Hårdrock trodde jag var en passerad fas i mitt liv.
Hade en kort period under högstadiet då jag umgicks med metallkillar och lyssnade på hårdrock. Det var mycket Black Sabbath, Dio, AC/DC, en del Iron Maiden och Skid Row. Senare längre fram även Guns and Roses.

Men mest av allt lyssnade jag på Judas Priest och kungen av höga C, eller nått, Rob Halford. Drog ihop en Headbangers Ball lista häromkvällen på Spotify.
Idel nostalgimetall med populistblandad after beach hårdrock.
Men kul. Och bra.
Judas Priest album, British Steel och Screaming for Vengeance, kom just vid min metallperiod mellan 1980 och 1982 och rullade ofta på vinylliraren hemma. Numer känns en hel del av låtarna nästan som disco mer än heavy metal.

Men nu var det inte det detta skulle handla om egentligen.
Utan Rob Halford.
Storyn om honom är för skön.
Han blev en stilikon för en hel heavy metal rörelse med sina nitar, läderoutfit och skinnkeps. Enligt sina egna ord fann han inspiration till sin scenklädsel från gaykonstnären Tom of Finland och hans bilder på bikerkillar.
Halford kom ut som homosexuell i slutet av nittiotalet.
För det blev han mest hyllad och fick stöd av sina metalfans, också enligt honom själv. Tyder på en öppensinnig publik fast man kanske med en hel del fördomar i bagaget inte trodde att det så skulle bli.
För det är en stor ironi att fullproppade ishallar och fotbollsarenor skulle befolkas av tuffa långhåriga headbangande metalmän i åtsittande läderkläder och nitar som även var, är, en symbol för läderbögar.
Jag tycker att det är oerhört gulligt på något sätt.
På ett respektfullt sätt.

Har suttit och kollat på gamla revyer och humorsketcher.
Gick på ett reklamtrix och köpte ett par dvd:er.
Vi snackar 70-tal, kanske inledning av 80-tal.

Det var intressant, väldigt mycket av skämten i revyerna handlade om sprit, supande och dumheter i samband med alkoholintag.
Likadant med många av de där skämten som Sven Melander och Nöjesmassakern höll på med lite senare. Sprit och Charterresor.

När man nu kollar på humorprogram på TV är det mest så kallade under bältet skämt som dominerar. Har man inget intelligent att komma med funkar det alltid med lite knulla. kuk eller fitta bus. Eller också en riktig förolämpning av något slag.
Också ett slagkraftigt knep för att få folk att skratta åt någon, inte med den samma.
Hån, hugg och verbala slag.

Sprit och Charterresor eller Knulla och Hån?

Stora delar av humorSverige är fantasilöst.

Ingen smartness.

Ingen intelligens.

It´s the sunday after...
Jag blinkade tre gånger och sedan var det över.
Visst blev det ett julbord, ett par klappar, skön familjesamvaro.
Men allra mest blev det vinterbilkörning i snöoväder, genom moddiga och sladdriga  mörka vägbanor.
Från och till, till och från.

Nu sitter jag äntligen ner och njuter av stillheten i min loveseat framför teven med doggen på mattan framför mig och Å i loveseat nummer två.
Sov ordentligt i natt, hade en lång frukost och läste tre morgontidningar.
Drack mörkrostat kaffe från Juramaskinen på köksbänken.
Därefter sträckte jag ut kroppen lite grann. det knakade lite i nacken och ryggen.
Jag gäspade högt och sa till mig själv...Om man skulle ta en sväng med doggen?

Tjugo minuter senare pulsade jag fram i en halvmeterdjup snövägg på väg mot skogen intill villaförorten.
Harspår och Rådjursspår överallt, granar och tallar som dignade av tung hård snö medan Molly Malone sprang omkring som en amfetaminpåverkad junior på Stureplan.
Jag är ingen vän av snö, vinter och kyla, men någon dag då och då med kläder för sibiriska vildmarksexpeditioner, eller bara lite Royal League fotboll, kan vara rätt mysigt.
Så länge man får gå hem till stugvärmen och bädda ner sig efteråt.
Strax efter träningspasset på power platen förstås.
Svällande muskler som byggs under det tjocka skyddande fettemballaget.
Jorden behöver inte mer "global warming" men min kropp skulle inte må illa av lite "local fat burning."

Nu ska jag forstätta njuta av denna underbara söndag.
Det har absolut inget att göra med att Arsenals Diaby precis satte 3-0 mot Villa på tillägstid utan mer för att jag vet att kvällen blir lång och skön med mat, godis, dvd:er och kanske en liten, liten stänkare eftersom det inte blivit speciellt många under helgen.
Don´t drink and drive, förstås...

Peace and Love!

På allmän begäran levererar jag detta års och alla års bästa Julsaga.
Här hos mig kommer den att bli lika självklar som Karl Bertil Jonsson och Kalle Anka.
Av Paul Auster och Wayne Wang.
Till er alla från mig...

Auggie Wrens Christmas Story från filmen Smoke.

Ulriksdals Värdshus ihop med Canal Plus.

Tallrik 1.


Tallrik 2.


Tallrik 3.


Dryck.



Biblioteksgatan i Stockholm 04.30.
Post Party. Hotell i sikte.

Det är tyst i villaförorten.
Tyst och kallt.
Utanför köksfönstret ligger drivor av snö.
En ensam man går på cykelbanan in mot stan.
Det ryker ur hans mun där han går med böjt huvud och grumliga tankar.
En rökpuff för varje steg, inne i luvan en bedövande känsla, ett virrvarr av olika nyanser av svart. Ögonen stirrade långt bort i horisonten.

Han kan inte förstå vad det är som lockar fram tårarna, melankolin och känslan av utanförskap, alienation och meningslöshet.
Hur många år ska kastas bort? Varför?
Länge har mannen varit fången.
I känslan av att verkligen vilja något som han inte klarar av att göra, medan han gör något väldigt bra av någonting som han gjort så länge att det inte är utvecklande längre. Drivet att nå längre och bredare dör hela tiden framför hans fötter.
När och var går gränsen där man måste inse att man inte har det?
Finns den gränsen?

Mannen stoppade ner händerna djupare i fickorna.
Senast han var lycklig på riktigt, när var det... kanske för ett par år sedan då han på väg mot orienten satt i sin flygstol och såg ut genom flygplansfönstret.
Solen var på väg ner där de seglade fram ovanför molnen.
På väg mot mörkret längre fram, genom tidzoner.
Han minns att det var en mycket vacker syn ihop med den där cognacen och flygvärdinnans leende.
Där uppe på tiotusen meters höjd var meningslösheten full av mening.
Han var på väg mot en begravning.
Han var på väg mot en födelse.
Blinkande neonljus och tomhet.

Jag vet, fotografiet är hemskt, men det är inte mig ni ska titta på.
Det är hatten.
Märke RaRe. One size. Inköpt på W19 i Göteborg.
Det är en riktig Tom Waits eller Bryan Ferry-hatt.
Snygg,stilig men samtidigt ruffig.
En hatt för mörka, regniga höstdagar med kragen uppfälld till skydd mot vinden.

Jag gillar hattar. Använder dom inte allt för ofta men skulle vilja göra det mer.
Tycker det är både coolt och snyggt att bära hatt men har märkt att det stör människor av någon underlig anledning.
Det är inga problem för folk att gå omkring i slitna styggaTruckdriverkepsar eller amerikanska diton med baseball eller hockeyemblem på.
Ingen reagerar eller kommenterar dom hur fula dom än är, kepsarna har ju blivit någon sorts satans del av en svensk folkdräkt.
Men så fort jag sätter på mig en hatt så dyker det hela tiden upp små till synes oskyldiga kommentarer.
Dom säger inget om att den är snygg eller ful utan bara nått ironisk, fryntlig för att få ett garv.
Nu har jag slutat bry mig och säger som Mentorn brukar säga.
"Det är mode grabbar"
De som fattar dom fattar. Dom andra får leva vidare i sin okunskap.

Det började för några år sedan då jag köpte min första hatt inför min årliga semester på Gotland som besöks i slutet av Juli varje år.
En liten accessoar till den stora vilda festen som firas i Björkhaga.
Sedan dess så ser jag till att köpa minst en ny hatt om året som jag kan bära på festen. Det har blivit lite av grej numer.
Fest, hatt och Eldkvarnkonsert.

Jag har hattar från New York, Basel, Stockholm, Göteborg och Örebro, och ett par elegantare men ändå tuffa kepsar.
Det lär bli fler...

En Grandiosapizza och Coca Cola var nationalrätt i Norge när jag bodde där 1997 och 1998. Alla käkade den där sorgliga pizzan ifrån frysdisken hos Prix.
Jag antar att det har hänt en hel del sedan dess hos vårt broderfolk i väst.
I alla fall om man ska tro TV-programmet Kobra i SVT.

Kanske har norrmännen käkat så många Grandiosa att hela deras mentalitet har absorberat dess innehåll till ett nationellt tillstånd.
Norrmännen har utvecklat ett Grandiost beteende, en gigantomani där dom numer ser sig som extremt speciella med storhetsvansinne som ledit till arrogans och en attityd om obegränsad framgång, makt och skönhet.
Det är förstås oljan och de rikedomar som den genererar som gjort att norrmännen genomgått en enorm förändring i sin nationalkaraktär.

Simen Saetre är journalist och författare till boken Petromania. Han är starkt kritiskt till vad oljan har gjort med Norge och har åkt runt i världen till andra små oljenationer som Kuwait, Qatar, Förenade Arabemiraten, Turkmenistan, Gabon och Angola för att se likheter och skillnader. En sak han såg som gemensamt var satsningar på skrytbyggen som till exempel det nya pampiga operahuset i Oslo.
Just satsningar på arkitektur som ska synas över världen verkar vara en diagnos på den Gigantomani han definerar att Norge befinner sig i.
Jag har inte varit i Norge på länge och har ingen inblick i ämnet men man får tro Simen Saetre och ett par andra författare som speglat landets förvandling från fiskebönder till oljemiljardärer som tror dom äger världen.

Den keltiska tigern.
Däremot är det bara att konstatera att det är de nyrika som alltid är de mest odrägliga människorna.
Att snabbt ta sig från fattigdom till nyrikedom förvandlar ofta människan på de mest odrägligt negativa vis.
Pengar som rinner ut ur öronen på individer och stater har en förmåga att vrida sinnet och skapa egoistiska, självälskande psykopater utan empati eller känsla för stil och ödmjukhet fast det borde var just då man borde kunna kosta på sig det.
Min irländske vän Phil har berättat om Irlands väg från det fattigaste landet i Europa till kungar och centrum för EU:s lägsta företagsskatter. Dublin blev hippast i Europa dit alla moneymakers drog för att glassa.
Irländarna började jaga cash och snygga bilar istället för att umgås över klassgränser som tidigare alltid varit irländarnas nationalkaraktär.
På Irland stämde alltid resekatalogernas klysha om det "gästvänliga" folket, men det var innan den keltiska tigern drog in som en orkan och förstörde folkets empati och känsla för ett samhälle där alla hjälper alla.
Efter finanskraschen har irländarna yrvaket och utblottade vaknat upp till en fattigare tillvaro men där värmen är på väg tillbaka.

Andra länder med samma syndrom är bland annat Kina och Ryssland.
Snuskigt rika och nationalistiska individer som äger världen och som om dom inte får respekt försöker köpa den med så mycket pengar att man inte fattar hur mycket dom har. Är det inte det dom gör genom sina köp av idrottsklubbar.
Vi kommer få se mycket mer av Kineser och Ryssar i Europa, ja asiater överhuvudtaget. Individer som när det kommer till plånboken mer eller mindre kan köpa upp Sverige och lägga ner landet och bygga flygplats över hela skiten.

Motrörelser och Självransakan.
Det positiva är att sådana här saker alltid går upp och ner, det kommer alltid motrörelser och självransakan och förhoppningvis självinsikt.
Europa har haft sin period av högmod och fall, USA har precis gått igenom sitt ruttna tak och tvingats till ödmjukhet precis som Irland.
Norge som är så egoistiska att dom inte ens är solidariska med den europeiska gemenskapen utan står utanför kommer också att komma ner på den jord som vi svenskar tvingats ned på. Det är inte mycket vi kan skryta med numer.
Kina, Ryssland, Indien och många fler är på väg uppåt men kommer att falla, kanske inte under min tid på jorden men dom kommer att falla precis som Romarriket en gång gjorde.
Högmod leder alltid till fall. Förr eller senare...

Jag är ett antal år försent född för att ingå i gruppen 11B-generationen som den här boken skriver om. Det är en nostalgisk rundtripp ifrån åren mellan 1965 och 1975, om minnena hur Sverige såg ut vid den tidpunkten.
En tid mitt emellan som författaren Janne Sundling och hans gästskribenter skriver. Mitt emellan sextiotalets proteströrelser då dom var för unga och punkens explosion då dom redan hunnit bli för gamla. Generationen efter "jätteproppen Orvar", det mäktiga fyrtiotalisterna. En tid av experiment.

Det handlar om en bok fullproppad med i första hand populärkulturell nostalgi, mest inriktad mot det manliga könet med mellanöl, popmusik, fotboll, klassiska serietidningar om agenter och cowboys samt snus, Puch Dakota-mopeder och erotiska herrmagasin som Piff, PinUp och Top Hat.
Allt är uppbyggt med massor av snygga bilder på popidoler, sportstjärnor, reklamkampanjer för alkohol och cigaretter, godis, kondomer och mode förstås.

Korta texter, listor, bilder och personliga iakttagelser från skribenterna fyller nästan 190 sidor nostagikavalkad.
Vad pratade man om?
Vad lyssnade man på?
Vilka filmer var populära?
Hur såg politiken ut?
Vilka nyheter skrevs det om?
Vilka idrottsmän och sporter var i ropet?

Boken radar upp fakta som för mig som är född 1967 verkligen ger igenkänningsrysningar. Både sköna varma rysningar som iskalla.
Detta är en fantastisk bok om man är nostalgisk eller enbart intresserad av nutidshistoria. Gråt, skratta, skaka på huvudet, sakna eller blunda åt igenkänningens vindar.
Jag må enbart ha varit fem år då Alice Cooper sjöng "School´s out for summer", jag var sju när Ingemar Stenmark tog sin första världscupseger i specialslalom å David Bowie kom ut med Diamond Dogs och jag var åtta år bokens sista år då Sony lanserade Betamax som videosystem, då Pripps förstatligas, General Franco dog och Microsoft Corporation startas i Seattle, USA. Ändå får jag ut massor av att läsa och titta på bilderna i boken.

Nya ord i ordlistan detta år 1975:
Allergisanering, bakfylla, barnledig, graffiti, pappaledig, play off och power play, video och wallraffa...

Rätt mosig idag, en hjärna som stapplar fram som en bakrusig alkoholiker.
Kom hem två i natt efter Romderbyt mellan Roma och Lazio som jag bevittnade ifrån en studio i Sundbyberg. La mig halv tre med betong mellan ögonlocken och vaknade med betong runt hela skallen.
Jag undrar om jag inte går omkring med en liten flunsawannabee i kroppen. En liten rackare som vill göra sig mer märkvärdig än vad den är. En klassisk retsticka.

Rensade ut mitt kontor på stan under den gångna helgen. En blixtaktion efter ett telefonsamtal som gav mig chansen att ta mig ut ett halvår innan kontraktstidens slut. Hyrde kärra och bar alla stolar, hyllor, tavlor och kartonger själv ned för de fyra långa trapporna.
Höll på att bryta ihjäl mig men det gick.
Gav mig själv en klapp på axeln för att jag behövde det.
Fick sedan hjälp med ett rätt tungt och otympligt skrivbord och det var jag verkligen tacksam för. Sedan städning och tillbakalämning av nycklar och kodkort.

Nu är basen och kontoret återigen i huset i villaidyllen.
För hur länge får vi se.
Drömmen är att skapa ett litet kreativt centrum i nån skön lokal i city där miljön är inspirerande med hyreskollegor som grensar till varandras verksamheter så att man kan dra och hjälpa varandra, ge kraft och stöd, nya vinklar och öppnande samtal vid fikabordet. Jag ska slicka såren under en period så får vi se hur det går med de tankarna.

Insåg när sopsäckarna åkte fram hur mycket fotboll jag egentligen ser och har sett genom åren. Från hyllorna plockade jag ett antal hundra VHS-kassetter med matcher ifrån Premier League och Allsvenskan som vevats fram och tillbaka i jakte efter smarta taktiska drag. Ingen spanar VHS längre så de matcherna ska till sopstationen vad det lider, om ingen gammal fotbollsromantiker som läser detta skulle vilja ha matcherna. Bredvid kassetterna låg dvd:er i högar av ytterligare matcher, inklusive en del ifrån Serie A, som jag använt för att analysera och plocka ut sekvenser till studiosändningar jag deltagit i. Kan säga att det var några stycken det också varav en hel del kommer att sparas för eventuellt användande framöver.

Sändningen igår var den sista för året så nu går jag in i viloläge när det kommer till TV medan jag speedar upp alla andra projekt som jag jobbar på.
Det är kul nu, när jag lever i det där hålet är det inte lika kul, men ett negativt besked förra veckan blev märkligt nog starten på nya positiva idéer.
Kunde lägga undan ett kapitel för att starta på ett nytt. Den gamla sanningen att jag aldrig någonsin kommer att kunna sitta och invänta erbjudanden som många i min situation gör fungerar inte. Ska nått hända måste jag göra det själv och det är så förtvivlat långtjockt ibland. Min fotbollskarriär var bra men inte tillräckligt för att då och då kunna leva på namnet, jag måste om och om igen övertyga omgivningen att jag duger och är värd att satsa på. Det hjälper än säkert att bibehålla fokus och vara på tårna men är samtidigt otroligt jobbigt mentalt.
Tänk att någon gång få känna hundra procents uppbackning och uppskattning, det skulle göra frilanstillvaron något enklare. Det jag nu skriver handlar inte om tittare och läsare för där får jag allt jag behöver för att köra vidare och tro på det jag gör.
Och min egen tro och övertygelse på den väg jag väljer att ta darrar inte heller.
Jag vet hur jag vill framstå, jag är trygg i den roll jag intagit men rätt ofta är det svårt att övertyga de som bestämmer om jag har jobb eller inte.
Där flyter jag liksom med på något sätt, som en roadie till ett rockband, jag kan ta del av det goda men är inte den grundstenen som jag skulle vilja vara.

Tänk om någon sa så här någon gång:
"Pelle, du är precis den personlighet som vi vill ha för det här uppdraget. Du är viktig för oss. Vi hade tänkta att bygga detta kring dig. För vi tycker att du kan detta och din aproach passar vårt varumärke."
Just nu är jag alltid någon sorts sidekick som alla bara tar för givet att jag ska sitta där och leverera smarta taktiska och tekniska upplägg på planen.

Tycker ni att det är förmätet av mig att ha dessa funderingar?
Jag har ju förmånen att ha jobb i alla fall, ett till stora delar skitroligt jobb, ett förmånligt arbete som många skulle bita av sig armen för att ha.
Ni har säkert rätt. Hur många får egentligen det jag strävar efter.
Inte många.
Jag antar att mitt andra namn kommer fortsätta vara Mr Undergorund...