrustningen får ske när spelaren är kontrollerad.

Sedan tidigare vet vi också att tröjor ska vara vackert nedstoppade i byxorna och strumporna uppdragna till knäna och benskydd måste förstås bäras på smalbenen under strumporna.

X2000 susade med hög fart genom det svenska landskapet ner mot Köpenhamn. Peter satt och hängde med Hermann Hesses roman Stäppvargen i sitt knä. Han hade svårt att koncentrera sig på läsningen. Romanfiguren Harry Heller och hans nojor, depressioner och jakt efter mening i tillvaron var väl inte det bästa av val att följa för Peter. Istället satt han och blickade ut genom fönstret mot den sol som var på väg att väcka upp Sveriges vintervilande sjöar och åkrar. I flera timmar hade den småländska skogen varit värd för underhållningen. Den skog han med avsky hade sprungit runt och frusit arslet och fötter av sig under de där sju skräckmånaderna i armens meningslösa tjänst. Fy fan vilken jävla tid, tänkte Peter och rös. Han hade tagit ett tidigt tåg från Örebro mot Mjölby på morgonen för att vara nere så att han skulle få lite tid på sig under fredagseftermiddagen. Bytet gick smidigt i Mjölby. Peter hade bokat plats i första klass för att få vara ifred. Det var sällan så mycket spring i de vagnarna och så kunde man gå och hämta kaffe när man ville. En banal förmån som ändå gav en sorts mysfaktor i den där metallvagnen. Visserligen var det fredag och flera satt och drack öl och vin, några var lite högljudda, men inte så att de störde Peter i hans dagdrömmar.

 

För Peter hade börjat drömma igen. Fragment av tankar som andades att det eventuellt fanns en utgång mot livet hade börjat formas inne i hans huvud. Humöret hade höjts. Nyfikenheten kliade lite i kroppen i takt med att dagarna blev allt ljusare och temperaturen mer varsam om hans hud. Köpenhamnsresan var ett första litet test för Peters nya lust till att förändra sin gråtrista betongvardag som han vandrat i under en allt för lång tid nu. Förändringens vindar hade äntligen börjat flåsa svagt i nacken. Det hade börjat en morgon då Peter vaknat upp och blivit stående framför sin spegelvägg som fanns på garderoberna i sovrummet. Det var ingen rolig syn. Håret var långt, fett och rufsigt. Han hade inte rakat sig på två veckor. Det innebar i Peters fall nästan helskägg. Bröstmusklerna som förr hade varit imponerande vältränade hängde nu ledsna och slappa som två övermogna päron. Peter mådde illa av att se sin mage välla över kalsonglinjen. En kompis hade en gång sagt något om att den dag man inte ser sin kuk hänga mellan benen när man står upprätt och tittar ner då är det redan försent.

Det innebar att Peter låg risigt till.

Direkt med ett samvete i mörker bytte han om och satte på sig en overall och ett par joggingskor och så gav han sig iväg.

Fyrtiofem minuter senare ramlade han in över tröskeln i hemmet helt slut och knäckt. Kroppen värkte, det vänstra knäets yttre ledband dunkade illa av smärta och den högra ljumsken krampade illavarslande. Efter en dusch, rakning och några tafatta situps såg han ändå något piggare ut. Det avgjorde saken. Nu fick det vara nog. Kom igen nu Peter för fan, sa han högt till sig själv medan han stirrade in i sina egna ljusbruna ögon i spegeln framför sig.

Värdighet Peter! Det är dags att börja leva.

Han slog sig själv några gånger i ansiktet med sina handflator för att väcka livslusten, sedan gick han ut i köket och lagade frukost.

Satt på Behrn arena igår och kommenterade premiären mellan ÖSK och Trelleborg FF tillsammans med Anders Fredriksson. Det var kallt, någon timma innan avspark svepte ett svart moln in över staden och dränkte den i ett strilande regn. Ösk vann matchen md 1-0 och fick den välbehövliga start som laget så väl behöver för att i ett någorlunda lugn arbeta vidare med sin nya tränartrojka och sitt nya spelsystem. Kanske var det början på en ny lysande framtid för klubben.

När jag kom hem till värmen igen och satt där med en kopp varm choklad kom jag att tänka på bilden ni ser här ovan. En vän sände över den för ett tag sedan. Han brukade titta på den för att söka tröst under de tunga åren, en typ av snuttefilt...

Till vänster ser ni en mycket ung och extremt fräsch version av denna bloggs ägare. En spelskicklig och tuff central mittfältare som drömde om proffskontrakt i Italien. Han ville bli en ny Giuseppe Giannini och spela på Olympiastadion i Rom. Bli en "Principe" som med en extrem elegans lekte fotboll. Men drömmen slog inte in och det enda de tillslut hade gemensamt var det mörka långa håret och att de båda slutade spela fotboll 2000 och därefter inledde en karriär som fotbollsanalytiker i TV.

Nummer sju med ryggen mot kameran är Christer Fursth som senare skulle spela ett antal säsonger i Hammarby, i mitten med ena armen i luften är Lennart Sjögren som numer är sportchef i ÖSK. Bredvid honom jublar den märklige skyttekungen Mikael Fahlen och bakom min skalle skymtas den då före detta landslagsmannen och Club Brügge proffset Peter Nilsson. Matchen är en semifinal i SM mot IFK Göteborg, jag tror att året var 1990.

De senaste dagarna har känts som att gå på mittsträcken på E20. Tempot har varit högt. 
I den vänstra omkörningsfilen har tankarna på allsvenskan farit fram. Tidningar har ringt för sina snabbfrågor, likaså olika internetsajter och andra fotbollsforum. Alla ska ha svar på de omöjliga frågorna. 
Vem vinner SM-guld? 
Vilka åker ur?
Fan vet!

Men här är en högst ovetenskaplig tabell som jag plockat ut. Den är framtvingad då jag egentligen inte anser det möjligt att bedöma detta. Alla är överrens om det men en tabell ska liksom fram för att läsare gillar att hylla eller dissa dessa. 
Själv skulle jag vilja dela upp allsvenskan, nio lag som slåss om guldet och resten som ska försöka undvika nedflyttning.
1, IFK Göteborg
2, AIK
3, Kalmar FF
4, Elfsborg
5, Djurgården
6, Hammarby
7, Helsingborg
8, Malmö FF
9, Halmstad 
10, Gefle
11, ÖSK
12, Gais
13, IFK Norrköping
14, Trelleborg
15, GIF Sundsvall
16, Ljungskile


Har också tillbringat en ansenlig tid av mina dagar för att läsa på om den allsvenska fotbollen. Information, information och samtal. Tror nu att jag är redo att möta premiären i morgon klockan 14.30, matchen går mellan IFK Norrköping och Djurgården som Canal Plus sänder. Kommer befinna mig i studion i Stockholm tillsammans med Nora och Djurgårdens skadade mittfältare Aki Riihilahti, trevligt i och för sig. Men handen på hjärtat hade jag gärna befunnit mig på Idrottsparken i Norrköping för att få känna på energin från 17.000 svältfödda snokafans, fans som väntat i sex år på denna dag.
Det kommer att bli en magisk dag i Norrköping.

I högerfilen har det gått långsammare. Behöver pauser mellan allt det andra som just nu sker. Har tillbringat mycket tid ihop med Ulf Lundell. Från hans uppväxt, via de fattiga men festfyllda ungdomsåren, genom genombrottet med boken Jack och vidare genom livet. Är nu framme vid hans religiösa period, frälsningen som kom efter att han varit grav alkoholist och så långt nere i skiten att gatan stod redo att husera honom. Om några sidor i boken dyker nog den underbara dubbel-cd:n Evangeline upp. En favorit i hans extremt tunga meritlista.

Måns Ivarssons trilogi om Lundells liv är riktigt intressant. Jag vet inte vad det är med Lundell men han är defenitivt en av våra mest intressanta artister. Allt som han skapat är inte bra eller spännande men det är någonting med honom. Unga feminister håller förstås inte med mig då de i honom sett någonting som verkar vara raka motsatsen till vad feminism är.
Är ingen auktoritet i ämnet men jag tror att de inte fullt ut förstår vad som försigår i hans huvud. Men en fullblodsromantiker som i hela sitt liv strävat efter att hitta den perfekta kärleksrelationen måste förstås vara det perfekta slagträdet i debatten.
Men han har skrivit låtar om glädje, kärlek, smärta, ångest och desperation. Hans böcker är favoriter i min hylla, har nästan läst allt han släppt. Att han dessutom är konstnär mitt i allt ger honom en bredd och tungd som ingen annan. 

När jag tagit mig igenom alla de tre delarna som Ivarsson skrivit om Lundells liv och leverne så tänker jag presentera mina favoriter från både CD och bokhyllan. Konsten kan jag tyvärr inte uttala mig om.

Men först den allsvenska premiären imorgon...

Mentorn brukar kalla mig för upplevelse karriärist. 
Det innebär att jag inte är ute efter fina titlar att flasha omkring med. 
Jag behöver inte ytliga bevis för min existens. Vad jag behöver är intryckskickar som lockar fram min lust och kreativitet.
Annars ruttnar jag och kan uttråkad kastas ner i komposten.

Att sitta på Old Trafford tillsammans med 76.000 åskådare och kommentera ett möte mellan Manchester United och Liverpool innebär kanske den mest extrema form av adrenalinkickar. 

Kollega NH-Geerraaard hade suttit i över fyra timmar och väst i mitt öra om hur förbannat hett det här mötet var. 
Ingenting är hetare Pelle, i-n-g-e-n-t-i-n-g!!
Två giganter från nordvästra England som fightats mot varandra sedan artonhundratalet, genom två världskrig, industrialiseringens tuffa arbetarverklighet, Beatleshysteri mot Manchestervågen. Paul McCartney mot Shaun Ryder, popmusikens vagga mot knarkande vita killar som plötsligt började dansa.  
Men även två klubbar med starka band som vet vad det innebär att tvingas möta tragedier där spelare och supportrar förolyckas, sorgen efteråt, men även de knytna nävarna som sammankopplats till ett enande över klubbgränserna.
Får man bara vinna en match under en säsong så är det just den här matchen det handlar om.

Så då satt jag där på klassisk mark. NH-Geerraaard hade precis skällt ut en teknikkille för att vi fick sitta i "Press boxen", vilket innebar lågt ner långt till höger på ena långsidan. Vi satt fastnitade på två små, smala catwalkstunna stolar med en sur holländare på vänsterytterkant som ständigt dunkade armbågen i sidan på mig. Försökte jag sträcka lite på mina krampande ben slog en ännu surare fransman mig i huvudet från platsen ovanför. Men va fan, jag var på Old Trafford.
Ur högtalarna dunkade en allsångssmittad version av "Dirty old town" och det fick mig som gammalt Poguesfans att gå igång. Det fanns ju lite plats att vicka på öronen i alla fall där mellan NH-Geerraaard och den sure holländaren.

Innan matchen vandrade vi ett antal kvarter mot arenan. Det blåste rejält, supportrar stod och drack öl i kylan, käkade skräpmat som uppladdning. Den ruffige taxichaffisen (med rakat huvud, kroppsbyggarkropp, tunga örhängen, guldringar och ett långt knivskärsärr på kinden) hade suttit och skällt på alla cockney-reds som kommer med sina lyxbilar från London för att leka Unitedfans. "There are more fucking United-fans in London then in fucking Manchester", som han sa.
Jag tänkte på de orden på väg mot arenan, jag tänkte även på det där snacket om att de som bor i city är City-fans och att United mest lockar fans i förskingringen. En teori som NH-Geerraaard tar ur mig direkt. Efter att ha sagt just detta i direktsändning en gång landade en avhandling i ämnet i hans postbox där det stod, svart på vitt, att detta var en myt.
Men utanför arenan hörde jag norska och danska, jag såg turistgrupper med flaggor från halva Europa och så förstås en massa japaner. Inne på innerplan där det skulle göras en så kallad ståuppa sprang grupper av kineser omkring tillsammans med tv-team från samma land. En multikultig gryta med andra ord. 

Men det var ett satans drag denna dag. Och en tung dag för Liverpoolfansen som ändå höll fanan högt och sjöng ända fram till 3-0 målet. De tog arenans hån med den stiff-upper-lip-attityd som detta land är känt för. På gott men mest ont.
Matchen dog som ni vet när Mascherano snackade sig ut ur matchen redan i den första halvleken. United vann till sist och det var förstås helt i sin ordning. Liverpool skapade väldigt lite medan United hade en hel rad öppna möjligheter att sätta fler kassar bakom för dagen sorgliga Reina. Men som sagt, allt det där vet ni redan.

Efter matchen blev det raka vägen tillbaka till hotellet med samma ruffiga chaffis. Lite mat, ett par öl framför storbildsteven där Chelsea vände sitt underläge mot Arsenal till en vinst som nu sätter in laget i guldstriden på allvar. Premier League är härligt spännande i år. 

Det blev inget besök inne i centrala Manchester denna gång. Varken jag eller NH-Geerraaard var pigga nog för det. 
Det blev lite läsande i Ivarsson om Lundell-boken och sedan ny dag där flyget faktiskt gick i tid, både från Manchester och Köpenhamn. Jag var hemma lagom till att snön åter föll över Närkeslätten.



.

 

 

Det var någon gång under 2000. 
Hade kämpat mig uppför den svaga lutningen mot Götaplatsen i Göteborg. Det hade blåst motvind hela vägen nerifrån Kungsportsplatsen, men jag tror att det var varmt. Hade en tunn rock som fladdrade i vinden, solen försökte hitta in i mina ögonspringor. 

Skulle precis runda Stadsbiblioteket och gå ner på Berzeliistreet när en smal, glad grabb smet förbi på två axlars avstånd. Han hade jeansjacka, converse på fötterna och någon liten tunn halsduk runt halsen. I ett kort ögonblick såg vi på varandra och jag fick känslan av att jag kände killen, fick den där tanken att här borde man ha hälsat men man hinner inte å så är ögonblicket borta. Men vi log och gick vidare genom livet. 
I vanliga fall hade händelsen fallit i glömska för att det enbart var ett sånt där ögonblick...som händer hela tiden. 
Men vid trafikljusen i korsningen vid Södra Vägen hade tankarna bearbetats och lagts tillrätta.

Jag hade mött Håkan Hellström. 
Sveriges hetaste popnykomling och dessutom ett fan av fotbollsklubben Gais.

Året innan hade Gais gått upp i allsvenskan och jag hade blivit uppmärksammad som en av de viktigaste spelarna i laget.
Det var innan Hellström slog igenom.

Så kanske kände han igen mig där i hörnet vid Stadsbiblioteket. Eller också gick han igenom samma kval som jag själv.
Ett fans kanske han tänkte om mig. 

Och det var nog inte speciellt långt ifrån sanningen. Jag hade rätt nyligen köpt hans debutalbum "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och lyssnat mig galen på låtarna. Texterna hade hjälp mitt 33-åriga väsen att hitta tillbaka till ungdomsårens pendlande mellan kaos, ångest och euforisk lycka. Pendlandet mellan att känna sig som en ibland andra och den totala losern som stod utanför.

Hade ett par veckor innan mötet fått min cd signerad med en personlig hälsning från Håkan. 
Några Gårdakvarnar hade länkat fram cd:n till honom och sedan tillbaka ut till mig igen.

Texten på själva cd:n lyder:
"Till Den Bästa GAISAREN Från LoserSångaren"
Håkan Hellström

Han har kommit rätt långt den käre Håkan. För han är knappast någon loser längre, om han nu nånsin varit det.
Idag när jag tog fram DN:s kulturdel pryddes hela uppslaget med en bild på Göteborgaren som flyttat hem igen efter en period i den kungliga hufvudstaden. Ett dubbeluppslag inne i tidningen berättar om popstjärnans nya skiva, om att han är pappa och reser över välden för inspiration till nya låtar. Det går rätt bra nu...

Vem är loser idag tänker jag?

 "Du kanske säger: Norrköping det är en jävla stad
då har du aldrig gått på stadens södra promenad"

Ulf Lundells välkända textrader snurrade i mitt huvud redan innan jag körde in i stan för att vara med på det allsvenska upptaktsmötet. För jag plöjer just nu Måns Ivarssons triologi i Lundellkunskap. Låten är långt ifrån en av de bästa med butter-Ulf men den betyder ändå något speciellt för mig. I fyra år bodde jag på den vackra Södra Promenaden, inte allt för långt ifrån Halvars kiosk. Däremot dansade jag sällan fram, inte heller seglade jag fram på ett soligt hav.

Men jag trivdes oerhört fint i Norrköping när jag bodde där mellan 1992 och 1995. Åren i IFK var mina bästa som fotbollspelare. Då var jag faktiskt riktigt jäkla bra ett par säsonger. Staden var visserligen trög och aningen ingrodd i början, bitterheten och gnälligheten från den nedlagda storindustrins dagar satt kvar i folks själ. Men redan efter ett par år  exploderade staden och började sin förvandling mot det den utvecklats till idag.

När man närmar sig Norrköping idag möter man en pigg och ung stad där nytänkande och kreativitet florerar. Egentligen hade jag nog passat in på ett mycket bättre sätt idag än då på nittiotalet. Anledningen är den närhet som verkar finnas mellan fotbollen, kulturen och näringslivet. Norrköping har alltid varit en tung kulturstad men det fattade jag aldrig då. Var inte intresserad av så mycket annat än fotboll, musik och lite litteratur. Kultur visserligen även det men ni förstår nog.

Norrköping satte standarden i fråga om smak och klass redan när upptaktsmötet inleddes. Staden visade ett djup och en stor intelligens i något som de flesta andra städer inte ens förstår. Man insåg att det finns tung historia, tradition och känsla för kvalite i ett område som annars är klassisk svennemark för fotbollsfolket. 

Magnus Nilsson (dramatiker, författare, skådespelare) stegade in och läste en kärleksförklaring till fotbollen och sitt kära IFK Norrköping. Han avslutade med att sjunga en personlig lovsång helt ensam i en knäpptyst kongresshall.
Man såg folk skruva på sig i stolarna, tittade frågande på varandra, vad fan är det här liksom. De sökte bekräftelse på om man ficka tycka att det var bra eller tvärtom. Applåder.

Sedan rullade dagen segt framåt på ett nästan identiskt sätt som varje år. Mentometerutfrågningar, tränarintervjuer i par mellan öppningskombattanterna, domarinformation, vi är skitbra, ja nästan religiöst värda att vörda snack från Svenska Fotbollförbundet. Lunch. Workshop och sedan pekpinnar och information från A-landslag och U21-landslag. 

På kvällen avslutas allt med en galamiddag där det brukar bjudas på underhållning. Så var det även denna gång och även här visade Norrköping att staden i allra högsta grad är allsvensk. In kom Eldkvarn och lirade av en handfull låtar. Jag gick upp i brygga och ville bara slänga mig fram för att visa min dyrkan. Gotlands-Johan satt på andra sidan lokalen och våra blickar fann varandra direkt. Vi nickade menande och kände att bara vi två fattar vad det handlar om efter våra gemensamma partaj ihop med Eldkvarn vid Warfsholm varje sommar. Ville skrika ut att IFK Norrköping ska spela allsvenskt för alltid, ända in evigheten.

Här rådde likvaka, folk satt och pillrade på sina mobiler, stirrade dött ner på en tallrik eller ner i ett halvfullt glas rödvin. 
Det var inget tvivel om att det här inte var fotbollsfamiljsmusik, men visst applåderades det en del mellan låtarna, artigt.
Men man kunde se på en hel del ansiktet att de längtade bort till någonting annat när Plura slängde ur sig sina kantstötta livsvisdomar uppe på scenen. Kanske drömde de om Brandsta City Släckers som Helsingborg bjöd på för några år sedan, eller imitatören Jörgen Mörnbäck som revyade i Göteborg förra året. Satt det inte även ett gäng guliganer och längtade efter den där totalt intetsägande Jessica "Fame" Andersson som visst sjöng playback på någon träff i Borås, då var jag lyckligtvis inte där. 

Det är mycket möjligt att jag stället satt i 3:ans Spårvagn Genom Ljuva Livet tillsamman med Eldkvarn