Ni vet förstås att det är VM-slutspel i fotboll i Sydafrika nästa sommar.
För drygt tio år sedan var jag i Johannesburg på träningsläger med Viking FK från Stavanger. En drömresa som i efterhand var mer intressant än dröm.

Johannesburg var en livsfarlig stad där vi blev beordrade att inte gå mer än ett halvt kvarter ifrån hotellet vi bodde på. Utanför den zonen var våldtäkter, rån, bilkapningar och annan brottslighet en vardag. Förarna av de minibussar vi ofta åkte i hade alla fulladdade vapen i handskfacket. Bilarna stannade inte vid rödljus men träningsplanerna var av högsta kvalitet. När vi väl släpptes ut ifrån hotellet blev vi skjutsade till fina varuhus och köpcenter med beväpnade vakter inne i city eller till inhängnade nöjesområden med passkontrollsliknande ingångar. Som ett Liseberg för enbart vuxna och utan åkattraktioner. Jag var glad när vi lämnade landet och hoppas att dom lyckats rensa upp rejält inför mästerskapet 2010.

Jag blev påmind om resan när jag häromdagen botaniserade i min inte allt för tunga CD-samling. Längst ner på ena hyllan stod en gammal bortglömd favorit.
Köpte "Mazzy Stars" skiva "Among My Swan" när jag en av dagarna smög omkring på egen hand i ett av de där stora inhängnade nöjesområdena. Hade precis norpat åt mig en tung biografi om David Bowie från en väggplats när Mazzy Star CD:n stod där en bit bort. Hade läst om skivan precis innan resan så den åkte förstås med i köpet i den där bok och musik-affären.

Vad är det för speciellt med den då tänker ni?
Tja, det blev ingen försäljningssuccé men är en fantastiskt underbar höstplatta.
Lågmäld, dov och lite drömsk, ett sound för regniga och blåsiga dagar då solen aldrig visar sig. Tänd de levande ljusen, smutta på ett glas tungt rött vin och smyg ner under filten i soffan och njut av Hope Sandovals mjuka men intensiva röst. Gillar man Cowboy Junkies, Sophie Zelmani och till viss del Anna Ternheim måste man bara köpa Mazzy Star och skivan Among my Swan.

Ibland kan jag känna mig så förbaskat ensam fast jag vet att det knappast är så.
Känslan sköljer in över mig, våg för våg tills att jag tror att det är sant.
Jag gick ut första gången idag runt halv två då det redan hade börjat skymma, inte ens regnets tunga droppar kunde skingra mörkrets marsch över himlavalvet. Det är tuffa tider nu.

Himlen hänger våt och bedrövad några centimeter under gatubelysningen medan man försöker hitta in till city.
Möten avbokas, influensatider med massvaccinering, långa köer för barn och gamla men där medelålders och friska armbågar sig fram till sprutorna.
Själv sitter jag och skriver, planerar och smörjer för något som i den bästa av värld snart iscensätts.
Håller på att bli en multimediaidiot, det är mobiltelefoner, kameror, datorer, mms, pdf, usb, zip, jpeg, mp3... ...krasch, error...

Så blev jag avbruten, igår är igår, idag är en ny dag som vaknar med ett ursinnigt spöregn på köksfönstret för att därefter spricka upp i solsken.
Hej solen, jag trodde att du övergivit mig.
Ett leende på läpparna trots att bandet fortsatte spela "Waltzing Mathilda".

Känner mig mindre ensam idag.
Men funderar över tystnaden på blohm.se.
Sedan jag bytte utseende på sajten har min statistiktermometer varit ur funktion och jag har ingen aning om någon läser sidan längre.
Å jag som är så stolt över min nya sida som är grymt snygg om ni frågar mig.
Om ni finns, och läser det här.

Jag har några sköna trogna kommentarvänner som hjälper mig att hålla cyberensamheten borta. Uppskattar er verkligen.
Annars känns det som att jag blivit övergiven sedan make overn.
Ungefär som med solen.

Nu ska jag hoppa in i bilen och åka och käka lunch med gänget.
Om dom finns kvar.
Alla är sjuka och snoriga, mötena har fortsatt att avbokas så denna veckan blir inget vettigt gjort som det ser ut nu.
Men kanske att lunchfolket finns kvar i sofforna och i de svarta stolarna.

To all you bompers out there, take care and have a safe ride home...
Nowhere to run, nowhere to hide...

En lång skön söndag till ända.
Inte en sekunds tevetittande efter frukosten.
Varför gör man sig inte oftare av med tevens blinkande och larmande.
Ser på varandra och umgås.
En sån skön tystnad som belägrar huset.
Eftermiddagens mörker, levande ljus fladdrar på hyllor och i fönster.
Som en katolsk katedral.

Avrundar med ett glas rött och Tom Waits skrovliga röst tillsammans med hans piano.
Tänk att få hänga på nån ruffig tom bar i Boston med Waits som underhållare.
Som i en film, två små whiskey och en butelj med Samuel Adams framför sig, det hånglande paret vid bordet i hörnet, den prostituerade med rufsigt hår på barstolen vid diskens ena kant snackandes med bartendern.
In kommer den okände och sätter sig på stolen bredvid.
Tar fram en cigarett, beställer in en whiskey on the rocks.
Sveper och inleder ett samtal.

Livet rullar förbi mellan whiskeysnapsarna, skratt, gråt och förståelse.
Sedan en promenad i regnet, armkrok med den vackra men olyckliga, lika olycklig som han i hatten och den mörkbeiga rocken där kragen är uppdragen och halsduken slänger i vinden som drar in ifrån Massachusetts Bay.
Någon bro i bakgrunden och en taxi som fort kör förbi och stänker upp vatten som dom precis undkommer.
Waits spelar Downtown Train medan de båda stannar upp i en portuppgång och kysser varandra, ingen säger något, hon gömmer sitt ansikte innanför hans rock och de håller hårt om varandra medan livet fortsätter rinna fram genom vattnet som forsar längs med trottoarkanten i det lätta nedförslutet.

Å jag är glad, jag ler och ser framtiden i en ram med små gnistrande stenar.
Det kommer att bli bra, det kommer att bli jäkligt bra.
Den stora längtan är lite mindre nu.

Igår var en ovanligt bra dag.
Jag tog bilen till Stockholm, parkerade under Park Hotell och gick ut på stan som en helt vanlig man.
Hade två möten under dagen, fikade på Espresso House, snattade två plastskedar och har sedan dess ständigt sett mig över axeln efter lagens väktare.

Körde hem igen på eftermiddagen genom kaosartad trafik men med en hel del uprising i sinnet. En glutt på I-phonens mail och ett par telefonsamtal fick mitt blod att om inte rusa så ändå trippa på lätta snabba tår.
Det där isblocket som jag har ägnat så mycket tid att ta mig igenom börjar visa täcken på svaghet.
-Hämta spättet, börja bryt för fan Pelle, ropar rösterna i huvudet.
Så jag rusart runt och försöker hitta spättet men har inget, plockar ner min yxa istället och börjar hugga så att det yr isbitar över mig.

Men så anfaller natten och söver ivern.
Jag vaknar upp till en ny dag med trötta, grumliga ögon och ett förvirrat tillstånd.
Va jag i Stockholm igår, hur va det med dom där mailen och telefonsamtalen?
Inga snutar utanför dörren men jag ser de två skedarna på diskbänken.
Slår upp NA och bläddrar förstrött, hockeylaget blev visst avklätt i Västerås igår.
Såg dock inga nakna atleter utanför Rocklunda på min genomresa men det var väl för tidigt. Ser i aftonbladets nätupplaga att luddhatet ökar. Bedrövligt.
Männsikor sprängs sönder i Afghanistan och Pakistan men svenskar slår nästan ihjäl varandra i tvättstugor för lite ludd i torktumlaren.

Kollar ut på en lätt snöbeklädd bil på uppfarten och gläds över att jag har möjlighet att få köra runt i sådan vacker sak. Morgonmörkret har gått över i ljus medan jag sitter i morgonstassen och dricker kaffe och läser DN och svarar på mail.
Staden gör sig redo för lunchen men jag sitter här och myser medan doggens lugna andetag ifrån sin säng i hallen även gör mig lugn.
Det är med andra ord en hel del som just nu rör sig åt rätt håll.

Men jag vore inte jag om jag inte la ut lite mental snubbeltråd för mig själv.
Söker ofta melankolin, det vet ni som läser här allt för väl.
Nakna träd och grå himmel inbjuder till det och misstaget begicks förstås någonstans mellan nio och tio.
Mitt irländska hjärta tryckte på play på Spotify och en massa sorgsna folkvisor i ny tappning sjungna av briljante George Murphy spred vemod genom köket och jag tog en kaffe till. Så nu mår jag väldigt bra men på ett vemodigt sätt.
Ett motsägelsefullt tillstånd jag är en mästare på.

Synthrock läser jag i en recension i DN. Kents nya album är elektroniskt. 

Poeten och Räven har länge suttit och gnidit händerna i samstämmig eufori...

Jag har lite svårt att förhålla mig till det här med premiärer.

En av de elaka i lunchgänget tyckte hånfullt att jag borde ordna releaseparty på Lilla Örebro för att göra en stor sak av en som dom tycker liten sak.

 

Å visst är det så.

Det är ingen världshändelse direkt men ändå så otroligt skoj för mig personligen.

En rejäl kick efter att ha stirrat mig trött på min gamla version.

Men självklart önskar jag att även ni läsare ska uppskatta ansiktslyftningen på blohm.se.

Skriv gärna några rader och kommentera det nya utseendet.

 

Ni kommer förhoppningsvis märka att det blir lite mer dynamik och balans på sidan från och med idag. Bilder och text, lite musiklänkar och andra små tips som kommer att dyka upp i högerspalten. Redan nu finns två Spotifylänkar att plocka hem för er som har Spotify. 

 

Jag kommer alltså inte att slänga på mig partyhatt och ge mig ut i vimlet ikväll för det här, jag är mer som AIK:s Daniel Tjernström. 

Njutningen och glädjen manifisterar sig genom ett förnöjsamt lugn.

Är ingen personlighet som skriker ut min glädje, är ingen som står och hoppar för att synas. Men ta inte miste.

Jag är grymt nöjd.

 

Så har jag då precis lämnat Göteborg bakom mig.
Ännu en gång.
Vi ses på söndag igen då den stora allsvenska guldmatchen ska spelas på åkern som kallas Nya Gamla Ullevi.
Gick över den efter gårdagens drabbning mellan Blåvitt och annorlunda Blåvitt från Halmstad.
Planen är en katastrof, en sandlåda, ett söndertrampat grönområde efter en rockfestival.
Där ska alltså en av de viktigaste och mest rafflande fotbollsmatcher på evigheter avgöras.
Det är inte smickrande för Göteborg att presentera denna skitplan inför avgörandet.
Kom ihåg då att Örgryte ska spela en match där innan söndagens frontalkrock mellan de båda storstadsgiganterna.
Hmm, vi får väl se hur det blir...

Sitter på ett X2000 igen.
En vän frågade för någon vecka sedan om jag reflekterar bra på tåg.
Han hade märkt det på mina texter, ofta färgade av blicken ut genom tågfönstret där livet passerar revy i expressfart.
Men här inne i den tysta vagnen med det lätta suset och det avlägsna dunkandet i rälsen blir världen på något sätt avstannande. Det går inte att göra så mycket mer än att sitta här, gå in i sig själv och reflektera över livet där vi är just nu.
Det finns dom som hatar detta stillasittande, som har svårt att möta sig själva, som helst vill vara framme nu för att virvla vidare genom samhällets mänskliga trafikkaos.
Jag tillhör dom där som skulle kunna ha mitt kontor på ett X2000, åka fem timmar om dagen och vara kreativ som satan i denna miljö. Jag blir fokuserad på tåget, tankar som legat i hjärnans väntrum knackar på dörren för uppmärksamhet.
Å jag öppnar dörren och idéer kommer i långa rader, som en flick-flackande gymnastikgrupp på uppvisningsturné.

Är på väg till Stockholm nu och matchen mellan AIK och ÖSK som spelas ikväll.
Ska bli kul även om slutmatchen i Göteborg blir avgörande hur som helst.
Det är lätt att bli bortskämd för på slutet har nästan alla matcher som vi gjort med Canal Plus varit stora publikmatcher på arenor som sväljer en stor publik. Det har varit dramatik och ett jäkla liv på läktarna i positiv bemärkelse.
Malmös hemmastadion ger rysningar med stämningen som publiken sjunger ut, precis som i Göteborg med IFK och på den gamla illaluktande betongborgen Råsunda i Solna. När AIK går bra då är Norra Stå en fantastisk plats att bevittna via vår tevestudio som nästan svävar ovanför den sjungande klacken.
Det är i de stunderna man glömmer öde idrottsplatser i förorter och i industriområden, det är då man förtränger två-tretusen tysta möss på arenor i städer där vinden alltid kommer från norr och underhållningen från hin håle djupt där nere i heta södern.

Fem dagar återstår till allsvenskans sista slag, fem dagar tills vi vet vilka som vinner guld och vilka lag som åker ur.
Det har varit väldigt mycket mörka rubriker i år, mycket oro över huliganism, ekonomi, sportsliga tillkortakommanden från våra klubblag men även landslaget som inte klatade av att gå till VM i Sydafrika.
Framtiden för vår inhemska fotboll ser nattsvart ut men just nu glädjer jag mig mig över det fruktansvärt spännade slutet på serien. Göteborg kommer att vara en belägrad stad i helgen. Största pådraget sedan det europeiska stormötet 2000 då jag själv bodde i Göteborg och fick bära en identifikationsbadge runt halsenför att ens komma hem till min egen lägenhet.
Jag hoppas att allt kommer att gå lugnt till men min mest realistiska sida säger att det kommer att bli ett jävla liv, innan och efter matchen på söndag. Oron över bråk inne på arenan finns, det märkte jag igår på de kommentarer som flög ut genom stela munnar. Pratade med en av supporterpoliserna men han var lugn som vanligt och lovade att vår C+ studio skulle vara bevakad då den ligger lite risigt mitt bland publiken i ena hörnet av arenan.
Själv ska jag vara bisittare och kommer att sitta högt upp ovanför de flesta åskådarna på ena långsidan.
Där är jag inte heller helt säker men det skulle vara överraskande om eventuella bråk skulle nå dit upp.
Glädje och oro.
Det är de känslor som dominerar de närmaste fem dagarna i slutet av oktober år 2009.

Både Mentorn och Mr Rare har länge varit på mig om att jag måste göra någonting åt min hemsida.
Det kan fan inte stå "Välkommen till nya blohm.se" när den legat ute i över två år.
Å så klart har de båda trendoraklen rätt.
Nu är därför en ny design på blohm.se på gång.
Håll uppmärksamheten uppe för inom en inte allt för avlägsen framtid så kommer min hemsida att se bra mycket fräschare ut.
Modernare, mer pedagogisk och mycket snyggare om ni frågar mig.
Ännu viktigare för mig personligen är att även administrationsidan kommer vara uppdaterad.
Nu har jag inte fått utbildning på den än men en ambition är att kunna använda egna personligt tagna bilder på bloggen på ett sätt som jag inte haft möjlighet att göra tidigare.
Ser ut att finnas även en hel del andra små finesser när jag spanar in demoversionen.

Jag kommer även rensa upp lite grann i min meny och ta bort all bråte och koncentrera mig på det som jag gör just nu och vad jag ska göra framöver. En hel del av det jag tidigare gjort får lämnas i arkivet.
Ja, ja, mer tänker jag inte berätta. Ni får helt enkelt logga in och hälsa på.
Plötsligt, när ni minst anar det, har Blohm möblerat om i hemmet.