Det finns händelser som man helst bara vill glömma. Min sista match i karriären var en sådan.
Gais var klara för nedflyttning precis som Västra Frölunda och vi möttes i den mest ointressanta matchen genom tiderna där på hösten 2000. Efter matchen i omklädningsrummet gav jag bort min matchtröja till en supporter och tänkte inte mer på det. För mig betydde den just då ingenting. Nu åtta år senare dyker det upp en kommentar på min blogg som gör att jag skäms lite grann. Jag borde nog ha värderat tröjan mer än vad jag gjorde. Det finns en annan person som gjort det.
Tack som fan! Jag känner mig hedrad.

En sjukt bra historia

Dessutom får ni en bonus om ni går in och läser artikeln.
Kolla in den vackra bilden på killen med frillan!

Är nyss hemkommen ifrån min första handbollsmatch på väldigt många år.
Lif Lindesberg spöade Guif i en match där missar och bök stod i centrum innan Lindesberg sprang iväg i andra halvlek och vann betryggade. Det var precis så kul som jag väntat mig. Intensivt, nära spelet, spännande.

Men jag är trött som satan.

Lördagens 100-års bankett ihop med ÖSK blev exakt så påfrestande som jag var rädd för.
Jag tryckte i mig värktabletter och drog iväg till Conventum där kostymer och slipsar dominerade ibland männen och där kvinnorna som vanligt var elegantare och mer varierade i sina klänningar, kjolar, högklackat och boots.
Det var fullpackat förstås, sportprofiler, politiker, affärsmän, musiker och journalister minglade och tog i hand.
Gamla spelare i bandy, hockey och fotboll intervjuades och hyllades mellan maten, drycken och underhållningen från scenen. En underhållning som var precis så där menlöst smetig som den alltid är på banketter där det ska finnas nåt för alla. 

Utom för mig.

Shirley Clamp, Magnus "Fame" Bäcklund, Tenoren Barry Banks i kilt som sjöng You ´ll never walk alone på ett himmelskt sätt och lite spex och stoj av Hjalmar från Viiby by. Bred familjeunderhållning, typ.
Satt vid ett bord ihop med närmaste grannarna Magnus Erlingmark, Dan Sahlin och Arnor Gudjohnsen. Tillsammans med sina flickvänner förstås. Det var trevligt, Erlingmark och hans fru var på strålande humör och snackade och snackade, Sahlin satt mest och mös medan Arnor verkade blyg och vaknade inte förren ett gäng stänkare glidit ner innanför den så kallade västen, likaså var det med hans dam som nästan somnade innan hon plötsligt drog igång ordentligt i slutet av middagen till tonerna av Tom Jones via Magnus Bäcklund.
Jag hade väldigt trevligt men lagom till efterrätten gick min mage på lunch, den kraschade i kramper men jag bet ihop och bet ihop, log och pratade, log och hälsade på folk medan svetten lackade i pannan.
Allt beröm och alla uppmuntrande ord som jag tog emot med stolthet under kvällen hjälpte till att hålla den totala kollapsen borta. Jag var en aning chockad, trodde aldrig att jag nått sån respekt genom mina krönikor i Nerikes Allehanda och tevejobben. Grymt kul!
Vid halv två fick det vara nog, tog fyllebussen ut till villaförorten, den sista bussen som går strax efter krogarnas sista skål.
Taxi i småstan är ett omöjligt projekt, då kan man få stå och vänta till fyra på morgonen.
Jag somnade med stövlarna på.

Söndagen sov jag mig igenom, låg utslagen i soffan hela dagen och undrade vilken buss som körde över mig natten innan. Huvudvärk, illamående, magsmärta...något som visst går enligt somliga.
En fullständigt bortkastad dag.

Tryckte i mig nya piller och drog iväg på Stockholmsderby på måndagskvällen, kroppen började fungera lite bättre men jag var fortfarande matt och seg, oroade mig för en hemresa i natten utan power i kroppen.
Derbyt som fotbollsmässigt var okej andades i övrigt att fotbollens högkonjuktur nu definitivt är över.
Mycket missnöje florerade i korridorerna, många ledsna och frusterade ansikten, mest hos Djurgården.
Och inte över femtontusen som tittade och slagsmål ibland Djurgårdsfansen.
Allt mer tyder på att de närmsta åren kommer att bli en kamp för att hålla fotbollen flytande, både sportsligt men framför allt ekonomiskt. När jag på sportnyheterna ikväll såg AIK hockey vinna mot Leksand i ett fullsatt Johanneshov så kändes som att jag halkat rakt tillbaka in i 80-talet igen. 

Dagen har varit fullspikad med möten ända sedan tio i morse, handbollsmatchen var en förlängning av det sista mötet för dagen, det har varit fina dryga tolv timmar, jag mår bra igen.
Men jag är förbannat trött. 

Onskan kommer över än snabbt ibland.
Satt igår på Elite Hotell (eller Stora Hotellet för en ur-Örebroare) och lyssnade på en fin exposé genom ÖSK:s historia.
Klubben firar sin 100-års födelsedag detta år och själva höjdpunkten står denna helg.
En utställning på Örebro Läns Museum är invigd och i kväll blir det stort party på Conventum Kongresshall.

Men nu satt jag alltså vid ett långbord och lyssnade på en genomgång av ÖSK:s stolta historia, folk åt tårta medan jag snabbt svalde två koppar kaffe. Plötsligt började jag må illa, magen vände sig ett halvt varv men jag gick därifrån och åt en skaldjurssallad på Café Java. Hämtade doggen och for långsamt hemåt. Då hade en migränliknande huvudvärk attackerat mig så jag stapplade in genom dörren hemma och somnade i soffan.

Så nu ligger jag här och försöker repa mod till att orka delta i kvällens stora föreställning på Conventum.
Pillerburken står bredvid, vattenglaset likaså. 
Försöker ta mig igenom en schysst artikel i DN, om David Bowies år i Berlin under 70-talet, som Jan Gradvall skrivit. 
Iggy Pop var också där tillsammans med Bowie under de här åren, albumen Low och Heroes av Bowie och Iggys The Idiot och Lust for Life spelades in under den perioden. Jag har tre av dom i hyllan, den som fattas är The Idiot.

Framförallt Bowie är en sån där artist som jag alltid kommer tillbaka till, han är en av de riktigt coola som alltid förnyar sig och alltid är intressant, även om han inte alltid varit bra. Bryan Ferry är en annan med stil, Tom Waits likaså, Nick Cave mörk, dyster och cool. Åren bara går men dessa artister är ständigt med på resan. 

I onsdags stod jag för första gången framför knappt 70 personer i en skola i stan och höll min premiärföreläsning.
Ledare och ungdomsspelare i klubben Rynninge IK var de som i en timma fick i sig min idrottsliga historia och de lärdomar jag fått med mig genom åratals sparkandes på den där bollen. Jag har stått ihop med andra och pratat tidigare, jag har stått på scen och svarat på frågor men jag hade aldrig ensam fört storyn framåt.
Det var häftigt att känna att man kunde kontrollera det också utan att nervositeten sparkade undan benen på än.
Precis som när jag spelade match då  all oro försvann så fort jag kom ut och sprang på planen, så försvann all oro här så fort de första orden flög ut ur min mun. Det var en kick att stå där och förmedla tankar som ligger mig väldigt nära.
Jag har sagt att det är något jag vill satsa på, premiären gav mersmak, fick bra feedback men visst kan jag bli bättre förstås. Och det ska jag bli. Men jag är stolt över att ha tagit ytterligare ett steg i mitt liv. Har länge vägrat detta av rädsla och en tanke av att vad har jag egentligen att förmedla. Nu vet jag att jag har det.

Dags att kravla sig in i duschen, äte lite efter det, vila en sista timma innan partykläderna ska på och värktabletterna ner.
Det blir en lugn afton när det kommer till så kallade festliga drycker, men det lär bli mycket handskakningar, många gamla svartvita legender, hjältar och lirare dyker upp. Själv lär jag inte ingå i ett sådant sammanhang efter enbart tre säsonger i klubben men efter att ha följt historien på Elite hotell så ingår jag i något som kallas "Dala-eran". Sven Dahlqvist kom till ÖSK 1988 som spelare och lämnade klubben 1999 efter att ha varit både tränare och sportchef på samma gång under några år. En unik maktposition som jag har svårt att någon haft tidigare i en svensk elitklubb i fotboll.
Jag spelade i ÖSK mellan 1989 och 1991, placeringarna dessa år var 4:a, 3:a, och 2:a.

Det tog en jäkla tid men nu är det gjort.
Jag har äntligen läst klart Plura Jonssons bloggbok "Resa Genom Ensamheten".

Äntligen för att jag till slut insåg att jag inte tyckte att boken var speciellt bra. Trots att jag fick en liten kick när jag efter en längre tids vila plockade upp boken igen. Men den dog igen framför mina ögon. Eller också var mina förväntningar för stora. Plura är ju en av mina hjältar. Älskar Eldkvarn och bandets Norrköpingsromantik. Har fyra år i staden och kan den rätt bra. Jag har gått ibland de nedlagda fabrikerna, har njutit av strömmen, vattnet som rinner genom stan. Har hängt på Café Broadway, vilket i och för sig inte är någon merit. Älskar Promenaderna runt stan, speciellt den Södra och restaurangen God Vän i hörnet S:t Persgatan och Kungsgatan där Plura med familj bodde var ett slitet hak som jag käkat på ett par gånger. Har partajat i en lägenhet i samma port som Plura bodde, kanske var det samma lägenhet, Jonny Rödlund bodde där. 

Men boken gillade jag inte, kanske är det bloggformen jag inte känner mig bekväm med när den förvandlas från nätlitteratur till pappersdito. Jag läser hellre blogg på nätet.
Dessutom tyckte jag allt upprapande av maträtter som intogs överallt runt om i Sverige och världen efter ett tag blev väldigt segt och ointressant. Är väl ensam att tycka så, och Plura är nog nöjd, det ledde ju fram till en kokbok som ska släppas framöver. Visst är Plura genomskinlig och öppnar porten till sitt liv ganska brutalt och det är modigt och till vissa delar intressant. Men det är samtidigt bitvis omoget och alla knullreferenser blir till sist bara fåniga.
Men New York odysséerna i slutet av boken var skönt skildrade, både hans kokainröj ihop med Pradaanställda och hans egna vandringar ensam och ihop med M. Men så älskar jag ju allt som har med New York att göra.

Sedan kom jag att tänka på låten "Blues för Bodil Malmsten"
Framförallt raderna:

"Det är konstigt hur folk som står en nära
helt plötsligt utan ett ord bara är borta
Som mannen med trumpeten
vi brukade ses mer än ofta
Och Kajsa, Kajsa, Kajsa
vi hade några vilda år
Allt ordnade sig till slut
vi fick inga djupare sår
Jag tog nattfärjan till Gotland
påtänd, full och ful
och på nåt sätt kom jag till Fårö
där du repa med Tant Strul
Jag gjorde någon illa
sen gjorde du likadant mot mig
Först skulle några år av våra liv passera
när jag var din kille och du min tjej
Jag vet inte vad som är viktigt
men jag tänker på dig ibland"

Det är tankar som jag haft med mig genom hela livet.
Det har passerat så enormt många människor genom åren som stått mig väldigt nära men som nu är borta.
Man går igenom faser i livet, man förändras, ibland har man behov av vissa relationer som senare känns helt meningslösa. Ibland skiljs man fast man själv inte vill men där den där andre behöver gå vidare.
Det finns så många som jag saknar, men det finns ingen väg tillbaka.
Livets gång, utveckling, framåt bröder och systrar.
Men jag tänker på er alla.
För det är sån jag är.

Min fotbollskarriär är sedan länge nedlagd och förpassad till historieböckerna. Slutet är så lätt att komma ihåg medan början känns så avlägsen att de minnen som existerar känns som ett kantslitet svartvitt fotografi.
Men det är inte mycket som ska till för att väcka de lagrade minnesbilder som man inte har haft behov av på många år.

Steg i fredags in i ett klubbhus i Vretstorp ute på närkejordens tundra och möttes av doften av lasagne, blött gräs, svett och  förväntansfulla och säkert nervösa tonåringar. I söndags öppnade jag dörren till Glanshammars skola och möttes av ihoprullade madrasser, träningsväskor och den där gymnastikhallsgummilukten som alltid väcker så många känslor till liv inom mig. Samma lukt brukar etsa sig in i mig i Radiohuset i Stockholm, det är den där lukten från bollhallen på fritidsgården i Markbacken under uppväxten. Näsan ställer till med mycker oreda inne i hjärnans bibliotek.

Jag var och snackade med Örebro Läns fotbollstalanger, de som i Vretstorp var runt sextio stycken och som skulle bantas till en trupp som till sommaren åker till Halmstad och elitpojklägret. Söndagen i Glanshammar var ett mindre gäng där några redan varit i Halmstad och där den stora händelsen framför dom är distriktslagscupen där finalen tidigare sändes i Canal Plus. Örebro Läns fotbollselit med drömmar om landslagsspel och proffsäventyr.

När jag stod och tittade på de unga killarna ramlade jag tillbaka tjugosex år i tiden och mindes då jag själv satt där med mina egna tankar och drömmar. Så länge sedan, så mycket som hänt.
Det är en extermt tuff värld de ska in i där utslagningen ingår i frukostmenyn. 
Statististkt är det inte många av de här nästan hundra ungdomarna som kommer att nå elitfotboll, väldigt få kommer att kunna leva på sin fotboll, de flesta kommer lägga av eller spela på lägre nivå alternativt bli ledare och domare.
Det är sånt man inte gärna vill säga men måste säga. 
Man vill inte döda några drömmar samtidigt som man inte vill att verkligheten en dag kommer som ett X2000 och kör över dom.

Jag var där för att prata lite om min karriär, min väg genom de olika ungdomslandslagen, rädslor, mod, tur och hur många faktorer som måste hitta varandra för att en karriär ska bli lång och framgångsrik.
Men framförallt pratade jag om vikten av att spara utrymme till tankar om vad som händer i ens liv om man inte blir den där professionella spelaren som man drömmer om. 
Vem är jag då om jag inte är fotbollspelaren? 
Identitet? Självkänsla? Utbildning?
Vad vill jag?
Inte vad vill föräldrarna, agenterna, tränarna, flickvännerna, kompisarna.
Vad vill jag?

Det är lätt att som fotbollspelare ge bort sin identitet till andra för att man blivit uppfostrad så ända ifrån ungdomsfotbollens dagar. Olika auktoriteter talar om vad som är bäst för än och vad man ska och borde göra i varje moment i utvecklingen.
Hur många fotbollspelare har man inte sett som knappt vet hur man betalar en räkning för att andra gjort det åt än.
Men en dag tar det slut och det man kan vara helt säker på är att de flesta som styrt än och hållt än uppe för att man varit den talangen och etablerade fotbollsstjärnan som man varit, tar handen ifrån än, och lyfter någon annan.
Det kan vara bra att förbereda sig även på dessa sakerna.
Jag tror därmed att man även blir en bättre och mer mogen och ansvarstagande fotbollspelare.
Det har alla nytta av.
 

Det är snart midnatt, mina timerlampor har slocknat och jag sitter i mörkret enbart med tevens ljussken i ansiktet.
Jag är glad, ledsen, tagen och fullständigt knockad efter att äntligen blivit omskakad av en rockplatta igen.
Det har varit väldigt mycket Townes Van Zandt, Emmylou Harris, Tom Waits och annat lågmält på slutet, jag har längtat efter nåt som skrammlar och sätter fart på systemet. Jag har längtat efter riktig brittisk rock ´n roll och jag har funnit det.

Glasvegas är ett Glasgowband som jag läst väldigt mycket gott om och som håller hela vägen in i mål.
Bandet har texter som är på riktigt, texter som verkligen betyder något och sångaren James Allen visar i varje bokstav, i varje ord att det är allvar och att livet dansar på den vassa eggen varje minut och att vardagen är svart och djävlig.
Låten Daddy´s gone är det starkaste jag hört på evigheter och jag fick tokångest av att höra den. Resten av låtarna dansar nästan på samma höga höjder. Fan vilken imponerande skiva. Det snackas om hype, hype brukar ofta vara överskattade brittiska slynglar med överdriven yta och attityd men usla låtar. Den här hypen vibrerar och lever upp till varje gott ord jag sett att den fått.

Så var rubriken på en artikel jag skrev för Örebro-Kuriren i maj 2004.
Kom att tänka på den när jag på tåget ner till Göteborg i måndags läste Fredrik Virtanens text i aftonbladet om Olle Ljungström. Ljungström är aktuell då cd:n "Andra sjunger Olle Ljungström" är ute och att en dokumentär kommer att dyka upp i K-special senare i höst. 
Olle Ljungström är en musikalisk hjälte.
Han är även bräcklig människa.


Så här skrev jag då, 2004, i en hyllning till honom:
"Längtan, avstånd, otrygghet.
Det är saker som kräver tröst, tankar att klamra sig fast vid, ett fumlande efter ett ankare som vet vägen till sin hemmahamn. Att på andra sidan jordklotet kastas in i något som man inte vet någonting alls om är till en början otäckt, flyktkänslor flyter upp till ytan och i hjärnans filosofirum står man redan med flygbiljetten i handen och vill hem.
Det var så jag kände det efter tre veckor på det monotona fotbollslägret i Kunming, Kina inför min säsong i den professionella kinesiska ligan för snart tio år sedan. Jag vantrivdes, ville hem till föräldrar, syskon och vänner men framförallt saknade jag min flickvän. Att människor blir sjuka av längtan det vet jag, men det var en konstig känsla att själv hamna där. Avskuren från all kommunikation förutom via penna och papper kände jag mig som världens ensammaste man, en man som sög in trygghet via reklamskyltar från Ericsson och SAS-hotellfoajéer. 

Några månader senare grät jag när en japansk tevekanal sände midsommarfirande från Rättvik rakt in i lägenhetshotellets sovrum. Så hånfullt, en japansk tevekanal som sände det svenskaste man kan tänka sig rakt in i hjärtat på mig där jag satt i ett hotellrum i Dalian och försökte läka såren efter en maginfektion som gett mig 41,2 grader i feber och ett medvetslöst tillstånd. Då ville jag hem, men jag kunde inte åka, stoltheten förbjöd mig, tänkte inte bli någon som tog den lätta vägen ut. Men sårbar var jag, kände mig rädd innerst inne men stålsatte mig utåt, jag skulle vara stark.

Det var vid tillfällen som ovan som "Världens räddaste man" räddade mig i mina grubblerier. Ja, han har kallat sig så, artisten och sångaren Olle Ljungström. Denne bräcklige man som alltid vågar visa brister och tillkortakommanden.
Hans skiva "Tack" snurrade ständigt i min cd-spelare, ur högtalarna forsade underbar Olle-lyrik. Låtar som Hjärta, Lust & Smärta, Som Du, Sången Är Till Dig och Vad Händer Med Oss kröp in under skinnet och in i blodomloppet som började bubbla av vällust. 
"När du sover och jag läser, dina drömmar dit du reser. 
Och jag känner att jag reser med. 
När du vaknat av mina kyssar, allt jag saknat, ligger kvar"
En textrad som ensam på ett hotellrum i främmande land betydde både kraft och svaghet. 
Olle Ljungström blev på något sätt en hjälte. 
I gruppen Reeperbahn var han under några år kung men som soloartist växte han ut till en glädje trots en till synes deprimerande vardagsrealismen i texterna. 
Ett svart djup är inristat i hans själ.

Jag har sedan äventyret i österland fortsatt att köpa hans musik, mest för texterna och hans säregna röst, som inte alltid är klockren men som andas samma skärhet som hans väsen.
Men jag hade aldrig sett Ljungström live.
Så det var av den anledningen som fem grabbar i onsdagskväll strålade samman i Stockholms innerstad.
Två pensionerade fotbollspelare, en före detta musikjournalist, en bildredaktör och en trummis som i ungdomen var medlem i det legendariska synthbandet Lustans Lakejer.
Vi träffades på restaurangen Nalen på Regeringsgatan. Vi åt lite mat, drack några öl och snackade bort tid.
Sedan smög vi runt hörnet och ner på David Bagares gata, ner för den branta backen och in på den lilla klubben Stacken.

Där stod han äntligen, min tröst, sippande på ett glas mörkrostat kaffe. Eller egentligen satt han mest.
För konserten var en akustisk variant, avskalad, nedtonad med enbart en gitarr, en enmansrytmsektion förutom Olles spröda men ändå så starka röst. Han såg så liten och rädd ut på scen, nervös, ville ta en så liten plats som möjligt.
Han såg skygg ut. Olle sa att han var trist och tyckte att vi skulle ha det riktigt tråkigt, kräva elva spänn tillbaka per missad textrad. Men allt detta är bara en yta. en fasad utan färg. För på riktigt lös det om honom, trots att han verkade förvirrad och snackade i oregelbundna gåtor.

Hela konserten kändes illa repeterad, lite hafsig. Konstigt nog var de det som gjorde föreställningen levande och stark.
Det kändes som att bandet satt i vardagsrummet och lirade för polarna. Heinz Liljedahl på gitarren, Caroline af Ugglas som gästsångerska tillsammans med Anna Stadling.
Det blev en underbar kväll, närheten gjorde att orden från Olle Ljungström slog till som en bultpistol, jag drogs in i scensljusets sken, allt runtomkring försvann och jag återupplevde kraften från de mörka dagarna i mittens rike.
Jag blev lycklig igen.

Efteråt fick jag hälsa på min hjälte, han verkade trevlig, hade mycket skägg som det visst kliade i. 
Ville gärna tala om vad hans låtar betytt för mig men som ett fån stod jag där och stampade med foten i golvet som en liten blyg pojke. Jag stod där som väldens räddaste man ihop med världens räddaste man."
 

Solen gick precis ner bakom grannens hustak.
I morse när jag gick upp " It was raining worse then anything that I have ever seen" för att kopiera Shane McGowan i låten The Boys From The County Hell. Det har varit några dagar av manodeppressivt väder.

I fredags när jag var ute på sista dogrundan var det stjärnklart, de nedfallna löven hade tagit över gångbanorna i villaområdet. Som en terrakottafärgad vägg i Rom.
Dimman hängde nonchalant i små tuffa gäng någon meter ovanför asfalten.
Jag såg höga hattar, Jack the Ripper, i smala gränder i Londons East End.
Det var tyst och kusligt.


Några timmar innan hade Emmylou Harris smörjt oktobermelankolin via hennes vemodiga låtar på senaste CD:n "All I intended to be". Till och med omslaget går hand i hand med senhöstens kala trädgrenar och gråa naturkuliss. Jag gillade inte skivan direkt men nu efter ett antal lyssningar har låtarna sjunkit in. "Red Dirt Girl fastnade direkt fast ljudbilden i grunden är likadan.

Har gått hela dagen och väntat på att den inre ron ska infinna sig så att jag kan fortsätta med "En jakt på livet". Jag skriver bäst på hösten och vintern. Mörkret, kylan och bisterheten i kinden lockar fram min melankoli och det är ur den som skrivglädjen huggs ut. Men solen som sprack upp någon timma efter lunch gjorde sinnet allt för ljust och det dåliga samvetet för dammhögarna i hörnen pockade på uppmärksamhet. Dammsugarn åkte fram för att fara runt i någon timma över 250 kvadratmeter. Öppnade en ny Maasdamerost som belöning, med stora hål i, och skar av en imponerande bit som jag tuggade i mig. Fixade till en kopp kaffe och satte mig för att analysera IFK Göteborg och Hammarby inför morgondagens match på ett troligen öde Ullevi. Det blir nog en whiskey ikväll, kanske en kaffe till, lite glass och bara slappa i soffan med otvättat söndagshår och skägg. 

Jag är inte van med lediga söndagar, lediga helger, men om det är så här det ska bli framöver så är det inte helt oävet. 
Bara en sån sak som att umgås med sambon under former där inte jag är stendöd, vilket gäller tidiga mornar, eller på kvällarna där hon är det. Lediga helger betyder synkronisering av vår tid, det betyder att man kan ströva omkring på stan och hälsa på folk, handla lite kläder, köpa en hyllad dvd som blev en besvikelse och käka en fantasiskt god varm macka gjord av Ali på Rosalis vid Järntorget. En tomat, mozzarella och pesto-macka från himlen. En specialare utanför menyn, jo jag har sådana friheter där, och en kaffe latte istället för min vanliga vansinniga kaffekick via en dubbel espresso med vanligt kaffe påfyllt upp till ett halvt latteglas.

Jag tror min själ att det har varit en rätt skön helg, trots allt...

Jag sov dåligt i natt.
Började tänka samtidigt som jag släckte lampan. Å tänka är inte bra när man ska sova.
Står återigen "at the crossroad" och blickar ut över öppna landskap.
Långa dammande grusvägar som leder bort mot något som jag ännu inte vet någonting om.

Det är länge sedan jag senast stod där med förvirrade tankar om en osäker framtid för en pensionerad och skadeskjuten fotbollsspelare. Det var höst i Göteborg, jag hade vandrat av ett söndersprunget och lerigt Ruddalen i min sista elitmatch i karriären. Ett tjugominuters inhopp som noterades av några hundra åskådare som kurade under taket på ena sidan av planen. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra från denna dag och framåt genom livet. Det fanns inte mycket att luta sig tillbaka på, marken skakade. En nioårig grundskola och sponsrade barmhärtighetsplatser på de mest märkliga arbetsplatser genom åren hade knappast gett mig den tyngd i en civil karriär utanför familjen som krävdes.
Jag var ute och vandrade på en mycket smal stig ner mot mörka dalar dit solen sällan når.
Domaren hade börjat räkna ner mot knock out men hejdade sig på åtta.

För någonstans långt därute till havs kom ett skepp emot mig, med färgglada segel och något som kallades PPV, eller pay per view, i bagaget. Com Hem började sända allsvenska matcher i sitt utbud, varje match i varje omgång skulle sändas och det behövdes kommentatorer och bisittare. Ungefär samtidigt fick jag erbjudande om att börja skriva krönikor för tidningen Svensk Fotboll och något senare den numer nedlagda morgontidningen Örebro Kuriren.
Detta var perfekt och jag bestämde mig för att satsa helhjärtat på utmaningen att börja jobba som frilansjournalist. Det var min gratischans i livet och jag tog mig an uppgiften men den seriositet som hela min person vibrerar av. Jag ville slå mig in i mediavärlden, jag ville vara bra och inte se det som något hobbyprojekt vid sidan av ett "riktigt" jobb.
Det var därför jag under mina tre första år gjorde mellan fyrtio och femtio allsvenska matcher varje säsong. Jag ville lära mig, jag ville bli jävligt bra och arbetade hårt. Var den bisittare/expert som varje år jobbade på flest matcher.
Jag skrev krönikor för brinnande livet och fick fler uppdrag för varje år tills jag någonstans innan sommarens fotbolls-EM stod på någon sorts topp med mer, fler prestigefyllda uppdrag än någonsin tidigare. Jag trodde att jag var där för att stanna. Men jag visste inte att den där smala stigen ner emot orons mörka skog lurade bakom den där toppen.

Men som den där klyschan brukar säga: Inget ont som inte har något gott med sig.
Jag har nu enbart fyra sändningar kvar för Canal Plus, den tredje november är det slut och vinterns planeringskalender står tom och övergiven. Det känns förstås inte okej och vad är egentligen bra med det?
Tja, det är en fråga om perspektiv förstås. Men vissa människor behöver få en eldgaffel i baken för att komma loss med nya projekt. Jag jobbar gärna vidare med TV, kanske gör jag också det igen snabbare än jag själv tror. Kanske gör jag det inte. Hur som helst så har jag i vilket fall som helst den där eldgaffeln där bak å jag måste få bort den, det gör ont.

Det innebär att jag från och med idag kommer att ändra fokus på mitt liv.

I åtta år har jag kämpat som en galning för att slå mig in i mediaeliten för att kunna överleva året runt på tevejobb och skrivande. På ytan kan det se ut som att jag lyckats mer än väl men i realiteten står jag fortfarande utanför fönstret och tittar in på festmåltiden. 
Det är mitt livs historia. Att vara med men ändå inte. 
Jag är som den där ständige inhopparen som drömmer om att bli ordinarie men som tränaren ständigt försöker övertyga om att din tid kommer, ha tålamod. Men tålamodet är slut.

Så nu inleds operation färdigställ och avsluta.
Jag har fem kapitel kvar på den sista makeovern på min delvis självbiografiska roman "En jakt på livet".
Den ska jag ge ut på något sätt men sedan får det vara nog med författardrömmarna.
Det kommer ändå aldrig att hända.

Om Nerikes Allehanda vill så kommer jag säkert att fortsätta skriva mina krönikor där men mitt jagande efter ett större erkännande och fler uppdrag är över.
Det kommer ändå aldrig att hända.

Åtta års kamp räcker. 
Har jag inte haft vad som krävs fram till nu så lär det inte förändras om ett år, om två år eller om fem år.
Jag tycker ju att jag är bra men det betyder naturligtvis ingenting alls i detta sammanhang.

Men bloggen blir kvar.

Å mina fyra tevejobb ska genomföras med största koncentration och arbetslust.

Därefter ska jag satsa på saker där jag kan påverka min egen framtid.

Till exempel på mitt(och två kollegors) relativt nya företag som jobbar med idrottare på väg in i eller på väg ut ifrån sina  karriärer. Livsvägledning och coachning för att sätta namn på det men som innehållar många lager av djup.

Mina första föreläsningar är inbokade. Det kommer jag också att satsa hårt på. Det hänger även ihop med ovanstående.

Det blir förhoppningsvis även en del jobb inom olika events, ett samarbete är redan klart.

Sedan har jag ett ännu hemligt projekt på gång. Ingenting är klart men går jag in i det så är det någonting helt annat än vad jag tidigare gjort. Så lockande, så spännande. Men tufft.

Så jag sover dåligt just nu. 
Det finns så mycket att tänka på, så mycket planering och hårt arbete som väntar.

Wish me luck! 

Fortfarande mentalt mörbultad efter ytterligare en superweekend ihop med NH-Geeraaard i England och Liverpool tänkte jag att idag kan allting bara bli bättre.
Det var då kollegan ifrån Radiosporten ringde och meddelade mig om en liten feting i nyllet. 
Med en hälsning om Grüss gut aus the motherfucking främlingsfientliga landet Österreich sände han iväg en retroaktiv bötessedel ifrån det för länge sedan avslutade EM-slutspelet i fotboll.
Grüss gut my as.
En feting på över tvåtusen spänn för en fortkörning mitt i natten är vad de satarna ska ha efter snart fem månaders byråkrati. Jag var säker på att faran var över men blir nu orolig för att fler obehagliga överraskningar ska ligga i pipelinen. Den här lappen kom natten efter premiärmatchen i Basel då jag glömde min väska med allt vad jag ägde och hade på en vägkrog på gränsen mellan Österrike och Schweiz. I panik trampade jag gasen i botten ifrån Seefeldt flera timmar bort för att eventuellt kunna undgå undergång och hastig död. Med rödsprängda ögon och ångestmage gasade jag genom tunnel efter tunnel efter tunnel å någonstans där fanns troligen en kamera, som i maskinell kyla helt utan medkänsla för min panik över en borttappad väska med allt jag ägde, fotade bilens regnummer.
Å nu kommer alltså böteslappen.
Allt är Jörg Haiders fel...

Men, men.
Visst lyser solen och visst är det en underbar höstdag där löven gnistrar i sina röda och gula nyanser.
Jag borde vara glad.
Men det är något som far runt i kroppen och irriterar, skaver och gnager.
Kanske är jag bara trött efter den där svängen i lördags då jag följde i mina egna gamla spår för två veckor sedan.
Stockholm, Köpenhamn, Manchester, Liverpool, Manchester, Frankfurt, Stockholm.
Rock´n Roll resande på något vis.

Å så vaknar man upp på Sky city och käkar frukost på balkongen vid hotellet och blickar ut över panoramarutorna. 
Thai air står som vanligt vid ena gaten med sitt Jumbojet, lite längre bort en liten tanig sak ifrån Czech airlines och på motsatta gatetarmen ett gäng blåvita SAS-plan på rad.
Det var ingen bra match mellan Everton och Liverpool i lördags. Men Liverpool var bättre utan att imponera.
Skillnaden är enkel, Pool har världsspelare i sitt lag å sånna avgör matcher när inte allt stämmer i övrigt.

Inne på Goodison Park var personalen mycket vänlig, precis som på Anfield, kanske är det en Liverpool-grej. har aldrig besökt stan som turist så det är svårt för mig att säga men på fotbollsarenorna runt Stanley Park är i alla fall ett ställe att vara om man vill träffa snackpåsar med glimt i blick.
Däremot var själva arenan ingen adrenalinkick, veckad plåt, betong och gamla trästolar, trångt och skitigt. Skräp på gatorna, stora sopcontainrar som skymde sikten mot arenan, murar å tunga blå metalldörrar och spelares och ledares lyxbilar bredvid. Men vi satt jäkligt bra där vi kommenterade matchen ifrån, planen var lika bra som alltid i England och stämningen innan och under match var härlig. Inte så mycket sånger, mer vrål och individuell frustration över domaren och det egna lagets spel. Men en rejäl ljudmatta var det. 

Efteråt i en lika trång spelargång som på Anfield, då NH-Geeraaard väntade på ett intervjuoffer, stod jag och hängde mot den kala väggen. TV-folk från Sky, BBC, Frankrike, Holland, Norge och Danmark sprang omkring för att få ihop ett bra dagsverke. Den forne Arsenal-skyttekungen, Alan Smith, stod med block och penna, Alan Stubbs stod mitt emot mig med fru och barn. Han såg snäll ut när han hade kostym istället för fotbollsdress. Benitez och Moyes sprang stressade förbi för att göra intervjuer, sedan vandrade hela Liverpools lag förbi för att ta sig ut på planen och jogga ner och strecha.
Jamie Carragher i spetsen av följet, Gerrard, Kuyt, Keane, Torres, Skrtel, Alonso och resten av gänget, Sami Hyypiä ledde sitt eget gäng av reserver som fick träna extra efter matchen. Dom såg inte så glada ut.
Evertonspelarna lyste däremot med sin frånvaro, endast nyförvärvet Fellaini ifrån Belgien irrade omkring i spelargången, och Arteta med donna i mörkt långt hår gled förbi.

Jag har skrivit det förut, men som gammal spelare är det märkligt hur vardagligt allt blir när man får ta sig ner i spelargångar och omklädningsrum. De som ute på planen inför tevekameror springer omkring som superstars inför många miljoner tittare ter sig där nere i gångarna som the boy next door. 
Jag skulle knappt känna igen någon av dom utan fotbollsdressen.
Men det säger kanske mer om mig egentligen.