header
header
header
header
header
3 Mars 17:08

Ivar Lo-pris och Fredrik Ekelund

En lustig liten tanke kom krypande upp mot hjärtat precis i detta ögonblick.
Jag satt och läste på författarlandslagets hemsida och insåg, med en stor suck, att jag är en mästare på att spela inofficiella landskamper. För att få representera författarlandslaget så måste man ha skrivit en skönlitterär roman och det har ju inte jag utan än så länge enbart en bok om mitt år som fotbollsproffs i Kina. Den boken gav mig däremot inträde till två träningslandskamper i Uppsala för något år sedan, antar att laget hade ont om folk. 
Men när det vankas mästerskap och roliga turneringar i Italien då är jag inte en godkänd författare.

När det kommer till det svenska a-landslaget så är det så att jag funnits med på planen i en officiell match, mot dåvarande Västtyskland, på Råsunda 1990. Annars är det inofficiella matcher i Växjös inomhushall som varit min melodi. Sånna matcher som troligtvis inte ens finns med i några register över spelade matcher för a-landslaget.
När det "riktiga" landslaget åkte iväg på vinterturnering till bland annat USA så fick jag fortsätta springa runt i kylan på hemmaplan. Med men inte med. Nära men inte tillräckligt nära. Så är mitt livs historia.

Detta har egentligen ingenting med det som jag nu ska skriva om och som var anledningen till att jag satt och läste på författarlandslagets hemsida. Jag läste nämligen om lagets kapten, Fredrik Ekelund, och det faktum att han tilldelats Ivar Lo-priset. 
Slutklämmen på motiveringen lyder:
"Med sin språkliga djärvhet och sitt engagemang för människan har Fredrik Ekelund förnyat arbetarskildringen".

Jag älskade verkligen Fredriks bok "Jag vill ha hela världen" och är det något som den boken står för så är det just den språkliga djärvheten och engegemang för människan inom det som motiveringen kallade arbetarskildring. Även om just den boken började hos akademikerna i universitetsvärlden men gick emot den andra sidan av livet.
Fredrik Ekelund är på väg att bli en riktig favoritförfattare och det säger jag verkligen inte "enbart" för att få plats i hans landslag. Just språket är det som jag fastnat för, alla svängningar och malmöitiska uttryck som flyger förbi texten.
Fredrik Ekelund skriver även väldigt olika typer av böcker, romaner, kriminalromaner och så hans bok om den brasilianska fotbollen som är hans stora passion i livet. Fotboll och Brasilien alltså.

 
"Nina och sundet" är den senaste boken som jag läst med Ekelund och jag rekommenderar den varmt.
En kriminalhistoria som i och för sig inte är den mest kluriga jag läst och det är nog inte meningen heller. Man vet ungefär vad som ska hända och vem som kommer att göra vad när det kommer till de bestialiska mord som utförs i berättelsen. Däremot vet man inte varför morden begås. 
Det är här storyn byggs, den handlar om Nina som haft en tuff uppväxt med en mycket orolig social situation. Hon är kall och längtar efter den stora hämnden, Nina har Ulrike Mainhof som förebild, styrkan och kontrollen. Hon bestämmer sig för än gång för alla göra upp med sin tragiska historia som slagit hela familjen i kras.
Berättelsen pendlar mellan nutid och en händelse för tjugo år sedan, en händelse som kriminalinspektörn och kriminalreportern nystar i för att komma fram till varför finansmännen brutalt har mördats. 
Spåren finns på båda sidor av sundet.

Ekelund skriver historier som handlar om Malmö som arbetarstad, hamnen, fabriker och i detta fall motsättningar mellan utsugardirektörer som inte drar sig för någonting för att uppnå maximal vinst till sig själva och arbetarna på golvet.
Och han är förjäkla skicklig på det också. Det här är inte enbart en spännande kriminalhistoria, utan jag får också en bra berättelse som lär mig en hel del om staden Malmö och dess karaktär som jag inte visste mycket om innan. 
Med både bakåt och framåt-perspektiv.


Kommentarer
StÀng
Re: Ett textgeni

Lotta:
Prova att lÀsa Ekelund, tror inte att du Ängrar dig, börja just med augustprisvinnaren \"Jag vill ha hela vÀrlden\". Paulrud har jag inte lÀst men har stÄtt och hÄllt i hans sista bok \"FjÀrilen i min hjÀrna\" men inte kommit till skott. Den ska vara fin pÄ nÄgot sÀtt trots att han/huvudpersoner Àr döende i cancer. Gröndahl vet jag inget om dock, fÄr kolla, tack för tips.

Erik:
Jo, Fredrik Àr mycket trevlig och ödmjuk som du skriver. Som sagt, jag har lirat boll med honom och han Àr bestatt av den sporten.

Kahna:
Kul att du skriver in, lÀnge sen.
Tycker du anvÀnder helt rÀtt ord angÄende Ljungström dokumentÀren, kan inte hitta bÀttre sjÀlv. Har lyssnat en gÄng pÄ skivan pÄ hans hemsida och spontant kÀnns det inte som nÄgot jag kommer lyssna ofta pÄ. Men jag köper den nog ÀndÄ. Ibland tar lyssningen tid och lÄtarna att hitta in.
NÀr det kommer till Ekelund sÄ mÀrkte jag, nÀr jag slog upp en lista pÄ alla böcker han slÀppt, att det Àr en hel del som jag missat, nÄgra kriminalare under 2000-talet, t.ex. Men köp den nya romanen \"ms/tiden\", har den inte sjÀlv men Àr sÀker pÄ att den Àr en höjdare. Hörs!

En vÀn till Olle:
Jag vet vem du Àr och kanske har du rÀtt, det finns en hel del som talar för det om man plockar de, som ibland kallas fördomar, typiska egenskaper som gaykillar har. Mjuk, kÀnslig, kreativ, fÄfÀng... TyvÀrr sÄ tror jag det finns nÄgot mycket mörkare dÀr inne som han bÀr pÄ, sÄret som jag tror att han beskrev det i dokumentÀren. Jo, jag köper skivan jag med.
Skrivet av:Blohm | 2009-03-05 11:23:40 |  Svara
 
Ett textgeni

Olle en trasig homosexuell sjÀl som inte vÄgar komma ut ur den mörkaste garderob. Vad skulle dom sÀga och tycka? en enorm tung börda. lÀttast att bedöva med billigt vin och skitiga droger.

Jag ska handla Olles skiva sÄ klart, om det sedan Àr bra eller dÄligt för Olles skull det orkar jag inte fundera pÄ.

Ansluter till lunchkritikerna
Skrivet av:En vĂ€n till Olle | 2009-03-05 00:16:49 |  Svara
 
Ekelund och Olle

LÀser alldeles för lite men \"jag vill ha hela vÀrlden\" har jag i ala fall prickat in. Och precis som du gillade jag den verkligen. Har Àven Sambafotboll, men har annars inte lÀst mer av Ekelund. Vilken borde bli nÀsta bok?

Annars mest nyfiken pÄ om du sÄg Olle Ljungström-dokumentÀren och har lyssnat nÄgot pÄ nya skivan. DokumentÀren var ju hjÀrtskÀrande. Tragisk men ÀndÄ pÄ nÄgot sÀtt, i vissa delar, underhÄllande och förstÄs rörande. Ska kila i vÀg och köpa skivan i dag tÀnkte jag.

Ha det gott!
Skrivet av:Kahnlund | 2009-03-04 16:19:02 |  Svara
 
Fredrik Ekelund

Pelle! Kul att Àven du gillar Fredrik! Har lÀst alla utom den senaste men den ligger i högen och vÀntar. Har fÄtt förmÄnen att lÀra kÀnna honom tack vare Elisabeth, och det Àr en mycket trevlig och ödmjuk mÀnniska. Allt gott! E
Skrivet av:Erik Dahlberg | 2009-03-04 09:06:27 |  Svara
 
författartips

Jag har inte lÀst Ekelund (men har nog nÄgot stÄr hemma i bokhyllan...), men det lÄter intressant. Hur har du det med Anders Paulrud och Jens Christian Gröndahl (men det ska vara ett sÄnt dÀr danskt ö)? Rekommenderas!
Skrivet av:Lotta | 2009-03-04 08:40:01 |  Svara
 
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


2 Mars 16:25

Mitt nya köksbord och besöksrekord pÄ blohm.se

Har suttit större delen av måndagen vid mitt köksbord.
Det har varit mitt skrivbord idag.
Arbetat hemifrån.
Det låter som en helt vanlig dag mitt i livet.
Men det är mer dramatik över detta än vad man kan tro.
För faktum är att jag aldrig varit någon köksbordsmänniska.

Under mitt liv har jag bott på knappt tio adresser sammanlagt och inte på något ställe har jag haft köket som någon sorts central mötesplatsplats i hemmet. För mig är det bara bönder som gillar att sitta i köket och dricka kaffe på fat och moffa i sig bullar mellan traktoråkandet. Själv har jag alltid varit obekväm på stela hårda stolar och bänkar, har längtat in till soffor och fåtöljer längre in i lägenheterna. Tills nu.
Spencer
En uppfräschning av köket har gjort att jag inte gör annat än sitter vid mitt nya köksbord och sköna fåtöljliknande stolar som man kan gunga lite nonchalant på medan en penna trummar lite tyst på bordskanten. 
Å doggen ligger bredvid och sover men med ena ögat i beredskap.
Frukost med NA och DN.
Sedan datorn och allt skoj som man kan göra med den.
Till exempel arbeta.
Och kaffe ifrån min helautomatiska professionella Jura Impressa Z5.
Sedan lite bokläsande och Spotify eller Itunes-lyssnande, men inte samtidigt.
Köket är mitt nya vardagsrum och TV:n saknar jag inte.
Jura Impressa Z5
Men snön öser återigen ner över villaförorten men den kan inte störa mig nu.
Vi har precis gått in i mars och vårfåglarna virvlade runt och levde rövare utanför fönstret tidigare idag.
Upptäckte en rolig sak under förmiddagen när jag för första gången på ett tag var inne och kollade besökstatistik på bloggen. Jag slog rekord under februari, den kortaste månaden hade mest antal besökare sedan starten. 
För en ickekommersiell blogg som ensam kämpar för att nå ut så måste jag vara väldigt nöjd. 

Fantastiskt roligt.
Tack alla.

Det ironiska i detta är att ju mindre jag skriver om fotboll desto fler besökare får jag.
Trots allt är det ju inte så länge sedan som sportmagasinet S hade bloggen på en lista över sportbloggar och samtidigt passade på att kalla min blogg kvasilitterär. 
Underförstått: Skriv om fotboll grabben och sluta med de andra pinsamma litterära försöken. 
Visst, man är ju inte Hemingway direkt, inte ens Lapidus eller Bob Hansson. 
Men någonstans verkar ändå mina enkla rader om livet gå hem.
Å halva nöjet är att försöka utvecklas som skribent, våga att försöka bli bättre.

Jag är inte ute efter att chocka eller kasta skit på andra.
Jag är inte ute efter att skapa debatt även om det vore okej om en text fick den effekten.
Å mode får min vän mr Rare skriva om...
Men enligt mentorn som också läser min blogg så ser han förändringar i mitt skrivande under tid.
Humör och social situation påverkar hur texterna ser ut och ska väl så göra.
Roligast vore om ni läsare blev överraskade åtminstone då och då när ni väljer att klicka på blohm.se men ändå känner er helt hemma och vet att ni få det ni vill ha när ni äntrar min hemsida.

Men men, jag ska väl inte sitta här och definera vad ni ska tycka och tänka.
Kanske går ni bara in för att få er ett gott skratt över en usel text, vad vet jag, egentligen.

Men vill ni så vore det jäkligt skoj om ni skrev en liten kommentar om vad det är som gör att ni återkommer till blohm.se.

Peace and Love!






28 Februari 16:13

Simple Minds anno 1981: Nyskapande?

Häromkvällen låg jag upp och ner vänd bakom min bardisk i lekrummet hemma.
Nä, jag var inte full. Hade inte ens luktat på korken.
Jag låg och spanade igenom mina gamla vinyler, eller den rest av cirka 250 exemplar som varit värda att spara.
Jag gör det ibland, helt utan anledning, trots att jag mycket sällan spelar dom.
Men nu hade jag läst att det gamla arenabandet Simple Minds har tänkt att komma ut med ett nytt album under våren 2009.
I min enkla hjärna tänkte jag direkt: Varför?
Bandet var ju slut redan innan 80-talet var över.
Jim Kerr som ett tag var det coolaste man kunde hitta på en scen var degraderad till en "has been" redan vid albumet "Street fighting years" som släpptes 1989. Till och med det tuffa rock´n roll äktenskapet med Chrissie Hynde från bandet The Pretenders var över redan 1990. 


Men det fanns en tid då Simple Minds var nyskapande.
1981 släppte bandet två fantastiska plattor, först "Sister Feelings Call och sedan Sons and Fascination".
Ljudbilden var någon sorts snäll variant av industriell synthpop med Kerrs röst som stöter ut textraderna och ledsagar oss genom låtarna. Framförallt var det "Sons and Fascination" plattan som hade de starkaste låtarna även om The American ifrån "Sister Feelings Call" var min absoluta favorit. 
Love Song var den stora hiten men låtar som In Trance As Mission, Sons and Fascination och Seeing Out The Angels är fortfarande fruktansvärt sköna och stämningsfulla att lyssna på. Låtarna håller helt enkelt.

1982 kom skivan "Celebration" men framförallt "New Gold Dream" som jag gillade väldigt mycket.
Men redan här började gruppen bli mesigare och tog steget mot mjukare pop.
Trots det står låtar som Someone, Somewhere in Summertime, Glittering Prize och Hunter and The Hunted stadigt i min hylla. Därefter inleddes väl egentligen Simple Minds storhetstid där dom tillsammans med U2 blev ett av världens största arenaband. Storslagna shower med bra trycke gjorde bandet ytterst framgångsrika runt 1984 och 1985.
Skivorna "Sparkle in the Rain" med hiten Waterfront och "Once Upon A Time" spelades överallt och Jim Kerr med sin basker ägde scenenerna världen över.

Men då hade jag redan lämnat bandet.
Inte beroende på att dom blivit berömda och älskade av alla utan helt enkelt beroende på att deras musik inte längre tilltalade mig. Men albumen "Sister Feelings Call" och "Sons and Fascination" lär alltid följa med mig i livet. 



25 Februari 10:36

RĂ€ven, jag och Mats Sundin


Jag har en lunchpolare som jag kallar Räven.
Det har skrivits om honom förut här på bloggen.
Andra skrattar och hånar oss för att vi beter oss som om vi var ett par.
Vi gnabbas och djävlas hela tiden med varandra.
Det är kul.

Men ibland har vi vissa problem med kommunikationen.
Vi pratar förbi varandra och förstår inte vad den andre säger.
Jag pratar fotboll och han pratar ishockey.
Helt olika språk.

NHL är hans drog och ofta ser hans ögon ut som två pisshål i snön när han stapplar upp mot stamhaket runt två på eftermiddagen. Då har Räven suttit hela natten och spanat på någon match mellan Detroitsvenskar och Vancouverditon.
Rävens lyckligaste stund i livet var när Mats Sundin steg in i hans butik strax innan julhelgerna förra året.
Då kissade Räven nästan på sig i ren och skär lycka.
Men Sundin verkade inte ta illa upp utan var precis så trevlig och gentlemannamässig som hela hans person utstrålar.
Ingen ulv i fårakläder där inte.

När det kommer till Sundin så är det ändå ett ämne som vi kan diskutera under luncherna.
Jag har som vanligt funderat över varför en kille som Mats vill och orkar fortsätta spela när han med rätta kan luta sig tillbaka och vara väldigt nöjd över sin karriär trots utebliven Stanley Cup-buckla.
-Ja, men det är ju därför han bytte till Vancouver nu och fortsatte satsningen, säger Räven.
-Men det finns väl bättre lag att byta till om det är målet för honom, säger jag.
Det är då Räven blir riktigt allvarlig och tittar mig stint rätt in i ögonen.
Pelle, säger han.
Du måste förstå att Mats Sundin är ingen vanlig pengajagande hockeyvagabond.
Han har varit sjutton år som hockeyspelare i Kanada, fyra i Quebec Nordiques, tretton i Toronto Maple Leafs och nu Vancouver Canucks. Han älskar Kanada och den ishockeykultur som finns där.
I Kanada finns fortfarande en ishockeyhistoria som går långt tillbaka i tiden och är det som bygger intresset ifrån grunden.
Det är ingen amerikansk kommersiell produkt som inte betyder annat än förströelse och enkel underhållning som ska inbringa så mycket cash som möjligt. Fattar du?

Å det gör jag förstås.
Det finns inte många idrottsmän kvar som Mats Sundin.
New York Rangers lockade med massor av pengar, en cool storstad där Sundin hade kunnat bli kung.
Men han valde en annan hyfsat stor stad ute i världens periferi på gränsen till Alaska.
Han fick förstås bra betalt även där men det var inte prioritet ett utan han ville stanna i Kanada, hedra det land han bott i i hela sitt vuxna liv, ett andra hemland. I nästan varje artikel jag läst om honom de senaste veckorna har han pratat om kärleken till Kanada, kärleken till Toronto och människorna där. 
Senast idag hyllade han Montreal trots en tung förlust och burop i bagaget. 

Då passar jag på att hylla Mats Sundin.
En utdöende art inom proffsidrotten.
En man som definitivt är värd att till slut få höja Stenley Cup-bucklan med den kanadensiska flaggan vajande i bakgrunden. 
En man med principer och en stark ryggrad.




23 Februari 17:47

RegionaltÄg 187 pÄ vÀg mot det okÀnda

Snön föll blött över Stockholm när jag åkte hem igår.
Mörkret hade fallit och ljuset ifrån hus och gatlampor satt och log mot mig.
Påpälsade människor på perronger, halsdukar över ansiktet.
Övergivna räls som låg och gömde sig under det vita täcket.

Senare sprucken is i Köpings hamn.
Fabriker av grå betong, byggkranar och utlandsregistrerade fraktskepp i dystra färger.
Plötsligt blinkande neonljus i mörkret.
En bedårande fulhet som alltid trollbinder mig.
Kallt, hårt men ändå varmt.

Jag satt på övervåningen på Regionaltåg 187 på väg mot det okända.
Eller kanske bara Hallsberg.
Stirrade ut genom det stora fönstret.
Där såg jag mig själv som någon sorts DJ.
DJ MacFlower feat Don´t fuck with me Wallace.

Jag lirade låtar ifrån min I-phone.
Dansade i båset ovanför mina tillfälliga undersåtar.
Belle & Sebastian-Another Sunny Day.
Primal Scream-Country Girl.
Monster-You´ll Be Sorry.
Okkervil River-Lost Coastlines.
The Clash-London Burning.
Joy Division-Disorder.

Sedan slutade jag dansa.
Var tillbaka i grådask och snöslask å ett tåg som susade fram genom landskapet.
Townes Van Zandt och Emmylou Harris senaste album "All I Intended To Be".
Det var tragiskt och vackert.
Stämningsfullt.




22 Februari 23:08

Smygcomeback i teverutan

Det har varit en lång vinter där jag på många sätt enbart legat och ruvat.
Bidat min tid.
Men i helgen gjorde jag en smygcomeback i teverutan.
Ett tillfälligt inhopp i Kanal 9 med italiensk fotboll.
Lördag och söndag.

Var lite osäker på hur det skulle kännas men jag måste säga att det var riktigt kul att köra ett pass igen.
Inser nu hur viktig min ofrivilliga semester ifrån tevefotboll under vintern har varit.
Ända sedan jag själv slutade spela fotboll 2000 och började med "Pay Per View" har jag jagat och jagat efter jobb.
Som frilans vågar man inte säga nej, hoppar på det som dyker upp för att överleva och sedan är karusellen igång.
Det snurrar och snurrar allt vildare och man reflekterar inte över hur livet ser ut.

Men jag blev petad ur ett program och vågade säga nej till ett annat.
Det var faktiskt två mycket viktiga beslut.
Ett eget och ett annat som låg på någon annan mans axlar.
Har fått en rejäl distans till det liv jag levt och vad som jag har ansett varit viktigt. Jag har hunnit ikapp mig själv, med mina korta taxben har jag sprungit och sprungit men bara lyckats skrapa naglarna i bältets översta kant.
Tills nu, själen har äntligen tagit plats i kroppen.
Det är så lätt att bli egotrippad och vässa armbågarna för att få synas och höras.
Jaga, jaga, jaga.

Har suttit utanför och tittat in under vintern och insett att väldigt få bryr sig när man är utanför.
Det gäller bara att inse det och leva med det.
Lugnet och det viktiga finns i småstaden.
De utanför som inte bryr sig om vad jag gör utan enbart om den jag är.
Å några andra väldigt goda vänner som bryr sig om vad jag gör men det är inte det viktigaste.

Så jag kan verkligen tänka mig att köra en hel del fotboll i teve igen.
Helgen gav energi och testet föll väl ut på lustskalan.
Nu ser jag fram emot våren.




18 Februari 22:52

De arroganta piraterna

Det finns en sak som de senaste dygnen retat mig så in i helvete när det kommer till rättegången mot Pirate Bay och de ledande personerna bakom.
Det är den där Gottfrid Svartholm Warg och kollega Peter Sundes förbannade arroganta flin som dom hela tiden springer omkring med. Varenda bild flinar dom på, varenda nyhetsinslag flinar dom på när kameran sveper över deras ansikten.
Dom går som småpåvar och får ryggdunkar av småkids i pirathattar, jag antar att dom är höga på sitt (som dom säkert tycker) maktfix. Dom är viktiga, i världens blickfång, och dom njuter som fan över vuxenvärldens oförstånd inför den gratisvärld som dom själva lever i. Ni kan aldrig stoppa oss! Losers.

Jag är så förbannat trött på dessa hånfulla, utmanande självsäkra frihetshaverister som tycker att dom kan göra precis vad som helst och sedan bara garva bort det. 
En gammal värld säger dom om hårt arbetande musiker, författare, skribenter och filmmakare som helt enkelt vill ha betalt för all den tid de lagt ner på det dom brinner för.
Ni får väl tjäna pengar på annat säger flinpiraterna.
Det ni slitit fram vill vi har gratis och det får ni fan acceptera...
Lev med det eller lägg av!

I morron går jag och snor en bil och om någon försäljare har några invändningar säger jag bara tuff skit...
...ni får väl tjäna pengar på reservdelarna och va glada för det.




18 Februari 21:07

Konst eller terrorism


Jag växte upp i en familj som man måste säga var mer eller mindre helt ointresserade av all form av kultur.
Vi hade väldigt få böcker i hemmet och de som fanns var mest hyllvärmare.
Kan inte komma ihåg att vi någon enda gång var på teater eller konserter.
Museum besökte vi enbart på guidade turer under chartersemestrar å sånna resor var vi ofta på.

Mina föräldrar var egna företagare och jobbade jämt. 
Det fanns ingen tid till något annat än arbete å så dessa bil och chartersemestrar ett par gånger per år.
Jag fick helt enkelt aktivera mig själv och då blev det som för de flesta i förortens bostadslängor.
Vi lirade fotboll på sommaren och ishockey eller rinkbandy på vintern.
Kultur och konstnärligt arbete visste jag inget om.

Jag har alltså haft ett helt vuxet liv att försöka ta igen förlorad mark och lära mig uppskatta allt det intressanta som går under begreppen konst och kultur.
Musiken var det första jag tog till mig för den kändes så naturlig och va med under stora delar av tonåren. 
Den var viktig och är än mer viktig idag som vuxen man.
Läsandet började jag uppskatta i tjugoårsåldern och där är jag numer en sjuk litteraturkramare som skulle kunna bo i ett bibliotek och äga och driva en liten bokshop om det inte vore en så usel affär.
Sedan kom intresset för fotograferandet och vurmen för att se fotoutställningar.
Därefter började jag uppskatta konst när det handlar om tavlor, först popkonst som så många andra och sedan mer klassisk sådan. Teater går jag inte ofta på men jag skulle vilja göra det för jag är säker på att jag skulle gilla det men den rutinen finns inte i mitt system och väldigt få runtomkring mig finns i den världen.

Det jag vill säga med denna utläggning är att kultur har blivit viktigt för mig.
Å konsten är på väg in i mitt liv, som betraktare
Men jag är fortfarande en novis och förstår sällan djupet i allt.
Inte heller förstår jag den för mig ofta märkliga kulturdebatten där alla jämt är så arga och nedlåtande mot andra.
Kultur och konstvärlden verkar handla om så mycket odefinerbara saker som folk ska försöka förklara men inte kan.

Men allt är visst konst i alla fall.
Det har den pågående debatten kring Konstfackelevens examensarbete "Territorial Pissing" visat.
Å just den här debatten visar att jag har en väldigt lång väg för att förstå de grundläggande byggstenarna inom konsten.
Alla säger att konst ska utmana och provocera, det verkar vara det enda kriteriet för att få uppmärksamhet.
Samhällsomstörtande.
Vandalism och illegala handlingar försvaras som nödvändigt för att väcka människor.
Är det konst eller är det bara konstigt.
Var går gränsen?
Finns det nån gräns?

Om jag till hösten spränger Rosenbad bara för att vara lite wild och sedan fotograferar eller filmar kaoset, elden, röken och alla rädda människor och sedan lägger ut det på You Tube med en lite cool röst som berättar om hur jag med detta verk vill utmana samhället och människornas föreställning om trygghet i storstaden.
Är det då konst eller terrorism?



17 Februari 22:09

Ett sjukt förhÄllande

Många säger att man bör ha samma intressen för att leva i en bra relation.
Jag håller inte med, inte helt och hållet i alla fall.
Inte hade jag under min fotbollskarriär velat ha haft en tjej som var lika inne i fotbollsvärlden som jag.
En sån som ska börja diskutera taktik och varför man gjorde si eller varför man inte gjorde så...
Jag var alltid glad över att hon alltid tyckte att jag var bäst även när jag var sämst å sedan kunde vi börja prata om andra saker. Saker utanför fotbollslivet.

Det är liksom inte likheterna som för ett förhållande framåt utan olikheterna.
Det är dom som gör vardagen spännande och kreativ och som leder samlivet framåt.
Identifikation och likriktning dödar inte bara förhållanden utan även väldigt mycket annat.

När man sedan levt väldigt länge tillsammans kommer det där samspelet helt automatiskt.
Den ene gör en sak och den andre gör en annan sak tills det blir en helhet som man gemensamt kan njuta av.
Till och med i sjukdom kompletterar man varandra.

Som den gångna helgen då ett kök skulle målas och fixas.
Ett projekt som var planerat sedan länge.
En liten minirenovering inför den stora som får göras när tiderna är bättre.
Självklart vaknar då Å upp med jättesmärtor och illamående och hamnar mitt i ett Vinterkräkvärldskrig.
Ändå är hon tapper och envis och tejpar alla lister.
Sedan är det jag som målar hörnen, rollar och rollar över den där ugly tapeten som suttit där i åratal.
Håller på hela dagen med lite kaffepauser, ett par glas vin och lite Ben & Jerry-glass.
Strawberry Cheescake?
Sedan målade jag panelen som vi helst vill ha bort.
Vitt och med långa fina penseldrag.
Det tog tid men jag gillade att sitta där i mina egna tankar på en pall och njuta av livet.
Men jag hann inte med två målningar utan fick lämna lite jobb till dagen därpå.

Gick och la mig och sedan blev det min tur att springa på muggen och dagen efter var jag utslagen och halvt död.
Då mådde Å något bättre så hon slutförde jobbet och tog bort tejpen som hon satte på dagen innan.
Sedan blev hon sämre igen och vi vilade tillsammans med våra infekterade händer i varandras.
Det är harmoni det.

Vissa säger säkert att det vore roligare att göra detta tillsammans.
Och jovisst, kanske är det sant.
Men om vi gjorde allt ihop hela tiden hade vi båda blivit sjuka samtidigt och då hade inte vårt kök varit målat idag.
Det hade inneburit stress och tidspress.
Visst är det glasklar logik?




16 Februari 21:29

Luften har gÄtt ur mig, tillfÀlligt


Nej, jag har inte sportlov.
Inte heller har jag tappat lusten.
Men luften har tillfälligt gått ur mig.
Huset har under helgen smittats med Vinterkräk och annat skit.
Jag är på väg tillbaka till livet igen.
Hörs inom kort.


Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlÀgg