Långt, långt där nere i dalen har uppladdningen redan börjat. Svenska och spanska fans har intagit Innsbrucks statskärna och gjort det till ett skönt skådespel. Så säger rapporterna för här uppe i alpbyn är det tyst, kallt och öde.
Jag sitter vid min dator, det är inte över tio grader ute, och jag undrar lite stilla vad jag gör här. 

Allt har gått så rasande fort fram tills idag då den svenska festen äntligen nått Tyrolen, ändå är den så onåbar för mig. 
Nästan hela Radiosportgänget ska slingra sig ner till Tivoli Neu arena senare i eftermiddag medan jag får sitta här och förbereda mig inför Grekland Ryssland som spelas senare på kvällen. Jag gör den från hotellet i det som kallas "off tube" vilket menar att jag tittar på en TV medan jag kommenterar. Kan vara kul ibland om man är två men Petter Johansson sätter sig snart i en bil och drar till Salzburg för att kommentera på plats. En hopplös arbetssituation för mig då fördröjningen mellan ljud och bild är nästan fem sekunder ibland. Jag hör målet långt innan jag ser det till exempel.

Trots tystnaden här uppe i Seefeldt kan jag ändå ana att mediacirkusen nått trakten. Svenska Dagbladets Jan Majlard och Göteborg Postens Mats Härd flöt förbi här på hotellet för att delta i Sportsnack i radion medan jag hörde att Östgötarna Mats Willner från Norrköpings Tidningar och Peter Mildeus från Östgöta Corren var i byn och åt häromkvällen.
Annars lär väl knappast de mäktiga tidningspennornas armé nå upp hit innan mästerskapet drar vidare mot kvartsfinalerna långt härifrån.

Jag har haft det väldigt bra så här långt men det finns en liten nackdel att bo på ett berg en bra bit ifrån händelsernas centrum, man får inte riktigt grepp om hysterin som pågår inne i städerna. Det är kanske både på gott och ont förstås då det kan bli rätt dräggit när fyllan och galenskapen når klimax. Min mästerskapskänsla får avnjutas via korta instick i grytan under matchdagarna på arenorna. För de ensamma rop från de få fansen i Seefeld angående Baajjjen å AIK, AIK vet jag inte om de räknas.

Skulle ha flyttat till Basel i morgon efter att först ha jobbat på Schweiz mot Portugal men matchen dog då hemmanationen åkte ur turneringen och Portugal redan är klara för avancemang. Sändning inställd med andra ord. Trist! 
Det innebär ytterligare två dygn på hög höjd innan jag och Dagge Malmqvist drar mot Zürich och matchen Frankrike Italien på tisdag. Direkt efter slaget mellan de två giganterna far vi vidare till Basel för två kvartsfinaler.

Mitt mästerskap har börjat sin nedräkning då jag far hem på söndagen efter midsommarafton. Hade gärna stannat på semifinalerna och finalen men se den positionen har jag inte på Radiosporten. Och vem är jag att misströsta, jag är ju på mitt första stora mästerskap någonsin. Här är jag en rokie som fått se en rad underbara fotbollsmatcher.
Jag hoppas att matchen på Tivoli Neu mellan Sverige och Spanien kan bjuda upp till någonting liknande.
Antar att det är upp till spanjorerna för svenskarna lär väl spela på motståndarnas misstag som vanligt.
Hur det än blir sitter jag långt upp ovanför molnen och tittar ner på partyt nere i Innsbruck.

 

Jag börjar bli lite sliten nu.
Det är fredag och en vecka har redan gått sedan jag tog flyget från Stockholm till Innsbruck via Wien i förra veckan.
Kom hem halv två i natt efter att ha varit i Klagenfurt och kommenterat Kroatien Tyskland. Det är långt dit ner, vägskyltarna om Udine i Italien, München i Tyskland och Ljubljana i Slovenien talar sitt tydliga språk, Sydeuropa flirtar med mig bakom betongen på autobahns vägbana. De sista 20 milen ifrån Salzburg gick mer eller mindre utför så jag och min kollega Christian Olsson lämnade alptopparna bakom oss och gled ner mellan bergen och in i dalgångarna och senare ut över ett slättlandskap. Det är mycket vackert att köra runt i dessa trakter under dagtid medans mörkerkörningen är aptrist.
Åttio mil tur och retur igår, drygt tvåhundrafyrtio mil totalt så här långt gör att dygnen passerar i en rasande fart. Sömnen tar lite stryk men matcherna har å andra sidan varit vinstlotter för mig så alla milen har varit väl värda mödan.

Matchen igår mellan Kroatien och Tyskland var en höjdare där Kroatien visade upp en kreativitet och fantasifullhet som få lag klarar av, dessutom kryddat med ett till stora delar högt och aggressivt försvarspel. De som lyft fram detta Kroatien som favoriter i mästerskapet lär ha sträckt lite på sina ryggar efter matchen där det verkade som om laget redan vunnit guldet. Lyckan var galen på planen och spelarna slängde sig i små lyckohögar överallt, publiken var vild och förbundskapten Slaven Bilic hoppade, jublade, kramades och log för hela Kroatien samtidigt som hans guldörhänge blinkade och gnistrade i ljuset från strålkastarna. Det var en härlig kväll om man är Kroat och deras vitröda supportervägg i ena kurvan var het och mäktig och sångerna från deras strupar ville aldrig ta slut.

Tyskland kan däremot glömma denna match och gå vidare. Det var en sådan där dag då man vaknar upp och börjar dagen med att slå tån i sängkanten, tappar ut filen på golvet och bränner sig på kaffet. Inget funkade, alla bollar studsade fel och spelarna kom snett in i varenda duell. Tyskarna var helt ur slag, visade dåligt humör och vandrade ut med svansen mellan benen efter matchen. De hade behövt ett massivt stöd av sina supportrar men de var lika menlösa dom där de satt tysta i sina regnjackor. Som om de vore på en pensionärsresa med buss genom holländskt tulpanlandskap utan tulpaner att titta på. Chockade eller bara dåliga? Jag vet inte, men enbart fem tyska spelare tackade publiken efter matchen å kanske säger det någonting om samspelet mellan planens aktörer och läktarnas påhejare.

Nu sitter jag ensam i salongen på det lilla alphotellet Olympia i Seefeldt och ser ut över skidbackar, linbanor och grantäckta bergsluttningar. De Laura Ashley-blommiga fåtöljerna står mestadels tomma framför den stora öppna spisen som inte bjuder på öppen eld under sommarhalvåret även om sommarkylan utanför gärna skulle tillåta detta. 
En vattnig kopp kaffe är precis urdrucken och jag funderar på en joggingrunda efter lunchen innan nästa arbetsuppgift tar vid. Kanske blir det en kort pingismatch därefter om inte vinden och regnen spolar bort utomhusbordens scen. 

I onsdags hade jag en skön naturupplevelse via en stillsam joggingrunda ihop med Dagge Malmqvist som kan trakten.
Jag citerar mig själv i krönikan från TT:s EM-sajt.

"Det är dagen efter Zlatans fantastiska och så viktiga fullträff i EM-premiären mot Grekland i Salzburg. Jag joggar omkring med höga alptoppar högt ovanför mig, smaragdgrönt vatten rinner ner från bergssluttningarna och kommer i hög fart och lägger sig i små dammar inne i vinterskidorten Seefeldt där Radiosporten har sin bas under denna första mästerskapsvecka. Det är fantastiskt vackert, midsommarblommorna breder ut sig över ängarna, luften känns klar och ren och det är som om jag befinner mig i ett enda Sound of Music."

Om fem timmar börjar Italien mot Rumänien. Jag tror inte att italienarna njuter av landskapet, dom har kniven mot strupen, en heder som måste återupprättas efter fiaskot mot Holland, Mästerskapet rullar vidare...

Under det pågående EM-slutspelet i fotboll som just nu pågår i Schweiz och Österrike kommer jag att skriva krönikor för TT:s EM-sajt som ett ansenligt antal morgontidningar i vårt land köpt in för att följa festen så nära det bara går utan att vara på plats. Två texter har redan publicerats och dom kan ni läsa här nedanför. En är en inför text och den andra en kommentar efter Sveriges vinst mot Grekland i premiären.

För många detaljer som inte stämmer för Sverige.

Välförtjänt seger utan medaljchans.

Och här är länken till själva sajten via Corren.se.

Märkliga saker fortsätter att hända runtomkring mig. Känslan av att vara iakttagen och styrd av någonting utanför mig själv är påtaglig. I går, efter en lugn frukost på hotellet i Seefeldt, satte jag mig i hyrdieseln och gasade iväg mot Bern 40 mil bort emot den franska gränsen. Jag hann bara igenom tre tunnlar innan "ein polizei" stod och vinkade med en spade, mannen som självklart hade mustasch bad mig stiga ur bilen och följa med. Han pekade på en laser som det stod 122 på och jag förstod att det var för mycket för han började genast att skriva ut ett böteskvitto, dessutom log han inte. 
1.500 svenska kronor senare fortsatte jag min långa färd något mindre entusiastisk än några minuter tidigare. 

I Bern var det trafikkaos, alla vägar in mot centrum och mot Wankdorf Stadium var stängda och vaktade av poliser och militärer eller helt vanliga funktionärer. Irrade runt i fyrtiofem minuter för att hitta någon lucka men en armé av holländare och Italienare stängde varje yta. Skulle bo mitt i centrum och var helt enkelt tvungen att ta mig in. Körde halvvägs till Tyskland innan jag vände och hittade en infart som tog mig raka vägen in till hjärtat av Bern. Här fanns helt plötsligt inte en människa förrren jag kom upp ur ett parkeringshus och mötte tusentals och åter tusentals oranga holländare och några stackars italienare där mitt i. Hotellet låg mitt emellan de två torg som spärrats av för alla fans i city, på ett av torgen precis intill hotell Metropole fanns storbildsteven och den stora matchfestplatsen.

Vilka fantastiska kreationer de vandrar omkring med Holländarna. De tar verkligen det här med fanskultur på allvar, visserligen med vissa fullständigt fåniga undantag som oranga peruker med flätor och fejkbröst stora som alptopparna runt Seefeldt. Lite som Inga aus Schweden men från Holland, typ... Italienarna går med stil även i dessa sammanhang.
Omringad av extremt utåtagerande oranga supportrar tog min kollega Christian Olsson och jag oss in på en liten pastabar där vi bara för att jävlas beställde en omotiverat dyr pasta kallad Forza Italia.

Här kommer nästa händelse som osar ondska omkring mig.
Bakom ryggen mitt i en tugga av min stekheta pasta hördes en duns och in genom dörren föll en äldre man handlöst med bakhuvudet rätt ner i golvet. Allt stannade upp, leende fans stelande i chockade ansiktsutryck, servitriserna skrek till, ett tidsglapp skapades innan några driftiga oranga medelåldersmän sprang fram och tog pulsen på mannen.
Han låg helt stilla, andades inte, såg död ut. Hjärtmassage inleddes där bara två meter från mig, konstgjord andning och ambulans tillkallades. Mannen tycktes bli blå i ansiktet, inget hände men det kan även ha varit inbillning från min sida.
Varför kommer man aldrig ihåg de där livräddningskurserna man gått på genom åren när någonting verkligen händer?
Plötsligt hosatde mannen till och började andas, hela restaurangen applåderade och klappade händerna, strax efter dyker sjukvårdare och ambulansen upp, sedan är han borta och förhoppningsvis räddad till livet. 
Det var långa minuter de där från pang i backen och de första andetagen.
Livet är bräckligt och fullt med snubbeltråd.

Senare på kvällen en betydligt trevligare upplevelse med ett Holland på gott humör som bjöd upp till den underbara anfallsfotbollen som bara dom kan när allt funkar vilket det inte alltid gör. Stämningen var klasser bättre än i premiärmatchen i Basel mellan Schweiz och Tjeckien. Den Italienska nationalsången var vacker medan holländarna även vann allsångsmatchen. 70-30 i fansfavör på arenan till Holland som dominerade både på och utanför planen.
Italien blev ett sargat och slaget lag då Cannavaro försvann med sin skada precis innan mästerskapet, det märktes allt för tydligt. Försvarsspelet var uselt, det som alltid är deras starka sida, det säger allt om den här kvällen för alla italienska supportrar.
Men det här var kvällen som EM startade för mig efter en rad sega och anfallslösa matcher. 
Tjeckien, Kroatien, Frankrike har alla varit besvikelser, Portugal och Tyskland var de glada inslagen fram till Hollands show på Wankdorf Stadium i Bern en efterlängtad varm och ljummen kväll i södra Schweiz.

Satt bakom ratten i den tidiga gryningstimmen, klockan började närma sig kvart över fem, jag var på väg från den Schweiz-Österrikiska gränsen tillbaka mot Seefeldt några mil utanför Innsbruck.
Solen var på väg upp över alptopparna, slet för att nå fram genom de mörka regnmolnen som annars dominerat så här långt under EM. Det var vackert, snön låg kvar här och där när man tittade riktigt högt upp, senare tunnel efter tunnel rätt igenom bergspassen. Långa tunnlar, några flera mil, som att köra i enorma pipelines. Det var tomt på vägen, det gick rätt fort och jag var trött efter en helvetes natt.

Tidigare under dagen hade jag varit och kommenterat EM-premiären mellan Schweiz och Tjeckien. Nästan 40 mil från Seefeldt till Basel och det var värt resan. Inte för att matchen var så sprudlande bra men bara att få vara där och ta del av stämningen och förväntningarna från de förhoppningsfulla supportrarna var en go upplevelse. Det är ju innan turneringarna som alla kan vara mästare, alla kan spela underbar fotboll så drömmarna har ännu inte hunnit grusats eller infriats. För Schweiz anfallare Alexander Frei tog det slut redan efter en halvlek och hans smärtsamma tårar var det mest bestående minnet av denna premiärafton.

Direkt efter matchen satte vi oss i bilen igen för returresans 40 mil, I mörkret dundrade vi fram genom dalgångarna och möttes av hotellet någonstans starx efter tolv. Det var då katastrofen uppenbarade sig. Vi hade stannat vid ett nattrestaurang strex efter gränsen in till Österrike och där hade jag glömt min väska på en kaféstol. Där i fanns pass, kontokort, ackrediteringen, två kameror, kalender, hotellnyckel, glasögon och en massa arbetsmaterial inför EM-slutspelet.

Jag blev iskall inombords och var på väg att börja kräkas, såg hela resan krossas ner i små förödmjukande rookiepartiklar. Utan väskan var jag körd, allt jag behövde fanns där och självklart skulle den vara stulen och borta med allt vad det innebär av kortspärrningar, jaga nya pass för att komma hem och betala en massa pengar för att tappa bort ackrediteringen.

Dyngsliten hoppade jag in i bilen igen, Lasse Granqvist önskade lycka till och lånade ut lite cash för att sedan se mig fara iväg över bergen igen. 15 mil one way tillbaka till rastplatsen, När jag kom fram var klockan strax efter två, restaurangen var stängd och nattmannen i bensinstationen i anslutning till resten av matstället visste inget, en annan ung tjej trodde hon sett en svart väska som placerats i ett rum en våning ner. Men det var låst och de kunde inte gå in där få då gick larmet.
Men klockan fem skulle personalen komma och låsa upp. Med trasig nervös kaosmage satte jag mig i bilen och försökte sova, men satt mest och skruvade kroppen fram och tillbaka i ångestttacker. Hur jävla klantig får man vara, har aldrig hänt mig tidigare dessutom, mina väskor är alltid nära mig, de är allt för viktiga att inte vårda.

Jag sov förstås ingenting, stapplade in med röda ögon klockan fem, en man gick ner och letade och kom bärande på min väska efter några hemska och snurriga minuter. Fan va glad jag blev, ville krama hela personalen som helst avstod. Allt var kvar, inget hade rörts. Slängde mig in i bilen i en ren glädjeeufori och drog iväg de 15 milen tillbaka igen.

Det var då när solen började gå upp och rädslan i kroppen släppte som jag återigen kunde börja njuta av livet. En personlig katastrof var löst och snön låg så vit och vacker där uppe på alptoppen, solen som slog igen kändes som personlig hälsning och att detta var bara en varning, ha det så roligt nu under resten av mästerskapet.
Jag kunde nästan höra en herres röst skratta inne i mitt huvud, eller också var det bara det bedövade medvetandet som spelade mig ett spratt... 

Ying och Yang.
Balans i tillvaron.
Det brukar ju vara medicinen för att må bra.
För vissa människor brukar inte det här vara så dramatiskt, man lever sina liv i en lagom kurva mellan bättre och sämre dagar och finner någon sorts mitt på balansplattan som ger hyfsad harmoni. 
Men i min värld har jag märkt att utjämningen mellan det positiva och det negativa i livet slår ovanligt brutalt.
Jag har lärt mig att jag inte får något gratis utan måste slita hundhuvud för att få sniffa på livets goda.

När jag fick min möjlighet till att tjäna lite pengar i slutet av min karriär då blev det i ett underutvecklat Kina där jag höll på att dö av akut magsjuka och dessutom fick slåss mot hela det kinesiska fotbollsförbundet för att få behålla mitt långa hår.
Varje dag var en kamp men slutintrycket gav trygghet på bankkontot och livserfarenhet i minnesfickorna.
Även om det här var det tuffaste exemplet så skulle jag kunna räkna upp en rad händelser där goda nyheter alltid följs av någon sorts rekyl tillbaka mot jämn balans. Jag är på ett sätt född under en lycklig stjärna men stjärnan har inte tillåtelse att lysa dygnet runt utan har restriktioner att stänga av för att jag inte ska bli bortskämd.

Därför är jag inte överraskad över den senaste månadens utveckling.
Jag har haft min mest hektiska arbetsperiod hittils i min mediala karriär.
Vardagen har rusat fram och jag har flera nya projekt på gång, jag har träffat många nya bekantskaper både privat och i jobbet.
Ni vet det där flowet jag tidigare skrivit om.
Nu är det bara ett dygn till min avresa mot EM i Österrike/Schweiz. 
Allting borde vara frid och fröjd på gränsen till mitt första mästerskap på plats.

Men...


Jag har varit fullständigt utslagen, sänkt och paralyserad av en förbannad jävla tandsatan.
För någon månad sedan avslutades en plågsam rotfyllning på högra sidan av käken. Jag trodde inte att det kunde bli värre. Men det gick bara någon vecka så började det göra ont i vänstra delen av käken.
Ny infektion konstaterades och hela proceduren började om.
I tisdags var dags att rensa rotsystemet igen. Fy fan vad ont det gjorde.
Sedan dess har jag gått på droger igen efter att ha blivit utsatt för en smärta som gett både tårar och panik.
Citodon, Ipren, Alvedon och Kåvepenin är numer min vanligaste kost.
För två dygn sedan räckte inte denna dos till för att bedöva smärtan. Jag ville ha morfin nertryckt rätt i rotsystemet.
Sov inte på hela natten och stapplade yr och mentalt förstörd upp på morgonen för att finna lösningar på problemet.
Nu fullsmockad av piller ett par dagar senare har det släppt något. Jag förbereder mig för EM, packar väskan, tvättar, skriver ut resedokument, försöker få ihop ett par krönikor med deadline fredag, laddar batterier till diverse apparater och köper ut buntar med painkillers. Kanske åker jag dit för smuggling om tullen haffar mig.
Tänk att en liten tand kan slå ut en människa så fullständigt brutalt att ingenting i vardagen fungerar.

Ying och Yang har talat och min ödmjukhet över de bra dagarna tankar mig full av tacksamhet över livets goda sidor.
Som en god vän skrev i ett mejl till mig idag:
"Ja du Pelle, visst är det konstigt vad små saker påverkar måendet. Från att den ena dagen haft flyt och allt verkar vara under kontroll till att nästa dag vara helt under isen av värk. Det är då tanken kommer att vardagen med dom små variationerna får en ny innebörd. När dagarna går en efter en och man undrar vad meningen med livet är, vad man ska göra, vart man ska åka på semester eller om det är dags att byta bil. 
Det kanske är dags att omprogramera hjärnan och inse att förutsättningen för ett bra liv är att ha hälsan och vara tacksam för det. En liten tand kan ställa till det ordentligt och få en att inse att man är väldigt sårbar.Det finns värre saker man kan råka ut för men när man står där och hela världen runt omkring inte på något sätt förstår att man är i sin egen lilla smärtbubbla är det tungt.

Men på något sätt brukar det lösa sig och du har nog mycket du är tacksam för, människor, saker och händelser som du ser fram emot som gemene man inte kommer i närheten av. Så livet i sin helhet kanske inte är så tokigt i alla fall."

Så sant! 

Helikoptrarna dundrade från en ljusblå himmel, ridande poliser patrullerade gatorna i Stockholm city  medan uniformerade lagens änglar spärrade av gator och tunnelbanor för trafik. Irakkonferensen hade tagit över huvudstaden och jag gick från centralstationen via ett Hötorg som höll på att slå igen å där jordgubbarna såldes ut för 20 kronor litern i den sena eftermiddagssolen. Jag tog mig ner på Sveavägen som var mystiskt tyst och öde, satte mig på en bar tillsammans med en kollega och beställde in ett glas vitt vin. Med värmen kommer vitvinsäsongen, lite is i glasen och sedan en flaska Frascati.

Vi satt där ett tag och snackade med lite vind i ryggen och ett gäng amerikaner vid bordet bredvid, vi väntade på en inflyttningsfest hos Canal Plus på deras nya lokaler på Regeringsgatan. Lite senare på vägen dit när vi passerade Sergels Torg flöt ett demonstrationståg ner på Hamngatan förbi NK, jag antar att det var USA som var målet för protesterna, det brukar ju vara så. Hur som helst fick jag onda vibbar av paraden och de enorma hästarna som poliserna satt och spejade ut ifrån.

Onda vibbar då jag bodde mitt i det inferno som brakade loss under EU-toppmötet i Göteborg 2000. Poliser som satt med döda eller panikslagna ögon innanför avspärrningarna som omgav det hus jag bodde i på Tegnérsgatan strax nedanför Götaplatsen. Kaoset och de lamslagna människorna på avenyn tio minuter efter att hela gatan blivit sönderslagen och borden och stolarna från uteserveringarna stod i brand. Den hotfulla stämningen som låg som en domedagsprofetia över hela centrum under ett par dagar med skotten vid Vasaplatsen som den sista sorgliga vändningen i galenskapen.
Samma flapp-flapp från helikoptrarna, piketbussar med bepansrade polisarméer, demonstranter med hat i blick och svarta luvor över huvudena, gatstensregn och containrar som spärrade av gator. Nästan som i filmen "Flykten från New York." Fast på riktigt.

Denna dag gick det smidigare, inga bråk, inget hat och jag vandrade iväg till den där festen som blev rätt lugn och avslappnad och trevlig dessutom. Lite festfixeri uppe på en utegård ett par våningar upp, vita tält, vit matta, vita bord och soffor. Rosévin, öl, drinkar i glasen och fin god mat på tallrikarna. 
Enda plumpen i trendbarometern var kanske gästartisten Adam Tensta, nog för att han är het men kanske inte för målgruppen på denna fest...
Trillade mot hotellet runt klockan 01.00, avslutade med en kopp pulverkaffe och lite zappparty på rummet.
Det var ju en dag i morgon också...
Yeah right!

Jag vaknade oroligt i morse.
De sista resterna av nattens drömmar låg kvar när ögonlocken började fundera på att lyfta.
Det finns dom som säger att man kan tyda drömmar, att själva händelseförloppet försöker säga någonting till än.
Undrar då vad mitt undermedvetna vill tala om för mig.

Kommer ihåg att jag vandrade genom en vassrugg, det var vinter och väldigt kallt, det var is på vattnet och jag vandrade framåt i gamla fotspår. I vems fotspår vet jag ej, men det var rätt upptrampat så det kan ha varit en populär väg att ta.
En bit ut på sjön öppnar hela vänsterflanken upp sig, som en välmålad vinterakvarell, kalla matta färger. Plötsligt är det hav jag ser, våldsamma vågor slår in över isen och mot den karga kustlinjen, som en ovanligt elak höststorm. Jag står där förlamad och stirrar väderguden rätt ner i svalget, vattnet når inte fram fast det med lätthet borde göra det. Det borde sluka mig hel och ta med mig ut i det mörka djupa men vågornas iskalla skum når inte fram, skummet attackerar som en fastbunden rabiessmittad hund, nära men ändå så långt bort.

Plötsligt står jag och spejar ut genom ett fönster från en stuga, solen gnistrar i vattenbrynet, havet är lugnt nu, spegelblankt.
Jag vet inte var stugan befinner sig men den ligger precis invid vattenlinjen där en smal vik sticker in som en sylvass fiskarkniv. Långt bort kan jag se en handfull fiskarbodar stå och vakta som en skuggarmé. En väg slingrar sig förbi men den är tom så långt jag kan se, jag lutar mig mot en tomt träbord, ingen duk, inga ljus, ingen dekoration. En öppen spis till höger och någon sorts jakttrofé på väggen. Bakom mig kan jag höra röster men det är inga jag känner igen, det kan vara kvinnor eller män, det är inget min dröm registrerar eller tycker är viktigt.
Jag känner mig illa till mods där jag står och tittar ut över den stilla vattenytan som blänker och blinkar, som om den flörtade med mig. Kom ut, kom ut...

Så öppnade medvetandet butiken och jag kände pulsen slå lite hårdare än vad den brukar göra när jag vaknar, en svett pärla rann nedför ryggen. Jag låg stilla med mina ögon stängda, jag gör det ibland, vickar lite på tårna för att kontrollera att jag lever. Försöker liksom fortsätta drömmen fast jag vet att det inte går nu när jag nått ett helt annat sinnestillstånd, börjar analysera vad som just hänt inne i mig själv, djupt där inne. Jag ligger så i cirka tjugo minuter för att börja om igen och se hur drömmen var tänkt att sluta.

Men är drömmar tänkta att sluta på något speciellt sätt, som en regisserad kortfilm? Eller är de bara ensamma små fragment som flyger omkring i den där hjärnan som vi använder en så liten del av enligt forskare. Man fångar upp några av de där små bitarna som försöker bilda logiska sammanhang men aldrig gör det för att de inte hör ihop utan bara har mötts som på en pub vid bardisken, tjena, tjena och skål å sen vidare ut i natten...
Vi vet så lite om det där men vi vill veta så mycket mer. Vi vill ha svar och jag skulle gärna vilja ha ett svar på vad min dröm betydde och hur jag skulle tolka den. Men jag vaknade, de här delarna fastnade och jag springer vidare genom livet.
Kanske kommer en fortsättning på berättelsen när lampan släckts igen, persiennerna dragits ner och andningen gått in i slowfox-takt...

Som ett gammalt Lustans Lakejer-fans är det bara att erkänna att anledningen till inköpet av romanen "Någon sorts extas" bestod av förhandryktena om att storyn handlade om Lustans och Johan Kinde själv. Men så såg jag en intervju där Kinde själv vill att man ska se boken som en ren och öppen kärleksroman. Men då hade jag redan läst ut boken.

Länge pendlar jag i mina åsikter om romanen medan textsidorna flyger förbi i hög fart, för det är en mycket lättläst bok. Jag pendlar mellan att fundera på hur kan sånt här banalt skit få ges ut till nyfikna tankar om en ungdomstid jag så väl känner igen.  Som en introduktion på omslaget kan man läsa:
"Jag ser mig omkring. I ena hörnet står några new romantics med kråsskjortor, smink och långa luggar, bredvid dom en samling Adam & the Ants- och Stray Cats-fans som ser ut som en blandning av någon sorts modepirater och åttiotalsrockabillies. ... Här finns pojkar och flickor klädda helt i svart och andra med de mest extrema Technicolor-hairstyle och neonfärgade munderingar jag någonsin sett, Bowie look-alikes, neomods, halvpunkare och före detta discofreaks."

Kan säga att jag gärna hade varit där, den där världen var en romantisk dröm för mig, en dröm som jag inte kom speciellt nära egentligen. Hade hoppats på att få nostalgiska energikickar från uppväxttiden genom att läsa "Någon sorts extas" men tyvärr faller de delarna i boken ihop som ett korthus, det känns simpelt och språket luktar högstadieuppsats.

Som tur är brinner det till ordentligt när Lina stiger in i handlingen på allvar. Kärlekshistorien mellan henne och Julien och slutet av boken som jag inte tänker gå in på bränner hål i hjärtat på mig. Igenkänningsfaktorn från sin egen första förälskelse, alla tankar, all oro och glädje, alla fjärilar i magen, de första sexupplevelserna, ängslan och svartsjukan som fyller kroppen av ett totalt mörker. Här tycker jag att Kindes roman är värd varenda krona och jag ligger och ryser av välbehag och ångest genom att följa de två huvudfigurernas kärleksäventyr. Kinde fångar tonåringens kärlekenspanik på ett strålande och mycket verkligt sätt. Det är här behållningen ligger.

Ibland undrar jag hur jag kunde överleva i den där fotbollsvärlden som jag tillhörde under så många år.
Tänk så många gånger man fått använda sina högst begränsade skådespelartalanger för att inte skapa oro och sprickor i den gulliga lagsammanhållningen. Att hålla masken inför fånerierna. Tränarna har naturligtvis alltid velat gott, de har enbart önskat glada och harmoniska fotbollspelare i sina lag. Man varför måste allt alltid vara så färglöst folkligt urvattnat trist.

Vad jag pratar om?
Läste om landslaget i lördags. Läste om deras aktivitetsdag.
Hmm.
Tycker spelarna verkligen att den dagen var givande och kreativ och en kick mot framtida segrar.
Är det vuxna män eller är det en dagisklass som ska åka och spela EM?

Ur den dagens aktivitetsschema i Stenungsund prickar jag bland annat av:
1, Munspelstävling där humorgruppen Galenskaparna var jury.
2, Räkskalning med en hand på tid.
3, Putta en boll med ett rör för att träffa en hink.
Å så den stora galamiddagen som avslutning:
4, Middag samt underhållning av Lasse Kronér och Lasse Brandeby.
   Jag skriver det igen...
   Middag samt underhållning av Lasse Kronér och Lasse Brandeby.

Herregud!