Det var även i Östergötland som jag återfick mitt ungdomsintresse för musiken igen. 
Efter att i flera år vandrat i skuggornas dal med John Farnhams You´re the Voice påtvingad susande i öronen och Mr Music blandband på högsta volym i omklädningsrummen hittade jag in i rock och pop historien igen.

Det var Mika Kallbäck som en dag efter träning frågade:

-Ska du med på konsert i kväll Peter?

Jag blev lite överrumplad då vi inte pratat så mycket trots att vi var bänkgrannar.

-Varför inte. Vilka lirar?

-Ett lokalt band som heter Sonic Surf City. Dom lirar på rockklubben Svea Källare vid Saluhallen. Det är ett litet kyffe med kala betongväggar men med ett stort bultande hjärta. Brukar bli bra drag med Sonic.

-Har aldrig hört talas om dom. Va lirar dom?

-Surfpunk. Beach Boys möter Sex Pistols.

-Ok, det låter strålande, jag hänger på.

 

Veckan efter lirade lika lokala Cod Lovers på Svea och senare Raketklubben. Jag tog mig in i det lokala musiklivet och började umgås med Mika. Vi sprang ofta på konserter ihop med Mikas rockpojkar polare. Sofia följde med ibland även om hon inte delade min kärlek till basen och skumma klubbar med livemusik.

Jag började hänga på Vaxkupan, Östkustens kultplats för skivälskare. Jag sprang på klubbarna i stan där indiepojkarna i Popsicle och This Perfect Day poserade på scen. Kulturhuset bjöd på Wannadies där hårbollen Pär Wiksten sjöng om My Hometown. På andra små syltor lirade bondrockaren Per Person och hans Persons Pack den ena dagen och de engelska folkrockarna Oysterband den andra…

 

De splittrade pusselbitarna från de senaste årens nedmontering av min persona och innersta vilja hade börjat leta upp varandra igen och lappa ihop den krackelerade personligheten. Norrköping blev på sätt och vis tillbaka till ursprunget.

-Tänk att jag var tvingad att flytta från rötterna för att finna mig själv igen, sa jag vid ett senare tillfälle till en gammal barndomsvän. Jag hade glömt hur det var att vara jag. Där mittemellan stadens tre stora Promenader fanns precis det jag för stunden sökte. Jag var nyförälskad i Sofia och vi hade det underbart. På fotbollsplanen gjorde jag mina bästa säsonger i karriären och allt var så enkelt. Det var som de där åren i moderklubben då allt bara flöt. Och jag fann musiken igen.

I tre år gick jag på vatten innan den där mardrömssäsongen dök upp. Allt gick plötsligt och helt oväntat spikrakt åt helvete igen. Klubben började rämna. Proffsklubbarna köpte sönder delar av laget samtidigt som IFK inte längre lockade de bästa spelarna i landet. Kamraterna var på väg att förlora sin status och position som en av rikets starkaste fotbollsklubbar. Och jag gjorde min sämsta säsong någonsin. Det var ett tecken om något. Alla konjunkturspilar pekade urskillningslöst ner i botten.

Det var dags för mig att dra vidare.

Jag gillar att smyga omkring med min kamera och ta bilder när jag är ute och reser. 
Jobb eller semestrar spelar ingen roll, kameran är oftast med.
Så på EM 2008 del 1 delar jag med mig av mitt EM-slutspel i fotboll i Schweiz och Österrike.
Det handlar om den första veckan med utgångspunkt i Seefeldt ovanför Innsbruck i Tyrolen, Österrike.
Håller på att lägga in den andra delen som blir mer fokus Basel och matcherna där och i Zürich.
När den är fullständig kommer ni att se en länk även över de fotona här på bloggen.

Hos Jonas hittar ni massor av schyssta prylar om framförallt engelsk fotboll men även om svensk och annat stort, smått och gott inom fotbollens mystiska värld.

Intervjun med mig hittar ni på Jonas Dahlqvist blogg som även ligger på Canal Plus hemsida.

Jag satt och slummrade på Intercitytåget till Göteborg i igår.
Jag mådde bra, men tankeverksamheten låg i ett läge mellan medvetande och sömn. 
Plötsligt började en dam i kupén att prata om döden.
Hon satt där och ringde runt till anställda på något företag och informerade om att en, som det lät, viktig person plötsligt hade dött. Om och om igen sa hon...
Ja, det är viktigt att ta vara på tiden och leva i nuet.
I morgon kan det vara försent, svarade hon någon för mig anonym på andra sidan tråden.
Å han som precis skulle gå i pension och börja leva livet, fortsatte damen sitt samtal.
Visst tänkte jag, så säger man ju jämt. 
Men hur lång tid sitter det egentligen i?

Jag satt där och blev sentimental och för varje samtal som hon avslutade blev jag mer och mer nojjig.
Är jag inte onormalt trött?
Visst har jag väl ett tryck över bröstet.
Vad händer om tåget störtar ner i i den där sjön utanför Alingsås?
Kommer människor sakna mig om jag dör?
Finns det en himmel?
Om ja, sitter det då någon där och kollar upp ens livsgärningar?
Kommer jag då in eller får man ta hissen ner?

För vad har man egentligen bidragit med så här långt i livet?
Jag satt där på väg mot Helsingborg för att jobba på allsvensk fotboll.
Nästan sex passiva timmar i stillhet i en dudunk, dudunk-vagn på väg mot en av livets viktigaste oviktigheter.
Borde man inte göra något annat av sitt liv hann jag tänka där jag satt, fan jag kan ju mula i morrn så varför lägger man alla dessa timmar på en sån här viktig oviktig förströelse när livet bara springer där bredvid och inbjuder till mer innehåll.

Jag hann inte lösa livets gåtor innan jag plötsligt satt och drog i mig en kaffé på Espresso House på Göteborgs Central.
Fyrtio minuters väntan på Öresundståget ned mot Sundets pärla.
Sedan hela kustremsan ner söderut, solen lös faktiskt efter tre dygns spöregn.
Varberg, Falkenberg, Halmstad, Båstad, Ängelholm och sedan Helsingborg.
What a trip!
Det var andra gången i år som jag tog tåget ned utefter denna vackra vy och varje gång får jag en sån satans längtan efter havet. Ibland vill jag bara bo där vid det öppna, det fria och vilda.
Havet andas frihet precis som öppna vidder och allt bara gnistrade, glittrade och sög sig in i mig.
Man borde omvärdera sitt liv, tänkte jag.
Börja om.

Jycken och jag var ute och gick häromkvällen.
Vinden slet hårt i trädtopparna, himlen var gråsvart, molnen for snabbt förbi och jag fick en plötslig känsla av Hitchcook.
Villaområdet var fullständigt öde, det var som om ett livsfarligt virus slagit ut hela mänskligheten just här.
Det är sommar i småstaden utan hav.
Alla drar iväg till sina stugor, till kusten och skärgården och på resor runt om i Europa.
Tomt och öde.

Jag gick igenom ett parkeringshus idag.
Där stod tre bilar utspridda på en jätteyta som normalt ser bilkaravaner köra ut och in genom glidporten.
Det var så tyst därinne, tyst som om jag hade öronproppar instuckna.
Taket trycktes ner mot axlarna, väggarna kom närmare.
Jag tog bilen och körde ut ur garaget.

Åker genom tomma tvåfiliga gator.
Townes Van Zandt sprider vemod genom växlaren.
En trippel cd så stämningsfull och bra att jag jag blir helt tagen.
Kan det finnas en bättre singer/songwriter än denne man.
En countryman från Texas, en legend som så många andra dog allt för tidigt.

Dom säger att turismen ökar i småstaden.
Går framåt år för år.
Visst ser jag turistbussar som stannar utanför slottet och slänger av några foton.
Några norrmän promenerar Drottninggatan fram i en paus från badandet på Gustavsvik.
Jag vet inte jag, var är dom alla, turisterna.

Men det är sommartempo i city.
Glass och kaffe på de halvfulla kaféerna.
Några sitter och dricker öl på en uteservering.
Solen strålar ner över torgen mellan regnskurarna och jag märker att jag gillar ödsligheten.
Som en fiskeby vid medelhavet i 40 graders värme.
Stilla med en grappa i handen.
Livet går på sparlåga och jag njuter.
Det är sommar och snart har jag semester. 

Det satt en fluga på min kökslucka igår.
Jag stod där och lagade mat när jag upptäckte den.
Flugan satt så stilla så stilla, såg ut att stirra in i min själ, gnuggade sina känselspröt som om den letade efter bästa tänkbara frekvens för att registrera och skicka vidare information till spioncentralen som antagligen finns någonstans långt ner i ett urberg i Jämtland.

Förr skämtade man om det där med att man ville vara flugan på väggen som såg och hörde alla snaskigheter från polares lägenheter eller hotellrum dit damer lockades och förfördes. Om dessa väggar kunde tala liksom.
Tänker ofta på det där när jag bor på hotell vilket jag rätt ofta gör, alla dessa enorma väggspeglar, vad döljer sig bakom dom? Kan bli nojjig när jag sitter där och jobbar på nummer två, tänk om någon sitter och stirrar på mig  nu. Samma sak när man duschar eller struttar omkring i sin rena nakna uppenbarelse, tänk om någon sitter och stirrar, skrattar åt badringen runt midjan, ler åt de små åderbråcksormarna vid knävecket. 

Vi lever i ett övervakningssamhälle och jag ogillar det starkt.
Det snackas om den där FRA-lagen och den låter skrämmande för jag ser det bara som en start på något som självklart kommer att byggas vidare på. Även om de positiva lägger in åsikter om att de enskilda oskyldiga individerna inte behöver oroa sig så kommer jag ändå oroa mig. För även om jag varken är terrorist eller någon annan sorts samhällsfara så är det här bara en start som leder till ännu mer bevakning av individens privata värld. Som om det inte redan räcker med alla digitala spår som den moderna människan bjuder på via datorer, mobiltelefoner, onlineköp, flygresor bara för att nämna några saker. Med teknikutvecklingen som den sett ut de senaste tjugo åren så kommer vi privatindivider inte ha en chans att freda oss i framtiden. Skulle inte förvåna mig om varje bäbis kommer få en chip inlagt innanför huden där alla data registreras under livsresans gång. Ett klick kommer räcka för att få veta allt om personen och dess intressen, psykiska och fysiska status, dna koder, och köpvanor. Låter kanske som om jag sett för många CSI, kanske det, men det som tidigare varit rena Science fiction i filmer har sedan blivit var mans möjlighet.

Integriteten är hotad och har så varit länge. Om den inte redan är krossad och obefintlig.
I alla fall så som jag ser den.
Ungdomar som är uppväxta med Big Brother ser kanske annorlunda på det här med integritet.
Det gäller även en del äldre som tror att dom är ungdomar. 
Dessa glider runt med sina mobiltelefoner och filmar och fotograferar allt för att lägga ut på nätet eller bara visa upp för kompisgänget som någon sorts statusgrej. Det filmas misshandlar, mobbning, olyckor som skickas över till tidningar innan de sänds till polis och räddningstjänsten. Fan, jag vet många som fotograferar tillfälliga sexpartners i mobilerna och springer omkring och skryter och visar upp detta för polare. Då snackar vi bilder som skulle kunna användas av gynekologpersonal på sjukhusen.
Vuxna människor! 
Sanslöst!

Man får inte vara ifred någonstans längre.
Jag har till och med blivit filmad i smyg på ett tåg till Örebro efter en AIK match där ett litet gäng gnagare från gnällbältet försökte att få mig säga något dumt om ÖSK. Det var under en period då debatten inom ÖSK leden var om jag var ÖSK-hatare eller ej. Pinsam debatt visserligen men händelsen fick mig att börja fundera och bli väldigt misstänksam. Vem som helst kan fotografera mig eller filma och kanske till och med få mig att säga saker som sedan klipps ihop till det man vill för att få mig dit dom vill. Sedan läggs det ut på nätet och sprids på en sekund över världen och blir en sanning för människor som inte orkar med att läsa eftertexterna eller analyserna.

Detta är ändå små bagateller om man tänker på vad staten skulle kunna göra. Att lägga upp små mappar om vaje individs skavanker och åsikter för att använda vid lämligt tillfälle. Vad skriver du om, vad snackar du om, vad läser du om, vem träffar du. Jo, kanske är jag nojjig men jag är helt realisstisk. 
All teknik finns. Det handlar bara om vem som tar kontrollen över den.
I en skitnödig värld är alla ett hot.
Både du och jag.

Lasse Winnerbäck berättade en story i sitt sommarprogram om hur han var med sina vänner i New York och åkte limousine. Plötsligt när han satt där i det lyxiga åket fick han nästan dåligt samvete, för vem var han att sitta där, var han värd det? Jag känner förstås inte Lasse men antar att den där känslan kommer raka spåret ifrån hans uppväxt, det brukar ju göra det. Ofta så spelar det ingen roll hur framgångsrik man än blir de där känslorna är något man får leva med i hela sitt liv. Man kan gömma dom men de försvinner inte, de är inbrända i skinnet som en varumärkestag. 

Winnerbäck berättade även om hans blygsel, eller rädsla, när han rörde sig i de fina salongerna och mötte andra artister som på det ena eller andra sättet hade uppmärksammat honom. Han behövde vara full för att våga ta kontakt. Trots sin storhet och sina framgångar så verkar han vara samma kille som han var innan karriären. Om han nu var den tillbakadragne gitarrkillen som jag tror att han var. Det kan även vara förklaringen till hans skygghet inför medierna, hans integritet och motvilja till att fåna sig i offentliga sammanhang, man är rädd att blotta sig, att bli avklädd och bortgjord.

Jag kan känna igen vissa av de här känslorna. 
Att inte höra hemma i de fina salongerna är definitivt en känsla jag har och har haft i hela mitt liv. 
Underdogperspektivet genomsyrar hela mig så även om jag har hur många möjligheter som helst att frottera mig med media eller fotbollseliten så väljer jag att inte göra det. 
Jag trivs helt enkelt  inte där. 
Känner mig inte hemma ibland alla manér, all positioneringsspel med makt och coolhetsbedömning. 
Jag känner mig obekväm inför allt skvaller och åsikter som borrar eldpilar genom människor.

Ibland har jag försökt slappna av på fotbollsgalor, kristallengalor, premiärfester, efterfester och fotbollens upptacktsträffar. Jag går in i det som inför en match, jag ska vara avslappnat kreativ, jag ska roa mig, in i skiten och kör för fan. 
Ofta slutar det med att jag vandrar nattgatan fram med en tomhet i magen.
Är livet inte roligare än det här? 
Är det här vad människor pratar om när de roar sig? 
Tomt och ytligt.

Men kanske är det mig det är fel på, kanske behöver jag ”losen up” som Winnerbäck snackade om. 
För att det finns trevliga och intressanta individer i de kretsar jag snackar om råder ingen tvekan om. Jag jobbar ju med en hel del av dom. Men det är något med de här större sammanhangen som fångar de mest ointressanta delarna av livet. Jag kan inte sätta fingret på det, men helt klart är den enda anledningen att finnas på plats i de fina salongerna är att man syns. Man får i bästa fall kontakter som eventuellt kan ge mer jobb och ytterst sällan finner man en god vän.  
Nä, privat trivs jag bättre i de små sammanhangen.

Däremot är jag varken rädd eller avog emot att finnas i hetluften och de stora sammanhangen när det kommer till arbete. Då blir jag fokuserad på en uppgift som ska genomföras och så gör jag det. Jag har inga problem med att bli uppmärksammad och stå i rampljuset så länge det handlar om arbetet eller nära relaterade områden. 
Men jag skulle aldrig vara med och leka, dansa, sjunga eller något annat som jag inte kan bara för att få uppmärksamhet. Jag leker inte ens på privattillställningar, förstår inte varför man ska hålla på med femkamper och lekar när man är på fest. Jag är antagligen en ofantligt tråkig person, jag släpper inte på spärrarna annat än i väldigt privata sammanhang.

Kanske borde även jag ”losen up”. Kanske skulle mitt liv bli roligare om jag vågade släppa taget och dra ner brallorna på mig själv någon gång då och då. Kanske skulle jag få en bättre karriär om jag släppte in mer folk och smörjde mer på offentliga tillställningar, men då vore det ju inte jag. Får nog leva med mig själv och acceptera att jag inte är någon cirkusclown, jag gillar inte röda näsor.

Margret Thatcher är knappast någon favoritperson men en sak har hon i alla fall gjort bra. Det var när hon vägrade hoppa inför kameran efter att ha blivit intervjuad av Stina Lundberg(Dabrowski tidigare) i hennes intervjuserie där just hoppandet var en varumärkespryl för Stina. 
Respect fru Thatcher!

Ett år går så oerhört snabbt, det är lite skrämmande faktiskt.
Men minnena försvinner inte.
Tjugo över nio på morgonen förra året var starten på en av de värsta dagarna i mitt liv.
Jag har aldrig varit särskilt duktig på att hantera mina känslor, blir väldigt lätt sorgsen om något negativt händer i mitt liv.
Idag för ett år sedan fick vi avliva vår katt Alf som hade funnits i mitt och sambons liv i nitton år.
Det var hemskt att ta den tunna kroppen som gett upp och bestämt sig för att sluta äta och dricka, men jag tog den och lyfte upp Alf på ett sterilt bord hos veterinären men la först en mjuk filt under honom.
Jag tittade rätt in i hans ögon när sprutan stacks in i pälsen och Alf såg tacksam ut, han led och var trött på livet.
Tårarna forsade nedför mina kinder när livet rann ur den lilla krabaten, huvudet åkte långsamt ner mot filten där min hand vilade. Det var första gången som jag varit med om något liknande och jag vill helst inte vara med om det igen.
Nitton år var han med oss, halva mitt liv, hela sambons och mitt tillsammans.
Alf betydde mer än jag själv kunde förstå.
Jag hyllar Alf med ett glas vitt vin idag, ett ljus brinner på bordet, hans fotografi förgyller rummet.

Av denna anledning har jag tillåtit mig själv att vara lite nedstämd idag.
Har gått omkring uppe på stan i det strålande solskenet, har synat bokhandlar, läppjat på lite svart kaffe och köpt ett par skivor. Inköpet speglade sinnesstämningen, Townes Van Zandts vemodiga texter från ett slitsamt liv i Texas, USA. 
En minibox med tre cd:s och ytterligare en cd med låt efter låt som får mig härligt melankolisk.
Knappast några partyhöjare.

Åkte hem och satte mig på uteplatsen, skrev klart ett kapitel i min roman, ett kapitel fullt av existensiella vedermödor, passande för dagen återigen. Lyssnade på Lasse Winnerbäcks sommarpratarprogram i efterhand och blev så glad över vad han sa. Han hyllade det svenska vemodet, han hyllade melankolin och tog avstånd från fjanteriet som dominerar vår mediala värld. Allt ska ha en knorr och skojas bort, inget får vara seriöst längre för då anses det tråkigt.
Winnerbäck är en allvarlig man, han vädjade till sig själv att "losen up" men jag tycker att han ska fortsätta vara den han är.
Integritet är ett ord som knappast existerar längre. Utifrån sommarprogramet och sättet Winnerbäck lever och tar sina beslut så är han en hyvens man. Hur det nu än är med det så var det i alla fall ett väldigt bra program. 

Jodå, det regnade även denna gång när jag kom till Göteborg.
Det är Juli men det verkar liksom inte spela någon roll, regnet ska bara ner över denna stad.
Checkade in på hotell Rubinen och blev tilldelad ett enkelrum kallat Röda Rummet efter August Strindberg och hans roman med samma namn. Inte för att jag med en enda liten por kan jämföras med eller värka fram klassisk litteratur som denna man, ändå blev jag lite smickrad av att tjejerna i receptionen gav just mig, en läs och skrivarman, detta rum.
Ser jag ändå inte lite litterär ut tänkte jag när jag stod i badrummet och rättade till slipsen inför jobbet, tänk bara hur dom reagerat om jag haft mina intellektuella kulturbrillor på mig...

Nja, faktiskt så är det så att Röda Rummet är den enda bok jag läst med herr August, har Inferno och någonting som heter Vänligen August Strindberg-Ett år, ett liv i brev i min hylla hemma men har bara läst lite grann i Vänligen... 
Har liksom inte fått loss dom för att presentera dom för min inre läsare. Men jag gillade Röda Rummet på samma sätt som jag gillade Hjalmar Söderbergs Förvillelser och Den allvarsamma leken även om man kanske inte kan järmföra dom i övrigt, eller kanske kan man det, vad vet jag. Men likaväl är det Stockholmsskildringar från ungefär samma tidsperiod och dom verkar ha en förmåga att fånga min uppmärksamhet.

Var i Göteborg för att jobba på fotboll förstås, vad annars? Fotbollen tar ju liksom aldrig paus.
Blåvitt mot Helsingborg på ett stampat jordgolv på Ullevi under måndagskvällen i spöregn och blåst och sommarkyla.
Monstertruckar och Bruce The Boss hade pajat alla förutsättningar till fin fotboll.
Å regnet gjorde allt ännu värre.

Evenemangsstaden...

Avslutade kvällen med lite mat och en öl på Caleo som vanligt, börjar bli en fin tradition, andra gången nu, ha, ha.
Stoffe, Antonelius, Mr Sporttrot var där och Mentorn förstås, som var lite trött denna gång, men kände ansvaret att ta hand om oss icke Göteborgare. Måste visa en annan sida än den där ni vet av stan.

Mr Sporttrot och jag käkade frukost morgonen därpå och insåg när vi gick att vi för andra gången i år stängt Rubinens nyombyggda frukostvåning. Konstaterade att man förr såg en ära i att stänga nattklubbar och barer. 
Man satt där och kände sig viktig i sin lilla ankdam i Örebro medan personalen tände upp lokalen.
Numer får man nöja sig med att stänga frukostavdelningar på familjehotell.

I am the wild one, som Iggy brukar sjunga.
Wild my ass...

I går var det den fjärde juli.
För ett år sedan stod jag under ett träd vid påfarten till Brooklyn Bridge i New York och stirrade upp mot himlen i jakt på nationaldagsfyrverkeriet som det talats så mycket om. Smällarna från fyrverkeribomberna ekade mellan skyskraporna.
Regnet hängde i luften, mörka moln skymde det mesta av showen från min dåliga position, men det var varmt och poliserna i sina uniformer såg avslappnade ut där de stod och pratade. Miljontals människor sökte sig ner mot kajen vid Battery Park på Manhattans södra udde men jag och min sambo vände när vi nästan nått fram.

Vi tog tunnelbanan till Grand Central Station, vandrade hemåt mot hotellet men mötte en tjock rörlig vägg av människor på väg någonstans i mörkret efter firandet på andra sidan Manhattan där andra bomber och ljuskonstellationer underhållit firande amerikaner med flaggor i händerna och nyfikna turister med New York t-shirts på sig.
Vi smet in och gömde oss på baren Barking dog, satt och hängde med varsin ljus amerikansk öl, snackade baseball med en militär på permis och såg folkmassan dra förbi utanför fönstret. 

Det blir ingen långresa i år.
Sitter i hemmet och tänker mig bort men det går inget vidare.
Det är varma dagar, passiva dagar som dödar hjärnceller. 
Jag orkar ingenting.
Lider kanske av ett post-EM-trauma.
Hamnar ofta i ett litet tomt och klaustrofobiskt fyrkantigt rum efter intensiva arbetsperioder.
EM.
Sedan rullade allsvenskan igång direkt och snart ska jag ha en kortare semester inom landet lagom.
I väntans tider med andra ord, en period som kan klassas som en tom period fast där man måste samla kraft för att utföra de åtaganden som man har nedskrivet i sin kalender.
Men däremellan ett stirrande i tak, upp mot blåa himlar och vita molntussar eller hotande regnrusk.

Finns så mycket som jag skulle behöva göra.
Frisera trädgården, fakturera uppdragsgivare, skriva klart romanen, läsa böcker, analysera matcher, träna...
Men jag orkar inte, är död i hjärnan.
Jag vill bara sova.
Kanske tar jag mig en kopp kaffe och tittar på rubrikerna i DN.
Helt säkert tar jag mig en promenad med dogen.
Fan, är det så här det är att vara pensionär?
Då vill inte jag bli pensionär...