Hittade ett plektrum idag som Rockstjärnan lämnade kvar efter hans besök här hemma i slutet av förra året.
"Go To Hell" stod det på den ena sidan.
Stockholm på den andra.
Vet inte om de båda hör ihop på något sätt?

Såg hur som helst det där plektrumet vid spegeln i hallen när jag hade packat ihop min lilla väska och skulle dra iväg mot sjukhuset för min lilla operation.
Dåligt omen tänkte jag.
Om jag nu skulle...om något skulle hända...under ingreppet, då fick jag för mig att "hell" skulle bli den plats jag skulle hamna på om man nu hamnar på någon annan plats än i jorden.
Kan tycka att jag är rätt snäll och omtänksam för det mesta.
Men inte har jag varit en from och genomärlig människa genom åren.
En del skit rinner och droppar från mina händer.
Så i bilen in mot centrum nynnade jag omedvetet, "Go straight to hell boys".
The Clash ni vet.

Någon timma senare satt jag nyduschad i en löjlig grön operationsmössa och trodde nästan att jag hamnat just där. Lårlånga strumpor, naken under en tunn skjorta och en skön morgonrock över kroppen.
Därefter inleddes den vanliga operationsritualen med rakning av ben, i och med att det var benet som skulle åtgärdas.
Sedan på med dropp, ekg-prylar å sån där rolig pryl på fingret som mäter pulsen, tror jag.
När narkosen sedan skulle pumpas in i mig så hade jag bestämt mig för ett litet experiment.
Förvirrad av tidigare narkoser hade jag bestämt mig för att komma ihåg exakt hur jag tänkte när lyset slockande.
Ville se om man kunde behålla kontrollen.
Å hur tror ni det gick?

Smack, pang, boom.
Borta.
Å så vaknade jag upp med lite illamående ihop med två andra stackare.
Kommer inte ihåg någonting.
Som en guldfisk.

Nu ligger jag här med benet i högläge å mår bra mycket bättre än jag trodde.
Visst droppar det lite blod i ljumsken men smärtan som jag befarade skulle komma finns nästan inte alls.
Kanske säger jag något annat i morgon.
Men hade ju på ett så där manligt sätt tänkt ligga i soffan och vara ynklig.
Bli omhändertagen, ompysslad och bortskämd.
Stackars mig...liksom.

The Gun hade bokat av eftermiddagen för att kolla till mig när Å var på jobbet.
En vänlig själ som alltid ställer upp och hjälper till.
Hon fixade till lite risgrynsgröt, några hårdmyror med ost och lite kaffe och vatten.
Det tog inte så lång tid innan Å kom hem och jag var nästan lika pigg som vanligt så förutom att serva med maten och kaffet så kollade hon upp på mig med ett brett leende och sa:
Va fan, sträck dig efter remoten själv...

Hur det ser ut i morgon är en annan fråga.

Det var 8 minusgrader när jag steg upp i morse.
Jag gillade det inte.
Kvällstidningarna gapar om ett kommande snöoväder som ska dra in över landet och skapa kaos.
Vintern är alltid som värst efter nyårshelgerna och gärna när man närmar sig månader som flörtar med våren.

För mig finns det alltid en skarp gräns där jag bara över ett dygn plötsligt går in i vinterångest.
Jag vet aldrig riktigt var den gränsen går men den finns där år från år redo att ställa sig i givakt.
I år är gränsen NU.
Orkar inte med kylan längre, lider som fan, hatar kylan, behöver uppmuntran i form av värme och plusgrader.

Sitter med en liten klump i magen. Känner mig lite stressad.
Kan det vara för mycket kaffe kanske?
Tror inte det.

Igår var jag i Kolmården och besökte vargarna där.
Det var andra gången.
Första gången(för fyra år sedan) var jag inne hos ståtliga femåringar där alfahannen styrde med järnhand.
Nu var det ett och ett halv-åringar som slogs för att ta plats i hierarkin och det rök stockar och sten när gruppen då och då hamnade i små fighting sessions.
Annars var dom framme och slickade en i ansiktet, umgicks och försökte sno halsdukar och kameror.
Häftiga djur det där, djur som alltid demoniseras och skapar het debatt om för eller emot.
Självklart är jag för.
Det är bara egotrippade jägare som själva vill fylla sina redan överfulla frysar med mer älgkött än vad de orkar käka, som vill skjuta av varenda varg som finns i vårt land. Vargar konkurrerar ju med älgjägarna om bytet.

I morgon ska jag in och operera mig.
Kanske är det därför som jag känner mig lite stressad.
Sövas och reparera vener i högerbenet och sedan, förhoppningsvis, vakna upp igen till cirka två veckors konvalescens.
Skönt att få det gjort även om det kommer i en helt fel period.
Gör det inte alltid det?

Min vän Jouma gav mig ett par sånna där kabeldragarbrallor ifrån Blåkläder idag.
Eller Blaklader som det visst heter i reklamen.
Fast mina brallor är svarta. Svartrockar-svarta.
Jag hade visst sagt vid något tillfälle att sånna där ska man ju bara ha när man bor i hus.
Gå omkring och tjabba med en kopp kaffe i handen och se viktig ut.
Som om man håller på och bygger om verandan över en eftermiddag eller nått.

Det finns ju rätt många fickor, fack, klykor och andra förvaringsplatser på brallorna så jag funderar nu ständigt på vad som ska ligga var. Hammaren är ju klar i den där klykan på höger höft, mobilen ska förstås ner i sin lilla ficka även om jag inte är säker på att min hotta byggar-Iphone passar i den där fickan där det ska hänga en sån där våtsäker sak som man kan ringa på och inget mer och som låter som ett brandlarm när det ringer i den. En sån som Räven har och som skrämmer skiten ur alla lunchgäster på Lilla Örebro och får dom att fly stället varje gång Chefen i Rävens butik kallar till reträtt.

I övrigt så klurar jag fortfarande på var tumstocken ska placeras, likaså med skruvmejseln, skiffnyckeln, spikarna och skruvarna och den sköna batteridrivna borren.
Finns det sånna?
Om det gör det så måste den få hänga på den andra höften.
Jag ska ha så satans mycket prylers i de där brallorna så att de hänger nere vid knävecken som på den där killen jag såg i New York som inte kunde gå normalt utan var tvungen och gå som Zeb Macahan för att inte stå naken där mitt på Broadway.

Därefter ska jag hjälpa min sambo med att byta ut de där kökshandtagen från tråkträ till tuff restaurangstålgrå.
Två skruvar på varje låda och skåp som ska tas bort och skruvas i igen.
Tuff skit men någon måste göra det...
Hoppas jag hittar skruvmejseln i kaoset i brallan, den med en stjärna längst fram, den andra funkar visst inte.
Sätter sedan på mig handskarna för annars får jag blåsor i mina vackra flygelspelarhänder.
Jag har händer som en ettåring säger folk.
Mjuka och lena som om man inte levt ett liv alls.
Själv tycker jag att naglarna är lite långa ibland och det kan kanske vara tufft om man samlar lite skit under dom för att passa ihop med mina Blakladerbrallor. Jag har sett att en del har så som tidigare kom hem till huset i tio minuter och fixade nått för att sedan fara därifrån endast ihågkomna för den faktura på femtusen spänn som låg kvar på bordet.

Jag hittade ett gammalt tändstift i förrådet när jag letade efter yxan nu ikväll.
Så jag la det i en ytterficka bara för att liksom...kan ju plocka fram det vid tillfälle bara för lite show-off.
Skruvar liksom med motorer ibland också.
Det kan dom gott få tro.
Annars är det yxan, som först ska hänga bredvid hammaren och sedan fiskas upp och klyva alla jävla tjocka stubbar som ligger okrossbara i garaget, som jag är ute efter.

Jag är så satans nöjd när jag går här på domänerna och äntligen får känna mig som en riktig man.
Såg jag inte även en liten extra glimt i ögat hos Å när hon nyss gick och la sig.
Något tändes.
Asfaltspojken med den permanentade Stockholmsfrillan och Lustans Lakejer-sjalen runt halsen under midjekavajen är borta. Fram har "the true american working man a la Springsteen" mejslats fram.
Svetten rinner, skorna med stålhätta står vid dörren, i morgon ska jag gå ut och gräva en grop.
Bara för att man borde.

Nu längtar jag bara till sommaren.
Då ska jag bli Braveheart och jobba i den arbetarkilt som jag då fått på min födelsedag den tionde februari.
Hur groovie kommer inte det bli.

Host, host.
Killen satt och vräkte ut bakterier på lunchrestaurangen.
Räven och jag blev mer och mer irriterade och för ett tag funderade vi på att disha honom och be han slänga iväg sina baciller på lilla pappa som satt bredvid eller flickvännen mitt emot.
Men vi bytte bord till andra sidan av lokalen å kanske kom vi i säkerhet.

Snörvel, rinn i näsor, infekterade luftrör och människor på väg in i eller ut ur den fruktade influensan.
Man blir nojig av att leva just nu.
Dessutom verkar folk vara fullständigt hänsynslösa när det kommer till sina egna förkylningar.
Jag börjar känna mig som en längdåkare i skidor.
Skyr människor som rosslar, hostar och stånkar och spottar infektionskakor ut på backen.
Vill gärna gömma mig men måste ju ut i verkligheten.

Är livrädd för att bli sjuk nu.
Operation nästa vecka och den vill jag inte missa för då dröjer det innan jag får chansen igen.
Mina pensionär-åderbrock inklusive bensår ska bort och det är jag verkligen nöjd över.
Det har gjort ont, ibland, det har kliat och jag har rivit, rätt ofta.
Dåliga gener och ett helgipsat ben efter benbrott har visst skadat venerna och nu ska en lång spaghetti lossas i ljumsken och sedan dras ut nere vid fotknölen.

Typ.

Eller också har jag missuppfattat allt.

Men bort ska skiten i alla fall och sedan blir jag återigen en hunk på beachen.
Äsch, måste ju får bort kaggen också...
Men som Räven brukar säga:
Målet är ändå att bli Iggy Pop-smal till sommaren 2012.

Så jag springer runt och försöker undvika folk som kan vara smitthärdar.
Håller andan så länge jag kan för att undvika de hänsynslösa som inte håller sig hemma.
Har jag inte lite ont i lederna?
Känner mig faktiskt lite ynklig idag.

 

Jag ser honom rätt ofta på stan.
Han kommer gående över Stortorget med systembolagspåsarna dinglande ifrån sina båda händer.
Ingen av de personer som passerar honom vet vad han gömmer inne i sig själv
Men jag vet.
Allra helst skulle jag vilja gå fram och ge honom två feta smällar så att han stöp i backen.
Men jag gör det inte för då skulle jag bli likadan som han.

Men jag vet att han kommer att åka hem och öppna de där flaskorna och börja dricka.
För varje grogg han sväljer ner kommer han att bli allt mer aggressiv.
Hora, fitta, luder och äckliga gris...
Sedan dröjer det inte länge innan första smällen splashar in i hennes ena kind.
Den följs av fler, hårdare för varje sup som sköljer ner i strupen.
Å det finns inget skydd att få.

Hon dricker säkert hon med.
Hon luktar sprit ibland när jag träffar henne.
Men hon slår inte.
Det är han som slår.
Andra gånger ser jag henne på håll och jag märker att hon går och gömmer sitt blåslagna ansikte.
Hon är inne i ett ont ekorrhjul där hon trampar sig sönder mentalt i sin jakt på rättvisa och frigörelse.

Jag känner inte denna kvinna väl.
Kan inte hennes historia längre bakåt i tiden.
Men jag vet vem hon är idag och vi hälsar ibland och pratar någon gång då och då.
Jag vet att hon lider något så in i helvete.
Jag vet att hon sitter fast i en situation som hon vill ut ifrån men inte klarar det av olika anledningar.
Vem skyddar denna kvinna när djävulen nu bor hemma hos henne.
Och han är mer ond än vanligt.
Inte samhället i alla fall.

Polisen kan inget göra för att få bort mannen ifrån hemmet.
Trots tidigare vistelser på anstalt.
Han fortsätter att slå.
Hon vill inte fly.
För att det finns anledningar som gör att hon inte kan fly.
Hon är fast och det gör ont att se henne strida.

Å jag skäms över att vara man.
Män slår och slår sina kvinnor i en omfattning som gör att man skäms.
Det händer överallt, varje dag, varje timme.
Kanske är det grannen som slår, kanske är det en kollega, eller vän.
Man vet så lite.
Förutom det faktum att män slår och slår.
Å det finns inte mycket som jag hatar och föraktar som just dessa män.

Ständigt dessa kvällspromenader med doggen.
Å alla de minnen och tankar som frigörs.
Vet inte vad det är.
Kanske tystnaden i villaförorten.
Kanske det gula dova ljuset från lamporna som sprider en känsla av värme.

Tänkte idag på alla de gånger som man gått ensam hem med tårar ögonen och med en ångestklump i magen.
Kärleksbesvikelser.
Längtan efter just henne som inte på hela kvällen brytt sig utan stått där med killen i skinnjackan.

Det är vid sånna tillfällen som man vill att det ska vara som på film.
Lyckliga filmer med amerikanska lyckliga slut.
Att när man går där utmed den långa raka cykelbanan med nedsänkt huvud... 
...då kommer hon springande och undrar vart man är på väg.
Hon säger att hon älskar mig och vi kysser varandra fast vi aldrig ens varit nära att göra det förut.

Men sånt händer aldrig.

Inte heller är det så att när man i besvikelse över en hemlig förälskelse åker utomlands för att glömma. 
Gå vidare i livet genom att vandra runt i Rom och njuta av all prakt.
Kanske dricka en kall limoncello på en bar.

Att man då som i den där filmen springer in i den där bohemiska vackra donnan med stora mörka ögon, långt svart hår och gubbkeps på huvudet är helt otänkbart.
Att i Trastevere sätta sig med denna kvinna och bara dö i hennes armar.
Dricka espresso och hålla varandras händer.
Prata om livet och senare gå hem och älska och sedan vara tillsammans livet ut.

Nä, sånt händer bara inte.
   

Det mesta handlade om Barack Obama igår.
Och idag skulle jag tro.
Inte så konstigt.
Killen ska ju rädda världen är det tänkt.

Å visst kändes det att vi alla verkligen stod inför en viktig historisk händelse när han, inför två miljoner på plats i Washington DC och många fler framför teven världen över, svor sin president-ed.
Det var ett sånt där klassiskt ögonblick som man kommer att plocka fram om femtio år, hundra år, och snacka om i samma andetag som Martin Luther King, J-F Kennedy och Obamas egen förebild Abraham Lincoln.
Den förste svarte presidenten i amerikansk historia och dessutom en, som alla politiska experter säger, fantastisk retoriker som inger styrka, hopp och framtidstro till USA men även till övriga världen.

Yes vill man bara skrika.
En messias har kommit.
Men mitt cyniska jag tänker direkt:
Hur lång tid dröjer det innan även denne man, Barack Obama, kommit ner på jorden igen.
Hur vackra alla tal och visioner än kan låta så är det bara så att världen är en ond konflikthärd.
Det handlar inte bara om krig, terrorism, fattigdom och finansoro.
Utan även om små saker för världen men stora för den lilla människan.
Vi tycker ju så extremt olika och alla vill vinna.
Påtvinga andra sitt sätt att leva livet.

Vandrade genom stan idag på morgonen.
Mötte invånare på väg till sina jobb, tog mig igenom bussköer där folk stod och huttrade.
Gick förbi en ung tjej med grön parkas, röda strumpbyxor och kjol, palestinasjal och stickad luva.
Gick förbi en äldre kvinna med svarta högklackade modestövlar, lång svart kappa och någon Burberryhalsduk runt halsen.
Den ene hade kort mörkt hår och en piercing i näsan den andre en lång blond hårfönad frisyr och blinkande smycken i öronen.

Mina egna fördomar frodas.
Den ene gick säkert med i förra veckans demonstrationer och protesterade mot Israel och kriget i Gaza.
Ut med ockupationsmakten och befria Palestina...
Den andre tycker säkert att Israel självklart måste få skydda sig mot terrorism och raketattacker som sänds in i landet ifrån Gaza City.
Bomba sönder terroristerna och krossa Hamas för gott...

På lokaltidningens insändarsidor debatterar ateistiska humanister mot djupt religiösa om gud verkligen har skapat världen eller inte. Evolutionister mot Kreationister.
På arbetsplatser och i skolor mobbas människor för anledningar som någon knappast vet om varför och i den virtuella cybervärlden sprids hat, påhopp och elakheter som det naturligaste beteendet i världen.
Å i ett gathörn står två hundar och gläfser på varandra.

Jag menar inte att Barack Obama ska lösa även dessa små motsättningar.
Jag menar bara att vi kanske ska sansa oss lite grann.
Livet på denna planet kommer fortsätta att vara ett krig, verbalt eller ett faktiskt bombande, mellan det goda och onda.
Vilka som är goda eller onda är väl i betraktarens öga.

Antagligen anser väl ni som orkat läsa ända hit att jag är en mörk, svart jävla deppighetsminister.
Realist brukar jag själv kalla det.
Stod igår och snabbläddrade i böcker som handlade om olika årtionden.
60-tal, 70-tal, 80-tal och 90-tal.
Krig, revolutioner, olyckor, terrorism och andra katasrofer dominerade det bildmaterial som jag hann uppfatta.
Å lite sport, musik och mode.

Så här kommer det naturligtvis att fortsätta.
Frågan är bara vart det kommer att smälla och brinna nästa gång.
Det enda vi kan göra är att kämpa för att hålla borta så mycket som möjligt av all skit som vi människor lyckas skapa av alla de underbara möjligheter vi har att göra någonting bra.

Visst drömmer även jag om att Barack Obama ska kunna förändra vår värld till någonting bättre än vad den är just nu.
Frihet, jämlikhet och broderskap som fransmännen sa.
Demokrati och frihet att ha vilken åsikt du än vill ha.
Pang, å så skjuts ytterligare en demokrati och åsiktsfrihetskämpe ner i Ryssland utan åtgärd ifrån rättsväsendet.

Obama vill göra världen till en bättre plats.
Frågan är bara om det är han som kommer att få och kunna göra det.
Obama säger att USA återigen ska leda och styra medan det mesta tyder på att vi i västeuropa i framtiden kommer vara en del av Indien eller Kina eller båda.
Europa är enligt den nu gamla USA-regimen den gamla världen medan USA är den nya.
Men kanske är det så att USA är den gamla nya världen medan asiens stormaktsdrakar är den nya nya världen.

God bless America.
God bless us all.
In Obama we trust.

Det sägs att svenskarna är ett tungsint och allvarligt folk.
Det där om döden, ångest och svartvita filmer där någon skuggfigur viskar någonting var tjugonde minut.
Nationalikonen Ingemar Bergman som färgat hela det svenska folket i svarta färger.
Å övriga världen som tror att självmordskandidater står med kölapp på Öresundsbron för att få hoppa ner i djupet.

Men det här är bara en chimär.
Egentligen är vi det tramsigaste folket som finns.
Ja, kanske näst efter japaner och italienare.
I alla fall om man ska se att det som underhåller oss i teverutan är någon sorts nationalkaraktär.
Förhoppningsvis är det inte så.

Igår var det som vanligt på idrottsgalan.
I alla fall de fem minuter jag tittade innan jag zappade bort programmet.
Peter Settman gick omkring bland borden och skojjade med eliten, självklart var de flesta skämten kryddade med sexundertoner, det är ju sånt som går hem bland mentalt begränsade idrottare.
Kan man tänka sig att de som gör programmen tycker.

Sedan dök han upp, Robert Gustavsson, som alltid måste vara med på alla dessa galor med idrottsligt inslag.
Lite Tony Rickardsson-skoj å dalmål till kaffet, eller groggen.
Även Peters kronprins, Björn Gustavsson, dök upp. 
Senast skojjade han på guldbaggegalan, nu var det idrottsgalan och till hösten kommer han vara med på fotbollsgalan.
Jag lovar.
Björn lekte att han kissade på Robert i en sketch, för Björn lekte spädbarn i barnvagn som ibland kunde prata och ibland inte och däremellan var han en typisk Kronér-Göteborgare som alltid tycker att Scandinavium är la görbäst...
Roligt och nyskapande.

Apropå kiss så hade jag tidigare under kvällen sett en programledare i ett inför-idrottsgalan-program som frågade en kvinnlig världsmästare om hon skulle gå och kissa som avslutning på en intervju.
I vilket annat land än Sverige kan man i direktsändning ställa en sån fråga till världens bästa sjukampare?
Ska du gå och kissa nu?
Bajsa kanske?
Skulle kunna ha varit en följdfråga om hon inte gått iväg med ett förläget leende. 

Dagen innan hade den svenska assisterande förbundskaptenen, Roland Andersson, gått till hårt angrepp mot den svenska flamsigheten och amatörismen i en intervju i Aftonbladet.
Roland Andersson är en gammal vänsterradikal och precis så allvarlig och säkert tungsint som svenskar anses vara men tydligen inte är om man ser till TV då.
Jag är likadan fast utan det där med gammal vänsterradikal.
Roland gjorde tuffa glidtacklingar på fotbollsexperter som inte kan någonting och dessutom en hel rad andra områden där amatörismen spridit ut sig i vårt samhäll. Som han ansåg att den gjort.

Jag har skrivit om det själv här på bloggen tidigare.
Amatörer som dansar, amatörer som sjunger å hej hopp va kul vi alla har när vi får ringa och rösta ut en amatör för att en annan ska gå vidare till amatörfinalen.

Det finns ju människor som kan sin sak.
Varför inte låta dom få uppträda och visa sina kunskaper istället för amatörerna?
Ja just det...
...dom kostar ju pengar att anlita.

Snön faller återigen över småstaden.
Människor halkar omkring i den dunkla morgontimmen.
Slåss med långa rader av ljussken ifrån bilar på väg in mot stan från länets norra delar.
Nora, Hällefors, Lindesberg...
Hämtade nytryckta böcker på coperativets köpcentrum utanför villaförorten.
"Pionjär i Mittens Rike" säljer fortfarande och det gör mig glad.

Gasar in till kontorshotellet i centrum, sladdar i modden med Å:s lilla stadsmiljöbil.
Petar igång kaffebryggaren och lyssnar på vattnets transformation till svart guld.
Avslappnande...

Grannen kommer in och skakar av sig blötsnön.
Mannen från Norrköping.
Vi börjar prata lite om turbulensen i IFK Norrköping och jag får en stor suck till svar på min fråga om statusen i min forna klubb. IFK Norrköping har alla möjligheter att bli ett svenskt storlag men någonting verkar vara väldigt fel när man sitter och ser på klubben utifrån. Ständiga maktkamper och baktaleri, ständig omfokusering på hur arbetsbeskrivningen ska se ut.
Det jagas efter en röd tråd som det talats om i flera år men som dom aldrig riktigt verkar hitta.
Kanske har dom hittat en tråd då och då men det verkar inte vara den röda.
Färgerna ändras om och om igen.
Det är sånt som man reflekterar över på ett avstånd av cirka tolv mil.
Skulle vilja veta mer.

Men rent generellt verkar fotboll, organisation och ledarskap vara en väldigt svår sak.
IFK Norrköping är ju inte den enda klubben som det stormat kring de senaste åren.
Maktkamper finns överallt, varje dag, varje säsong.
Vi har sett ett par riktigt blodiga strider under den här vintern.

Jag tycker att fotbollen tyvärr är nedlusad av personer som är där mer beroende på att de vill bli hyllade och kliade på ryggen av allmänheten än av kärlek till sporten och omsorgen till den klubb de representerar.
Makten och egot talar när det egentligen är ödmjukheten och känslan av att sätta ihop ett lag som arbetar starkt ihop tillsammans som skulle behövas. Den bästa ledaren är den som styr sina medarbetare i tysthet, en ledare som får sina anställda att prestera sitt yttersta av känsla för klubben och inte för den egna bekräftelsen.

Bekräftelsen kommer ändå automatiskt när framgångarna levereras, att jaga den tanken skapar bara en missriktad fokusering och troligtvis även en brist på tålamod. 
Å tålamod är något som suddats ut ifrån den sportsliga verksamheten numer, precis som långsiktighet.
Kort sagt så lockar fotbollens olika styrelserum allt för många lycksökare som tror sig kunna fotboll när dom egentligen inte vet mer än min hund. Men de vet säkert mer om affärer...
Så låt dom hålla på med det dom förhoppningsvis vet någonting om.

En spontan lyckokänsla av att lyssna på Okkerville Rivers, "The Stand Ins", fick mig plötsligt häromdagen att återupptäcka en gammal nittiotalsfavoit som totalt försvunnit in i anonymiteten i min CD-hylla.
Det var något i Okkerville Rivers låtar som påminde mig, en känsla bara, låtar som bara sjönk in i mig, låtar helt utan hitpotensial men som bara pang, satt som en varm och skön våtservett över ansiktet.
Så när jag senare satt där i min miljöbov, med solglasögonen på, en kaffe i hållaren bredvid ratten och cruise controler-knappen intryckt smekte jag in det album jag precis rotat fram ifrån den plats där den stod inklämd mellan The Farm och The Facer.

The Frank and Walters album Trains, boates and planes lyssnade jag ständigt på under det underbara året 1992 då fotbollskarriären stod i högkonjunktur och alla gudar log mot mig.
Bandet kom ifrån Cork på Irland och det var väl knappast någon överraskning att dom gjorde det då jag under den tiden dammsög ön på dess musik. 
Irlandsfanatiker som jag var då.
Skivan med ett av historiens fulaste omslag slog knock på mig trots att låtarna i sig var rätt anspråkslösa men lekfulla.
Frank and Walters sjöng bland annat om trainspotters, kärlek, glada busschaufförer och modekrisen i New York.

Jag kan inte säga vad som egentligen var det som fick mig att fastna så hårt med detta album, därför var jag inte alls säker på att låtarna skulle hålla då jag nu satt i miljöboven på väg, i minusgrader och solsken, mot ett viktigt arbetsmöte.
Men efter de två första ljumma låtarna på skivan vaknade jag upp strax utanför Arboga och började hoppa i sätet.
Låtarna var precis lika bra nu som för sjutton år sedan.
-Trainspotting.
-After all
-Happy Busman
-Fashion crisis hits New York med de sköna ängsliga raderna:
"Fashion crisis hits New York, 
I saw a blind man, 
He was eating his fork, 
He sad that´s what you had to do to be cool, 
You eat your cutlery instead of your food."

Därefter kom...
-Daisy Chain
-John and Sue
-Bake us a song
...innan två lite svagare låtar avslutade skivan-

Jag har aldrig efter det albumet hört talas om gruppen och trodde att dom var döda och begravna för länge sedan när jag nu idag sökte på nätet och fann att bandet fortfarande finns med sin senaste platta släppt 2006.
Har inga förhoppningar om att dom fortfarande ska ge mig den tillfredställelse de gjorde då men visst måste jag in och lyssna på dom. 
Vem vet, mirakel sker ibland.