Det regnar, regnar och regnar.
Tar aldrig slut å så står man där i dörröppningen och tittar ut.
Finns ingen som helst anledning att gå utanför dörren, tänker man.
Men kommer plötsligt  ihåg att saker inte riktigt är som de var förr.
Doggen står ju bredvid. Hon vill inte heller gå ut. Svansen viftar inte, den slickar huden in mellan benen. 
Hon vet ju att gå ut i spöregn innebär förnedring inför de andra hundarna i området.
Hela Bettorp skrattar...typ.
Alla skrattar åt oss.
Uppfödaren skrattar åt att vi låter en irländsk varghund bära regnrock.
Vadå, bara för att de flesta ägare av denna ras på bor på landet och lever mellan åkrar och diken dit hundarna springer och rullar runt. Men va fan, vi bor ju i "läkarvillan", som grannarna i området visst kallar vårt stora men i övrigt högst ordinära sjuttiotalsbygge. Det bodde nämligen en läkare här innan oss och det verkar visst fint och då kan man ju inte ha en pissblöt och lerig dogg ränna runt i utrymmena.

Så doggen får bära regnrock på våra promenader i regnet.
Hon vill inte det och tittar så ledset på mig där i dörröppningen.
Samtidigt vet hon att timmen är slagen, det börjar samla på med restprodukter som behöver befrias från sitt fängelse.
Men hon vill inte möta några andra hundar.
För dom skrattar hysteriskt åt henne, säger hon.
Vafan husse, du om någon måste väl fatta.
Hur kul var det att bli påtvingad "Stenmarksmössa" å långkallingar när du var liten?
Glöm inte mössan nu Pelle, du kan bli förskyld, sa alltid morsan.
Men jag gömde den i jackfickan så fort jag var utom synhåll. Tjejerna ville inte ha en kille i Stenmarksmössa, de ville ha en kille i en lång böljande sjuttiotalsfrisyr. Så det hade jag.
Men doggen kan inte gömma sin regnrock, hon får inte gå ut utan mig.
Det är för din skull säger jag till henne men doggen ler inte.
Men hon förstår.

Dialogen mellan doggen och mig där i dörröppningen börjar trots allt kännas riktigt mogen och givande.
Far och dotter i ett förtroligt snack om livet.
Funderar på att ta upp det där om blommor och bin också, doggen har ju ändå haft sin första period.
Hon har blivit kvinna. Men jag överlåter nog det där till matte även om det kanske är jag som vet hur de där förfärliga männen tänker. De vill ju bara en sak så det gäller att se upp och säga ifrån.
Bit dom vill jag säga men väljer att avstå en sådan brutalitet.

Regnet fortsätter ösa ner, det till och med tilltar. Vattenpölar bildar små sjösystem på gator och cykelbanor. Grodor och paddor hoppar lyckligt omkring och jag och doggen tvingar oss ut i syndafloden.
Men det är en fin dag trots allt.
Doggen och jag har kommit varandra lite närmare än vad vi var när vi vaknade.
Vi två är på väg att bli ett.

Erik är ibland mycket annat frilansskribent, han har samtidigt ett stort bultande hjärta för Hammarby och italienska Roma.
Besöken på fotbollsarenorna i Europa har blivit många genom åren och han ser fotbollen som den yttersta kulturformen.
Om det, rockmusik, kunnande och känsla skriver han i sin text här på blohm.se.
Det är andra gången Erik skriver till min gästskribentsida och det tackar jag honom för.
Kunnande och Känsla

Människor frågar ibland varför jag bor i Örebro.
Du som flyttat runt på så många fina ställen, säger dom.
Å det var inte självklart att jag skulle flytta tillbaka efter min tioåriga exil.
Jag hade en smärtsam separation med svek, besvikelser och tuffa ord med mig i bagaget när jag flyttade.
Har genom åren haft ett något ambivalent förhållande till folket i min hemstad.
Det har funnits en mentalitet som jag har haft väldigt svårt för, en mentalitet av att inte få sticka ut allt för mycket, en mentalitet där starka åsikter ska slås ner av äldre auktoriteter, en mentalitet av missunsamhet och skadeglädje när de som satsar stort misslyckas. Va va det vi sa, liksom...
Fortfarande känner jag mig inte riktigt hemma här när det kommer till relationer, har väldigt få vänner i stan och de jag ändå umgås mest med är inte ifrån stan. Jag vet inte riktigt vad det är men min hand är liksom för stor för handsken.
Kanske är det i mitt eget huvud som outsider-spöket huserar, eller så är det en reell känsla.

Så varför bor jag då här i Örebro i landskapet Närke?
Varför flyttade jag tillbaka?
Jag tror det handlar om identitet.
Vem är jag, var kommer jag ifrån?
Det är ingen originell tanke, människor har i århundraden flyttat runt för att helt plötsligt känna moderjorden dra en hemåt igen. För de som inte har möjlighet att komma hem, dom kan använda ett helt liv åt att längta.
Man kan bli sjuk av längtan.

Jag vet precis när jag för första gången insåg att flyttlasset förr eller senare skulle hamna i Örebro.
Satt i en buss på väg mot Göteborg 2000, hade spelat fotboll i Sundsvall, mitt knä värkte och mentalt var jag nere i skorna då vi satt och deppade efter ytterligare en förlust. Mitt i natten passerade vi Örebro, bussen var nedsläckt och de flesta sov.
Motorvägen var tom, vägbanan blöt och lamporna lös med ett ljusgult sken och det kändes som att dimma snart skulle lägga sitt täcke över oss. Jag satt med näsan mot fönsterrutan när vi passerade tjugo meter ifrån de gräsplaner där jag lärt mig spela boll, jag satt åttahundra meter ifrån min första skola och någon kilometer ifrån min uppväxts trappuppgång.
Jag var hemma för blott några få sekunder och jag fick en stark melankolisk inpuls, så stark att jag för ett kort ögonblick fick tårar i ögonen. Jag ville hem, hem för gott.

Jag har en stark kärlek till mina hemtrakter. Örebro stad där jag kan nästan varenda gata och gränd, husen och parkerna, torgen och svartån, allt är mitt. Jag har levt här, har min historia här. Närkeslätten har sina åkrar och ängar, små kullar rullar upp och ner, årstidernas färgskiftningar och avfallshögen i Kvarntorp som ligger som ett närkingskt Ayers Rock. Kilsbergens vägg emot Värmland, Bergslagen och somrar i sommarstugan utanför Nora med dess sjöar och skogar.
Det finns så mycket att tycka om men så få sätt att manifestera det på.


Därför blev jag så glad idag när jag köpte cd:n Trastland med Jeremias Session Band.
Det är Sven-Ingvars-gitarristen Staffan Ernestam som tonsatt och arrangerat tonsättningar av Örebrodiktaren Levi Rickson som levde mellan 1868-1967. Bakom hans alias, Jeremias i Tröstlösa, skrev han dikter på närkingska och det är dessa som Ernestam gick igång på. Staffan(som är Örebroare) samlade delar av Örebros elit inom musikenscenen och bildade Jeremias Session Band. Mats Ronander sjunger och spelar på cd:n, Karin Wistrand från sedan länge avsomnade Lolita Pop sjunger och jag märker att jag har saknat hennes röst. Martin Stenmark och Mathias Färm från Millencollin körar, en rad duktiga närkingska artister deltar och det blir väldigt, väldigt fint och stämningsfullt.

Jag visste inte vem denne Levi Rickson var, inte heller visste jag vem Jeremias i Tröstlösa var, inte konstigt då före detta kulturchefen på Nerikes Allehanda, Dixie Eriksson, i sitt förord skriver att poeten, journalisten och visdiktarens verk fört en undangömd tillvaro. Men hans texter i den form som den presenteras på cd:n är precis vad jag behöver för att samla de känslor jag har för mitt hemlandskap. Jag rös på några av låtarna. Jag vet inget om dikterna men sångerna ger en stark bild av tillhörighet och kanske kan det här projektet ge oss en diktare som skrivit texter som gör oss stolta över vårt ursprung. Även andra kan förstås njuta av låtarna som är bra producerade och framförs med inlevelse och respekt.
Personliga favoriter är "En sommarvän", "Man borde inte sova", "Bergslagsstad", "Trastland" och "Vi lyckliga".
Lyssna här.
Mest känd är kanske "Tess lördan", den är fin den också.

På närkingska låter den så här: 

"I bugane böljer går rågfält å vete,
å vågera vaggar på krusiger sjö.
På Lekebergsåsen går korna i bete,
å skällera pinglar,
å svalera singlar
i höjda, där molntappar seglar som snö.
Tralla-lalla-lej...
Nu tänker jag på dig.

Fijoln han får hänga på spiken å vänta
tess lördan um kvälln, då får stråktagle gno.
Då går ja te dans mä en skrattande jänta,
där kvarnbäcken rusar
å furera susar.
Då går dansen på Lekebergs bro.
Tralla-lalla-lej...
Då dansar ja mä dej!"

Jag kan inte garantera att jag kommer att stanna här i resten av mitt liv.
Jag älskar ju även havet och rastlösheten vill ibland ta en ut i världen.
Det är trångt på hemmaplan ibland, behöver mer luft och större ytor.
Men det är ingen tvekan om att det är här jag hör hemma, det är här jag vill vila när den dagen kommer.
Om det råder inga tvivel.

 

En måndagkväll i Göteborg när sommaren precis flaggat för sin slutstation är ingen munter upplevelse.
Som en kväll i Lerum ungefär.
Om man inte var Gaisare vill säga.
Mentorn och jag stod och pratade utanför mitt hotell runt halv tolv när en ensam man kom ragglande över avenyn.
Han var så lycklig, gick där och skrek "Makrällarna, Makrällaaarna."

Hade varit och tagit en obligatorisk Risotto på Caleo, mentorn drack två glas juice.
Det var nästan tomt i lokalen, endast tre helpackade individer i ett hörn och vi. 
Så vi snackade någon timma för att därefter hamna därute på avenyn där han "Makrällarna" kom förbi.

Några timmar tidigare satt jag i tevestudion på Ullevi, Gaisklacken stod på sektionen bredvid och det vrål som vräkte sig upp ur supportrarnas strupar när slutsignalen gick var ett vrål från urmänniskans innersta mörker. 
Vrålet var ett vrål ur 16 års längtan efter en seger över lokalrivalen IFK Göteborg.
16 år av hån och förlöjliganden var slut i och med 1-0 segern i det som kallades det sista derbyt på Ullevi, men som många menade inte var just det där sista derbyt som utlovats.

Gais har förändrats sedan jag var där för åtta år sedan. Då värvade klubben knappt spelare utanför kommungränsen, jag var väl en av några få spelare som inte snackade Göteborgska. På Gaisgården bytte vi om i en trång liten barack utan ventilation där mögel låg på "all included" semester i duschrummet. Löner betalades ut när det kom in pengar, alltså in och ut principen, och då menar jag in och ut på lönekontot och inget annat snusk för er med tveksam fantasi.
Nu är laget internationaliserat med brassar och armenier å så Fredrik Lundgren som står för kontunietet och historia.
Gaisgården har förutom sin gräsplan numer en konstgräsdito, fräscha stora omklädningsrum, styrketräningslokal och mötesrum. Det är en helt annan värld som gör att man ibland gråter lite över att man inte är några år yngre.
Dessutom lirar laget boll och har nått relativ framgång med ett spel som knappast är signifikativt för klubben.

Käkade frukost med mentorn på hotellet i morse. Läste tidningar och gick igenom derbyt på allvar.
Kom överrens om att försöka besöka Ellend Road i Leeds under den här säsongen då vi båda supportar klubben.
Han var där som liten yngel medan jag skamset konstaterar att jag aldrig besökt favoritklubbens hemmaarena.
Vi skiljdes i receptionen och jag drog med tåget tillbaka till ursprunget.
Solen lös när jag anlände Göteborg igår, solen lös när jag åkte därifrån idag.
Men regnet det öste ner under större delen av derbymatchen.

Det var i fredags.
Jag satt på tåget på väg ifrån Stockholm mot Örebro.
Jag var trött och slumrade med huvudet mot fönsterrutan medan pendlarnas mobiltelefoner spelade kammarmusik runtomkring mig.
Kvällen innan var det kick-off med Canal Plus på Berns. Vi hade heldag med information, frågestund och en liten miniföreläsning av Jonas Hallberg som snackade om retorik och hur man får budskap att nå fram.
Han är för skön, en fruktansvärt torr men rolig och konservativ språkvårdare.
Senare på kvällen var det åtta rätters asiatmat i Röda Rummet och lite party inne i den stora vackra lokalen med sina olika barer. Ute på terrasen stod hip-hop kepsar ihop med light stekare av båda kön och gungade ihop med musiken. Var ute och vände men insåg att det inte var en sådan dag för mig. Gick in och snackade med PH istället innan det var dags att ta farväl av natten som vi hade hunnit in i vid det här laget. Tog hissen upp till tredje våningen och slocknade snabbt.

Det var en på många sätt trevlig dag och tröttheten på tåget hem var vid en första anblick värd varje sekund av sliten bakfylleblick. Men så började jag fundera på vad som egentligen hänt och fick ett obehagligt sug i magen.
Det där snacket i början med en chef som tryckte på med ord som skulle smörja egot.
Du är viktig och inte vill väl vi...
Vad betydde det?

På presentationen för den närmaste framtiden i kanalens internationella program fanns inte mitt namn med någonstans.
Det visades reklamfilmer och PR-foton från olika forum där jag visst flimmrade förbi under en knapp sekund i en allsvensk trailer. Annars tomt. Inte ett ord. Jobbar jag verkligen för denna kanal, enligt ledningen? 
Nu visste jag ju redan att jag var petad ifrån söndagarnas Supersöndag där jag annars var rätt säker på att jag skulle köra vidare även denna säsong. För så har ju tongångarna gått sedan avslutningen i våras.
Detta, ihop med en okänslig rokad där ett dubbeluppdrag i England rök från schemat för mig, gör mig rätt illa till mods.
Informationen om strykningen kom dessutom ifrån en kollega.
Bara en sån sak...

Så när jag satt där på tåget kom jag att tänka på att det inte är så stor skillnad på att vara frilans inom expertkommentatorsområdet och att vara fotbollspelare.
Men sitter alltid fast i en obekväm beroendeställning till någon annan auktoritet som bestämmer och använder din person som en pjäs i ett parti schack.
I ena fallet är det en tränare i det andra någon av alla dessa mediabossar.
Jag hatar detta.
Många gånger verkar det även som om dom inte tror att man fattar någonting.

Bjuder på två klassiska scenarior ifrån spelarperspektivet.
För att fortsätta på schacktemat kan vi kalla det första för: 

Parti 1.
Tränaren tycker inte att du har presterat som förväntat den senaste tiden och vill ta bort dig men vågar inte säga det rätt ut.
Då börjar det helt plötsligt på en spelargenomgång.
Du får kritik för en massa små detaljer i den senaste matchen, detaljer som egentligen inte betyder någonting för utgången av matchen. Sedan fortsätter det veckan igenom med små knivstick på spel och avslutningsövningarna.
Hur man än gör så är det fel, tränaren samlar bara ihop paketet som ska se till att han ska kunna sätta dig på bänken nästa match. Ett motiveringspaket kan man säga. Å så på matchdagen kommer det...i bästa fall. Du är petad grabben.
Parti 2.
Kanske går det en månad, det är lite skador i laget, och tränaren måste ta in nytt blod i laget.
Han har troligtvis inte pratat med dig under hela den här tiden men så plötsligt en tisdag under en eftermiddagsträning börjar det dyka upp lite beröm. Gärna för någon enkel bredsidepassning eller något så banalt som en djupledslöpning där man inte ens fått bollen. Sedan fortsätter berömmet hela veckan, tränaren bygger och bygger spelarens självförtroende och han tror inte att man fattar. Dagen innan match kommer tränaren och dunkar dig i ryggen och talar om hur bra man varit under de senaste veckorna, tagit petningen rätt och visst är det imponerande att man jobbat på som man gjort.
Du är verkligen värd en plats i startelvan nu...
Å dom tror inte att man fattar spelet.

Så här är det även inom sport i teve-världen.
Eller, kanske inte exakt likadant. 
När man blir petad får man inte höra jotta förrens alla platser redan är inbokade och man för länge sedan själv insett att här är jag inte välkommen.
Vid omplacering får man veta hur oerhört bra och viktig man är i det nya forumet, du är handplockad för uppdraget grabben.
Du är ju en av våra bästa det är därför vi INTE vill ha dig i våra sändningar med de allra bästa lagen i Europa utan i program där du får bevaka de ointressanta och rent dåliga. Du är viktig för oss. Kom ihåg det.
Hur det är när dom verkligen vill ha en vet jag inte för den känslan har jag aldrig upplevt.

Jag går in i en oviss framtid.
I våras var jag fullsmetad med toppjobb, allsvenskan spelade två omgångar i veckan, EM låg framför mig och hösten skulle innebära nytt upplägg i Supersöndag med toppen av Premier League och numer även Serie A.
Men nu är frilanstillvaron som den är och ett halvår senare står jag med en nästan tom hand.
Å man undrar vad man gjorde för fel?

Men det 'är inte synd om mig.
Det här är ingen sympatiannons.
Jag är helt enkelt bara så förbannat irriterad på att ständigt behöva sitta i händerna på andra människor.
Vore så skönt att inte vara beroende av beslut som man inte kan påverka själv.
Hela livet har jag varit beroende av andra människors lynniga beslut.
Jag tror att dom är medvetna om det.
Vi kastar fram det där uppätna köttbenet till Pelle. Han är ju frilans så han behöver säkert få in degen, han hugger på betet, han har inget val.
Fuck It!

Det sägs ju att mycket av det man upplever som barn följer med in i resten av livet och stannar där för att visa sitt fula eller möjligtvis vackra tryne då och då när någon händelse eller lukt stampar in i medvetandet och rör om.
Psykoanalysens Freud ville ju alltid ner och grotta i de mest mörka och dammfyllda hörn av livets erfarenheter för att finna lösningar på individernas gåtor. Han hade väl antagligen rätt, man samlar på sig ett lager av bra och dåliga erfarenheter där nere i det där innersta och mörka av ens medvetande. Sedan kan man alltid tvista om det är rätt att sticka ner sitt finger där för att röra om i grytan eller om man ska låta gravfriden råda.

Satt och jobbade i förrgår kväll framför teven, betalade räkningar, skrev lite, läste om en massa kollegor som fått nya jobb inom mediavärlden. Jag satt där och på teven gick en dokumentär om dansband. En under många år föraktad musikstil som endast "Loket" velat stå upp för när vindarna varit sibirienkalla. Programmet andades mycket 70-tal och därmed mycket av min barndom. Tänkte först inte så mycket på det men så började Flamingokvintetten dyka upp och lira lite låtar i programmet och då vaknade urmodern i mitt inre. Jag ville först inte veta av det men något vemodigt och lockande, eller var det kanske skrämmande, började skaka om runt i mellangärdet.  

Jag är nämligen uppväxt i en dansbandsälskande familj. Visst var Elvis den största idolen för min far men min mor som är en bondtös ifrån Viby på Närkeslätten älskade och älskar än idag låtar med blå ögon, kärlek och svek och brustna hjärtan.
Flamingokvintetten, Vikingarna, Streaplers, Cool Candys, Sten & Stenley, Sven-Ingvars, Stefan Borsch och många många fler stod uppradade i hyllan hemma. Å som ett litet barn är alltid föräldrarna idolerna som man vill efterlikna och göra samma saker som. Så självklart lyssnade jag på dansband när jag var liten.

För mig är det lite som att komma ut ur garderoben men Flamingokvintetten var mina allra första musikaliska idoler.
Ja, jag bjuder på den. Kommer ihåg ett album, som var favoriten, där bandet lite lätt och ledigt hoppar ner ifrån någon slänt, dom har rosa glänsande kostymer på sig och om jag kommer ihåg rätt långt hår, det var ju 70-tal.
I programet åkte en medlem i bandet till en nedlagd dansbana rätt ute i skogen någonstans, ruttna plankor, tak med hål i och en gammal sliten affisch som svagt visade att bandet en gång för många år sedan hade spelat på denna folkpark. 
Storhetstiden för dessa platser är sedan länge över men dansbanden är på väg tillbaka och nu i höst startar SVT en programserie i ämnet, har jag läst. 
Jag tänker inte följa serien. 
Jag slutade med dansband innan jag knappt börjat.

För det dröjde inte länge innan jag förstod vad jag höll på med och började göra uppror mot överheten, föräldarnas idéal var helt plötsligt fruktansvärt fel. Jag blev som alla andra med Sweet och Slade, kanske lite Status Quo innan jag nådde fram till åren med punk, svartrock och hårdrock.
Ordningen var med andra ord till vissa delar återställd.

Jag brukar aldrig köpa eller läsa Sportmagasinet S, det finns ingen tanke om varför utan det har helt enkelt bara blivit så.
Därför hade jag ingen aning om att listjournalisten Lars Nylin hade rankat sportbloggar i det senaste numret av magasinet. Men efter att min statistiksida visat att det helt plötsligt fanns en massa länkade ingångar ifrån tidningen Barometern så var jag tvungen att kolla upp varför. Där fanns jag på en lista som påstods komma ifrån S och där jag återfanns på plats 13 av 15 bloggar. Så jag gick och köpte magasinet S av ren egoistisk nyfikenhet.

Å där fanns jag med bild och allt.
Roligt förstås var den första tanken då det självklart är positivt att överhuvudtaget finnas med på denna exklusiva lista, en pr-plats som kanske kan leda till mer trafik. Men eftersom Lars Nylin väljer att vara lite elak också så blir det precis som vanligt och det är tyvärr mänskligt, jag stirrar mig blind på det negativa.
Nylin kallar bloggen kvasilitterär.
"Sila de mest uppblåsta pretentionerna..." skriver han.
Jag var tvungen att ta ordboken och slå upp den exakta betydelsen även om jag visste att det knappast var positivt.
"Oäkta och sken-halv, t.ex kvasivetenskap" stod det i Bonniers Svenska Ordbok.

Kanske menar Nylin med detta att vissa av mina texter är usla, det står jag i så fall ut med. 
Men om han verkligen menar det som kvasi verkligen står för så blir jag irriterad.
Allt det som skrivs här på blohm.se är äkta och kommer rakt ifrån mitt hjärta, Jag har pretentioner och har som ambition att vara litterär i delar av det jag skriver. Jag har en ambition att utvecklas för att till sist bli en så jäkla bra skribent som jag bara kan bli. Jag tränar och tränar för att lyckas och det är fan så äkta som det bara kan bli. 
Som Nylin skriver så har jag skrivit en bok, den lär knappast vinna några litterära priser även om många som köpt den skrivit tillbaka att de gillat den väldigt mycket. Jag är stolt över det bokprojektet. Mitt nästa litterära försök är inne på upploppet efter massor av träning och omarbetningar då det inte varit bra innan.
Men jag har ambitioner med mitt skrivande, jag har pretentioner även om jag  inte strävar efter konstnärlig bekräftelse.

Jag vet att jag inte kommer att lira i litteraturens Champions League, troligtvis inte ens i allsvenskan men den här bloggen och mina andra texter som jag skriver tänker i alla fall sträva efter att bli så bra som är möjligt. För äkta är det redan.
Så ni som tar er in på min blogg får stå ut med mig och mina uppblåsta texter, jag kommer att fortsätta skriva så som jag vill skriva. Jag vet nämligen att det finns en hel del som gillar det, som uppskattar just de bitarna som far iväg i tankar och filosofiska resonemang som jag själv brottas med i mitt liv. 

På ett sätt kan man säga att min blogg inte är en sportblogg, den är min ventil till den andra världen. Jag lever med fotbollen i och med jobbet, men jag har så mycket annat inne i min skalle och det vill jag ut med här.
Det kan säkert kallas väldigt mycket.
Pretentiöst.
Uselt.
Pinsamt.
Men det kan inte kallas oäkta.

Jag gör så ibland när jag är ensam på en lördagkväll.
Leker ungkarl igen.
Ja,ja,ja, ta det nu lungnt. Jag menar inte så som jag tror att ni tror just nu.
Det handlar mer om primitiva matlagningsförsök, dricka en burk öl och klia sig lite grann i skrevet framför teven.
Kanske hyr jag en film eftersom det alltid är piss på den där teven, men inte den här gången.
Ofta köper jag en stor påse med smågodis som jag trycker i mig efter middagen, men inte denna gång.
Jag hann dricka en glas rött innan jag kom på att jag inte varit iväg för att skaffa rätt proviant.
Å bil kör jag inte med ett glas rött i kroppen, det vore ju dumt.

Hade tänkt att göra en massa saker nu när jag var helt ensam hemma men istället blev jag helt tom och passiv.
Visst fick jag ihop fyra kapitel av min sista genomläsning av romanen som jag stångat mig blodig emot under en lång tid.
Men därefter låg jag med död blick under en filt och spanade in i bruset från teven.
Några promenader med doggen var tvungna att genomföras och dom gör man ju gärna.

Det är vid sånna tillfällen jag till slut hamnar framför pensionärskanalen VH1, musiknostalgi, men inte denna gång.
Jag fastnade på History Channel som visade ett coolt program om hur världen skulle se ut om vi människor plötsligt en dag helt sonika försvann ifrån jordens yta.
Vi tycker ju att vi är rätt bra, att vi gör så många bra saker, bygger skrytmonument för att framstå som unika, vi forskar fram helt sjuka kunskaper om vår kropp, vi gör maskiner och utvecklar den digitala världen så att man knappt tror att det är sant, vi klonar djur, genmanipulerar växter och bygger samhällen som bara blir större och större, högre och högre.

Men det intressanta var att allt det vi byggt upp och är så stolta över skulle försvinna helt och hållet inom ett par hundra år.
Till och med städer som New York skulle tas över helt och hållet av naturen om vi människor inte underhöll det vi byggt upp. Det lär inte stå upp om tusen år som mycket av de gamla sten och lermaterialen gjort.
Ett exempel ifrån Ukraina och Tjernobyl visade att en stad redan efter cirka tjugofem år nästan är helt demolerad när det kommer till material i hus och vägar. Växter bryter sig igenom allt och djuren återvänder och frodas då vi människor inte är där och skjuter ihjäl dom. 

Sedan fortsatte programmet och visade vad som skulle hända efter tjugofem år, femtio år, hundra år och upp till tvåhundrafemtio år, sedan klickade jag bort programmet. Det blev för deprimerande.
Väder och vind skulle bryta ner allt material tills det helt enkelt ramlade ihop i små högar, vägar skulle brytas sönder, broar skulle kollapsa, städer skulle falla ner i underjorden då vatten i avloppsgångar och tunnelbanor undergrävt jorden så att allt faller ner i djupa hål. Å så dessa djur och växter igen som gjort städerna till skog och djungel.
Dessutom skulle böcker, filmer, fotografier, datainformation och all annan kunskap som sparats genom årtusenden försvinna. Allt vi strävat efter, alla landvinningar, all kunskap, all forskning skulle vara helt borta.

Skulle någon komma flygande genom rymden och landa på jorden om femhundra år då skulle vår existens vara utraderad och ingen skulle veta att det en gång i historien fanns något som hette människor på denna planet.
Visst är det faschinerande. Vi skulle vara gone in the wind.
Det är sånt man inte alltid vill veta.

Ett telefonsamtal häromdagen satte livet på sin yttersta existensiella spets.
Det handlade om liv och död.

Varje dag när man läser morgontidningen och bläddrar förbi familjesidorna så finns de där sida vid sida.
De nyfödda och dödsannonserna.
Två ytterligheter vi tvingas förhålla oss till varje dag även om ingen i vår absoluta närhet behöver vara inblandad.

När det kommer till de nyfödda så är allt så naturligt, det är lycka, stolthet, stora känslostormar och varje gång en ny förälder får komma till tals så är det det absolut största dom varit med om i livet.
Det är till och med det enda livet handlar om enligt den nyföddes föräldrar.
Om detta vet jag inget då jag inte har några egna barn.
Man jag får helt enkelt lita på dom.

När det kommer till den andra sidan av livet som alltid, förr eller senare, slutar med döden så är allt mycket tystare.
Vi pratar inte om döden i det här landet.
Jag pratar inte gärna om döden, jag är livrädd för den.
Livet är så fint att jag inte vill skiljas ifrån det.
Trots eller tacka vare dess toppar och dalar.

Ändå så tvingas vi konfronteras med dödens kraft när vi minst anar det.
Men ingen talar om det. 
Vi gömmer undan tårarna, vi gömmer undan känslorna.
Varför är döden så skrämmande?

När jag var liten, säkert inte mer än tio år, så dog min farfar, eller den som var farfar för mig.
Familjen var på Gran Canaria när han fick hjärtinfarkt.
Han var inte gammal då det hände och för mig var det traumatiskt då jag gillade honom väldigt mycket.
Innan begravningen så hade man möjlighet att ta farväl genom att besöka den öppna kistan där han låg i sin vila.
Jag vågade aldrig gå dit, vågade inte se på en död människa, men så jag har ångrat mig efteråt. 

Det finns dom som säger att man inte vet någonting om livet så länge man inte fått uppleva kraften från den andra sidan.
Alla som luktat på döden men överlevt vittnar om den enorma livskraften som uppstår då man glidit ur greppet.
Andra kulturer hyllar de döda, de sjunger och dansar till de dödas ära.
Jag vet inte riktigt vad vi gör förutom att dricka kyrkkaffe och gå hem för att sörja i våra mörka vrår.
Vi vågar inte prata om det med varandra, det är smutsigt, på något sätt skamfullt.
Vi vet inte vad man ska säga till de som drabbas av sjukdomar och död, så vi håller hellre tyst
Å samtidigt ska man vara starkt och inte lipa.
Ändå är den en så stor del av livet.
Döden.

Jag kan med största säkerhet säga att jag inte är särskilt sugen på att stirra den där döden i vitögat.
För som jag tidigare skrev, jag är rädd för honom.
Men jag är lika säker på att jag skulle lära mig tusen saker mer om mig själv om jag blev tvungen att göra det än genom det liv jag nu vandrar igenom.
Jag skulle med största säkerhet även uppskatta det jag har på ett helt annat sätt än vad jag gör.
För man tar dagarna och nätterna för givna.
Jo, man gör det.
Men det är verkligen något man inte borde göra. 

Till hösten är det åtta år sedan jag la ner min karriär i en sportbag och placerade den i ett hörn i tvätt rummet.
Den står kvar där även om jag plockade ut några trasor för att ha möjlighet att hålla igång lite grann.
Jag använder dom ibland när fåfängan knackar mig på ryggen och säger:
Hey, you!
Nu har du väl ändå fettat till dig.
Eller som morsan sa för någon vecka sedan när jag var hos henne i Lindesberg och firade födelsedag.
Pelle, jag tror allt att du blivit lite rund om magen...
Å det var innan middagen, sedan trodde hon att jag skulle käka tårta till efterrätt.

Men sanningen kommer alltid ifrån mammor även om de är feltajmade.
Så nu har jag börjat träna på riktigt, igen.
Under karriären kommer jag ihåg att jag alltid gick ut och sprang i skogen när jag ville köra slut på mig själv.
Ett par år efter den samma tog jag mig ut och joggade när jag ville hålla mig i form.
Numer lufsar jag runt i spåret utan att knappt lyfta på fötterna, för några veckor sedan snubblade jag på ett löv.

Hittade bilden här ovan på nätet när jag letade bilder på mig själv ifrån Gaistiden.
Man skulle kunna säga att det var precis där som min karriär tog slut på riktigt, i den andra matchen av den allsvenska säsongen 2000. Jag har precis blivit utvisad efter en tackling på Alexander Östlund som spelade för IFK Norrköping då. Kycklingen!
Tejpen runt knät kommer ifrån ett uttänjt ledband som Mikael Blomberg fixade till under den första halvleken. 
Det var en tackling han gav mig tidigt i matchen som förstörde karriären, ledbandet är kroniskt inflammerat så jag har fortfarande ont då och då. Det blev inte så många fler matcher där jag kunde spela på maxnivå, jag höll mig runt sjuttio procent av kapaciteten tills jag blev avslöjad som en börda för laget istället för den ledare jag borde varit. Så jag kröp in i mitt skal och försvann ifrån arenorna för alltid. Eller i alla fall ifrån det gröna gräset.
Får erkänna att bilden gör mig lite bitter då jag vet hur storyn slutade.
Det hade ju kunnat bli så bra.

Intressant också att se hur dåliga domarna var även för åtta år sedan.
"Domarna håller en löjlig nivå."
Numer är det alltid domarens fel när ett lag förlorar i den allsvenska fotbollen.
Inte en omgång kan passera utan att en spelare eller tränare skyller på domaren istället för på egna svaga prestationer vid förluster. Tryggt då att bli uppmärksammad på att ingenting egentligen har förändrats...