Var i Stockholm igår och jobbade.
Passade på att åka upp ett par timmar tidigare än vad jag hade behövt göra.
Brukar göra så ibland för att få njuta av storstadens puls.
Tog mig in i Hedengrens bokhandel vid Sturegallerian som jag också brukar göra.
"Standard Procedure", skulle man kunna säga.

När jag gick runt där och tittade, klämde och kände så var det en sak som slog mig.
Sportboksavdelningen var nästan utraderad.
Nu är inte det den avdelning som jag allra först bryr mig om men ändå.
Det som för bara ett par år sedan var en diger hylla fullproppad med sportlitteratur i närheten av informationsdisken på nedre plan är numer en mer än halverad rest av idrottsvärlden längst in i lokalen invid en massa lexicon.
Tidigare fanns en helt bord där bokhandeln frontade och lockade flanörer till sportboksläsning.
Nu nada, niente, nothing at all.

Funderar på om det går mode i sånt där.
Det var inte så många år sedan som det verkade vara prestige för sport och kulturjournalister att släppa en bok.
Framförallt fotbollen fick en rejäl bom under några år.
Det skrevs böcker om Zlatan, om damfotbollens och enbart fotbollens historia, det skrevs ungdomsböcker och reportageböcker och VM-böcker och en hel rad med biografier.
Hela paketet fick mycket utrymme på kultursidorna och många snackade om kvalitetsutvecklingen i positiva ordalag.

Nu är kanske inte Hedengrens Bokhandel facit men det säger ändå en del att sportböckerna i deras butik flyttat från uppmärksamheten till glömskan längst in i butiken.
Än så länge är det i alla fall inte som i småstaden där dessa böcker får stå och skämmas på någon sorts blandhyllor invid hobbyböcker om knyppling, hur man limmar en hylla, en bok om den söta kattungens sommaräventyr, en om en röd rallybil och invid sådana där presentböcker med humor och visdomsord.
Men frågan är hur framtiden ser ut?

Kanske kommer en vändning längre fram igen, som sagt, det går ju mode i sånt här.
Å snart är det ett nytt VM i fotboll. Då kan nog inte förlagen hålla sig.
Då kommer säkert floder av fotbollsböcker ifrån sportjournalisterna på de stora drakarna.
Om bara Sverige kvalificerar sig.

Satt och såg på Kunskapskanalen häromkvällen.
Det handlade om musik.
Två timmar med samtal, gäster och gamla programsinslag.
Bland annat så visades ett reprisinslag ifrån Musikbyrån.

Inslaget handlade om Margaret Thatcher och hennes politiks inverkan på den brittiska pop och rockhistorien.
Med Thatchers hårda och osentimentala högerpolitik, med bland annat massutförsäljning av statliga företag, lämnades Storbrittaniens arbetarklass i en enorm massarbetslöshet som ledde till storstrejker, kaos, upplopp och desperation.
Ur ilskan och hatet mot Thatcher växte det fram en enorm kreativitet och energi som i slutändan födde en lång, lång rad med fantastiska rockband. I programet intervjuades bland annat The Pulp, Joe Strummer, Billy Bragg och sångaren James Dean Bradfield i Manic Street Preacher och dom menade alla att utan Thatcher och hennes destruktiva politik som monterade ner all trygghet för de sämst ställda så hade dom troligtvis aldrig funnits som band.
Hur det såg ut inom andra kulturområden som teatern, konsten och litteraturen har jag ingen kunskap om men det vore intressant att veta. Blomstrade kulturen även inom de områdena? Eller var det bara musiken som slog tillbaka och utvecklades till en snorloska upp i ansiktet på Margaret Thatcher? Det borde rimligtvis inte vara så.

Jag tycker att det här är lite intressant.
Hur mycket högklassig musik har inte skapats ur fattigdom, förtryck och misär?
Det man inte kunnat säga har man kunnat sjunga, skrika och mangla fram i så väl kluriga omskrivningar som rakt på punk.
Vad gör man om man inte mycket har?
Ger upp och blir destruktiv?
Eller också förbannad, kreativ och revanschlysten.

Hur mycket intressant musik kommer ur överklassens välmående villaförorter?
En del säkert men inte på långa vägar lika mycket som ifrån andra hållet skulle jag tro.
Att leva i en tillvaro där allt är välkammat, rent, snyggt och perfekt är säkert tryggt och skönt, det tvivlar jag inte på.
Ingen önskar förstås att leva povert, med allt för lite av allting.
Men visst måste det finnas en risk för att bli trött och passiv genom att växa upp i en bomullsmiljö?
Hur mycket briljant kultur har det skapats ur allt för extremt välmående?
Förklara gärna för mig ni som kanske vet mer.

Att jag ställer alla dessa frågor är beronde på att kulturdebatten i Sverige under en längre period präglats av minskade anslag till stöd för kulturen, Det har varit finanskris, arbetslöshet och industriers eventuella dödsdanser.
Regeringen säljer ut staliga bolag och nästan all kultur ska stå helt på egna ben med så lite stöd som möjligt från politiker.
Kulturens fanbärare flaggar för katastrof om det här fortsätter. Inget stöd, ingen kultur.
Hela landet kommer förvandlas till golfspelande, seglande och sportbilsfarande jaktentusiaster som enbart läser börsens uppgångar och fall, säger dom kanske.
Allt ska förvandlas till avkastning på satsat kapital.

Men tänk om det är så att oberoendet från politikers inblandning ger en kraft som skapar mer kreativitet, mer energi, mer nu ska ni fan få se, mer kvalitet och mer framgång.
Kanske skapar alla neddragningar, alla indragningar av stöd och den för allt för många människors sämre levnadsvillkor en kulturboom där musiken, filmen, teatern och litteraturen får en stort djup och allvar som förändrar den ytlighet som dominerat i så många år nu. Kanske ändras utvecklingen genom att människor i ren ilska,hat och revanschbegär ger sig fan på det.

Kom på mig själv idag när jag låg hos naprapaten med ansiktet ner i det lilla hålet på massagebänken att jag aldrig sett killen som, innan naprapaten bänder och vrider, mjukar upp mina ryggmuskler.
Det har liksom aldrig blivit av eftersom jag allra först får en värmelampa över ryggen i cirka tio minuter.
Jag balanserar nästan alltid på gränsen till sömnen när massagekillen stiger in genom dörren.
Då brukar han gå rätt fram till bänken och tar mig i hand, en hand som vilar på armhyllorna under bänken.
Men jag tittar inte upp, trycker ner hela trynet i det där lilla hålet och följer sedan hans alltid lika svarta välpolerade fötter runt bänken. Jag lyssnar när han pratar, svarar så artigt som jag kan i de där meningslösa samtalen om väder och vind eller om det är mycket att göra.
-Va varmt ni har det här inne, säger jag kanske.
-Visst är det, söderläge. Sol hela dagarna, säger han kanske då.
Sedan lite spänd tystnad.
-Åhh, det är så skönt att få igång systemet. Man känner verkligen hur det lossnar i nacken, säger jag kanske sen.
-Jo. jag förstår det. Du var rejält spänd i axlarna, säger han nog då.

Jag vet inte ens vad killen heter. För han är ute ur rummet när jag är klar med naprapaten.
Men jag ser hans fötter röra sig. Det är som i Seinfeldt(tror jag att det är).
Killen som då och då dyker in men som man aldrig ser ansiktet på.
Anonym.
Den här killen är anonym för mig.
I femton minuter står en anonym kille och knådar och mjukar upp min nakna överkropp och jag har ingen aning hur han ser ut.

När jag nu var där idag så kom jag på mig själv varför jag betett mig så här respektlöst.
Den fullständiga bilden av den här killen som har rejält kraftiga nypor och masserar bra är nämligen att han också är blind.
Misstänker att jag därför omedvetet på något sätt tänkt att det spelar väl ingen roll om jag ser på honom eller ej.
Han märker väl inget ändå och vi pratar ju med varandra.
Men det är klart att han märker det, däremot kanske han inte bryr sig.
Nästa gång jag går dit tänker jag se på honom när han hälsar.
Kanske gillar jag inte vad jag ser.
Kanske är han en alien med två huvuden och fyra ögon.
Undrar vad det är som kittlar under fötterna när jag tydligt känner hans två händer på min rygg...

Många brukar säga att jag lever ett drömliv. Åka runt och kommentera fotboll.
Men då har dom inte bott på hotell Kramer i Malmö och tvingas duscha i ett badrum med bara speglar.
Det är kanske en självförtroendekick om man heter Patrick Batemen men med en åldrande småstadskropp i ett allt för trångt badkar är det ingen vacker syn. Det var morgonen efter ett tredagarspass av livesändningar och jag hade så förbannat ont i nacken och ryggen efter en total låsning. Jag hade fem timmar kvar till småstaden.

Hade åkt X2000 dagen innan ifrån Göteborg ner till Malmö. Älskar att resa med X2000. SJ får mycket skit, det mesta är nog berättigat men just de där svenska snabbtågen gillar jag att fara runt i. De flesta kollegor flyger och far till jobben men jag åker alltid tåg så länge resorna är inom landet. En del beror förstås på att jag bor i Örebro men jag tror att jag skulle hoppa över flyget även om jag bode i nån av de städer som man kan flyga ifrån. Love it.
Jag kan jobba med min Mac, läsa, sova, lyssna på i-poden och blunda samtidigt, vandra och hämta lite kaffe, ta några vindruvor, ett päron. Det är tyst för det mesta. Kanske någon "viktig" affärsman som pratar högt med kunder, eller också torrsnackar dom bara för att impa. Men det är ju inte så ofta det sker.

När jag kom till Malmö gick kommentator-kollega Petter och jag en fika på Waynes Coffe vid Stortorget. En sista snabbgenomgång av lokaltidningarna för att ha alla fakta innan sändningen. Vilade någon timma innan Petter, jag och reporter Jonas Dahlqvist tog en taxi till Swedbank Arena. Käkade inne på gamla Malmö Stadion. Därefter var det raka rör in i det ångestfyllda mötet mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Ångest för MFF, skadehelvete för HIF.
Det blev ingen stor match förstås men draget inne på arenan var magiskt. Trodde inte att ljudnivån kunde bli högre än på Gamla Ullevi dagen innan men den ljudbomb som detonerade under inledningen av matchen var hysterisk.
Att inte kunna göra mål där inne borde vara en omöjlighet.

Efter matchen skulle grabbarna leta lokal för att spana Zlatans liga debut för Barcelona.
Själv drog jag till mitt hotellrum då värken i ryggen tagit bort all kraft efter koncentrationen under sändningen.
Jag var helt tom. Köpte en kebabrulle i ett gatukök på Storttorget då Burger King hunnit stänga.
Första kebaben på säkert tio år. Smakade inget vidare, chilisåsen hottade ändå upp det lite grann.
Åt det framför teven där Zlatan sprang omkring trots att grabbarna sagt något annat.
Hann se honom göra 3-0 innan jag la mig ner, släckte sedan lampen och somnade i en extremt onaturlig ställning för att undvika värk.

Då är vi tillbaka i det där badrummet. Naken och sårbar.
Tänk om det finns kameror bakom de där speglarna.
Så dom måste skratta...
Vilka är det som tittar?

Klockan två var jag hemma i stan igen, käkade lunch med gänget på Lilla Örebro som vanligt.
Hämtade doggen efter det och åkte hem till villaidyllen.
Somnade i doggens säng med hennes tassar runt mig.
Utmattad och fullproppad med värktabletter.

Halvvägs in i min matchturné nu.
Hallands gulgröna åkrar utanför SJ:s fönster.
Varberg närmar sig och några timmar senare ska X2000 glida in i Malmö city.
Skånederby ikväll.
Vem tänker på Zlatans ligadebut då?

Igår när mjölktåget från Örebro anlände Göteborg central var det precis som vanligt.
Sol i Partille men som välkomsthälsning ett par minuter senare stod Kronér och hällde enorma regnmängder över centralstationen. För visst måste det vara Kronér, eller Pampen kanske, eller den falske Filosofen.

Som före detta Gais-spelare är man inte speciellt populär i det blåvita lägret. Det är rätt naturligt men det börjar bli en smula obehagligt nu. Återkommer till det. Men jag var ju i Göteborg för att jobba på det västsvenska derbyt mellan IFK Blåvitt och Guliganerna. Kanske tar jag mig på allt för stort allvar ibland men visst funderade jag en stund över den psykning som jag trodde mig råkat ut för när jag steg in på hotellet. Blåvita färger överallt, flaggor i blått och vitt, unga vältränade personer i blåvita overaller och en kille med "Änglarna Uppsala" på en t-shirt framför mig i receptionen.
-Jävlar vicket tifo vi ska ha idag, sa killen och log.
-Håll koll på det, sa han också och drog iväg mot hissarna.
Efter ett tag insåg jag att allt det blåvita inte handlade om mig, vilket var en chock i sig då Mentorn alltid säger att jag alltid tycker att allt alltid handlar om mig. Vilket borde vara en sanning i sig. Ingen förstår ju hur stor jag egentligen är.
På en affisch läste jag om Finnkampen i friidrott och då slog det mig varför alla utom jag var blåvita och såg ut som fullblodsatleter på hotellet. Jag drog in magen och sprang mer eller mindre genom hotellrumsdörren för att hinna in innan första utandningen.

Matchen blev på sitt sätt strålande med några riktigt vackra mål, högt tempo och ett aggressivt spel från i första hand IFK.
Segern var i slutändan odiskutabel för IFK körde över Elfsborg i den andra halvleken.
Men framförallt är det imponerande vilken stämning som skapats på Gamla Ullevi. Igår var det Premier League-klass på läktarna. Ibland är det synd att behöva sitta med lurar och jobba då man missar en hel del av det liv som studsar mellan läktarsektionerna. Matchen var bra, vi hade kul i studion Lasse G, jag och gästerna Mathias Florén samt Adam Johansson.

Efter matchen ringde jag förstår Mr Rare som plockade med familjen Fashion till Caleo dit jag och delar av vårt TV-Crew traditionsmässigt tog oss. GI-tallrik en öl, kaffe och lite mineralvatten hamnade på min nota. Vi satt där Redaktören, Pierokungen, den östgötske Italienaren förutom Mr Rare och familjen Fashion. Det var trevligt på ett avslappnat söndagsmässigt sätt. TV-Crew:et drog först, jag satt kvar med de andra en stund till innan servitören efter att ha tittat på klockan och suckat några gånger smög upp vid bordet och meddelade att kvällen var slut. Åtminstone i deras lokaler.

Vi gick ner på avenyn och började vandra hemåt. Familjen Fashion ville hälsa på en DJ-polare inne på Lilla London så vi steg helt nyktra in i drängfyllan i den lilla lokalen med den allt för stora namnkostymen. Lilla Bradford skulle det nog ha hetat.
Jag tog tre steg in i lokalen innan jag stannade upp och fick den där filmkänslan när någon vandrar in på en pub och allt tystnar och alla vänder sig och tittar på utbölingarna som gått vilse.

Det var Blåvita supportrar överallt, blåvita halsdukar och blåvit drängfylla. Innan hjärnan hann arbeta sig fram till ett "vänd och gå Pelle för fan" så dök det upp en liten rund kille i svart piké framför mina ögon och gjorde den där gesten ni vet, den mogna med fingrarna som ett bakvänt V-tecken och en tunga där emellan som roterar för att uppröra.
Han pussade sedan en liten uppblåsbar leksaksgris som flickvännen säkert vunnit på det gulliga rekreationsområdet med de gröna gulliga Lisebergskaninerna.
Killen höjde huvudet och kollade på mig, sedan kollade han på Mr Rare, som killen också kände igen som en icke blåvit figur.
-Hata Gais, hata Gais, skrek han sedan.
Vilket kändes både innovativt, nydanande och väldigt överraskande.
Han fick med sig några andra som började skandera samma sak innan jag och Mr Rare talade allvar med familjen Fashion om att det var hög tid att dra från stället.

Vi gick ut och ställde oss ett bit bort från lokalen för att snacka lite. Nu blir det väl lugnt tänkte vi.
Men den där lilla runda killen med den svarta pikétröjan som pussade den uppblåsbara grisen gav sig inte.
Han tog sig ut på uteserveringen och forsatte gapa, han gjorde allt för att uppvigla sina blåvita själsfränder att göra likadant.
Några hängde på lite förstrött men den här killen gav sig inte. Han tog sig närmare och gapade en hel radda av skit för att provocera oss. Men vi stod där och tittade på honom.
Skrattade åt flanen men sa ingenting. Pratade bara med varandra.
Det var där någonstans hans blick blev svart och jag märkte en förvandling ifrån enbart verbalt hat till någonting som lika gärna kunde spåra ur till något annat. Killen blev galen av vår tystnad och vårt skratt.
Det började lukta fight och bara tanken på en fullsatt pub med blåvita supportar som alla hatar Gais gjorde att vi långsamt började gå därifrån.

Vi skulle skiljas längre ner på avenyn men mina fantastiska vänner var lite oroliga över att jag ensam skulle gå igenom en stad där idel blåvita supportrar var ute för att fira en tung derbyseger. Så dom följde med mig hela vägen till hotellet.
De gick som livvakter runt min kropp, Mr Rare framför som spanare, mr Fashion till vänster för att täcka flanken och till sist miss Fashion till höger som gick och pratade om alla överfall som hänt på just den vägen jag tänkt gå ensam på.

Jag har aldrig tänkt så tidigare. Har varit rätt naiv om att "inte händer sånt mig".
Har dessutom sätt rätt mycket skit genom åren så jag blir sällan rädd.
Men den här händelsen fick mig att fundera lite grann.
Åtminstone Göteborg är ingen trygg stad för mig längre.
Får nog tänka både en och två gånger innan jag väljer att ge mig ut ensam i blåvitland.
Detta var inte den första händelsen i Göteborg för mig, men det var den absolut mest hotfulla.
Det får bli taxi i fortsättningen. 

Sitter med en förbannad nackspärr. Eller nackspärr förresten.
Är helt jävla låst på hela högra sidan av kroppen.
Musklerna värker men magnecylen håller det värsta borta.
Är lite fundersam. De senaste två veckorna har det känts som att kroppen går sönder bit för bit.
Samtidigt som huvudet värker, tänderna värker och kroppen känns varmare än normalt.
Man kan inte undgå att fundera över vad som håller på att ske.

Samtidigt.
Det går inte att gräva ner sig. Står inför en hektisk helg.
I morgon premiär för Serie A sändningarna i Kanal 9.
Inter mot Milan.
Studio i Sundbyberg och det blir ett återseende för mig som jobbade en hel del där med försöket att återuppliva Tipsextra med Bundesligafotboll i Kanal 5. Gick inget vidare. Det mest sågade program som jag deltagit i. Eller kanske inte ändå. The Royal League var ju verkligen en produktion som det gick mode i att håna och trampa på. Man lär sig mycket av de erfarenheterna.
Dessutom är jag rätt säker på att Serie A-programmen kommer vara uppskattade.

Söndag är det seriefinal i allsvenskan igen.
I Canal Plus.
IFK Göteborg mot Elfsborg på ett fullsatt Gamla Ullevi.
Kan bli ett bra drag.
Sitter i studion och ritar och pekar och talar sjukt kloka tankar.
Sover kvar, går kanske ut och käkar med Mentorn om han är hemma.
Fortsätter turnén ner till Malmö under måndagen för att vara bisittare till Petter Johansson på skånederbyt mellan Malmö FF och Helsingborg IF. Ett MFF i en identitetskris och ett Helsingborg som befinner sig i ett skadehelvete.
Kan bli fart även på Swedbank Arena.

Jag hoppas att kroppen klarar av de här tre dagarna av idel fotbollssändningar och resor genom Sveriges skogar och över åkrar. Kan redan nu säga att jag tänker sova i princip hela onsdag förmiddag, lunch och säkert eftermiddag.
När jag vaknar hörs vi igen. Ja vi kanske hörs även innan. Har några CD:s att skriva om.

Ibland är det enkla det svåra.
Jag läste denna korta roman på en dag och det har nog aldrig hänt överhuvudtaget.
Visserligen bara 165 sidor med en enorm luft emellan.
Nu betyder ju inte detta en smack egentligen för det finns ingenting som säger att fler ord blir bättre.
Snarare är ju regeln ifrån alla skrivcoacher och redaktörer att less is more...

"Människor helt utan betydelse" är en obehaglig men riktigt bra roman om Magnus, en frilansande redaktör i film-och tv-branschen. Vi följer honom under en dag i Stockholm då han vandrar runt mellan arbetsmöten och andra mer slumpmässiga möten med folk i branschen. Magnus är pank, har svårt att få jobb och blir tvingad till förnedrande träffar med överlägsna och nonchalanta chefer på produktionsbolag. Han går runt med sina melankoliska losertankar och tänker på sin Josefin som aldrig ringer, hans mobiltelefon är helt död. Magnus är orolig över förhållandet och svartsjukan plågar honom.
Det är en riktigt stark berättelse där det känns som att katastrofen bara ligger och väntar ett par sidor bort. Alla personer i berättelsen är ytliga och för helt meningslösa  konversationer, avundsjuka och prestige.
Man är ingen om man inte jobbar med nått hett program. Scary.

Jag bor inte i Stockholm, lever inte mitt i det, men romanen är skrämmande mitt i prick med mitt utifrån landet perspektiv.
Jag har sett och hört dessa meninglösa samtal där alla försöker pinka in sina revir och där de vill se och vara coolare än vad de är. Tomma individer som gör allt för att ta sig fram.
Beslutande individer som med ena blicken på dataskärmen i farten nämner nått om att...
"Du vet att ditt namn finns med i rullarna men vi vet inte vad som händer framöver. Vi hör av oss...
Men samtidigt finns det en hel rad av varma och schyssta personer som verkligen har ett hjärta och empati nog att se till så att allt känns på riktigt, att man känner sig önskad och viktig. Som vanligt finns det två sidor av myntet.
Johan Kling skildrar den ena sidan och han gör det väldigt bra.

Ibland förstår jag bara inte.
Jag har aldrig lyssnat på Coldplay men inser att det är rätt många andra som gör det.
Satt häromkvällen och såg på en så kallad BBC-dokumentär om gruppen och där sa dom att flera av deras låtar slagit köprekord på bland annat I-tunes. Bandet säljer ut stora arenor och hyllas som det nya U2.
Å jag fattar ingenting.
I dokumentären spelades låtar ifrån de första stapplande TV-stegen fram till dagens datum.
Flera av dom har blivit världshits, om jag fattat den saken rätt.
I övrigt fattat jag som sagt ingenting.
Varje låt lät exakt likadan, var lika monoton och menlös.
Låtarna kändes som tio minuter långa, allihopa, och ändrade aldrig tempo.
Men sångaren gick upp i falsett då och då för att få lite känsla i den där monotona lunken.
Å satte små lustiga färglappar på mickstativet, händerna och någon rock eller jacka.
Basisten måste ha somnat under låtarna eftersom han knappt behövde tänka men trummisens knackande kändes ändå en smula originellt i mina öron. Men det betyder ingenting. Programmet var en uppvisning i låtar from hell.

Vad är storheten med detta band?
Kan någon tala om det för mig så är ni snälla.
Jag skulle verkligen vilja veta det.
Brukar kunna inse vad som lockar även med band jag inte själv gillar men detta...
Pointless!

Plötsligt står man där igen på cykelbanan i villaidyllen.
Vinden river i trädtopparna, doggen joggar lugnt i det höga gräset och sniffar in sina dofter.
Mörkret har åter tagit över utrymmet ifrån sommarens ljusa nätter och jag undrar om jag bara sovit och drömt de senaste dagarna.
För var jag inte nyss i London på fotboll ihop med Leif(mannen som tidigare kallades mr Sportrot)?
Visst gick vi på ett British Airways plan i fredags kväll och slogs av att det var så stort.
Trodde ett tag att vi skulle till Singapore men en vänligt flygvärdinna försäkrade oss om att så inte var fallet.
Heathrow sa hon!
Så vi flög dit och bjöds på mackor och dryck innan vi landade på den fräscha terminal 5 och tog Heathrow Express in till Paddington Station där Hilton hotellet som vi alltid bor på ligger.
Slängde in kostymen och den lilla axelväskan på rummet innan Leif och jag mötte upp norske kollegan mr Kongsberg.
Vi smög iväg nått kvarter till en liten lokalt populär kinesrestaurang som hette Peking-Seol.
Käkade biff med springonion och "dä tjåå fää", eller stekt ris med ägg i på svenska.
Satt där en stund med en Tsingtao och delade med oss av Premier League information inför premiären som skulle gå av stapeln dagen därpå. Mr Kongsberg är grym på PL, precis som de flesta norrmän som är sjukligt "glada" i brittisk fotboll.
Sedan gick vi tillbaka till hotellet och våra rum, jag blandade till en kopp pulverkaffe och la mig och läste.


Leif och jag käkade en "billig" 20 punds-frukost på morgonen, läste engelska tidningar som Leif plikttroget(jag beordrade honom) varit ute och köpt. Stora reportage och intervjuer om Carlo Ancelotti och Chelsea samt en hel del om Manchester City.
Vi hade lite bråttom men jag skulle fan ha valuta för pengarna så jag käkade en full brittisk buffé med scrambled egg, korv, bacon och vita bönor, sedan lite havregrynsgröt innan omeletten landade på bordet. Avslutade med en yoghurt och fyra glas kolsyrat vatten. Tänkte köpa kaffe på Starbucks men hann inte utan efter ett snabbt ombyte och nedpackning blev det taxi till Stamford Bridge och mötet Chelsea-Hull vilket blev en trög historia med ett extatiskt slut i och med Dogbas avgörande mål i sista minuten. Leif och jag var med i bild bra mycket mer än vad som är vanligt och C+-studion i Stockholm körde mastodontpass med tre matcher efter varandra. De garvade glatt åt Leif och min liverapport utanför stadion där Leif fullt medvetet lämnade över en analysfråga till mig samtidigt som en hel jävla mässingsorgester vandrade förbi på en halv meters avstånd. Stor humor och bra live-TV. Svårt bara att säga nått klokt när fem personer står och asgarvar utanför bild men mitt framför mig. Jag tror att Leif kommer att få tillbaka det där nån gång...



Direkt efter matchen drog vi till förbokad taxi ett par kvarter från arenan, jogga, jogga i värmen ihop med 41.000 åskådare.
Stress till Heahrow och den sunkiga terminal 3 där vi redan var incheckade och in i avgångshallen där jag bjöd Leif på en blåbärsmuffin och en Caffe Latte. Ville gärna vara snäll mot honom då han tyckte att frukosten på Hilton blev lite dyr. Det sista av Latten svepte jag vid gaten innan vi steg in till en helt annan värld än British Airways. Nu var det inte längre Singapore som gällde utan Uzbekistan. Att SAS går tungt förvånar ingen som flyger ofta. Men flygvärdinnorna var nice på denna flight trots det pinsamma att dom är tvingade att ta betalt för pover mat och dryck trots fullbetalning av flygbiljetter. Mellanlandning i Köpenhamn, inköp av Larsens cognac och en Dolce Gabbana-parfym av en misstänkt full eller hög skånska i tom tax free-butik. En myckt surrealistisk upplevelse får jag säga. Sedan in i ett ännu mindre SAS-plan till Göteborg, slog i huvudet och armbågen och flygvärdinnan log medlidsamt och sa att:
-Ja, planet och arbetsmiljön är väldigt ergonomiskt fel och felbyggd.
-Måste va tungt att jobba när det är så trångt, sa jag.
Hon log snett och konstaterade:
-Man får vara glad att man har ett jobb i dagens läge.
Så är det hos SAS.

Taxi in till Göteborg och Scandic Crown.
Sms-kontakt med mr Rare, bokat bord på Caleo.
Snabbt ombyte igen, möte med redaktör DO, sedan iväg till restaurangen.
Där väntade mr Rare, mr Fashion och familjen Bonde som nyss emigrerat ut till den stora ön där alla bär pistol.
Det var ovant att se mr Fashion sittandes vid ett bord istället för bakom bardisken.
Det ryktades att fru Fashion hade sagt något om att nu sköter du dig ikväll, annars...
Men jag vet inte om ryktet var sant.
Hur som helst.
De fyra, Leif, jag och redaktör DO satte oss vid ett bord. Vissa drack bara medan C+ crew käkade.
Jag tog GI på Caleo. Suverän avlång och smal tallrik med grönsaker, oliver, kött, majskolv och mäktig sås.
Senare kom även mr Rares polare Former TDC och satte sig en stund innan vi alla packade ihop strax efter tolv.
Promenerade till Crown och vi hann in precis innan ösregnet som överraskande nog föll över Göteborgs gator.


Sömn och ny frukost, ingick denna gång och då blev Leif glad så han bjöd mig på en kopp kaffe.
Allsvenskt möte mellan IFK Göteborg och Helsingborgs IF på Nya Gamla Ullevi.
Bra match, spännande och svängig.
Leif körde höga knän mot Centralen direkt efter matchen då han hade en dryg kvart till avgång mot Uppland.
Jag tror han hann även om Leif endast har långdistanstempo i kroppen
Efter ett snabbt möte med mr Rare och hans vackra Donna och hennes trevliga vän på NK över en ny Caffe Latte drog jag mot mjölktåget upp mot TDC och my hometurf. På SJ kan man konstatera att första klass inte längre betyder första klass utan första andra klass. Det är bara sätena som är något bredare och en smula renare och helare annars är det ingen skillnad.
Ja, okej då. Man får läsa GT, Expressen och Svenska Dagbladet gratis också. Eller det ingår ju i priset.

När jag kom till TDC-central stod the Beautiful One och väntade med miljöboven.
Puss och kram och sedan mot villaidyllen.
Mer puss och kram med Molly Malone.
Min irländska gudinna.
Lite mat och en cognac för att stilla sitt sinne.
Sedan står man där som sagt... ...på en cykelväg i mörkret i villaidyllen.
Vinden river i trädtopparna, doggen joggar omkring i det höga gräset och sniffar in dofter.
Å man undrar om det man varit med om verkligen har hänt.
Eller har jag bara suttit med en chipspåse hela helgen och kliat mig på min överdimensionerade mage...

Ser på tevenyheterna och läser i tidningar om skolbränder och vandalisering av skolor.
Ungdomarna har kommit hem ifrån semestrarna med familjen och har ju ingen loookal ju.
Så då slår dom sönder och bränner upp sina skolor som det är meningen att dom ska lära sig något i under resten av året.
Jag tänker inte moralisera, har inte varit världens bästa tonåring själv.

Tycker bara att det är lite intressant att vi i västvärlden, där vi byggt upp välfärden genom generationer, har skapat unga människor som tycker att skolan är den värsta jävla plats som man kan tillbringa sin tid i.
Tänk att få gratis skolgång och mat, är det inte förjävligt. Hur kan man göra så mot ungdomen?
Lärarna är idioter, maten är värre än grisföda å inte får man lira TV-spel på lektionstid.

Kan inte få bort tankarna ifrån de länder där barn och ungdomar inte har en chans att överhuvudtaget få en utbildning.
Där den högsta drömmen i världen är att få gå i skolan och utbilda sig till något bra så att man kan försörja sin familj.
Ja till och med göra en insats för samhället, betala tillbaka till den fattigdom som man kanske kommer ifrån.
Jag tänker på afrika, latinamerika och asien. Drömmarna glöder i ögonen hos de som inte får utbilda sig.
Får dom chansen då jäklar tar dom den. Dom slår inte sönder sin framtid för dom tar den inte för given.

Om tio till tjugo år då europa blivit en bakgård, då vi blivit omkörda och överkörda av länder som Brasilien, Kina och Indien.
Länder där man vill någonting med sitt liv, ett liv som man inte fått något gratis i. Länder där studier är vägen till framtiden och jobben. Det finns förstås mycket annat att ta i i de länderna och många fler i de kontinenter jag skriver om men den ambitionen och den viljan de visar till utbildning och arbete är något ungdomar i den fullständigt dekadenta västvärlden inte fattar nått av.
Här ska allt vara gratis och man ska få göra precis vad man vill när man vill utan att någon jävel ska lägga sig i.
Som att bränna skolor och vandalisera.