header
header
header
header
header
8 Juni 15:31

En skräcknatt på Österrikiska motorvägar

Satt bakom ratten i den tidiga gryningstimmen, klockan började närma sig kvart över fem, jag var på väg från den Schweiz-Österrikiska gränsen tillbaka mot Seefeldt några mil utanför Innsbruck.
Solen var på väg upp över alptopparna, slet för att nå fram genom de mörka regnmolnen som annars dominerat så här långt under EM. Det var vackert, snön låg kvar här och där när man tittade riktigt högt upp, senare tunnel efter tunnel rätt igenom bergspassen. Långa tunnlar, några flera mil, som att köra i enorma pipelines. Det var tomt på vägen, det gick rätt fort och jag var trött efter en helvetes natt.

Tidigare under dagen hade jag varit och kommenterat EM-premiären mellan Schweiz och Tjeckien. Nästan 40 mil från Seefeldt till Basel och det var värt resan. Inte för att matchen var så sprudlande bra men bara att få vara där och ta del av stämningen och förväntningarna från de förhoppningsfulla supportrarna var en go upplevelse. Det är ju innan turneringarna som alla kan vara mästare, alla kan spela underbar fotboll så drömmarna har ännu inte hunnit grusats eller infriats. För Schweiz anfallare Alexander Frei tog det slut redan efter en halvlek och hans smärtsamma tårar var det mest bestående minnet av denna premiärafton.

Direkt efter matchen satte vi oss i bilen igen för returresans 40 mil, I mörkret dundrade vi fram genom dalgångarna och möttes av hotellet någonstans starx efter tolv. Det var då katastrofen uppenbarade sig. Vi hade stannat vid ett nattrestaurang strex efter gränsen in till Österrike och där hade jag glömt min väska på en kaféstol. Där i fanns pass, kontokort, ackrediteringen, två kameror, kalender, hotellnyckel, glasögon och en massa arbetsmaterial inför EM-slutspelet.

Jag blev iskall inombords och var på väg att börja kräkas, såg hela resan krossas ner i små förödmjukande rookiepartiklar. Utan väskan var jag körd, allt jag behövde fanns där och självklart skulle den vara stulen och borta med allt vad det innebär av kortspärrningar, jaga nya pass för att komma hem och betala en massa pengar för att tappa bort ackrediteringen.

Dyngsliten hoppade jag in i bilen igen, Lasse Granqvist önskade lycka till och lånade ut lite cash för att sedan se mig fara iväg över bergen igen. 15 mil one way tillbaka till rastplatsen, När jag kom fram var klockan strax efter två, restaurangen var stängd och nattmannen i bensinstationen i anslutning till resten av matstället visste inget, en annan ung tjej trodde hon sett en svart väska som placerats i ett rum en våning ner. Men det var låst och de kunde inte gå in där få då gick larmet.
Men klockan fem skulle personalen komma och låsa upp. Med trasig nervös kaosmage satte jag mig i bilen och försökte sova, men satt mest och skruvade kroppen fram och tillbaka i ångestttacker. Hur jävla klantig får man vara, har aldrig hänt mig tidigare dessutom, mina väskor är alltid nära mig, de är allt för viktiga att inte vårda.

Jag sov förstås ingenting, stapplade in med röda ögon klockan fem, en man gick ner och letade och kom bärande på min väska efter några hemska och snurriga minuter. Fan va glad jag blev, ville krama hela personalen som helst avstod. Allt var kvar, inget hade rörts. Slängde mig in i bilen i en ren glädjeeufori och drog iväg de 15 milen tillbaka igen.

Det var då när solen började gå upp och rädslan i kroppen släppte som jag återigen kunde börja njuta av livet. En personlig katastrof var löst och snön låg så vit och vacker där uppe på alptoppen, solen som slog igen kändes som personlig hälsning och att detta var bara en varning, ha det så roligt nu under resten av mästerskapet.
Jag kunde nästan höra en herres röst skratta inne i mitt huvud, eller också var det bara det bedövade medvetandet som spelade mig ett spratt... 


Kommentarer
Stäng
Re: Tja!

Hmmm, står för mycket....

Jag menade förstås:
\"Hoppas inte tanden stör för mycket\".

/Butch
Skrivet av: | 2008-06-10 15:17:11 |  Svara
 
Tja!

Hoppas du trivs och att tanden inte står för mycket!

Vad tyckte du om Hol-Ita? Skaplig match va?

/Butch Cassidy
Skrivet av:Magnus | 2008-06-10 14:04:30 |  Svara
 
Skönt !!!

haha skaplig nervös väntan! ,men skönt att du hittade på väskan igen,med allt kvar i med:)Du får ha det fortsatt bra är nere. // Häggan
Skrivet av:Jocke Häggkvist | 2008-06-09 12:23:22 |  Svara
 
drive safely och...

take it easy!
Skrivet av:mentorn | 2008-06-09 09:30:46 |  Svara
 
Re: oj!

Ha,ha,ha, ja nu kan jag skratta åt det, men fy vilken panik jag hade. Tack för ditt lycka till, det lär behövas med tanke på vilken strulperiod jag är inne i just nu.
Dags för nya 40 mil efter frukost, nu till Bern för Holland-Italien i kväll.
Skrivet av:Blohm | 2008-06-09 08:59:21 |  Svara
 
oj!

Men oj vilken skräckupplevelse! ... och vilken tur att det slutade bra. Lycka till med resten av EM-jobbet! /L
Skrivet av:Lotta | 2008-06-08 21:45:37 |  Svara
 
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


4 Juni 20:30

Ying och Yang

Ying och Yang.
Balans i tillvaron.
Det brukar ju vara medicinen för att må bra.
För vissa människor brukar inte det här vara så dramatiskt, man lever sina liv i en lagom kurva mellan bättre och sämre dagar och finner någon sorts mitt på balansplattan som ger hyfsad harmoni. 
Men i min värld har jag märkt att utjämningen mellan det positiva och det negativa i livet slår ovanligt brutalt.
Jag har lärt mig att jag inte får något gratis utan måste slita hundhuvud för att få sniffa på livets goda.

När jag fick min möjlighet till att tjäna lite pengar i slutet av min karriär då blev det i ett underutvecklat Kina där jag höll på att dö av akut magsjuka och dessutom fick slåss mot hela det kinesiska fotbollsförbundet för att få behålla mitt långa hår.
Varje dag var en kamp men slutintrycket gav trygghet på bankkontot och livserfarenhet i minnesfickorna.
Även om det här var det tuffaste exemplet så skulle jag kunna räkna upp en rad händelser där goda nyheter alltid följs av någon sorts rekyl tillbaka mot jämn balans. Jag är på ett sätt född under en lycklig stjärna men stjärnan har inte tillåtelse att lysa dygnet runt utan har restriktioner att stänga av för att jag inte ska bli bortskämd.

Därför är jag inte överraskad över den senaste månadens utveckling.
Jag har haft min mest hektiska arbetsperiod hittils i min mediala karriär.
Vardagen har rusat fram och jag har flera nya projekt på gång, jag har träffat många nya bekantskaper både privat och i jobbet.
Ni vet det där flowet jag tidigare skrivit om.
Nu är det bara ett dygn till min avresa mot EM i Österrike/Schweiz. 
Allting borde vara frid och fröjd på gränsen till mitt första mästerskap på plats.

Men...


Jag har varit fullständigt utslagen, sänkt och paralyserad av en förbannad jävla tandsatan.
För någon månad sedan avslutades en plågsam rotfyllning på högra sidan av käken. Jag trodde inte att det kunde bli värre. Men det gick bara någon vecka så började det göra ont i vänstra delen av käken.
Ny infektion konstaterades och hela proceduren började om.
I tisdags var dags att rensa rotsystemet igen. Fy fan vad ont det gjorde.
Sedan dess har jag gått på droger igen efter att ha blivit utsatt för en smärta som gett både tårar och panik.
Citodon, Ipren, Alvedon och Kåvepenin är numer min vanligaste kost.
För två dygn sedan räckte inte denna dos till för att bedöva smärtan. Jag ville ha morfin nertryckt rätt i rotsystemet.
Sov inte på hela natten och stapplade yr och mentalt förstörd upp på morgonen för att finna lösningar på problemet.
Nu fullsmockad av piller ett par dagar senare har det släppt något. Jag förbereder mig för EM, packar väskan, tvättar, skriver ut resedokument, försöker få ihop ett par krönikor med deadline fredag, laddar batterier till diverse apparater och köper ut buntar med painkillers. Kanske åker jag dit för smuggling om tullen haffar mig.
Tänk att en liten tand kan slå ut en människa så fullständigt brutalt att ingenting i vardagen fungerar.

Ying och Yang har talat och min ödmjukhet över de bra dagarna tankar mig full av tacksamhet över livets goda sidor.
Som en god vän skrev i ett mejl till mig idag:
"Ja du Pelle, visst är det konstigt vad små saker påverkar måendet. Från att den ena dagen haft flyt och allt verkar vara under kontroll till att nästa dag vara helt under isen av värk. Det är då tanken kommer att vardagen med dom små variationerna får en ny innebörd. När dagarna går en efter en och man undrar vad meningen med livet är, vad man ska göra, vart man ska åka på semester eller om det är dags att byta bil. 
Det kanske är dags att omprogramera hjärnan och inse att förutsättningen för ett bra liv är att ha hälsan och vara tacksam för det. En liten tand kan ställa till det ordentligt och få en att inse att man är väldigt sårbar.Det finns värre saker man kan råka ut för men när man står där och hela världen runt omkring inte på något sätt förstår att man är i sin egen lilla smärtbubbla är det tungt.

Men på något sätt brukar det lösa sig och du har nog mycket du är tacksam för, människor, saker och händelser som du ser fram emot som gemene man inte kommer i närheten av. Så livet i sin helhet kanske inte är så tokigt i alla fall."

Så sant! 




30 Maj 22:50

Party i skuggan av en avspärrad huvudstad

Helikoptrarna dundrade från en ljusblå himmel, ridande poliser patrullerade gatorna i Stockholm city  medan uniformerade lagens änglar spärrade av gator och tunnelbanor för trafik. Irakkonferensen hade tagit över huvudstaden och jag gick från centralstationen via ett Hötorg som höll på att slå igen å där jordgubbarna såldes ut för 20 kronor litern i den sena eftermiddagssolen. Jag tog mig ner på Sveavägen som var mystiskt tyst och öde, satte mig på en bar tillsammans med en kollega och beställde in ett glas vitt vin. Med värmen kommer vitvinsäsongen, lite is i glasen och sedan en flaska Frascati.

Vi satt där ett tag och snackade med lite vind i ryggen och ett gäng amerikaner vid bordet bredvid, vi väntade på en inflyttningsfest hos Canal Plus på deras nya lokaler på Regeringsgatan. Lite senare på vägen dit när vi passerade Sergels Torg flöt ett demonstrationståg ner på Hamngatan förbi NK, jag antar att det var USA som var målet för protesterna, det brukar ju vara så. Hur som helst fick jag onda vibbar av paraden och de enorma hästarna som poliserna satt och spejade ut ifrån.

Onda vibbar då jag bodde mitt i det inferno som brakade loss under EU-toppmötet i Göteborg 2000. Poliser som satt med döda eller panikslagna ögon innanför avspärrningarna som omgav det hus jag bodde i på Tegnérsgatan strax nedanför Götaplatsen. Kaoset och de lamslagna människorna på avenyn tio minuter efter att hela gatan blivit sönderslagen och borden och stolarna från uteserveringarna stod i brand. Den hotfulla stämningen som låg som en domedagsprofetia över hela centrum under ett par dagar med skotten vid Vasaplatsen som den sista sorgliga vändningen i galenskapen.
Samma flapp-flapp från helikoptrarna, piketbussar med bepansrade polisarméer, demonstranter med hat i blick och svarta luvor över huvudena, gatstensregn och containrar som spärrade av gator. Nästan som i filmen "Flykten från New York." Fast på riktigt.

Denna dag gick det smidigare, inga bråk, inget hat och jag vandrade iväg till den där festen som blev rätt lugn och avslappnad och trevlig dessutom. Lite festfixeri uppe på en utegård ett par våningar upp, vita tält, vit matta, vita bord och soffor. Rosévin, öl, drinkar i glasen och fin god mat på tallrikarna. 
Enda plumpen i trendbarometern var kanske gästartisten Adam Tensta, nog för att han är het men kanske inte för målgruppen på denna fest...
Trillade mot hotellet runt klockan 01.00, avslutade med en kopp pulverkaffe och lite zappparty på rummet.
Det var ju en dag i morgon också...
Yeah right!




28 Maj 17:30

Mitt undermedvetna talar till mig...


Jag vaknade oroligt i morse.
De sista resterna av nattens drömmar låg kvar när ögonlocken började fundera på att lyfta.
Det finns dom som säger att man kan tyda drömmar, att själva händelseförloppet försöker säga någonting till än.
Undrar då vad mitt undermedvetna vill tala om för mig.

Kommer ihåg att jag vandrade genom en vassrugg, det var vinter och väldigt kallt, det var is på vattnet och jag vandrade framåt i gamla fotspår. I vems fotspår vet jag ej, men det var rätt upptrampat så det kan ha varit en populär väg att ta.
En bit ut på sjön öppnar hela vänsterflanken upp sig, som en välmålad vinterakvarell, kalla matta färger. Plötsligt är det hav jag ser, våldsamma vågor slår in över isen och mot den karga kustlinjen, som en ovanligt elak höststorm. Jag står där förlamad och stirrar väderguden rätt ner i svalget, vattnet når inte fram fast det med lätthet borde göra det. Det borde sluka mig hel och ta med mig ut i det mörka djupa men vågornas iskalla skum når inte fram, skummet attackerar som en fastbunden rabiessmittad hund, nära men ändå så långt bort.

Plötsligt står jag och spejar ut genom ett fönster från en stuga, solen gnistrar i vattenbrynet, havet är lugnt nu, spegelblankt.
Jag vet inte var stugan befinner sig men den ligger precis invid vattenlinjen där en smal vik sticker in som en sylvass fiskarkniv. Långt bort kan jag se en handfull fiskarbodar stå och vakta som en skuggarmé. En väg slingrar sig förbi men den är tom så långt jag kan se, jag lutar mig mot en tomt träbord, ingen duk, inga ljus, ingen dekoration. En öppen spis till höger och någon sorts jakttrofé på väggen. Bakom mig kan jag höra röster men det är inga jag känner igen, det kan vara kvinnor eller män, det är inget min dröm registrerar eller tycker är viktigt.
Jag känner mig illa till mods där jag står och tittar ut över den stilla vattenytan som blänker och blinkar, som om den flörtade med mig. Kom ut, kom ut...

Så öppnade medvetandet butiken och jag kände pulsen slå lite hårdare än vad den brukar göra när jag vaknar, en svett pärla rann nedför ryggen. Jag låg stilla med mina ögon stängda, jag gör det ibland, vickar lite på tårna för att kontrollera att jag lever. Försöker liksom fortsätta drömmen fast jag vet att det inte går nu när jag nått ett helt annat sinnestillstånd, börjar analysera vad som just hänt inne i mig själv, djupt där inne. Jag ligger så i cirka tjugo minuter för att börja om igen och se hur drömmen var tänkt att sluta.

Men är drömmar tänkta att sluta på något speciellt sätt, som en regisserad kortfilm? Eller är de bara ensamma små fragment som flyger omkring i den där hjärnan som vi använder en så liten del av enligt forskare. Man fångar upp några av de där små bitarna som försöker bilda logiska sammanhang men aldrig gör det för att de inte hör ihop utan bara har mötts som på en pub vid bardisken, tjena, tjena och skål å sen vidare ut i natten...
Vi vet så lite om det där men vi vill veta så mycket mer. Vi vill ha svar och jag skulle gärna vilja ha ett svar på vad min dröm betydde och hur jag skulle tolka den. Men jag vaknade, de här delarna fastnade och jag springer vidare genom livet.
Kanske kommer en fortsättning på berättelsen när lampan släckts igen, persiennerna dragits ner och andningen gått in i slowfox-takt...



26 Maj 09:17

NÃ¥gon Sorts Extas


Som ett gammalt Lustans Lakejer-fans är det bara att erkänna att anledningen till inköpet av romanen "Någon sorts extas" bestod av förhandryktena om att storyn handlade om Lustans och Johan Kinde själv. Men så såg jag en intervju där Kinde själv vill att man ska se boken som en ren och öppen kärleksroman. Men då hade jag redan läst ut boken.

Länge pendlar jag i mina åsikter om romanen medan textsidorna flyger förbi i hög fart, för det är en mycket lättläst bok. Jag pendlar mellan att fundera på hur kan sånt här banalt skit få ges ut till nyfikna tankar om en ungdomstid jag så väl känner igen.  Som en introduktion på omslaget kan man läsa:
"Jag ser mig omkring. I ena hörnet står några new romantics med kråsskjortor, smink och långa luggar, bredvid dom en samling Adam & the Ants- och Stray Cats-fans som ser ut som en blandning av någon sorts modepirater och åttiotalsrockabillies. ... Här finns pojkar och flickor klädda helt i svart och andra med de mest extrema Technicolor-hairstyle och neonfärgade munderingar jag någonsin sett, Bowie look-alikes, neomods, halvpunkare och före detta discofreaks."

Kan säga att jag gärna hade varit där, den där världen var en romantisk dröm för mig, en dröm som jag inte kom speciellt nära egentligen. Hade hoppats på att få nostalgiska energikickar från uppväxttiden genom att läsa "Någon sorts extas" men tyvärr faller de delarna i boken ihop som ett korthus, det känns simpelt och språket luktar högstadieuppsats.

Som tur är brinner det till ordentligt när Lina stiger in i handlingen på allvar. Kärlekshistorien mellan henne och Julien och slutet av boken som jag inte tänker gå in på bränner hål i hjärtat på mig. Igenkänningsfaktorn från sin egen första förälskelse, alla tankar, all oro och glädje, alla fjärilar i magen, de första sexupplevelserna, ängslan och svartsjukan som fyller kroppen av ett totalt mörker. Här tycker jag att Kindes roman är värd varenda krona och jag ligger och ryser av välbehag och ångest genom att följa de två huvudfigurernas kärleksäventyr. Kinde fångar tonåringens kärlekenspanik på ett strålande och mycket verkligt sätt. Det är här behållningen ligger.



25 Maj 21:58

Svenska landslagets underbara aktivitetsdag

Ibland undrar jag hur jag kunde överleva i den där fotbollsvärlden som jag tillhörde under så många år.
Tänk så många gånger man fått använda sina högst begränsade skådespelartalanger för att inte skapa oro och sprickor i den gulliga lagsammanhållningen. Att hålla masken inför fånerierna. Tränarna har naturligtvis alltid velat gott, de har enbart önskat glada och harmoniska fotbollspelare i sina lag. Man varför måste allt alltid vara så färglöst folkligt urvattnat trist.

Vad jag pratar om?
Läste om landslaget i lördags. Läste om deras aktivitetsdag.
Hmm.
Tycker spelarna verkligen att den dagen var givande och kreativ och en kick mot framtida segrar.
Är det vuxna män eller är det en dagisklass som ska åka och spela EM?

Ur den dagens aktivitetsschema i Stenungsund prickar jag bland annat av:
1, Munspelstävling där humorgruppen Galenskaparna var jury.
2, Räkskalning med en hand på tid.
3, Putta en boll med ett rör för att träffa en hink.
Å så den stora galamiddagen som avslutning:
4, Middag samt underhållning av Lasse Kronér och Lasse Brandeby.
   Jag skriver det igen...
   Middag samt underhållning av Lasse Kronér och Lasse Brandeby.

Herregud!



24 Maj 18:25

Några tänkvärda ord

Visst vill man gärna komma med de bästa och viktigaste svaren själv men så fungerar ju inte världen. Man får vara nöjd om man då och då kommer släpande med några ord värda att vårda och begrunda.
Ibland får man ta hjälp med att sätta ord på känslor som man själv bär omkring på.
Här kommer ett mycket intressant citat från en intervju med Anne Ramberg som är Generalsekreterare i advokatsamfundet. Texten är tagen ur Nerikes Allehandas helgbilaga Latte. Intervjuare är Andreas Utterström.

Fråga:
Vad svarar du någon som säger "Jag är beredd att betala priset att någon har laglig rätt att läsa mina mejl till älskarinnan om det gör att staten får större möjlighet att bekämpa den organiserade brottsligheten"?

Svar:
"Jag tror inte att Kalle, om vi kallar honom så, kommer tycka likadant om han själv blir utsatt för det.
Dessutom är det en principiell fråga som handlar om den demokratiska rättsstaten och den förutsätter integritet-det är det som skiljer oss från djuren. När människor säger att de inte har något att dölja och att det därför skulle vara okej tycker jag att det är ett oerhört aningslöst synsätt. Människor som lever i länder där man har ett finmaskigt kontrollsystem säger inte så. De hamnar i ett angiverisamhälle med åtföljande korruption och ett sådant är det ingen som tycker om att leva i."




21 Maj 21:48

En sommarvind med nya idéer

Det måste nästan vara unikt att åka på två rotfyllningar inom loppet av en månad.
Man borde brytas isär fullständigt.
Men inte ens ett verk av ondskan kan rubba på det flow jag är mitt inne i.
Saker liksom bara händer.

När jag flyttade hem till Örebro 2002 var jag otroligt vilsen i tillvaron.
Rotlös och otrygg.
Introvert.
Efter många år av flackande behövde jag börja om.
Jag köpte hus, huset blev min borg.
Jag kröp in i min självvalda ensamhet för att jag behövde det.

Priset för det var att hamna utanför de stora genomfartslederna i livet.
Allt började gå på lågvarv och visst var det rätt skönt ett tag.
Fick tid med saker jag aldrig hunnit med under fotbollskarriären.
Men efter ett tag började det kännas rätt ensamt.

Så jag började jobba med fotbollen igen.
Gjorde små utstickare från borgen, ut i landet.
Men under en lång tid kändes det rätt trögt, kom inte igång.
Satt fortfarande fast på något sätt.
Ingen kommer liksom hem och knackar på dörren för att säga:
-Hej, vill du vara med på det här, eller det här, vi behöver dig.
No way.
Sånt händer inte, man måste påverka sakernas tillstånd själv.
Ge sig in i skiten och röra om, väcka människors tankar, dra i trådar.

Jag har gjort det nu, styrt andras tankar och tagit vara på det kontaktnät jag har.
Det bubblar i grytan.
Jag står mitt i en behaglig sommarvind och plockar upp nya bekantskaper med intressanta idéer.
Det kan nog bli nåt av mig i alla fall.
Med lite tur och en spark i baken.






19 Maj 21:42

Våga vara allvarlig och tråkig

Jag visste det.
Utmana aldrig ödet. Det kan vara det sista du gör.
Det gick förstås inte mer än en dryg vecka från mitt "jag mår bra" inlägg innan väggarna börjar skaka igen.
I morgon bitti ska jag till tandläkaren igen.
En ny tand har börjat jävlas, samma känsla som innan det brakade loss för någon månad sedan.
Har mått skit hela dagen idag.
Kände redan i bilen hem från Zlatan-show i Canal Plus igår att kroppen inte var som den varit de senaste veckorna.
Trött, sliten och okoncentrerad.
Sov till nästan halv elva och det var länge sedan det hände.

Har läst tidningar, jobbat med omskrivningen av romanen och kikat in på lite bloggar idag.
Marcus Birros blogg var extra intressant.
En text om den där Schulman som jag lovat mig själv att aldrig nämna i denna blogg, ett löfte jag nu bryter.
Den där Schulman är visst inget för prettomänniskor.
Sånna som tar sig själva och framförallt sina yrken på allvar och verkligen vill göra någonting bra och genomarbetat i sitt liv.
Personer som ser det seriösa och allvarliga som någonting viktigt och värt att kämpa för.
Vi lever i en tid där det är fult att vara professionell och arbeta med innehåll och hjärna.
Kunskap föraktas.
I TV står amatörer för underhållningen, kända eller okända. De som kan någonting inom ett område ska underhålla genom att göra någonting dom inte kan. Å så ska vi skratta åt dom. Man ska ju våga dra ner brallorna på sig själv och inte ta sig själv på så stort allvar. 
De som verkligen har ambitioner hånas för att de är så förbannat tråkiga.
Att vara jävlig mot andra, att såga och döma ut är det som ger status, i alla fall i huvudstaden och dess lilla mediaenklav.
En värld där alla känner alla och där alla är rädda för att göra sig osams med alla så att de alla verkar ha gått på myten om att det där Schulmans håller på med är det viktigaste man kan göra.
Att bygga en karriär på att vara elak. 

Kanske är jag orättvis för det är förstås inte alla som står bakom den här ytligheten och elakheten.
Det finns säkert rätt många som kämpar vidare med viktiga saker som betyder något på riktigt men som inte når ut beroende på att det mesta i media går ut på att hämta hem pengarna och då är den enklaste vägen att flirta med människornas lägsta instinkter. 

Jag säger som jag brukar säga i denna fråga.
Folket skulle säkert acceptera offentliga avrättningar om dom bara paketerades i ett läckert teveformat med schysst pausunderhållning där kvällspressens mest cyniska redaktioner hjälper till att bygga showen via tungt vridna löp.
Man behöver bara ett offer. Någon som tar sig själv och sitt arbete på tillräckligt stort allvar.



16 Maj 12:23

Män av skugga

Vi stod ofta i den långa kön vid Club 700 i Örebro för att försöka komma in på det drogfria diskoteket.
Men vi var sällan drogfria.
Jag och mina vänner brukade häva i oss halstabletter för att få bort alkoholångorna ur munnen.
En allmänt beprövad metod som inte alltid lyckades.
Ibland stoppade vi hela munnen full med snus istället. 
Allt för att lura den legendariska vakten Alenbrandt som ansågs galen och beredd att ta till vilka metoder som helst för att stoppa de mest dekadenta ungdomarna.
Vi var säkra på att Alenbrandt tidigare i sitt liv hade varit lägervakt under Nazitysklands vidriga era.

Det var därför det var så skönt att jävlas med mannen i uniformen.
-Gapa, skrek han vid dörren och satte sin äckliga näsa precis vid munnen för att sniffa efter alkoholrus.
Jag öppnade min snusdränkta mun och han ryggade tillbaka med ett ilsket grin.
-In med dig snorunge, skrek han därefter och knuffade till en i ryggen.  

Så var vi inne i den rätt överdimensionerade lokalen där diskokulan och ljusanläggningen spred glädje och fest.
Epilepsimaskinen blinkade galet då och då under kvällen.
Det var vid de tillfällena man bjöd på sina bästa moves på dansgolvet.
I det skenet kunde även mina menlösa dansteg se rätt vräkiga ut.
Annars dansade jag sällan. 

Det var här jag såg Orup och Cia Berg i bandet Ubangi för första gången.
Annars var jag i en Lustans Lakejer period.
Örebro var ett starkt fäste för den sköna synthgruppen och posörerna från Stockholm.
Jag inspirerades och ville vara basisten Peter Bergstrand.

Jag ville vara synthare och posör och försökte så gott det gick men jag hade dåligt med pengar.
Snodde ett par antika skidbyxor av farsan, de hade det rätta ridbyxestuket. 
Men de var stickiga, det kliade och dess värmande egenskap gav svettforsar från pungen ner till mina mycket eleganta blågrå Peter Pan-dojer. 
På överkroppen hängde något som skulle påminna om en piratskjorta men va det inte.
Över det en rätt hyfsad midjekavaj.
Vi sminkade oss med svart kajal och lika svart mascara.
Jävlar vad det sved ibland.
Men vi i gänget var fyra unga män i nattens tjänst.
Fyra bittra pojkar bara barn.
Ödet hade fört oss tillsammans och vi tyckte att vi ägde världen under ett par somrar i början av 80-talet.

Började läsa Johan Kindes roman "Någon sorts extas" och föll rakt ner i nostalgi igen.
Ett tillstånd många hatar och ser som livsförtärande medan jag växer.
Har inte träffat mina skuggkompisar sedan någonstans runt 1983. De bor inte längre kvar i Örebro.
Men en dök nyligen oväntat upp via kontaktformuläret på min blogg.
Det öppnade många kranar till det förflutna.
Män av skugga...


Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg