Jag vet, fotografiet är hemskt, men det är inte mig ni ska titta på.
Det är hatten.
Märke RaRe. One size. Inköpt på W19 i Göteborg.
Det är en riktig Tom Waits eller Bryan Ferry-hatt.
Snygg,stilig men samtidigt ruffig.
En hatt för mörka, regniga höstdagar med kragen uppfälld till skydd mot vinden.

Jag gillar hattar. Använder dom inte allt för ofta men skulle vilja göra det mer.
Tycker det är både coolt och snyggt att bära hatt men har märkt att det stör människor av någon underlig anledning.
Det är inga problem för folk att gå omkring i slitna styggaTruckdriverkepsar eller amerikanska diton med baseball eller hockeyemblem på.
Ingen reagerar eller kommenterar dom hur fula dom än är, kepsarna har ju blivit någon sorts satans del av en svensk folkdräkt.
Men så fort jag sätter på mig en hatt så dyker det hela tiden upp små till synes oskyldiga kommentarer.
Dom säger inget om att den är snygg eller ful utan bara nått ironisk, fryntlig för att få ett garv.
Nu har jag slutat bry mig och säger som Mentorn brukar säga.
"Det är mode grabbar"
De som fattar dom fattar. Dom andra får leva vidare i sin okunskap.

Det började för några år sedan då jag köpte min första hatt inför min årliga semester på Gotland som besöks i slutet av Juli varje år.
En liten accessoar till den stora vilda festen som firas i Björkhaga.
Sedan dess så ser jag till att köpa minst en ny hatt om året som jag kan bära på festen. Det har blivit lite av grej numer.
Fest, hatt och Eldkvarnkonsert.

Jag har hattar från New York, Basel, Stockholm, Göteborg och Örebro, och ett par elegantare men ändå tuffa kepsar.
Det lär bli fler...

En Grandiosapizza och Coca Cola var nationalrätt i Norge när jag bodde där 1997 och 1998. Alla käkade den där sorgliga pizzan ifrån frysdisken hos Prix.
Jag antar att det har hänt en hel del sedan dess hos vårt broderfolk i väst.
I alla fall om man ska tro TV-programmet Kobra i SVT.

Kanske har norrmännen käkat så många Grandiosa att hela deras mentalitet har absorberat dess innehåll till ett nationellt tillstånd.
Norrmännen har utvecklat ett Grandiost beteende, en gigantomani där dom numer ser sig som extremt speciella med storhetsvansinne som ledit till arrogans och en attityd om obegränsad framgång, makt och skönhet.
Det är förstås oljan och de rikedomar som den genererar som gjort att norrmännen genomgått en enorm förändring i sin nationalkaraktär.

Simen Saetre är journalist och författare till boken Petromania. Han är starkt kritiskt till vad oljan har gjort med Norge och har åkt runt i världen till andra små oljenationer som Kuwait, Qatar, Förenade Arabemiraten, Turkmenistan, Gabon och Angola för att se likheter och skillnader. En sak han såg som gemensamt var satsningar på skrytbyggen som till exempel det nya pampiga operahuset i Oslo.
Just satsningar på arkitektur som ska synas över världen verkar vara en diagnos på den Gigantomani han definerar att Norge befinner sig i.
Jag har inte varit i Norge på länge och har ingen inblick i ämnet men man får tro Simen Saetre och ett par andra författare som speglat landets förvandling från fiskebönder till oljemiljardärer som tror dom äger världen.

Den keltiska tigern.
Däremot är det bara att konstatera att det är de nyrika som alltid är de mest odrägliga människorna.
Att snabbt ta sig från fattigdom till nyrikedom förvandlar ofta människan på de mest odrägligt negativa vis.
Pengar som rinner ut ur öronen på individer och stater har en förmåga att vrida sinnet och skapa egoistiska, självälskande psykopater utan empati eller känsla för stil och ödmjukhet fast det borde var just då man borde kunna kosta på sig det.
Min irländske vän Phil har berättat om Irlands väg från det fattigaste landet i Europa till kungar och centrum för EU:s lägsta företagsskatter. Dublin blev hippast i Europa dit alla moneymakers drog för att glassa.
Irländarna började jaga cash och snygga bilar istället för att umgås över klassgränser som tidigare alltid varit irländarnas nationalkaraktär.
På Irland stämde alltid resekatalogernas klysha om det "gästvänliga" folket, men det var innan den keltiska tigern drog in som en orkan och förstörde folkets empati och känsla för ett samhälle där alla hjälper alla.
Efter finanskraschen har irländarna yrvaket och utblottade vaknat upp till en fattigare tillvaro men där värmen är på väg tillbaka.

Andra länder med samma syndrom är bland annat Kina och Ryssland.
Snuskigt rika och nationalistiska individer som äger världen och som om dom inte får respekt försöker köpa den med så mycket pengar att man inte fattar hur mycket dom har. Är det inte det dom gör genom sina köp av idrottsklubbar.
Vi kommer få se mycket mer av Kineser och Ryssar i Europa, ja asiater överhuvudtaget. Individer som när det kommer till plånboken mer eller mindre kan köpa upp Sverige och lägga ner landet och bygga flygplats över hela skiten.

Motrörelser och Självransakan.
Det positiva är att sådana här saker alltid går upp och ner, det kommer alltid motrörelser och självransakan och förhoppningvis självinsikt.
Europa har haft sin period av högmod och fall, USA har precis gått igenom sitt ruttna tak och tvingats till ödmjukhet precis som Irland.
Norge som är så egoistiska att dom inte ens är solidariska med den europeiska gemenskapen utan står utanför kommer också att komma ner på den jord som vi svenskar tvingats ned på. Det är inte mycket vi kan skryta med numer.
Kina, Ryssland, Indien och många fler är på väg uppåt men kommer att falla, kanske inte under min tid på jorden men dom kommer att falla precis som Romarriket en gång gjorde.
Högmod leder alltid till fall. Förr eller senare...

Jag är ett antal år försent född för att ingå i gruppen 11B-generationen som den här boken skriver om. Det är en nostalgisk rundtripp ifrån åren mellan 1965 och 1975, om minnena hur Sverige såg ut vid den tidpunkten.
En tid mitt emellan som författaren Janne Sundling och hans gästskribenter skriver. Mitt emellan sextiotalets proteströrelser då dom var för unga och punkens explosion då dom redan hunnit bli för gamla. Generationen efter "jätteproppen Orvar", det mäktiga fyrtiotalisterna. En tid av experiment.

Det handlar om en bok fullproppad med i första hand populärkulturell nostalgi, mest inriktad mot det manliga könet med mellanöl, popmusik, fotboll, klassiska serietidningar om agenter och cowboys samt snus, Puch Dakota-mopeder och erotiska herrmagasin som Piff, PinUp och Top Hat.
Allt är uppbyggt med massor av snygga bilder på popidoler, sportstjärnor, reklamkampanjer för alkohol och cigaretter, godis, kondomer och mode förstås.

Korta texter, listor, bilder och personliga iakttagelser från skribenterna fyller nästan 190 sidor nostagikavalkad.
Vad pratade man om?
Vad lyssnade man på?
Vilka filmer var populära?
Hur såg politiken ut?
Vilka nyheter skrevs det om?
Vilka idrottsmän och sporter var i ropet?

Boken radar upp fakta som för mig som är född 1967 verkligen ger igenkänningsrysningar. Både sköna varma rysningar som iskalla.
Detta är en fantastisk bok om man är nostalgisk eller enbart intresserad av nutidshistoria. Gråt, skratta, skaka på huvudet, sakna eller blunda åt igenkänningens vindar.
Jag må enbart ha varit fem år då Alice Cooper sjöng "School´s out for summer", jag var sju när Ingemar Stenmark tog sin första världscupseger i specialslalom å David Bowie kom ut med Diamond Dogs och jag var åtta år bokens sista år då Sony lanserade Betamax som videosystem, då Pripps förstatligas, General Franco dog och Microsoft Corporation startas i Seattle, USA. Ändå får jag ut massor av att läsa och titta på bilderna i boken.

Nya ord i ordlistan detta år 1975:
Allergisanering, bakfylla, barnledig, graffiti, pappaledig, play off och power play, video och wallraffa...

Rätt mosig idag, en hjärna som stapplar fram som en bakrusig alkoholiker.
Kom hem två i natt efter Romderbyt mellan Roma och Lazio som jag bevittnade ifrån en studio i Sundbyberg. La mig halv tre med betong mellan ögonlocken och vaknade med betong runt hela skallen.
Jag undrar om jag inte går omkring med en liten flunsawannabee i kroppen. En liten rackare som vill göra sig mer märkvärdig än vad den är. En klassisk retsticka.

Rensade ut mitt kontor på stan under den gångna helgen. En blixtaktion efter ett telefonsamtal som gav mig chansen att ta mig ut ett halvår innan kontraktstidens slut. Hyrde kärra och bar alla stolar, hyllor, tavlor och kartonger själv ned för de fyra långa trapporna.
Höll på att bryta ihjäl mig men det gick.
Gav mig själv en klapp på axeln för att jag behövde det.
Fick sedan hjälp med ett rätt tungt och otympligt skrivbord och det var jag verkligen tacksam för. Sedan städning och tillbakalämning av nycklar och kodkort.

Nu är basen och kontoret återigen i huset i villaidyllen.
För hur länge får vi se.
Drömmen är att skapa ett litet kreativt centrum i nån skön lokal i city där miljön är inspirerande med hyreskollegor som grensar till varandras verksamheter så att man kan dra och hjälpa varandra, ge kraft och stöd, nya vinklar och öppnande samtal vid fikabordet. Jag ska slicka såren under en period så får vi se hur det går med de tankarna.

Insåg när sopsäckarna åkte fram hur mycket fotboll jag egentligen ser och har sett genom åren. Från hyllorna plockade jag ett antal hundra VHS-kassetter med matcher ifrån Premier League och Allsvenskan som vevats fram och tillbaka i jakte efter smarta taktiska drag. Ingen spanar VHS längre så de matcherna ska till sopstationen vad det lider, om ingen gammal fotbollsromantiker som läser detta skulle vilja ha matcherna. Bredvid kassetterna låg dvd:er i högar av ytterligare matcher, inklusive en del ifrån Serie A, som jag använt för att analysera och plocka ut sekvenser till studiosändningar jag deltagit i. Kan säga att det var några stycken det också varav en hel del kommer att sparas för eventuellt användande framöver.

Sändningen igår var den sista för året så nu går jag in i viloläge när det kommer till TV medan jag speedar upp alla andra projekt som jag jobbar på.
Det är kul nu, när jag lever i det där hålet är det inte lika kul, men ett negativt besked förra veckan blev märkligt nog starten på nya positiva idéer.
Kunde lägga undan ett kapitel för att starta på ett nytt. Den gamla sanningen att jag aldrig någonsin kommer att kunna sitta och invänta erbjudanden som många i min situation gör fungerar inte. Ska nått hända måste jag göra det själv och det är så förtvivlat långtjockt ibland. Min fotbollskarriär var bra men inte tillräckligt för att då och då kunna leva på namnet, jag måste om och om igen övertyga omgivningen att jag duger och är värd att satsa på. Det hjälper än säkert att bibehålla fokus och vara på tårna men är samtidigt otroligt jobbigt mentalt.
Tänk att någon gång få känna hundra procents uppbackning och uppskattning, det skulle göra frilanstillvaron något enklare. Det jag nu skriver handlar inte om tittare och läsare för där får jag allt jag behöver för att köra vidare och tro på det jag gör.
Och min egen tro och övertygelse på den väg jag väljer att ta darrar inte heller.
Jag vet hur jag vill framstå, jag är trygg i den roll jag intagit men rätt ofta är det svårt att övertyga de som bestämmer om jag har jobb eller inte.
Där flyter jag liksom med på något sätt, som en roadie till ett rockband, jag kan ta del av det goda men är inte den grundstenen som jag skulle vilja vara.

Tänk om någon sa så här någon gång:
"Pelle, du är precis den personlighet som vi vill ha för det här uppdraget. Du är viktig för oss. Vi hade tänkta att bygga detta kring dig. För vi tycker att du kan detta och din aproach passar vårt varumärke."
Just nu är jag alltid någon sorts sidekick som alla bara tar för givet att jag ska sitta där och leverera smarta taktiska och tekniska upplägg på planen.

Tycker ni att det är förmätet av mig att ha dessa funderingar?
Jag har ju förmånen att ha jobb i alla fall, ett till stora delar skitroligt jobb, ett förmånligt arbete som många skulle bita av sig armen för att ha.
Ni har säkert rätt. Hur många får egentligen det jag strävar efter.
Inte många.
Jag antar att mitt andra namn kommer fortsätta vara Mr Undergorund...

Det har väl inte undgått någon som besöker mitt cyberrum att jag är inne i någon sorts spotifyrus. I am hooked och producerar lista efter lista tills jag stupar i säng framåt två på nätterna.

Dagarna vandrar jag fram som en zoombie med stark huvudvärk å skoskav.
Livet leker.
Jag var på väg att tappa gnistan i musiken, nyfikenheten.
Nu är jag som en tonåring igen framför min Macbook.
Så här långt handlar det mest om retrolåtar, ett trixande efter att hitta låtar som redan ger mig en kittlande känsla i ljumsken.
Låtar från en egen samling av vinyler och cd:s och nu även olika mixar av låtar jag redan går igång på och några som jag lägger in för att göra gäster glada.
Att jaga ny musik får bli en senare fråga, alternativt besöker jag den lokala skivförsäljaren. Ägaren är grym.
Så länge bjuder jag er på tre decemberlistor som kan ta er igenom the last page of this years darkness...

1, Hård Vinter

2, Kvinnor i December

3, Club DJ Flower

Ni finner alltid mina senaste listor i högerspalten på startsidan och de gamla inne i Kulturrummet under menyn musik. Peace and Love. And everything in between.

Magnus Gustafsson, Sten "Pålle" Pålsson, Pelle Blohm

Då sitter jag vid köksbordet igen efter helgens hundra mil genom mörker, regn och dimma. Nöje och arbete och käka sig tjock i bilens tröstätande.
Mötte Mr Rare i Göteborg och han pratade som vanligt om sig själv så jag sa till honom att vi måste prata mycket mer om mig. Därför satt vi lördag förmiddag på Espresso House NK och snackade om oss själva under ett par timmar. Mr Rare om Mr Rare och Jag om Jag...

Kvällen innan var vi på Gaisreunion uppe i Delsjön. Gais klubbhus var för litet för de cirka åttio personer som dök upp så vi åt och drack i polisens hobbystuga ett par hundra meter därifrån. Om det var trevligt? Både ja och nej.
Det var skoj att träffa några av de gamla hjältarna från åren med numer bortgångne Lennart Ottordahl i tränarrollen. Ivan den brutale, Puma, Arnold, Messias, VV och Polacken. Kenneth G från dagens trupp satt vid samma bord å vi var alla de yngsta ifrån Gaishistorien, några av oss lite mindre unga än de andra.

Insåg för första gången under kvällen hur kort min period i klubben verkligen var. Fick känslan av att de gamla 70 och 80-tals lirarna inte tyckte att jag hörde hemma där. Ett par märkliga kommentarer ruskade om mig lite grann utan att förstöra något på riktigt. Blev mest snopen.
Först var det någon gammal målvakt som på klassiskt gammalt "vi-är-riktiga-män-manér" tyckte att jag var en tv-kändis viktigpetter å fjolla när jag beställde två glas rödvin. Rödvinet var till två forna skyttekungar medan jag egentligen skulla ha en flasköl. Det sa jag till stofilen å då blev han lite mer medgörlig.

Något senare seglade den legendariske tränaren, som var klubben trogen i fler år än man kan räkna på sina båda händer, upp bakom ryggen och ville snacka allvar.
En fråga först: Hur många matcher har du egentligen gjort för Gais?
Sedan påståendet: Du har väl aldrig gjort någonting för Gais!
Klubbens mest kände tränare i historien spelade maktspråk och gjorde det på ett väldigt plumpt sätt. Dessutom var han inte nykter när han gjorde det.
Det var ju fest och då säger riktiga män de riktigt tunga sanningarna till varandra. Får erkänna att jag inte hade någon riktigt bra motreplik eftersom jag blev så överraskad av påhoppet. Men, men...
Kvällen rullade vidare och jag tänkte inte mer på det, mitt gäng splittrades en smula men några av oss åkte in till stan och Caleo där vi satte oss och vältrade oss i nostalgi och skvaller. Det var riktigt skoj i ett par timmar ihop med de mina.

Dagen efter blev jag påmind om den legendariska tränarens ofina ord kvällen innan. Tänkte att helt fel har han faktiskt inte. Jag gjorde ju faktiskt bara 36 matcher i den grönsvarta tröjan under två säsonger i en lång traditionstyngd historia. En gråsten i jämförelse med många före detta spelare på festen som gjort mellan hundra och tvåhundra matcher var för den stolta klubben utan att så många kommer ihåg dom. Spelare kommer och går enbart några få består.

Det denne tränare inte tänker på, eller inte förstår, är dock att det inte alltid är de långa relationerna som är de man mest kommer ihåg.
Långa relationer kan vara trofasta men ofantligt tråkiga och själlösa utan den magi som kan uppstå i korta intensiva kärleksrelationer med rufs i håret.
För mig var det rufs i håret nästan hela tiden i Gais även om resultaten och min fotbollsplansprestation lämnade en hel del att önska. 1999 var förstås ett magiskt år men 2000 något helt annat. Men det var inte på planen framförallt som min status i klubben har byggts. Jag har blivit en symbol för någonting annat.
Det har jag förstått när jag pratat med de lojala supportrar i Gårdakvarnen som alltid stöttade och till stora delar fortfarande stöttar mig. Jag har fortfarande kontakt med några fantastiska personer ifrån de sista självande åren i min karriär.

Ibland händer saker i livet som framkallar blixtar och dunder, min tid var en kort stormig romans mellan två parter som perfekt behövde varandra just då.
Jag förvånas själv när jag då och då nämns i samma sammanhang som Karl-Alfred Jacobsson, Samir Bakaou, Magnus Gustavsson och Sten Pålsson.
Det är vansinnigt och I am not worthy!
Men det handlar inte om bedrifter på planen som sagt.
Det hände något när jag var i Gais, jag vet inte vad det var men jag är otroligt stolt att ha haft och fortfarande får ha den relationen jag har.
Det kan inga gråa tränarfarbröder från forna tider komma och ta ifrån mig.

Snart fredag lunch och jag sitter trött med påsar under ögonen beredd att sätta mig i den numer inte lika miljöjävliga monsterjeepen. Ska dra till Göteborg för en Gaisreunion med mat och dryck uppe i Delsjöns kuperade vackra natur senare i kväll.

Trött och svullen för att jag sitter halva nätterna och plockar med listor till Spotify. Det är förbannat roligt att leka dj och sammanställa listorna.
Går igenom min cd-samling och hittar en massa gamla ensamma låtar som gömmer sig på dåliga album som jag för länge sedan ratat. Nästa steg är att rota igenom vinylerna och sedan söka ute på Spotify för att se om låtarna ligger uppe där.
Förvånansvärt många finns även om jag ledsen som en hungrig och tiggig hund tvingades konstatera att till exempel Courtney Love:s Hole och dess sköna album "Live through this" inte fanns. Det händer men inte speciellt ofta.
Å andra sidan bjöd Rockstjärnan på gamla briljanta "The Unguarded Moment" med The Church sent igår kväll. En pärla jag totalt glömt bort.

Först tänkte jag vara brutalt egotrippad och bara lägga mina egna favoriter på listorna men i och med att jag vill dela med mig här i högerspalten på hemsidan så får jag vara lite populistisk ibland och lägga in sånt som jag "tror" andra diggar.
Vet redan att ett par polare spelat en av mina två debutlistor i offentliga sammanhang. Grymt och coolt som fan. Så vill jag förstås att det ska fortsätta.

Håll ögon och öron öppna nästa vecka för då dyker "Kvinnor i december" och "Hård vinter" upp. På tur finns countrylistan, 80-tals synthare, mitt 80-tal i övrigt, folkrockslistan och vem vet... Kanske en danslista för kungliga hemmapartyn?

Men nu är det packa som gäller, rasta doggen, käka lunch, hinna med ett bankmöte och sedan in i bilen och knappt 30 mil i bil i regn och storm, säger dom att det ska bli. Hem i morgon lördag, plugga statistik inför Supersöndag i Stockholm på just söndag. En helg i bil alltså...

Kutztown. En liten håla i Berks County, Pennsylvania, USA med drygt 5000 invånare.
Avslutade lördagskvällen med att spana in ett gammalt K-Special på SVT-Play.
Det handlade om konstnären Keith Haring som var en kultfigur inom New Yorks pop art och graffiti art under 80-talets boom av streetkultur. Han hamnade i samma krets som bland andra Andy Warhol och Basquiat.
Haring gick vidare och blev en world wide artist med sina karaktäristiska streckgubbar och figurer. Han dog i aids 1990 endast 31 år gammal.

Programmet berättade Keith Harings historia där allt började i just den lilla hålan Kutztown i Pennsylvania. Jag vet inte varför men jag blir alltid lika inspirerad och faschinerad av dessa amerikanska gudsförgätna platser in the middle of nowhere där världsartister av olika slag föds ur tristess och trångsynthet.
Sverige är ju fullt med liknande historier med personer från Molkom, Boden, Staffanstorp eller Dyltabruk. Men av någon anledning är det inte lika sexigt med svenska småorter som de amerikanska ödesamhällena som skildrats så ofta i filmer.

Det vilar något tragicooliskt över den där amerikanska drömmen som bygger på att slå sig fri från den lilla monotona och likriktade sportnördshålan och göra karriär i någon av de stora städerna på väst eller östkusten. Att få slå sig fri och leva som man vill utan det snåla småsamhällets trånga bojor.

Jag är ingen USA-vetare men den bilden jag har är att den där drivkraften att flytta dit jobben eller drömmen finns är påtagligt mycket starkare over there än här i Sverige och övriga Europa. Det ligger i kulturen och folksjälen att bryta nytt när drömmen där man bor fades away. USA är en nation av emigranter som slagits hårt för sin frihet och önskan om ett gott liv på en plats där allt kan infrias.
Att de tankarna numer säkert är mer en romantisk kuliss för de flesta i det stora landet i väster så dunkar hjärtat lika fritt innanför bröstkorgen på många av dom.

Det ligger något kreativt och desperat i att växa upp på en plats där ingenting finns om man går utanför de gängse ramarna. Keith Harings intresse var konst, han var även öppet homosexuell i det tidiga åttiotals-amerika, vilket inte kan ha varit lätt i ett litet samhälle uppe i nordöstra USA. Precis som många rockgrupper gjort kan man använda utanförskap och trisetss till att skapa stordåd.
Jag tror man måste ha tråkigt ibland för att kunna skapa stor konst, det roliga blir i själva skapandet, för sånt tar tid, finns det för mycket annat nöje som lockar är det lätt att bli ofokuserad och splittrad. 

Påstår inte att jag själv skapar stor konst för närvarande men jag har det rätt tråkigt. Villaidyllen är tyst och mörk, resorna är få. Det frigör tankarna och det blir roligare att skriva. Idéerna blir fler och nyfikenheten ökar.
Jag är säker på att jag skriver mer intressant just nu än vad jag gjort under en period av hysteriskt flackande runt i Sverige.
Å det är tristessen som frigör kreativiteten.
 

Ni vet förstås att det är VM-slutspel i fotboll i Sydafrika nästa sommar.
För drygt tio år sedan var jag i Johannesburg på träningsläger med Viking FK från Stavanger. En drömresa som i efterhand var mer intressant än dröm.

Johannesburg var en livsfarlig stad där vi blev beordrade att inte gå mer än ett halvt kvarter ifrån hotellet vi bodde på. Utanför den zonen var våldtäkter, rån, bilkapningar och annan brottslighet en vardag. Förarna av de minibussar vi ofta åkte i hade alla fulladdade vapen i handskfacket. Bilarna stannade inte vid rödljus men träningsplanerna var av högsta kvalitet. När vi väl släpptes ut ifrån hotellet blev vi skjutsade till fina varuhus och köpcenter med beväpnade vakter inne i city eller till inhängnade nöjesområden med passkontrollsliknande ingångar. Som ett Liseberg för enbart vuxna och utan åkattraktioner. Jag var glad när vi lämnade landet och hoppas att dom lyckats rensa upp rejält inför mästerskapet 2010.

Jag blev påmind om resan när jag häromdagen botaniserade i min inte allt för tunga CD-samling. Längst ner på ena hyllan stod en gammal bortglömd favorit.
Köpte "Mazzy Stars" skiva "Among My Swan" när jag en av dagarna smög omkring på egen hand i ett av de där stora inhängnade nöjesområdena. Hade precis norpat åt mig en tung biografi om David Bowie från en väggplats när Mazzy Star CD:n stod där en bit bort. Hade läst om skivan precis innan resan så den åkte förstås med i köpet i den där bok och musik-affären.

Vad är det för speciellt med den då tänker ni?
Tja, det blev ingen försäljningssuccé men är en fantastiskt underbar höstplatta.
Lågmäld, dov och lite drömsk, ett sound för regniga och blåsiga dagar då solen aldrig visar sig. Tänd de levande ljusen, smutta på ett glas tungt rött vin och smyg ner under filten i soffan och njut av Hope Sandovals mjuka men intensiva röst. Gillar man Cowboy Junkies, Sophie Zelmani och till viss del Anna Ternheim måste man bara köpa Mazzy Star och skivan Among my Swan.

Ibland kan jag känna mig så förbaskat ensam fast jag vet att det knappast är så.
Känslan sköljer in över mig, våg för våg tills att jag tror att det är sant.
Jag gick ut första gången idag runt halv två då det redan hade börjat skymma, inte ens regnets tunga droppar kunde skingra mörkrets marsch över himlavalvet. Det är tuffa tider nu.

Himlen hänger våt och bedrövad några centimeter under gatubelysningen medan man försöker hitta in till city.
Möten avbokas, influensatider med massvaccinering, långa köer för barn och gamla men där medelålders och friska armbågar sig fram till sprutorna.
Själv sitter jag och skriver, planerar och smörjer för något som i den bästa av värld snart iscensätts.
Håller på att bli en multimediaidiot, det är mobiltelefoner, kameror, datorer, mms, pdf, usb, zip, jpeg, mp3... ...krasch, error...

Så blev jag avbruten, igår är igår, idag är en ny dag som vaknar med ett ursinnigt spöregn på köksfönstret för att därefter spricka upp i solsken.
Hej solen, jag trodde att du övergivit mig.
Ett leende på läpparna trots att bandet fortsatte spela "Waltzing Mathilda".

Känner mig mindre ensam idag.
Men funderar över tystnaden på blohm.se.
Sedan jag bytte utseende på sajten har min statistiktermometer varit ur funktion och jag har ingen aning om någon läser sidan längre.
Å jag som är så stolt över min nya sida som är grymt snygg om ni frågar mig.
Om ni finns, och läser det här.

Jag har några sköna trogna kommentarvänner som hjälper mig att hålla cyberensamheten borta. Uppskattar er verkligen.
Annars känns det som att jag blivit övergiven sedan make overn.
Ungefär som med solen.

Nu ska jag hoppa in i bilen och åka och käka lunch med gänget.
Om dom finns kvar.
Alla är sjuka och snoriga, mötena har fortsatt att avbokas så denna veckan blir inget vettigt gjort som det ser ut nu.
Men kanske att lunchfolket finns kvar i sofforna och i de svarta stolarna.

To all you bompers out there, take care and have a safe ride home...
Nowhere to run, nowhere to hide...