Erik Dahlberg är bland annat frilansskribent med ett bultande Hammarby och Romahjärta.
Hans text på min Gästskribentsida finner ni här.
Vill ni dessutom ta del av hans privata tankar om livet och fotbollen så kan ni gå in och läsa på hans blogg
http://fotbollslivet.blogg.se

Vandrade genom ett tomt och nästan öde Gamla Stan i Stockholm igår kväll.
Hade guidat runt en kinesisk journalistkompis och hans flickvän. 
Lämnade dom vid slussen och gissar att de ville ha en romantisk promenad tillbaka ner mot city.
Själv tog jag mig från Österlånggatan via gränder och trånga prång, över torg och runt mysiga gathörn ner till andra sidan förbi Västerlånggatan och ner till Stora Nygatan. 
Kom på mig själv med att tänka på Rom, i det dunkla ljuset påminner faktiskt delar av Gamla Stan om Rom. Jag har aldrig sett det så tidigare men här denna kväll när jag smög fram och stirrade upp mot fasaderna och gladdes åt paren som satt och åt glass på små bänkar tyckte jag mig helt plötsligt befinna mig i den eviga staden.

Men i verkligheten var jag på väg till O`Connells, en irländsk pub som mr Walker hade rotat fram då en av hans "irish friends" hade flaggat för en mindre musiksession av irländsk karaktär. När jag efter att ha irrat runt ett tag nådde fram var det fel dag. Men mr Walker, hans vän, och tre kollegor från Canal Plus Månbas Alpha-liknande kontrollpanel satt vid ett lågt runt bord med varsin öl framför sig. 
Diskussionsämnena ven som sommarpigga flugor i luften, fotboll, klimathotet, Kina och mänskliga rättigheter, Irland och och Dublins förändring efter den explosionsaktiga ekonomiska boomen och frågeställningen varför U2 och Bono aldrig varit profeter i sin egen hemstad. 
Philip O´Connor som Walkers vän heter berättade om Bonos 80-tals kamp för bevarandet av gamla historiska byggnader i Dublin och dagens vändning då han själv är den som vill rasera och bygga nytt på svindyr och lukrativ mark. Vi började snacka musik, irländsk sådan förstås. Jag slängde ur mig gamla favoritband som An Emotional Fish, The Pogues, The Men They Couldn´t Han(Från Skottland fick jag veta) och Cactus World News som Philip blev oerhört förvånad över att jag lyssnat på. Första gången utomlands enligt honom, dessutom känner han en före detta medlem i bandet. 
Vi skrapade lite grann på The Commitments och det faktum(visste jag inget om) att gitarristen Outspan "Fender bender" Foster nu fått en Oscar för musiken till den hyllade filmen Once.
Det var en fin kväll.
När vi gick lämnade jag över ett vistkort till Philip då han kände ansvar att bredda min irländska musikhistoria, länkar och musikaliska tips skulle anlända inom kort.
På vägen hem genom ett sent Stockholm slogs jag av hur död en svensk huvudstad kan vara. Vi är verkligen ett litet obetydligt land långt, långt där uppe i norr där isbjörnar lufsar runt på gatorna i jakt på föda.   
   

Det fanns en tid då alla som ville bli betraktade som en smula djupa och seriösa svarade att deras favoritprogram på TV var långa intressanta dokumentärer och Discovery channel verkade vara den mest sedda kanalen av dom alla.
Jag antar att det ansågs lite som en garant och ett alibi till att framstå som lite klok. Sedan kunde man frossa i den breda underhållningen hur mycket som helst hemma i sin kammare. För på riktigt såg ju de flesta aldrig på de dokumentärer de sade sig föredra. 

Moderepliken just nu är att alla ska skriva en roman. 
Varenda jävel ska skriva ihop en skönlitterär roman för att det är det högsta av allt i samhällets statusbarometer.
Så fort man läser en intervju i vilken tidning eller magasin som helst så nog fan är drömmen hos den intervjuade att släppa en roman, och visst ligger det en i pipelinen hemma i lådan också.
Advokater, musiker, tidningsskribenter, programledare, radiopersonligheter, pr-folk, reklambyråarbetare, politiker ja fan och alla hans förbannade mostrar sitter och filar på sin egen lilla story.
Har man inte skrivit en roman (eller deckare förstås) då är man ingenting, en nolla.

Det fick jag klart för mig när jag lite på nåder fick spela ett par fotbollsmatcher för författarlandslaget i Uppsala förra året.
Det var enbart träningsmatcher men om man på allvar ska spela in sig i laget måste man ståta med en skönlitterär roman.
Att på egen hand ha skrivit ihop boken om mitt proffsår i Kina anses kanske lite pittoreskt charmigt men inte på riktigt.
Men jag vill ju att mitt skrivande ska tas på allvar.

Jag vågar erkänna att jag har ett djupt bildningskomplex, det kommer ifrån en rätt misslyckad skolgång och en uppväxt i ett socialt ifrågasatt bostadsområde. Självförtroendet är inte alltid min starkaste gren. Men jag har lärt mig att fightas, ta striden och överbevisa en massa drönare om att jag är rätt okej. Jag tror att mitt skrivande är en sorts revanschbegär, jag har skrivit för att bevisa att jag visst är bra på annat än den självklara fotbollen som jag levt med sedan sex års ålder.
Jag är annat än den före detta fotbollspelaren och den nuvarande fotbollsexperten. 
Skrivandet har varit min examen och ett sätt att tas på allvar. 

Jag inser att beteendet kan anses en smula barnsligt. Men det är så det är och jag tror att det jag tycker att jag byggt upp nu under några år raseras när vem som helst helt plötsligt börjar skriva böcker och får dom utgivna. Det som tidigare var exklusivt och speciellt, kanske till och med lite svårt, urvattnas till ett sidekick-projekt för kändisar som behöver pricka av roman i sin CV för att få den komplett. 
Det i sin tur gör att man är tillbaka i den där rollen som killen utan egenskaper.

Ändå har jag suttit på X-2000 den senaste veckan på mina resor mellan olika allsvenska fotbollsmatcher och skrivit om min tidigare refuserade roman. Det är fördelen med att resa med tåg. Det finns inte så mycket annat att göra, inget annat som stör. Det är lätt att gå in i sig själv och plocka fram kreativiteten å så har det helt plötsligt gått fyra timmar. 
Kanske borde man boka in en tågresa runt Sverige för att ro projektet i hamn. 
Men jag är på gång ändå.
Drygt hälften är nu omarbetat.
Det fanns en tid då papperskorgen var ett mycket bra alternativ för romanförsöket.
Var så trött på att inte räcka till. Att inte duga.
Men fightern i mig är tillbaka.
Bra eller dåligt?
Nu ska det bli klart.

Min lilla miniturné går mot sitt slut. Satt nyss på Stockholm Central, på de där träbänkarna, och såg folklivet springa förbi. Ett par hundar började slåss, en hemlös sökte en cigg i vimlet medan en bank försökte övertyga människor om att de absolut måste ha ett nytt mastercard där man får en resa om man handlar tillräckligt ofta på kortet.
Märkligt.
Varför inte bara köpa resan direkt istället.
Men obehagligt många verkade nappa på de överdrivet käcka tjejerna och killarna som stod på en plätt konstgräs och ropade på folk. Det är kanske tur att Sverker Olofsson finns trots allt.
 
Igår var det Supersöndag på Canal Plus med massor av landslagssnack, Mr Walker, Simon Bank och Henrik Rydström satt i panel, Nora som vanligt vid rodret och Petter Johansson som side-kick
Det var kul.
Skön stämning och mycket garv.
Mat på Prinsen efteråt, första kvällen på uteservering i år.
En Fatöl
En liten Mariestad.

Nora, Simon, Petter och jag på Sturehof efteråt.
En Guinnes för mig, småstadsgrabben, vitt vin för de tre belevade storsstadsgiganterna som slängde sig med både franska och italienska uttryck under kvällen.
Sedan sängen strax efter midnatt.

Kunde inte somna direkt och tänkte först börja räkna får men istället började jag nynna på en Chelseasång.
Det var inte alls medvetet, antagligen handlade det om hjärntvätt, för någon fan av klubben är jag inte.
Men jag måste erkänna att de där minuterna direkt efter matchen mot Manchester United i lördags, efter den enorma dramatiken med straffmål för Chelsea i 86min och sedan två räddningar på mållinjen på tillägstid, var bland det häftigaste jag varit med om. 
Vilket tryck.
Allsång från hela arenan bortsett det ena hörnet där Man U supportrarna snabbt försvann ut ifrån sina sittplatser.
Jag är inte lättimponerad, ibland på gränsen till blasé, men denna dag på Stamford Bridge var en dag att notera i sitt livsbibliotek. Solen sken, det var över 20 grader och långa rader av Chelseatröjor vandrade mot arenan runt lunchtid.
I pressrummet märktes digniteten av matchen, hela Englands expertis var där, tränare, fd-spelare, teveexperter och de tunga tidningskrönikörerna. Själv är jag så nonchalant att jag inte känner igen en jävel, men NH-Gerrard gick och pekade till höger och vänster i en vild adrenalinkick. Men jag såg John Barnes sitta och läsa i ett programblad och Big Sam Allardyce stod bara ett par meter ifrån mig när jag mosade in delar av buffén i munnen.
Coolast var nog ändå när Marcello Lippi gled in, brunbränd och elegant. Jag och NH-Gerrard stod och förberedde oss för vår lilla stå-uppa inne på innerplan, Lippi med sitt följe hade blicken högt ovanför oss och mot dörren ut mot fotbollsplanen. Dom skulle förstås trampa förbi oss nobodys men fick en fet hand upptryckta i sina ansikten av mediaansvarig. Sorry, you have to wait a minute. Sedan hängde han på oss ackrediteringarna och öppnade dörren.
När vi kom in igen satt Lippi som en ledsen hundvalp på en stol, jag tog av mig min bricka och så skickade mediamannen den vidare till Lippi. 
Jag rättade till slipsknuten lite grann, blinkade lite med ena ögat. 
Hej på rää! 
Å så gick jag upp mot kommentatorsplatserna.

Matchen var inte speciellt välspelad men innehöll annars allt man kan önska sig, Två snygga mål och en omstridd straffspark, grovt misstag av Carvalho, en knockad Vidic(otäckt), nära fight mellan Drogba och Ballack om en frispark, en skadad Rooney, å så de två räddningarna på mållinjen av Chelsea på tillägstid. Glad över att ha fått varit där.

Flyg till Stockholm direkt efter match, två nätter på Scandic Park och nu sitter jag på X2000 mot Helsingborg för Skånederbyt mellan HIF och MFF ikväll. Hyrbil till Jönköping i natt, sova, sedan sista sträckan in mot målet Örebro på tisdag lunch. Rock ´n Roll.

Klockan är återigen över midnatt. 
Det börjar bli en vana nu med sena nätter och tidiga mornar.
Däremellan resor.
Jag är förbannat trött och ni undrar då naturligtvis varför jag inte går och lägger mig.
Har inget bra svar på det.
Pliktkänsla kanske. 

Har precis suttit och plockat ut bilder från tre allsvenska matcher som ska användas i studion innan Stockholmsderbyt i morgon mellan AIK och Djurgården. De kom med bud under onsdagen när jag var i Norrköping över dagen.
Kom hem från Halmstad igår.
Tiden räcker just nu knappt till för att göra det införjobb jag måste göra för att sköta jobbet ordentligt.
Stockholm torsdag.
London fredag och lördag, Chelsea-Manchester U.
Stockholm söndag.
Helsingborg måndag.

Det är inte själva jobbet som gör mig sliten utan resorna. 
Kommer snett i matvanorna, magen kraschar.
Rubbad sömncirkel, 
Trött.

Satt och tittade ut över havet från min tågvagn.
Västkusten passerade utanför fönstret. 
Falkenberg, Varberg, Kungsbacka, Göteborg.
Det gnistrade i det guppande havsvattnet, människor gick i tunna t-tröjor och kortbyxor.
Hela jag var en enda hängbjörk och funderade på att sova men var hungrig efter att jag hoppat över frukosten.
Sen induning nämligen, tidigt tåg och taxi med herr Dahlberg som jag mötte dagen innan på Storgatan i Halmstad.
Tuggade tveksamt på en seg Pressbyrånmacka och ett par bananer, köpte kaffe av en man i uniform.
Jag var inte i form helt enkelt.

Mitt emot mig satt en äldre dam ensam med en bok.
Hon fnissade för sig själv, tittade upp lite förläget, försökte hålla tillbaka det automatiska glädjehulkandet.
I sin hand hade hon Arto Paasilinnas bok Milda makter. 
Jag har inte läst den.
Hon började skratta, kunde inte hålla sig. 
Hon läste och läste, fnissade och skrattade, log och kved.

Tänk så skönt avväpnande att en tisdagsmorgon i april med mina påsar under ögonen få sitta mitt emot en ensam skrattmaskin med en bok i handen. 
Vad gör man själv?
Skrattar ihop med henne trots att man inget vet om bokens handling.
Har inte läst den.
Tänkte sno den ur hennes hand och skrika: 
Ge hit skrattet.
Det är inte bara ditt.
Jag vill också vara med.

Men hon gick av i Kungsbacka.
Hela ansiktet lyste av härlig morgonlycka.
Hon log mot mig när hon gick. 
Jag log tillbaks.

Solen slog in i mitt ansikte.
Jag lutade mig tillbaks och somnade in.
Tåget tuffade vidare som om ingenting hade hänt.

Solen stod högt på himlen och det var fridfullt och vindstilla i centrala Örebro. 
Värmen var tryckande och hade så varit de senaste två veckorna. Invånarna i staden höll på att flyta bort och klädde av sig så mycket dom kunde utan att anses nakna. Peter och Anna satt och lutade sig emot baksidan på Karl XIV Johan-statyn nere vid Järntorget. Båda hade varsin bägare med mjukglass i sin hand. De satt i skuggan och såg ut över slottet. Centralparkens gräsmatta var full av ungdomar som satt och solade och drack öl. På bänkarna nere vid vattnet satt andra solsugna individer med bara överkroppar och stekte sönder huden. Det var en härlig dag trots att svetten rullade ner längs ryggen på Peter och landade nere vid bältet i en liten pöl.

-Jag tänker flytta från stan, sa Peter mitt emellan två glassintag.

Anna ryckte till, vred huvudet mot Peter och tittade hårt på honom.

-Va säger du? Flytta? Vart då?

-Det har jag inte bestämt än. Men jag har sålt huset och har bilen på annons. Ska sälja möbler och hela skiten hade jag tänkt mig. Bortsätt från böcker och mina skivor så ska allt bort.

-Men när bestämde du det här? Du har aldrig nämnt något som ens snuddar vid en flytt. Du har ju känt dig så trygg här även om du mått dåligt och varit vilsen. Men vilsenheten har väl mest handlat om det som händer inom dig och inte så mycket med platsen. Så har jag uppfattat det i alla fall.

-Jo jag vet. Örebro har varit bra för mig. Det är min stad men ändå inte.

-Hur menar du då?

 Peter dröjde med svaret. Såg bort mot Stora hotellet till höger. Blicken flöt sedan förbi det lilla vattenfallet och över de av slottets tre stolta hörntorn han hade framför sig. Det gnistrade i det svarta vattnet som denna dag faktiskt inte såg så skitigt ut som det brukade.

-Jag älskar det här, sa Peter sedan och svepte ut med ena armen. Den här stan har blivit så jävla vacker. Du vet ju hur mysigt det är att gå ner mot Stadsparken och följa ån ut mot småbåtshamnen och Hjälmaren. Men cykla åt andra hållet, följ ån och du finner minst lika sköna platser västerut som åt Hjälmaren. Först de där underbara kåkarna nere vid Rosta Strand. Ja där vid den gamla hängbron där jag stod och fiskade löja när jag var runt elva år. Rosta Gärde längre bort med sina fotbollsplaner och Hästhagens badplats strax intill är platser jag växt upp på och älskar att cykla förbi på somrarna. Å så Karlslunds Herrgård och Fallet längre bort, det är suveräna platser.

-Jamän så stanna här då.

-Det är inte så enkelt. För även om varje gata talar till mig, bjuder på gamla minnen, så är det ändå en viktig sak som fattas.

-Vadå?

-Jag känner mig så förbannat ensam Anna. Har alltid varit stark på egen hand men något har hänt inom mig. Vardagen är så definitiv. Förr fanns alltid ett mått av nyfikenhet och vad-händer-nu feeling inom mig. Nu bara ”är” allting. Fortfarande har inget jobb dykt upp. Det ringer visserligen klubbar från gärdsgårdsserier och erbjuder tränarjobb med feta svarta lönekuvert, men du vet ju att dit vill jag inte. Fotbollen är avslutad för mig.

-Det vet jag Peter. Men den här ensamheten? Du känner väl många här i stan?

-Det finns massor av bekanta, det är sant. Men vänner…

Det har jag inga kvar. Alla år på resande fot gjorde att jag tappade greppet om den sociala tråden. Jag tillhör inte längre några sociala sammanhang och har på sätt och vis brutit med det förgångna. Det är mitt eget fel. Du vet det här med ensamvarg. Jag trodde att jag skulle finna min väg in i nya sammanhang när jag flyttade tillbaka. Men jag har upptäckt att det nästan är lättare att vinna miljoner på lotto än att nå in och bli accepterad i kretsar man inte tidigare ingått i. Det är som om alla förväntar sig att jag är ingift och förevigt vigd i fotbollens heliga vatten.

 -Jo, jag vet hur du kämpat Peter. Men det tar tid att vrida människors invanda tankemönster. Kommer bara nån över den där osynliga gränsen som betyder aha, den där Peter är inte född i farstun. Han är en tänkande människa som fattar bra mycket mer än bara det gröna fältets schack. Fattar en så fattar fler, människor är flockdjur. Samtidigt känner jag mig lite skyldig att jag inte har kunnat få in dig i ett sammanhang. Men det har inte alltid varit så lätt då du inte direkt varit glasklar i dina tankar.

-Du har rätt. Jag är en förvirrad jävel så du ska inte känna skuld. Våra samtal har hjälpt mig enormt ändå. Utan dig hade jag inte suttit här och käkat glass och mått fint i värmen.

Men jag har nästan inget kvar här längre. De ytterst få förtroliga inom vänskapskåren har jag kvar även om jag flyttar. Skägget, han kommer alltid finns där till exempel. Men brorsan, Patrik du vet. Han har flyttat till Karlstad. Träffade en donna från Sunne. Morsan gick bort för ett par år sedan och farsan har jag inte snackat med på tio år. Senast bodde han fortfarande i Sundsvall, mer vet jag inte.

Men jag kommer att sakna dig Anna. Ingen förutom Sofia vet så mycket om mig, mitt inre och mina ständiga mörka moln av grubblerier som oavbrutet cirkulerar över mig.

-Det kommer bli tomt även för mig Peter. Du kommer vara saknad av fler än mig om du nu gör slag i saken och drar. Även om du inte tror det själv så är jag säker på det. Jag vet det.

Ett par änder hoppade upp från vassen nedanför där de satt. Änderna vaggade fram som en rad höggravida kvinnor. På gräsmattan kastade några juniorer frisbee trots trängseln och i skuggan, invid buskarna, låg en alkis och sov ruset av sig. En polisbil åkte långsamt förbi biografen Roxy och spanade ut över parken.

 

Tåget dunkade in på Göteborgs station. 
Jag vandrade förbi hotell Eggers och vidare mot Kungsportsplatsen. Solen lös faktiskt, vinden slet i håret och studsade mellan väggarna på de trånga gatorna. Vid Gamle Port dök de första tecknen på fotbollsderby upp. De grönsvarta hade slagit läger på krogens uteservering så jag bröstade upp mig, sökte blickar och gick så nära jag kunde men ingen reaktion kunde skönjas. Fåfängan fick sig en kyss och jag tänkte att kanske syntes jag inte bakom min stora bag som hängde på axeln. Det är ju inte mer än nio år sedan man stod på krogens balkong och tog emot massans hyllningar. Men, men, life goes on och kanske ser dom mig nästa gång.

Jag gick genom Gaisland och överallt såg jag grönsvarta tröjor och halsdukar. Längre upp vid teatern dök det upp tre unga grabbar med blåvita tröjor och en ensam stackars tjej med en ÖIS-halsduk. Man undrar vad hon gjorde ute en sådan dag.
Snart var jag framme vid avenyyyyn, som vanligt satt folk på ute och fikade trots halv storm och en ganska kall vind. Men på avenyyyyn ska man sitta med sina filtar och huttra med en kaffe för avenyyyyn är ju kontinental mark och då sitter man ute sommar som vinter.

Gillar att besöka Göteborg numer. Jag får en känsla av att jag är en av dom. Har baktalat staden en hel del sedan flytten från västkusten och gud ska veta att det finns en hel del saker med Götet som är alldeles för mycket Doobidoo om ni förstår vad jag menar... Och det gör alla ni som jag gillar. För det finns ett annat Göteborg långt bort ifrån GJ, LK, BV och TR. Det är det Göteborg jag tycker om och som gör att jag återkommer så ofta jag kan.

Kom till Ullevi och alla jag mötte va så glada över att träffa mig, sånt värmer ett känsligt ensamvargshjärta. Mina år i fotbollens tjänst på denna plats har placerat mig på en hylla för de accepterade och som det verkar omtyckta. Och människor som visar att dom gillar än är lätta att gilla tillbaka å så uppstår karma.Göteborg är hemma nuförtiden, det trodde jag inte när flyttlasset gick mot uppväxtens landskap. 

Matchen mellan GAIS och IFK Göteborg slutade 0-0 och alla detaljer kring den matchen är redan avverkade i diverse medier. Ingen idé att hänga sig kvar där. Efter matchen tog mr Rare kommandot och delar av arbetsgänget på C+, jag själv och mr Rare hamnade på Caleo för ett par öl och lite Risotto. Juniorerna drog sedan vidare medan jag, mr Rare och mr Sport Trot gick och dunade.

Långfrukost med samma gäng på Rubinen dagen efter och mr Sport Trot drog reprisstorys för mr Rare och mig, en galen story om en helikopter, en åksjuk och nedspydd Lisebergskanin med matchboll på Ruddalen och slutligen en tevestudio i kaos med nedfallande spotlights efter att helikoptern nästan rammat studion. Allt ska finnas på band sa Sport Trot och direkt kommenderade mr Rare att episoden måste ut på YouToube för dokumentation av sanningsgrad. Bra storys har en förmåga att svälla precis som fisken som försvann i djupet.

Sport Trot drog iväg med flyg och jag och mentorn (mr Rare bytte personlighet här någonstans) fortsatte fika på Condeco på avenyyyyn, sköna svarta skinnstolar i en dryg timma och sedan vidare till NK och en dubbel espresso och lite vatten och sitta i röda, något mer nedsuttna skinnstolar på Espresso House. Spana på folk och prata om ytliga ting, händer inte ofta med mentorn men vi var inte redo för tunga livsvalskonversationer denna ännu soligare och nästan vindstilla Göteborgsförmiddag. 

Mentorn behövde efter ytterligare någon dryg timma dra iväg och vara boss på något internationellt telefonmöte medan jag hängde upp bagen på ryggen och lunkade via Brunnsparken ned mot Centralen för att ta Intercity 771 tillbaka hem.

När det kommer till min hälsa så är jag relativt skrockfull. 
Så knack, knack å ta i trä!

Men något håller på att hända efter en ovanligt mörk och dyster vinter.
I morgon ska jag göra slutbesiktning av min elaka tand som hållit mig som gisslan sedan någon gång i mitten av hösten förra året. Den har inte värkt på snart tre veckor och bör anses som fri från terroristbaciller.

Det innebär att hela hälsotillståndet har gått från gråslask till vårsol. 
Jag har börjat träna igen.
Senast jag tog mig igenom en löprunda var på julaftons morgon. En egen liten tradition.
Nu har jag precis kommit in efter min andra runda på comebacken. Man kan säga att det gått något trögt så här i starten.
Redan efter trehundrameter hoppade en bäver in i min högra vad och började gnaga loss muskelfibrer. Jag tyckte han sa att han hade ett band och behövde strängar till sin gitarr. Efter en kilometer dog lårmusklerna och jag började jogga direkt på knäledens benpipor, som att åka crosscykel utan fjädring. Men jag bet ihop envis som jag är. Och efter cirka trettiofem minuter var jag tillbaka i hemmet med en mörbultat kropp men en pigg och renrensad själ. Av bara farten hoppade jag på min Power Plate och drog igenom ett styrkepass på vibrationsplattan, ett mirakel för pensionerade och illa tränade gubbar, och käringar för den delen. Träningsvärken som dunkar i kroppen är underbar att huka sig under, jag har längtat efter den, det är en av de skönaste och mest stimulerande känslor man kan ha i kroppen. 

I am back! 

Om någon timma sätter jag mig i bilen, igen. Det är Stockholmsderby och jag läser DN på morgonen och får mitt trista 80 och 90-tal kastat i ansiktet av Johan Esk. Han påminner mig om de mörka åren för fotbollen i Sverige. Åren då man tyckte att 6.000 åskådare var en fin-fin siffra på en toppmatch i allsvenskan. Jag spelade allsvensk fotboll mellan åren 1989 till 1995. Det var de åren hockeyn regerade och Expressen på allvar funderade på att sluta skriva om fotboll(enligt Mats Olsson). För även om Esk specifikt skriver om Stockholmsfotbollen så var det likadant runt om i hela Sverige. Med undantag för IFK Göteborgs Europaäventyr. Det var tomma läktare och spridda gaphalsar runt om på arenorna. Klackar fanns knappt, enbart storstadslagen kunde stå upp för lite sång och show. I Örebro var det dödstyst, i Norrköping var det dödstyst. Vill man kan man vara bitter över sånt här, tänk att få ha spelat fotboll inför fullsatta läktare med tevesändning från varenda arena och en i övrigt galen massmedial bevakning. Då kanske mitt drömmål på Vångavallen 1992, eller om det var 1993, blivit just ett drömmål och inte en rensning från halva planen som en besviken sommarvikarie från skånemedia skrev åt Folkbladet i Norrköping. En yttersida från 40 meter rätt upp i krysset. Finns bara lagrad i min hjärna och dör med mig då inga bilder finns sparade någonstans. 

Men efter tre utlandsår mellan 1996 och 1999 fick jag ändå avsluta min karriär i Gaisfärgerna och ett Göteborgsderby mot Blåvitt inför 35.000 åskådare. Det var en försmak om vad som hänt inom den allsvenska fotbollen de senaste tio åren.
Det är fantastiskt och visst är jag lite avundsjuk ibland på de som får vara med under denna högkonjunktur. 
Men jag mår bra idag, jag har varit ute och sprungit, dessutom har jag jobb enbart beroende på denna fotbollsboom.
Så varför klaga?

Jobbade i Borås i måndags kväll.
Körde sedan hem i natten och upplevde en enormt stark frihetskänsla.
Susade fram i mörkret med min miljöbov, det var nästan tomt på vägen, Lundell sjöng om att skylla på stjärnorna eller om att inte Isabella skulle låta dom jävlarna ta henne. Winnerbäck skulle kanske pröva sina läppar på någon annan och sa farväl och adjö till Jupiter. 

Jag blir lätt sentimental när jag åker bil genom öde landskap, i natten, med endast en och annan lastbil som sällskap. 
Har ingen aning om varför, jag kan vara glad, jag kan vara ledsen, det bara kommer till mig å så eskalerar det. Antar att det beror på just den där kravlösheten som finns under de där timmarna mellan två punkter som inte går att använda till något annat än egna tankar. Å egna tankar kan vara farliga om man inte är van att umgås med dom. Saker blir lätt förvirrade, sånt som mitt på dagen, mitt i livet, inte når fram kommer alltid smygande på natten, i bilen, på väg hem från något jobb.

Man åker från outforskade marker i det kuperade Bollebygdslandskapet, via bönderna på västgötaslätten där grisodörerna tränger in i kupén. Vid Finnerödja börjar släktbanden bindas igen, morfar och mormor och sommarstuga mitt i värsta knottinfernot. Snart hemma. I ett deprimerande Laxå börjar himlen närma sig bilens tak, tunga dimridåer ställer sig i vägen för mig, de rör sig som små Ghostbusters spöken och mina helljus får tokspel och ser ut att luras ut och upp i atmosfären.
Utanför Hallsberg kör jag in i en vägg, sikten är inte mer än fem meter framför miljöboven. Men jag är hemma igen, Närkeslätten finns därute, Kumla å så vägen in mot stan. Här är jag i kontroll, allt har en historia, det är här som jorden och jag går i samma fotspår, spår som är trygga som ett par perfekt insprungna Wembley SL.

Den känslan är bra ibland. Kommer ihåg mina sista år i Göteborg och i GAIS. På väg upp mot Sundsvall i buss stannade vi och tränade i Örebro, mitt i natten på vägen hem igen passerades mina gamla uppväxthus på några hundra meters avstånd från motorvägen. De flesta i bussen sov medan jag satt i skuggan från lampornas sken med en konstig känsla i magen, en känsla av hemlängtan. Jag visste då att jag var tvungen att flytta tillbaka till ursprunget igen.

Sju år senare är jag inne i en period av jobb och resor. Borås i måndags som sagt, idag Norrköping, i morgon C+ i Örebro för att fara till Stockholm på söndag och sedan tillbaka på måndag och torsdag nästa vecka Göteborg. Som en turné.
Det är här rastlösheten borrar sig in i hjärtat. Älskar att vara ute på turné, älskar att vara hemma. Tio års flyttande under en fotbollskarriär byggde upp en rastlöshet som aldrig verkar lugna ner sig. 
Jag är aldrig riktigt nöjd med där jag är.
Har alltid längtat någon annanstans.
Är jag borta längtar jag hem, är jag hemma längtar jag bort.
Antar att det är därför jag gillar att resa så mycket, då är jag alltid borta men kommer alltid hem igen.
Jag kommer alltid att åka bort.
Jag kommer alltid att komma hem.

"Rastlösheten brinner i min kropp.
 Ingenstans syns en gnutta hopp.
 Och i morron när jorden brinner opp.
 Då är det försent att söka målet i sitt liv.
 Måste ut i natten, måste ut och få luft..."

Jag har levt i fotbollens familjestruktur i nästan hela mitt liv. Detta trots att jag aldrig känt mig riktigt hemma i den trånga familjekostym som sporten erbjudit mig. I det lilla har jag alltid försökt spränga den där boxen som spelarna blivit invallade i av tränarkadern, klubbarna eller fotbollsförbundet. Oftast har det varit rätt betydelselösa små markeringar som enbart hjälpt mig själv att känna att jag inte tänker följa alla "era" löjliga små regler. Jag har väl knappast förändrat världen.

Att alltid välja annan färg på sponsortröjan som ingick i matchuniformen var en av varianterna. Det var rätt gott att komma i en blå variant när resten av laget satt i röda, alltid retade det nån. Mina öronringar skakade alltid ledarnas trygga fyrkantiga värld, raden av uppfostrare tog aldrig slut. Likadant striderna om mitt långa hår som slutade med en fight med hela det kinesiska kommunistpartiet under proffsåret i Kina. 
Ha, den striden vann jag.
Det har alltid varit så att man ska vandra i långa skötsamma led och de som börjat skruva på sig för att det kännts en smula trångt har direkt satts på plats för att tvingas in det långa ledets rytmiska marschtakt.

Men kanske har det trots allt varit något friare de senaste åren då den ökande kommersialliseringen tvingat de strama tyglarna från familjen att bli lite lösare. Individualismen har ökat, imagen är viktig för att slå igenom. Att bryta sig ut från likriktningen är inte längre ett sportsligt självmord. Se på det ökande bloggandet från spelarna själva, Henrik Rydström är den mest kända, Pontus Wernblom och Fredrik Lundgren som skriver i GP är ett par andra. Listan bli längre och längre. Törsten efter att få veta sanningen om livet som fotbollspelare är massivt och de som vågar gör en stor tjänst för oss som betraktar allt utanför omklädningsrummen och klubbhusen, men de tar även en otäck risk. 
För  alla är inte glada över det här, i Sverige pågår en kamp om att fösa in de fria själarna i fångenskap igen. För här hemma är ändå kollektivet det finaste av allt och den enda vägen till framgång. Precis som den gamla sicilianska dygden att hålla allting inom familjen.

Så ur familjens synvinkel ska en fotbollspelare bortsett från själva fotbollspelandet vara helt transparant. 
Syns inte, ta inte plats, tyck ingenting. 
Marschera i takt.

Från det Svenska Fotbollsförbundets domarkommité fick jag ett gult pappersark på den allsvenska upptaktsträffen.
Det handlade om regeländringar och tolkningar inför säsongen 2008.
En guide till en fotbollspelares självutplånande.

-Grundutrustningen får inte innehålla några politiska, religiösa eller personliga uttryck. Ett lag, där en spelares grundutrustning innehåller politiska, religiösa eller personliga uttryck, ska anmälas till tävlingsarrangören.

-En spelare som tar av sig sin tröja för att visa slogan/slagord eller reklam kommer straffas av tävlingsarrangören.

-En spelare ska varnas om han när han firar ett mål: tar av sig tröjan helt eller delvis, klättrar på avspärrningarna mot publiken, eller om han täcker sitt huvud eller ansukte med en mask eller liknande föremål.

-Färgkrav på synliga underkläder:
Om underkläder (tröja) bärs ska ärmen ha samma huvudfärg som tröjans eller skjortans ärm har.
Om underbyxor bärs ska de ha samma huvudfärg som kortbyxorna.

-Spelare som bär felaktig utrustning(t.ex. smycken, felaktig färg på värmebyxor) ska uppmanas att lämna planen för att avlägsna dessa. Spelare som vägrar att lämna planen för att rätta till utrustningen ska varnas. Återinträde för spelare som rättat till utrustningen får ske när spelaren är kontrollerad.

Sedan tidigare vet vi också att tröjor ska vara vackert nedstoppade i byxorna och strumporna uppdragna till knäna och benskydd måste förstås bäras på smalbenen under strumporna.