Jag gör så ibland när jag är ensam på en lördagkväll.
Leker ungkarl igen.
Ja,ja,ja, ta det nu lungnt. Jag menar inte så som jag tror att ni tror just nu.
Det handlar mer om primitiva matlagningsförsök, dricka en burk öl och klia sig lite grann i skrevet framför teven.
Kanske hyr jag en film eftersom det alltid är piss på den där teven, men inte den här gången.
Ofta köper jag en stor påse med smågodis som jag trycker i mig efter middagen, men inte denna gång.
Jag hann dricka en glas rött innan jag kom på att jag inte varit iväg för att skaffa rätt proviant.
Å bil kör jag inte med ett glas rött i kroppen, det vore ju dumt.

Hade tänkt att göra en massa saker nu när jag var helt ensam hemma men istället blev jag helt tom och passiv.
Visst fick jag ihop fyra kapitel av min sista genomläsning av romanen som jag stångat mig blodig emot under en lång tid.
Men därefter låg jag med död blick under en filt och spanade in i bruset från teven.
Några promenader med doggen var tvungna att genomföras och dom gör man ju gärna.

Det är vid sånna tillfällen jag till slut hamnar framför pensionärskanalen VH1, musiknostalgi, men inte denna gång.
Jag fastnade på History Channel som visade ett coolt program om hur världen skulle se ut om vi människor plötsligt en dag helt sonika försvann ifrån jordens yta.
Vi tycker ju att vi är rätt bra, att vi gör så många bra saker, bygger skrytmonument för att framstå som unika, vi forskar fram helt sjuka kunskaper om vår kropp, vi gör maskiner och utvecklar den digitala världen så att man knappt tror att det är sant, vi klonar djur, genmanipulerar växter och bygger samhällen som bara blir större och större, högre och högre.

Men det intressanta var att allt det vi byggt upp och är så stolta över skulle försvinna helt och hållet inom ett par hundra år.
Till och med städer som New York skulle tas över helt och hållet av naturen om vi människor inte underhöll det vi byggt upp. Det lär inte stå upp om tusen år som mycket av de gamla sten och lermaterialen gjort.
Ett exempel ifrån Ukraina och Tjernobyl visade att en stad redan efter cirka tjugofem år nästan är helt demolerad när det kommer till material i hus och vägar. Växter bryter sig igenom allt och djuren återvänder och frodas då vi människor inte är där och skjuter ihjäl dom. 

Sedan fortsatte programmet och visade vad som skulle hända efter tjugofem år, femtio år, hundra år och upp till tvåhundrafemtio år, sedan klickade jag bort programmet. Det blev för deprimerande.
Väder och vind skulle bryta ner allt material tills det helt enkelt ramlade ihop i små högar, vägar skulle brytas sönder, broar skulle kollapsa, städer skulle falla ner i underjorden då vatten i avloppsgångar och tunnelbanor undergrävt jorden så att allt faller ner i djupa hål. Å så dessa djur och växter igen som gjort städerna till skog och djungel.
Dessutom skulle böcker, filmer, fotografier, datainformation och all annan kunskap som sparats genom årtusenden försvinna. Allt vi strävat efter, alla landvinningar, all kunskap, all forskning skulle vara helt borta.

Skulle någon komma flygande genom rymden och landa på jorden om femhundra år då skulle vår existens vara utraderad och ingen skulle veta att det en gång i historien fanns något som hette människor på denna planet.
Visst är det faschinerande. Vi skulle vara gone in the wind.
Det är sånt man inte alltid vill veta.

Ett telefonsamtal häromdagen satte livet på sin yttersta existensiella spets.
Det handlade om liv och död.

Varje dag när man läser morgontidningen och bläddrar förbi familjesidorna så finns de där sida vid sida.
De nyfödda och dödsannonserna.
Två ytterligheter vi tvingas förhålla oss till varje dag även om ingen i vår absoluta närhet behöver vara inblandad.

När det kommer till de nyfödda så är allt så naturligt, det är lycka, stolthet, stora känslostormar och varje gång en ny förälder får komma till tals så är det det absolut största dom varit med om i livet.
Det är till och med det enda livet handlar om enligt den nyföddes föräldrar.
Om detta vet jag inget då jag inte har några egna barn.
Man jag får helt enkelt lita på dom.

När det kommer till den andra sidan av livet som alltid, förr eller senare, slutar med döden så är allt mycket tystare.
Vi pratar inte om döden i det här landet.
Jag pratar inte gärna om döden, jag är livrädd för den.
Livet är så fint att jag inte vill skiljas ifrån det.
Trots eller tacka vare dess toppar och dalar.

Ändå så tvingas vi konfronteras med dödens kraft när vi minst anar det.
Men ingen talar om det. 
Vi gömmer undan tårarna, vi gömmer undan känslorna.
Varför är döden så skrämmande?

När jag var liten, säkert inte mer än tio år, så dog min farfar, eller den som var farfar för mig.
Familjen var på Gran Canaria när han fick hjärtinfarkt.
Han var inte gammal då det hände och för mig var det traumatiskt då jag gillade honom väldigt mycket.
Innan begravningen så hade man möjlighet att ta farväl genom att besöka den öppna kistan där han låg i sin vila.
Jag vågade aldrig gå dit, vågade inte se på en död människa, men så jag har ångrat mig efteråt. 

Det finns dom som säger att man inte vet någonting om livet så länge man inte fått uppleva kraften från den andra sidan.
Alla som luktat på döden men överlevt vittnar om den enorma livskraften som uppstår då man glidit ur greppet.
Andra kulturer hyllar de döda, de sjunger och dansar till de dödas ära.
Jag vet inte riktigt vad vi gör förutom att dricka kyrkkaffe och gå hem för att sörja i våra mörka vrår.
Vi vågar inte prata om det med varandra, det är smutsigt, på något sätt skamfullt.
Vi vet inte vad man ska säga till de som drabbas av sjukdomar och död, så vi håller hellre tyst
Å samtidigt ska man vara starkt och inte lipa.
Ändå är den en så stor del av livet.
Döden.

Jag kan med största säkerhet säga att jag inte är särskilt sugen på att stirra den där döden i vitögat.
För som jag tidigare skrev, jag är rädd för honom.
Men jag är lika säker på att jag skulle lära mig tusen saker mer om mig själv om jag blev tvungen att göra det än genom det liv jag nu vandrar igenom.
Jag skulle med största säkerhet även uppskatta det jag har på ett helt annat sätt än vad jag gör.
För man tar dagarna och nätterna för givna.
Jo, man gör det.
Men det är verkligen något man inte borde göra. 

Till hösten är det åtta år sedan jag la ner min karriär i en sportbag och placerade den i ett hörn i tvätt rummet.
Den står kvar där även om jag plockade ut några trasor för att ha möjlighet att hålla igång lite grann.
Jag använder dom ibland när fåfängan knackar mig på ryggen och säger:
Hey, you!
Nu har du väl ändå fettat till dig.
Eller som morsan sa för någon vecka sedan när jag var hos henne i Lindesberg och firade födelsedag.
Pelle, jag tror allt att du blivit lite rund om magen...
Å det var innan middagen, sedan trodde hon att jag skulle käka tårta till efterrätt.

Men sanningen kommer alltid ifrån mammor även om de är feltajmade.
Så nu har jag börjat träna på riktigt, igen.
Under karriären kommer jag ihåg att jag alltid gick ut och sprang i skogen när jag ville köra slut på mig själv.
Ett par år efter den samma tog jag mig ut och joggade när jag ville hålla mig i form.
Numer lufsar jag runt i spåret utan att knappt lyfta på fötterna, för några veckor sedan snubblade jag på ett löv.

Hittade bilden här ovan på nätet när jag letade bilder på mig själv ifrån Gaistiden.
Man skulle kunna säga att det var precis där som min karriär tog slut på riktigt, i den andra matchen av den allsvenska säsongen 2000. Jag har precis blivit utvisad efter en tackling på Alexander Östlund som spelade för IFK Norrköping då. Kycklingen!
Tejpen runt knät kommer ifrån ett uttänjt ledband som Mikael Blomberg fixade till under den första halvleken. 
Det var en tackling han gav mig tidigt i matchen som förstörde karriären, ledbandet är kroniskt inflammerat så jag har fortfarande ont då och då. Det blev inte så många fler matcher där jag kunde spela på maxnivå, jag höll mig runt sjuttio procent av kapaciteten tills jag blev avslöjad som en börda för laget istället för den ledare jag borde varit. Så jag kröp in i mitt skal och försvann ifrån arenorna för alltid. Eller i alla fall ifrån det gröna gräset.
Får erkänna att bilden gör mig lite bitter då jag vet hur storyn slutade.
Det hade ju kunnat bli så bra.

Intressant också att se hur dåliga domarna var även för åtta år sedan.
"Domarna håller en löjlig nivå."
Numer är det alltid domarens fel när ett lag förlorar i den allsvenska fotbollen.
Inte en omgång kan passera utan att en spelare eller tränare skyller på domaren istället för på egna svaga prestationer vid förluster. Tryggt då att bli uppmärksammad på att ingenting egentligen har förändrats...

Hemskt länge sedan jag la in några tips och tankar om skivor som jag lyssnar på.
Anledningen är till viss del att jag känner att jag inte riktigt har språket för att skriva engagerande texter om musik.
Jag läser recensioner i olika tidningar och magasin och inser att musikjournalisternas ordförråd är på ett sätt jag själv aldrig skulle hitta in i. 
För mig blir det väldigt mycket...
...det här är typ bra liksom.
Å det här är inte så bra och detta är kass.
Torrt och trist blir det.

Därför blir det i fortsättningen enbart raka listor på vad som snurrar i min cd-växlare och vad som gömmer sig i min Iphone.
OK!?
Inte så mycket nytt men väldigt bra...

Det är sannerligen ett märkligt jobb man håller på med.
Reser ut med ett stackars krisdrabbat SAS-plan under fredagkvällen så att man landar i London runt kvart i tio, sedan tåg rakt in på Piccadilly Station, checkar in på Hilton, vandrar ut för lite sen junkfood, vatten och en liten alibi-fruktsallad som avslutning innan dubbelsängen tog emot en. Sedan väckning redan innan klockan blivit sex morgonen därpå.

Jag och NH-Geeraaard skulle göra en så kallad ståuppa i TV4:s Nyhetsmorgon på cirka 2-3 minuter, vi skulle göra den på Emirates Stadium. Så för de stackars minuterna åkte vi alltså redan på fredagen för att stå upp i ottan och sedan mer eller mindre vara med och öppna Arsenals hemmaarena inför Premier League-premiären. Det är så TV fungerar ibland...

Det är lätt att förblindas av alla pengar och all glamour runt Premier League, inte konstigt då ligan sänds i över 200 länder världen över och där de flesta av de bästa spelarna spelar. Men i grunden är det verkligen ingen skillnad på enorma Arsenal och...låt säga ÖSK. Det märkte jag när man vandrade runt inne på Emirates och såg stadion vakna ur sin långa sommarvila. Personalen kom gående in genom sin entré och spred ut sig mot sina ansvarsområden, tevebussarna var där och drog sina sladdar och förberedde sin teknik, maten och drycken fylldes på via en lastbilsparad inne under läktarna.
Förberedelserna var på samma sätt som på Behrn arena, bara så mycket större och med ett intensivare säkerhetspådrag.
Men samma till synes idéella krafter av unga pojkar och flickor, något äldre kvinnor och män och pensionärer drog runt och fixade till det som behövdes för att få hjulen att rulla. Skönt att se att det nere vid rötterna fortfarande verkar vara ungefär samma sport som här hemma i allsvenskan.

Något senare gjorde vi ytterligare en ståuppa för Canal Plus-sändningen innan vi drog oss in i pressrummets restaurang tillsammans med den norske kommentatorn Kenneth. Strax bakom vid ett annat bord satt den rutinerade managern och expertkommentatorn Ron Atkinson och  vid ett annat bord satt Alan Smith den gamle Arsenalliraren. Vi satt där och käkade klassisk engelsk frukost och såg pressrummet fyllas av fler och fler journalister.
Matchen mellan Arsenal och West Bromwich var inte mycket att snacka om då 1-0 kom tidigt och sedan hände inte mycket mer.

Direkt efter slutsignalen hastade vi iväg till en förbeställd taxi med föraren Usama...han väntade två kvarter bort då området runt arenan var helt avstängd. Sedan tog mannen, som hade kört taxi i London i tjugofem år, oss på en lite väl trixig väg från norra London till Heathrow on the other side of the city. Det tog tid, jag han se bostadsområden och fotbollsarenor och parker under vägen, men vi nådde flyget i god tid. Hann till och med trycka i oss några Buffalo Wings och en mineralvatten på TGF innan planet drog iväg mot Arlanda.
Sov någon timma under den två timmar långa flygningen och landade safe i Stockholm, där sa jag bay, bay till NH-Geeraaard och hoppade in i min miljöbov, stannade på Shell, köpte två vatten, en glass, en korv och lite svart kaffe innan jag gasade iväg mot Örebro där jag passerade statsgränsen runt halv ett på natten.
Hämtade damen och doggen på middag, slafsade i mig lite rester innan vi runt två for hem till huset där någon dunkade klubban i min skalle å så vaknade jag upp halv elva idag söndag. 

Det var nästan så att jag funderade på om jag verkligen hade varit iväg på den där resan eller om jag bara hade drömt.
Hasade mig upp för frukost, tryckte på espressoknappen på kaffemaskinen i köket och gnuggade ögonen.
Jo visst låg det väl en remsa med en flygstolsplatsnummer på bordet, några pund låg bredvid tillsamman med en ackreditering till Emirates Stadium. Å på golvet stod en Bushmills whiskey och en Jägermaister i en påse, det stod World Duty Free på den, så visst hade jag varit iväg dit där borta på andra sidan engelska kanalen även om det på något sätt kändes som om jag aldrig lämnat sängen på hemmaplan. Det är därför det här jobbet verkligen känns en aning märkligt ibland. Man vet knappt vart man är eller vart man varit.

Philip O´Connor är en 37-årig irländare som bor i Stockholm där han är marknadsförare på ett mediaföretag.
Han är fotbollsgalen och följer både svensk och irländsk fotboll med största intresse. 
Philip skrev artiklar för Reuters om svensk fotboll inför EM men har trots denna fotbollsfixering även kärleken kvar till de irländska nationalsporterna Gaelisk fotboll och Hurling. 
I texten "Kampen om Sam Maguire-bucklan" skriver han om den stora förhoppningen att hans blå favoritlag från Dublin, i Gaelisk fotboll, ska vinna All-Ireland mästerskapet. 
Den tredje söndagen i september får vi se om han får jubla... 

NH Geeraaard inledde sändningen i Canal Plus, på Örjans Vall i Halmstad, med en naturbetraktelse. Han såg ut över arenan, pekade med hela handen mot ån Nissan med sina tävlingsroddbåtar och gröna trädgrenar som doppar sig i vattnet och sa:
-Välkomna till idylliska och charmiga Örjans Vall...

Man brukar ju säga just så om Halmstad BK:s hemmplan.
Det har blivit någon sorts sanning som alla måste påtala utan att reflektera över att arenan är hopplöst omodern och sjukt omysig numer. I en gammal verklighet var kanske den parkliknande omgivningen med nämna Nissan i bakgrunden en mycket tilltalande syn men numer är den mer ett otidsenlig monument som sticker utvecklingen i ögonen med mossig nostalgidyrkan. 

Men visst, om jag snabbt blinkade till med ögonen och satte in mig i en svartvit värld med män i rockar och hatt och kvinnor i nätta sommarklänningar, då kunde jag se den forntida charmen med arenor som Örjans...
Folket kom vandrande nedför den långa grusgången (asfalt nu) ifrån stora insläppet in mot stan, lite Åshöjden liksom, lite Kopparvallen i Åtvidaberg och kanske Stora Valla i Degerfors.
Byn vallfärdar till byns huvudattraktion som i ett forna industrialiserat Storbrittanien. Visslan ljuder för helgkrökandet och folkets underhållning. Kollektivets marsch emot byns livlina och stolthet, fotbollslaget och identitet.
Det sistnämnda är kanske inte helt rätt i Halmstads fall men det märkte jag inte förren jag blinkade igen och fick tillbaka färgen i min blick. Jag var tillbaka i modern tid och den är mycket kallare för män i rockar och hattar i svartvita filmscener.

På natten på väg hem till mitt hotell efter match och en pint Newcastle Brown på pub stod ett par och hånglade i en portuppgång och jag undrade om det blivit vår igen. Överallt har jag de senaste dygnen sett förälskade par stå och suga på läppar, slingra sina tungor runt varandra och låta händer smeka kroppar.
I vagn 11 på SJ Intercitytåg på väg mot Göteborg smög två superjuniorer ner i sätet snett framför mig.
Killen med kepsen på svaj började lira nån typ av gameboy, jag blundade till en stund, vaknade och där satt han plötsligt och grovhånglade med sin tjej. Fan dom var ju knappt tretton bast ändå satt dom där och hade sex utan penetrering i den rätt öde tågvagnen. Konduktören vankade fram och tillbaka och visste inte vad han skulle göra, hade dom ens biljett till första klass verkade han tänka. Han kliade sig i huvudet och försvann.
Där satt jag och kände mig som en äcklig fluktare, på två barn.
Moralpanik!?
Så får man väl för fan inte göra? Tänkte jag om de två frigjorda högstadieungdomarna och kände mig plötsligt fruktansvärt gammal och trött.

Ja, ja. Började pilla på min nyinköpta IPhone efter ett tag (typ cybersex då) och gladdes över att ha blivit frälst.
Äntligen en teknisk pryl som jag förstår mig på. Musik, e-post, surfande, och allt som har med telefon att göra så enkelt och pedagogiskt genomarbetat att vem som helst kan fixa pillandet. Världsklass tänkte jag tills jag öppnade DN och läste att telefonen får massiv kritik för sin batterikapacitet. Värdelös plötsligt med andra ord, så mycket för min svindyra glädjekälla. 

Kom hem idag igen.
Sophie Zelmani ledsagade mig via Iphonen.
Going Home...
Precious Burden...
Väntan i Skövde i en och en halv timma.
En sömnig stad.
En kyrka, ett torg med kullersten, en fontän, några bänkar och blomlådor och lite folk som var på lunchpromenad.
Obligatoriska Lindex, Expert, Akademibokhandeln, Ginatricot, Gallerix och Konsum.
Satte mig på Café Princess, ett sunkigt konditori, köpte en klassisk köttbullemacka och en kopp knegarkaffe.
Jag och ett getingbo käkade upp mackan tillsammans.
Befriande att för ett ögonblick slippa alla dessa Waynes och Espresso Houses med alla likriktade äppelkakor och Salami-Brie eller Mozzarella-parmaskinkamackor och alla dessa föbannade trettiofem olika kaffevarianter.
Det är dags att lyfta fram det gamla långtradarfiket igen, svart tjärkaffe, ägg och köttbullemackor.




 

Det ska visst regna utav helvete i natt över Närke.
Känns som vi med små små steg närmar oss de amerikanska och asiatiska orkanperioderna här uppe i obygden.
För några dagar sedan satt jag och åt frukost på Wayne´s coffee i Sky city på arlanda.
Jag hade bott på SAS Radisson över natten och det var på något sätt rätt maffigt att se ett jumbojet från Thai air parkera sin enorma plåtkropp utanför panoramafönstret samtidigt som kalkon och kesomackan attackerades och svaldes ner med en halvljummen caffe latte. Jag kände mig lite internationell för en stund.

Samtidigt var jag väldigt glad över att överhuvudtaget sitta där. Åtta timmar tidigare trodde jag att det var dags för mig att packa väskan och fara ut över himlavalvet. Jag hade en känsla av att allt var på väg att ta slut.
Canal Plus-gänget hade varit nere i Kalmar och jobbat igenom matchen KFF mot AIK. Vi flög dit i ett chartrat litet plan med propellrar som endast välkomnade cirka tjugo personer. Under matchens gång flaggades det för stormvarning nivå två som visst ska vara allvarligt. Jag satt där i studion med Arne Hegerfors och såg himlen bli mörkare och mörkare tills den var svart och regnet började ösa ner, vinden slet i träd och flaggstänger, skräp yrde runt i cirklar och två fotbollslag försökte lira boll som jag skulle analysera. Får erkänna att jag allra mest satt och tänkte på att det där lilla taniga planet skulle ta oss tillbaka till Stockholm efter matchen då stormen enligt SMHI skulle nå sin kulmen. 
Å som det blåste, å som det lilla planet krängde och skakade på sin väg genom molnen upp och ner. Landningen på arlanda är det värsta jag någon gång varit med om, planet hade bredställ tvåhundrameter ifrån landningsbanan, jag var övertygad att det skulle gå åt helvete och var på väg att kasta ur mig mina sista ord i livet. 
Men vi landade säkerhet, först ena däcket i asfalten, sedan det andra och därefter tvärnit och in mot vår parkeringsplats.

Så jag satt där och åt frukost, glad över livet. Följde resenärernas släpande med väskor och shoppingkassar, noterade den världsvane affärsmannen med svid och bluetooth snäcka i örat där telefonen ringde oavbrutet, bredvid satt en man i traditionella afrikanska kläder och drack te, jag tror han väntade på någon och såg aningen orolig ut, lite längre bort satt en familj som var på väg ut i världen, lillgrabben med keps fick lite gelé i luggen av sin far. 
Jag var glad att min väg denna dag var ut till bilen i garaget utanför och vidare in till Stockholm för att jobba på Djurgården mot IFK Norrköping för Radiosporten. Men regnet fortsatte trilla ner ifrån de där brunsvarta molnen och allt blev inställt efter att domare Fröjdfelt studsat och rullat bollen över planen och insett att bollen varken studsade eller rullade.

Så jag åkte hem under onsdagen innan jag nyss, torsdag natt, kom tillbaka ifrån den kungliga huvudstaden efter att ha åkt fyrtio mil för sex minuter i SVT:s OS-magasin.
Vad gör man inte för att få synas och inte bli bortglömd...

Nu väntar jag alltså på regninfernot som visst ska drabba vårt län under natten. Än har inga stora droppar ramlat ner över huset, kanske vaknar man med fukt i luftrören i morgon bitti. 
Men jag hoppas det blir sol för min mor fyllde år i går och i morgon ska vi fira henne.
Å på lördag blir det dubbel fyrtioårsfest, ett garden party med grillning och öl i gräset...
Yeah right!

Det är farligt att ha semester.
I alla fall om man har en semester där man tillåts att möta sig själv i sin sårbara mentala nakenhet.
Normalt är det som Eldkvarn sjöng på Warfsholms pensionat på Gotland i onsdags:
"Fyra hjul som snurrar...här kommer ett hundår till."

Nu har jag legat i solen vid en strand med havet spegelblankt guppande där borta bakom sandbanken under en hel vecka. Jag har njutit solnedgångar så färgfulla att kroppen förvandlats till en avslappnad dallrande geléklump. 
Infernot av den gula, oranga, röda himlen, och alla de nyanser där emellan, som gick ihop med den stålgrå vattenytan där ute i horisonten har inte varit så vacker någon annanstans i världen. Inte Malaysias skådespel under mina besök i början av nittiotalet, inte heller Key Wests välkända och turistinvaderade solnedsgångstivoli som avnjöts under några galna år i slutet av åttiotalet slår den himmel som varje kväll dansat inför mina begeistrade ögon.

Men det är farligt om man låter allt detta komma allt för nära och beröra själen för mycket.
Att sitta med elden och glöden från en sprakande grill och titta ut i evigheten, att vandra längst ut på en udde med doggen joggande i vattenbrynet och en svag bris i håret är att möta sig själv och allt man håller på med.
Vad vill jag egentligen med mitt liv?
Vad håller jag på med?
Vad är meningen med det här livet som vi är mitt inne i?

Läser även en bok av författaren Owe Wikström. 
Han är även professor i religionspsykologi i Uppsala.
"Ikonen i ficken" heter boken som handlar om vår moderna världs resande.
Varför reser vi? Vad reser vi till, eller ifrån?
Den inre resan och alla oroliga själar som far världen runt i jakt på någonting äkta, någonting att ta tag i och tro på.
Andra reser för statusen att ha varit på platser som andra inte når eller har råd att besöka. 
De lägger resorna i samma korg som den där märkeströjan och den rätta köksdesignen.

Det är så många tankar som sätts igång av en rejäl ledighet där datorn står död i hörn, där mobilen är lika död.
Först känner man sig lite orolig för att missa någonting, man vill ju vara viktig och betyda någonting.
I den egofixerade vardagen som jag lever i och är en lika stor del av vill man hela tiden känna sig eftertraktad och bli bekräftad. Man blir väldigt ego av denna livsstil. Men man blir även väldigt stressad och orolig längst där inne av att alltid vara rädd för att missa nästa tåg, och just den känslan gnager ibland hål i mig.
Jag tror att det är den känslan som gör att jag alltid vill vara någon annanstans, dra iväg mot nya mål och nya upplevelser.
Kanske är jag orolig för att vara här och nu för att man är rädd för att bli ifrånsprungen och bortvald.
Är aldrig hemma någonstans.

"Nej sade hon...nej, jag vill inte längre ut och längre bort...jag vill hem, jag vill till mitt riktiga hem!
Men jag vet bara inte var det finns. Vet inte var jag hör hemma. Tycker jag har tappat bort mig själv. 
Tycker jag har sålt min själ."

Stycket är snott ifrån boken "Ikonen i fickan" som i sin tur snott det ifrån Hjalmar Söderbergs roman "Den allvarsamma leken.

Jag är inte religiös men jag är intresserad av religion.
Och i alla religioner som jag läst om (vilket är långt ifrån alla) finns det en sak som jag noterat om man strävar efter att få ro i själen. Det är att man måste komma bort ifrån den stora individualistiska tanken där du alltid är viktigare än allt annat.

Jag vet inte om jag någonsin når min inre ro. Är verkligen en produkt av vårt samhälle av idag.
Men dagar som de jag haft på Gotland under min semester gör åtminstone att jag kommer lite närmare.
Kanske kommer jag en dag att ta det stora steget.
Men fram till dess fortsätter de fyra hjulen att rulla emot ännu ett hundår till...

"Endast den som förlorar intresset för sig själv når friden."

I´ll be back!