Han heter Esteban Pavlyuchenko och kommer ifrån Vladivostok i östra Ryssland.
Han är runt 40 år gammal, son till en rysk marinofficer och en mexicansk mamma som fortfarande bor kvar i sin lilla trerumslägenhet i distriktet Leninskij där Esteban bodde fram till sin nittonårsdag.

Efter en relativt lugn uppväxt råkade han ut för en traumatisk upplevelse i början av tonåren där han av misstag råkade se ett mord i ett hamnförråd nere i Vladivostoks hjärta av sin fiskeindustri.
Mördarna(som tillhörde maffian) såg den unga killen och ställde honom inför tufft ett val.Eller så tufft var kanske inte valet trots allt.
Bli dödad eller gå med i maffian.

Efter att de första åren mest fått springa ärenden i hemstaden började han smuggla över stulna lyxbilar från Japan som sedan såldes vidare till Moskva och andra europeiska storstäder. Han skötte sina uppgifter så bra att han hamnade allt högre upp i hierarkin inom den ryska maffian.
Det senaste som hördes om honom, innan han dök upp i Sverige, var att han var boss över stora delar av den svarta marknaden för fisk och skaldjurshandeln till Europa.

När han nu dök upp i Sverige inför jul och nyårshandeln började polisen kolla upp hans förehavanden. När han sedan dök upp i en oansenlig villaförort utanför Truckdriver City med två hinkar hummer, havskräftor och lite räkor började oron sprida sig i poliskåren men även hos de etablerade mc-gängen i stan.
De två lådor rysk champagne som också fanns med i hans bagage brydde man sig inte om utan sågs enbart som en fin gest till den familj som tog emot denne farliga man trots rädslan för vad som senare eventuellt kommer att hända.

Just nu vet vi inte vad Esteban är ute efter här i stan men polisen meddelar att man helst inte ska öppna dörren för okända personer under de närmaste veckorna.
Håll ögonen öppna, ta hand om de nära och kära, det kan braka loss när som helst.
Läs tidningarna, se på TV:n eller lyssna på radion.
Kolla även i denna sida som sitter inne med lite extra bra kontakter i detta ämne.
Polisen kommer också med jämna mellanrum lämna ut information om hur det hela utvecklat sig...

Det var sent på hösten 1988 och kvartersklubben BK Forward var i Florida på ett klassiskt engelskt träningsläger-suparesa.
En perfekt idrottskombo för unga framgångsrika levnadsglada fotbollspojkar med en explosion av hormoner i kroppen.

Vi solade, badade och spelade fotboll på dagarna och partajade hela nätterna.
Jag testade marijuana på stranden sent en kväll i solnedgången och spydde som en räv i det höga gräset invid Dinern bredvid hotellet.
Hotellrummens MTV-utbud på TV bjöd långhåriga killar som spelade hårdrocksballader som Cinderellas "Don´t know what you got(Till it´s gone) och Poisons "Every rose has it´s thorne" och en snubbe till som jag inte förstod mig på men som jag senare skulle fatta var början på ett världsherravälde.

Efter att ha utforskat stora delar av Fort Lauderdales nattliv tog vi en dag en hyrbil och drog ner över broarna mot Key West som så många andra turistas gjort genom åren. Badade invid "Warning, Alligators"-skyltar, skrattade och tappade bort bilnycklar och blev försenade flera timmar.

Checkade in på nått litet hostel ibland träkåkarna och drack öl i hotellpoolen innan solnedgången skulle synas nere i hamnen ihop med gycklare och skojare.
Hemingways påstådda barer intogs och övergavs till förmån för mer trånga och skumma rockbarer.
Överallt spelades livemusik och det var då och där jag började uppmärksamma att nästan varenda sångare stod och gungade med överkroppen och släpade benen utifrån och in i någon sorts psykadelsik ritdans.
Alla hade ett brett pannband av snusnäsdukar över de långa frisyrerna, jeansvästar, skinnbyxor och stövlar.

Musikkanalerna på TV spelade "Welcome to the jungle" om och om igen.
"You´re in the jungle baby. You´re gonna die." Skrek Axel Rose.
Na, na, na ,na, knees, knees... dundrade genom hotellrum, barer och på radion.
Jag fattade först ingenting, gillade inte alls låten men förstod däremot att detta var ett genombrott som smällt av rätt i fejjan på än.

"Appetite for Destruction" hette albumet som alla rockintresserade vet men jag själv föll inte alls och hängde inte med i hypen av bandet som snabbt blev ett skandalband med drogmissbruk, bråk, sprit och brudar.
Det var inte förren de båda albumen "Use Your Illusion 1 och 2" som jag och resten av världen gick igång och började rocka till Guns N´ Roses.
Men då hade dom blivit snällare i soundet medan Axel Roses paranoia accelererat och konserten i Globen blev flera timmar försenad för att Axel inte kände för att lira.
Men konserten blev fantastisk när den väl kom igång...

Tänkte avsluta min hårdrocksrevival här på blohm.se med att bjuda på en liten nyårshårdrockslista för de som har Spotify.
Namnet är "Headbangers Ball" och den är väldigt allsångs populistisk.
Enjoy.

Hårdrock trodde jag var en passerad fas i mitt liv.
Hade en kort period under högstadiet då jag umgicks med metallkillar och lyssnade på hårdrock. Det var mycket Black Sabbath, Dio, AC/DC, en del Iron Maiden och Skid Row. Senare längre fram även Guns and Roses.

Men mest av allt lyssnade jag på Judas Priest och kungen av höga C, eller nått, Rob Halford. Drog ihop en Headbangers Ball lista häromkvällen på Spotify.
Idel nostalgimetall med populistblandad after beach hårdrock.
Men kul. Och bra.
Judas Priest album, British Steel och Screaming for Vengeance, kom just vid min metallperiod mellan 1980 och 1982 och rullade ofta på vinylliraren hemma. Numer känns en hel del av låtarna nästan som disco mer än heavy metal.

Men nu var det inte det detta skulle handla om egentligen.
Utan Rob Halford.
Storyn om honom är för skön.
Han blev en stilikon för en hel heavy metal rörelse med sina nitar, läderoutfit och skinnkeps. Enligt sina egna ord fann han inspiration till sin scenklädsel från gaykonstnären Tom of Finland och hans bilder på bikerkillar.
Halford kom ut som homosexuell i slutet av nittiotalet.
För det blev han mest hyllad och fick stöd av sina metalfans, också enligt honom själv. Tyder på en öppensinnig publik fast man kanske med en hel del fördomar i bagaget inte trodde att det så skulle bli.
För det är en stor ironi att fullproppade ishallar och fotbollsarenor skulle befolkas av tuffa långhåriga headbangande metalmän i åtsittande läderkläder och nitar som även var, är, en symbol för läderbögar.
Jag tycker att det är oerhört gulligt på något sätt.
På ett respektfullt sätt.

Har suttit och kollat på gamla revyer och humorsketcher.
Gick på ett reklamtrix och köpte ett par dvd:er.
Vi snackar 70-tal, kanske inledning av 80-tal.

Det var intressant, väldigt mycket av skämten i revyerna handlade om sprit, supande och dumheter i samband med alkoholintag.
Likadant med många av de där skämten som Sven Melander och Nöjesmassakern höll på med lite senare. Sprit och Charterresor.

När man nu kollar på humorprogram på TV är det mest så kallade under bältet skämt som dominerar. Har man inget intelligent att komma med funkar det alltid med lite knulla. kuk eller fitta bus. Eller också en riktig förolämpning av något slag.
Också ett slagkraftigt knep för att få folk att skratta åt någon, inte med den samma.
Hån, hugg och verbala slag.

Sprit och Charterresor eller Knulla och Hån?

Stora delar av humorSverige är fantasilöst.

Ingen smartness.

Ingen intelligens.

It´s the sunday after...
Jag blinkade tre gånger och sedan var det över.
Visst blev det ett julbord, ett par klappar, skön familjesamvaro.
Men allra mest blev det vinterbilkörning i snöoväder, genom moddiga och sladdriga  mörka vägbanor.
Från och till, till och från.

Nu sitter jag äntligen ner och njuter av stillheten i min loveseat framför teven med doggen på mattan framför mig och Å i loveseat nummer två.
Sov ordentligt i natt, hade en lång frukost och läste tre morgontidningar.
Drack mörkrostat kaffe från Juramaskinen på köksbänken.
Därefter sträckte jag ut kroppen lite grann. det knakade lite i nacken och ryggen.
Jag gäspade högt och sa till mig själv...Om man skulle ta en sväng med doggen?

Tjugo minuter senare pulsade jag fram i en halvmeterdjup snövägg på väg mot skogen intill villaförorten.
Harspår och Rådjursspår överallt, granar och tallar som dignade av tung hård snö medan Molly Malone sprang omkring som en amfetaminpåverkad junior på Stureplan.
Jag är ingen vän av snö, vinter och kyla, men någon dag då och då med kläder för sibiriska vildmarksexpeditioner, eller bara lite Royal League fotboll, kan vara rätt mysigt.
Så länge man får gå hem till stugvärmen och bädda ner sig efteråt.
Strax efter träningspasset på power platen förstås.
Svällande muskler som byggs under det tjocka skyddande fettemballaget.
Jorden behöver inte mer "global warming" men min kropp skulle inte må illa av lite "local fat burning."

Nu ska jag forstätta njuta av denna underbara söndag.
Det har absolut inget att göra med att Arsenals Diaby precis satte 3-0 mot Villa på tillägstid utan mer för att jag vet att kvällen blir lång och skön med mat, godis, dvd:er och kanske en liten, liten stänkare eftersom det inte blivit speciellt många under helgen.
Don´t drink and drive, förstås...

Peace and Love!

På allmän begäran levererar jag detta års och alla års bästa Julsaga.
Här hos mig kommer den att bli lika självklar som Karl Bertil Jonsson och Kalle Anka.
Av Paul Auster och Wayne Wang.
Till er alla från mig...

Auggie Wrens Christmas Story från filmen Smoke.

Ulriksdals Värdshus ihop med Canal Plus.

Tallrik 1.


Tallrik 2.


Tallrik 3.


Dryck.



Biblioteksgatan i Stockholm 04.30.
Post Party. Hotell i sikte.

Det är tyst i villaförorten.
Tyst och kallt.
Utanför köksfönstret ligger drivor av snö.
En ensam man går på cykelbanan in mot stan.
Det ryker ur hans mun där han går med böjt huvud och grumliga tankar.
En rökpuff för varje steg, inne i luvan en bedövande känsla, ett virrvarr av olika nyanser av svart. Ögonen stirrade långt bort i horisonten.

Han kan inte förstå vad det är som lockar fram tårarna, melankolin och känslan av utanförskap, alienation och meningslöshet.
Hur många år ska kastas bort? Varför?
Länge har mannen varit fången.
I känslan av att verkligen vilja något som han inte klarar av att göra, medan han gör något väldigt bra av någonting som han gjort så länge att det inte är utvecklande längre. Drivet att nå längre och bredare dör hela tiden framför hans fötter.
När och var går gränsen där man måste inse att man inte har det?
Finns den gränsen?

Mannen stoppade ner händerna djupare i fickorna.
Senast han var lycklig på riktigt, när var det... kanske för ett par år sedan då han på väg mot orienten satt i sin flygstol och såg ut genom flygplansfönstret.
Solen var på väg ner där de seglade fram ovanför molnen.
På väg mot mörkret längre fram, genom tidzoner.
Han minns att det var en mycket vacker syn ihop med den där cognacen och flygvärdinnans leende.
Där uppe på tiotusen meters höjd var meningslösheten full av mening.
Han var på väg mot en begravning.
Han var på väg mot en födelse.
Blinkande neonljus och tomhet.

Jag vet, fotografiet är hemskt, men det är inte mig ni ska titta på.
Det är hatten.
Märke RaRe. One size. Inköpt på W19 i Göteborg.
Det är en riktig Tom Waits eller Bryan Ferry-hatt.
Snygg,stilig men samtidigt ruffig.
En hatt för mörka, regniga höstdagar med kragen uppfälld till skydd mot vinden.

Jag gillar hattar. Använder dom inte allt för ofta men skulle vilja göra det mer.
Tycker det är både coolt och snyggt att bära hatt men har märkt att det stör människor av någon underlig anledning.
Det är inga problem för folk att gå omkring i slitna styggaTruckdriverkepsar eller amerikanska diton med baseball eller hockeyemblem på.
Ingen reagerar eller kommenterar dom hur fula dom än är, kepsarna har ju blivit någon sorts satans del av en svensk folkdräkt.
Men så fort jag sätter på mig en hatt så dyker det hela tiden upp små till synes oskyldiga kommentarer.
Dom säger inget om att den är snygg eller ful utan bara nått ironisk, fryntlig för att få ett garv.
Nu har jag slutat bry mig och säger som Mentorn brukar säga.
"Det är mode grabbar"
De som fattar dom fattar. Dom andra får leva vidare i sin okunskap.

Det började för några år sedan då jag köpte min första hatt inför min årliga semester på Gotland som besöks i slutet av Juli varje år.
En liten accessoar till den stora vilda festen som firas i Björkhaga.
Sedan dess så ser jag till att köpa minst en ny hatt om året som jag kan bära på festen. Det har blivit lite av grej numer.
Fest, hatt och Eldkvarnkonsert.

Jag har hattar från New York, Basel, Stockholm, Göteborg och Örebro, och ett par elegantare men ändå tuffa kepsar.
Det lär bli fler...

En Grandiosapizza och Coca Cola var nationalrätt i Norge när jag bodde där 1997 och 1998. Alla käkade den där sorgliga pizzan ifrån frysdisken hos Prix.
Jag antar att det har hänt en hel del sedan dess hos vårt broderfolk i väst.
I alla fall om man ska tro TV-programmet Kobra i SVT.

Kanske har norrmännen käkat så många Grandiosa att hela deras mentalitet har absorberat dess innehåll till ett nationellt tillstånd.
Norrmännen har utvecklat ett Grandiost beteende, en gigantomani där dom numer ser sig som extremt speciella med storhetsvansinne som ledit till arrogans och en attityd om obegränsad framgång, makt och skönhet.
Det är förstås oljan och de rikedomar som den genererar som gjort att norrmännen genomgått en enorm förändring i sin nationalkaraktär.

Simen Saetre är journalist och författare till boken Petromania. Han är starkt kritiskt till vad oljan har gjort med Norge och har åkt runt i världen till andra små oljenationer som Kuwait, Qatar, Förenade Arabemiraten, Turkmenistan, Gabon och Angola för att se likheter och skillnader. En sak han såg som gemensamt var satsningar på skrytbyggen som till exempel det nya pampiga operahuset i Oslo.
Just satsningar på arkitektur som ska synas över världen verkar vara en diagnos på den Gigantomani han definerar att Norge befinner sig i.
Jag har inte varit i Norge på länge och har ingen inblick i ämnet men man får tro Simen Saetre och ett par andra författare som speglat landets förvandling från fiskebönder till oljemiljardärer som tror dom äger världen.

Den keltiska tigern.
Däremot är det bara att konstatera att det är de nyrika som alltid är de mest odrägliga människorna.
Att snabbt ta sig från fattigdom till nyrikedom förvandlar ofta människan på de mest odrägligt negativa vis.
Pengar som rinner ut ur öronen på individer och stater har en förmåga att vrida sinnet och skapa egoistiska, självälskande psykopater utan empati eller känsla för stil och ödmjukhet fast det borde var just då man borde kunna kosta på sig det.
Min irländske vän Phil har berättat om Irlands väg från det fattigaste landet i Europa till kungar och centrum för EU:s lägsta företagsskatter. Dublin blev hippast i Europa dit alla moneymakers drog för att glassa.
Irländarna började jaga cash och snygga bilar istället för att umgås över klassgränser som tidigare alltid varit irländarnas nationalkaraktär.
På Irland stämde alltid resekatalogernas klysha om det "gästvänliga" folket, men det var innan den keltiska tigern drog in som en orkan och förstörde folkets empati och känsla för ett samhälle där alla hjälper alla.
Efter finanskraschen har irländarna yrvaket och utblottade vaknat upp till en fattigare tillvaro men där värmen är på väg tillbaka.

Andra länder med samma syndrom är bland annat Kina och Ryssland.
Snuskigt rika och nationalistiska individer som äger världen och som om dom inte får respekt försöker köpa den med så mycket pengar att man inte fattar hur mycket dom har. Är det inte det dom gör genom sina köp av idrottsklubbar.
Vi kommer få se mycket mer av Kineser och Ryssar i Europa, ja asiater överhuvudtaget. Individer som när det kommer till plånboken mer eller mindre kan köpa upp Sverige och lägga ner landet och bygga flygplats över hela skiten.

Motrörelser och Självransakan.
Det positiva är att sådana här saker alltid går upp och ner, det kommer alltid motrörelser och självransakan och förhoppningvis självinsikt.
Europa har haft sin period av högmod och fall, USA har precis gått igenom sitt ruttna tak och tvingats till ödmjukhet precis som Irland.
Norge som är så egoistiska att dom inte ens är solidariska med den europeiska gemenskapen utan står utanför kommer också att komma ner på den jord som vi svenskar tvingats ned på. Det är inte mycket vi kan skryta med numer.
Kina, Ryssland, Indien och många fler är på väg uppåt men kommer att falla, kanske inte under min tid på jorden men dom kommer att falla precis som Romarriket en gång gjorde.
Högmod leder alltid till fall. Förr eller senare...