Snön föll blött över Stockholm när jag åkte hem igår.
Mörkret hade fallit och ljuset ifrån hus och gatlampor satt och log mot mig.
Påpälsade människor på perronger, halsdukar över ansiktet.
Övergivna räls som låg och gömde sig under det vita täcket.

Senare sprucken is i Köpings hamn.
Fabriker av grå betong, byggkranar och utlandsregistrerade fraktskepp i dystra färger.
Plötsligt blinkande neonljus i mörkret.
En bedårande fulhet som alltid trollbinder mig.
Kallt, hårt men ändå varmt.

Jag satt på övervåningen på Regionaltåg 187 på väg mot det okända.
Eller kanske bara Hallsberg.
Stirrade ut genom det stora fönstret.
Där såg jag mig själv som någon sorts DJ.
DJ MacFlower feat Don´t fuck with me Wallace.

Jag lirade låtar ifrån min I-phone.
Dansade i båset ovanför mina tillfälliga undersåtar.
Belle & Sebastian-Another Sunny Day.
Primal Scream-Country Girl.
Monster-You´ll Be Sorry.
Okkervil River-Lost Coastlines.
The Clash-London Burning.
Joy Division-Disorder.

Sedan slutade jag dansa.
Var tillbaka i grådask och snöslask å ett tåg som susade fram genom landskapet.
Townes Van Zandt och Emmylou Harris senaste album "All I Intended To Be".
Det var tragiskt och vackert.
Stämningsfullt.

Det har varit en lång vinter där jag på många sätt enbart legat och ruvat.
Bidat min tid.
Men i helgen gjorde jag en smygcomeback i teverutan.
Ett tillfälligt inhopp i Kanal 9 med italiensk fotboll.
Lördag och söndag.

Var lite osäker på hur det skulle kännas men jag måste säga att det var riktigt kul att köra ett pass igen.
Inser nu hur viktig min ofrivilliga semester ifrån tevefotboll under vintern har varit.
Ända sedan jag själv slutade spela fotboll 2000 och började med "Pay Per View" har jag jagat och jagat efter jobb.
Som frilans vågar man inte säga nej, hoppar på det som dyker upp för att överleva och sedan är karusellen igång.
Det snurrar och snurrar allt vildare och man reflekterar inte över hur livet ser ut.

Men jag blev petad ur ett program och vågade säga nej till ett annat.
Det var faktiskt två mycket viktiga beslut.
Ett eget och ett annat som låg på någon annan mans axlar.
Har fått en rejäl distans till det liv jag levt och vad som jag har ansett varit viktigt. Jag har hunnit ikapp mig själv, med mina korta taxben har jag sprungit och sprungit men bara lyckats skrapa naglarna i bältets översta kant.
Tills nu, själen har äntligen tagit plats i kroppen.
Det är så lätt att bli egotrippad och vässa armbågarna för att få synas och höras.
Jaga, jaga, jaga.

Har suttit utanför och tittat in under vintern och insett att väldigt få bryr sig när man är utanför.
Det gäller bara att inse det och leva med det.
Lugnet och det viktiga finns i småstaden.
De utanför som inte bryr sig om vad jag gör utan enbart om den jag är.
Å några andra väldigt goda vänner som bryr sig om vad jag gör men det är inte det viktigaste.

Så jag kan verkligen tänka mig att köra en hel del fotboll i teve igen.
Helgen gav energi och testet föll väl ut på lustskalan.
Nu ser jag fram emot våren.

Det finns en sak som de senaste dygnen retat mig så in i helvete när det kommer till rättegången mot Pirate Bay och de ledande personerna bakom.
Det är den där Gottfrid Svartholm Warg och kollega Peter Sundes förbannade arroganta flin som dom hela tiden springer omkring med. Varenda bild flinar dom på, varenda nyhetsinslag flinar dom på när kameran sveper över deras ansikten.
Dom går som småpåvar och får ryggdunkar av småkids i pirathattar, jag antar att dom är höga på sitt (som dom säkert tycker) maktfix. Dom är viktiga, i världens blickfång, och dom njuter som fan över vuxenvärldens oförstånd inför den gratisvärld som dom själva lever i. Ni kan aldrig stoppa oss! Losers.

Jag är så förbannat trött på dessa hånfulla, utmanande självsäkra frihetshaverister som tycker att dom kan göra precis vad som helst och sedan bara garva bort det. 
En gammal värld säger dom om hårt arbetande musiker, författare, skribenter och filmmakare som helt enkelt vill ha betalt för all den tid de lagt ner på det dom brinner för.
Ni får väl tjäna pengar på annat säger flinpiraterna.
Det ni slitit fram vill vi har gratis och det får ni fan acceptera...
Lev med det eller lägg av!

I morron går jag och snor en bil och om någon försäljare har några invändningar säger jag bara tuff skit...
...ni får väl tjäna pengar på reservdelarna och va glada för det.

Jag växte upp i en familj som man måste säga var mer eller mindre helt ointresserade av all form av kultur.
Vi hade väldigt få böcker i hemmet och de som fanns var mest hyllvärmare.
Kan inte komma ihåg att vi någon enda gång var på teater eller konserter.
Museum besökte vi enbart på guidade turer under chartersemestrar å sånna resor var vi ofta på.

Mina föräldrar var egna företagare och jobbade jämt. 
Det fanns ingen tid till något annat än arbete å så dessa bil och chartersemestrar ett par gånger per år.
Jag fick helt enkelt aktivera mig själv och då blev det som för de flesta i förortens bostadslängor.
Vi lirade fotboll på sommaren och ishockey eller rinkbandy på vintern.
Kultur och konstnärligt arbete visste jag inget om.

Jag har alltså haft ett helt vuxet liv att försöka ta igen förlorad mark och lära mig uppskatta allt det intressanta som går under begreppen konst och kultur.
Musiken var det första jag tog till mig för den kändes så naturlig och va med under stora delar av tonåren. 
Den var viktig och är än mer viktig idag som vuxen man.
Läsandet började jag uppskatta i tjugoårsåldern och där är jag numer en sjuk litteraturkramare som skulle kunna bo i ett bibliotek och äga och driva en liten bokshop om det inte vore en så usel affär.
Sedan kom intresset för fotograferandet och vurmen för att se fotoutställningar.
Därefter började jag uppskatta konst när det handlar om tavlor, först popkonst som så många andra och sedan mer klassisk sådan. Teater går jag inte ofta på men jag skulle vilja göra det för jag är säker på att jag skulle gilla det men den rutinen finns inte i mitt system och väldigt få runtomkring mig finns i den världen.

Det jag vill säga med denna utläggning är att kultur har blivit viktigt för mig.
Å konsten är på väg in i mitt liv, som betraktare
Men jag är fortfarande en novis och förstår sällan djupet i allt.
Inte heller förstår jag den för mig ofta märkliga kulturdebatten där alla jämt är så arga och nedlåtande mot andra.
Kultur och konstvärlden verkar handla om så mycket odefinerbara saker som folk ska försöka förklara men inte kan.

Men allt är visst konst i alla fall.
Det har den pågående debatten kring Konstfackelevens examensarbete "Territorial Pissing" visat.
Å just den här debatten visar att jag har en väldigt lång väg för att förstå de grundläggande byggstenarna inom konsten.
Alla säger att konst ska utmana och provocera, det verkar vara det enda kriteriet för att få uppmärksamhet.
Samhällsomstörtande.
Vandalism och illegala handlingar försvaras som nödvändigt för att väcka människor.
Är det konst eller är det bara konstigt.
Var går gränsen?
Finns det nån gräns?

Om jag till hösten spränger Rosenbad bara för att vara lite wild och sedan fotograferar eller filmar kaoset, elden, röken och alla rädda människor och sedan lägger ut det på You Tube med en lite cool röst som berättar om hur jag med detta verk vill utmana samhället och människornas föreställning om trygghet i storstaden.
Är det då konst eller terrorism?

Många säger att man bör ha samma intressen för att leva i en bra relation.
Jag håller inte med, inte helt och hållet i alla fall.
Inte hade jag under min fotbollskarriär velat ha haft en tjej som var lika inne i fotbollsvärlden som jag.
En sån som ska börja diskutera taktik och varför man gjorde si eller varför man inte gjorde så...
Jag var alltid glad över att hon alltid tyckte att jag var bäst även när jag var sämst å sedan kunde vi börja prata om andra saker. Saker utanför fotbollslivet.

Det är liksom inte likheterna som för ett förhållande framåt utan olikheterna.
Det är dom som gör vardagen spännande och kreativ och som leder samlivet framåt.
Identifikation och likriktning dödar inte bara förhållanden utan även väldigt mycket annat.

När man sedan levt väldigt länge tillsammans kommer det där samspelet helt automatiskt.
Den ene gör en sak och den andre gör en annan sak tills det blir en helhet som man gemensamt kan njuta av.
Till och med i sjukdom kompletterar man varandra.

Som den gångna helgen då ett kök skulle målas och fixas.
Ett projekt som var planerat sedan länge.
En liten minirenovering inför den stora som får göras när tiderna är bättre.
Självklart vaknar då Å upp med jättesmärtor och illamående och hamnar mitt i ett Vinterkräkvärldskrig.
Ändå är hon tapper och envis och tejpar alla lister.
Sedan är det jag som målar hörnen, rollar och rollar över den där ugly tapeten som suttit där i åratal.
Håller på hela dagen med lite kaffepauser, ett par glas vin och lite Ben & Jerry-glass.
Strawberry Cheescake?
Sedan målade jag panelen som vi helst vill ha bort.
Vitt och med långa fina penseldrag.
Det tog tid men jag gillade att sitta där i mina egna tankar på en pall och njuta av livet.
Men jag hann inte med två målningar utan fick lämna lite jobb till dagen därpå.

Gick och la mig och sedan blev det min tur att springa på muggen och dagen efter var jag utslagen och halvt död.
Då mådde Å något bättre så hon slutförde jobbet och tog bort tejpen som hon satte på dagen innan.
Sedan blev hon sämre igen och vi vilade tillsammans med våra infekterade händer i varandras.
Det är harmoni det.

Vissa säger säkert att det vore roligare att göra detta tillsammans.
Och jovisst, kanske är det sant.
Men om vi gjorde allt ihop hela tiden hade vi båda blivit sjuka samtidigt och då hade inte vårt kök varit målat idag.
Det hade inneburit stress och tidspress.
Visst är det glasklar logik?

Nej, jag har inte sportlov.
Inte heller har jag tappat lusten.
Men luften har tillfälligt gått ur mig.
Huset har under helgen smittats med Vinterkräk och annat skit.
Jag är på väg tillbaka till livet igen.
Hörs inom kort.

Jag vet egentligen inte vad som hände idag.
Men plötsligt gick jag där utmed järnvägsspåret i träningsoverallsbyxor.
På väg mot tågstationen i småstaden runt fem då stationen var fullproppad med helgresenärer.
Några timmar senare, i samma overallsbyxor, hämtade jag hem en vegetarisk pizza.
Som om jag vore Al Bundy.
I am losing it.

Det är cirka femton år sedan jag senast visade mig ute på stan ibland människor i overallsbyxor.
Som gammal rockare så gör man bara inte sånt.
Det är på gränsen till spöstraff.
Lagkompisen Niclas Kindvall var den som en gång talade om att så kan du inte ha det Flower.
Du kan inte gå omkring med hängröv och husvagnsutstyrsel i grälla färger.

Så jag gick hem och tittade mig i spegeln och insåg hur rätt han hade.
Jag såg förjävlig ut.
Sedan dess har jag alltså inte visat mig på stan i ett par overallsbyxor.

Faktum är att de träningsoveraller som jag fortfarande äger och bär i hemmet alla är ifrån mina fotbollsår.
Har inte köpt en enda overall sedan jag la av och spela hösten 2000.
Innan det behövde man inte köpa för garderoben hemma var full av sponsoroveraller.
Det innebär att jag går omkring i hängbyxor med loggor ifrån Umbro anno 1992, adidas 1997 å Puma 2000.
Med text som Holmen Paper, Stavanger Energi och ingen text alls för att de grönsvarta kanske inte lyckades sälja in reklamen eller möjligen hade stil och lät ytorna vara svarta och tomma.
Välj själva vilket som kan tänkas vara mest sannolikt.

Jag hoppas nu att jag kommer att sova gott i natt så att jag i morgon är mig själv igen.
Vill inte komma på mig själv i full skam ute på en gata med bleka utslitna overallsbrallor.
Det måste finnas nån gräns för hur lågt man kan sjunka utan att tappa all trovärdighet.
En gång är ofta ingen gång.
Händer det igen. 
Skjut mig.

Jag blev 42 år i tisdags.
Underligt nog.
På många sätt känns det som att jag fortfarande är 25 år.
Naivt nyfiken och full av förhoppningar om att någon ska upptäcka den storhet jag bär i mig, den potential som sitter där inne och väntar på att få frigöras. Något gömd men blodröd bultande, het och fräsch.

Jag står längst ner vid trappans första steg och funderar och tvekar med blicken mot de där isfläckarna längre upp.
Har jag inte stått där i nästan hela mitt liv och hoppats på att någon ska se mig.
Se mig och ta mig under sina armar och lyfta upp mig till nästa avsats.
En befriare som ger mig den framgång som jag tycker att jag är värd.
Sen sitter man där passiv och väntar på nästa välgörare.

Men jag är 42 år nu och har lärt mig att det inte fungerar så då.
De där åren då man blev upptäckt är över.
Det finns inget annat än att slita ont blod varje dag för att komma vidare mot de drömmar och mål jag fortfarande besitter.
Livet är och kommer alltid att vara den där defensiva tunga centrala mittfältare som jag alltid ha fått vara.
Den där som rensade i skiten och banade väg för de andra.
En otidsenlig skrivmaskin i en värld av avancerad IT-teknik.

Men jag sliter och tror på mig själv.
Å faller ner igen.
Men jag jobbar och klättrar och tror på mig själv.
Å faller ner igen.
Men jag skakar av mig leran som en blöt hund och börjar klättra igen.
Envis, dum, naiv och samtidigt mycket stark.

Om inte den där isfläcken på trappan spelar mig ett spratt och fäller mig igen så kan det mycket väl bli så att min resa ifrån tråk 42 till lika oglamorösa 43 blir den bästa och finaste resa jag gett mig in på.
En avtagsväg från mitt livs motorväg som leder in på en slingrande kuststräcka med havet bullrande långt där nere och bergen som en trygg ryggrad där strax bakom mig.
En blinkning och en liten vridning på ratten å så förändras allt.

Har varit inne i ett litet rockdokumentär race den senaste tiden. 
Jag älskar verkligen den typen av underhållning. Blir på något sätt inspirerad av den kreativitet som ofta speglas, eller också blir jag bara väldigt berörd av de levnadsöden som tar sig rakt in i mina mest sensitibla områden.
Roky Erickson, Steve Earle, Joy Division, Joe Strummer, Depeche Mode och nu senast Patti Smith.
Nu väntar jag med hela mitt hjärta på filmen om Olle Ljungström.

Men nu var det Patti Smith som det handlade om.
För den som läst min blogg ända från starten så vet dom att Patti är en av mina hjältar.
Hon är kanske inte alltid virvlande fantastisk i sina låtar men alltid intressant om det så handlar om just musiken eller poesin, konsten, fotograferandet eller hennes heta politiska engagemang. 

Steven Sebring heter han som gjort filmen om Patti.
Han har filmat henne under en elvaårsperiod och fått följa Patti ända in på skinnet, genom porerna och nästan ända inpå hennes själ. Det här är ingen klassisk dokumentär utan något helt annat.
Det är långsamt och poetiskt, mycket svartvitt med en ständigt omedvetet poserande Patti.
Mycket miljöbilder, stadssiluetter, stökiga hotellrum, röriga lägenheter och ibland inklippta konsertbilder.
Patti är den som själv styr filmens innehåll då det är hon som pratar, eller viskar, sig igenom bildmaterialet.
Ibland sjunger hon, andra gånger väser hon ur sig sina känslor.
Det är briljant filmat, som en fotobok.
Ett konstverk.

Det mesta är som sagt långsamt och mycket stilfullt men så när man närmar sig slutet dyker allt fler konsertbilder upp.
En vild Patti Smith som ömsom smeker och ömsom skriker ut sina budskap.
En Patti Smith när hon är som allra bäst.
Ett av de starkaste politiska brandtal jag någonsin hört när hon som en frustande tjur ger sig på George W Bush och hans följe där hon med ett rasande rockkomp i ryggen räknar upp varenda övergrepp och brott mot de internationella lagar som Busheran brutit mot. Det långa rufsiga håret fastnar i hennes ansikte, svetten yr och tempot höjs tills jag själv märker att jag står där i soffan på väg att börja marschera för att störta tyrannen. 
Det är då jag med tung andning och hög puls inser att Bush är historia.
Vi lever i Obama tider nu. 

"This is the story of Roky Erickson; manic frontman for the legendary band The 13th Floor Elevators, creators of psychedelic music and muse to Janis Joplin."
Så lyder en liten del av texten på dvd-omslagets baksida och jag ska villigt erkänna att jag inte hade en aning om vem Roky Erickson var när ägaren till musikaffären Najz Prajz i småstaden tipsade mig om denna dokumentär. Han gjorde det i samma andetag som han nämde Townes Van Zandts fantastiska men även tragiska dokumentär "Be Here to Love Me."

Å denna berättelse om Roky Erickson, ett musikaliskt geni med glasklar röst men även en fullblodsknarkare av heroin och LSD, inleds i en rättsal i Austin Texas. Roky har länge varit borta ifrån musiken, först undangömd på ett mentalsjukhus med svår schizofreni, sedan undangömd hemma hos sin mamma som misstror den moderna psykvården och vägrar att släppa in yttre krafter för att ta hand om sin son, en son som vandrar omkring som en zoombie. 
En av Rokys tre bröder, en karriärmässigt lyckad klassisk skolad musiker, tar strid för att få ge Roky professionell vård som ska ta honom tillbaka till livet och i slutändan musiken.
Det blir en strid mot sin mor och delvis mot sina bröder. 

Dokumentären är ett porträtt av en trasig familj med massor av skit i bagaget, en trasig och galen musiklegend och tre bröder som alla på sina vis försöker bearbeta sin uppväxt i psykisk instabilitet.
Det är med andra ord en mycket svart och tragisk dokumentär. Ett liv som är på väg att gå till spillo, ett geni som slagit över i dårskap och som inte längre kan ta hand om sig.

Men filmen innehåller hopp om mer ljus in i allt det mörka. Brodern vinner rättegångsmålet mot sin mor och får Roky att bo hos sig i Philadelphia med den rätta medicinska vården till Roky. 
Det beslutet förändrar det mesta och slutsekvensen(ja jag avslöjar den nu) när Roky för första gången på många år plockar fram gitarren och börjar sjunga på låten "Goodbay Sweet Dreams" då skakar jag nästan av glädje.

Rokys döda ögon vaknar, för första gången i hela filmen kan man ana ett leende från en levande men tidigare mentalt död man. Å rösten är fortfarande nästan lika klar och stark som den någonsin orkat vara.