Det är möjligt att det var en storm i ett vattenglas.
Debatten om de flyttade målstolparna under matchen mellan ÖSK och IFK Göteborg.
Men fusk är det och några centimeter kan vara skillnaden mellan stolpe in och stolpe ut. Det kan vara skillnaden mellan guld eller inte, nedflyttning eller inte.
Hade jag fortfarande varit spelare hade jag tyvärr antagligen bagateliserat trixandet för när man lever i det så formas man in i en värld där alla pratar om fair play men agerar efter devisen att bara det gynnar mig så är det okej. Att vinna betyder då allt.

En enkät i Expressen dagarna efter matchen fick målvakterna i allsvenskan svara på om de fuskar medvetet. Hållningen är generellt överslätande. Alla fuskar ju, så varför denna uppståndelse. Det är en sorglig inställning. Samma debatt dök upp efter att Pontus Wernbloom fuskat med en överdriven filmning under U-21 EM. Pontus sa då ungefär så här ”Tror du att någon av deras spelare hade tvekat en sekund att göra det? Inte en jävla chans”.

Kanske är det så men den inställningen är verkligen kontraproduktiv.
Följden blir bara att ingen längre kommer lita på nån för att alla förutsätter att alla fuskar och trixar på olika ”oskyldiga” sätt. Då kommer alla ta chansen i varje läge och vi får en fotboll som fullständigt havererar.
Ett ytterligare problem är när tränare Stefan Rehn småflinande går ifrån intervjun där han ska ska stå till svars för om det är okej eller inte, om dom gjort det medvetet eller ej. Det är ledarna som måste gå före med gott omdöme. Bagateliserar ledarna fusket, eller till och med uppmuntrar eller kommer med idéern själva då är det självklart att spelarna förstärker och fortsätter med skiten. Det är en attityd och inställningsfråga.

Samtidigt gäller inte det här bara fotbollspelare.
Hela samhället genomsyras av fixande och trixande, från golvet och upp till de fina salongerna.
Så varför skulle fotbollspelare vara annorlunda än till exempel politiker?
Sverige och svenskarna som alltid sett sig som lite finare, lite ärligare har blivit en nation full med fuskare och trixare som böjer och bänder på regler och lagar för att vinna egna fördelar. Vi är bara bättre på att förtränga faktum och leva i dubbelmoral.
Antar att jag själv knappast är någon ängel utan deltar i vissa gråa ytor men jag försöker vara så snövit som jag bara kan.
Livet är en ständig kamp mellan det fräscha och det ruttna...

Förra helgen när jag i natten låg ensam på  motorvägen mot hemstaden lyssnade jag på ett radioprogram i P1.
Programmet handlade om visdom.
Det var en typ av dokumentär där programledaren besökte ett ålderdomshem och helt enkelt snackade med pensionärerna om visdom och deras egna liv och erfarenheter. När programledaren var klar räknade hon ut att hon pratat med individer med den sammanlagda åldern på över tretusen år. Finns säkert en hel del visdom där, å vilka berättelser, å vilka erfarenheter.

Ett dygn senare var min mors man död.
Han var norrman skulle snart fylla 90 år och hade alltid en massa historier som han bjöd oss på.
Det ska sägas att man ibland inte orkade lyssna, många gånger var det upprepningar, oftare när han tagit några stänkare på en familjemiddag, jul eller födelsedagsfest. Det förflutna bubblade upp ur honom. Det blev viktigare och viktigare som det blir när man blir äldre. Många säger ju att man blir barn igen när man blir gammal. Kanske stämmer det.

Men så när han nu är borta så kommer jag på mig själv att jag borde ha lyssnat bättre.
Borde ha lyssnat och skrivit ned.
Finn som han hette hade varit med om så oerhört mycket under sitt liv.
Han berättade ofta om kriget. Vi brukade skämta om det, när han skulle börja berätta om kriget, för det gjorde han ofta.
Nu skäms jag lite över de skämten för kriget hade präglat honom hårt.
Det andra världskriget när Hitlers armé tog över Norge och han som ung motståndsman hamnade i nazisternas arbetsläger.
Han berättade om hur han senare blev fri, flydde från Norge gåendes genom skog över åkrar och förbi sjöar tills han kom till Sverige. Det är sånt som en annan inte fattar någonting av. Mitt liv har varit en promenad i parken i jämförelse.

Finn var även sjöman.
Åkte jorden runt och besökte hamnar, städer och länder över hela världen.
Det berättade han också ofta om. Inte lika detaljerat som om kriget men ändå livfullt och med känsla för detaljer.
Han fortsatte med sina erfarenheter som teaterman i Oslo, sin uppväxt i arbetarområdet Grünerlökka(som nu är lika hippt som söder i Stockholm) i samma stad, sina känslor för fotbollsklubben Vålerenga som han höll på och kollade på i sin tevefåtölj. Kanske inte så fanatiskt efter fyrtio år i Sverige men uppväxten och minnena försvinner aldrig utan förstärks ju äldre man blir. Nostalgin kan grumla verkligheten och kanske är det någon sorts överlevnadsinstinkt och väg tillbaka till ursprunget för att få ro när slutet närmar sig. Jag hoppas på det. Att vi alla finner ro när vi står i dörren till den andra sidan.

Man borde prata mycket mer med de gamla. Vår tid sliter ut och kastar bort för att satsa på ungt, nytt och hetsigt.
Vi borde sätta oss ner och prata mycket mer i långsamt tempo men framförallt öppna öronen och hålla tyst.
Jag kan inte påstå att jag lärde känna Finn på djupet. Så nära blev vi aldrig under den relativt korta tid som vi hann träffas.
Å jag kan erkänna att jag ibland kunde knorra lite över hans behov av att alltid stå i centrum och hans sura min när han så inte fick göra det. Men Finn var en mycket varm människa med en stor humor som alla inte alltid förstod. Samtidigt var han en självständig man med stor integritet, det var ingen man som man körde runt med för då jäklar slog det blixtar runt honom.
Han var snäll och omtänksam mot min mamma som tog hand om honom på det sätt som den generationen gör.
Dom blev ett par som tog de båda bort från ensamheten när de båda behövde ömhet och närhet och sällskap.
Deras bröllop var det finaste jag någonsin varit på. Till och med prästen utstrålade en fantastisk glädje över det faktum att man kan börja om och hitta en ny framtid även när man nått långt över pensionsåldern.
Å festen efteråt, vilket party. Finn dansade hela kvällen, blev aldrig trött.
Jag är glad över att fått möta dig Finn, vila i frid,. du kommer att finnas hos oss i resten av våra liv.

Jag sitter i bil, jag sitter i tåg och jag sitter och tittar på fotboll.
Den senaste veckan har varit hysterisk.
Nu rusar jag fram i X2000 på väg mot Malmö för match på Swedbank Arena i kväll.
Igår körde jag för första gången två sändningar i två olika kanaler på samma dag.
Allsvensk bottenstrid i Canal Plus på Grimsta IP mitt på dagen och Serie A, Roma mot Fiorentina i Kanal 9 på kvällen.
Det var ett undantag då jag inte finner det vara en speciellt bra idé, varken för mig eller arbetsgivarna eller de som tittar.

Ändå.
Man är mitt inne i allt och det är roligt. Egot surfar fram på en skön våg.
Så väcks man av ett telefonsamtal mellan Hallsberg och Motala.
Man tas ner på jorden direkt och inser hur oviktigt det man håller på med är i den stora riktiga viktigheten.
Den som handlar om liv och död.
Jag är på väg på jobb när en nära anhörig går bort och en annan behöver närhet och stöd.
Reflexen säger vänd och åk tillbaka men det får jag inte för den jag vill ta hand om.
Man skulle kunna hävda att det är så man säger men tänker något annat men jag vet att hon talar ur hjärtat.

Jag sitter här och är sorgsen och tänker på hur fort det kan gå.
Trots att ingen olycka har inträffat, trots att det var åldern som inte lyckades bemästra attackerna från sjukdom.
Det gick så snabbt, för bara någon vecka sedan kramades jag och sa "ta hand om dig nu".
Då var han trött men ljuset och humorn fanns kvar.
Men när man sedan bestämt sig, gett upp och packat väskan för nästa verklighet då är det inte mycket att göra.
Är man nästan 90 år gammal, fått reda på att cancer satt sig i kroppen, med det en tuff lunginflamation och svåra smärtor i buken av en anledning ingen vet vad det beror på. Är man dessutom en före detta sång och spelman som alltid varit pigg och van vid att stå i centrum och showa och dra vitsar då förstår jag att man inte längre vill vara med när kroppen fullständigt fallerar. Han sa själv till läkarna att koppla bort all näringstillskott, han orkade inte längre, det fanns ingen väg tillbaka å han somnade lugnt och stilla in idag på förmiddagen.
Nu är det hon som jag tänker på.
Skulle helst vilja vara på väg åt norr istället för söder.

Några tankar i efterspelet till det som har kallats "Skandalen på Stadion".
Varje gång en fotbollsmatch avbryts beroende på att publiken kastat in grejer på planen hörs röster om att det är väl inte så farligt.
Det är väl inte så farligt med en plastmugg med öl, eller en plastflaska med samma innehåll.
Det är väl inte så farligt med en snusdosa, en golfboll eller kanske en mobiltelefon.
Eller vad säger ni? Det är väl inte heller så farligt med ett grishuvud eller kanske en brinnande vespa.
Läste faktiskt en text i en av drakarna där en av deras skickligaste skribenter inte tyckte att just de inkastade grejorna igår vrar speciellt uppseendeväckande.

Jag fattar inte det där.
För mig som före detta spelare finns det ingenting annat än total nolltolerans.
Kan inte acceptera någonting annat än det.
Det kan bli allvarliga skador av minsta lilla oskyldiga pryl som flyger in.
Å vem tycker att det är okej att kasta grejer på en politiker som talar ifrån ett podie?
Vem accepterar att det kastas upp ölmuggar och mynt på en skådespelare på vilken scen som helst?
Vilken artist skulle stå kvar under en konsert om det flög en massa bråte runt huvudet?
Fotbollsplanen är en scen där arbetare och artister uppträder precis som ovanstående exempel.
Varför ska det då vara okej att grisa där bara för att man är arg och frustrerad över någonting.

För mig måste varje individ som gör detta ta sitt ansvar och straffas.
Stäng av dom ifrån arenorna.
Filma personerna, använd bilderna som bevis och stäng av dom.
Kan inte lagen göra det så måste klubbarna själva kunna göra det.
För mig finns inga förmildrande omständigheter.
Inte ens en spelare som genom gester provocerar publiken.
Inte fan kastar en normalt funtad människa en snusdosa i huvudet på en person som ute på stan ger ett långfinger för att djävlas.
Men på en fotbollsläktare är det fullständigt normalt även ifrån annars välbalanserade individer.
Som sagt. Jag fattar inte det där.

Var i Stockholm igår och jobbade.
Passade på att åka upp ett par timmar tidigare än vad jag hade behövt göra.
Brukar göra så ibland för att få njuta av storstadens puls.
Tog mig in i Hedengrens bokhandel vid Sturegallerian som jag också brukar göra.
"Standard Procedure", skulle man kunna säga.

När jag gick runt där och tittade, klämde och kände så var det en sak som slog mig.
Sportboksavdelningen var nästan utraderad.
Nu är inte det den avdelning som jag allra först bryr mig om men ändå.
Det som för bara ett par år sedan var en diger hylla fullproppad med sportlitteratur i närheten av informationsdisken på nedre plan är numer en mer än halverad rest av idrottsvärlden längst in i lokalen invid en massa lexicon.
Tidigare fanns en helt bord där bokhandeln frontade och lockade flanörer till sportboksläsning.
Nu nada, niente, nothing at all.

Funderar på om det går mode i sånt där.
Det var inte så många år sedan som det verkade vara prestige för sport och kulturjournalister att släppa en bok.
Framförallt fotbollen fick en rejäl bom under några år.
Det skrevs böcker om Zlatan, om damfotbollens och enbart fotbollens historia, det skrevs ungdomsböcker och reportageböcker och VM-böcker och en hel rad med biografier.
Hela paketet fick mycket utrymme på kultursidorna och många snackade om kvalitetsutvecklingen i positiva ordalag.

Nu är kanske inte Hedengrens Bokhandel facit men det säger ändå en del att sportböckerna i deras butik flyttat från uppmärksamheten till glömskan längst in i butiken.
Än så länge är det i alla fall inte som i småstaden där dessa böcker får stå och skämmas på någon sorts blandhyllor invid hobbyböcker om knyppling, hur man limmar en hylla, en bok om den söta kattungens sommaräventyr, en om en röd rallybil och invid sådana där presentböcker med humor och visdomsord.
Men frågan är hur framtiden ser ut?

Kanske kommer en vändning längre fram igen, som sagt, det går ju mode i sånt här.
Å snart är det ett nytt VM i fotboll. Då kan nog inte förlagen hålla sig.
Då kommer säkert floder av fotbollsböcker ifrån sportjournalisterna på de stora drakarna.
Om bara Sverige kvalificerar sig.

Satt och såg på Kunskapskanalen häromkvällen.
Det handlade om musik.
Två timmar med samtal, gäster och gamla programsinslag.
Bland annat så visades ett reprisinslag ifrån Musikbyrån.

Inslaget handlade om Margaret Thatcher och hennes politiks inverkan på den brittiska pop och rockhistorien.
Med Thatchers hårda och osentimentala högerpolitik, med bland annat massutförsäljning av statliga företag, lämnades Storbrittaniens arbetarklass i en enorm massarbetslöshet som ledde till storstrejker, kaos, upplopp och desperation.
Ur ilskan och hatet mot Thatcher växte det fram en enorm kreativitet och energi som i slutändan födde en lång, lång rad med fantastiska rockband. I programet intervjuades bland annat The Pulp, Joe Strummer, Billy Bragg och sångaren James Dean Bradfield i Manic Street Preacher och dom menade alla att utan Thatcher och hennes destruktiva politik som monterade ner all trygghet för de sämst ställda så hade dom troligtvis aldrig funnits som band.
Hur det såg ut inom andra kulturområden som teatern, konsten och litteraturen har jag ingen kunskap om men det vore intressant att veta. Blomstrade kulturen även inom de områdena? Eller var det bara musiken som slog tillbaka och utvecklades till en snorloska upp i ansiktet på Margaret Thatcher? Det borde rimligtvis inte vara så.

Jag tycker att det här är lite intressant.
Hur mycket högklassig musik har inte skapats ur fattigdom, förtryck och misär?
Det man inte kunnat säga har man kunnat sjunga, skrika och mangla fram i så väl kluriga omskrivningar som rakt på punk.
Vad gör man om man inte mycket har?
Ger upp och blir destruktiv?
Eller också förbannad, kreativ och revanschlysten.

Hur mycket intressant musik kommer ur överklassens välmående villaförorter?
En del säkert men inte på långa vägar lika mycket som ifrån andra hållet skulle jag tro.
Att leva i en tillvaro där allt är välkammat, rent, snyggt och perfekt är säkert tryggt och skönt, det tvivlar jag inte på.
Ingen önskar förstås att leva povert, med allt för lite av allting.
Men visst måste det finnas en risk för att bli trött och passiv genom att växa upp i en bomullsmiljö?
Hur mycket briljant kultur har det skapats ur allt för extremt välmående?
Förklara gärna för mig ni som kanske vet mer.

Att jag ställer alla dessa frågor är beronde på att kulturdebatten i Sverige under en längre period präglats av minskade anslag till stöd för kulturen, Det har varit finanskris, arbetslöshet och industriers eventuella dödsdanser.
Regeringen säljer ut staliga bolag och nästan all kultur ska stå helt på egna ben med så lite stöd som möjligt från politiker.
Kulturens fanbärare flaggar för katastrof om det här fortsätter. Inget stöd, ingen kultur.
Hela landet kommer förvandlas till golfspelande, seglande och sportbilsfarande jaktentusiaster som enbart läser börsens uppgångar och fall, säger dom kanske.
Allt ska förvandlas till avkastning på satsat kapital.

Men tänk om det är så att oberoendet från politikers inblandning ger en kraft som skapar mer kreativitet, mer energi, mer nu ska ni fan få se, mer kvalitet och mer framgång.
Kanske skapar alla neddragningar, alla indragningar av stöd och den för allt för många människors sämre levnadsvillkor en kulturboom där musiken, filmen, teatern och litteraturen får en stort djup och allvar som förändrar den ytlighet som dominerat i så många år nu. Kanske ändras utvecklingen genom att människor i ren ilska,hat och revanschbegär ger sig fan på det.

Kom på mig själv idag när jag låg hos naprapaten med ansiktet ner i det lilla hålet på massagebänken att jag aldrig sett killen som, innan naprapaten bänder och vrider, mjukar upp mina ryggmuskler.
Det har liksom aldrig blivit av eftersom jag allra först får en värmelampa över ryggen i cirka tio minuter.
Jag balanserar nästan alltid på gränsen till sömnen när massagekillen stiger in genom dörren.
Då brukar han gå rätt fram till bänken och tar mig i hand, en hand som vilar på armhyllorna under bänken.
Men jag tittar inte upp, trycker ner hela trynet i det där lilla hålet och följer sedan hans alltid lika svarta välpolerade fötter runt bänken. Jag lyssnar när han pratar, svarar så artigt som jag kan i de där meningslösa samtalen om väder och vind eller om det är mycket att göra.
-Va varmt ni har det här inne, säger jag kanske.
-Visst är det, söderläge. Sol hela dagarna, säger han kanske då.
Sedan lite spänd tystnad.
-Åhh, det är så skönt att få igång systemet. Man känner verkligen hur det lossnar i nacken, säger jag kanske sen.
-Jo. jag förstår det. Du var rejält spänd i axlarna, säger han nog då.

Jag vet inte ens vad killen heter. För han är ute ur rummet när jag är klar med naprapaten.
Men jag ser hans fötter röra sig. Det är som i Seinfeldt(tror jag att det är).
Killen som då och då dyker in men som man aldrig ser ansiktet på.
Anonym.
Den här killen är anonym för mig.
I femton minuter står en anonym kille och knådar och mjukar upp min nakna överkropp och jag har ingen aning hur han ser ut.

När jag nu var där idag så kom jag på mig själv varför jag betett mig så här respektlöst.
Den fullständiga bilden av den här killen som har rejält kraftiga nypor och masserar bra är nämligen att han också är blind.
Misstänker att jag därför omedvetet på något sätt tänkt att det spelar väl ingen roll om jag ser på honom eller ej.
Han märker väl inget ändå och vi pratar ju med varandra.
Men det är klart att han märker det, däremot kanske han inte bryr sig.
Nästa gång jag går dit tänker jag se på honom när han hälsar.
Kanske gillar jag inte vad jag ser.
Kanske är han en alien med två huvuden och fyra ögon.
Undrar vad det är som kittlar under fötterna när jag tydligt känner hans två händer på min rygg...

Många brukar säga att jag lever ett drömliv. Åka runt och kommentera fotboll.
Men då har dom inte bott på hotell Kramer i Malmö och tvingas duscha i ett badrum med bara speglar.
Det är kanske en självförtroendekick om man heter Patrick Batemen men med en åldrande småstadskropp i ett allt för trångt badkar är det ingen vacker syn. Det var morgonen efter ett tredagarspass av livesändningar och jag hade så förbannat ont i nacken och ryggen efter en total låsning. Jag hade fem timmar kvar till småstaden.

Hade åkt X2000 dagen innan ifrån Göteborg ner till Malmö. Älskar att resa med X2000. SJ får mycket skit, det mesta är nog berättigat men just de där svenska snabbtågen gillar jag att fara runt i. De flesta kollegor flyger och far till jobben men jag åker alltid tåg så länge resorna är inom landet. En del beror förstås på att jag bor i Örebro men jag tror att jag skulle hoppa över flyget även om jag bode i nån av de städer som man kan flyga ifrån. Love it.
Jag kan jobba med min Mac, läsa, sova, lyssna på i-poden och blunda samtidigt, vandra och hämta lite kaffe, ta några vindruvor, ett päron. Det är tyst för det mesta. Kanske någon "viktig" affärsman som pratar högt med kunder, eller också torrsnackar dom bara för att impa. Men det är ju inte så ofta det sker.

När jag kom till Malmö gick kommentator-kollega Petter och jag en fika på Waynes Coffe vid Stortorget. En sista snabbgenomgång av lokaltidningarna för att ha alla fakta innan sändningen. Vilade någon timma innan Petter, jag och reporter Jonas Dahlqvist tog en taxi till Swedbank Arena. Käkade inne på gamla Malmö Stadion. Därefter var det raka rör in i det ångestfyllda mötet mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Ångest för MFF, skadehelvete för HIF.
Det blev ingen stor match förstås men draget inne på arenan var magiskt. Trodde inte att ljudnivån kunde bli högre än på Gamla Ullevi dagen innan men den ljudbomb som detonerade under inledningen av matchen var hysterisk.
Att inte kunna göra mål där inne borde vara en omöjlighet.

Efter matchen skulle grabbarna leta lokal för att spana Zlatans liga debut för Barcelona.
Själv drog jag till mitt hotellrum då värken i ryggen tagit bort all kraft efter koncentrationen under sändningen.
Jag var helt tom. Köpte en kebabrulle i ett gatukök på Storttorget då Burger King hunnit stänga.
Första kebaben på säkert tio år. Smakade inget vidare, chilisåsen hottade ändå upp det lite grann.
Åt det framför teven där Zlatan sprang omkring trots att grabbarna sagt något annat.
Hann se honom göra 3-0 innan jag la mig ner, släckte sedan lampen och somnade i en extremt onaturlig ställning för att undvika värk.

Då är vi tillbaka i det där badrummet. Naken och sårbar.
Tänk om det finns kameror bakom de där speglarna.
Så dom måste skratta...
Vilka är det som tittar?

Klockan två var jag hemma i stan igen, käkade lunch med gänget på Lilla Örebro som vanligt.
Hämtade doggen efter det och åkte hem till villaidyllen.
Somnade i doggens säng med hennes tassar runt mig.
Utmattad och fullproppad med värktabletter.

Halvvägs in i min matchturné nu.
Hallands gulgröna åkrar utanför SJ:s fönster.
Varberg närmar sig och några timmar senare ska X2000 glida in i Malmö city.
Skånederby ikväll.
Vem tänker på Zlatans ligadebut då?

Igår när mjölktåget från Örebro anlände Göteborg central var det precis som vanligt.
Sol i Partille men som välkomsthälsning ett par minuter senare stod Kronér och hällde enorma regnmängder över centralstationen. För visst måste det vara Kronér, eller Pampen kanske, eller den falske Filosofen.

Som före detta Gais-spelare är man inte speciellt populär i det blåvita lägret. Det är rätt naturligt men det börjar bli en smula obehagligt nu. Återkommer till det. Men jag var ju i Göteborg för att jobba på det västsvenska derbyt mellan IFK Blåvitt och Guliganerna. Kanske tar jag mig på allt för stort allvar ibland men visst funderade jag en stund över den psykning som jag trodde mig råkat ut för när jag steg in på hotellet. Blåvita färger överallt, flaggor i blått och vitt, unga vältränade personer i blåvita overaller och en kille med "Änglarna Uppsala" på en t-shirt framför mig i receptionen.
-Jävlar vicket tifo vi ska ha idag, sa killen och log.
-Håll koll på det, sa han också och drog iväg mot hissarna.
Efter ett tag insåg jag att allt det blåvita inte handlade om mig, vilket var en chock i sig då Mentorn alltid säger att jag alltid tycker att allt alltid handlar om mig. Vilket borde vara en sanning i sig. Ingen förstår ju hur stor jag egentligen är.
På en affisch läste jag om Finnkampen i friidrott och då slog det mig varför alla utom jag var blåvita och såg ut som fullblodsatleter på hotellet. Jag drog in magen och sprang mer eller mindre genom hotellrumsdörren för att hinna in innan första utandningen.

Matchen blev på sitt sätt strålande med några riktigt vackra mål, högt tempo och ett aggressivt spel från i första hand IFK.
Segern var i slutändan odiskutabel för IFK körde över Elfsborg i den andra halvleken.
Men framförallt är det imponerande vilken stämning som skapats på Gamla Ullevi. Igår var det Premier League-klass på läktarna. Ibland är det synd att behöva sitta med lurar och jobba då man missar en hel del av det liv som studsar mellan läktarsektionerna. Matchen var bra, vi hade kul i studion Lasse G, jag och gästerna Mathias Florén samt Adam Johansson.

Efter matchen ringde jag förstår Mr Rare som plockade med familjen Fashion till Caleo dit jag och delar av vårt TV-Crew traditionsmässigt tog oss. GI-tallrik en öl, kaffe och lite mineralvatten hamnade på min nota. Vi satt där Redaktören, Pierokungen, den östgötske Italienaren förutom Mr Rare och familjen Fashion. Det var trevligt på ett avslappnat söndagsmässigt sätt. TV-Crew:et drog först, jag satt kvar med de andra en stund till innan servitören efter att ha tittat på klockan och suckat några gånger smög upp vid bordet och meddelade att kvällen var slut. Åtminstone i deras lokaler.

Vi gick ner på avenyn och började vandra hemåt. Familjen Fashion ville hälsa på en DJ-polare inne på Lilla London så vi steg helt nyktra in i drängfyllan i den lilla lokalen med den allt för stora namnkostymen. Lilla Bradford skulle det nog ha hetat.
Jag tog tre steg in i lokalen innan jag stannade upp och fick den där filmkänslan när någon vandrar in på en pub och allt tystnar och alla vänder sig och tittar på utbölingarna som gått vilse.

Det var Blåvita supportrar överallt, blåvita halsdukar och blåvit drängfylla. Innan hjärnan hann arbeta sig fram till ett "vänd och gå Pelle för fan" så dök det upp en liten rund kille i svart piké framför mina ögon och gjorde den där gesten ni vet, den mogna med fingrarna som ett bakvänt V-tecken och en tunga där emellan som roterar för att uppröra.
Han pussade sedan en liten uppblåsbar leksaksgris som flickvännen säkert vunnit på det gulliga rekreationsområdet med de gröna gulliga Lisebergskaninerna.
Killen höjde huvudet och kollade på mig, sedan kollade han på Mr Rare, som killen också kände igen som en icke blåvit figur.
-Hata Gais, hata Gais, skrek han sedan.
Vilket kändes både innovativt, nydanande och väldigt överraskande.
Han fick med sig några andra som började skandera samma sak innan jag och Mr Rare talade allvar med familjen Fashion om att det var hög tid att dra från stället.

Vi gick ut och ställde oss ett bit bort från lokalen för att snacka lite. Nu blir det väl lugnt tänkte vi.
Men den där lilla runda killen med den svarta pikétröjan som pussade den uppblåsbara grisen gav sig inte.
Han tog sig ut på uteserveringen och forsatte gapa, han gjorde allt för att uppvigla sina blåvita själsfränder att göra likadant.
Några hängde på lite förstrött men den här killen gav sig inte. Han tog sig närmare och gapade en hel radda av skit för att provocera oss. Men vi stod där och tittade på honom.
Skrattade åt flanen men sa ingenting. Pratade bara med varandra.
Det var där någonstans hans blick blev svart och jag märkte en förvandling ifrån enbart verbalt hat till någonting som lika gärna kunde spåra ur till något annat. Killen blev galen av vår tystnad och vårt skratt.
Det började lukta fight och bara tanken på en fullsatt pub med blåvita supportar som alla hatar Gais gjorde att vi långsamt började gå därifrån.

Vi skulle skiljas längre ner på avenyn men mina fantastiska vänner var lite oroliga över att jag ensam skulle gå igenom en stad där idel blåvita supportrar var ute för att fira en tung derbyseger. Så dom följde med mig hela vägen till hotellet.
De gick som livvakter runt min kropp, Mr Rare framför som spanare, mr Fashion till vänster för att täcka flanken och till sist miss Fashion till höger som gick och pratade om alla överfall som hänt på just den vägen jag tänkt gå ensam på.

Jag har aldrig tänkt så tidigare. Har varit rätt naiv om att "inte händer sånt mig".
Har dessutom sätt rätt mycket skit genom åren så jag blir sällan rädd.
Men den här händelsen fick mig att fundera lite grann.
Åtminstone Göteborg är ingen trygg stad för mig längre.
Får nog tänka både en och två gånger innan jag väljer att ge mig ut ensam i blåvitland.
Detta var inte den första händelsen i Göteborg för mig, men det var den absolut mest hotfulla.
Det får bli taxi i fortsättningen. 

Sitter med en förbannad nackspärr. Eller nackspärr förresten.
Är helt jävla låst på hela högra sidan av kroppen.
Musklerna värker men magnecylen håller det värsta borta.
Är lite fundersam. De senaste två veckorna har det känts som att kroppen går sönder bit för bit.
Samtidigt som huvudet värker, tänderna värker och kroppen känns varmare än normalt.
Man kan inte undgå att fundera över vad som håller på att ske.

Samtidigt.
Det går inte att gräva ner sig. Står inför en hektisk helg.
I morgon premiär för Serie A sändningarna i Kanal 9.
Inter mot Milan.
Studio i Sundbyberg och det blir ett återseende för mig som jobbade en hel del där med försöket att återuppliva Tipsextra med Bundesligafotboll i Kanal 5. Gick inget vidare. Det mest sågade program som jag deltagit i. Eller kanske inte ändå. The Royal League var ju verkligen en produktion som det gick mode i att håna och trampa på. Man lär sig mycket av de erfarenheterna.
Dessutom är jag rätt säker på att Serie A-programmen kommer vara uppskattade.

Söndag är det seriefinal i allsvenskan igen.
I Canal Plus.
IFK Göteborg mot Elfsborg på ett fullsatt Gamla Ullevi.
Kan bli ett bra drag.
Sitter i studion och ritar och pekar och talar sjukt kloka tankar.
Sover kvar, går kanske ut och käkar med Mentorn om han är hemma.
Fortsätter turnén ner till Malmö under måndagen för att vara bisittare till Petter Johansson på skånederbyt mellan Malmö FF och Helsingborg IF. Ett MFF i en identitetskris och ett Helsingborg som befinner sig i ett skadehelvete.
Kan bli fart även på Swedbank Arena.

Jag hoppas att kroppen klarar av de här tre dagarna av idel fotbollssändningar och resor genom Sveriges skogar och över åkrar. Kan redan nu säga att jag tänker sova i princip hela onsdag förmiddag, lunch och säkert eftermiddag.
När jag vaknar hörs vi igen. Ja vi kanske hörs även innan. Har några CD:s att skriva om.